Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum Antroposofi har i alla år kämpat med dålig ekonomi. Numer har man inte ens råd att avlöna en redaktör. Det märks dessvärre. Man börjar ana ugglor i mossen redan i början av läsningen av nr 2/15 då en artikel om en vårfest i en kinesisk by innehåller tre särskrivningar – fruktodling heter `frukt odling´, granitbergen skrivs som `granit bergen´. Att en klarblå himmel betecknas som `klar blå´ kan till nöds accepteras, men då borde man haft ett komma mellan klar och blå, eller skrivit klart blå.

Men det blir värre. I en artikel om ett besök i Nepal får vi ta del av en hejdlös parad av särskrivningar: Internet kafé, Skype samtal, telefon nummer, taxi chauffören (2 gånger) och boende konstruktioner. För att riktigt befästa den moderna tidens förflackning av det svenska språket ersätts ordet tillbringa (en tid) med ”spendera”, ett ord som förr bara användes i betydelsen spendera pengar. Vad är det för fel på det gamla hederliga tillbringa? Jag vågar satsa en femma på att artikelförfattaren inte är speciellt gammal. Det engelska språkets skrivregler tas alltmer över av den unga generationen.

I dessa missar märks avsaknaden av en ansvarig redaktör. ”Varje skribent ansvarar själv för sitt material” står det i redaktionsrutan. Med andra ord: tidningen saknar ledning. När ingen har ett övergripande ansvar för helheten uteblir gestaltningsförmågan. Var och en blir sig själv närmast. Tidningen saknar viljeriktning och jagkraft, den reduceras till en brevlåda för kollektivet, som en buss utan chaufför.

Ett annat uttryck för denna avsaknad av ansvar är att krångelsvenskan frodas ohejdat. Och här börjar det bli knepigt. Den som i nummer efter nummer visar upp sitt obegripliga finspråk är nämligen den förre redaktören själv. Normalt har ansvariga redaktörer en självklar ambition att bli förstådda, men här finns inte en tillstymmelse till pedagogiska intentioner, bara ett häpnadsväckande ointresse för begriplig svenska:

»I det ofullkomliga finns en kunskapsskatt. Tillgången ligger i att dessa förmågor på allvar kan erkänna och aktivera ett sinne för auktoriteten i dess fulla förnuftspotential. De blir till organ för förnuftets etiska dimension och för själva ordningen i kunskapen, dess framträdelseordning. Evolutionen tillförs genom denna tillgång en etisk byggsten som den begränsade kunskapskällan, föremålsmedvetandet, förblir stum inför.«

Framträdelseordning, föremålsmedvetande, är jag den enda som inte förstår? Man skulle kunna tro att skribenten citerar från skämtsajten AntroPrat Online där man kan kombinera antroposofklyschor till en önskad mix av språkblaj att pråla med utan risk att bli avslöjad, som till exempel i detta praktexempel:

De som är mikaeliter skulle ha modet att potentiera den praktiska metamorfosen, men då måste envar våga pröva att ha tilltro till det andliga tidsrummet. Talgestaltaren försöker visserligen metamorfosera den yttre själsutvecklingen, men har ännu inte försökt förstå den innerliga livsanden. Man måste nämligen först förverkliga den nutida Kristusprincipen och gripa den socialekologiska källan. Först då kan man uppleva det sanna vattenelementet och nå insikt om den verkliga känslosjälen.

Läsaren får själv bedöma vilken av de två texterna som är mest begriplig. De som är intresserade av en närmare presentation av sajten kan läsa här.

Vid sidan av det antroposofiska fikonspråket står ett annat fenomen – den  stela byråkratsvenskan som visserligen går att förstå men som är så uppstyltad och doftlös som läste man uppbördsverkets årsredovisning. Ett exempel på detta är Norrköpingsgruppen av Antroposofiska sällskapet som i sin presentation av sällskapets verksamhet på sid 28 inte visar någon som helst ambition att ge en intresseväckande – och begriplig – beskrivning :

Sällskapet har till syfte att bära en fri högskola för antroposofisk forskning. Denna högskola strävar efter att finna och formulera andliga lagbundenheter på olika verksamhetsområden, som de vanliga forskningsmetoderna eller tanke- och synsätten inte kommer åt.

Ett sällskap som ”bär” en högskola, hur ska en oinvigd förstå det? Avser begreppet högskola en högre utbildning av nåt slag? I så fall vilken? Och vad innebär att den är ”fri”? Antroposofisk forskning – vad är det? Hur gör man när man ”finner och formulerar andliga lagbundenheter”? Vad är andliga lagbundenheter? Formuleringarna framstår mer som en sammanfattning för antroposofer som redan vet än en begriplig text för vanligt folk.

Knappast ”en modern syn på antroposofi” som den nya portalen Ytterjärna Forum säger sig stå för.

Men ljuset i tunneln visar sig på sidan 25 under rubriken Internrevision. Trots den avskräckande rubriken serveras vi här uppfriskande ironi inför en av alla dessa antroposofismer som inte har något annat syfte än att få kreatören att glänsa. Att man beslutat att antalet ledamöter skulle minskas för att styrelsen skulle få mer ”spirituell precision” kommenterar internrevisorn så här:

»Uttrycket ”spirituell precision” är både spirituellt och oprecist. Det skall bli intressant att följa om framtidens internrevisorer kan finna några spår därav. Den nuvarande kan det inte, men vet egentligen inte vad han skall leta efter därvidlag.«

Att en gruppering skulle uppnå mer ”spirituell precision” bara för att antalet decimeras är naturligtvis trams. Den andliga fokusering som troligtvis avses kräver andra åtgärder, vilket internrevisorns sarkasmer antyder. Hans bitska kommentarer, som vi tidigare uppmärksammat, är mycket sällsynta i en rörelse så starkt präglad av konsensuskultur och konflikträdsla.

Kanske har denna lilla pärla slunkit igenom för att medlemsbladet Forum Antroposofi saknar ansvarig redaktör? I så fall något att glädjas över, i internrevisorns rapport finns i alla fall inga särskrivningar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist