Kan man respektera muslimer som föraktar vår demokrati?
♦ ♦ ♦ Islam är i fokus som aldrig förr. Men till skillnad från för sju år sedan då Mummel i kön startade har synsättet förskjutits från totalt förnekande av problematiken till dagens bekymmer kring förortsfenomen som islamska åsiktspoliser, stenkastning mot blåljusfordon och värvning av IS-krigare. Vi kan idag konstatera att de politiskt korrekta hade fel. De var naiva och fegade ur då de borde ha tagit problemet på allvar och inlett en nationell omdömesbildning. Istället stoppade de huvudet i sanden, vilket gjort att situationen eskalerat.
Skambeläggandet av islamkritiken från förr börjar ersättas av insikten att islam har ett trovärdighetsproblem. Vi ser yttringar av extremism som ger religionen dåligt rykte och skapar en osäkerhet hos allmänheten. Vad sker bakom stängda dörrar i skolor och moskéer? Man mörkar odemokratiska tendenser som nu senast i moskén i Gävle. Eller ta denna engelska skola som undervisade i förakt för den omgivande kulturen och brist på respekt för andra religioner.
Budskapet är tydlig. Islam är inte endast en religion, det är en urgammal kultur som inte bara är obenägen att ta till sig den moderna tidens värderingar. Man motarbetar också grundläggande demokratiska uppfattningar. Sen skolfilmen visats offentligt fick de flesta lärarna bytas ut. Frågan är om detta hjälpte. Lärarnas förhållningssätt var knappast ett misstag. Så frågan blir då hur man kan ha förtroende för att ett sådant genomfientligt synsätt kan förändras. Eller ta Uppdrag gransknings reportage med dold kamera om moskén på söder för några år sedan. Imamens råd att kvinnan ska underordna sig mannen har 1400-åriga anor. Vem tror att dessa synsätt kan försvinna över en natt bara för att ett tv-program uppmärksammar det?
Svenska Sara visar den muslimska protektionismen på sitt sätt. Hon vill avskärma sig mot allt hon inte kan godkänna som muslim. Hon klagar över att hon blir mobbad i skolan och förstår inte varför, hon vill ju bara leva efter sin tros påbud. Hon har ”stått i försvarsposition” mot det svenska samhället och ”blivit kränkt, hotad och förnedrad” på grund av sin ”identitet”. Hon ser inte sin egen extrema livshållning och sitt totala avståndstagande till den svenska normaliteten som ett problem. Hon ”vägrar att leva efter den västerländska livsstilen”. Men varför stannar hon då i Sverige?
Redan de svarta heltäckande kläderna signalerar självvalt utanförskap och extrem religiös tillhörighet. Knappast oproblematiskt i en svensk verklighet där det automatiskt uppfattas som krav på särbehandling. I skolan får hon sig till livs ”mängder av sekulära värderingar”, och ”tvingas sitta tillsammans med elever av motsatt kön”. Självklara förhållningssätt uppfattar hon som tvång och kränkningar. Och hon vägrar kompromissa. Det finns inte på kartan. Allt är omvärldens fel.
I praktiken anklagar hon omgivningen för att inte vara muslimsk.
Eller med andra ord – svensk livsstil kränker hennes religion. Denna inställning har överraskat en svensk allmänhet. I vår svenska snällhet har vi känt skam och varit beredda till långtgående kompromisser i tron att vi gjort något fel. De politiskt korrekta har sagt det rent ut – muslimerna har rätt, vi måste anpassa oss. Visa respekt för deras synsätt. Allt annat är islamofobi. Till och med pålitliga ateister som Vänsterpartiet har stött långt gångna religiösa krav, en inställning som också ligger bakom Miljöpartiets kris där en minister umgås med islamister och en annan medlem vägrar ta kvinnor i hand.
Hur har det kunna bli så att vi skäms över vår nationella särart? Vi har inget att skämmas för! Vi kan inte avkrävas långtgående kompromisser gentemot extrema fundamentalistiska värden. Vi måste börja se islamisternas krav för vad det är – en oerhörd fräckhet. Våra sekulära värderingar är en vital del av den svenska identiteten som det inte finns någon anledning att beklaga eller be om ursäkt för. De som likt Sara ”står i försvarsposition” mot det svenska samhället har en ohållbar position. Vi måste snart inse detta.
Vi måste se verkligheten – att hatet och aggressionerna kommer från islamisterna själva i deras tydliga avståndstagande till vår sekulära kultur. I attityder och handlingar avvisar de vårt demokratiska samhälle. Vi måste också ta avstånd till de politiskt korrekta som med en mästrande attityd spelat med islamisterna i en handfallenhet som provocerat fram ett parti som Sverigedemokraterna. Och därmed polariseringen. Det har varit naivt, okunnigt och fegt. Miljöpartiets tafflighet och självutplånande fördomsfrihet är ett tydligt exempel på detta. Att ingen har satt ned foten är det svenska problemet.
Islamismen är oförenlig med demokrati. Saras anspråk är därför orimliga. Hennes utopiska ideal kan inte accepteras i vårt land. Vi vet vid det här laget hur illa det är ställt om man följer denna extrema form av islam. Shejk Abu Ishaq Al-Heweny ger här exempel på hur man kommer att förslava icke-muslimer i ett land erövrat av en islamsk armé (börja vid 3:50).
Sara klagar över att hennes religiösa krav inte är respekterade. Men hur ska vi kunna göra det då hon inte respekterar svensk demokrati? När hon dömer oss? När hon föraktar vårt samhällssystem och sekulära tradition? När hon betraktar allt vi står för som fel? Det är en hållning vars fräckhet vi ännu inte insett vidden av. Vår utgångspunkt har varit att möta långt gångna krav på fördomsfrihet. Men det räcker inte för Sara. Hennes krav är att vi ger upp allt vi står för.
Vi håller långsamt på att lära oss läxan. Det är skillnad på islam och islamism. Vår naivitet har ersatts av en misstro mot islam generellt, för hur ska vi veta vem/vilka muslimer som är vettiga? Svart fotsid beklädnad är rimligtvis uttryck för extrem fundamentalism. Liksom burka och niqab. Men är Saras hijab det?
Men den kanske viktigaste frågan är – hur ska vi kunna leva med Sara och hennes trosfränder när de ringaktar oss och allt vi står för?
Johannes Ljungquist
No comments yet.