Då materialisten blir superflummare

Drömmen är det tillstånd där den mest förhärdade materialist måste sträcka vapen. Här råder inga förutsägbara naturlagar som gör att man har full kontroll. Tvärtom – materialisten förvandlas varje natt till superflummare. Ingenting stämmer längre, man är med om de mest osannolika skeenden – och det utan att ifrågasätta dem.

Själv minns jag med fasa hur jag befann mig på Kungsgatan i Stockholm mitt i rusningsvimlet – naken. Jag visste inte varför, jag visste bara att det var PINSAMT. Hur alla tittade på mig, att min uppenbarelse överraskade de omkringstående, precis som i verkligheten. Och min skam var likadan som i vaket tillstånd.

Men jag befann mig i en värld med en helt annan logik – visste jag när jag vaknade och kunde vifta bort det hela med att det bara var en dröm. Men i drömmen trodde jag att situationen var verklig. Jag hade då inte en aning om att jag drömde.

Jag brukar anföra detta exempel i samtal med kaxiga materialister för att påminna om att ”verkligheten” kanske kan vara lite annorlunda än de med så stor självsäkerhet föreställer sig. Min poäng är att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting. Om vi varje natt träder in i ett rike där ingenting är säkert – hur kan vi då vara bergsäkra att dagsmedvetandets världsbild är huggen i sten? Och vilken verklighet gäller egentligen? Vi tillbringar ju en tredjedel av våra liv sovandes.

Den starka verklighetsupplevelsen i drömmen och ovetskapen att man befinner sig i ett ”onormalt” tillstånd borde egentligen undanröja tvivlet på existensen av en parallell dimension. En annan verklighet. Att lättad vifta bort upplevelsen när man vaknat på morgonen löser inte den filosofiska knuten varför förstår jag inte att det är en dröm när jag drömmer?

Jag vet, det är inte alltid så. Det finns människor som vet att de drömmer när de drömmer. Men det är ett undantag som bekräftar regeln. Du genomgår en radikal medvetandeförändring när du sover. Och du kan sedan teoretisera över detta och skriva kloka böcker och skrattande distansera dig till upplevelsen inför dina vänner. Faktum kvarstår.

I natt är du där igen. I landet annorlunda.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Finns det lyckliga platser?

Strax efter backens slut efter Skäve där den lilla vägen svänger vänster mot Linga. Där i dalsänkan med himlen ovanför är PLATSEN. Varför har denna plats en så paradisisk stämning? Den är visserligen vacker, men det finns vackrare ställen.

Men det är som den på något sätt är väsentlig, som om den vill förmedla ett minne av något storartat man glömt. En fantastisk idé formulerad som bild. Handlar det om en visualisering av en erinring? Eftersom upplevelsen inte begränsas av sina fysiska förutsättningar, inte förklaras av att den ser ”trevlig” ut. Det handlar om en stämning.

Men vad är en stämning? Hur kan den förklaras? Är den objektiv? Upplever andra samma sak?

Det är som om jag minns ett tillstånd – inte jordiskt, jag har inga sådana minnen – utan som om detta tillstånd uppenbaras bara då jag är på platsen. Då kommer jag ihåg. Men jag vet inte vad. I antroposofiska sammanhang kan man höra uttryck som för-födslig. Är det ett i så fall ett förfödsligt tillstånd denna plats minner om?

Eller är det helt enkelt att jag anande upplever platsens ande, dess idé? Men hur är det möjligt?

Hur skulle en humanist (f d human-etiker) förklara denna skira upplevelse? Som tillfällig förvirring? Som en subjektiv projektion? Jag är övertygad om att även humanister har aningar de inte kan förklara och som de därför förtränger. För att de inte passar in i deras trånga världsbild.

Om sådana här upplevelser av platsers överjordiska karaktär i förgångna tider kunde förnimmas mer allmänt kanske här grundlades mysterieplatser. Eller ting. De kanske här upplevde att platsen hade en idé, en andlig orsak. Åskådliggjorde den något urbildligt?

Där finns ro. Och den finns kvar då jag har gått. Mitt i mina människobestyr och trivialiteter finns platsen därute kvar som ett stilla faktum. Våra liv är ur en aspekt ett nästan ständigt pågående stresstillstånd. För att komma till sig själv måste man gå inåt. Eller bli eremit och framleva sina dagar i ödemarker.

Det märkliga är att himlen känns som det viktiga här, landskapet utgör mer ett stöd. Och upplevelsens styrka påminner om intensiteten som bara förekommer i drömmar. I dagsmedvetandet råder naturlagar – i drömmen är det stämningarna som är naturlag.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin

Antroposofin är inte en religion, säger vi. För religion handlar om dogmer och fastställda trossatser. Det är ett system, en lära där den fria tanken underordnar sig trons regler. Antroposofin däremot är en sökandets väg mot ”andliga realiteter” där vi fritt tar del av andevetenskapliga sanningar som vi förhåller oss till lika strängt prövande som en vetenskapsman.

Detta är vår generella självbild. Antroposofin är en sorts högre vetenskap, en andlig vetenskap, skulle de flesta antroposofer mena.

Men visst är antroposofin en tro. Åtminstone i sina väsentliga delar och mycket mer än något annat. Det är knappast så att man kommit till antroposofin via vetenskaplig prövning där argument och sakförhållanden kritiskt skärskådats. Många berättar istället att de upplevt någon form av igenkännande, som om antroposofin talar till dem i en sorts förlängning av deras eget tänkande. I den intresseprocess som sedan tar vid växer en övertygelse som med tiden blir till ett grundmurat förtroendet. Eller tro – vad är egentligen skillnaden?

Men frågan är om inte den förhärskande världsåskådningens anhängare också är troende. De har visserligen inte genomgått en omvändelseprocess, men deras förtroende för det rådande paradigmet är obegränsat till den grad att begreppet tro verkar vara på sin plats. De har inte kämpat för sin tro, inte tvivlat, utan helt okritiskt övertagit sin uppfattning om världssammanhangen från föräldrar och auktoriteter inom vetenskap och forskning. Genom födsel och ohejdad vana. Och de stärks dagligen i sin tro av den stora församling vi kallar allmänheten.

Med så många stödjande församlingsmedlemmar behöver de inte sväva i tvivelsmål – deras tro är så stark att de betraktar det som närmast ofattbart att man kan tro något annat än det de tror på. För de som har en annan världsbild kan denna hållning uppfattas som arrogant, kanske till och med fanatisk. Deras verklighetsbegrepp är så snävt WYSIWYG (What You See Is What You Get) och ändå – hur kan de vara så säkra? En del – som t ex humanisterna – är renodlade fundamentalister, rena trostalibaner. De hånar och förföljer med religiös övertygelse företrädare för andra trosriktningar .

Som till exempel antroposofer. Men dessa har inte råd att vara lika självgoda. De har luttrats av en oförstående omgivning tillräckligt länge för att inta en ödmjukare hållning.

Till skillnad från WYSIWYGarna som hyllar idén om en meningslös tillvaro, har antroposoferna en världsbild oändligt mer differentierad och meningsfull. Och kan en meningsfull världsbild vara annat än glädjefylld? Antroposofin är ingen religion, däremot tror jag man kan säga att de flesta antroposofer har ett religiöst förhållande till den.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Waldorfskolornas hemlighållande av antroposofin

Hon hade precis börjat på det nya jobbet efter att just ha gått ut waldorfskolan. En dag fann jag henne sittandes framför en datorskärm med en massa text på. Jag tittade närmare. Rubriken löd ”Ahriman”. Då jag frågade varför hon läste en sån avancerad esoterisk text sa hon att hon måste få någon hum om vad antroposofi var nu när hon jobbade här. Men du har ju gått 12 år i waldorfskola! Ja, men där fick vi inte veta någonting om antroposofi…

Att ungdomar som gått ut waldorfskolan hålls okunniga om antroposofi är tydligen mer regel än undantag. Jag har hört flera som haft liknande erfarenheter. En elev i Norge hade till exempel fullt sjå att få någon lärare att bli handledare för hennes tolvårsarbete i antroposofi, en annan berättade att han såg att ingen upplysning om waldorfpedagogikens bakgrund var schemalagd i slutet på tolvan. Då krävde han och några till i klassen att få bli informerade, varpå en kunnig antroposof anlitades. Vad vill ni veta? var det första han sa. Och så fick de fråga. Inget var förberett.

I ett annat sammanhang fick jag veta att en god vän, som hoppat in på ett vikariat som waldorflärare, fick instruerat för sig av kollegiet att absolut inte nämna något om antroposofi då han skulle informera nyblivna föräldrar i skolan om waldorfpedagogik.

Man tar sig för pannan. Javisst är det skrivet i sten att waldorfskolorna inte är livsåskådningsskolor där man lär ut antroposofi, javisst är det självklart att lärarna varken vill eller skall påverka eleverna ideologiskt – men att inte upplysa barnen i sista klassen om pedagogikens ursprung känns som att man smiter från ett ansvar. Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.

Och detta visar sig också vara precis så waldorfföräldrarna uppfattar det i både USA och England där många waldorfskolor inte nämner den antroposofiska bakgrunden för sina föräldrar. När det så småningom ändå kommer fram blir många bestörta och känner sig lurade. De söker sig sedan ofta till olika waldorfkritiska sammanslutningar och bekrigar sen i åratal både waldorfpedagogik och antroposofi. I Kalifornien resulterade detta för några år sedan i ett segdraget rättsfall.

De goda intentionerna om att inte pådyvla eleverna en livsåskådning och ytterligare understryka att waldorf inte är en livsåskådningsskola har där gått till en sådan överdrift att föräldrarna tror att man smyger med antroposofin, att man håller det hemligt för att man har en dold agenda.

På sexti- och sjuttitalet då waldorfrörelsen började etablera sig på allvar i Sverige fick vi veta att i tolfte klass upplyste man om antroposofi i samband med religionsundervisningen, alternativt en schemalagd timme på vårterminen.

Är det inte så det skall vara? Eleverna har rättighet att få perspektiv på skolans värdegrund innan de slutar. Och att föräldrar då de introduceras i waldorfpedagogiken inte får veta något om bakgrunden är märkligt. I båda fallen har man en möjlighet att bekantgöra vad antroposofi är i ett sakligt sammanhang utan för den skull anklagas för mission.

Kanske drar man sig för att man är osäker på hur man skall formulera sig. I så fall borde det vara på tiden att en hyfsad text skrivs och distribueras till alla skolor. Eller är det att svära i kyrkan?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Antroposofins identitetsproblem är avsiktligt

Antroposoferna har en bristande förståelse för antroposofins identitet. Och eftersom det därför inte finns en gångbar formulering av antroposofins egenart snickrar var och en till sin egen förklaringsmodell. Detta upplevs inom rörelsen inte som en brist, utan paradoxalt nog som något positivt. Som om det är bra att antroposofins komplexitet inte låter sig fångas i en kortfattad sammanfattning. Som att det skulle vara ett tecken på kvalitet.

Detta är nog den avgörande orsaken till den märkliga bristen på klarhet vad begreppet antroposofi innebär. Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.

Man har helt enkelt gjort en dygd av nödvändigheten genom att likställa antroposofins identitet med dess komplexa innehåll. Eller med andra ord: Processen som syftar till en förståelse av antroposofin ÄR antroposofi. Det ses därför som en pedagogisk poäng att intresserade har svårt att förstå antroposofins särart. Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.

Alltså inte förståelse som förutsättning för ett intresse – utan intresse som förutsättning för en förståelse.

Man likställer därmed på sätt och vis den egna osäkerheten med den ytligt intresserades. Som om man vill understryka det komplicerade i antroposofin istället för att förenkla. Denna bakvända kommunikation måste vara ett unikum i en tid då marknadsföring är allt. Och en obegriplighet för alla utom för antroposofer. Man kan fråga sig om denna hållning är i linje med vårt uppdrag som representanter för antroposofin. Skulle Steiner idag ha samtyckt? Är det verkligen OK att antroposofin framstår som obegriplig?

Sen kan man också se detta förhållningssätt som ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag. Där den frihet man ger var och en att själva formulera egenarten visar på en långt driven respekt för vars och ens omdöme. En manifestation av en decentraliserad rörelse där centrum bugar inför periferin.

Att på detta sätt ”filtrera bort” intresserade är en taktik som verkligen har lyckats. Medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet i vårt land ligger fortfarande under två tusen. En märkligt låg siffra om man ser till de allmänmänskliga mervärden och goodwill antroposofin skapat. Men hållningen är konsekvent. Den gåtfulla exklusivitet omvärlden upplever sammanfaller uppenbarligen med självbilden hos rörelsens silent majority.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den antroposofiska värdegrunden

Antroposofins grundläggande värderingar är inte desamma i dag som då de formulerades i början av förra seklet. För några år sedan gjordes därför ett första försök att formulera en värdegrund, publicerad i Forum för antroposofi. Den är ännu ofullständig och måste ständigt förändras för att vara ett sant uttryck för en gemensam plattform.

1. Andliga sammanhang är orsaken till den sinnliga världen, till allt som vi uppfattar med våra sinnen. De upprätthåller livet i alla enskildheter och ger tillvaron en överpersonlig mening.

2. Denna dimension är människans urhem eftersom hon i grunden är ett andligt evighetsväsen. Genom den fysiska inkarnationen blir människan en länk mellan den andliga och den fysiska världen samtidigt som hon är medskapare av historien.

3. Människans andliga ursprung visar sig tydligast i förmågan till självmedvetande, självreflektion och språk. Tänkandet är en andlig aktivitet.

4. Ur dessa förmågor uppstår möjligheten till frihet som tillsammans med självmedvetandet ger människan hennes unika ställning i evolutionen och ett övergripande ansvar för jordens utveckling.

5. Existensen av tankeförmågan ställer människan inför en rad uppgifter av moralisk, etisk och social karaktär. Vår frihet ger oss möjlighet att vara både destruktiva och konstruktiva. Antroposofins syfte är att ge människan verktyg att verka för en ansvarsmedveten utveckling inom alla livsområden.

6. För en sådan strävan krävs odling av ideal kring sannhet, godhet och skönhet. I den andan kan den enskilda människan i sitt inre arbeta med att utveckla förmågor som kompletterar hennes mer vardagliga sinneserfarenheter, förädlar hennes karaktär och ger henne självinsikt.

7. Människan är ett socialt väsen beroende av andra människor för sin personliga utveckling. Insikten om detta motiverar till medkänsla, solidaritet och respekt för demokratiska värden.

8. Människan skapar genom sina unika förmågor ständigt nya dimensioner av kultur, vilket kommer till uttryck inom konst, vetenskap, teknik, handel och andra områden av mänsklig samverkan. Detta gigantiska utvecklingsprojekt är ytterst förorsakat av den mänskliga tankeförmågan.

9. En antroposofisk samhällssyn vill stärka och utveckla det civila samhället, det vill säga de fria individuella och kulturella initiativ och värden som existerar vid sidan av politiska beslutsprocesser, näringsliv och handel.

10. Meningen med livet är att leva det. Jordelivet är ett uttryck för jagets strävan efter utveckling för sig själv och den ödeskrets av mänskliga relationer det är en del av.

11. Människans jag är odödligt. Den fysiska döden är en födelse in i den andliga världen där karma bearbetas inför nästa inkarnation.

12. Från en självklar men ofri relation till andliga väsen i tidernas början har människan under historiens gång utvecklat en allt större självständighet i sitt kunskapande om världen. De senaste århundradena har därför religionen i framför allt det europeiska livsrummet spelat en alltmer undanskymd roll. Den moderna tidens fokusering på utforskandet av materien är en konsekvens av denna fortgående medvetenhetsutveckling.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Kärva villkor i lumpen

Alla som gjort lumpen vet att det är hårda bud när det kommer till vissa praktiska detaljer. Som till exempel då man låg ute i fält och latrin ordnades genom att helt sonika gräva en grop mellan två träd och spika upp en stör emellan i lämplig sitthöjd. Voila! Varför krångla till det?

Att avträdesfrågan i busken utvecklats sen jag gjorde lumpen för 40 år sedan var visserligen väntat, men knappast på det sättet dottersonen beskrev under sitt besök i julas.

En liten plastställning i huk-höjd har nu ersatt pinnen mellan träden, berättade han. Plastställningen består av en rund ring med fyra ben som placeras på marken. I ringen stoppar man en specialdesignad svart liten plastpåse som viks runt kanten. Och när man gör det man måste göra får man inte sitta på ringen, då viker sig plastbenen. De tål nämligen ingen belastning. Beklagliga misstag har gjorts därvidlag med otrevliga följder. Det gäller med andra ord att ta ett stadigt grepp om knäna och sätta igång utan intimare kontakt med underlaget.

And that’s only the beginning. När du är klar är det dags att examinera påsens innehåll. Vad har det för färg? Hur är konsistensen? Och vad väger det ungefär – 3 eller 4 hekto? Detta noteras noggrant i en avföringsloggbok som finns i den omedelbara närheten. And now for the fun part – innan påsen förslutes suger du ut luften i den. Med munnen. Luftfyllda påsar tar nämligen onödig plats, meddelades det.

You’re kidding me – right? Undrar du. Nej, inte alls. Och på frågan ”varför” får man i det militära rutinmässigt svaret ”därför”. Men på grund av de egendomliga rutinerna kände sig ansvarigt befäl ändå nödsakad till ett klarläggande då idén först presenterades. Han menade att statusen i loggboken dagligen noga studerades av ansvariga befäl som där kunde hålla sig à jour med maghälsan hos mannarna. Häpp!

Nå, men placeringen av latrinen? Befälen försäkrade att en diskret plats skulle utses. Och man föreställde sig ett avlägset buskage, sa dottersonen. Fel. Det blev alldeles intill tältöppningen. Att förrätta sitt tarv i åsynen av in- och utpasserande är tillräckligt illa. Att numera även tjejer gör lumpen gjorde inte situationen bättre. Efter en tid överklagades därför beslutet varpå latrin placerades mitt i lägret på en liten kulle med full insyn från alla håll. Då slapp man åtminstone odören.

Exakt hur påsarna förslöts framgick inte helt tydligt i dottersonens berättelse, inte heller hur de samlades in. Men jag antar att någon sorts latrin-leverans var upprättad. Sånt är de ju bra på i det militära. Att organisera, alltså. Tilläggas bör väl också att uppgifterna kommer från Norge – och att det där med att suga luften ur påsen var ett skämt av befälet vid genomgången.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Är Miljöpartiet ett antroposofparti?

Miljöpartiet bildades i slutet av sjuttitalet i Tyskland som Die Grünen. Det var inte ett vanligt parti. Namnet visade att vi här inte hade att göra med traditionella gruppegoistiska syften eller ideologier. Det blev snart klart att bakom värnandet av miljön låg en uttalad samhällskritik som bottnade i en vädjan till vårt samvete.

Förutom bekymret över missbruket av miljön luftades ett antal områden som manade till besinning: Man vill verka för social och global rättvisa, kretsloppsekonomi, ickevåld, djurrättigheter och civil olydnad.

Man ville förnya formerna för traditionell partipolitik och avböjde därför att definiera sig som ett höger- eller vänsterparti. En traditionell partiledare var inte aktuell, det valdes istället två språkrör, en man och en kvinna. Man introducerade en ledigare klädkod och en utpräglat feministisk ton. I början var det inte ovanligt att kvinnliga miljöpartister ammade mitt under brinnande partimöte. Ett parti med en attityd.

Hela ansatsen var anti-establishment. Intrycket i början var en kulturell rörelse som valt den politiska plattformen som ett sätt att nå ut. En kulturimpuls som antroposofer brukar kalla det. Därför var det inte konstigt att det bland initiativtagarna till partibildningen i Tyskland fanns antroposofer.

Så till antroposofernas tidigare samhällsengagemang inom skola, vård och omsorg kunde med Miljöpartiets intåg på banan läggas partipolitiska ambitioner. För även om antroposofer återfinns inom alla partigrupperingar kom Miljöpartiet att betraktas som något av ett antroposofparti. I antroposoftäta Ytterjärna är det speciellt tydligt i och med att MP där är största parti.

När detta är sagt ligger det nära till hands att fråga om MP är ett tregreningsparti. På tjugotalet lanserade nämligen Rudolf Steiner en samhällssyn som han kallade tregrening, en närmast anarkosyndikalistisk idé om att samhället inte bara består av staten och kapitalet, utan en tredje makt – civilsamhället eller kulturlivet.

Denna tredje gren i samhällsträdet handlar om oss som skapande kulturvarelser, det som identifierar oss som enskilda individer i en kulturkontext. Här föds idéerna, här finns kunskaperna, här vårdas våra ideal, myter, vår identitet som människor. Kulturen är samhällets smörjmedel. Det är här samhället börjar.

Steiner menade att när betydelsen av denna tredje gren blir uppenbar kommer den att få en lika stark representation som politiken och ekonomin nu har. 1919 agiterade han för idén, som väckte viss genklang både i det styrande skiktet liksom i proletära kretsar i dåtidens Tyskland.

Idag har civilsamhället ingen formell representation. Det finns överallt och syns därför inte. Dess egenart har inte formulerats, vilket gör det otydligt. Därför är det bara det politiska och ekonomiska som som styr. Vi lever i ett tvågrenat samhälle.

Denna samhällsutopi har stötts och blötts i antroposofkretsar i snart ett sekel nu. Man ”tregrenar” sina organisationer och aktiviteter, man har en tregrenad människobild (tanke, känsla, vilja) som ligger till grund för både waldorfpedagogiken och den antroposofiska medicinen. Men tregreningen som samhällsmodell har man inte lyckats etablera i tidens idéklimat.

Om man nu inte ska betrakta MP som ett försök. Troligtvis var det en av avsikterna – i alla fall i början. Idag är det mera tveksamt.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Har antroposoferna förstått antroposofin?

♦ ♦ ♦ Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Det var han som formulerade uppgifterna. Det var han som formulerade uppgifterna. Efter hand förklingar hans impuls utan att vi egentligen summerat vad den kommit att innebära. Utan gemensamma rådslag om framtida riktlinjer. För är det inte så han skulle ha gjort?

Arne inbjöd oss alltid att vara delaktiga. Istället lunkar det bara på som om inget hänt. Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Kanske är det just detta fantasilösa business as usual som utgör själva markören för paradigmskiftet. Troligtvis behöver vi tid att rätt värdera.

Sedan länge är vi inne i ett krasst samhällsklimat där vår strävan rådbråkas i en normaliseringsprocess som hotar att beröva oss det vi kom hit för: inspirationen, idealismen, offerviljan. Mitt i allt det vanliga kan det slå en att vi faktiskt hade förmånen att få vara i paradiset en stund. Idag är vi upphunna av de grå männen.

Men en epoks höjdpunkt måste med nödvändighet följas av en nedgång. Och även här finns uppgifter. Bakvattnet behövs också, det ger perspektiv. Att normaliseringen resulterat i konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är en oundviklig följd av vår brist på format. Men detta är också karma.

Man kunde önska att rörelsen igen skulle få en kraftfull och karismatisk person att inspirera oss. Men många avvisar denna önskedröm. ”I vår tid”, säger de som har läst sin Steiner, ”ska man inte ha den gamla sortens ledare. Uppgiften för framtiden är ett ledarskap på kollegial nivå”. Med framtid menar man egentligen nu. Men det är svårt att se att vi idag plötsligen skulle vara mogna att i en sorts masskollegium leda antroposofin in i framtiden. Steiners utsaga om framtidens ledare måste rimligtvis tolkas mer principiellt och då avse mer utvecklade människor.

Dessutom var Arne långt ifrån en traditionell ledartyp. Genom att definiera påtagliga ideal vi kände igen fick han oss att dra åt samma håll. Känna att vi alla deltog. Ingen av oss kommer i närheten av den förmågan idag. Landskapet är ett helt annat. Stigarna är upptrampade, den kreativa atmosfären ersatt av alltmer fastställda rutiner.

Men kanske har vi större problem. Vi har till exempel ännu inte lyckats formulera antroposofins egenart, vilket gör den obegriplig för offentligheten. Man kan inte uppfatta själva idén antroposofi som tankefigur. Därför är den i praktiken non existent, man ser bara en gruppering med ett namn man inte förstår innebörden av.

Man kan undra varför vi under alla dessa år inte prioriterat frågan. En obekväm teori är att vi själva inte förstått de väsentliga dragen i antroposofin. Förstår man inte kan man heller inte förklara för andra. Tanken är inte så orimlig som den verkar. Antroposofins massiva mångfald och brist på sammanfattningar gör den svåröverskådlig.

Det råder delade meningar om vad antroposofi är därför att vi inbördes ännu inte enats om antroposofins identitet. En del menar att antroposofi är en skolningsväg, andra att det är en vetenskap, ytterligare några att det är en världsåskådning. Arne t ex föreslog `livskonst’. Dessutom finns en utbredd föreställning bland antroposofer som avvisar en enhetlig beskrivning av antroposofi. Man menar att otydligheten är bra eftersom den visar på bredden och ger var och en frihet att själva avgöra hur antroposofin skall förklaras. En ”sanktionerad” beskrivning av egenarten skulle beröva oss möjligheten till egna formuleringar.

En sådan hållning gör inte antroposofin precis lättillgänglig. Av den som trots allt intresserar sig krävs en avsevärd ansträngning att ”komma åt” antroposofin. Till bilden hör ointresset i ledande kretsar för medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet. Den förhållandevis låga tillströmningen av medlemmar är inget som föranleder analys. Inga självkritiska samtal om tänkbara orsaker, än mindre förslag till åtgärder.

Medlemsantalet är en icke-fråga. Man anser det otillbörligt att ingripa i människors fria val genom att på något sätt göra vägen in i våra sammanhang enklare. Det betonas att medlemskap i Antroposofiska Sällskapet är en privat angelägenhet. Från ledande håll ser man ingen anledning att underlätta den processen. Orsaken kan man fundera mycket över.

Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande. Detta är fortfarande en känslig materia som ännu inte anses mogen att diskutera i den konsensuskultur som så starkt präglar vårt antroposofiska samtalsklimat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.3/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Är du din grannes fånge?

Den mest elementära formen av makt utövas ansikte mot ansikte av individuella aktörer, menar Johan Asplund, som jag skrev om tidigare angående våra hälsningsceremonier, eller sociala utantilläxor som han kallar dem. Så länge du och din granne har ett gott förhållande och hälsar på varandra kan man inte urskilja någon maktdimension i era mellanhavanden. Men makten ligger där latent.

Det är när ni blir okontanta och du slutar hälsa på honom du börjar ägna dig åt maktutövning. Du är fortfarande kapabel att hälsa. Det är bara det att du inte gör det. Du undanhåller därmed en fri nyttighet.

Du kanske inte i början riktigt förstår att du utsätter grannen för en sanktion, eftersom du är arg på honom. Det är mer en spontan aktion från din sida. Men den blir snart tvingande. Du upprättar mer och mer former för en naken form av makt: mikromakten. Och nu talar vi om krav på ren underkastelse.

Men låt oss vända på steken. Ni har istället alltid haft ett gott förhållande. Ni inte bara hälsar otvunget på varandra, ni är så goda vänner att ni varierar era sociala utantilläxor. ”Tjolahoppsan där!” Ni saluterar eller vinkar, stirrar skämtsamt stint på varandra, spelar formella och högtidliga. Eller vid extrem välvilja hälsar på varandra med idel invektiv.

Men så en dag händer något märkligt. Din granne ropar en hälsning på över tjugo meters avstånd. Det har aldrig hänt förut. Du returnerar naturligtvis hälsningen, men undrar vad som hänt. Vill din granne nånting? Nej, uppenbarligen hälsade han bara.

Någon dag senare kommer din granne in på din tomt för att hälsa på dig. Du blir besvärad men försöker låta bli att visa att du är det. ”Vad har tagit åt Georg”, säger du till din fru. Ytterligare en dag senare står din granne mitt på din gräsmatta och hälsar på dig. Tydligen vill han prata också. Har det hänt nånting? Är han full?

Stegras denna brist på distans känns det alltmer obekvämt. Ägnar sig grannen åt maktutövning? Du besvarar fortfarande hans hälsning, men alltmer motvilligt, alltmer stelt och avvisande. Till sist säger du ingenting och rör inte en min. När det gäller ditt beteende behöver vi inte tveka att beteckna det som maktutövning. Du har ett bestämt syfte, nämligen att förmå din granne att retirera.

Du avvisar honom. Försöker framtvinga en reträtt. Till en början försöker du troligen skyla nakenheten i din maktutövning. Du motar bort honom, men försöker göra det varligt. Det kan hända att du lyckas.

Det kan också hända att du inte lyckas. Härigenom gör han dig faktiskt maktlös. Dina försök att utöva mikromakt slår slint. Då återstår bara att övergå till handgripligheter.

Du kan naturligtvis också ge dig. Du övergår till att hälsa på och prata med din granne snart sagt när som helst och var som helst. Du låter honom komma in i ditt hus och låter honom invitera dig in till sig. För en utomstående betraktare kan det se ut som om ni nu hade ett osedvanligt gott vänskapsförhållande.

I själva verket är du din grannes fånge.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)