Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Antroposofin har kritiserats många gånger under årens lopp. Nästan uteslutande av okunniga som inte förstått komplexiteten och djupet i denna särartade världsåskådning. Jag vet bara en i det här landet som trots en materialistisk utgångspunkt ändå haft en del poänger i sin kritik, nämligen Alicia Hamberg. Hon har tagit sin granskning av antroposofin på fullt allvar och läser ständigt texter av Steiner som hon kommit att hysa en viss respekt för. Vilket inte innebär att hon därför tror på antroposofin – eller ens förstår den.

I en av hennes senare krönikor undrar undrar hon till exempel varför antroposofin är så ”tråkig”.

»Steiner säger (i ett av de verkligt grundläggande styckena) att begäret efter antroposofi ska vara som hungern och törsten, en livsnödvändighet att stilla. Och från den utgångspunkten är det svårt att se hur det har blivit som det har blivit: ett ändlöst grått fält, uppbrutet här och där av fadda populariseringsförsök i samma gråskala men en annan ton. Jag läser just nu – läser, eller tuggar mig igenom – ett betydande verk av en berömd antroposofisk författare. Förutom att Steiner framställs som vore han en Jesus sedd genom ögonen hos den överspänt nyfrälste, är den monotona boken en närmast autistisk-mekanisk detaljexercis, en generalrepetition i likstelhet. Pedanteri i den högre skolan.«

Boken i fråga är Sergev Prokofjevs Rudolf Steiner och grundandet av de nya mysterierna. I sin kritik av antroposofin formulerar Alicia själva grundbulten i skillnaden mellan scientismen* och en spirituell världssyn. Fast kritik är knappast ett adekvat uttryck. Vad hon exponerar i sin blogg är snarare sin brist på förståelse för antroposofins bevekelsegrunder. Hennes försök att förstå handlar i själva verket om en illa dold hånfullhet, för hur kan man ha förståelse för något man inte tror finns? Hur kan man förstå en övertygelsekraft så mäktig att den förändrar människors liv och syn på tillvaron – om man inte godkänner bevekelsegrunderna? Hur kan man bedöma något man inte förstår?

Alicia kan visserligen inse att komplexiteten är knepig att göra begriplig. Men grunden till antroposofernas engagemang är fortfarande obegriplig för henne. Den jublande upplevelsen av att se övergripande sammanhang där tillvaron blir meningsfull har hon ju aldrig känt.

»Å andra sidan ska man inte underskatta svårigheten att förmedla dessa saker. Jag tycker att jag med tiden blivit ganska hyfsad på att förklara en del grundläggande antroposofiska tankegångar. Jag är i alla fall inte sämre än åtskilliga antroposofer, vilket i och för sig inte säger någonting. Men att förklara är en sak – när det kommer till begeistringen för ämnet, att förmedla den, då går jag egentligen bet. För varför i hela fridens namn ägnar man sig åt det här? Det är ju den frågan jag vill ha svar på från andra: varför? Eller snarare: jag vill förstå varför, vilket man ibland förstår utan en explicit förklaring. Men ofta tycks det som om de egentliga svaren förblir gömda under högtravande skenanledningar.«

Svårigheten att förklara sig i ämnet för en scientist uppfattas med nödvändighet som ”högtravande skenanledningar”, hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Och så kommer spiken i kistan – diskvalificeringen av läran på grund av bristen på mål, rationalism och förnuft. Dessa ”argument” vi redan hört till leda. Man kunde vänta sig en större förståelse från en människa som studerat antroposofin längre än många antroposofer. Men icke, Alicia förstår ingenting, för henne är antroposofin fortfarande ”rena vansinnet”.

»Samtidigt framstår det ju som solklart att man inte kan (eller bör) ägna sig med en sådan fanatisk frenesi åt något, som därtill för det normala ögat är rena vansinnet, utan att man har ett mål. Man bör vilja något med det, att uppnå ett resultat. Men varför Steiner? Man kan ju byta det mot en fascination som finner genklang och ger gemenskap – en nyttigare begeistring? (…) Så vad är det med Steiner, som motiverar att stanna kvar där, om andra alternativ är mer rationella – människan kan ju ändå bli fanatiker över nästan vad som helst, varför inte göra ett förnuftigt val? Något man kan tala med människor om och som säger dem något.«

Jag tror inte absurditeten i resonemanget uppfattas av Alicia. Hon erkänner visserligen att Steiner ”är som en bisarr hyperintelligens, som sådan oändligt fascinerande. Ett inre kaos som organiserar sig till ett allomfattande och ordnat tankekosmos”. Och ”även om det är så att den ”officiella” antroposofin möter en som en ocean av menlöshet, av intetsägande tråkighet, var det ju knappast tanken. Eller ens sanningen?”

Nej Alicia, det var nog inte meningen. Kanske antroposoferna helt enkelt har fel, att de borde veta bättre och istället hitta ”en nyttigare begeistring” än Steiner.

Johannes Ljungquist

*Med scientism brukar man mena en övertro på vetenskapens förmåga att svara på frågor och lösa problem som annars brukar betraktas som filosofiska och teologiska. Grundläggande är också tanken att endast naturvetenskaplig kunskap är rationell kunskap.