I invandrarlandet Sverige är frågor om härkomst något naturligt
♦ ♦ ♦ De flesta svenskar är övertygade antirasister. Däremot är vi troligtvis del av en strukturell rasism där ”regler, normer, rutiner och förhållningssätt utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter”, som Wikipedia definierar begreppet. Att många av oss är omedvetna om detta kan ha att göra med att mörkhyade var en sällsynthet för bara några decennier sedan.
Såg man en svart människa på 50-talet utgick man ifrån att vederbörande var jazzmusiker från USA på tillfälligt besök i landet. Som barn beglodde man denna sensation och avlade rapport vid hemkomsten. Idag är mörkt hudpigment vardagsmat i vårt alltmer invandrartäta land.
Men för många, inte minst fyrtiotalister, dröjer sig ändå kvar en känsla av exotism vid anblicken av till exempel blåsvart hudfärg och krulligt hår. På en turné med bandet jag var med i på tidigt 60-tal kompade vi en sångare från Trinidad som skrattande lät oss få känna på hans hår. En naturlig nyfikenhet inför något vi bara sett på bild. Idag får man vara försiktig med dylika reaktionsmönster.
För numer kan en svensk se ut som kommen från varsomhelst på jorden*. Vilket känns både berikande och spännande. För alla har en historia att berätta. Är de födda här har de ofta föräldrar som kommer från ett annat land och detta är vi nyfikna på. Träffar vi någon som ser ”internationell” ut vill vi förr eller senare veta vederbörandes härkomst. Det är naturligt.
Men för politiskt korrekta är det känsligt och knappast OK. H*n är ju svensk! I en krönika i SvD berättar en blond och blåögd mamma – som ibland av turister på stan ombeds att ställa upp på foton som typisk svensk – att hon har en liten dotter med mörkare hudfärg och bruna ögon. Hon får därför ofta frågan om hennes man kommer någon annanstans ifrån.
Det ger henne en känsla att hennes dotter uppfattas som hon inte riktigt hör hit, vilket gör att hon ofta funderar över frågan vad svenskhet är. Hon lever i ”ett samhälle i förändring där synen på vem som är svensk inte tycks hänga med”. Nej, men är det så konstigt? Politiskt korrekta, som är otåliga och snara med att spela ut rasistkortet, lever i föreställningen att bara för att de insett att ”vi är alla människor” ska vi inte låtsas om att vissa människors utseenden väcker frågor.
Men Sverige befinner sig i en anpassningsprocess där nyfikna frågor om härkomst är en självklarhet. Varför skulle man dölja en naturlig nyfikenhet? Frågor är viktiga i en process att lära känna vårt nya land där blonda och blåögda bara är en del av en mer komplex verklighet. Världen har kommit till oss. Och vi måste få kunna vara nyfikna utan att behöva kallas rasister eller främlingsfientliga.
Om den blonda och blåögda mamman med sitt mörkhyade barn inte ser detta som naturligt är det värst för henne själv. Och hur mycket de politiskt korrekta än vädrar sin harm över sakernas tillstånd kommer det inte att ändra något, med tiden kommer även de inse att ovana inte är samma sak som fördomar. Att vissa inte låtsas om det annorlunda innebär inte att alla gör det. Sånt här tar tid.
*År 2014 var 1,6 miljoner personer av Sveriges befolkning födda utomlands, vilket motsvarade drygt 16 %.
Johannes Ljungquist
No comments yet.