En avhuggen arm per post
Som jag har hört historien gick det till så här. Läkaren träffar en kille på dekis. Han frågar om han vill tjäna tio tusen spänn. Naturligtvis – för vad då? Du får pengarna om jag får din arm. Efter en del dividerande går lodisen med på det, han behöver pengarna. Läkaren opererar bort armen, mannen får pengarna och går ut ur historien.
Läkaren paketerar armen skickligt och skickar den per post till person A som hämtar ut paketet på posten. Han öppnar det, ser att det är en avhuggen arm. Utan synbarlig sinnesrörelse packar han ihop paketet och går sen till postanstalten och skickar den till person B, som öppnar paketet, kollar att det är en arm, ompaketerar och skickar till person C som öppnar paketet, konstaterar att det är en arm och slänger den. End of story.
Och det är just vad det är, slutscenen på en märklig historia. Den berättades för en grupp unga människor som studerade kreativitet på en högre utbildning vid ett amerikanskt universitet. Uppgiften de fick var att komma på det troliga orsakssammanhanget bakom denna bisarra historia – som trots sitt egendomliga skeende ändå är logisk. När du löst den, kära läsare, kommer du att säga till dig själv – så skulle jag också handlat med tanke på omständigheterna.
Kom alltså ihåg – storyn och lösningen är logisk, det duger inte att hitta på allsköns jönserier. Egentligen skulle ni ha en person som svarar ja eller nej på era frågor, så vi får väl göra så att ni får ställa era frågor one by one så svarar jag så ofta jag kan. Så kan ni följa upplösningen av denna märkliga historia. Om ni inte omedelbart kan se ert svar i bloggen, beror det på att jag måste godkänna först. Men jag skall vara stand by så ofta det går.
Det är lite av tjugo frågor-principen: Att ringa in, gå steg för steg. Att bara gissa vilt är meningslöst. Några till upplysningar på vägen. Alla frågor kring armens kvalitet, d v s tilltagande upplösningstillstånd, är irrelevant för historiens lösning. Låt oss anta att den var lufttätt förpackad. Det är ju ändå ingen sann historia.
Låter som en historia presenterad för Sherlock Holmes att lösa i en av Conan Doyles böcker om honom?
Ja inte sant! Jag har haft mycken glädje med denna bisarra historia. Bäst är den en höstkväll framför brasan med ett sällskap på sådär tio pers. Då inspirerar man varann och det hela behöver inte ta så förtvivlat lång tid. Historien har trösklar som ger nytt liv när den börjar köra fast; När man väl vant sig vid den makabra armleveransen och tuggat det fram och tillbaka så kommer upptäckten att aktörernas har ett inbördes förhållande och en gemensam historia. Och slutets logiska förklaring har faktiskt en hel del av Conan Doyle.
Sen ser ju problemet lite annorlunda ur när man har tillgång till internet, där man kan söka och hitta lösningen på det…
Det ursprungliga problemet blir då inte vad det har för lösning, men hur man ska beskriva det för sökmotorer på ett sådant sätt att man hittar lösningen på det …
Ett mindre, men dock fortfarande ett problem …
Och jag som trodde man hade sportmanship! Själv sittet jag just med Inger Kleivens gåta om mannen som kom från jobbet, öppnade dörren och det han såg där gjorde honom så deprimerad att han gick och hängde sig i ett träd utanför. Har hållt på ett dygn minst.
Usch ja, ett elände med internet …
Inger Kleivens gåta om mannen som hängde sig låter som ännu en Sherlock Holmes-gåta som jag nästan kan tänka mig att jag har läst någon gång, före internet.
Ska jag – eller ska jag inte – eller ska jag … söka lösningen på det problemet på internet också? Eller ska jag skaffa och läsa alla Conan Doyles bocker om Sherlock Holmes? Historien låter så typiskt Holmes’k, lite som historien om den mördade personen i det slutna, inifrån låsta rummet(?).
Hur gick det till!?
Morden på Rue Morgue, salig i åminnelse…
eller stephanlinsenhoff@yahoo.com