Svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd
♦ ♦ ♦ Varifrån kommer vårt gränslösa accepterande av märkliga seder och bruk bara de är utländska? Och hur kommer det sig att vi samtidigt med detta förringar våra egna värderingsmönster? Varför detta gullande med en religion dominerad av patriarkala traditioner med ett uttalat kvinnoförakt? Varför är vi så ängsliga att inte kränka förnuftsvidriga ideal från denna 1400-åriga kultur? Ser vi inte att den respekt som utövare av islam ständigt kräver för sina orimliga ideal samtidigt visar en häpnadsväckande brist på respekt för våra egna sekulariserade värden som vi kämpat så hårt för att uppnå?
Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand (”min integritet går före andras rätt att röra min kropp”) blev en väckarklocka. Där gick gränsen för svenskarnas ständigt underdåniga be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd. Vi inser nu att våra urgamla hälsningsceremonier måste respekteras. Men frågan kvarstår hur man ska förklara denna självutplånande mentalitet i den svenska självbilden. Goda vännen vännen Lena Tidblom från Rudolf Steinerseminarie-tiden berättade nyligen på Facebook om egna upplevelser av detta.
Skogsnäskollektivet.
»På 80 talet bodde jag med en gröna vågen-familj utanför Skogsnäs i Ramsele. De ville driva lantbruk kollektivt. Så en dag kom en husbil med en muslimsk familj som flyttade in. De såg genuint österländska ut men var från Stockholm. Fem små barn med fyra omskurna pojkar. Då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.
Vi fick nu maten serverade av henne. Männen åt sittande i telefonrummet och fick mat först. Vi kvinnor fick sitta runt en vaxduk på golvet. Min hund fick inte längre tillträde till huset. Vid mens fick man sova på en madrass på vinden. Vid ramadan reste männen till Pakistan trots att det var slåttertid. Fåren halalslaktades. En kille konverterade och tog sig två fruar. Jag tappade humöret. Detta är en kortfattad återblick på ett spektakel som slutade med att de flyttade ut. Med sig fick de Åke som konverterade. Han heter sedan dess Muhammed Muslim och är imam på söder. Och jag brukar höra honom uttala sig i radion.«
Nyckelmeningen är ”då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.” De hade ingenting att sätta emot, de saknade självförtroende. Men även här hade den generösa storsintheten en gräns. Vi svenskar behöver bara tid att inse detta.
Vi vill vara till lags. Inte bråka. Har någon ett initiativ vill vi visa smidighet och fördomsfritt foga oss. Alternativet − att vägra och hävda vår egenart − är i princip otänkbart då det skulle omintetgöra våra sociala ambitioner. Det känns inte bra, det är inte svenskt, vi är för osäkra för att hävda oss själva på andras bekostnad. De andras säkerhet ger oss intrycket att de har rätten på sin sida, så vi känner att vi måste visa följsamhet. Vi har ingen prestige att försvara, dessutom får vi här chansen att lära något nytt.
Jag tror denna osäkra självkänsla är förklaringen till Miljöpartiets accepterande av allsköns tokigheter. I brist på tydlig identitet vill man uppleva sig som radikal, fördomsfri och obunden av traditionella värderingar. Vara lite av en proteströrelse mot fördomar. Skogsnäs-kollektivet var alternativet med stort A på sjuttiotalet, en av föregångarna till det som sedan skulle bli Miljöpartiet. Samma idiottolerans för allt avvikande och självkritiskt uppgivande av egna värden, samma vurmande för utopier. Det existerade inte någon broms för tokigheterna i den tidsandan, den som ifrågasatte betraktades automatiskt som reaktionär och inskränkt, en stämpel som straffade ut en från alla sociala sammanhang. Jenny Nordberg i SvD uttrycker det så här.
»I Sverige (…) har viljan att göra gott och att inkludera blivit en viktig del av den kulturella identiteten. ”Tolerans” och ”att tolerera” är knappast smickrande uttryck i andra länder, men i Sverige betyder det något fint. Vi står ut med andra människors sedvänjor i religion och kultur, till nästan varje pris. Alla får vara med och alla accepteras.«
Heder åt Lena som tappade humöret, speciellt på Skogsnäs som var en ikon för dåtidens flumkultur.
Ett annan konsekvens av svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd är den utbredda antinationalismen, där man ser världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man lever och är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling.
Svag självkänsla och självutplånande identitetsupplevelse ger svenskar den självkritiska hållning som ligger bakom den utbredda kulturrelativismen. Våra seder och bruk är inte bättre än något annat lands. Alla länder är lika bra, Sverige saknar företräde. Men med Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand hände något nytt – vi upptäckte att vi kan avvisa ett religiöst påbud.
Det var en viktig lärdom. Om det kommer till kritan är vi beredda att värna vår egenart. Det finns gränser även för oss.
Johannes Ljungquist
Utmärkt, Johannes!
Jag har skavsår efter allt sigförpannantagande,
skönt att bara kunna nicka instämmande en gång…
I din blogpost från den 22 maj 2016 med titeln: ”Varför i hela fridens namn ägnar man sig åt antroposofi?” här http://blogg.ljungquist.org/archives/10994
visar du att du inte håller med Alicia Hamberg. Gott! Men! Men jag tycker att följande rader:
”Vad hon exponerar i sin blogg är snarare sin brist på förståelse för antroposofins bevekelsegrunder. Hennes försök att förstå handlar i själva verket om en illa dold hånfullhet, för hur kan man ha förståelse för något man inte tror finns? Hur kan man förstå en övertygelsekraft så mäktig att den förändrar människors liv och syn på tillvaron – om man inte godkänner bevekelsegrunderna? Hur kan man bedöma något man inte förstår?”
kan, om man skriver om dem lite grand på följande sätt:
”Vad han exponerar i sin blogg är snarare sin brist på förståelse för andra verklighetsuppfattningars bevekelsegrunder. Hans försök att förstå handlar i själva verket om en illa dold hånfullhet, för hur kan man ha förståelse för något man inte tror är sant? Hur kan man förstå en övertygelsekraft så mäktig att den förändrar människors liv och syn på tillvaron – om man inte godkänner bevekelsegrunderna? Hur kan man bedöma något man inte förstår?”
kan användas som kritik mot det du skriver i blogposten: ”Svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd”?
Jag ställer inte denna fråga utifrån ett illa dolt förakt eller någon annan på sympatier/antipatier grundad uppfattning. Jag frågar för att jag är genuint intresserad av att försöka förstå och för att jag är intresserad av om du håller med mig eller inte och vilka dina skäl till medhåll eller inte i sådana fall är.
Jorinda,
Jag kritiserade Alicias brist på förståelse för antroposofin sammanfattat i det stycke du citerar.
Hur du kan anse att det kan ha giltighet i ovanstående krönika förstår jag inte. Den är ju ett försök att formulera något av den svenska särarten.
Hmm…detta hade jag inte sett. Men det är ju precis det som är problemet!
Jag känner igen mig helt från min uppväxt där jag var av annat temperament och därför fick total icke dominans. Och det krossade mig. Sverige kommer att krossas också om vi inte väljer andra vägar. Det finns bara ett: Göra som Djursholmarna! Ge bidrag till dem men hålla sig undan. Med värdighet och utan att bespotta. Bara lugnt konstatera att man vill något annat, vänligt men bestämt bygga upp något genuint och smakfullt och hålla fast vid det. Om svenskarna kan markera i handling att detta inte tänker låta den knäckas, kanske genom total ignorans. Tack Johannes för att du har denna blogg vill jag tillägga. Du försöker ärligt belysa frågor och de är intressanta! Synd att ej fler vågar vara med och kommentera.
Jag har upplevt islam på nära håll i ett sammanhang tidigare och jag säger som jag sa tidigare: Det är mer folks natur än islam i sig men kombinationen blir ett förödande gift. Och vi får aldrig glömma vårt nordiska ljus och bära det med värdighet var vi går.
Nej man kan inte jämföra vara muslim kontra vara svensk med att Förstå att det finns en andlig värld kontra inte.
Det är väldigt lätt att läsa av islam just för att den bygger på något vi för längesedan passerat i medvetandet. Sluta höja upp denna religion! Muhammed, som ju har en godhjärtad man är jag övertygad om satt i en grotta och mediterade stor del av sin tid. När jag läser Koranen kan jag inte på något enda sätt länka skriften till muslimska seder av idag. De är tolkningar anpassade efter deras kultur. Vi svenskar hade gjort helt annorlunda av Koranen om vi fötts in i islam. Men man ser också att kristna från t ex Irak är HELT annorlunda än muslimer. Så det är kombinationen.