De politiskt korrekta perverterade invandringsfrågan

♦ ♦ ♦ I många år kunde svensk invandringspolitik inte ifrågasättas. Inte ens diskuteras. Det sågs som närmast omoraliskt. Den människa som gjorde det togs inte på allvar utan diskvalificerade sig själv. Och detta gällde i hög grad journalister som riskerade sina jobb om de gjorde det. Detta säregna uttryck för den politiskt korrekta perverteringen av det offentliga samtalet fick ett eget namn – åsiktskorridor.  Under åtminstone 15 år pågick detta hysch-hysch tills det hösten 2015 visade sig ohållbart med världens mest generösa invandring och regeringen slog till bromsarna. I ett slag blev invandringsfrågan det alla talade om. Nu var det tillåtet.

Den gränslösa invandringens konsekvens.

Den gränslösa invandringens konsekvens.

Och då visade sig också att en del journalister haft dåligt samvete. ”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skrev Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen. Hon var en av dem som stämplade all diskussion om invandring och integration som rasistisk och ”gynnande av mörka krafter”. Detta pågick under flera år. I början på förra året – ett halvår innan regeringens kovändning – ångrade hon sig.

Och hennes kollega på samma tidning, Anna Dahlberg, var en av de få i medie-Sverige som redan ett år innan vågade utmana PK-maffian: ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev hon, vilket vi då uppmärksammade i en krönika.

Naturligtvis var det beröringsskräcken med Sverigedemokraterna som låg bakom yppandeförbudet. De som ville diskutera denna viktiga samhällsfråga blev hånade och tagna för att gå Sverigedemokraternas ärende. Inte bara diskvalificerade utan också demoniserade. Så kan det gå till i Sverige då den politiskt korrekta moralpaniken slår till. Marteus beskriver tekniken:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfaldigt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Idag säger hon sig ha ”samvetsångest” och att hennes hållning ”var ett moraliskt och intellektuellt nederlag”. Och visst var det så, vi var ju varken rasister eller främlingsfientliga som vi anklagades för – vårt engagemang kom ur en ansvarskänsla för ett land där de styrande inte verkade bry sig om hur många flyktingar som kom eller hur de skulle tas om hand. Det var det intrycket man fick. Svenska folket fick ingen insyn.

Tankefiguren bakom var: man kan inte avvisa nödlidande – och Sverige har massor av plats. Varje propå om att diskutera denna viktiga samhällsfråga avvisades därför eftersom den betraktades som ett icke-problem. Eller som en god vän uttryckte det – varje diskussion avser att begränsa invandringen. Därför ska vi tiga. För vi har plats, vi har viljan att härbärgera de nödlidande. Detta var uppfattningen hos det politiska etablissemanget och media – stödda av en bred opinion.

En häpnadsväckande ansvarslöshet. Om man inte talar om det försvinner problemet, var inställningen. Situationen upplevdes uppenbarligen som övermäktigt, man behövde tid för eftertanke. Det viktiga offentliga samtalet avvisades.

Men till slut förändrades det hela drastiskt då regeringen hösten 2015 begränsade invandringen radikalt och de politiskt korrekta var tvungna inse att deras svärmiska föreställningar om en obegränsad invandring varit en orealistisk önskedröm. Något som framförallt drabbade MP, det mest PK-sinnade partiet, med en minister som kom att gråta offentligt när insikten drabbade henne. Det seriösa människor vetat i åratal blev nu en svidande insikt även för de styrande.

Redan åtskilliga år tidigare hade den grävande journalisten Janne Josefsson kommenterat medias skuld i mörkandet.

»Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.«

Det offentliga samtalet kring invandringsfrågan pausades av den styrande PK-eliten under många år. De var inte mogna att ta upp frågan, därför skulle ingen annan göra det heller. En totalitär inställning ovärdig en demokrati. Idag är det tydligt att agerandet var klandervärt. Lärdomen vi kan dra är att politisk korrekthet inte är att lita på.

I nästa krönika ska vi ta upp de politiskt korrektas problematiska förhållande till integration och det multikulturella samhället.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den politiska korrektheten har legat som en våt filt över svensk debatt

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

2016-06-13 10.12.37Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kan man respektera muslimer som föraktar vår demokrati?

♦ ♦ ♦ Islam är i fokus som aldrig förr. Men till skillnad från för sju år sedan då Mummel i kön startade har synsättet förskjutits från totalt förnekande av problematiken till dagens bekymmer kring förortsfenomen som islamska åsiktspoliser, stenkastning mot blåljusfordon och värvning av IS-krigare. Vi kan idag konstatera att de politiskt korrekta hade fel. De var naiva och fegade ur då de borde ha tagit problemet på allvar och inlett en nationell omdömesbildning. Istället stoppade de huvudet i sanden, vilket gjort att situationen eskalerat.

Skambeläggandet av islamkritiken från förr börjar ersättas av insikten att islam har ett trovärdighetsproblem. Vi ser yttringar av extremism som ger religionen dåligt rykte och skapar en osäkerhet hos allmänheten. Vad sker bakom stängda dörrar i skolor och moskéer? Man mörkar odemokratiska tendenser som nu senast i moskén i Gävle. Eller ta denna engelska skola som undervisade i förakt för den omgivande kulturen och brist på respekt för andra religioner.

Budskapet är tydlig. Islam är inte endast en religion, det är en urgammal kultur som inte bara är obenägen att ta till sig den moderna tidens värderingar. Man motarbetar också grundläggande demokratiska uppfattningar. Sen skolfilmen visats offentligt fick de flesta lärarna  bytas ut. Frågan är om detta hjälpte. Lärarnas förhållningssätt var knappast ett misstag. Så frågan blir då hur man kan ha förtroende för att ett sådant genomfientligt synsätt kan förändras. Eller ta Uppdrag gransknings reportage med dold kamera om moskén på söder för några år sedan. Imamens råd att kvinnan ska underordna sig mannen har 1400-åriga anor. Vem tror att dessa synsätt kan försvinna över en natt bara för att ett tv-program uppmärksammar det?

Svenska Sara visar den muslimska protektionismen på sitt sätt. Hon vill avskärma sig mot allt hon inte kan godkänna som muslim. Hon klagar över att hon blir mobbad i skolan och förstår inte varför, hon vill ju bara leva efter sin tros påbud. Hon har ”stått i försvarsposition” mot det svenska samhället och ”blivit kränkt, hotad och förnedrad” på grund av sin ”identitet”. Hon ser inte sin egen extrema livshållning och sitt totala avståndstagande till den svenska normaliteten som ett problem. Hon ”vägrar att leva efter den västerländska livsstilen”. Men varför stannar hon då i Sverige?

Redan de svarta heltäckande kläderna signalerar självvalt utanförskap och extrem religiös tillhörighet. Knappast oproblematiskt i en svensk verklighet där det automatiskt uppfattas som krav på särbehandling. I skolan får hon sig till livs ”mängder av sekulära värderingar”, och ”tvingas sitta tillsammans med elever av motsatt kön”. Självklara förhållningssätt uppfattar hon som tvång och kränkningar. Och hon vägrar kompromissa. Det finns inte på kartan. Allt är omvärldens fel.

I praktiken anklagar hon omgivningen för att inte vara muslimsk.

Eller med andra ord – svensk livsstil kränker hennes religion. Denna inställning har överraskat en svensk allmänhet. I vår svenska snällhet har vi känt skam och varit beredda till långtgående kompromisser i tron att vi gjort något fel. De politiskt korrekta har sagt det rent ut – muslimerna har rätt, vi måste anpassa oss. Visa respekt för deras synsätt. Allt annat är islamofobi. Till och med pålitliga ateister som Vänsterpartiet har stött långt gångna religiösa krav, en inställning som också ligger bakom Miljöpartiets kris där en minister umgås med islamister och en annan medlem vägrar ta kvinnor i hand.

Hur har det kunna bli så att vi skäms över vår nationella särart? Vi har inget att skämmas för! Vi kan inte avkrävas långtgående kompromisser gentemot extrema fundamentalistiska värden. Vi måste börja se islamisternas krav för vad det är – en oerhörd fräckhet. Våra sekulära värderingar är en vital del av den svenska identiteten som det inte finns någon anledning att beklaga eller be om ursäkt för. De som likt Sara ”står i försvarsposition” mot det svenska samhället har en ohållbar position. Vi måste snart inse detta.

Vi måste se verkligheten – att hatet och aggressionerna kommer från islamisterna själva i deras tydliga avståndstagande till vår sekulära kultur. I attityder och handlingar avvisar de vårt demokratiska samhälle. Vi måste också ta avstånd till de politiskt korrekta som med en mästrande attityd spelat med islamisterna i en handfallenhet som provocerat fram ett parti som Sverigedemokraterna. Och därmed polariseringen. Det har varit naivt, okunnigt och fegt. Miljöpartiets tafflighet och självutplånande fördomsfrihet är ett tydligt exempel på detta. Att ingen har satt ned foten är det svenska problemet.

Islamismen är oförenlig med demokrati. Saras anspråk är därför orimliga. Hennes utopiska ideal kan inte accepteras i vårt land. Vi vet vid det här laget hur illa det är ställt om man följer denna extrema form av islam. Shejk Abu Ishaq Al-Heweny ger här exempel på hur man kommer att förslava icke-muslimer i ett land erövrat av en islamsk armé (börja vid 3:50).

Sara klagar över att hennes religiösa krav inte är respekterade. Men hur ska vi kunna göra det då hon inte respekterar svensk demokrati? När hon dömer oss? När hon föraktar vårt samhällssystem och sekulära tradition? När hon betraktar allt vi står för som fel? Det är en hållning vars fräckhet vi ännu inte insett vidden av. Vår utgångspunkt har varit att möta långt gångna krav på fördomsfrihet. Men det räcker inte för Sara. Hennes krav är att vi ger upp allt vi står för.

Vi håller långsamt på att lära oss läxan. Det är skillnad på islam och islamism. Vår naivitet har ersatts av en misstro mot islam generellt, för hur ska vi veta vem/vilka muslimer som är vettiga? Svart fotsid beklädnad är rimligtvis uttryck för extrem fundamentalism. Liksom burka och niqab. Men är Saras hijab det?

Men den kanske viktigaste frågan är – hur ska vi kunna leva med Sara och hennes trosfränder när de ringaktar oss och allt vi står för?
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Varför i hela fridens namn ägnar man sig åt antroposofi?”

♦ ♦ ♦ Antroposofin har kritiserats många gånger under årens lopp. Nästan uteslutande av okunniga som inte förstått komplexiteten och djupet i denna särartade världsåskådning. Jag vet bara en i det här landet som trots en materialistisk utgångspunkt ändå haft en del poänger i sin kritik, nämligen Alicia Hamberg. Hon har tagit sin granskning av antroposofin på fullt allvar och läser ständigt texter av Steiner som hon kommit att hysa en viss respekt för. Vilket inte innebär att hon därför tror på antroposofin – eller ens förstår den.

I en av hennes senare krönikor undrar undrar hon till exempel varför antroposofin är så ”tråkig”.

Alicia Hamberg

Alicia Hamberg

»Steiner säger (i ett av de verkligt grundläggande styckena) att begäret efter antroposofi ska vara som hungern och törsten, en livsnödvändighet att stilla. Och från den utgångspunkten är det svårt att se hur det har blivit som det har blivit: ett ändlöst grått fält, uppbrutet här och där av fadda populariseringsförsök i samma gråskala men en annan ton. Jag läser just nu – läser, eller tuggar mig igenom – ett betydande verk av en berömd antroposofisk författare. Förutom att Steiner framställs som vore han en Jesus sedd genom ögonen hos den överspänt nyfrälste, är den monotona boken en närmast autistisk-mekanisk detaljexercis, en generalrepetition i likstelhet. Pedanteri i den högre skolan.«

Boken i fråga är Sergev Prokofjevs Rudolf Steiner och grundandet av de nya mysterierna. I sin kritik av antroposofin formulerar Alicia själva grundbulten i skillnaden mellan scientismen* och en spirituell världssyn. Fast kritik är knappast ett adekvat uttryck. Vad hon exponerar i sin blogg är snarare sin brist på förståelse för antroposofins bevekelsegrunder. Hennes försök att förstå handlar i själva verket om en illa dold hånfullhet, för hur kan man ha förståelse för något man inte tror finns? Hur kan man förstå en övertygelsekraft så mäktig att den förändrar människors liv och syn på tillvaron – om man inte godkänner bevekelsegrunderna? Hur kan man bedöma något man inte förstår?

Alicia kan visserligen inse att komplexiteten är knepig att göra begriplig. Men grunden till antroposofernas engagemang är fortfarande obegriplig för henne. Den jublande upplevelsen av att se övergripande sammanhang där tillvaron blir meningsfull har hon ju aldrig känt.

»Å andra sidan ska man inte underskatta svårigheten att förmedla dessa saker. Jag tycker att jag med tiden blivit ganska hyfsad på att förklara en del grundläggande antroposofiska tankegångar. Jag är i alla fall inte sämre än åtskilliga antroposofer, vilket i och för sig inte säger någonting. Men att förklara är en sak – när det kommer till begeistringen för ämnet, att förmedla den, då går jag egentligen bet. För varför i hela fridens namn ägnar man sig åt det här? Det är ju den frågan jag vill ha svar på från andra: varför? Eller snarare: jag vill förstå varför, vilket man ibland förstår utan en explicit förklaring. Men ofta tycks det som om de egentliga svaren förblir gömda under högtravande skenanledningar.«

Svårigheten att förklara sig i ämnet för en scientist uppfattas med nödvändighet som ”högtravande skenanledningar”, hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Och så kommer spiken i kistan – diskvalificeringen av läran på grund av bristen på mål, rationalism och förnuft. Dessa ”argument” vi redan hört till leda. Man kunde vänta sig en större förståelse från en människa som studerat antroposofin längre än många antroposofer. Men icke, Alicia förstår ingenting, för henne är antroposofin fortfarande ”rena vansinnet”.

»Samtidigt framstår det ju som solklart att man inte kan (eller bör) ägna sig med en sådan fanatisk frenesi åt något, som därtill för det normala ögat är rena vansinnet, utan att man har ett mål. Man bör vilja något med det, att uppnå ett resultat. Men varför Steiner? Man kan ju byta det mot en fascination som finner genklang och ger gemenskap – en nyttigare begeistring? (…) Så vad är det med Steiner, som motiverar att stanna kvar där, om andra alternativ är mer rationella – människan kan ju ändå bli fanatiker över nästan vad som helst, varför inte göra ett förnuftigt val? Något man kan tala med människor om och som säger dem något.«

Jag tror inte absurditeten i resonemanget uppfattas av Alicia. Hon erkänner visserligen att Steiner ”är som en bisarr hyperintelligens, som sådan oändligt fascinerande. Ett inre kaos som organiserar sig till ett allomfattande och ordnat tankekosmos”. Och ”även om det är så att den ”officiella” antroposofin möter en som en ocean av menlöshet, av intetsägande tråkighet, var det ju knappast tanken. Eller ens sanningen?”

Nej Alicia, det var nog inte meningen. Kanske antroposoferna helt enkelt har fel, att de borde veta bättre och istället hitta ”en nyttigare begeistring” än Steiner.

Johannes Ljungquist

*Med scientism brukar man mena en övertro på vetenskapens förmåga att svara på frågor och lösa problem som annars brukar betraktas som filosofiska och teologiska. Grundläggande är också tanken att endast naturvetenskaplig kunskap är rationell kunskap.

 Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.9/10 (13 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -8 (from 10 votes)

Svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd

♦ ♦ ♦ Varifrån kommer vårt gränslösa accepterande av märkliga seder och bruk bara de är utländska? Och hur kommer det sig att vi samtidigt med detta förringar våra egna värderingsmönster? Varför detta gullande med en religion dominerad av patriarkala traditioner med ett uttalat kvinnoförakt? Varför är vi så ängsliga att inte kränka förnuftsvidriga ideal från denna 1400-åriga kultur? Ser vi inte att den respekt som utövare av islam ständigt kräver för sina orimliga ideal samtidigt visar en häpnadsväckande brist på respekt för våra egna sekulariserade värden som vi kämpat så hårt för att uppnå?

Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand (”min integritet går före andras rätt att röra min kropp”) blev en väckarklocka. Där gick gränsen för svenskarnas ständigt underdåniga be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd. Vi inser nu att våra urgamla hälsningsceremonier måste respekteras. Men frågan kvarstår hur man ska förklara denna självutplånande mentalitet i den svenska självbilden. Goda vännen vännen Lena Tidblom från Rudolf Steinerseminarie-tiden berättade nyligen på Facebook om egna upplevelser av detta.

Skogsnäskollektivet.

Skogsnäskollektivet.

»På 80 talet bodde jag med en gröna vågen-familj utanför Skogsnäs i Ramsele. De ville driva lantbruk kollektivt. Så en dag kom en husbil med en muslimsk familj som flyttade in. De såg genuint österländska ut men var från Stockholm. Fem små barn med fyra omskurna pojkar. Då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.

Vi fick nu maten serverade av henne. Männen åt sittande i telefonrummet och fick mat först. Vi kvinnor fick sitta runt en vaxduk på golvet. Min hund fick inte längre tillträde till huset. Vid mens fick man sova på en madrass på vinden. Vid ramadan reste männen till Pakistan trots att det var slåttertid. Fåren halalslaktades. En kille konverterade och tog sig två fruar. Jag tappade humöret. Detta är en kortfattad återblick på ett spektakel som slutade med att de flyttade ut. Med sig fick de Åke som konverterade. Han heter sedan dess Muhammed Muslim och är imam på söder. Och jag brukar höra honom uttala sig i radion.«

Nyckelmeningen är ”då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.” De hade ingenting att sätta emot, de saknade självförtroende. Men även här hade den generösa storsintheten en gräns. Vi svenskar behöver bara tid att inse detta.

Vi vill vara till lags. Inte bråka. Har någon ett initiativ vill vi visa smidighet och fördomsfritt foga oss. Alternativet − att vägra och hävda vår egenart − är i princip otänkbart då det skulle omintetgöra våra sociala ambitioner. Det känns inte bra, det är inte svenskt, vi är för osäkra för att hävda oss själva på andras bekostnad. De andras säkerhet ger oss intrycket att de har rätten på sin sida, så vi känner att vi måste visa följsamhet. Vi har ingen prestige att försvara, dessutom får vi här chansen att lära något nytt.

Jag tror denna osäkra självkänsla är förklaringen till Miljöpartiets accepterande av allsköns tokigheter. I brist på tydlig identitet vill man uppleva sig som radikal, fördomsfri och obunden av traditionella värderingar. Vara lite av en proteströrelse mot fördomar. Skogsnäs-kollektivet var alternativet med stort A på sjuttiotalet, en av föregångarna till det som sedan skulle bli Miljöpartiet. Samma idiottolerans för allt avvikande och självkritiskt uppgivande av egna värden, samma vurmande för utopier. Det existerade inte någon broms för tokigheterna i den tidsandan, den som ifrågasatte betraktades automatiskt som reaktionär och inskränkt, en stämpel som straffade ut en från alla sociala sammanhang. Jenny Nordberg i SvD uttrycker det så här.

»I Sverige (…) har viljan att göra gott och att inkludera blivit en viktig del av den kulturella identiteten. ”Tolerans” och ”att tolerera” är knappast smickrande uttryck i andra länder, men i Sverige betyder det något fint. Vi står ut med andra människors sedvänjor i religion och kultur, till nästan varje pris. Alla får vara med och alla accepteras.«

Heder åt Lena som tappade humöret, speciellt på Skogsnäs som var en ikon för dåtidens flumkultur.

Ett annan konsekvens av svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd är den utbredda antinationalismen, där man ser världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man lever och är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling.

Svag självkänsla och självutplånande identitetsupplevelse ger svenskar den självkritiska hållning som ligger bakom den utbredda kulturrelativismen. Våra seder och bruk är inte bättre än något annat lands. Alla länder är lika bra, Sverige saknar företräde. Men med Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand hände något nytt – vi upptäckte att vi kan avvisa ett religiöst påbud.

Det var en viktig lärdom. Om det kommer till kritan är vi beredda att värna vår egenart. Det finns gränser även för oss.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Antroposofer är formade efter samma mall

♦ ♦ ♦ Den som är ny i den antroposofiska rörelsen lär sig snabbt förhållningssätt och koder. Den självklara sympatin för världsåskådningen gör att tillvänjningsprocessen till största delen blir omedveten. Dessa kollektiva förhållningssätt blir snart en del av den individuella omdömesbildningen så att det snart upplevs som ett uttryck för den egna individen. Ett helt normsystem individualiseras. Detta bekräftas också av filosofen Jon Elsters forskning som visar att mänskligt beteende formas av sociala normer. Men få antroposofer håller med om detta.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall.«

Orden kommer från en norsk eurytmist i en debatt på Facebook. Hon menade att man inte kan säga att antroposofer har kollektiva egenskaper, vilket är en vanlig tankekliché i våra sammanhang. Dessvärre stämmer den inte med verkligheten.

Typisk antroposofisk aktivitet: skoleurytmi

Typisk antroposofisk aktivitet: skoleurytmi

Att vi betraktar oss som unika individer innebär inte att vi samtidigt skulle sakna kollektiva särdrag. Tvärtom, vi är i högsta grad präglade av denna rörelse. Språkligt är det uppenbart. Tänk bara på de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna något nytt kan uppstå, göra sig tankar om, groningskrafter, stå fri, fröartad, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Och detta är ändå bara några få exempel på den språkkod de flesta antroposofer använder, det finns flera. Det är så här vi uttrycker oss.

Vi har en gemensam konservativ idealbildning präglad av romantiken från förra århundradet med idéer från bland andra Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Novalis och Schiller, för att inte nämna alla andra kulturpersoner Steiner uppmärksammar oss på. Och så har vi en ”egen” helg som är okänd utanför våra sammanhang – Mikaeli.

Vårt dagliga liv är påtagligt influerat av antroposofiska värderingar. En sociologisk undersökning av den antroposofiska kulturen i Järnaområdet från 2011 visar att antroposofiska familjer ”lever ett liv i antroposofins hägn”. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, estetiska ideal, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är en direkt konsekvens av livsåskådningen.

Man kan undra om det finns andra kollektiva rörelser som så totalt präglar sina medlemmarnas liv.

För en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning. En följd av detta är en utpräglad värdekonservatism och konformitet, här formulerad av en annan deltagare i Facebookdiskussionen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet.«

Typisk antroposof

Typisk antroposof

En starkt utvecklad gruppmentalitet. Den indignerade eurytmisten ser inte att antroposofer är formade efter samma mall. Betydligt mer än ”vanliga” människor. Att kalla oss för antroposofer är därför ingen ”generalisering” utan en helt adekvat benämning. Antroposofer är namnet på en gruppering med tydliga kännetecken. Vilket inte hindrar att där också finns stora individualiteter. Det är ingen motsättning.

Att ta avstånd från det kollektiva begreppet antroposofer är dessutom inkonsekvent då man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”. Och varför är denna fråga så viktig för en antroposof?

Väldigt typiska antroposofer: generalsekreterarna i landssällskapen gör eurytmi i Goetheanum.

Väldigt typiska antroposofer: generalsekreterarna i landssällskapen gör eurytmi i Goetheanum.

Därför att man då får reda på om han är en av oss. För då vet man med en gång att han delar samma världsuppfattning och batteri av värderingar, hans inställning till friskolor, sjukvård, Goethe, att han gillar laserade väggar och att han läst antroposofi. Risken att han skulle vara rasist är minimal och skulle han till äventyrs visa sig vara medlem vet man med en gång att han ”ser något berättigat i en fri högskola för andevetenskap”. Då är han placerad i den egna uppfattningen. Vet man att han är antroposof vet man redan väldigt mycket om honom som man aldrig skulle veta om en annan människa.

Helt enkelt för att vi är formade efter samma mall.

Det finns tillfällen då antroposofer är stolta att tillhöra ett kollektiv och det är när det talas om den antroposofiska rörelsen i media. Då är antroposofen stolt över tillhörigheten, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” koketterar man ändå med att förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, gubevars, inte en gruppvarelse. Denna inkonsekvens är vanlig.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – är många antroposofer förvånade att de inte betraktas som ”vem som helst”. En häpnadsväckande brist på självsyn.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Meningsförlusten i det välordnade samhället en orsak till radikaliseringen?

♦ ♦ ♦ Vad är meningen med livet? Framgång är naturligtvis centralt. Det ska vara bekvämt, och man ska vara lycklig. Så ska det ju vara, livets mening. De som upplever detta som ett torftigt meningsbegrepp får veta att de kan ”skapa sin egen mening”. En uppmaning som i sin naivitet visar på meningsförlusten i det moderna livet. En meningslös mening.

»Den särskilda känslan av att allt är slumpmässigt ligger som en grå filt över den sekulära moderniteten. I ett fragmentiserat avförtrollat samhälle längtar många efter något som får allt att hänga ihop, ett allomfattande system, något som binder samman jaget med världen.«

Detta skriver Anna Sundberg i boken Älskade terrorist. 16 år med militanta islamister. Hon konverterade till islam och kom att gifta sig med en radikal islamist, läser jag i en recension av boken. Hon kom sedermera tillbaka till moderniteten i Sverige.

»När hon återvände till Halmstad för att föda barn betraktade hon villorna med deras kala trädgårdar och tomma gator. Allt det rena och välordnade svenska kändes smutsigt. I Afghanistan och Tjetjenien stred människor för sin tro, här var golfsäsongen över.«

Jag har ännu inte läst boken och försvarar verkligen inte hennes livsval men tycker att hennes upplevelse av det välordnade men tomma sekulariserade Sverige är intressant. En upplevelse hon uppenbarligen delar med många av dem som radikaliseras. I ett land där meningsförlusten är inbyggd i systemet återger radikaliseringen självrespekt och mening. Saker och ting är förutbestämda, det finns en mening med allt. Eller som hon upplevde det efter konverteringen: ”Hennes värld framstod nu som ödesmättad, genomsyrad av myter och magi.”

Orsakerna till att ungdomar dras till den destruktiva sekten IS är många. Småkriminella, arbetslösa, äventyrslystna, uttråkade får plötsligen en alternativ livsföring där deras medverkan efterfrågas. Där de respekteras, där de kan leva ut sin hedonism och där de dessutom utlovas ett paradis efter döden. Vad kan en gudlös, tom och meningslös välfärd sätta upp mot det?

Jag är verkligen ingen expert men tror att meningsförlustens roll i det sekulariserade samhället borde undersökas närmare då det gäller förklaringar på radikaliseringen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Feminismens omdömeslösa näbbgäddor

Marwa Karim

 

♦ ♦ ♦ Ovanstående uppträdde på Facebook häromdagen. Så långt har det alltså gått, tänkte jag. Som feminist, backad av ett etablerat ungdomsförbund (där hon sitter i styrelsen), kan man uppenbarligen nu helt öppet smäda det manliga släktet. I en artikel på nättidningen Nyheter 24 förtydligar Marwa Karim sig:

»Kommenterar du att ”INTE ALLA MÄN ÄR SÅ”, så kan du bara gå ta fram servetter och gråta i ensamhet because you guys are disgusting och jag orkar verkligen inte bry mig om era krokodiltårar. Jag vet att inte alla män är så, men om du nu blir upprörd och inte kan inse faktan vad jag menar med texten, så är det inte mitt fel.«

Jag associerar till fenomenet Donald Trump i USA vars framgångar är en logisk följd av en väg republikanerna för längesedan valt. Fördomar hyllas, vulgariteter är norm, obildning rättfärdigas, komplexitet misstänkliggörs. Och nu uppmanar han till att slå folk på käften. Trump är visserligen en pinsamhet för USA men egentligen bara den yttersta konsekvensen av en politisk kultur som funnits länge inom det republikanska partiet.

På samma sätt har feminismen i åratal skapat en mental kultur av fientlighet mot män där man drar alla över en kam. Det finns män som misshandlar kvinnor. Det finns män som våldtar kvinnor. I krig deltar nästan uteslutande män. För radikala feminister innebär detta att alla män är skyldiga. Och radikalfeminismens primära uppgift blir därför att ständigt påpeka detta. Marwa Karim är långtifrån ensam om denna urskiljningslösa häxjakt på det manliga släktet.

Zara Larsson

Zara Larsson

Sångerskan Zara Larsson sa i somras att hon hatade det patriarkala samhället vi lever i. ”Vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.” Hon fick naturligtvis reaktioner på detta och förtydligade sig: »Jag hatar inte ALLA män. Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp.« Hon var irriterad över alla korkade som inte fattade detta med en gång.

Denna högprofilerade feminist slungar först ut grova anklagelser mot män i allmänhet för att sedan undanta dem hon känner.

Nu visade det sig att Marwa Karims uttalande var för starkt för SSU. I helahälsingland.se tar de avstånd från hennes uttalande. Det är ”olämpligt att uttrycka sig så”, anser de. Elin Pöllä, distriktsordförande för SSU Gävleborg, menar att ”det är klart att det är problematiskt. Vi måste ta en diskussion om hur vi för fram våra värderingar på ett sätt som kan tas emot av folk”.

Och precis som Zara Larsson vill Marwa Karim precisera sitt ställningstagande. I sin blogg säger hon:

»Jag skrev också att jag är en stolt manshatare. Ja det är jag. Men manshat handlar inte om att HATA män, jag älskar min manager, min lillebror, mina samarbetspartner i Aftonbladet svenska hjältar och UR och mina killkompisar. Manshat är att hata manskollektivet som våldtar, förtrycker och minskar kvinnor. Så kan ni sluta sprida falska lögner om mig? Kan ni sluta känna er så kränkta och istället försöka förstå innebörden av själva inlägget? Eller åtminstone fråga vad det är jag menar istället för att sprida falsk information? Och kan ni sluta skriva att ni ska våldta och mörda mig? Antar att min text har rätt när ni MÄN I GRUPP beter er på det viset.«

Ödmjukhet verkar inte vara Marwas främsta egenskap. Hennes ”ursäkt” för sin svepande karakteristik lägger istället ytterligare anklagelser mot de som inte ”förstår vad hon menar” och ”sprider lögner” om henne. Det är tydligt att hon inte ser något problem med sitt första uttalande. Det är vi som är problemet. Läs sista stycket i hennes blogg och se nivån. Detta är en företrädare för feminismen idag. Som dessutom sitter i styrelsen för SSU.

Marwa och Zara är inga undantag, dessa feministiska näbbgäddor är en naturlig konsekvens av en feminism som i åratal vårdat ett manshat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Forskarsamhället ignorerar medvetandet

♦ ♦ ♦ »När naturvetenskapen väl hade mätt upp allt i den ”yttre” materiella världen ansåg Newton och samtidens andra forskare att de visste allt som man kunde veta. De utelämnade medvetandet. Varför skulle de ta hänsyn till det? Det gick inte att avgränsa och mäta. Det gick inte att väga. Alltså kunde det inte vara verkligt.«

Orden är Eben Alexanders i boken Vägvisaren till himlen som vi anmälde i förra krönikan.

Medvetandet är så djupt sammanlänkat med verkligheten att det inte är möjligt att uppfatta det – ungefär som vattnet är för fisken. Medvetandet är själva grundvalen för existensen. Men detta enkla faktum är samtidigt det svåraste att forska i. Ingen i forskarsamhället hade tidigare en blekaste aning om vad medvetande är. Men i början på förra seklet tog man nya steg i frågan.

Werner Heisenberg (1901-1976)

Werner Heisenberg (1901-1976)

»På 1920-talet visade kvantmekaniska försök inte bara att det var möjligt att spåra medvetandet, utan också att det var omöjligt att inte spåra det på subatomär nivå, eftersom iakttagarens medvetande i själva verket binder iakttagaren till allt som observeras. Medvetandet var en oupplöslig del av alla vetenskapliga experiment. Det var en revolutionerande upptäckt, men trots det väljer många forskare fortfarande att bortse från denna faktor. Till alla de forskares förtret som trott att de var precis på gränsen till att kunna förklara allt i universum ur ett helt och hållet materialistiskt perspektiv, steg nu medvetandet rakt in på scenen; det vägrade att bli åsidosatt.«

Nicola Tesla (1856-1943)

Nicola Tesla (1856-1943)

Det är omöjligt att formulera kvantmekanikens lagar på ett sammanhängande och meningsfullt sätt utan att ta upp frågan om medvetandet. ”Observationer stör inte bara det som ska mätas – de producerar det också”, säger den spanske fysikern Ernst Pascual Jordan. Grundarna av kvantmekaniken Werner Heisenberg, Louis de Broglie, James Jeans, Erwin Schrödinger, Wolfgang Pauli och Max Planck, drevs allt närmare mysticismen när de försökte förstå resultaten av experiment som rörde den subatomära världens funktion. Eller som neurofysiologen Sir John C Eccles formulerade det:

»Jag anser att det mänskliga mysteriet blivit ofattbart nedvärderat av vetenskaplig reduktionism, med dess anspråk på att en löftesrik materialism med tiden ska kunna förklara hela den andliga världen i termer av nervcellsaktivitet. Den sortens resonemang bör klassas som vidskepelse… vi måste inse att vi är andliga varelser och att våra själar existerar i en andlig värld, samtidigt som vi är materiella varelser med kroppar och hjärnor som existerar i en materiell värld.«

Den världsberömde uppfinnaren och elektroingenjören Nicola Tesla var inne på samma spår.

»Den dag då naturvetenskapen börjar studera de icke-fysiska fenomenen, kommer den att göra större framsteg på ett decennium än den gjort under alla århundraden sedan den uppkom.«

Max Planck (1858-1947)

Max Planck (1858-1947)

Eben Alexander menar att vetenskapen förr eller senare måste öppna sig för möjligheten att det finns en ny, radikalt annorlunda bild av hur världen är beskaffad. Två av hans läkarkollegor vågade inse att ”mening är någonting konkret, nämligen ett språk som finns i den andliga världen. Att en annan värld försöker kommunicera med oss, och att ju mer vi lyssnar, desto mer kommer vi att förstå.”

Alexander, tidigare anhängare av en krass vetenskapsreduktionistisk världsbild, blir under ett livshotande sjukdomsförlopp invigd i de stora världshemligheterna. Då han berättar om dessa möts han av misstro av etablissemanget. Trots att han fortfarande är vetenskapsman. Men tiden är ännu inte mogen att uppfatta hans vittnesmål som trovärdiga. Det krävs en annan tidsanda.

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

En av föregångarna uppträdde redan på 1700-talet. Den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg var den första moderna forskare som behandlade himlen som en verklig plats och den förste som försökte kartlägga den. Han ägnade resten av livet att studera och katalogisera de andliga världar som han upptäckt, lika omsorgsfullt som han tidigare hade studerat den fysiska världen. En annan var naturligtvis Rudolf Steiner. Båda betraktade sina rön som vetenskapliga.

Men detta kan samtiden inte acceptera. ”Vetenskapen har gjort det omöjligt att känna optimism inför vilka vi är och vart vi är på väg”, som Eben Alexander säger. Den rådande världsåskådningen, scientismen, säger att det inte existerar någon mening, att vi är här av en slump och att vi är betydelselösa sandkorn i ett universum som inte bryr sig. Det är intressant vilken kontrast till barnets uppfattning av världen som en meningsfull helhet, beskriven av den skotske poeten Edwin Muir:

»Jorden, husen och alla människors liv hänger ihop med himlavalvet, som om himlen passade perfekt ihop med jorden, och jorden med himlen (…) en mer total harmoni mellan allt än vi någonsin kommer att återuppleva.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nära döden-upplevelserna är vår tids invigning

♦ ♦ ♦ En inititiationscermoni för in en person i ett tidigare oåtkomligt sammanhang. Det kallas också passagerit eller invigningsritual och handlar om en genomgripande psykologisk strukturförvandling då en person förändrar sin syn på existensen. Historiskt ägde detta rum i de gamla mysterieskolorna och var förbehållet ett fåtal upplysta. Idag har miljoner genomgått denna invigning, även om formerna skiljer sig åt.

Det handlar naturligtvis om nära döden-upplevelser (NDU), där folk är på väg att dö men återvänder till livet. Många av dem kan då redogöra för sina upplevelser bortom tid och rum. Detta fenomen – som bara varit känt i knappt fyrtio år – har revolutionerat vår syn på tillvaron. Nu behöver man inte längre tro på religiösa utsagor om de yttersta tingen, nu kan man ta del av en uppsjö berättelser från människor som faktiskt besökt den andra världen. Varit där. Dessa spontan-invigningar är något nytt i världshistorien.

Raymond Moodys bok "I dödens gränsland", som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.

Raymond Moodys bok ”I dödens gränsland”, som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.

Förr fick man arrangera invigningar. Det skedde genom skenbegravningar i kryptor, kistor eller annat där kroppen var kvar medan själen färdades till andra världar. Schamaner försatte sig i trans för att uppnå det eftersökta tillståndet. Castanedas böcker handlar om indianernas invigningsriter i naturmysterier. Invigningens yttersta syfte är att vidga synen på tillvaron och det egna självet.

Den amerikanska neurokirurgen Eben Alexanders nära döden-upplevelse var livsavgörande. Från att som naturvetenskapligt skolad med en krass materialistisk syn vaknade han efter en veckas koma upp till en totalt ny upplevelse av tillvaron med en sällsynt övertygelsekraft. Han hade själv upplevt den andra världens realitet. Hans tidigare ytliga livssyn hade fördjupats och hans vetenskapliga övertygelse berikats.

»Jag har kommit fram till att den resa jag berättade om i Till himlen och tillbaka var ett slags modern invigning i mysteriet: en där jag likt en initierad dog för min gamla världsbild och föddes till en ny. Många går igenom olika varianter av samma sak som jag upplevde, andliga erfarenheter som förändrar dem. Det är nästan som om hela vår kultur kollektivt går igenom en initiationsrit.«

En direkt följd av denna upplevelse är att tillvaron får mening. Alexander berättar om professorn i psykologi vid universitetet i Berkeley vars dotter fått sin harpa stulen och övertygades om att anlita en fjärrskådare. Att en fullkomlig främling skulle kunna lokalisera något hon blivit av med stred mot all logik ansåg professorn. Ändå ringde hon fjärrskådaren som efter en liten stund kunde peka ut i vilket hus långt därifrån som harpan fanns. Det visade sig stämma. När hon körde hem med dotterns harpa tänkte hon: ”Det här förändrar allt”.

Man behöver inte gå igenom en nära-döden-upplevelse för att förändra sitt synsätt. Men Eben Alexander menar att de som faktiskt har upplevt en NDU är skyldiga att sprida budskapet. De förebådar en ny tid, detta handlar om de nya mysterierna, som antroposoferna skulle kalla det. För när vi kommer till himmelriket finns allt där, alla vackra landskap, vatten, skogar – allt finns där. Men det är ännu verkligare. Mindre solitt men mer intensivt – mer närvarande.

»Att få se den världen för ett ögonblick är att få sitt hjärta krossat, när minnet av hur verklig den är plötsligt sköljer över en. Men det är också att få sitt hjärta läkt, när man minns var man kommer ifrån, vad man är och vart man är på väg. Man får en glimt av världen utanför grottan, och förändras för alltid.«

Dessa världar är betydligt verkligare än vår dunkla, drömliknande, materialistiska tillvaro, menar Eben Alexander.

»När mystikerna säger att jordiska föremål inte är ”verkliga”, att de inte har någon grundläggande substans, förringar de inte dessa föremål utan visar dem i själva verket vördnad genom att betona var de kommer ifrån. Fysisk materia är de andliga världarnas barn; all verklighet i denna värld emanerar från de högre världarna.«

Eller som filosofen Huxley en gång sa: ”Världen är en illusion, men det är en illusion som vi måste ta på allvar, eftersom den är så verklig som möjligt.” Nästa krönika ska vi ta upp några ytterligare aspekter i Eben Alexanders bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)