Bilder från Stockholm när det lackar mot jul

Humlegårdens lekplats: en rad barn med varsin trehjuling utan pedaler (man sparkar sig fram) står förväntansfulla i kö framför en vattenpöl. Plötsligt sätter man igång och under glada skratt och plask kör man igenom lervällingen. Sist i kön stannar en, går av och börjar skyffla upp lervatten på den breda bakaxelns små fördjupningar. Tydligen anses försöket misslyckat, för pojken ansluter sig skyndsamt till de andra. Och så upprepas proceduren under skrik och skratt. Och sen igen. Och igen.

I höjd med KB kommer en dam på permobil i god fart med två kopplade knähundar efter sig som har fullt sjå att hänga med. De små benen går som trumpinnar. Plötsligt ringer damens mobil. Hon stannar och pratar medan hundarna pustar ut. Sen iväg med full fart släpandes på hundarna.

På Stureplan ett flott designat svart skåp en knapp meter högt med blinkande blåa ljus. Det visar sig vara en tryckluftspump för cyklar. Stockholmarna är nämligen numer ett cyklande släkte.

Dundrande koffertar dras på små hjul utmed trottoaren av energiska kvinnor på resande fot. På väg hem från Centralen?

Framför mondäna biografen Rigoletto står en bullrande, skitig och stinkande sopbil i full aktion. Den ser nästan skamsen ut. Men föraren kör snart iväg. Den sura soplukten skingras.

På Hötorget energiskt och högljutt hojtande försäljare av grönsaker, frukt och blommor: ”Hej,hej, välkommen! Trattkantareller halva priset! Vill du ha kantareller som är gula också? Oj va billigt, oj va bra!”

Utanför Mac Donalds en håglös kö på 9 personer tvärsöver trottoaren till en bankomat. Folk får gå ut i gatan för att komma förbi. Utan knot. Folk som ska ta ut pengar respekteras. Tålmodig stillhet mitt i livet och rörelsen på gatan. Här bidas tiden.

Ung dam på cykel far förbi med ett högljutt gnisslande trampande som väcker uppmärksamhet. Men hon har viktigare saker i tankarna. Har kanske inte ens märkt problemet. Vet kanske inte hur man smörjer cykelkedjan.

Repliker i vimlet i Hötorgshallen: ”Hur gick det igår?” ”Det gick åt helvete”.

På Sergels torg, strax under rondellen ett hav av vilande duvor på ett område befriat från gångtrafikanter, knarklangare eller butiksstånd. Nedsjunkna med fötterna under sig. Flera ligger lite snett, som kantrande båtar på stranden vid ebb.

Vid foten av Observatoriekullen en lekhage med några baracker. Uppifrån slänten ser man texten på taket: They said ”SIT DOWN”. I stood up.

På Birger Jarlsgatan ett skyltfönster med texten Welcome stupid, art directors and anyone who cares.

I NK:s nya julskyltning djur som rör sig mekaniskt i naturmiljöer. Folksamling framför varje fönster. Små barn leds varsamt fram där de förundrade står och tittar medan deras små näsor andas imma mot fönstren. Menande och ömsinta leenden mellan de vuxna bakom barnen.

Från ett litet duschliknande munstycke i toppen av stammen precis ovanför granen i Buttericks skyltfönster hälls små frigolitflingor ned över grenarna. Längst ned sugs de upp i stammen och åker upp igen. Stadens första självsnöande julgran!

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Politikerna tar inte oron för islam på allvar

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 6 votes)

Att låta bli att hälsa på grannen

Vi träffar någon vi känner, och vi hälsar. En hälsningsceremoni kan vara över på någon sekund. Beteendet sitter i ryggmärgen. Ändå är den tätt packad med socialt innehåll. Detta är sällan medvetet hos oss, men tittar man närmare på processen är den rätt komplicerad. Och väldigt intressant. Detta blir tydligt om man betraktar ett vardagligt skeende.

En bekant till mig råkar komma förbi när jag pumpar min cykel, vilket jag observerar först när han passerat mig. Nu måste jag reparera skadan. Jag ropar efter den andre och försäkrar att jag nyss inte såg honom. Den andre nickar och ler. Det här höll på att gå illa! I det återställande av ordningen som sedan följer kan man förnimma en svag ton av panik. Även återställandets turer sker ”utantill”. Vi har lärt oss långt fler sociala psalmverser än vad vi normalt anar.

Att det finns folk som forskar i dessa beteenden hade jag inte en aning om då jag fick en bok i min hand av professorn i kultursociologi Johan Asplund som heter Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (Göteborg 1987). Den är full av exakta iakttagelser av hur komplexa våra sociala koder är. Den rekommenderas alla som vill förstå vad det är för socialt spel vi helt omedvetet deltar i dagligdags.

När du hälsar på din granne förväntar du dig att han skall returnera din hälsning, vilket han också gör. Först erkänner eller bejakar du honom, därefter erkänner eller bejakar han dig. Det är ömsesidigheten i situationen som vi bör ge akt på. Upphäver du ömsesidigheten drabbas inte bara din granne utan också du själv. Låter du bli att hälsa på honom och således förnekar honom, berövar du honom kapaciteten att erkänna och bejaka dig.

Och då vidtar ett beteende som inte bara är komplicerat – det är mer ovant och kräver en rad improvisationer. Det är besvärligt och omständligt. Anta att du och grannen råkat i nån sorts konflikt. Vänskapen har förbytts i ovänskap. Men fortfarande stöter ni hela tiden på varandra vid tomtgränsen, på gatan, i snabbköpet.

Du måste, när du överraskande blir varse din granne, till att börja med förhindra att dina ögonbryn gör en liten och mycket snabb rörelse uppåt. Härnäst måste du låta bli att dra en smula på munnen. Du får inte le åt din granne. Åsynen av grannen utlöser vidare en impuls till ett uppåtriktat ryck i din högra arm, en impuls som måste undertryckas, liksom det ”hej” som du var på vippen att som vanligt uttala. Det är nu du vänder ryggen åt honom.

Du har lyckats genomföra scenariet klanderfritt, men upplever ingen glädje. Du känner dig istället illa till mods. Men efter några få försök behärskar du konsten att låta bli att hälsa. Vid nästa sammanträffande glider din blick helt uttryckslöst över och förbi din grannes ansikte – som om han inte alls stod där.

Men det hela är ytterst plågsamt. Så istället för att slippa spela detta spel börjar du istället undvika honom. Du börjar gå ut och in i ditt hus via bakdörren. När du ska gå till brevlådan efter tidningen tittar du först ut genom fönstret för att se att din granne ej är i faggorna. Du väljer nya tidpunkter för besök på posten och snabbköpet.

Så småningom inträder förhoppnings normaliseringsfasen. Grannen erbjuder en normalisering av ert inbördes förhållande och du accepterar. Du återgår att hälsa på din granne och ni rabblar ömsesidigt upp era sociala innantilläxor varje gång ni träffas. På ytan ser allt normalt ut, men tittar man noga efter ser man att bägge parter iakttar en viss vaksamhet.

Den part som ursprungligen slutade hälsa och sedan övertalades att åter börja hälsa, kan behöva signalera att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Den andra parten kan å sin sida genomföra sina miner och gester med en antydan till reservation och att han uppfattat att den första parten signalerat att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Allt detta uttrycks med små omärkliga skiftningar i blickriktning, hållning, tempo, timing och liknande.

Om vi ska summera. Varje gång du möter din granne under pågående konflikt, berövar du honom på en hälsning. Du bestraffar härigenom din granne. Så snart någon förfogar över effektiva sanktionsmöjligheter och sätter dem i verket föreligger makt och maktutövning. Mikromakt kallar Johan Asplund detta när det handlar om ett skeende mellan två människor. Detta skall vi återkomma till.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Varför får man inte säga neger?

Intressant hur vissa fenomen förändrar betydelse över tid. Den amerikanska popångaren Roy Orbison beskrev i en intervju hur han reagerade första gången han hörde rock ‘n’ roll i mitten på 50-talet. Han upplevde rytmen, ”the backbeat”, som farligt suggestiv. Och blev helt fascinerad – vilket sedan ledde honom in i sångkarriären. Det var så rocken uppfattades på den tiden. I amerikanska södern krossade moralens väktare skivorna av denna the devils music. De upplevde musiken och framförallt rytmen som syndig och därför helt oacceptabel.

Själv hörde jag Rock arund the clock för första gången på bio då den var ledmotivet i filmen Blackboard Jungle. Det var som ett knytnävsslag i magen. En upphetsande känsla av något förbjudet, otillbörligt och samtidigt hämningslöst medryckande. Det var som om musiken/rytmen uttryckte ett uppror mot allt vad den äldre generationen stod för. I England blev det kravaller där de första rocksångarna turnerade. Lokalerna förstördes, flickorna skrek, ambulanser körde avsvimmade till sjukhus. En musik på liv och död. Det var dramatiskt värre.

Idag spelas denna musik på dagisdisco. Den ses som fullständigt harmlös, för att inte säga nästan komisk. På dansbanor buggar man till den, skrattande och tjoande. Hur kan något så farligt bli så harmlöst? Något nästan livsfarligt på några decennier reducerat till småmysig trivialitet? Vad är det i tidens gång som förändrar detta?

(Nu krävs mycket mer för att uppleva den förbjudet/livsfarliga-känslan. I black metal– musiken åkallas mörka makter i en tungt destruktiv ljudbild som är svårt föreställa sig kommer att betraktas som dagismusik om några decennier. Och ändå – detta lär oss historien – väntar något än mer chockerande bakom hörnet som med tiden kommer att göra black metal ofarligt passé.)

Andra betydelseförändringar inom populärmusikgenren är R&B, som på 50-talet var en förkortning för rhythm and blues, d v s den vilda, svängiga musik som spelades för en svart radiopublik och som sedan döptes om till rock ‘n’ roll. Idag innebär R&B en betydligt lugnare musikstil av soul och funk miltals från ursprungsbetydelsen.

”Jag förstår inte varför man inte får säga neger”, säger svärmor, 97. Vi förklarar varför detta begrepp är omöjligt att använda idag. Men hon är inte nöjd med svaret. ”Får man inte säga mulatt åtminstone?”

Trots att jag är betydligt yngre kommer jag väl ihåg en tid då begreppet neger var självklart i Sverige. I Elsa Beskows barnböcker talas om tio små negerpojkar, det fanns en tablett som hette Nigger, och Afrika – som ofta nämndes som det mest fjärran landet – var befolkat av hottentotter och pygméer. Fördomarna stod som spön i backen. Så är det ju när man är okunnig.

Med tiden blev det lämpligare att säga färgad och ska man säga något alls idag är det svart. Ord kan över tid gradvis ändra innebörd. De kan också i en kollektiv överenskommelse bli persona non grata. Trots brännmärkningen av ordet lever det kvar i små fickor i vår språkvärld. Skulle till exempel ha negerbollar till eftermiddagsfikat. ”Fem av de där…” jag hejdade mig mitt i steget på kondiset då jag plötsligt upptäckte en kund i affären med annan hudfärg. Hon förstod mitt bryderi och fyllde i: ”… du menar negerbollarna?” Och vi skrattade.

Begrepp ändrar ständigt betydelser. I radioprogrammet Språket visades på utvecklingen av ordet konstig. Ursprunget är ordet konst i betydelsen kunnande. På 1500-talet betydde en konstig snickare en skicklig, yrkeskunnig snickare. Konstig kunde lite senare betyda ‘konstfärdig, sinnrik’, lite ‘utvecklad’ eller ‘utsirad’.

I nästa steg kunde man mena något ‘konstgjort’, framställt på ett inte helt naturligt sätt. Därifrån är steget inte så långt till betydelsen ‘förkonstlad’, lite för mycket bearbetad. Och slutligen hamnar vi i dagens mening där konstig har betydelsen ‘besynnerlig, avvikande’. De enstaka stegen är inte så stora, men vi har kommit ett långt stycke från det ursprungliga kunnandet.

The word is change.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

En dag på banken

Fullt med folk i banklokalen. De sitter på stolar eller står lydigt utmed väggarna. Framför en rad kassor står kunder som betjänas. Då de är färdiga och lämnar sin plats hörs en signal och ett nummer lyser ovanför kassan. Nästa! Samtidigt syns numret på en större display på väggen som alla ser. Avsikten är att när man ser sitt nummer på stora tavlan ska man leta vidare efter samma nummer över den lediga kassan.

Dessvärre är flera av dessa kassadisplayer skymda bakom pelare.

Men stora tavlan ser alla. Vid signal tittar man upp på den, sen kollar man sin nummerlapp. Den som har det aktuella numret lämnar väggen och beger sig iväg. För de som insett finessen med två tavlor går det bra. Men de som inte ser sitt nummer lysa över ”sin” kassa därför att en pelare står i vägen har inte möjlighet förstå detta. De ser bara sitt nummer på stora tavlan. Och inser att nu gäller det.

Men inte riktigt vad det är som gäller.

Osäkert lösgör de sig från väggen, uppmärksamt spanande på allt som kan ge en säker orientering. Det är bråttom, man har bara några sekunder innan nästa nummer kommer upp. Alltså – ut i det stora osäkra, för det mesta åt fel håll, men i en fast förhoppning att få ett svar under vägen.

Kassapersonalen förstår inte problemet. Så de signalerar otåligt ett nytt nummer.

Den förvirrade kunden har på sin upptäcktsfärd vid det här laget börjat ana ugglor i mossen. Han hittar inte sitt nummer någonstans. En del i samma situation börjar då rastlöst irra omkring innan de ger upp och skamset rådfrågar första bästa kassa. Andra som tänkt till uppsöker den kassa vars nummer är en siffra över den egna.

I båda fallen uppstår en ny problemställning; kan man avbryta den pågående transaktionen i kassan och ”gå före” den kund som rätteligen borde varit efter? Eller ska man invänta sin tur? Det verkar vara en temperamentsfråga. Kolerikerns harm brukar ge utdelning. Flegmatikern ställer sig undergivet i kö.

Plötsligt skjuter en permobil fram bakom en av pelarna med överraskande fart. Föraren är en äldre vithårig välklädd herre med snygg keps. Blixtsnabbt manövrerar han djärvt sitt snabba fordon mellan pelarna som vore det slalom.

I hastigheten gör han en felbedömning och krockar mot en av pelarna. Någonstans hörs ett lågt oj! Vem hade någonsin kunnat föreställa sig att få vara med om detta? Hela lokalen följer uppmärksamt dramat. Men mannen i permobilen låtsas som det regnar, backar vant och susar sen geschwint fram till kassan.

Och nu inträffar något surrealistiskt. Kassadisken börjar långsamt sjunka ner. Några svindlande ögonblick står världen stilla. Universums lagar har upphört och uppstigning till Nirvana har inletts.

Men den automatiska kassadisken har bara justerats till samma nivå som permobilföraren. Han kan nu uträtta sitt bankärende.

Skakad beger jag mig hemåt. Får komma tillbaks i morron då det är lite lugnare.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Vår tid är avförtrollad

På medeltiden kände sig människan förbunden med världen på ett annat sätt än idag. Dels genom Bibeln, dels genom naturen. Genom studium av dessa båda kunde man i begrundan och reflektion komma till insikt om världens beskaffenhet och tillvarons mening. Men när denna uppfattning ersattes av den vetenskapliga världsbilden tystnade naturen.

Den tidigare kunskapen erkändes inte längre som riktig, vilket mer och mer förde med sig en känsla av meningsförlust. ”Dessa oändliga rymders tystnad förfärar mig”, som matematikern Pascal uttryckte det. Det fanns inte längre någon skillnad mellan de himmelska rymderna och jorden – överallt rådde samma mekaniska och matematiska lagar. Himlens röster hade tystnat; människan var ensam i ett gränslöst universum. Den vetenskapliga världsbilden förvandlade gradvis frågan om livets mening till något rent subjektivt. Världen hade blivit avförtrollad.

Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet avförtrollning då han talade om den västerländska kulturutvecklingen de senaste århundradena. Tillvarons gåtfullhet hade ersatts av en allmän uppfattning att bara man ville och gav sig tid skulle man kunna förklara allting på ett rationellt sätt.

Medan människor i förtrollningens tid levde i en övertygelse och beroende av andra världar än den jordiska, vänder nutidsmänniskan sig till denna världens bestyr, söker information om vad som händer just nu. Något evighetsperspektiv på vår tillvaro är det knappast tal om. I avförtrollningens livsform ligger tonvikten på det vetbara, på fakta eller information. På den ”yttre” verkligheten. Vetenskaplig kunskap har hög status och uppfattas som säker och objektiv. Den ”inre” världen tenderar att bli förstummad.

Vår tid kännetecknas av en strävan att kontrollera den yttre världen och av att den inre världen nästan helt och hållet glömts bort. Detta gör att religionernas skapelsemyter och poetiska symbolspråk ses som konkurrerande alternativ till de vetenskapliga förklaringsmodellerna.

Längtan efter att glömma sig själv och gå upp i något större har varit grunden för människors religiösa strävanden efter frälsning eller salighet. I ett samhälle där sådana strävanden inte tas på allvar utan ses som uttryck för verklighetsfrämmande svärmeri, riskerar sådana spontana inre impulser att inriktas mot artificiella medel för självförglömmelse; droger eller olika former av massextas i vilka individen kan känna sig som ett med gruppen eller kollektivet.

Medan de äkta religionerna alltid syftat till att leda människan till en vidare, djupare och rikare verklighet, leder dessa artificiella medel till motsatsen – illusioner och verklighetsflykt.

Men det finns de som menar att själva avförtrollningen håller på att avförtrollas. ”Det moderna projektets livsform” ifrågasätts alltmer. Man frågar sig: vilken är ”den rätta” livsformen? En grundläggande osäkerhet kring normer och värderingar märks alltmer. Ska man straffa olydiga barn? Hur hård ska man vara för att upprätthålla regler? Sådana frågor ställdes knappast i början av förra seklet. De vuxnas auktoritet och rätt att bestraffa var självklara, regler och normer likaså.

Och varför skulle just vår västerländska vetenskap vara mer förnuftig än andra folks och kulturers kunskap om världen och livet? Är det inte bara en föreställning tjänande som täckmantel för européernas erövring och kolonisering av andra folk?

Den tilltro till förnuft och vetenskap som inträdde i den västerländska kulturen på 1600- och 1700-talet saknar motstycke i andra kulturer. Den har medfört ökad frihet och autonomi inom det individuella, sociala och politiska livet som varit en förutsättning för demokratins framväxt. Men måste man ändå inte erkänna att de former som förnuftet tagit sig i vår kultur under de senaste två århundradena är alltför ensidiga?

Vår föreställning om vad förnuftet är, är i sig själv oförnuftig. Den utesluter former av förnuft som likväl är viktiga för människan: känslans förnuft, konstens förnuft, religionens förnuft. Vi behöver en ”utvidgad rationalitet”, d v s ett förnuft som i sig inbegriper de estetiska upplevelserna, känslorna, moralen och fantasin.

/Denna text är en sammanfattning av inledningen av boken Om undran inför livet av Bo Dahlin (Studentlitteratur 2004)/

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hur ser den svenska mentaliteten ut?

I dessa tider då det talas mycket om de nya svenskarna, d v s invandrarna och deras kultur, religion och mentalitet kanske det kan vara intressant att titta lite på hur den traditionella svensken kan uppfattas av utomstående. Hur ser man på svensken utomlands? Vad är den typiska svenska mentaliteteten?

I undersökningar som gjorts uppfattas svenskarna av andra nationaliteter som kyliga och avståndstagande och många säger sig ha direkt svårt att begripa sig på det svenska kynnet. Svenskarna uppfattas som ”socialt slutna” och ”andligt tomma”. Och för att de ofta är tystlåtna uppfattas de som självbelåtna.

I USA är det klart negativt att vara blyg. Blyga amerikaner försöker dölja eller komma över sin osäkerhet, eftersom blyghet tolkas som att man är mindre kompetent eller till och med mindre intelligent. I Sverige är det snarast tvärtom. Blyga personer tillskrivs utmärkta egenskaper som att vara reflekterande, anspråkslösa och villiga att lyssna på andra.

Dessa uppgifter är hämtade från Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet. Hans bok Svensk mentalitet (1989) är en guldgruva om man vill få perspektiv i den här frågan. En annan förklaring till svenskens ”blyga” beteende menar han kommer från det särskilda värde som artighet ges i svensk kultur. Att vara artig innebär att rituellt underordna sig, att visa respekt genom att t ex låta andra prata och själv lyssna uppmärksamt. På så sätt placerar man andra före sig själv.

Svenskens verbala passivitet, eller ”talängslan” som Daun också kallar det tar sig även andra uttryck. Få svenskar är medvetna om att de vid samtal systematiskt eftersträvar samförstånd. Denna tendens att hålla med och gång på gång inflika ”just det” och ”precis” – i akt och mening att visa sympati och skapa gemenskap – kan av utomstående misstolkas som osjälvständighet. Den som aldrig invänder har ingen egen åsikt.

Alternativt kan det misstolkas som falsk inställsamhet. Att gång på gång ansluta sig till kollektivet är inte värdigt en person som gör anspråk på att tänka själv. I latinska länder menar man att kontroversen är livsluft. Att vara överens är inget självändamål, det är inte ens roligt.

I en undersökning 1996 av Socialstyrelsen tillfrågades en rad invandrare från Chile, Iran, Turkiet och Polen vad det hade varit för fördelar respektive nackdelar att komma till Sverige. De uttryckte berömmande ord om jämlikheten, solidariteten, friheten och fungerande samhällsapparat. Men nackdelen med att komma till Sverige var – tillspetsat uttryckt – svenskarna. ”Hjärta fattas”, ”trögt sinne”, ”fega, kalla, blyga människor”, ”brist på närkontakt”. Sverige kännetecknas av sin modernitet och sin enastående snabba samhällsomvandling. Samtidigt har ett traditionellt kynne dröjt sig kvar, så obegripligt avvikande från stora delar av världen.

Många svenskar tycks föredra att vara ”ifred”, även om inte lika många går så långt att de avsiktligen undviker att åka hiss med grannarna. I sällskap med obekanta känner sig få benägna att prata. Man känner en obehaglig press att säga något till en ytlig bekant i hissen. Ensamheten erbjuder däremot lättnad och befrielse, en avkoppling från den sociala samvarons förväntningar. Det är en frånvaro av social press att slippa tala och att anpassa sig till andra.

Även vrede och sorg i svensk kultur uttrycks indirekt och mindre omedelbart och öppet än i många andra länder. Antipati kommuniceras genom undvikande, snarare än genom öppet visad aggression ansikte mot ansikte. Det typiska är inte att ringa och gräla utan att helt enkelt låta bli att fortsättningsvis ringa till den person man blivit ovän med. Man låter bli att hälsa, låtsas inte se när man möts, ursäktar sig kanske att man inte hört av sig, men gör det sedan ändå aldrig. Det är alltså negerandet, undvikandet som är det typiskt svenska sättet att uttrycka antipati.

Menar alltså Åke Daun. Sen en egen fundering kring svenskarnas respekt för sina myndigheter. ”Samhället måste gripa in” säger vi då något missförhållande uppdagas. Och denna uppmaning efterföljs ofta. Speciellt hos danskarna lever bilden av ett Sverige som blint lyder sina herrar. De gör sig ofta lustiga över den osjälvständighet vi uttrycker inför överheten. Jag tror att de har fel, för är det inte så att vår respekt för myndigheterna inte kommer av auktoritetsbunden rädsla för någon som bestämmer ovanför våra huvuden utan en känsla grundad i en upplevelse att vi gjort en kollektiv överenskommelse med samhället? Är det inte helt enkelt en fråga om förtroende för något som faktiskt fungerar? Än så länge i alla fall. Det finns tecken som tyder på att förtroendet håller på att naggas i kanten.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (13 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Taggtrådsmusiken – en bortglömd kultur

♦ ♦ ♦ Som en stor, mäktig katedral ekade en oändligt sorgsen melodi genom världen 1960: Apache. Den svidande vackra melodibehandlingen, den ödesmättade, mäktiga ekoklangen tonade ut ett evangelium för tusentals tonårspojkar. Med allvar och värdighet satte engelska The Shadows en ny standard för rockmusiken med sina Fendergitarrer. Och plötsligt ville alla starta gitarrband.

De duktigaste fick spela sologitarr som förebilden Hank Marvin. Själv fick jag nöja mig med kompgitarr. Tillsammans med trummis och elbasist satte vi igång. Vi övade in en massa Shadowslåtar ton för ton. Önskedrömmen om att få äga en Fendergitarr kom dessvärre på skam, i början fanns de inte ens att få tag på, och när de kom var de på tok för dyra för en snålt tilltagen veckopeng.

Vi provspelade därför mindre lyckade Fenderkopior hos den lokala musikhandlaren. Fördelen var att de i alla fall hade svajarm, en spak som åstadkommer glidande tonförskjutningar. I kombination med ekoanläggning uppstod magi. Jag var helt förhäxad av dessa tonglidningar då man kunde få tonerna i ett stort mäktigt ackord att liksom sjunka ner genom att trycka på svajarmen. Eller att svaja upp och ned. Ett nytt, fantasieggande sound i rockvärlden.

Dessvärre fick vi aldrig svajarm i bandet, däremot den ekoanläggning vår genre krävde. Sologitarristen införskaffade en halvakustisk elgitarr av märket Levin och själv köpte jag på avbetalning en blåglittrande Hagströmplanka med vit hals – idag en eftersökt raritet.
Cons Combo 1145

Vi var enda bandet i den lilla landsortsstaden så vi fick snabbt spelningar på logdanser och folkparker runt omkring. Småningom fick vi resa längre och längre – ända upp till Vilhelmina var inte ovanligt. Vi gick i skolan, så spela fick vi göra på helgerna. I början klämde vi ihop oss i en Ford Taunus med instrumenten på taket, senare blev det en Volkswagenbuss som införskaffades begagnad inför en turné i Finland. Vi hade blivit kontrakterade för en tio-femton spelningar. De hade inte hört den sortens musik där.

Här rådde nämligen tango, finskt struttigt vemod med dragspel och ståbas.

Första spelningen var på en danslokal i Riihimäki. Avvaktande publik utmed väggarna i väntan på dansen. När vi sätter igång är det som om folk rycker till när de hör våra mäktiga klanger. Några springer fram och snart är hela publiken samlad framför scen. De har aldrig varit med om något liknande. Det är inte tal om dans längre. Folk trycker på mot scenen. Tjejerna längst fram försöker famlande röra vid oss och då vi kör några rockrökare hörs upphetsade skrik. Publiken är i gungning. En städad danskväll har förvandlats till nån sorts rockgala. Vi är både häpna och smickrade. Vid kvartspausen varje heltimme vill skrikande flickor ha autografer. Vi står på knä på scenen och skriver för allt vad tygen håller i block, på armar och jag vet inte vad. Vi tror inte det är sant.

Så där fortsätter det i stort sett hela turnén, även om en och annan machofinne från nånstans i finnmarken lite hotfullt kunde beordra oss på bruten svenska: ”Spela tango för fan!”. Och då fick vi göra om någon av våra instrumentallåtar till tango. Det var vinter och kallt på de finska vägarna. Vi åt nakki, små finska varmkorvar, i stånd utmed vägen och vi fick hyfsat gage – livet lekte.

De största banden hemmavid var Violents och Spotnicks. Trots att taggtrådsmusiken var den musikstil som gällde över flera kontinenter under ett par-tre år försvann den över en natt och är idag helt bortglömd. Orsaken var ett musikaliskt fenomen som skulle förändra popmusiken i ännu högre grad – The Beatles.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Jordelivet – en kort stund i främmande land

Äldres ofta yttrade upplevelse av att känna sig unga trots skröpligt yttre trodde jag som ung var en gripande ursäkt för att fortfarande bli räknade med. Ett sätt att besvärja ålderdomen med låtsad normalitet. Jag höll god min, för jag upplevde äldre människor som en annan sort.

Nu vet jag bättre. Jag är nämligen oförändrat ung vid 65, en sanning som det alltmer karikerade kroppshöljet försöker beljuga. För själen är inte berörd av tidens gång, trots fjättringen till en åldrande yttre gestalt. De groteskt förändrade anletsdragen på nytagna foton är en skräckupplevelse för att det fysiska sönderfallet är så skilt från självbilden. Vemodet att se tiden till synes segra över tidlösheten. Att behöva vara med om något så hjärtskärande!

Förgänglighetstemat är en av de stora upplevelserna i inkarnationen. Mänskliga evighetsväsen i främmande land påtvingas en tro att de skall förgås – om de inte tar på allvar den subtila reminiscens av en tidlös tillvaro som anande dröjer sig kvar i det inre.

Den uppgivet sorgsna reaktionen inför åldrandet handlar inte om fåfänga. Det är en smärta över en i grunden främmande process man genomgår i slutet på jordelivet. Det är en sund reaktion. Vi har valt att genomgå detta liv med de villkor som ges, sen måste vi tillbaka. En kär vän sa en gång: Människan är ett evighetsväsen som behöver jordiska erfarenheter.

Man kom till denna värld för att vara medskapare av tiden. Som ung var man ett med tidsvågen. Som äldre är man präglad av de erfarenheter man gjorde då. Men man tappar alltmer anknytningen. De som kommer efter har helt andra uppgifter. Den nya generationen skapar en ny tidsvåg. Och världen går vidare.

Själv står man där på en sjunkande kontinent i tidshavet. Med allt färre referensramar gemensamma med de nya tidvattenvågor som slår in mot stranden. Med allt mindre samstämmighet med de nya själarna. Det självklart lätta flödet är borta. Uppgiften nu: att förhålla sig till en trots allt fascinerande period i livet and prepare for departure. Tillbaka till evigheten.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om

Vad är en antroposof?
Den som är intresserad av antroposofi kallas ofta för antroposof.

Vad är antroposofi?
Antroposofin är komplex. Enklast kan man se den som en världsåskådning som fokuserar på det allmänmänskliga. Den kan i vissa fall också kallas en lära i det att den företräder bestämda förhållningssätt som reinkarnation, att människan har ett andligt ursprung, en speciell syn på världsutvecklingen och liknande. Men antroposofin är framförallt en metod för självkännedom och andligt-själsligt växande. Genom meditativa övningar ger antroposofin möjlighet att höja sig från fastlagd världsåskådning till ett personligt förhållande till den andliga världen och det egna livet. Det är den antroposofiska metoden. Den brukar också kallas den antroposofiska kunskaps- eller skolningsvägen.

Vad står antroposoferna för?
Det finns inget regelverk för antroposofer, inget man bör eller inte bör göra, eftersom det egna omdömet är utgångspunkten i antroposofin. Men en som intresserar sig för antroposofi intresserar sig för människan, världen, samhället och tillvarons stora existentiella frågeställningar kring livet och döden, för det är vad antroposofin handlar om. Ett allmänt förekommande förhållningssätt hos antroposofer är därför respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter, ansvarskänsla för djur och natur och intresse för allt som har med mänskligt framåtskridande att göra. Politiskt skiljer sig antroposofer knappast från övriga samhället.

Är antroposofin en sekt?
Nej. Antroposofiska Sällskapet är en intresseförening. Alla intressesammanslutningar riskerar att utveckla sekteristiska tendenser. Själva idén med att människor samlas kring ett gemensamt intresse har i sig ett frö till sekterism. Det blir lätt en känsla av ”vi här” och ”dom där”. I den antroposofiska rörelsen existerar säkert också sådana förhållningssätt. Men det som präglar antroposofin är det motsatta – en stor öppenhet mot samhället. Vem som helst kan bli medlem i intresseföreningen Antroposofiska Sällskapet. Den antroposofiska rörelsen driver sedan många år institutioner inom vård, skola och omsorg där samhället har full insyn. För närvarande finns i landet cirka trettio allmänna grundskolor (waldorfskolor) och ett hundratal waldorflekskolor där majoriteten av föräldrarna inte är antroposofer. Omsorgsvården inom den så kallade läkepedagogiken är landstingsstödd och sysselsätter tusentals människor inom uppåt ett hundratal verksamheter i landet. Man driver sedan länge nordens enda alternativsjukhus, Vidarkliniken,

Är antroposofin en religion?
Antroposofin är ingen religion, men kallas ofta för det eftersom många upplever intresset för andlighet som synonymt med religion. Men antroposofin är till skillnad från religionen inte trosbaserad. Man intresserar sig för komplexiteten i tillvarons bakomliggande orsakssammanhang i ett meditativt sökande efter trancendenta egenupplevelser. Ett självständigt förhållningssätt till antroposofin grundläggs genom ett meditativt kunskapande. Antroposofins källor går tillbaka till framförallt den kristna mystiken, som på många sätt är besläktad med både islamsk och judisk mystik. Mystikens syfte kan sägas vara en väg för människan att komma till insikt om sig själv och världen. Denna strävan är motsatt den religiösa fundamentalismens beroende av dogmer och ledare.

Är antroposofin kristen?
Då antroposofins grundare Rudolf Steiner utvecklade sin antroposofi anknöt han till en västerländsk kristen mysterietradition som man känner den från Johannes av Korset, rosenkreutzarna och i viss mån gnosticismen och frimurarna. Antroposofin ser Kristus som central i världsutvecklingen, både som mänsklighetsideal och som högt andligt väsen. Men eftersom Antroposofiska Sällskapet inte är en religion utan en konfessionslös intresseförening för mänsklig utveckling kan vem som helst bli medlem oavsett religiös tillhörighet. I Egypten finns t ex ett stort antroposofiskt center (Sekem) där alla verksamma är muslimer.

Handlar den antroposofiska läran om att uppnå harmoni?
Naturligtvis strävar varje människa efter att minimera sitt eget lidande, men en total fokusering på detta riskerar att urarta i egoism. Den antroposofiska idealbildningen handlar snarare om att man söker sin egen väg i livet och arbetar för en bättre värld, den är inte primärt en strävan efter harmoni. Livet handlar för det mesta om helt andra saker.

Har antroposofin något att göra med ockultism?
En sensationslysten underhållningsindustri inom främst film, rockmusik och media, har givit begreppet ockultism starkt värdeladdade associationer till häxeri, svart magi, djävulsdyrkan och allmänt hokuspokus. Ursprungligen var ordet ockultism ett okontroversiellt uttryck för det som är fördolt, osynligt. (I den meningen är t ex Bibeln en ockult urkund. Många människor läser den bokstavligt, men mystikern ser fördolda betydelser bakom bildspråket). Antroposofi handlar om att gå på djupet, att undersöka det som ligger under tillvarons glansiga yta, dit man bara kan nå om man anstränger sig. Det som för de flesta är fördolt. I den meningen har antroposofin beröringspunkter med ockulta, fördolda sidor av tillvaron. Antroposofin tar avstånd från svart magi, häxeri och djävulsdyrkan.

Är antroposofer vegetarianer och icke-rökare?
Det finns en seglivad myt om antroposofin som någon sorts hälsokoströrelse där alla antroposofer lever sunt; inte röker, inte dricker alkohol och bara äter grönsaker. Detta är en vacker saga som aldrig varit sann, även om man kan förmoda att mängden absolutister och vegetarianer procentuellt sett kanske är något större hos antroposofer än riksgenomsnittet. Att det var Rudolf Steiner som skapade den biodynamiska odlingsmetoden gör inte alla antroposofer till hälsoprofeter. Att inse att giftfri odling är önskvärt är en sak, hur man sen lever är vars och ens ensak.

Är antroposofin rasistisk?
I början av 1900-talet fanns ett stort intresse i alla samhällsskikt för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner (1861-1925) även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet. I den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag. Att ha en segregerad rassyn är därför oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet. Att frågan om antroposofin är rasistisk ibland förekommer, beror på att mindre nogräknade vill framställa den antroposofiska rörelsen som rasistisk med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor, för att nämna ett exempel.

Varför finns antroposoferna i just Järna?
Hitlertysklands syn på förståndshandikappade som misslyckade och oönskade existenser ledde till att en grupp antroposofer på trettitalet flydde till Sverige för att förverkliga den vårdform Rudolf Steiner initierat och som innebär att varje förståndshandikappad har en frisk väsenskärna även om de fysiska förutsättningarna är begränsade. De rustade upp ett gammalt kråkslott i Järnas utkanter som sedan blivit känt under namnet Mikaelgården. De idéer som där utvecklades inom omsorgsvård kom att inspirera många människor.

Snart hade flera liknande gårdar startat i Järnatrakten. Mikaelgården var också i frontlinjen då det gällde den biodynamiska odlingsmetoden (som också kommer från Steiner). Den svenske hälsoprofeten Are Waerland fick under ett besök se sin första kompost där och medverkade sedan till att denna odlingsmetod blev känd i landet. Intentionen var att de handikappade barnen skulle få de bästa tänkbara förutsättningarna. Snart startade därför en kvarn och ett bageri för att förädla den biodynamiska säden (Saltå Kvarn), rummen målades med milda lasyrfärger, flera waldorfskolor startades.

Idag sysselsätts upp till 2 000 människor i antroposofiska verksamheter i Järnatrakten. Mest känt är Ytterjärna Kulturcenter med vuxenutbildning, kulturhus och sjukhus (Vidarkliniken). Att så många antroposofiska verksamheter finns i Järna beror helt enkelt på att de verkat inspirerande och dragit till sig människor som vill vara med. Men antroposofiska grupperingar och verksamheter finns också på andra håll i landet.

Har man en skola där?
I Järna finns tre waldorfskolor, en handfull waldorflekskolor, ett tjugotal läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner (omsorgsvård). På Ytterjärna Kulturcenter finns utbildning inom läkepedagogik och på intilliggande Skillebyholm utbildning inom biodynamisk odling.

Kan man få vård där?
Förutom omsorgsvård finns i Järna nordens största alternativsjukhus, Vidarkliniken, ett allmänsjukhus med legitimerade läkare och sjuksköterskor med antroposofisk specialistkompetens. Den har ett sjuttiotal vårdplatser och är delvis landstingsfinansierad.

Är det sant att antroposofer sår efter stjärnorna?
Den biodynamiska odlingsmetoden, som var landets första metod med ekologisk inriktning, baseras på ett intresse för livsprocesser som inte alltid kan beläggas vetenskapligt. Det hindrar inte att den med sin kompromisslösa kvalitetsinriktning varit föregångare inom ekologisk odling. Steiners intresse låg i att utröna krafterna bakom det växande. Inget levande kan förstås enbart utifrån vilka fysiska substanser det består av. Den levande människans samling av kolatomer förklarar inte hennes extremt komplexa organism.

Vad är liv? Hur kan vi förstå t ex tänkandet och de dynamiska och immateriella processer som ger materien liv? Rudolf Steiner såg detta som rent andliga skeenden och att planeterna påverkar växtligheten. Under decennier har man efter hans död genom empirisk forskning kunnat utforma en så kallad såkalender som visar de gynnsammaste tiderna att så olika växter. Man bereder också olika substanser som tillsätts komposten för att stimulera livsprocesserna. Det viktiga är att det fungerar. På senare år har intresset för biodynamisk odling ökat bland icke-antroposofiska vinodlare som märker att metodens höga kvalitetskrav ger bättre resultat än både konventionella och enbart giftfria metoder.

Naturligtvis finns många fler frågor kring antroposofin. Frågeställningar kan mejlas till johannes(at)ljungquist.org.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 10 votes)