Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Ännu råder en häpnadsväckande brist på inlevelseförmåga hos tongivande inför den oro invandringen väcker hos stora grupperingar i landet. Hur svårt kan det vara? Man kan tycka att media vid det här laget skulle ha mognat in i problematiken och agerat mer ansvarsfullt. Men icke. Roland Poirier Martinsson, kolumnist i SvD är en av de få som formulerat det den svenska presskåren har så svårt att förstå.

»En nedärvd hembygd som hastigt förändras är ett irreversibelt, känslomässigt fenomen; oron implicerar inte alls främlingsfientlighet eller ovilja att hjälpa flyktingar, utan uttrycker ett vemod inför förändringen av något som förknippas med generationers avtryck i ett skeende man själv är del av.«

Det är en allomfattande upplevelse av förlust av förut självklara värden. En del har säkert blivit vad man kallar främlingsfientliga i denna process, fast för de flesta skulle troligtvis begreppet främlingsovana vara mer adekvat. Och ovana är en känsla som är genuin. Att vara ovan är inget man kan anklaga någon för, det bara är så. Med tiden förändras denna upplevelse. Med förståelse för detta följer andra förhållningssätt än dagens hårda fördömanden som polariserar och gräver skyttegravar. Som till exempel Po Tidholms mästrande i Sundsvalls Tidning:

»Det ironiska med att skriva om migration i en dagstidning är att de som skriker allra mest högljutt om att man inte får prata om invandringen i det här jävla landet har slutat ta del av etablerade medier. De sitter i stället och surar framför Avpixlat eller ett Facebookflöde fullt av vardagsrasism. Där odlar de myten om åsiktkorridoren och vänstervridningen av medierna. I denna lilla värld är rasismen normaliserad och världen spegelvänd.«

Po Tidholm betraktar sig själv som Den Upplyste Som Vet Hur Man Skall Tycka. Så han hånar. Det tycker han är den bästa metoden att komma till rätta med problemet. I själva verket har han inget förstått. Bristen på förståelse för främlingskapet inför en radikalt förändrad nation är anmärkningsvärd. Det äldre paret som lakoniskt yttrade ”vi känner inte längre igen oss” skulle Po Tidholm göra narr av. Han har nämligen en egen teori som han i sin upphöjda tidningstribun luftar: Folks problem med invandringen existerar egentligen inte, de har bara inte förstått att det är andra orsaker bakom oron.

»Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.«

Detta är en analys under all kritik som bara visar att han inte förstått främlingsovanan. Vilket är märkligt när den är så enkel att förstå, det är ju inget obegripligt fenomen. Det som är avvikande, det som sticker ut, det som känns ovant – det väcker misstro. Krångligare än så är det inte. Och så har det alltid varit. Det finns de som döljer sin misstro bakom en tillkämpad fördomsfrihet, men många saknar denna sofistikerade attitydsfernissa. De kan – eller vill inte – låtsas. De vill vara ärliga.

Det är då utstötningsmekanismen inträder. De osofistikerade får på moppe i ett samhällsklimat som fördömer deras attityd. De blir kallade främlingsfientliga, rasister och allt möjligt nedsättande. Poirier Martinsson undrar ”hur kan man inte se att flyktinginvandringen också för med sig problem som uttrycks i legitim oro?”. Hur kan man avfärda och till och med fördöma den oron? Det är en sorts blindhet som framförallt journalister inte borde ha. De har en mediaplattform där de skulle kunna nyansera debatten. Istället skäller de som bandhundar.

I det klimatet efterlyser Roland Poirier Martinsson förståelse.

»Varför får då inte mannen i Bergslagen ha sådana känslor för bygden han och pappa och mormor och hennes mamma och hennes farfar formades av och formade? Det andra löser vi, men inget går att göra åt en kultur som förändrats för fort, ytterst av externa, onda, okontrollerbara krafter (inte flyktingarna, utan det som tvingar dem att fly).«

                                                                                                             Johannes Ljungquist