”Varför i hela fridens namn ägnar man sig åt antroposofi?”

♦ ♦ ♦ Antroposofin har kritiserats många gånger under årens lopp. Nästan uteslutande av okunniga som inte förstått komplexiteten och djupet i denna särartade världsåskådning. Jag vet bara en i det här landet som trots en materialistisk utgångspunkt ändå haft en del poänger i sin kritik, nämligen Alicia Hamberg. Hon har tagit sin granskning av antroposofin på fullt allvar och läser ständigt texter av Steiner som hon kommit att hysa en viss respekt för. Vilket inte innebär att hon därför tror på antroposofin – eller ens förstår den.

I en av hennes senare krönikor undrar undrar hon till exempel varför antroposofin är så ”tråkig”.

Alicia Hamberg

Alicia Hamberg

»Steiner säger (i ett av de verkligt grundläggande styckena) att begäret efter antroposofi ska vara som hungern och törsten, en livsnödvändighet att stilla. Och från den utgångspunkten är det svårt att se hur det har blivit som det har blivit: ett ändlöst grått fält, uppbrutet här och där av fadda populariseringsförsök i samma gråskala men en annan ton. Jag läser just nu – läser, eller tuggar mig igenom – ett betydande verk av en berömd antroposofisk författare. Förutom att Steiner framställs som vore han en Jesus sedd genom ögonen hos den överspänt nyfrälste, är den monotona boken en närmast autistisk-mekanisk detaljexercis, en generalrepetition i likstelhet. Pedanteri i den högre skolan.«

Boken i fråga är Sergev Prokofjevs Rudolf Steiner och grundandet av de nya mysterierna. I sin kritik av antroposofin formulerar Alicia själva grundbulten i skillnaden mellan scientismen* och en spirituell världssyn. Fast kritik är knappast ett adekvat uttryck. Vad hon exponerar i sin blogg är snarare sin brist på förståelse för antroposofins bevekelsegrunder. Hennes försök att förstå handlar i själva verket om en illa dold hånfullhet, för hur kan man ha förståelse för något man inte tror finns? Hur kan man förstå en övertygelsekraft så mäktig att den förändrar människors liv och syn på tillvaron – om man inte godkänner bevekelsegrunderna? Hur kan man bedöma något man inte förstår?

Alicia kan visserligen inse att komplexiteten är knepig att göra begriplig. Men grunden till antroposofernas engagemang är fortfarande obegriplig för henne. Den jublande upplevelsen av att se övergripande sammanhang där tillvaron blir meningsfull har hon ju aldrig känt.

»Å andra sidan ska man inte underskatta svårigheten att förmedla dessa saker. Jag tycker att jag med tiden blivit ganska hyfsad på att förklara en del grundläggande antroposofiska tankegångar. Jag är i alla fall inte sämre än åtskilliga antroposofer, vilket i och för sig inte säger någonting. Men att förklara är en sak – när det kommer till begeistringen för ämnet, att förmedla den, då går jag egentligen bet. För varför i hela fridens namn ägnar man sig åt det här? Det är ju den frågan jag vill ha svar på från andra: varför? Eller snarare: jag vill förstå varför, vilket man ibland förstår utan en explicit förklaring. Men ofta tycks det som om de egentliga svaren förblir gömda under högtravande skenanledningar.«

Svårigheten att förklara sig i ämnet för en scientist uppfattas med nödvändighet som ”högtravande skenanledningar”, hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Och så kommer spiken i kistan – diskvalificeringen av läran på grund av bristen på mål, rationalism och förnuft. Dessa ”argument” vi redan hört till leda. Man kunde vänta sig en större förståelse från en människa som studerat antroposofin längre än många antroposofer. Men icke, Alicia förstår ingenting, för henne är antroposofin fortfarande ”rena vansinnet”.

»Samtidigt framstår det ju som solklart att man inte kan (eller bör) ägna sig med en sådan fanatisk frenesi åt något, som därtill för det normala ögat är rena vansinnet, utan att man har ett mål. Man bör vilja något med det, att uppnå ett resultat. Men varför Steiner? Man kan ju byta det mot en fascination som finner genklang och ger gemenskap – en nyttigare begeistring? (…) Så vad är det med Steiner, som motiverar att stanna kvar där, om andra alternativ är mer rationella – människan kan ju ändå bli fanatiker över nästan vad som helst, varför inte göra ett förnuftigt val? Något man kan tala med människor om och som säger dem något.«

Jag tror inte absurditeten i resonemanget uppfattas av Alicia. Hon erkänner visserligen att Steiner ”är som en bisarr hyperintelligens, som sådan oändligt fascinerande. Ett inre kaos som organiserar sig till ett allomfattande och ordnat tankekosmos”. Och ”även om det är så att den ”officiella” antroposofin möter en som en ocean av menlöshet, av intetsägande tråkighet, var det ju knappast tanken. Eller ens sanningen?”

Nej Alicia, det var nog inte meningen. Kanske antroposoferna helt enkelt har fel, att de borde veta bättre och istället hitta ”en nyttigare begeistring” än Steiner.

Johannes Ljungquist

*Med scientism brukar man mena en övertro på vetenskapens förmåga att svara på frågor och lösa problem som annars brukar betraktas som filosofiska och teologiska. Grundläggande är också tanken att endast naturvetenskaplig kunskap är rationell kunskap.

 Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.9/10 (13 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -8 (from 10 votes)

Svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd

♦ ♦ ♦ Varifrån kommer vårt gränslösa accepterande av märkliga seder och bruk bara de är utländska? Och hur kommer det sig att vi samtidigt med detta förringar våra egna värderingsmönster? Varför detta gullande med en religion dominerad av patriarkala traditioner med ett uttalat kvinnoförakt? Varför är vi så ängsliga att inte kränka förnuftsvidriga ideal från denna 1400-åriga kultur? Ser vi inte att den respekt som utövare av islam ständigt kräver för sina orimliga ideal samtidigt visar en häpnadsväckande brist på respekt för våra egna sekulariserade värden som vi kämpat så hårt för att uppnå?

Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand (”min integritet går före andras rätt att röra min kropp”) blev en väckarklocka. Där gick gränsen för svenskarnas ständigt underdåniga be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd. Vi inser nu att våra urgamla hälsningsceremonier måste respekteras. Men frågan kvarstår hur man ska förklara denna självutplånande mentalitet i den svenska självbilden. Goda vännen vännen Lena Tidblom från Rudolf Steinerseminarie-tiden berättade nyligen på Facebook om egna upplevelser av detta.

Skogsnäskollektivet.

Skogsnäskollektivet.

»På 80 talet bodde jag med en gröna vågen-familj utanför Skogsnäs i Ramsele. De ville driva lantbruk kollektivt. Så en dag kom en husbil med en muslimsk familj som flyttade in. De såg genuint österländska ut men var från Stockholm. Fem små barn med fyra omskurna pojkar. Då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.

Vi fick nu maten serverade av henne. Männen åt sittande i telefonrummet och fick mat först. Vi kvinnor fick sitta runt en vaxduk på golvet. Min hund fick inte längre tillträde till huset. Vid mens fick man sova på en madrass på vinden. Vid ramadan reste männen till Pakistan trots att det var slåttertid. Fåren halalslaktades. En kille konverterade och tog sig två fruar. Jag tappade humöret. Detta är en kortfattad återblick på ett spektakel som slutade med att de flyttade ut. Med sig fick de Åke som konverterade. Han heter sedan dess Muhammed Muslim och är imam på söder. Och jag brukar höra honom uttala sig i radion.«

Nyckelmeningen är ”då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.” De hade ingenting att sätta emot, de saknade självförtroende. Men även här hade den generösa storsintheten en gräns. Vi svenskar behöver bara tid att inse detta.

Vi vill vara till lags. Inte bråka. Har någon ett initiativ vill vi visa smidighet och fördomsfritt foga oss. Alternativet − att vägra och hävda vår egenart − är i princip otänkbart då det skulle omintetgöra våra sociala ambitioner. Det känns inte bra, det är inte svenskt, vi är för osäkra för att hävda oss själva på andras bekostnad. De andras säkerhet ger oss intrycket att de har rätten på sin sida, så vi känner att vi måste visa följsamhet. Vi har ingen prestige att försvara, dessutom får vi här chansen att lära något nytt.

Jag tror denna osäkra självkänsla är förklaringen till Miljöpartiets accepterande av allsköns tokigheter. I brist på tydlig identitet vill man uppleva sig som radikal, fördomsfri och obunden av traditionella värderingar. Vara lite av en proteströrelse mot fördomar. Skogsnäs-kollektivet var alternativet med stort A på sjuttiotalet, en av föregångarna till det som sedan skulle bli Miljöpartiet. Samma idiottolerans för allt avvikande och självkritiskt uppgivande av egna värden, samma vurmande för utopier. Det existerade inte någon broms för tokigheterna i den tidsandan, den som ifrågasatte betraktades automatiskt som reaktionär och inskränkt, en stämpel som straffade ut en från alla sociala sammanhang. Jenny Nordberg i SvD uttrycker det så här.

»I Sverige (…) har viljan att göra gott och att inkludera blivit en viktig del av den kulturella identiteten. ”Tolerans” och ”att tolerera” är knappast smickrande uttryck i andra länder, men i Sverige betyder det något fint. Vi står ut med andra människors sedvänjor i religion och kultur, till nästan varje pris. Alla får vara med och alla accepteras.«

Heder åt Lena som tappade humöret, speciellt på Skogsnäs som var en ikon för dåtidens flumkultur.

Ett annan konsekvens av svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd är den utbredda antinationalismen, där man ser världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man lever och är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling.

Svag självkänsla och självutplånande identitetsupplevelse ger svenskar den självkritiska hållning som ligger bakom den utbredda kulturrelativismen. Våra seder och bruk är inte bättre än något annat lands. Alla länder är lika bra, Sverige saknar företräde. Men med Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand hände något nytt – vi upptäckte att vi kan avvisa ett religiöst påbud.

Det var en viktig lärdom. Om det kommer till kritan är vi beredda att värna vår egenart. Det finns gränser även för oss.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Antroposofer är formade efter samma mall

♦ ♦ ♦ Den som är ny i den antroposofiska rörelsen lär sig snabbt förhållningssätt och koder. Den självklara sympatin för världsåskådningen gör att tillvänjningsprocessen till största delen blir omedveten. Dessa kollektiva förhållningssätt blir snart en del av den individuella omdömesbildningen så att det snart upplevs som ett uttryck för den egna individen. Ett helt normsystem individualiseras. Detta bekräftas också av filosofen Jon Elsters forskning som visar att mänskligt beteende formas av sociala normer. Men få antroposofer håller med om detta.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall.«

Orden kommer från en norsk eurytmist i en debatt på Facebook. Hon menade att man inte kan säga att antroposofer har kollektiva egenskaper, vilket är en vanlig tankekliché i våra sammanhang. Dessvärre stämmer den inte med verkligheten.

Typisk antroposofisk aktivitet: skoleurytmi

Typisk antroposofisk aktivitet: skoleurytmi

Att vi betraktar oss som unika individer innebär inte att vi samtidigt skulle sakna kollektiva särdrag. Tvärtom, vi är i högsta grad präglade av denna rörelse. Språkligt är det uppenbart. Tänk bara på de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna något nytt kan uppstå, göra sig tankar om, groningskrafter, stå fri, fröartad, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Och detta är ändå bara några få exempel på den språkkod de flesta antroposofer använder, det finns flera. Det är så här vi uttrycker oss.

Vi har en gemensam konservativ idealbildning präglad av romantiken från förra århundradet med idéer från bland andra Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Novalis och Schiller, för att inte nämna alla andra kulturpersoner Steiner uppmärksammar oss på. Och så har vi en ”egen” helg som är okänd utanför våra sammanhang – Mikaeli.

Vårt dagliga liv är påtagligt influerat av antroposofiska värderingar. En sociologisk undersökning av den antroposofiska kulturen i Järnaområdet från 2011 visar att antroposofiska familjer ”lever ett liv i antroposofins hägn”. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, estetiska ideal, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är en direkt konsekvens av livsåskådningen.

Man kan undra om det finns andra kollektiva rörelser som så totalt präglar sina medlemmarnas liv.

För en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning. En följd av detta är en utpräglad värdekonservatism och konformitet, här formulerad av en annan deltagare i Facebookdiskussionen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet.«

Typisk antroposof

Typisk antroposof

En starkt utvecklad gruppmentalitet. Den indignerade eurytmisten ser inte att antroposofer är formade efter samma mall. Betydligt mer än ”vanliga” människor. Att kalla oss för antroposofer är därför ingen ”generalisering” utan en helt adekvat benämning. Antroposofer är namnet på en gruppering med tydliga kännetecken. Vilket inte hindrar att där också finns stora individualiteter. Det är ingen motsättning.

Att ta avstånd från det kollektiva begreppet antroposofer är dessutom inkonsekvent då man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”. Och varför är denna fråga så viktig för en antroposof?

Väldigt typiska antroposofer: generalsekreterarna i landssällskapen gör eurytmi i Goetheanum.

Väldigt typiska antroposofer: generalsekreterarna i landssällskapen gör eurytmi i Goetheanum.

Därför att man då får reda på om han är en av oss. För då vet man med en gång att han delar samma världsuppfattning och batteri av värderingar, hans inställning till friskolor, sjukvård, Goethe, att han gillar laserade väggar och att han läst antroposofi. Risken att han skulle vara rasist är minimal och skulle han till äventyrs visa sig vara medlem vet man med en gång att han ”ser något berättigat i en fri högskola för andevetenskap”. Då är han placerad i den egna uppfattningen. Vet man att han är antroposof vet man redan väldigt mycket om honom som man aldrig skulle veta om en annan människa.

Helt enkelt för att vi är formade efter samma mall.

Det finns tillfällen då antroposofer är stolta att tillhöra ett kollektiv och det är när det talas om den antroposofiska rörelsen i media. Då är antroposofen stolt över tillhörigheten, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” koketterar man ändå med att förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, gubevars, inte en gruppvarelse. Denna inkonsekvens är vanlig.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – är många antroposofer förvånade att de inte betraktas som ”vem som helst”. En häpnadsväckande brist på självsyn.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Meningsförlusten i det välordnade samhället en orsak till radikaliseringen?

♦ ♦ ♦ Vad är meningen med livet? Framgång är naturligtvis centralt. Det ska vara bekvämt, och man ska vara lycklig. Så ska det ju vara, livets mening. De som upplever detta som ett torftigt meningsbegrepp får veta att de kan ”skapa sin egen mening”. En uppmaning som i sin naivitet visar på meningsförlusten i det moderna livet. En meningslös mening.

»Den särskilda känslan av att allt är slumpmässigt ligger som en grå filt över den sekulära moderniteten. I ett fragmentiserat avförtrollat samhälle längtar många efter något som får allt att hänga ihop, ett allomfattande system, något som binder samman jaget med världen.«

Detta skriver Anna Sundberg i boken Älskade terrorist. 16 år med militanta islamister. Hon konverterade till islam och kom att gifta sig med en radikal islamist, läser jag i en recension av boken. Hon kom sedermera tillbaka till moderniteten i Sverige.

»När hon återvände till Halmstad för att föda barn betraktade hon villorna med deras kala trädgårdar och tomma gator. Allt det rena och välordnade svenska kändes smutsigt. I Afghanistan och Tjetjenien stred människor för sin tro, här var golfsäsongen över.«

Jag har ännu inte läst boken och försvarar verkligen inte hennes livsval men tycker att hennes upplevelse av det välordnade men tomma sekulariserade Sverige är intressant. En upplevelse hon uppenbarligen delar med många av dem som radikaliseras. I ett land där meningsförlusten är inbyggd i systemet återger radikaliseringen självrespekt och mening. Saker och ting är förutbestämda, det finns en mening med allt. Eller som hon upplevde det efter konverteringen: ”Hennes värld framstod nu som ödesmättad, genomsyrad av myter och magi.”

Orsakerna till att ungdomar dras till den destruktiva sekten IS är många. Småkriminella, arbetslösa, äventyrslystna, uttråkade får plötsligen en alternativ livsföring där deras medverkan efterfrågas. Där de respekteras, där de kan leva ut sin hedonism och där de dessutom utlovas ett paradis efter döden. Vad kan en gudlös, tom och meningslös välfärd sätta upp mot det?

Jag är verkligen ingen expert men tror att meningsförlustens roll i det sekulariserade samhället borde undersökas närmare då det gäller förklaringar på radikaliseringen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Feminismens omdömeslösa näbbgäddor

Marwa Karim

 

♦ ♦ ♦ Ovanstående uppträdde på Facebook häromdagen. Så långt har det alltså gått, tänkte jag. Som feminist, backad av ett etablerat ungdomsförbund (där hon sitter i styrelsen), kan man uppenbarligen nu helt öppet smäda det manliga släktet. I en artikel på nättidningen Nyheter 24 förtydligar Marwa Karim sig:

»Kommenterar du att ”INTE ALLA MÄN ÄR SÅ”, så kan du bara gå ta fram servetter och gråta i ensamhet because you guys are disgusting och jag orkar verkligen inte bry mig om era krokodiltårar. Jag vet att inte alla män är så, men om du nu blir upprörd och inte kan inse faktan vad jag menar med texten, så är det inte mitt fel.«

Jag associerar till fenomenet Donald Trump i USA vars framgångar är en logisk följd av en väg republikanerna för längesedan valt. Fördomar hyllas, vulgariteter är norm, obildning rättfärdigas, komplexitet misstänkliggörs. Och nu uppmanar han till att slå folk på käften. Trump är visserligen en pinsamhet för USA men egentligen bara den yttersta konsekvensen av en politisk kultur som funnits länge inom det republikanska partiet.

På samma sätt har feminismen i åratal skapat en mental kultur av fientlighet mot män där man drar alla över en kam. Det finns män som misshandlar kvinnor. Det finns män som våldtar kvinnor. I krig deltar nästan uteslutande män. För radikala feminister innebär detta att alla män är skyldiga. Och radikalfeminismens primära uppgift blir därför att ständigt påpeka detta. Marwa Karim är långtifrån ensam om denna urskiljningslösa häxjakt på det manliga släktet.

Zara Larsson

Zara Larsson

Sångerskan Zara Larsson sa i somras att hon hatade det patriarkala samhället vi lever i. ”Vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.” Hon fick naturligtvis reaktioner på detta och förtydligade sig: »Jag hatar inte ALLA män. Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp.« Hon var irriterad över alla korkade som inte fattade detta med en gång.

Denna högprofilerade feminist slungar först ut grova anklagelser mot män i allmänhet för att sedan undanta dem hon känner.

Nu visade det sig att Marwa Karims uttalande var för starkt för SSU. I helahälsingland.se tar de avstånd från hennes uttalande. Det är ”olämpligt att uttrycka sig så”, anser de. Elin Pöllä, distriktsordförande för SSU Gävleborg, menar att ”det är klart att det är problematiskt. Vi måste ta en diskussion om hur vi för fram våra värderingar på ett sätt som kan tas emot av folk”.

Och precis som Zara Larsson vill Marwa Karim precisera sitt ställningstagande. I sin blogg säger hon:

»Jag skrev också att jag är en stolt manshatare. Ja det är jag. Men manshat handlar inte om att HATA män, jag älskar min manager, min lillebror, mina samarbetspartner i Aftonbladet svenska hjältar och UR och mina killkompisar. Manshat är att hata manskollektivet som våldtar, förtrycker och minskar kvinnor. Så kan ni sluta sprida falska lögner om mig? Kan ni sluta känna er så kränkta och istället försöka förstå innebörden av själva inlägget? Eller åtminstone fråga vad det är jag menar istället för att sprida falsk information? Och kan ni sluta skriva att ni ska våldta och mörda mig? Antar att min text har rätt när ni MÄN I GRUPP beter er på det viset.«

Ödmjukhet verkar inte vara Marwas främsta egenskap. Hennes ”ursäkt” för sin svepande karakteristik lägger istället ytterligare anklagelser mot de som inte ”förstår vad hon menar” och ”sprider lögner” om henne. Det är tydligt att hon inte ser något problem med sitt första uttalande. Det är vi som är problemet. Läs sista stycket i hennes blogg och se nivån. Detta är en företrädare för feminismen idag. Som dessutom sitter i styrelsen för SSU.

Marwa och Zara är inga undantag, dessa feministiska näbbgäddor är en naturlig konsekvens av en feminism som i åratal vårdat ett manshat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Forskarsamhället ignorerar medvetandet

♦ ♦ ♦ »När naturvetenskapen väl hade mätt upp allt i den ”yttre” materiella världen ansåg Newton och samtidens andra forskare att de visste allt som man kunde veta. De utelämnade medvetandet. Varför skulle de ta hänsyn till det? Det gick inte att avgränsa och mäta. Det gick inte att väga. Alltså kunde det inte vara verkligt.«

Orden är Eben Alexanders i boken Vägvisaren till himlen som vi anmälde i förra krönikan.

Medvetandet är så djupt sammanlänkat med verkligheten att det inte är möjligt att uppfatta det – ungefär som vattnet är för fisken. Medvetandet är själva grundvalen för existensen. Men detta enkla faktum är samtidigt det svåraste att forska i. Ingen i forskarsamhället hade tidigare en blekaste aning om vad medvetande är. Men i början på förra seklet tog man nya steg i frågan.

Werner Heisenberg (1901-1976)

Werner Heisenberg (1901-1976)

»På 1920-talet visade kvantmekaniska försök inte bara att det var möjligt att spåra medvetandet, utan också att det var omöjligt att inte spåra det på subatomär nivå, eftersom iakttagarens medvetande i själva verket binder iakttagaren till allt som observeras. Medvetandet var en oupplöslig del av alla vetenskapliga experiment. Det var en revolutionerande upptäckt, men trots det väljer många forskare fortfarande att bortse från denna faktor. Till alla de forskares förtret som trott att de var precis på gränsen till att kunna förklara allt i universum ur ett helt och hållet materialistiskt perspektiv, steg nu medvetandet rakt in på scenen; det vägrade att bli åsidosatt.«

Nicola Tesla (1856-1943)

Nicola Tesla (1856-1943)

Det är omöjligt att formulera kvantmekanikens lagar på ett sammanhängande och meningsfullt sätt utan att ta upp frågan om medvetandet. ”Observationer stör inte bara det som ska mätas – de producerar det också”, säger den spanske fysikern Ernst Pascual Jordan. Grundarna av kvantmekaniken Werner Heisenberg, Louis de Broglie, James Jeans, Erwin Schrödinger, Wolfgang Pauli och Max Planck, drevs allt närmare mysticismen när de försökte förstå resultaten av experiment som rörde den subatomära världens funktion. Eller som neurofysiologen Sir John C Eccles formulerade det:

»Jag anser att det mänskliga mysteriet blivit ofattbart nedvärderat av vetenskaplig reduktionism, med dess anspråk på att en löftesrik materialism med tiden ska kunna förklara hela den andliga världen i termer av nervcellsaktivitet. Den sortens resonemang bör klassas som vidskepelse… vi måste inse att vi är andliga varelser och att våra själar existerar i en andlig värld, samtidigt som vi är materiella varelser med kroppar och hjärnor som existerar i en materiell värld.«

Den världsberömde uppfinnaren och elektroingenjören Nicola Tesla var inne på samma spår.

»Den dag då naturvetenskapen börjar studera de icke-fysiska fenomenen, kommer den att göra större framsteg på ett decennium än den gjort under alla århundraden sedan den uppkom.«

Max Planck (1858-1947)

Max Planck (1858-1947)

Eben Alexander menar att vetenskapen förr eller senare måste öppna sig för möjligheten att det finns en ny, radikalt annorlunda bild av hur världen är beskaffad. Två av hans läkarkollegor vågade inse att ”mening är någonting konkret, nämligen ett språk som finns i den andliga världen. Att en annan värld försöker kommunicera med oss, och att ju mer vi lyssnar, desto mer kommer vi att förstå.”

Alexander, tidigare anhängare av en krass vetenskapsreduktionistisk världsbild, blir under ett livshotande sjukdomsförlopp invigd i de stora världshemligheterna. Då han berättar om dessa möts han av misstro av etablissemanget. Trots att han fortfarande är vetenskapsman. Men tiden är ännu inte mogen att uppfatta hans vittnesmål som trovärdiga. Det krävs en annan tidsanda.

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

En av föregångarna uppträdde redan på 1700-talet. Den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg var den första moderna forskare som behandlade himlen som en verklig plats och den förste som försökte kartlägga den. Han ägnade resten av livet att studera och katalogisera de andliga världar som han upptäckt, lika omsorgsfullt som han tidigare hade studerat den fysiska världen. En annan var naturligtvis Rudolf Steiner. Båda betraktade sina rön som vetenskapliga.

Men detta kan samtiden inte acceptera. ”Vetenskapen har gjort det omöjligt att känna optimism inför vilka vi är och vart vi är på väg”, som Eben Alexander säger. Den rådande världsåskådningen, scientismen, säger att det inte existerar någon mening, att vi är här av en slump och att vi är betydelselösa sandkorn i ett universum som inte bryr sig. Det är intressant vilken kontrast till barnets uppfattning av världen som en meningsfull helhet, beskriven av den skotske poeten Edwin Muir:

»Jorden, husen och alla människors liv hänger ihop med himlavalvet, som om himlen passade perfekt ihop med jorden, och jorden med himlen (…) en mer total harmoni mellan allt än vi någonsin kommer att återuppleva.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nära döden-upplevelserna är vår tids invigning

♦ ♦ ♦ En inititiationscermoni för in en person i ett tidigare oåtkomligt sammanhang. Det kallas också passagerit eller invigningsritual och handlar om en genomgripande psykologisk strukturförvandling då en person förändrar sin syn på existensen. Historiskt ägde detta rum i de gamla mysterieskolorna och var förbehållet ett fåtal upplysta. Idag har miljoner genomgått denna invigning, även om formerna skiljer sig åt.

Det handlar naturligtvis om nära döden-upplevelser (NDU), där folk är på väg att dö men återvänder till livet. Många av dem kan då redogöra för sina upplevelser bortom tid och rum. Detta fenomen – som bara varit känt i knappt fyrtio år – har revolutionerat vår syn på tillvaron. Nu behöver man inte längre tro på religiösa utsagor om de yttersta tingen, nu kan man ta del av en uppsjö berättelser från människor som faktiskt besökt den andra världen. Varit där. Dessa spontan-invigningar är något nytt i världshistorien.

Raymond Moodys bok "I dödens gränsland", som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.

Raymond Moodys bok ”I dödens gränsland”, som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.

Förr fick man arrangera invigningar. Det skedde genom skenbegravningar i kryptor, kistor eller annat där kroppen var kvar medan själen färdades till andra världar. Schamaner försatte sig i trans för att uppnå det eftersökta tillståndet. Castanedas böcker handlar om indianernas invigningsriter i naturmysterier. Invigningens yttersta syfte är att vidga synen på tillvaron och det egna självet.

Den amerikanska neurokirurgen Eben Alexanders nära döden-upplevelse var livsavgörande. Från att som naturvetenskapligt skolad med en krass materialistisk syn vaknade han efter en veckas koma upp till en totalt ny upplevelse av tillvaron med en sällsynt övertygelsekraft. Han hade själv upplevt den andra världens realitet. Hans tidigare ytliga livssyn hade fördjupats och hans vetenskapliga övertygelse berikats.

»Jag har kommit fram till att den resa jag berättade om i Till himlen och tillbaka var ett slags modern invigning i mysteriet: en där jag likt en initierad dog för min gamla världsbild och föddes till en ny. Många går igenom olika varianter av samma sak som jag upplevde, andliga erfarenheter som förändrar dem. Det är nästan som om hela vår kultur kollektivt går igenom en initiationsrit.«

En direkt följd av denna upplevelse är att tillvaron får mening. Alexander berättar om professorn i psykologi vid universitetet i Berkeley vars dotter fått sin harpa stulen och övertygades om att anlita en fjärrskådare. Att en fullkomlig främling skulle kunna lokalisera något hon blivit av med stred mot all logik ansåg professorn. Ändå ringde hon fjärrskådaren som efter en liten stund kunde peka ut i vilket hus långt därifrån som harpan fanns. Det visade sig stämma. När hon körde hem med dotterns harpa tänkte hon: ”Det här förändrar allt”.

Man behöver inte gå igenom en nära-döden-upplevelse för att förändra sitt synsätt. Men Eben Alexander menar att de som faktiskt har upplevt en NDU är skyldiga att sprida budskapet. De förebådar en ny tid, detta handlar om de nya mysterierna, som antroposoferna skulle kalla det. För när vi kommer till himmelriket finns allt där, alla vackra landskap, vatten, skogar – allt finns där. Men det är ännu verkligare. Mindre solitt men mer intensivt – mer närvarande.

»Att få se den världen för ett ögonblick är att få sitt hjärta krossat, när minnet av hur verklig den är plötsligt sköljer över en. Men det är också att få sitt hjärta läkt, när man minns var man kommer ifrån, vad man är och vart man är på väg. Man får en glimt av världen utanför grottan, och förändras för alltid.«

Dessa världar är betydligt verkligare än vår dunkla, drömliknande, materialistiska tillvaro, menar Eben Alexander.

»När mystikerna säger att jordiska föremål inte är ”verkliga”, att de inte har någon grundläggande substans, förringar de inte dessa föremål utan visar dem i själva verket vördnad genom att betona var de kommer ifrån. Fysisk materia är de andliga världarnas barn; all verklighet i denna värld emanerar från de högre världarna.«

Eller som filosofen Huxley en gång sa: ”Världen är en illusion, men det är en illusion som vi måste ta på allvar, eftersom den är så verklig som möjligt.” Nästa krönika ska vi ta upp några ytterligare aspekter i Eben Alexanders bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofi-kritikerna Humanisterna är numera placerade på kartan

♦ ♦ ♦ Human-Etiska Förbundet bildades 1979 som förespråkare av ”en sekulär etik, där religiös tro eller uttolkning av föregivet heliga skrifter inte kan tillåtas styra samhällets moraluppfattningar”. Redan från början intog de hög svansföring i debattartiklar och föredrag med en aggressiv religionskritik i Ingemar Hedenius anda. I början på 80-talet kom turen till antroposofin och dess verksamheter som utsattes för deras förmenta ”granskning”.

Begreppet granskning ger intryck av seriös objektivitet, men här handlade det snarare om att missionera för sin sak, att konkurrera med de religiösa om utrymmet i det offentliga rummet. Och man gjorde det genom att ta heder och ära av dem. Antroposofin blev huvudfienden eftersom dess rykte av respektabilitet ansågs speciellt farlig. ”Antroposofin har blivit rumsren” var fältropet hos Håkan Blomqvist på den tiden.

Håkan Blomqvist i vad han påstår vara världens största UFO-arkiv där han är ansvarig.

Håkan Blomqvist i vad han påstår vara världens största UFO-arkiv där han är ansvarig.

Håkans  förflutna som antroposof gav honom tunga poäng i debatter med antroposoferna där han utifrån en vulgär-materialistisk världsåskådning i tidskrifter och föredrag talade om antroposofin som en bluff. Idag har han svängt 180 grader till förmån för UFO-forskning (!) och enligt hemsidan har han sedan många år studerat teosofisk/esoterisk litteratur. Inte ett ord om hans Human-Etiska period. I telefonsamtal berättar han att han numera betraktar sig som traditionellt kristen humanist.

Tjugo år efter starten bytte Human-Etikerna namn till Humanisterna (ett namnval som kritiserades av det icke-ateistiska Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1896). Vid det här laget hade man skrivit en rad artiklar om farorna med antroposofin och lobbat för att misstänkliggöra antroposofiska verksamheter i olika offentliga sammanhang utan någon nämnvärd verkan vad man vet. En trolig orsak är att deras rykte som rabiata vägde lättare än antroposofins goda renommé.

En artikel härom dagen i SvD positionerar nu Humanisterna i ett mer översiktligt sammanhang. De tillhör nämligen en gruppering som kallas scientism. De är alltså scientister. Docenten i fysik Jonna Bornemark skriver att scientismen är en ideologi som menar att naturvetenskapen och dess mätbarhetsmetoder utgör den enda legitima kunskapsformen som ska guida oss på livets alla områden. Att det är denna torftiga världsbild som drivit Humanisterna har hela tiden varit uppenbar, inte minst för antroposofer. Och Bornemark förtydligar.

»Scientism är alltså något helt annat än vetenskaplig verksamhet, som alltid är medveten om att den kunskap som skapas har sina strikta gränser, och bör därför förstås som en extrem vetenskapstro snarare än som vetenskaplighet.«

Scientismen förespråkar en radikal reduktionism.

»Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni.«

Richard Dawkins

Richard Dawkins

Artikelförfattaren menar att rörelsen är fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen. Detta har också den antroposofiska rörelsen alltid hävdat. Likaså att kristna och ateistiska fundamentalister har stora likheter, ”de utgör två olika lag som spelar på samma plan”, som Bornemark skriver. En av scientismens främsta företrädare, författaren Richard Dawkins, drar konsekvenser som är extrema. När det gäller barnuppfostran har han

»flera gånger uttryckt att religiös socialisering är en sorts barnmisshandel och värre än sexuella övergrepp. Han menar därför att staten borde ha skyldighet att skydda barnen och ta dem ifrån sina religiösa föräldrar. Denna förespråkare för tankefrihet vill alltså straffa föräldrar som delger sina barn sin världsbild.«

Detta framkom dock inte då han gästade Skavlan för en tid sedan. Många ser honom som en fyrbåk mot religiös fundamentalism. Men nu vet vi bättre. Han är också fundamentalist, fast med andra förtecken. Närmast religiös ateist. Nu vet vi att detta kallas scientism.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Är antroposofin världens bästa världsåskådning?

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Your Soul´s PlanMen antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

På besök i det förlorade paradiset

♦ ♦ ♦ Häromdagen tog jag pendeln till Järna för att klippa mig, en resa på en knapp timme. Jag kunde naturligtvis anlita frisören i porten bredvid här i Stockholm. Men Marika i Järna vet hur jag vill ha det. Och så får jag chansen att besöka en ort där jag bott i över trettio år. Det känns bra att ibland få besöka denna trakt som haft en så stor betydelse i mitt liv. Det är som att vandra i sina minnen.

När jag som nyfrälst antroposof bosatte mig på Norrtuna 1975 kändes det som att komma till det förlovade landet. Centrum i detta rike var Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna, en bit utanför tätorten. Där tillbringade jag så mycket tid jag kunde, speciellt då jag fick anställning på affären Robygge mitt i smeten. Det var den vackraste plats jag sett med sina underbara hus och omgivande park vid havet. Det var som att ha fått jobb i paradiset.

Det förlorade paradiset.

Rudolf Steinerseminariet eller som det nu heter – Kulturcentrum Järna.

 

Och de fina människorna, vi var som en stor familj med gemensamma referensramar och intressen. Vid varje möte uppstod ivriga samtal. Efter arbetstid var man på föredrag, musik- och teaterföreställningar eller deltog i studiegrupper. Ständiga diskussioner och intressanta händelser. Hemma läste man sin Steiner och strök för viktiga passager, malde eget mjöl på kvarn, bakade bröd med honungsjäsmedel i lerkrus, syrade grönsaker, hämtade källvatten i skogen och prenumererade på mjölk direkt från grannens ko.

Det kändes som att man deltog i något oerhört viktigt.

Med åren tonade paradisupplevelsen sakta bort och blev ett fjärran, nästan overkligt minne. Idag är denna epok obegriplig. Men att den har existerat vet alla som var med. Nu är allt borta, i stort sett. Platsen finns visserligen kvar med sina underbara hus, och parken. Några av de gamla vännernas närvaro bibehåller något av den forna stämningen på seminariet. Men annars finns inget kvar av det som förr hade en sån dragningskraft.

Ändå känner jag behov av att då och då få komma dit för att insupa atmosfären. Det är därför jag klipper mig i Järna eller besöker min tandläkare där, eller min husläkare på Vidarklinikens vårdcentral. I samband med dessa besök vandrar jag gamla Saltåvägen till seminariet, träffar vänner på vägen och hälsar på mina gamla kollegor på Robygge där jag äter medhavd macka i källaren innan jag tar bussen hem igen.

Besöken är viktiga, inte minst för att alltfler går över tröskeln som man säger i våra kretsar. På senare tid var det Sören Gunge, Färgbyggemålare och något av ett original; Ulf Ingwall, violinist och konstnär; Torsten Neersted som grundade Weleda i Sverige; Märta Arman, sjuksystern som bidrog till att Vidarkliniken blev till; Gunnar och Else Melander, biodynamiska pionjärer; Barsja Ahlbom, legendarisk bagare på Saltå Kvarn, och nu senast Kenneth Sjöberg, en av de tidiga läkepedagogerna på Saltå.

Dessa och många före dem var viktiga aktörer i det som utgjorde Järnaantroposofins guldålder. De har bidragit till den atmosfär som dröjer sig kvar i detta förlorade paradis. Inte konstigt att jag då och då besöker platsen. Och jag jag är knappast ensam om det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)