Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Islam sägs vara en fredens religion. Runt hela världen lever muslimer fredligt med ett innerligt förhållande till denna världsåskådning. Detta är också bilden som är den politiskt korrekta i Sverige. Men islam har ett imageproblem. För många utanför det politiska och mediala etablissemanget upplever islam som en skräckens religion. Problemet är att de tongivande i det här landet ännu inte förstått detta.

De upplysta inser fortfarande inte att den massmediala bilden av terror, halshuggningar, förmedeltida sharialagar och kvinnoförakt har satt djupa spår i folksjälen. De lever i en illusion att man skall kunna skilja på islam och fundamentalistisk islam. Och förstå att islam i själva verket är en fredens religion. Trots all mediarapportering i ämnet.

Det är ingen djärv gissning att etablissemangets brist på förståelse för folks oro i denna sak starkt bidragit till SD:s tillväxt. Fast brist på förståelse är vid det här laget knappast längre en adekvat benämning – arrogans är nog ordet som bäst beskriver fintyckarnas hållning.

Det senaste uttrycket för denna arrogans syntes då SvD härom veckan publicerade ett brev från en orolig kvinna ställt till författaren Mustafa Can. Som en beundrare av hans författarskap är hon bekymrad över att han är muslim. Men i en ärlig strävan att förstå detta engagemang skriver hon ett brev till honom med en önskan att han ska förklara sig.

Men det gör han inte. Han verkar inte förstå hennes oro. Han tror hennes brev i själva verket är ett uttryck för helt andra saker.

»Vissa av mina vänner säger att du måste vara rasist. Alls inte, invänder jag. Jag förstår din sorg i skenet av förluster, det förflutnas landskap, samhällen i omvandling och förvandling. Din rädsla är mångas rädsla. Misstron mot det obekanta är en naturlig reflex.«

Hennes oro beror alltså inte på islam, trots att hon säger det. I en häpnadsväckande arrogans bortförklarar han hennes uppfattning. Han godkänner den inte. I ett psykologiserande kvasiresonemang förvandlas islamskräcken hos en äldre människa till en oro för samhällsförändringar i allmänhet.

»När jag läser ditt brev, Margareta, tänker jag på förlusten av det igenkännbara. Oron som smyger sig på i brottet mellan historien och framtiden. Ovissheten över vad som istället skall komma.«

Simsalabim har hennes oro bortförklarats. Mustafa Cans utläggning visar etablissemangets märkliga svårighet att förstå det uppenbara problemet – att folk är vettskrämda av det de hör om denna religion.

Som framstående skribent visar han en häpnadsväckande brist på respekt för den lilla människans oro då han visar en nedlåtande attityd. Bakom alla tjusiga formuleringar är budskapet tydligt: Margareta har missförstått allt. Hon ser spöken. I själva verket är hon bara en inbilsk pensionär.

»Din rädsla gör mig rädd, Margareta. För när misstänksamhetens kultur breder ut sig, när rädslan koloniserar människans livsvärden, när tillräckligt många människor blir tillräckligt rädda… ja, vad händer då?«

Mustafa Can vill inte ta rädslan på allvar. Hans råd till oss alla är att sticka huvudet i sanden.

                                                                                                             Johannes Ljungquist