Har en kränkt muslim rätt?
♦ ♦ ♦ Sedan den muslimska kulturen blivit en del av det västerländska samhället har frågan om kränkthet blivit vardag. Rättroende muslimer är lättkränkta eftersom kritik av islam i deras ögon är förbjuden – av den enkla anledningen att Koranen är skriven av Gud – och därför omöjlig att kritisera. Det är blasfemi. Ingen kan därför ha synpunkter på den. De som ändå har det anses kränka muslimer. De mest extrema islamisterna menar att de därför måste dö.
Har en kränkt muslim rätt? Ja, för vi har fått lära oss att vem som helst som känner sig kränkt har rätt att känna sig kränkt. Det kan inte ifrågasättas. Är man kränkt så är man. Men det speciella i det här fallet är att kränkningen avser Koranen. Och därmed självaste Allah. Så det är i strikt mening inte muslimen som är kränkt – utan en bok. Muslimens roll är att försvara boken.
Den västerländska kulturen har haft liknande ståndpunkt under inkvisitionen för 800 år sedan då allt ifrågasättande av Bibeln ledde till dödsstraff. Häxor brändes på bål, kättare steglades, halshöggs, rullades i spiketunnor och så vidare. Detta enligt ett normsystem som i mycket liknade sharialagarna. Det tog lång tid, men nu har vi lämnat detta medvetandetillstånd. Det har kostat på. Omätligt lidande har lett fram till dagens demokratiska kultur.
Med den bakgrunden är det inte konstigt att moderna människor protesterar mot den medeltidsmentalitet som lever inom islam, även i vårt land. Vi vet vad vi talar om, vi har genomlevt detta i vår egen historia och vill inte uppleva det igen. Därför har vi rätt att kritisera detta barbariska medvetandetillstånd. Det är helt enkelt inte kompatibelt med vår tid. (Här avses naturligtvis inte moderna muslimer, bara det förmedeltida medvetandet).
Från en Femendemonstration i Stockholm
Det västerländska synsättet är resultatet av en medvetandeutveckling som shariamentaliteten aldrig haft. Shariamedvetande har stannat kvar i det förmedeltida tillstånd mänskligheten befann sig i vid 600-talet. Då ansågs det ”rätt”. Men eftersom det är ett kvarstannat medvetande från 1400 år sedan och därför inget har att göra med den moderna tidens demokratiska normer är det idag ”fel”.
Och det förorsakar mycket lidande. Om en människa med ett shariamedvetande känner sig kränkt av kritik har det därför ingen relevans för en modern människa. Det är obegripligt för vår tids tankekultur. Det uppfattas som overkligt och musealt.
Utom för den speciella grupp av värderelativister som i ett lika märkligt som missriktat hänsynstagande vill visa förståelse och solidaritet med shariamedvetandet. För dem har alla kulturer och mentaliteter rätt utifrån sina egna förutsättningar. Mördarsekten IS har slutligen visat att de har fel, eftersom denna mördarorganisation även i deras ögon har gått för långt.
I västerländskt demokratiskt tänkande är det naturligt att ha synpunkter på religiösa spörsmål, oavsett religion. Religiösa anhängare kan tycka detta är orättvist. Och en människa som känner sig kränkt har alltid rätt – även en shariatrogen muslim. Men eftersom denna känsla är grundad i en förmedeltida moraluppfattning som är oacceptabel för vår tid upplevs den upplevda kränkningen som orimlig.
Om en kränkt muslim har rätt beror sist och slutligen utifrån vilken världsuppfattning bedömningen görs.
Johannes Ljungquist
Att tåla kränkning är viktigt för den spirituella skolningen: ”vända andra kinden till”, ”vara stark i anden”.
Hålla dubbelgångaren stramt tyglad. Vara herre i eget hus.
Mycket behöver erfaras, utbildas i verkliga livet. Ju svårare prövning desto mer att vinna.
Jihad är i esoterisk mening kampen i det inre. Framgångsrik förmår den lossa demonernas grepp, lysa upp ett högre medvetande och befriar från vedersakarna, som vill hindra andligt framåtskridande.
Gammeldags uttryckt: frälsning.
I dramat om människans själ finns möjlighet att under pågående inkarnation klara av det som annars fodrar flera inkarnationer att nå fram till. Vad som erövras genom mod, självövervinnelse får högre kvalitet än lättvunna segrar, själva mödan liksom förädlar.
Så mycket bättre att vara den som blir mobbad, än den som mobbar. Så mycket bättre vara den som blir slagen, än den som slår.
Människan dömer sig själv, formar sitt öde, lägger tyngder i egen ryggsäck, krymper – eller växer.
I vår tid har kränkandet liksom exploderat över allt och kommit att bli redskap för olika syften. Man kränker fienden och säger sig vara kränkt för att vinna fördelar, pengar, eller ha anledning attackera. Inre tryck behöver ett utlopp, kritik mot religionen används som förevändning ofta, för känslan av att vara förorättad privat, eller drabbad av personlig motgång… När gruppjaget tar över kan väldiga avgrundskrafter aktiveras.
Kränkthetsrasriet kan också ses som en så kallad ”Antikrist”-företeelse.
Vad man förr kallade ”Antikrist” är mer fenomenet ondska förklädd till godhet, än en gestalt. Eller ”Antikrist” som verkar genom människor. Denna motmakt växer sig stark särskilt i Sverige. Svenskarna som hunsade och kuvade av överheten århundraden igenom är även i nutiden mer utsatta än många andra folkslag, lättare att lura med list och trix. Jagsvaga, konflikträdda, sänkta individer gör det enkelt för ”Antikrist”. Andra har sin religion och kultur att bottna i, vi har nästan ingenting kvar.
Med tyska ögon:
”Schweden nun saugt fremde Einflüsse in sich auf – einem Kinde gleich.
– – –
Schweden ist ziemlich in sich gefangen, so dass es seine soziale Aufgabe kaum zu erfüllen vermag.
– – –
Wo der norwegischen Mensch einem Berg ähnlich dastehen kann, hingegen der Finne sich schämt, wenn er zu persönlich genommen wird, sind bei einem Schweden die Konturen ungewiss. Er begegnet anderen kaum im Blick, tritt aber sehr selbstsicher auf. Wenn wir hartnäckig bleiben, fehlt sowohl die innere als auch die äussere Festigkeit. Dagegen ist Beweglichkeit vorhanden in Bezug auf sociale Experimente.”
”Antikrist” snärjer och fjärmar från Kristus genom falsk godhet; förför, för vill, fångar med ihålliga uttryck: ”allas lika värde”. Och förespeglar ”den rätta värdegrunden”, ”den korrekta människosynen”.
Det finns inget rättfärdigt förakt, inget gott hat. Varningarna är tydliga. Tonen, tilltalet, attityden, intoleransen, likriktningen… stämmer inte med äkta godhet. Samvetet vet ofta vilka spelare och lag vi inte ska bejaka, lita på, bli en del av.