Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Human-Etiska Förbundet bildades 1979 som förespråkare av ”en sekulär etik, där religiös tro eller uttolkning av föregivet heliga skrifter inte kan tillåtas styra samhällets moraluppfattningar”. Redan från början intog de hög svansföring i debattartiklar och föredrag med en aggressiv religionskritik i Ingemar Hedenius anda. I början på 80-talet kom turen till antroposofin och dess verksamheter som utsattes för deras förmenta ”granskning”.

Begreppet granskning ger intryck av seriös objektivitet, men här handlade det snarare om att missionera för sin sak, att konkurrera med de religiösa om utrymmet i det offentliga rummet. Och man gjorde det genom att ta heder och ära av dem. Antroposofin blev huvudfienden eftersom dess rykte av respektabilitet ansågs speciellt farlig. ”Antroposofin har blivit rumsren” var fältropet hos Håkan Blomqvist på den tiden.

Håkans  förflutna som antroposof gav honom tunga poäng i debatter med antroposoferna där han utifrån en vulgär-materialistisk världsåskådning i tidskrifter och föredrag talade om antroposofin som en bluff. Idag har han svängt 180 grader till förmån för UFO-forskning (!) och enligt hemsidan har han sedan många år studerat teosofisk/esoterisk litteratur. Inte ett ord om hans Human-Etiska period. I telefonsamtal berättar han att han numera betraktar sig som traditionellt kristen humanist.

Tjugo år efter starten bytte Human-Etikerna namn till Humanisterna (ett namnval som kritiserades av det icke-ateistiska Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1896). Vid det här laget hade man skrivit en rad artiklar om farorna med antroposofin och lobbat för att misstänkliggöra antroposofiska verksamheter i olika offentliga sammanhang utan någon nämnvärd verkan vad man vet. En trolig orsak är att deras rykte som rabiata vägde lättare än antroposofins goda renommé.

En artikel härom dagen i SvD positionerar nu Humanisterna i ett mer översiktligt sammanhang. De tillhör nämligen en gruppering som kallas scientism. De är alltså scientister. Docenten i fysik Jonna Bornemark skriver att scientismen är en ideologi som menar att naturvetenskapen och dess mätbarhetsmetoder utgör den enda legitima kunskapsformen som ska guida oss på livets alla områden. Att det är denna torftiga världsbild som drivit Humanisterna har hela tiden varit uppenbar, inte minst för antroposofer. Och Bornemark förtydligar.

»Scientism är alltså något helt annat än vetenskaplig verksamhet, som alltid är medveten om att den kunskap som skapas har sina strikta gränser, och bör därför förstås som en extrem vetenskapstro snarare än som vetenskaplighet.«

Scientismen förespråkar en radikal reduktionism.

»Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni.«

Artikelförfattaren menar att rörelsen är fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen. Detta har också den antroposofiska rörelsen alltid hävdat. Likaså att kristna och ateistiska fundamentalister har stora likheter, ”de utgör två olika lag som spelar på samma plan”, som Bornemark skriver. En av scientismens främsta företrädare, författaren Richard Dawkins, drar konsekvenser som är extrema. När det gäller barnuppfostran har han

»flera gånger uttryckt att religiös socialisering är en sorts barnmisshandel och värre än sexuella övergrepp. Han menar därför att staten borde ha skyldighet att skydda barnen och ta dem ifrån sina religiösa föräldrar. Denna förespråkare för tankefrihet vill alltså straffa föräldrar som delger sina barn sin världsbild.«

Detta framkom dock inte då han gästade Skavlan för en tid sedan. Många ser honom som en fyrbåk mot religiös fundamentalism. Men nu vet vi bättre. Han är också fundamentalist, fast med andra förtecken. Närmast religiös ateist. Nu vet vi att detta kallas scientism.

                                                                                                             Johannes Ljungquist