Antroposofer är formade efter samma mall
♦ ♦ ♦ Den som är ny i den antroposofiska rörelsen lär sig snabbt förhållningssätt och koder. Den självklara sympatin för världsåskådningen gör att tillvänjningsprocessen till största delen blir omedveten. Dessa kollektiva förhållningssätt blir snart en del av den individuella omdömesbildningen så att det snart upplevs som ett uttryck för den egna individen. Ett helt normsystem individualiseras. Detta bekräftas också av filosofen Jon Elsters forskning som visar att mänskligt beteende formas av sociala normer. Men få antroposofer håller med om detta.
»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall.«
Orden kommer från en norsk eurytmist i en debatt på Facebook. Hon menade att man inte kan säga att antroposofer har kollektiva egenskaper, vilket är en vanlig tankekliché i våra sammanhang. Dessvärre stämmer den inte med verkligheten.
Typisk antroposofisk aktivitet: skoleurytmi
Att vi betraktar oss som unika individer innebär inte att vi samtidigt skulle sakna kollektiva särdrag. Tvärtom, vi är i högsta grad präglade av denna rörelse. Språkligt är det uppenbart. Tänk bara på de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna något nytt kan uppstå, göra sig tankar om, groningskrafter, stå fri, fröartad, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Och detta är ändå bara några få exempel på den språkkod de flesta antroposofer använder, det finns flera. Det är så här vi uttrycker oss.
Vi har en gemensam konservativ idealbildning präglad av romantiken från förra århundradet med idéer från bland andra Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Novalis och Schiller, för att inte nämna alla andra kulturpersoner Steiner uppmärksammar oss på. Och så har vi en ”egen” helg som är okänd utanför våra sammanhang – Mikaeli.
Vårt dagliga liv är påtagligt influerat av antroposofiska värderingar. En sociologisk undersökning av den antroposofiska kulturen i Järnaområdet från 2011 visar att antroposofiska familjer ”lever ett liv i antroposofins hägn”. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, estetiska ideal, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är en direkt konsekvens av livsåskådningen.
Man kan undra om det finns andra kollektiva rörelser som så totalt präglar sina medlemmarnas liv.
För en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning. En följd av detta är en utpräglad värdekonservatism och konformitet, här formulerad av en annan deltagare i Facebookdiskussionen.
»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet.«
Typisk antroposof
En starkt utvecklad gruppmentalitet. Den indignerade eurytmisten ser inte att antroposofer är formade efter samma mall. Betydligt mer än ”vanliga” människor. Att kalla oss för antroposofer är därför ingen ”generalisering” utan en helt adekvat benämning. Antroposofer är namnet på en gruppering med tydliga kännetecken. Vilket inte hindrar att där också finns stora individualiteter. Det är ingen motsättning.
Att ta avstånd från det kollektiva begreppet antroposofer är dessutom inkonsekvent då man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”. Och varför är denna fråga så viktig för en antroposof?
Väldigt typiska antroposofer: generalsekreterarna i landssällskapen gör eurytmi i Goetheanum.
Därför att man då får reda på om han är en av oss. För då vet man med en gång att han delar samma världsuppfattning och batteri av värderingar, hans inställning till friskolor, sjukvård, Goethe, att han gillar laserade väggar och att han läst antroposofi. Risken att han skulle vara rasist är minimal och skulle han till äventyrs visa sig vara medlem vet man med en gång att han ”ser något berättigat i en fri högskola för andevetenskap”. Då är han placerad i den egna uppfattningen. Vet man att han är antroposof vet man redan väldigt mycket om honom som man aldrig skulle veta om en annan människa.
Helt enkelt för att vi är formade efter samma mall.
Det finns tillfällen då antroposofer är stolta att tillhöra ett kollektiv och det är när det talas om den antroposofiska rörelsen i media. Då är antroposofen stolt över tillhörigheten, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” koketterar man ändå med att förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, gubevars, inte en gruppvarelse. Denna inkonsekvens är vanlig.
Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – är många antroposofer förvånade att de inte betraktas som ”vem som helst”. En häpnadsväckande brist på självsyn.
Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.
Johannes Ljungquist
Hehe. Lite pinsamt men helt rätt ute, Johannes.
”Individualism som kollektivt ideal.” Ja, vore det inte för att undantaget bekräftar regeln, skulle jag instömma i allt du skriver här ovan, Johannes. Jag upplever mig som ett sådant undantag, och bekräftar väl då att du har rätt i så mycket. Utifrån min indivdualism skulle jag konstigt nog gärna önska att fortsatt tillhöra den antroposfiska rörelsen med det jag har att bidra med. Men så är inte fallet. I snart 20 år har jag bott och arbetat för det mästa helt utanför antroposfiska sammanhang och tillhör inte de antroposfiska kretsar som dominerar antroposfin på kontinenten.
Mig interesserar det lite vad det antroposfiska kollektivet förmår att bidra med genetemot tidsandan och världen, sålänge indivdualismen inte blivit ett ideal som den enskilde antroposofen lever efter i praktiken. En känd antropsof i Tyskland skrev till mig nyss med tanke på mitt ambivalenta förhållande till antroposferna här nere följande: ”Man kan verkligen oroa sig för Antroposofiska sällskapet – jag erkänner det i sitt nuvarande interna skick ingen framtid.” Ändå fortsätter denna antroposof att till fullo utnyttja sällskapet för sin yrkeinriktade karriär, liksom så många andra antroposfer.
Följaktligen säger jag isället för din ovan citerade slutsats: Antroposofer i traditionell mening är en ständigt minskande klick individer som missuppfattar vad indivdualism innebär, då de felaktigt tror att den kan uppstå ur gängmentalitet. En verklig antroposof (i en framtida bemärkelse) är en individ som själv produserar sin indviduella antroposofi i direkt kontakt med den andliga världen, på liknande sätt som en verklig filosof ut ifrån genuint tänkande faktisk ger ett nytt bidrag til filosofins historia och inte bara studerar vad andra förut har tänkt.
@Jostein Sæther
Antroposofer i gemen är starkt präglade av rörelsens idealbildning. Det torde vara ovedersägligt. Att det finns undantag har jag inte förnekat.
Här är jag rädd att motsägelsen som sådan faktiskt avslöjar sanningen.
Att vara individualistisk leder ju av frihet mot att leva som sådan. Man skulle då av fri vilja hålla sig borta från gängmentalitet. Därför är något i detta påstående fel. Vad jag tror är att individualisterna är väldigt få i Sverige men håller sig på andra håll. Alltså man kan inte missuppfatta vad individualismen innebär om man själv är en sådan…Det betyder isåfall att man icke är en.