De svenska skolorna brinner
Skolorna i landet brinner. En varje dag. Skolministern vill ha rättning i leden och hårdare tag. Ordningsmakten är rådvill och media har inga idéer. Man frågar sig yrvaket varför detta händer.
Som om vi inte minns vår egen skolleda. Pluggandet. Det dagliga harvandet med läxor, provskrivningar, mobbing, tristessen i klassrummet år ut och år in. Och den ständigt närvarande, halvt omedvetna frågan: varför måste jag?
Förr fann sig lydiga generationer utan knot i att förödmjukas av läraren. Det var inte tal om annat. Men under decenniers gång har makten förskjutits. Idag terroriseras läraren. Lärarmobbing är vanligt. Och nu eldar man skolor. Trycket växer.
Är det svårt att förstå? I en ålder då livet går upp som en sol och alla upptäckter väntar på att få upplevas, stoppas barnen in på institution. Mot sin natur. Frihetsvarelser som fängslas under en räcka av år eftersom de måste och så har det alltid varit.Ser man inte det uppenbara?
Att barn är nyfikna av sig själva. Hela deras natur är inriktad på kunskapande. Ingen vuxen behöver anstränga sig för att få barn intresserade. Det är de redan. Och deras kunskapstörst är omättlig. Varför då tvinga dem?
Det är inte fel på skolan som idé. Det är tillämpningen som är problematisk. Vi vet alla hur det är. Barnen stormar entusiastiskt in i skolan det första året, villiga att lära sig allt om världen. Men istället för att få svar på sina frågor möts de av tvånget att lära sig saker de inte frågat efter. Redan i andra-tredje klass är deras förtroende knäckt och tristessen etablerad. Skolan var sällan svaret på deras längtan. Det är inte bristen på god vilja hos barnen som är problemet. Det är skolan.
Alla vet att skolan är tråkig. Det är en självklarhet att det är en tvångsanstalt där det gäller att bita ihop. Så istället för att diskutera en grundläggande reformation förstärker vi tvånget. Och oroas över att ungdomarna visar destruktiva beteenden. Som om det är deras fel. Är det inte i själva verket en reaktion av vanmakt vi ser? Är inte skolbränderna egentligen en logisk konsekvens av en ovärdig situation som blir alltmer ohållbar?
Vänd på det. Skulle barnen elda upp en skola de tycker om? En skola där de dagligen får möta omtyckta lärare som öppnar upp spännande kunskapshorisonter och världsperspektiv? En skola som respekterar och inspirerar deras egna frågor och behov? Naturligtvis skulle de inte sätta eld på en sådan skola. De skulle slåss för den.
Att skolorna brinner är inget ordningsproblem, det är ett pedagogiskt problem.
Det är en märklig sits att ballansera mellan kunskapens tvång och människans alltid närvarande känsloliv. Jag är övertygad om att Solvik har närmat sig frågan på ett av dom bästa sätten människor i dagens samhälle kan göra. Det finns några oaser där något underbart har arbetats upp från grunden och så reser man en kilometer bort och hittar ett helt annat universum av värderingar och begränsningar. Självklart så har man hela kapitlet av är detta det enda rätta? Mångfald är viktigt men jag kan inte se mycket nackdelar i en så bra skola men ser istället nästan bara nackdelar i den ”vanliga” skolan. Fördjupande pedagogiska studier borde vara obligatoriskt för alla lärare och dylikt. Det är väl om något för det bästa.