Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Putin annekterar Krim, ockuperar östra Ukraina utan att erkänna Rysslands medverkan och skyller på Ukraina. Han bråkar i luften och till sjöss med Sverige, hotar med kärnvapen och startar TV-stationer som skall föra ut ryska lögner internationellt, politiserar landets rättssystem och fängslar eller mördar politiska motståndare. Han betraktar Sovjetmaktens sönderfall som en katastrof och jobbar därför nu som bäst på att bygga upp Rysslands image som en internationell bad guy i den tydliga avsikten att återta landets förlorade självrespekt.

Putins primitiva maktspel och korruptionskultur står i skriande kontrast till hans företrädare för trettio år sedan – Michail Gorbatjov.

I en häpnadsväckande djärv politisk process lyckades Gorbatjov under några få år i slutet på åttiotalet reformera ett land som under mer än ett halvt sekel levt under en kommunistisk skräckregim jämförbar med dagens Nordkorea. Steg efter steg demokratiserade han en stenhård diktatur på ett sätt som imponerade på en hel värld. Det var en revolution – men en oblodig sådan. En demokratisk revolution.

I Gorbatjovs självbiografi Som jag minns det finns ett efterord av den ryske statsvetaren Dmitrij Furman som sammanfattar den världshistoriska betydelsen i Gorbatjovs gärning.

»Gorbatjovs plats i den ryska historien är unik. Vi [Ryssland] har haft inte bara ”monster” utan också fullt ”anständiga” härskare. Men det har inte funnits någon härskare som fört in vanlig mänsklig moral i politiken, eller som Gorbatjov klart insett och känt inte bara att förtryck av människor och folk kan ha ”farliga politiska konsekvenser” eller att ”det är förknippat med alltför stora förluster”, utan bara att ”det är fel”. Vi har inte haft någon härskare som själv frivilligt begränsat och försvagat sin makt för att ge människor frihet.

Vi har inte haft några härskare som avsiktligt raserat det imperium där de härskat, för att ge folk frihet. Vi har inte haft härskare som varit beredda att förlora makten och utsättas för förnedring utan att retirera från de moraliska restriktioner som de åtagit sig. Och detta att föra in moral i politiken var tillräckligt för att ett amoraliskt system skulle upplösas.

Under perestrojkans sex år raserade Gorbatjov det totalitära systemet och befriade under fredliga former en mängd folk som det krävts inte decennier utan århundraden och otaliga människoliv för att erövra och undertrycka. Det är därför som till och med i en begreppsvärld där makten är ett mål i sig och där Stalin är stor, där är också Gorbatjov stor, men i en omvänd storhet. I en begreppsvärld som är normal för moderna utvecklade länder är Gorbatjov helt enkelt en stor härskare och politiker, kanske den störste i den ryska historien.«

Gorbatjov är i eminent mening en mikaelit, ett antroposofiskt uttryck för en människa som verkar för mänskligt framåtskridande. Hans moraliska impuls kan bara jämföras med Nelson Mandelas, som ju också förvandlade en destruktiv regim genom sin blotta person. Men till skillnad från Mandela förändrade Gorbatjov inte bara sitt land – han förändrade premisserna för mänskligheten genom att få med USA på kärnvapennedrustning och därmed avsluta det kalla kriget.

De medelmåttor som föregick Gorbatjov (liksom Mandela) – och hans efterträdare, visar vilken gigant han var mänskligt sett. Både han och Mandela var unika personligheter med höga ideal och exceptionella förmågor att förverkliga dem. Att de som kom efter dem var traditionella maktpolitiker förändrar inte deras storhet, tvärtom.

Det är väl känt att många i Ryssland inte förstår Gorbatjovs storhet, de inser inte det oerhörda i hans gärning. De sörjer sönderfallet av den sovjetiska stormakten och de verklighetsfrämmande drömmar de trodde på under det kommunistiska maktmonopolet. Det är detta Putin tagit fasta på och utnyttjar.

Men för en värld som åser Putins patetiska maktdemonstrationer är det gott att veta att Ryssland en gång har företrätts av en politiker som var ett moraliskt föredöme som såg till nationens bästa – för att inte säga hela världens. Såna politiker är mycket sällsynta.

                                                                                                             Johannes Ljungquist