Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ »Om allt fortsätter som hittills kommer SD att bli Sveriges största parti vid nästa val. De senaste tre riksdagsvalen har partiets röstandel fördubblats och inget tyder på att denna progression kommer att hejdas.« Så skriver Mauricio Rojas i SvD. Det är ingen särskilt djärv gissning, ändå känns den overklig. Att detta lilla utskällda outsiderparti har kommit därhän! Orsaken är, precis som han säger, inte beroende på att en stor del av landets befolkning har blivit rasister eller främlingsfientliga utan att de etablerade partierna varit oskickliga i hanteringen av invandringsproblematiken. Kanske framförallt att man inte förstått väljarnas oro i denna fråga.

Att utestänga landets tredje största parti i den så kallade decemeberöverenskommelsen var ett desperat försök att bemästra situationen. Något liknande kommer inte att gå om SD är störst. Vad gör man då? Men framför allt – vad gör man för att undvika att det blir så? Det är en intressant frågeställning. Nedsvärtningen av SD har inte fungerat, att putsa på den egna ideologiska profilen inte heller. Vad återstår i ett läge med ett förtroendetapp av unika proportioner? Vilka initiativ kan i det läget skapa förtroende?

Oavsett allvaret i situationen är tre av partierna knappast benägna att ändra sin traditionella hållning under de tre åren fram till valet, nämligen V, MP och FI. V har sitt gamla klasskampstänkande med värnandet av de sämst ställda som prio ett. Att de skulle komma med förslag om begränsning av invandringen är därför otänkbart. Och MP är hipsterpartiet som mer än andra drivit tesen om nödvändigheten av den obegränsade invandringen, möjligtvis i konkurrens med minoritetspartiet FI.

Men S måste åtminstone försöka öka sin väljarandel fram till valet, deras ras är ju katastrofalt. Vad kan de göra? De kommer knappast med ett djärvt förslag i invandrarfrågan. De har redan målat in sig i samma hörn som V, MP och FI. Förslag på långtgående lösningar på integrationsproblematiken är däremot troligt, för här har de redan fått på tafsen för att deras insatser är otillräckliga, så de måste hursomhelst göra något åt saken. Så kanske kan de åstadkomma en viss skillnad med ett radikalt utspel i frågan. Här har de inget att förlora. Men det kommer knappast att räcka för att öka deras siffror i märkbar grad. I bästa fall stoppar det väljarraset.

Borgarna har troligtvis större chanser att stoppa strömhoppet till SD. KD var det första partiet som över huvud taget sa pip i invandrarfrågan då förra partiledaren Göran Hägglund kom med ett överraskande djärvt förslag till åtgärder. Han var också den förste partiledaren som kom med nyckelformuleringen ”att ta människors oro på allvar”. Så KD har en viss trovärdighetsplattform att utgå från. Och ett definitivt spelutrymme. 

M och C har ännu inte vågat göra något väsentligt i invandringsfrågan. De framstår här som lite mesiga. Naturligtvis pinsammast för M med sina tidigare spektakulära valsegrar. Anna Kinberg Batra har inte haft den politiska fantasi och kompetens som sin företrädare. Men efter att ha stirrat ned i avgrunden kanske någon av dessa två partier kan överraska, även om det i dagsläget är svårt att tro.

Slutsatsen blir att SD kommer att ta en promenadseger helt i riktning med vad Rojas förutspår. De är när allt kommer omkring ett resultat av de andra partiernas brist på initiativ i den komplexa invandringsproblematiken. SD är själva beviset för de andra partiernas försumlighet. Så långt är allt klart.

Men vad händer med regeringsbildningen efter valet? Rimligtvis kommer SD ingå. Men kommer Jimmie Åkesson bli statsminister som är brukligt att partiledaren för det största partiet blir?

                                                                                                             Johannes Ljungquist