Antroposofi-kritikerna Humanisterna är numera placerade på kartan

♦ ♦ ♦ Human-Etiska Förbundet bildades 1979 som förespråkare av ”en sekulär etik, där religiös tro eller uttolkning av föregivet heliga skrifter inte kan tillåtas styra samhällets moraluppfattningar”. Redan från början intog de hög svansföring i debattartiklar och föredrag med en aggressiv religionskritik i Ingemar Hedenius anda. I början på 80-talet kom turen till antroposofin och dess verksamheter som utsattes för deras förmenta ”granskning”.

Begreppet granskning ger intryck av seriös objektivitet, men här handlade det snarare om att missionera för sin sak, att konkurrera med de religiösa om utrymmet i det offentliga rummet. Och man gjorde det genom att ta heder och ära av dem. Antroposofin blev huvudfienden eftersom dess rykte av respektabilitet ansågs speciellt farlig. ”Antroposofin har blivit rumsren” var fältropet hos Håkan Blomqvist på den tiden.

Håkan Blomqvist i vad han påstår vara världens största UFO-arkiv där han är ansvarig.

Håkan Blomqvist i vad han påstår vara världens största UFO-arkiv där han är ansvarig.

Håkans  förflutna som antroposof gav honom tunga poäng i debatter med antroposoferna där han utifrån en vulgär-materialistisk världsåskådning i tidskrifter och föredrag talade om antroposofin som en bluff. Idag har han svängt 180 grader till förmån för UFO-forskning (!) och enligt hemsidan har han sedan många år studerat teosofisk/esoterisk litteratur. Inte ett ord om hans Human-Etiska period. I telefonsamtal berättar han att han numera betraktar sig som traditionellt kristen humanist.

Tjugo år efter starten bytte Human-Etikerna namn till Humanisterna (ett namnval som kritiserades av det icke-ateistiska Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1896). Vid det här laget hade man skrivit en rad artiklar om farorna med antroposofin och lobbat för att misstänkliggöra antroposofiska verksamheter i olika offentliga sammanhang utan någon nämnvärd verkan vad man vet. En trolig orsak är att deras rykte som rabiata vägde lättare än antroposofins goda renommé.

En artikel härom dagen i SvD positionerar nu Humanisterna i ett mer översiktligt sammanhang. De tillhör nämligen en gruppering som kallas scientism. De är alltså scientister. Docenten i fysik Jonna Bornemark skriver att scientismen är en ideologi som menar att naturvetenskapen och dess mätbarhetsmetoder utgör den enda legitima kunskapsformen som ska guida oss på livets alla områden. Att det är denna torftiga världsbild som drivit Humanisterna har hela tiden varit uppenbar, inte minst för antroposofer. Och Bornemark förtydligar.

»Scientism är alltså något helt annat än vetenskaplig verksamhet, som alltid är medveten om att den kunskap som skapas har sina strikta gränser, och bör därför förstås som en extrem vetenskapstro snarare än som vetenskaplighet.«

Scientismen förespråkar en radikal reduktionism.

»Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni.«

Richard Dawkins

Richard Dawkins

Artikelförfattaren menar att rörelsen är fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen. Detta har också den antroposofiska rörelsen alltid hävdat. Likaså att kristna och ateistiska fundamentalister har stora likheter, ”de utgör två olika lag som spelar på samma plan”, som Bornemark skriver. En av scientismens främsta företrädare, författaren Richard Dawkins, drar konsekvenser som är extrema. När det gäller barnuppfostran har han

»flera gånger uttryckt att religiös socialisering är en sorts barnmisshandel och värre än sexuella övergrepp. Han menar därför att staten borde ha skyldighet att skydda barnen och ta dem ifrån sina religiösa föräldrar. Denna förespråkare för tankefrihet vill alltså straffa föräldrar som delger sina barn sin världsbild.«

Detta framkom dock inte då han gästade Skavlan för en tid sedan. Många ser honom som en fyrbåk mot religiös fundamentalism. Men nu vet vi bättre. Han är också fundamentalist, fast med andra förtecken. Närmast religiös ateist. Nu vet vi att detta kallas scientism.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Är antroposofin världens bästa världsåskådning?

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Your Soul´s PlanMen antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

På besök i det förlorade paradiset

♦ ♦ ♦ Häromdagen tog jag pendeln till Järna för att klippa mig, en resa på en knapp timme. Jag kunde naturligtvis anlita frisören i porten bredvid här i Stockholm. Men Marika i Järna vet hur jag vill ha det. Och så får jag chansen att besöka en ort där jag bott i över trettio år. Det känns bra att ibland få besöka denna trakt som haft en så stor betydelse i mitt liv. Det är som att vandra i sina minnen.

När jag som nyfrälst antroposof bosatte mig på Norrtuna 1975 kändes det som att komma till det förlovade landet. Centrum i detta rike var Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna, en bit utanför tätorten. Där tillbringade jag så mycket tid jag kunde, speciellt då jag fick anställning på affären Robygge mitt i smeten. Det var den vackraste plats jag sett med sina underbara hus och omgivande park vid havet. Det var som att ha fått jobb i paradiset.

Det förlorade paradiset.

Rudolf Steinerseminariet eller som det nu heter – Kulturcentrum Järna.

 

Och de fina människorna, vi var som en stor familj med gemensamma referensramar och intressen. Vid varje möte uppstod ivriga samtal. Efter arbetstid var man på föredrag, musik- och teaterföreställningar eller deltog i studiegrupper. Ständiga diskussioner och intressanta händelser. Hemma läste man sin Steiner och strök för viktiga passager, malde eget mjöl på kvarn, bakade bröd med honungsjäsmedel i lerkrus, syrade grönsaker, hämtade källvatten i skogen och prenumererade på mjölk direkt från grannens ko.

Det kändes som att man deltog i något oerhört viktigt.

Med åren tonade paradisupplevelsen sakta bort och blev ett fjärran, nästan overkligt minne. Idag är denna epok obegriplig. Men att den har existerat vet alla som var med. Nu är allt borta, i stort sett. Platsen finns visserligen kvar med sina underbara hus, och parken. Några av de gamla vännernas närvaro bibehåller något av den forna stämningen på seminariet. Men annars finns inget kvar av det som förr hade en sån dragningskraft.

Ändå känner jag behov av att då och då få komma dit för att insupa atmosfären. Det är därför jag klipper mig i Järna eller besöker min tandläkare där, eller min husläkare på Vidarklinikens vårdcentral. I samband med dessa besök vandrar jag gamla Saltåvägen till seminariet, träffar vänner på vägen och hälsar på mina gamla kollegor på Robygge där jag äter medhavd macka i källaren innan jag tar bussen hem igen.

Besöken är viktiga, inte minst för att alltfler går över tröskeln som man säger i våra kretsar. På senare tid var det Sören Gunge, Färgbyggemålare och något av ett original; Ulf Ingwall, violinist och konstnär; Torsten Neersted som grundade Weleda i Sverige; Märta Arman, sjuksystern som bidrog till att Vidarkliniken blev till; Gunnar och Else Melander, biodynamiska pionjärer; Barsja Ahlbom, legendarisk bagare på Saltå Kvarn, och nu senast Kenneth Sjöberg, en av de tidiga läkepedagogerna på Saltå.

Dessa och många före dem var viktiga aktörer i det som utgjorde Järnaantroposofins guldålder. De har bidragit till den atmosfär som dröjer sig kvar i detta förlorade paradis. Inte konstigt att jag då och då besöker platsen. Och jag jag är knappast ensam om det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hjärnkirurgens besök i ”de hjärnfria världarna bortom vår”

♦ ♦ ♦ »Jag insåg snart att vad jag hade varit med om var en tekniskt sett oklanderlig nära-döden-upplevelse, kanske ett av de mest övertygande fallen av sitt slag i modern tid. Det som verkligen var av betydelse i mitt fall var inte vad som hände med mig personligen, utan den totala omöjligheten att ur medicinskt perspektiv hävda att alltsammans var inbillning.«

Eben Alexander

Eben Alexander

Orden är den amerikanska neurokirurgen Eben Alexanders som under en veckas koma hade en NDU som han beskrivit i boken Till himlen och tillbaka, som nu finns i pocket. Redan för drygt tre år sedan anmälde vi boken som då just kommit ut i USA och där väckt ett visst uppseende, inte minst för att han påstod sig ha bevis för ett liv efter detta.

Nu var det naturligtvis inte bevis i traditionellt vetenskaplig mening, snarare ett trovärdigt ifrågasättande av dogmen om hjärnan som tänkandets ursprung och förutsättning. Som expert kunde han (och hans kollegor) efteråt konstatera att hans omvälvande upplevelser inte kunde vara en produkt av hjärnaktivitet eftersom hjärnbarken var ur bruk, helt nedsläckt.

»Det var helt uteslutet att mina upplevelser, som hade varit på så sofistikerad visuell och ljudmässig nivå och därtill varit så djupt meningsfulla, skulle ha varit en produkt av reptildelen av min hjärna. (…) Angrips hjärnan av en dödlig bakteriell infektion som behandlas med starka mediciner kan vad som helst hända. Allt, vill säga, utom den ultraverkliga upplevelse som jag hade när jag låg i koma.«

HjärnanVad var det då hans ”hjärnfria” medvetande hade upplevt? En del finns beskrivet i krönikan länkad här ovan, men det som gjorde att hans upplevelse skiljer sig från alla andra NDU är att han inte hade den nu välkända tunnelupplevelsen, och han saknade identitet. Han visste inte vem han var, han hade inget minne av vad han kom ifrån eller att han hade en familj på jorden, inget livspanorama spelades upp inför honom.

Hans egen förklaring efteråt var att denna glömska gjorde det möjligt att till fullo tillgodogöra sig upplevelserna utan att invanda föreställningar och minnen stod i vägen. Han var bara ett medvetande som kom från ingenstans utan något förflutet och kunde därför acceptera allt som mötte honom.

»När jag befann mig utanför min kropp fick jag ta emot kunskap om universums väsen och struktur som med råge överskred mitt förstånd. Men jag kunde ta emot den i alla fall, eftersom jag inte längre hade något jordiskt att tänka på. Nu när jag är tillbaka i världen och är varse min kroppsliga identitet, har denna utomjordiska kunskap återigen täckts över. Samtidigt finns den fortfarande där. Jag kan känna den i varje stund. Det kommer att ta flera år för den att bära frukt i denna jordiska omgivning. Det kommer, annorlunda uttryckt, att ta flera år för mig att med min dödliga hjärna förstå det som jag förstod direkt och utan problem i de hjärnfria världarna bortom vår.«

Han fick förklaringar till ”mörk energi” och ”mörk materia” och insikter i de mer avancerade aspekterna av universums struktur, kunskaper han här och nu inte längre förmår förklara. Det var som om han fick en försmak av en annan sorts kunskap, en större kunskap som i framtiden kommer att bli tillgänglig för fler. När han var i detta tillstånd räckte det med att en fråga uppstod för att den omedelbart skulle bli besvarad, ”svaret dök upp som en blomma alldeles intill frågan”. I det tillståndet besvarades alla frågor.

»Och svaren var inte bara ja eller nej. De var som stora begreppsliga byggnadsverk, svindlande strukturer av levande tankar lika invecklade som städer. Det var idéer så vidsträckta att det skulle ha tagit mig hela livet att orientera mig i dem om jag hade varit hänvisad till mitt jordiska förnuft.«

Eben Alexander menar att vårt tänkande är ”pre-fysiskt”, ett tänkande-bakom-tänkandet som är ansvarigt för alla de verkligt avgörande val vi gör i livet.

»Det bygger inte på linjära slutledningar utan rör sig snabbt som blixten, gör kopplingar på flera nivåer samtidigt och för dem samman. Jämfört med denna fria, inre intelligens är vårt vanliga tänkande hopplöst långsamt och trubbigt.«

Det som orsakade Alexanders koma var en elakartad hjärnhinneinflammation orsakad av E.coli-bakterier. De fåtal som överlever ett så allvarligt tillstånd kräver som regel omvårdnad dygnet runt resten av livet. I den medicinska studie som hans fall hade blivit utgjorde han själv hela det statistiska urvalet. Det fanns ingen annan att jämföra med för läkarna.

Då han efter sin sjukdomstid hade skrivit ned sin berättelse gick han igenom det omfattande material som nära-döden-upplevelser utgör och blev chockerad över de ”vetenskapliga” förklaringarnas uppenbara ytlighet. Samtidigt insåg han att han själv före sin NDU hade betraktat fenomenet lika ytligt. Mot detta stod nu hans egen upplevelse.

»Allting – den kusliga skärpan i mina syner, mina tankars klarhet som ett rent intellektuellt flöde – tydde på högre hjärnfunktioner, inte lägre. Men de mer avancerade delarna av min hjärna hade inte varit i bruk vid tidpunkten ifråga.«

ConciousnessEben Alexander menar att det han varit med om var vetenskap i sin eminentaste mening då den byggde på ”det sannaste och mest sofistikerade forskningsverktyget vi har: medvetandet självt”. Och, menar Alexander, är medvetandet det största mysterium vetenskapen står inför – vare sig man inser det eller inte. ”Vi är alla mer bekanta med medvetandet än vi är med något annat, och ändå vet vi långt mer om resten av universum än vi vet om hur medvetandet fungerar. Det är så nära oss själva att det nästan alltid är bortom vår fattningsförmåga.”

»Medvetandet är till och med verkligare än resten av den fysiska tillvaron, och sannolikt grunden för allt som finns. Men ingen av dessa insikter har fått något genomslag i vetenskapens världsåskådning. Många forskare försöker visserligen integrera dem, men det finns ännu ingen ”teori om allting” som kan kombinera kvantmekanikens lagar med relativitetsteorin på ett sätt som också inbegriper medvetandet.«

Medvetandet, menar Alexander är ”den enskilt största entiteten” i hela tillvaron. ”Fokuseringen på ständiga framsteg inom vetenskap och teknik har lämnat många av oss relativt sett fattiga på mening och glädje i livet, och berövat oss förståelsen av hur våra liv passar in i tillvarons större, eviga perspektiv.”

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Sverige har fått SD för sina synders skull

♦ ♦ ♦ Så har då SD fått rätt igen. Media och politiker har nu nödgats tillstå att de tafsande ungdomarna kommer från Nordafrika och Mellanöstern trots att polisen försökt mörka nationaliteten i enlighet med vad den politiska korrektheten krävt. Uppgifter om härkomst har ingen relevans har det ju hetat, för alla kulturer är lika mycket värda. Denna dogm är nu skjuten i sank. Självklarheter som att kulturer och handlingsmönster skiljer sig mellan länder börjar nu bli en sanning inte bara för SD.

Själv ser jag inga problem med invandring, är det väl bäst att tillägga, jag tycker att det är berikande med människor som flyttar till vårt land från världens alla hörn. Men jag är förvånad över den allmänna bristen på inlevelse i vad en så omfattande invandring måste innebära för många andra, speciellt nu då de stora integrationsproblemen är uppenbara för var och en.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Hur kan det vara så svårt förstå att många är skrämda av den allt ymnigare förekomsten av annorlunda utseenden, främmande språk, underliga kläder och maskeringar, muslimskt kvinnoförakt och patriarkala sedvänjor, moskéer, hederskultur och hot om terror? Att svenskar i gemen har ett öppet och fördomsfritt sinnelag är nog sant. Men inte alla. En del behöver mer tid att smälta de dramatiska förändringar samhället går igenom nu.

Bristen på inlevelse i detta är häpnadsväckande. Man fattar inte grejen. Samtidigt grubblar man över SD:s stora framgång i valet men har fortfarande svårt att begripa det uppenbara – att SD är det enda parti som tagit denna skrämda grupp på allvar. Hos SD möter man den förståelse andra partier saknar. Det är klart man då röstar på SD. Den ständigt pågående demoniseringen av partiet förstärker bara sammanhållningen.

Etablissemanget har trott att denna del av väljarkåren helt plötsligt och oförklarligt skulle ha drabbats av främlingsfientlighet, rasism och fascism. Som en blixt från klar himmel. Jag tror det är mycket enklare. Jag tror det handlar om det som ett äldre par i Nederländerna yttrade som sin upplevelse inför invandringen: ”Vi känner inte igen oss längre”. Den ökande invandringen innebär en otrygghet genom att den invanda verkligheten på kort tid förändrats.

Att detta har provocerat fram en markerad värdekonservatism har etablissemanget inte förstått. Så man hånar och skandaliserar denna avvikelse från den partipolitiska normen.

Till detta fogar sig ett annat tidsfenomen som politiker och media inte heller insett sprängkraften i – feminismen. Med sin arroganta framtoning, där män skuldbeläggs och märkliga idéer lanseras, har väckt en omfattande irritation hos många. Återigen står man frågande. Alla svenskar ska ju vara feminister, det har vi ju kommit överens om, inte sant? Så även här blir frustrationen överkörd och kommer bara till uttryck i ett undertryckt ”näthat”. Där de etablerade partierna tävlar i att kalla sig feminister är det bara SD som visar förståelse för reaktionen på feminismens överdrifter.

Det är klart att folk är för jämlikhet mellan könen – vem är inte det? Men det är långt ifrån den mansföraktande ideologi feminismen står för. Att feminismen kollektivt skuldbelägger svenska män – men inte det muslimska patriarkala kvinnoföraktet – är ett hyckleri som ytterligare belastar feminismens rykte hos en stor allmänhet. Men inte heller detta fattar etablissemanget. Det gör bara SD.

SD har givit röst åt en befolkningsgruppering som tidigare inte fått rum i det politiska landskapet i landet. De står för ett nytt förhållningssätt snarare än traditionella partipolitiska frågeställningar. I mycket handlar det om en reaktion på det hyckleri de uppfattar politiker och media har i fråga om invandring, islam och feminism. Ett förhållningssätt dikterat av politisk korrekthet där meningsyttringar undertrycks för att man inte ska dabba sig.

Och en sak till. Att SD är uttalat nationalistiska är en naturlig reaktion på det allmänt omfattade föraktet för Sverige. Antinationalismen har varit en långlivad trend där begrepp som svenskhet ständigt förlöjligas och ifrågasätts. Våra seder och bruk förminskas till och med av namnkunniga politiker som Mona Sahlin som skäms över vårt midsommarfirande. Till exempel.

Etablissemanget har stirrat sig blint på SD:s tidigare främlingsfientlighet och nazistiska ursprung som om partiet fortfarande stod för detta. Som om alla som röstar på partiet plötsligt skulle ha blivit nazister. Denna katastrofala felbedömning skymmer det faktum att landet fått en ny politisk klass som i sina väsentliga drag är en konsekvens av en blind fläck i det politiska och mediala tänket.

Landet har fått SD för sina synders skull. Men det har man inte förstått än.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Existensen kan inte enbart förklaras vetenskapligt

♦ ♦ ♦ Min favoritateist Alicia Hamberg talar i sin senaste krönika om reinkarnationstanken som tillsammans med karmatanken ”tillgodoser behovet av ett kosmiskt rättssystem”. Hon kan däremot inte se något övertygande i den tanken även om hon förstår ”gripandet efter halmstrån när andra förklaringar fallerar”.

Hon anser sig nämligen stå på mycket säkrare mark i den nihilistiska tron att tillvaron är meningslös och slumpen regerar. Att hon menar att de som ser en översinnlig dimension i tillvaron ”griper efter halmstrån” är hennes sätt att säga att de saknar verklighetsförankring.

God only knowsAtt hon i sin storsinthet säger sig förstå detta förstärker bara det underförstådda i hennes resonemang att verkligheten – alltså den riktiga verkligheten – är så tuff att vissa inte klarar att acceptera den. Hon kan kosta på sig att tycka synd om dem eftersom hon själv är stark och kan se verkligheten sådan den är. Och där framstår halmstrå-folket som patetiska losers.

Men hennes förhållningssätt bygger på ett missförstånd. De som är övertygade om andliga orsakssammanhang förnekar nämligen inte hennes verklighetsuppfattning. De ser den bara som otillräcklig. Bara ena sidan av myntet. Detta missförstånd är hon inte ensam om bland existentiella nihilister.

Diskussioner med min materialistiskt sinnade bror hamnar alltid i att han förklarar vetenskapliga sanningar för mig. Som om jag inte skulle godta dem. Men det är ju inte där problemet ligger. Vetenskapliga upptäckter hjälper oss förstå den fysiska verkligheten, finns det över huvud taget någon som på allvar ifrågasätter vedertagna, vetenskapliga rön? Inte jag i alla fall.

Det jag och andra halmstrå-människor talar om är en annan nivå av verkligheten. En sorts övergripande instans som initierar och upprätthåller hela världsskeendet. Den av oss iakttagbara verkligheten är bara en konsekvens av detta bakomliggande kraftsystem – som vetenskapen saknar verktyg att hantera.

Existensen

Det finns mängder av föreställningar om dessa orsakssammanhang där antroposofin har sin version. Men gemensamt för alla är att de inte går att bevisa utifrån vetenskapliga kriterier vilket på intet sätt förtar övertygelsekraften i existensen av denna dimension. För det är i grunden en teori. Och precis som ”vanliga” teorier, inte minst vetenskapliga, anser man sig här ha goda skäl att förmoda något.

Så föreställningen om karma och reinkarnation är inget jag tagit till mig ”när andra [vetenskapliga] förklaringar fallerar”. Tvärtom. Vad som fallerar är tron på en världsbild där existensen bara ges vetenskapliga förklaringar. Då det är en teori som enligt min mening bara utgör en del av en större verklighet upplever jag den som otillräcklig.

Detta vidgade verklighetsbegrepp är inte orsakat av att jag gripit efter ett halmstrå. Snarare är det väl många konservativa materialister som gör det i dessa tider då teorier om svarta hål, parallella universa och kvantfysikaliska märkligheter borde inge större ödmjukhet inför andra verklighetsuppfattningar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

I invandrarlandet Sverige är frågor om härkomst något naturligt

♦ ♦ ♦ De flesta svenskar är övertygade antirasister. Däremot är vi troligtvis del av en strukturell rasism där ”regler, normer, rutiner och förhållningssätt utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter”, som Wikipedia definierar begreppet. Att många av oss är omedvetna om detta kan ha att göra med att mörkhyade var en sällsynthet för bara några decennier sedan.

InvandrareSåg man en svart människa på 50-talet utgick man ifrån att vederbörande var jazzmusiker från USA på tillfälligt besök i landet.  Som barn beglodde man denna sensation och avlade rapport vid hemkomsten. Idag är mörkt hudpigment vardagsmat i vårt alltmer invandrartäta land.

Men för många, inte minst fyrtiotalister, dröjer sig ändå kvar en känsla av exotism vid anblicken av till exempel blåsvart hudfärg och krulligt hår. På en turné med bandet jag var med i på tidigt 60-tal kompade vi en sångare från Trinidad som skrattande lät oss få känna på hans hår. En naturlig nyfikenhet inför något vi bara sett på bild. Idag får man vara försiktig med dylika reaktionsmönster.

För numer kan en svensk se ut som kommen från varsomhelst på jorden*. Vilket känns både berikande och spännande. För alla har en historia att berätta. Är de födda här har de ofta föräldrar som kommer från ett annat land och detta är vi nyfikna på. Träffar vi någon som ser ”internationell” ut vill vi förr eller senare veta vederbörandes härkomst. Det är naturligt.

Men för politiskt korrekta är det känsligt och knappast OK. H*n är ju svensk! I en krönika i SvD berättar en blond och blåögd mamma – som ibland av turister på stan ombeds att ställa upp på foton som typisk svensk – att hon har en liten dotter med mörkare hudfärg och bruna ögon. Hon får därför ofta frågan om hennes man kommer någon annanstans ifrån.

Det ger henne en känsla att hennes dotter uppfattas som hon inte riktigt hör hit, vilket gör att hon ofta funderar över frågan vad svenskhet är. Hon lever i ”ett samhälle i förändring där synen på vem som är svensk inte tycks hänga med”. Nej, men är det så konstigt? Politiskt korrekta, som är otåliga och snara med att spela ut rasistkortet, lever i föreställningen att bara för att de insett att ”vi är alla människor” ska vi inte låtsas om att vissa människors utseenden väcker frågor.

Men Sverige befinner sig i en anpassningsprocess där nyfikna frågor om härkomst är en självklarhet. Varför skulle man dölja en naturlig nyfikenhet? Frågor är viktiga i en process att lära känna vårt nya land där blonda och blåögda bara är en del av en mer komplex verklighet. Världen har kommit till oss. Och vi måste få kunna vara nyfikna utan att behöva kallas rasister eller främlingsfientliga.

Om den blonda och blåögda mamman med sitt mörkhyade barn inte ser detta som naturligt är det värst för henne själv. Och hur mycket de politiskt korrekta än vädrar sin harm över sakernas tillstånd kommer det inte att ändra något, med tiden kommer även de inse att ovana inte är samma sak som fördomar. Att vissa inte låtsas om det annorlunda innebär inte att alla gör det. Sånt här tar tid.

*År 2014 var 1,6 miljoner personer av Sveriges befolkning födda utomlands, vilket motsvarade drygt 16 %.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Då idealen visar att verkligheten har fel

♦ ♦ ♦ Dessa dagar är vi tvungna att hantera frågor som uppstår i kölvattnet på invandringen. Ett folk som berömmer sig av att vara fördomsfritt och tillåtande försöker därför varje dag anpassa sig till en verklighet som bara för några decennier sedan inte fanns. Och det är långtifrån lätt alla gånger då idealen krockar med verkligheten.

En räddningsplanka är borde-mentaliteten. Man är övertygad att ens ideal borde omfattas av alla och man vill därför föregå med gott exempel. Sverige är ju en ”moralisk stormakt” som en svensk politiker uttryckte det. Så man drar ut i världen för att kämpa för det goda. Och blir ofelbart besviken.

För det visar sig nämligen att alla inte fattat galoppen än. Att en del kvinnor konverterar till islam märks knappt, det är ju en privatsak. För de som däremot vill exponera sin tro offentligt med att bära slöja är det däremot inte lika enkelt. Folk glor på dem då de är ute och handlar, en del får ta emot glåpord. För något år sedan blev en niqab-försedd kvinna slagen.

Visst är det beklagligt – men är det överraskande? Vi blir knappast heller förvånade då en arbetsgivare vägrar att anställa en kvinna som är beslöjad. Eller då vi får veta att en invandrad turk med ett osedvanligt svåruttalat efternamn inte lyckats komma till en jobbintervju trots tusen(!) ansökningar. Visst är det tråkigt – det borde ju inte vara så – men så är verkligheten. Dessvärre.

En mer pragmatiskt lagd person kunde kanske tycka att den muslimska kvinnan kunde behålla religionen men skippa slöjan, och att mannen med krångliga efternamnet kunde ändra det till något mer svenskklingande. Men icke. Istället visar man upp förvåning och harm: ger jag mig betyder det ju att de har fått rätt! 

Hijab

Hijab

Så man framhärdar. Och börjar istället moralisera över de som inte förstår, vilket innebär en stor del av befolkningen. Den har inte hängt med. Människor borde nämligen veta bättre. Så istället för att inse sin del i problemet skuldbelägger man majoriteten. Denna borde-mentalitet är i högsta grad kännetecknande även för det politiska livet där alla tillkortakommanden ursäktas med hur det borde vara.

Man överraskas ständigt av inbilskheten hos borde-folket. I en intervju får vi veta att svenskfödda Anna gift sig med en muslim och själv konverterat till islam.

»Hennes svenskhet hade aldrig tidigare ifrågasatts men sedan hon bär hijab (muslimsk sjal) blir hon ofta tilltalad på engelska.«

Hon är överraskad. Det borde ju inte vara så här. Och hon funderar hur majoritetssamhället kommer att reagera då de får reda på att hennes ettårige son heter Ubaidah. Som konvertit ville hon nämligen att sonen skulle ha ”ett starkt islamiskt namn”, trots de eventuella följder det skulle få för sonen.

»Visst kan jag tänka att det kanske blir svårare för honom att få jobb. Men samtidigt, ska vi anpassa oss till att samhället ser ut så?«

De flesta skulle svara ett tveklöst ja på den frågan. Men Anna vill uppfostra majoritetssamhället: ”Jag vill inte vara med och säga att det här namnet inte passar in här.”. Även om det alltså riskerar att ge hennes son svårigheter i livet. Vilken mamma vill krångla till det för sin avkomma? Men för en borde-mamma är idealen viktigare.

Verkligheten har helt enkelt fel.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Att vara inkarnerad är att vara ”innesluten i en person”

♦ ♦ ♦ Det är intressant att googla antroposofiska begrepp och uttryck. Men uttrycket att göra sig tankar om, som används flitigt i våra sammanhang, förvirrar sökmotorn. Den hoppas att ”självskadebeteende”, ”tvångssyndrom” och ”hur ändrar jag på mina självkritiska tankar” skulle duga som förklaring. Och knappar man in begreppen ahrimansk och luciferisk kommer bara antroposoftexter upp. Ordet kulturimpuls verkar inte ens existera på svenska. Det är bara antroposofer som använder det. Det är inget fel på i och för sig, det är visserligen pretentiöst, men självförklarande.

Steiner myntade begreppet i ett skede då han förutsatte att mångfalden av antroposofiska verksamheter skulle göra ordentliga avtryck i samhället. Med facit i hand är det väl bara waldorfpedagogiken som gjort det. För waldorf är utan tvivel en kulturimpuls.

Antisar som rockar.

Antisar som rockar.

Antis är en respektlös slangförkortning avsett att neutralisera det något högtravande i begreppet antroposof. En närmare undersökning visar att ordet även har andra betydelser. Antis är också lettiska för ”anka” liksom namnet på ett lettiskt rockband. Det är också namnet på ett hotell i Istambul och ett antikvariat i Malmö.

Favorituttrycket metamorfosera ger faktiskt några förklaringar på google, nämligen ”förändras”, ”changera”(!), ”byta om roll”, ”ta annan ton”, ”ta annan vändning”. Så det torde vara begripligt för en och annan även om bara antroposofer använder det. Uttrycket framtidsimpuls verkar dock bara antroposofer använda sig av.

Ordet spirituell används flitigt i antroposofland i betydelsen andlig. Begreppet finns i svenskan men då i betydelsen ”kvick”, ”fyndig”, ”rolig”, ”underhållande”, ”vitsig” och ”gallisk”(!). På andra plats kommer betydelsen ”andlig” med hänsyftning till att det är en anglicism. Betydelsen andlig har antroposofer anammat till den grad att många glömt hur begreppet normalt används. Men i ordet spiritualitet har betydelsen märkligt nog förskjutits något. Där är huvudbetydelsen ”andlighet” med ”kvickhet, snillrikhet” på andra plats.

Ett huvudspår inom antroposofin är Kristusprincipen, ett begrepp man kunde tro vi är ensamma om. Men det visar sig att tidningen Samlaren har publicerat  essän ”Kristusprincipen. Om litteraturtolkning och trons retorik” av Magnus Ullén. Det är en fullängdstext som går på i den här stilen:

»…den fyrdelade tolkningsmodellen, som ofta benämns quadriga, samt kristusprincipens plats i denna, eftersom denna modell, som jag ser det, gör det möjligt för oss att kartlägga hur vi tror.«

Ordet initiation finns på google, men initiationsprincip (efter Steiners ”initiationsprincip måste bli civilisationsprincip”) ger bara en lista på antroposofiska texter. Om att vara inkarnerad säger google ”förkroppsligad, personifierad, innesluten i en person”. Jaget innesluten i en person! Vi antroposofer hade inte kunnat uttrycka det bättre.

Varuhuset Mikaelit.

Varuhuset Mikaelit.

Det i våra sammanhang flitigt använda begreppet mänsklighetsutvecklingen är ett gammalt uttryck som uppenbarligen inte används i normalsvenska idag. Och mikaelit (andligt inriktad framtidsmänniska) existerar inte i svenskan, men däremot i Finland som ”varuhuset Mikaelit” (Kauppahuone Mikaelit). Men väsensartad är uppenbarligen ett svenskt ord som betyder ”inneboende egenskap”. Rimlig definition även om ”väsen” inom antroposofisk begreppsvärld avser en mer immateriell företeelse.

Fröartad är det däremot tvärnobben på. Vid en sökning kommer bara antroposoftexter upp. Men är det ens i antroposofiska sammanhang ett adekvat uttryck? Betydelsen är väl ungefär ”en början till”, eller ”i början”, eller kanske ännu mera vagt – ”en möjlig början”. Fröet är den kanske mest använda metaforen i våra sammanhang. Man sår ett frö till en kommande verksamhet, ett frö inför framtiden etcetera.

Kända antroposofiska begrepp som luftelementet, vattenelementet och värmeelementet(!) är det inte ens någon idé att göra en sökning på. Och andevetenskap ska vi inte tala om, det begreppet har vi copyright på och ingen lär vara intresserad att ta över det. För en längre diskussion kring begreppet, se kommentarsdelen i en tidigare krönika.

Något för andeforskare?

Något för andeforskare?

Men begreppet andeforskare – ett mer pretentiöst uttryck för en som går skolningsvägen – används överraskande nog även av andra. Skådespelaren Lotti Törnros kallas ”andeforskare” i en pjäs som spelades på Teater Scenario för 13 år sedan. I hastigheten listas också begreppet ”andforskare” på en norsk sajt, alltså en som forskar på änder. Men vem kan begära att google skall kunna hålla isär begreppen, det här är komplicerade grejer!

                                                                                                                                              Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vet du vad en antropofob är?

♦ ♦ ♦ Den som googlar på antroposofi och vad är antroposofi?, kan hitta ett och annat av intresse, till exempel att domänen antroposofi.com fortfarande är till salu, att det finns 669 ord som rimmar på antroposofi och att begreppet antropofob inte betyder det man skulle förvänta sig.

Antroposofi uppläst av automatisk röst
En märklig sammanfattning på video av vad antroposofi står för kan man hitta på http://www.quickiwiki.com/sv/Antroposofi (scrolla ned till Videos). Det paradoxala är att den sammanfattning som syns på filmen läses av en datorröst. Som den naturligaste sak i världen. Är tilltaget avsett som en ironisk blinkning till de traditionellt teknikfientliga antroposoferna? Det får vi inte veta. Det finns en till videosnutt på samma sida med en skäggig antroposof som bl a talar om dubbelgångaren och Valentin Tomberg som ger ett lite exotiskt intryck.

Kurt Wegner

Kurt Wegner

Vid närmare betraktande visar sidan upp informativa texter, bland annat om ”kända antroposofer” med presentationer av namn som Arne Klingborg, Göran Fant, Erik Asmussen, Kurt Wegner. Under rubriken ”litteratur om antroposofin” listas bara två titlar; Håkan Leijons Historien om den antroposofiska humanismen, en bok negligerad av tongivande inom rörelsen, och Jesper Jerkers Antroposofin – en kritisk granskning, som är ett ifrågasättande av den antroposofiska impulsen.

Förteckning på ord som rimmar på antroposofi
Vad har begreppen allergi, alibi, amnesi och misantropi gemensamt? De rimmar på antroposofi! För de som behöver en lista på sådana ord för julklappsrimmandet finns den på http://dblex.com/rimlexikon/index.php?rim=antroposofi. Flera hundra (669) ord!

Dubbelgångaren

Dubbelgångaren

Antroposofer är präglade av social konformism, anspråksfullhet och besserwissertendenser
»Några vet till exempel att yttrandefrihetens största anhängare inte är antroposofer och waldorfanställda; en grupp präglad av social konformism och emellanåt av anspråksfullhet och besserwissertendenser. Den antroposofiska litteraturen studeras och lämnas vidare närapå som heliga ord  (fast dom alltid säger att det inte är fallet)«, skriver en anonym på bloggen http://steinerskole.blogg.no/1421067872_charlie_og_oss_andre.html

Och h*n fortsätter: »Antroposoferna sitter så självbelåtna och pretentiöst och parerar så lätt varje argument som inte begrundas i den antroposofiska världsåskådningen som ju faktiskt representerar `den egentliga sanningen´. Det är faktiskt för alla andra bara en fråga om att studera antroposofin tillräckligt. Gör du det uppriktigt, så kommer också du att se att antroposofin är sanningen per se. Bedömare och kritiker anses därför som antagonistiska eller insiktslösa och dumma tills man slutligen ser sanningen om verkligheten.«

Antroposofi-frågesport
För de som vill ha en liten kul grej på slutet av gruppaftonen finns sajten http://www.trivia.se/index.php?trivia=3516&go=1 där man får svara på tio frågor om antroposofi. Det är lätta frågor så alla kommer att vinna!

Andrej Belyj

Andrej Belyj

Då Belyj besökte Norrköping
»Anledningen till att Belyj besökte Norrköping den 10–18 juli 1914 var att antroposofins grundare Rudolf Steiner var på besök och höll föredrag. Belyj hade varit medlem i ett teosofiskt sällskap i Moskva sedan 1903. Det är lätt att hitta Steiners idéer i romanen Petersburg,« skriver Norrköpings Tidningar.

»Den som vill kan besöka Belyjmuseet på Arbatgatan 55 i Moskva. På en vägg sitter de livslinjer, eller kartor, över sitt liv som Belyj ritade. På dem noterade han betydelsefulla händelser och platser han besökt. På en av kartorna kan man ana att Norrköpingsvistelsen varit viktig för honom, för intill städer som Berlin och Köln kan man också läsa ”Nord-Tjioping”.

Vet ni vad en antropofob är? 
På nätlexikonet http://synonymer.woxikon.se/sv/antroposofi listas synonymer för ordet antroposofi. Fast det handlar inte om synonymer utan ord som låter likadant som antroposofi. Mest likt är begreppet antropofag som betyder kannibal eller människoätare.  Sen kommer antropofob som man kunde tro skulle betyda rädsla, hat eller fördomar riktade mot antroposofer i likhet med vad islamofobi innebär för islam. Men icke. Antropofob betyder ”enstörig, eremitisk, misantropisk eller människoskygg”. Så använd inte ordet antropofob om den som tycker illa om antroposofin!

Antroposofins ockulta smörgåsbord ett framgångsrikt recept
Den framgångsrika antroposofin är rubriken på en bitvis riktigt hyfsad sammanfattning av antroposofins framtoning i det svenska kulturklimatet med tanke på att texten är skriven av förgrundsfigurer inom Vetenskap & Folkbildning, som i decennier kritiserat antroposofin utifrån ett markerat materialistiskt förhållningssätt.

»”Smörgåsbordet” av antroposofiska verksamheter utgör antroposofins rekryteringsbas. Därför har antroposofin en mycket större kontaktyta mot allmänheten än andra riktningar med ursprung inom teosofin. Med sina cirka 1200 medlemmar är det antroposofiska sällskapet den ojämförligt största av teosofifamiljens organisationer i Sverige. Ökningen har ändå varit ganska liten, satt i relation till hur snabbt de antroposofiska verksamheterna har vuxit. Det verkar som om de flesta som kommer i kontakt med ”smörgåsbordet” nöjer sig med detta och inte dras särskilt mycket till läran i dess helhet.

(…) Det finns ett naturligt urval bland de ockulta rörelserna: De flesta dör med sina grundare, medan andra växer sig starka. Antroposofins kombination av ett traditionellt esoteriskt sällskap och ett allmänt ”smörgåsbord” för sökare verkar vara ett framgångsrecept för ockulta rörelser.« Folkvett nr 2/1992

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)