Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Som en stor, mäktig katedral ekade en oändligt sorgsen melodi genom världen 1960: Apache. Den svidande vackra melodibehandlingen, den ödesmättade, mäktiga ekoklangen tonade ut ett evangelium för tusentals tonårspojkar. Med allvar och värdighet satte engelska The Shadows en ny standard för rockmusiken med sina Fendergitarrer. Och plötsligt ville alla starta gitarrband.

De duktigaste fick spela sologitarr som förebilden Hank Marvin. Själv fick jag nöja mig med kompgitarr. Tillsammans med trummis och elbasist satte vi igång. Vi övade in en massa Shadowslåtar ton för ton. Önskedrömmen om att få äga en Fendergitarr kom dessvärre på skam, i början fanns de inte ens att få tag på, och när de kom var de på tok för dyra för en snålt tilltagen veckopeng.

Vi provspelade därför mindre lyckade Fenderkopior hos den lokala musikhandlaren. Fördelen var att de i alla fall hade svajarm, en spak som åstadkommer glidande tonförskjutningar. I kombination med ekoanläggning uppstod magi. Jag var helt förhäxad av dessa tonglidningar då man kunde få tonerna i ett stort mäktigt ackord att liksom sjunka ner genom att trycka på svajarmen. Eller att svaja upp och ned. Ett nytt, fantasieggande sound i rockvärlden.

Dessvärre fick vi aldrig svajarm i bandet, däremot den ekoanläggning vår genre krävde. Sologitarristen införskaffade en halvakustisk elgitarr av märket Levin och själv köpte jag på avbetalning en blåglittrande Hagströmplanka med vit hals – idag en eftersökt raritet.

Vi var enda bandet i den lilla landsortsstaden så vi fick snabbt spelningar på logdanser och folkparker runt omkring. Småningom fick vi resa längre och längre – ända upp till Vilhelmina var inte ovanligt. Vi gick i skolan, så spela fick vi göra på helgerna. I början klämde vi ihop oss i en Ford Taunus med instrumenten på taket, senare blev det en Volkswagenbuss som införskaffades begagnad inför en turné i Finland. Vi hade blivit kontrakterade för en tio-femton spelningar. De hade inte hört den sortens musik där.

Här rådde nämligen tango, finskt struttigt vemod med dragspel och ståbas.

Första spelningen var på en danslokal i Riihimäki. Avvaktande publik utmed väggarna i väntan på dansen. När vi sätter igång är det som om folk rycker till när de hör våra mäktiga klanger. Några springer fram och snart är hela publiken samlad framför scen. De har aldrig varit med om något liknande. Det är inte tal om dans längre. Folk trycker på mot scenen. Tjejerna längst fram försöker famlande röra vid oss och då vi kör några rockrökare hörs upphetsade skrik. Publiken är i gungning. En städad danskväll har förvandlats till nån sorts rockgala. Vi är både häpna och smickrade. Vid kvartspausen varje heltimme vill skrikande flickor ha autografer. Vi står på knä på scenen och skriver för allt vad tygen håller i block, på armar och jag vet inte vad. Vi tror inte det är sant.

Så där fortsätter det i stort sett hela turnén, även om en och annan machofinne från nånstans i finnmarken lite hotfullt kunde beordra oss på bruten svenska: ”Spela tango för fan!”. Och då fick vi göra om någon av våra instrumentallåtar till tango. Det var vinter och kallt på de finska vägarna. Vi åt nakki, små finska varmkorvar, i stånd utmed vägen och vi fick hyfsat gage – livet lekte.

De största banden hemmavid var Violents och Spotnicks. Trots att taggtrådsmusiken var den musikstil som gällde över flera kontinenter under ett par-tre år försvann den över en natt och är idag helt bortglömd. Orsaken var ett musikaliskt fenomen som skulle förändra popmusiken i ännu högre grad – The Beatles.

                                                                                                             Johannes Ljungquist