Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Dessa dagar är vi tvungna att hantera frågor som uppstår i kölvattnet på invandringen. Ett folk som berömmer sig av att vara fördomsfritt och tillåtande försöker därför varje dag anpassa sig till en verklighet som bara för några decennier sedan inte fanns. Och det är långtifrån lätt alla gånger då idealen krockar med verkligheten.

En räddningsplanka är borde-mentaliteten. Man är övertygad att ens ideal borde omfattas av alla och man vill därför föregå med gott exempel. Sverige är ju en ”moralisk stormakt” som en svensk politiker uttryckte det. Så man drar ut i världen för att kämpa för det goda. Och blir ofelbart besviken.

För det visar sig nämligen att alla inte fattat galoppen än. Att en del kvinnor konverterar till islam märks knappt, det är ju en privatsak. För de som däremot vill exponera sin tro offentligt med att bära slöja är det däremot inte lika enkelt. Folk glor på dem då de är ute och handlar, en del får ta emot glåpord. För något år sedan blev en niqab-försedd kvinna slagen.

Visst är det beklagligt – men är det överraskande? Vi blir knappast heller förvånade då en arbetsgivare vägrar att anställa en kvinna som är beslöjad. Eller då vi får veta att en invandrad turk med ett osedvanligt svåruttalat efternamn inte lyckats komma till en jobbintervju trots tusen(!) ansökningar. Visst är det tråkigt – det borde ju inte vara så – men så är verkligheten. Dessvärre.

En mer pragmatiskt lagd person kunde kanske tycka att den muslimska kvinnan kunde behålla religionen men skippa slöjan, och att mannen med krångliga efternamnet kunde ändra det till något mer svenskklingande. Men icke. Istället visar man upp förvåning och harm: ger jag mig betyder det ju att de har fått rätt! 

Så man framhärdar. Och börjar istället moralisera över de som inte förstår, vilket innebär en stor del av befolkningen. Den har inte hängt med. Människor borde nämligen veta bättre. Så istället för att inse sin del i problemet skuldbelägger man majoriteten. Denna borde-mentalitet är i högsta grad kännetecknande även för det politiska livet där alla tillkortakommanden ursäktas med hur det borde vara.

Man överraskas ständigt av inbilskheten hos borde-folket. I en intervju får vi veta att svenskfödda Anna gift sig med en muslim och själv konverterat till islam.

»Hennes svenskhet hade aldrig tidigare ifrågasatts men sedan hon bär hijab (muslimsk sjal) blir hon ofta tilltalad på engelska.«

Hon är överraskad. Det borde ju inte vara så här. Och hon funderar hur majoritetssamhället kommer att reagera då de får reda på att hennes ettårige son heter Ubaidah. Som konvertit ville hon nämligen att sonen skulle ha ”ett starkt islamiskt namn”, trots de eventuella följder det skulle få för sonen.

»Visst kan jag tänka att det kanske blir svårare för honom att få jobb. Men samtidigt, ska vi anpassa oss till att samhället ser ut så?«

De flesta skulle svara ett tveklöst ja på den frågan. Men Anna vill uppfostra majoritetssamhället: ”Jag vill inte vara med och säga att det här namnet inte passar in här.”. Även om det alltså riskerar att ge hennes son svårigheter i livet. Vilken mamma vill krångla till det för sin avkomma? Men för en borde-mamma är idealen viktigare.

Verkligheten har helt enkelt fel.

                                                                                                             Johannes Ljungquist