Vill inte Gud att vi ska tänka för mycket?

Då jag gjorde repmånad var det en på luckan som var frälst. Spelade kontrabas i Norrköpings symfoniorkester. Han beklagade sig över att hans pingstförsamling inte tyckte om klassisk musik. Det skulle bara vara gitarr och sång, klassisk musik ansågs elitistisk.

Han förvånade mig med sin tro på reinkarnation. En pingstvän! Högre i tak än jag trodde. Han var trevlig så jag tänkte jag skulle testa en fråga jag länge tänkt ställa till en frireligiös. Nämligen var de som dör tar vägen fram till den yttersta domen. Var befinner de sig under denna troligtvis avsevärda tidsrymd. I himlen?

På yttersta dagen ska de uppväckas står det i skriften. Uppväckas från vad? Är de döda eller sover de? I vilket tillstånd befinner de sig i denna långa väntan? Bibelns utsago är ju minst sagt oklar, så ett svar från en pingstvän skulle ju vara intressant.

Frågan gjorde honom brydd. Men sa sedan ärligt att han inte visste. Guds vägar äro outgrundliga. Ja, det finns till och med mycket man inte borde tänka på, menade han. Vissa frågor ska nog inte ställas, man ska inte tänka för mycket. Då hamnar man i meningslöst grubbleri. Och det trodde han inte Gud hade avsett.

Jag blev nog lite förvånad av hans svar, mest över att Gud inte vill att man ska tänka för mycket.

För hur kan vi få tankeförmåga – en färdighet som är unik bland levande varelser på jorden – för att i vissa lägen inte förväntas använda den? Det ligger en uppgift dold i det faktum att människan är den enda art på jorden som fått tankeförmåga.

Att vi kan tänka innebär: Undersök tillvaron och lär känna dig själv – du har verktyget. Underlåtenhet att använda detta verktyg är att inte ha förstått avsikten med gåvan. Att därför avvisa den tankekultur som är präglad av vetenskapens krassa spårfinnande i materien är följaktligen ett missförstånd.

Det är nämligen helt i sin ordning: All according to plan. Vi befinner oss sedan några århundraden på en upptäcktsresa i materiens gåtfulla värld, något vi varken kunde eller fick göra tidigare då våra religiösa föreställningar hindrade oss. Det var den fria tanken som gav oss denna makalösa utveckling.

Att undersöka materien är rimligtvis själva avsikten med vår tidsepok. Om man ska tyda tecknen. Och naturligtvis blir vårt tänkande präglat av denna forskningsiver. Att de flesta därför har en materialistiskt färgad världsbild är en naturlig följd av detta. Inget man kan klandra folk för.

Att religiösa fundamentalister avråder från att tänka för mycket, är i sin ringaktning av Guds gåva rena hädelsen. Liksom att inte tänka självständigt över de religiösa dogmerna.

Men bristen på fritt tänkande måste också konstateras hos alla de som okritiskt köper tidsandans tankeschabloner rakt av. De flesta har subtila aningar och upplevelser av det hinsides som de förtränger för att det inte ingår i konceptet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nazisternas kvinnor

Ständigt denne Hitler. Det är som om vi ännu inte kunnat hämtat oss från chocken över hur hans sjuka ideal kunde bli verklighet. Som om vi hela tiden måste dammsuga alla vrår i detta mardrömsrike för att försöka förstå hur allt detta var möjligt.

En pusselbit är de två volymer som kom ut för några år sedan om de kvinnor i ledande positioner som var hängivna nazister. Den nationalsocialistiska scenen i Berlin var full av fanatism, brutalitet och brådska. På den kultiverade Magda Goebbels hade den samma obestämda dragningskraft som en tjurfäktningsarena. Där fanns det ”verkliga livet”, nu gällde det att delta. Som det tredje rikets första dam reste hon med sin man på partimöten och berusades av den spänningsmättade, brutala atmosfären som härskade i de till bristningsgränsen fyllda salarna där Goebbels utvecklade hela sin demagogiska talang.

Och inte visste vi att fru Himmler, en allvarlig, avvisande kvinna, behandlade sin man illa. Jag har aldrig sett en man som stod så mycket under toffeln som Heinrich Himmler, berättade en god vän. Han rann över av älskvärdhet, men ju älskvärdare han var desto sämre behandlades han. Hemma var den fruktade härskaren över alla koncentrationsläger en nolla som hela tiden måste ge med sig.

Att Gestapochefen Reinhard Heydrich och hans hustru Lina var illa omtyckta var knappast en överdrift, mer anmärkningsvärt var att de var parias även i det interna nazistiska sällskapslivet. Vid ett tillfälle tog Heydrich Linas huvud i sina händer, tittade henne i ögonen och sa: ”Behöver vi över huvud taget vänner? Du är ju min bästa vän! Vi behöver inte andra. Vi fortsätter som förut!” Paret Heydrich tröstade sig med att det inte fanns någon vänskap ”i ett så pass negativt yrke” och att man därför var beroende av varandra.

I den nazistiska parnassen rörde sig också en engelsk lady, Unity Mitford. Hon var personlig vän till Hitler som utnyttjade hennes vänskap i sina envisa försök att få till en allians med England, något hon också ivrade för. Då det blev klart att det inte kunde bli en engelsk-tysk förbrödning, utan tvärtom krig, rasade hennes värld samman. Hon sköt sig i huvudet, men överlevde med kulan kvar i bakhuvudet. Hon led av minnesstörningar, mindes bara Hitler diffust och visste ingenting om andra världskrigets utbrott. Hon dog flera år senare i sviterna av skottet.

Men den kanske mest excentriska kvinnan i den närmaste kretsen kring Führern var kanske Gerda Bormann, gift med Hitlers sekreterare och mäktiga chef för partikansliet, Martin Bormann. Hans ständiga amorösa äventyr utanför äktenskapet uppmuntrades av Gerda. Tillsammans pratar de om hans erövringar och hon önskar att han gör älskarinnorna med barn så att Tyskland får soldater. Ju fler desto bättre. Hon hade till och med planer på att verka för en lagstiftning om polygami. Här sade hon sig vara inspirerad av Muhammed.

I sitt andra äktenskap med Emmy levde Herrmann Göring ett lyxliv. Bland annat födde de upp sammanlagt 7 lejonungar. När ungarna blev vuxna lämnades de till en djurpark. Då de en gång några dagar bodde i ett palats placerade de sin lejonunge i källaren. En natt vaknade paret Göring av att dörren öppnades till deras sovrum. Det var lejonet. Han hade tryckt ned åtta dörrhandtag med sina tassar och öppnat varenda dörr på väg från källaren. ”När han upptäckte oss blev han alldeles ifrån sig”, berättade Emmy. ”Vi hade inte hjärta att fösa tillbaka honom. Därför fick han tillbringa natten hos oss…”

Hitlers kvinnobild var ambivalent. Han kunde säga ”när en kvinna börjar grubbla över varat – då är det illa” – men gynnade samtidigt kvinnliga karriärer. I Eva Brauns närvaro sade han en gång: ”Mycket intelligenta människor borde ta sig en dum kvinna. Tänk er om jag dessutom skulle ha en kvinna som hade synpunkter på mitt arbete! På min fritid vill jag ha lugn och ro… jag skulle aldrig kunna gifta mig!”

(Källa: Nazisternas kvinnor 1 & 2, Tiedlund förlag)

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Begreppet frihet är en schablon

Det sägs att vi har en fri vilja. Vi gör våra val i frihet. Vi är fria individer som skapar vårt liv genom medvetna val. Men hur fria är vi egentligen? Och hur medvetna är våra livsval?

För ligger inte väldigt mycket redan i korten? Vår mentalitet är vårt öde. Hur vi är och förhåller oss präglar våra liv genom att vi har ett karmiskt bagage som utgör grunden i vår personlighet och mentalitet. Detta bagage består av böjelser, drifter, förmågor, temperament, arvsanlag, utstrålning och yttre framtoning. Till detta kommer de sociala förhållanden som formar vår uppväxt.

Hur fria val kan vi göra med det bagaget? Hur fri är en koleriker som inte kan stilla sin upprördhet? Och dina böjelser? Du vet vad du är intresserad av, men knappast varför du är intresserad, vilket kan vara avgörande för ditt livsval. Dina förmågor – är du medelmåttigt begåvad eller rena geniet? Också avgörande. Detta är något du fått dig tilldelat, liksom arv, miljö, hur du ser ut och vilken framtoning du har.

Allt detta är parametrar att räkna med i din omdömesbildning. Du handlar i mycket som du är präglad. Din mentalitet gör dig därför till viss del förutsägbar. Med hänsyn taget till detta – hur fri är egentligen din frihet på en skala? 95, 50 eller 25 procent av valet? Eller bara 10%? Din frihet är nämligen relativ. Den står alltid i relation till din karmiska prägling. En omedveten och oluttrad människa agerar mest på instinkt. En mer utvecklad människa har större frihetsutrymme.

Naturligtvis säger vi oss alltid att vi gjorde ett fritt val, eftersom vi tror det för att vi inte gjort oss klara över hur djupt vi är formade av vårt karma. Detta karma som är designat för att vi ska gå den livsväg vi är predestinerade för. Är då inte våra val mer en produkt av detta livsbagage än vår fria vilja? De flesta har ett ytligt förhållande till friheten, varför detta sällan dryftas. Begreppet frihet är en schablon.

Till din karmiskt präglade personlighet fogar sig så en verkligt kraftfull inverkan som ytterligare ingriper i frihetsutrymmet: Alla människomöten och yttre händelser. Här regerar bagaget många gånger helt oinskränkt, speciellt om mötet eller händelsen överraskar. Att man ”reagerar med ryggmärgen” är en vanlig metafor för detta.

Mötena och händelserna formar dig ytterligare, för de är ju också karmiskt betingade. Så formas din livsväg – där ditt frihetsutrymme är olika beroende på medvetenhetsgrad. Och här talar vi naturligtvis om ”dagsmedvetandejaget”. Den medvetandeform där vi är utestängda från de stora livsperspektiven hos vårt högre jag.

Vi fråntas denna överblick då vi inkarnerar, annars skulle vi inte kunna utveckla friheten ur oss själva. Som vi trots allt ändå gör med vårt begränsade medvetande. Med myrsteg. Det går långsamt fram, men det går ändå fram. Och jämfört med djurvärldens behovs- och instinktsstyrda verklighet är vår frihetsmöjlighet naturligtvis oändligt mer utvecklad.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Alla människor är egoister

Alla människor är egoister, sa min arbetskamrat. Ja men det finns ju goda människor som hjälper andra, menade jag. Det bara ser ut så, fortsatte han, och det är just det som är grejen. Det är meningen att det ska se ut som en osjälvisk handling, så att andra skall uppfatta det så. För avsikten med den osjälviska handlingen är att utövaren gör det av själviska skäl. Alla människor är nämligen egoister, vare sig de vet om det eller ej. När det kommer till kritan handlar alla i egenintresse.

Detta samtal ägde rum för många år sedan, men jag grubblade länge över det. Jag återkom flera gånger till honom med nya argument, men de föll på hans orubbliga doktrin – människan är i sin djupaste grundval egoist. Ja men, försökte jag – och nu tog jag till storsläggan – en människa som går i döden för en annan är väl ändå inte egoist! Jodå, samma där. Den handlingen är bara en raffinerad sublimering av egoismen; nämligen vetskapen att minnet av honom som hjälte kvarstår hos efterlevande för långa tidsrymder. Den egoistiska avsikten bakom handlingen är ändå tydlig.

För mig som ung idealist, svärmande för idén om altruismen, den osjälviska människokärleken, kändes arbetskamratens krassa konstaterande som ett slag i ansiktet. Inte för att han sa emot mig, utan för att hans argument föreföll mig så oväntat tunga. Som om jag var rädd att han skulle få rätt bara jag tänkte igenom det hela ordentligt.

Nånstans anade jag halvt medvetet att om han hade rätt skulle jag förlora tron på en meningsfull tillvaro. Då skulle människan bara vara ett högre djur på något sätt och alla fantasilösa förnekare av en översinnlig dimension skulle till sist ha rätt. Världen saknar mening! Detta lilla samtal på betald arbetstid hade fått något apokalyptiskt över sig. Jag var djupt skakad.

Åren gick och vårt samtal föll i glömska tills häromdan då radioprogrammet Ring P1 ånyo aktualiserade frågeställningen för mig. Det var en frikyrkligt sinnad som talade om att Gud och Jesus minsann kunde bota genom helbrägdagörelse, vilket fick programledaren och ateisten Täppas Fogelberg att i andanom gnugga händerna. Hans sarkasmer visste inga gränser. Och poängen var kristallklar även om han aldrig sa det rent ut: Folk som säger att de kan bota människor genom att åkalla Gud, Jesus och andra andeväsen är helt enkelt bedragare. Punkt slut. Mirakel existerar inte.

Att människor i gott syfte verkligen tror att de kan hjälpa andra genom böner och handpåläggning är egentligen bara en show för att förhärliga dem själva, menade han. Och att kristna volontärer åkte till Afrika för att ”göra skillnad” var en handling som Täppas bara kunde förstå som något de gjorde för att stilla sitt dåliga samvete. Man märkte att det irriterade honom att de ville ge sken av några andra, tjusigare skäl. Han resonerade precis som min gamla arbetskamrat.

Och plötsligt gick det upp för mig. Doktrinen att alla människor är egoister stämmer ju inte. Den faller med förståelsen av begreppet mening. En människa som upplever mening i en självuppoffrande handling är inte egoist. Upplevelsen av begreppet mening gör att man känner sig delaktig i något högre. Något höjt över den egna personen. Egot är inte längre med. Det är sant att en självuppoffrande handling ibland drivs av en egoism man inte helt och fullt genomskådar. Men drivs inte självuppoffringen oftare av en ärlig och medveten längtan efter att handla oegennyttigt?

Så är jag då slutligen övertygad. Arbetskamraten hade fel, alla människor är inte egoister. Sen kvarstår frågan om han skulle hålla med mig.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Om meningen med livet

Bara det att man inte kan ta med sig något
genom döden
är nog för att förstå
meningen med livet

Om inget timligt är något värt
i ett oändlighetsperspektiv
måste livet handla om något annat
än vi trott

Vilken säreget genial pedagogik!
Ett liv har bara
det värde
som är immateriellt

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Islam – en förvirrande blandning av fromhet och brutalitet

Den islamska kulturens etablering i Sverige de senaste 10-15 åren har väckt uppseende och väckt många frågor. Inte kanske religionen i sig, mer den samhällssyn och familjekultur som är en konsekvens av den. Det islamska förhållningssättet.

Hur förstå tänkesätt och livspraxis som levt kvar i över tusen år? Har en modern människa ens en möjlighet? Hur förhålla sig till en kvinnosyn vi upplever som problematisk? Borde man inte protestera? Och hur kan vi i ett samhälle som sätter friheten så högt förstå en mentalitet så reglerad av dogmer, påbud och förbud?

Vi svenskar sätter en ära i att vara fördomsfria. Vi vill gärna ta hänsyn till olika aspekter innan vi bildar oss ett omdöme. Hellre fria än fälla. ”Det är väl inte så farligt”, säger vi. Men den islamska kulturen är en tuff uppgift. Den ställer mycket på huvudet i ett sekulariserat modernt samhälle.

Den islamska kulturen tog svenskarna på sängen. Yttringar av en urgammal hederskultur chockerade oss med sin patriarkala tradition. Ett land med världens kanske mest emanciperade kvinnorörelse stod plötsligt öga mot öga med uråldriga familjestrukturer där kvinnan ses som familjens och mannens ägodel.

Långsamt gick det upp för oss att föräldrar och släkt i många muslimska familjer bestämmer äktenskapspartner till döttrarna. Bröder vaktar som hökar över att systrarna är orörda före bröllopsnatten. Brott mot detta straffas i bästa fall med misshandel, i sämsta med döden. Pela och Fadime, två unga kvinnor som dödats av dessa skäl blir ikoner i kampen mot hederskulturen i landet.

I början trodde vi inte riktigt att detta var sant.Utsatta döttrar och systrar som gick till polisen och berättade om dödshot från familjen fick rådet att gå hem igen och ”tala ut”. Det är först de sista åren polisen fått utbildning i hur allvarligt menade dessa dödshot i verkligheten är.

Andra spektakulära incidenter inträffar efter hand. Skolflickor uppträder i klassen med burka. De säger att deras religion kräver det. Läraren vägrar eftersom hon inte anser sig kunna kommunicera utan ögonkontakt och minspel. Den pedagogiska uppgiften försvåras.

En muslimsk kvinnlig programledare i svensk TV vill inte ta en manlig deltagare i hand av religiösa skäl. Gesten upplevs som kränkande och debatteras livligt i media. I en förskollärarutbildning bär en kvinnlig muslim ansiktsslöja som bara visar ögonen. Hennes avsikt är att fortsätta med det i umgänget med barnen när hon är färdigutbildad. Lämpligheten i detta ifrågasätts av hennes lärare.

Men det är utan tvivel intoleransen och våldsbenägenheten som kommit att prägla bilden av islam här hemma. Dödsdomen mot Salman Rushdie chockade en hel värld. Att det kunde vara förenat med livsfara att utmana muslimska dogmer fick också författaren Taslima Nasrin erfara då hon var tvungen att fly till Sverige från Bangladesh efter dödshot för att ha skrivit olämpligt om islam.

De överdrivna reaktionerna på Muhammedteckningarna skrämde liksom det spektakulära mordet på öppen gata i Holland där en regissör fick sätta livet till för att han misshagat muslimska fundamentalister. Elfte september liksom oräkneliga terrorattentat, självmordsbombare, al Quaida och prästväldet i Iran är andra exempel på extrema företeelser med islamska förtecken.

Upplysta människor upprepar ideligen att islam är en fredlig religion. Säkert är det så. Och säkert strävar de flesta muslimer i västvärlden att integreras i det moderna samhället. Men lika uppenbart är att inslag i den islamska kulturen har djupt problematiska drag.

Det är inte konstigt att breda folklager hyser misstro mot islam efter vad som hänt. Har seriösa företrädare för islam råd med detta? Man kan inte gärna skylla denna misstro på en okunnig befolkning. Bevisbördan ligger på landets muslimer. De vet hur saker ligger till. De kan bringa klarhet i denna förvirrande blandning av fromhet och brutalitet.

Många har länge undrat varför man inte på centralt muslimskt håll gått ut med en deklaration om vad majoriteten av landets muslimer står för – och vad de tar avstånd ifrån. Hur förhåller sig moderata muslimer till fundamentalisternas misskreditering av islam? Pågår det över huvudtaget en interndebatt?

Klargörs inte detta cementeras missförstånd och fördomar vilket bara faller tillbaka på landets muslimer. Varför har inte muslimska organisationer och förbund bekantgjort hur man står till extrema yttringar och händelser som uppmärksammats? Är det inte snart dags att ta bladet från munnen och börja bygga upp ett förtroende som på sikt kan grundlägga en respekt för islam?

Eller ska man lämna walkover till Sverigedemokraterna?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

De svenska skolorna brinner

Skolorna i landet brinner. En varje dag.  Skolministern vill ha rättning i leden och hårdare tag. Ordningsmakten är rådvill och media har inga idéer. Man frågar sig yrvaket varför detta händer.

Som om vi inte minns vår egen skolleda. Pluggandet. Det dagliga harvandet med läxor, provskrivningar, mobbing, tristessen i klassrummet  år ut och år in. Och den ständigt närvarande, halvt omedvetna frågan: varför måste jag?

Förr fann sig lydiga generationer  utan knot i att förödmjukas av läraren. Det var inte tal om annat. Men under decenniers gång har makten förskjutits. Idag terroriseras läraren. Lärarmobbing är vanligt. Och nu eldar man skolor. Trycket växer.

Är det svårt att förstå? I en ålder då livet går upp som en sol och alla upptäckter väntar på att få upplevas, stoppas barnen in på institution. Mot sin natur. Frihetsvarelser som fängslas under en räcka av år eftersom de måste och så har det alltid varit.Ser man inte det uppenbara?

Att barn är nyfikna av sig själva. Hela deras natur är inriktad på kunskapande. Ingen vuxen behöver anstränga sig för att få barn intresserade. Det är de redan.  Och deras kunskapstörst är omättlig. Varför då tvinga dem?

Det är inte fel på skolan som idé. Det är tillämpningen som är problematisk. Vi vet alla hur det är. Barnen stormar entusiastiskt in i skolan det första året, villiga att lära sig allt om världen. Men istället för att få svar på sina frågor möts de av tvånget att lära sig saker de inte frågat efter. Redan i andra-tredje klass är deras förtroende knäckt och tristessen etablerad. Skolan var sällan svaret på deras längtan. Det är inte bristen på god vilja hos barnen som är problemet. Det är skolan.

Alla vet att skolan är tråkig. Det är en självklarhet att det är en tvångsanstalt där det gäller att bita ihop. Så istället för att diskutera en grundläggande reformation förstärker vi tvånget. Och oroas över att ungdomarna visar destruktiva beteenden. Som om det är deras fel. Är det inte i själva verket en reaktion av vanmakt vi ser? Är inte skolbränderna egentligen en logisk konsekvens av en ovärdig situation som blir alltmer ohållbar?

Vänd på det. Skulle barnen elda upp en skola de tycker om? En skola där de dagligen får möta omtyckta lärare som öppnar upp spännande kunskapshorisonter och världsperspektiv? En skola som  respekterar och inspirerar deras egna frågor och behov? Naturligtvis skulle de inte sätta eld på en sådan skola. De skulle slåss för den.

Att skolorna brinner är inget ordningsproblem, det är ett pedagogiskt problem.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)