Alla människor är egoister

Alla människor är egoister, sa min arbetskamrat. Ja men det finns ju goda människor som hjälper andra, menade jag. Det bara ser ut så, fortsatte han, och det är just det som är grejen. Det är meningen att det ska se ut som en osjälvisk handling, så att andra skall uppfatta det så. För avsikten med den osjälviska handlingen är att utövaren gör det av själviska skäl. Alla människor är nämligen egoister, vare sig de vet om det eller ej. När det kommer till kritan handlar alla i egenintresse.

Detta samtal ägde rum för många år sedan, men jag grubblade länge över det. Jag återkom flera gånger till honom med nya argument, men de föll på hans orubbliga doktrin – människan är i sin djupaste grundval egoist. Ja men, försökte jag – och nu tog jag till storsläggan – en människa som går i döden för en annan är väl ändå inte egoist! Jodå, samma där. Den handlingen är bara en raffinerad sublimering av egoismen; nämligen vetskapen att minnet av honom som hjälte kvarstår hos efterlevande för långa tidsrymder. Den egoistiska avsikten bakom handlingen är ändå tydlig.

För mig som ung idealist, svärmande för idén om altruismen, den osjälviska människokärleken, kändes arbetskamratens krassa konstaterande som ett slag i ansiktet. Inte för att han sa emot mig, utan för att hans argument föreföll mig så oväntat tunga. Som om jag var rädd att han skulle få rätt bara jag tänkte igenom det hela ordentligt.

Nånstans anade jag halvt medvetet att om han hade rätt skulle jag förlora tron på en meningsfull tillvaro. Då skulle människan bara vara ett högre djur på något sätt och alla fantasilösa förnekare av en översinnlig dimension skulle till sist ha rätt. Världen saknar mening! Detta lilla samtal på betald arbetstid hade fått något apokalyptiskt över sig. Jag var djupt skakad.

Åren gick och vårt samtal föll i glömska tills häromdan då radioprogrammet Ring P1 ånyo aktualiserade frågeställningen för mig. Det var en frikyrkligt sinnad som talade om att Gud och Jesus minsann kunde bota genom helbrägdagörelse, vilket fick programledaren och ateisten Täppas Fogelberg att i andanom gnugga händerna. Hans sarkasmer visste inga gränser. Och poängen var kristallklar även om han aldrig sa det rent ut: Folk som säger att de kan bota människor genom att åkalla Gud, Jesus och andra andeväsen är helt enkelt bedragare. Punkt slut. Mirakel existerar inte.

Att människor i gott syfte verkligen tror att de kan hjälpa andra genom böner och handpåläggning är egentligen bara en show för att förhärliga dem själva, menade han. Och att kristna volontärer åkte till Afrika för att ”göra skillnad” var en handling som Täppas bara kunde förstå som något de gjorde för att stilla sitt dåliga samvete. Man märkte att det irriterade honom att de ville ge sken av några andra, tjusigare skäl. Han resonerade precis som min gamla arbetskamrat.

Och plötsligt gick det upp för mig. Doktrinen att alla människor är egoister stämmer ju inte. Den faller med förståelsen av begreppet mening. En människa som upplever mening i en självuppoffrande handling är inte egoist. Upplevelsen av begreppet mening gör att man känner sig delaktig i något högre. Något höjt över den egna personen. Egot är inte längre med. Det är sant att en självuppoffrande handling ibland drivs av en egoism man inte helt och fullt genomskådar. Men drivs inte självuppoffringen oftare av en ärlig och medveten längtan efter att handla oegennyttigt?

Så är jag då slutligen övertygad. Arbetskamraten hade fel, alla människor är inte egoister. Sen kvarstår frågan om han skulle hålla med mig.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Om meningen med livet

Bara det att man inte kan ta med sig något
genom döden
är nog för att förstå
meningen med livet

Om inget timligt är något värt
i ett oändlighetsperspektiv
måste livet handla om något annat
än vi trott

Vilken säreget genial pedagogik!
Ett liv har bara
det värde
som är immateriellt

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Islam – en förvirrande blandning av fromhet och brutalitet

Den islamska kulturens etablering i Sverige de senaste 10-15 åren har väckt uppseende och väckt många frågor. Inte kanske religionen i sig, mer den samhällssyn och familjekultur som är en konsekvens av den. Det islamska förhållningssättet.

Hur förstå tänkesätt och livspraxis som levt kvar i över tusen år? Har en modern människa ens en möjlighet? Hur förhålla sig till en kvinnosyn vi upplever som problematisk? Borde man inte protestera? Och hur kan vi i ett samhälle som sätter friheten så högt förstå en mentalitet så reglerad av dogmer, påbud och förbud?

Vi svenskar sätter en ära i att vara fördomsfria. Vi vill gärna ta hänsyn till olika aspekter innan vi bildar oss ett omdöme. Hellre fria än fälla. ”Det är väl inte så farligt”, säger vi. Men den islamska kulturen är en tuff uppgift. Den ställer mycket på huvudet i ett sekulariserat modernt samhälle.

Den islamska kulturen tog svenskarna på sängen. Yttringar av en urgammal hederskultur chockerade oss med sin patriarkala tradition. Ett land med världens kanske mest emanciperade kvinnorörelse stod plötsligt öga mot öga med uråldriga familjestrukturer där kvinnan ses som familjens och mannens ägodel.

Långsamt gick det upp för oss att föräldrar och släkt i många muslimska familjer bestämmer äktenskapspartner till döttrarna. Bröder vaktar som hökar över att systrarna är orörda före bröllopsnatten. Brott mot detta straffas i bästa fall med misshandel, i sämsta med döden. Pela och Fadime, två unga kvinnor som dödats av dessa skäl blir ikoner i kampen mot hederskulturen i landet.

I början trodde vi inte riktigt att detta var sant.Utsatta döttrar och systrar som gick till polisen och berättade om dödshot från familjen fick rådet att gå hem igen och ”tala ut”. Det är först de sista åren polisen fått utbildning i hur allvarligt menade dessa dödshot i verkligheten är.

Andra spektakulära incidenter inträffar efter hand. Skolflickor uppträder i klassen med burka. De säger att deras religion kräver det. Läraren vägrar eftersom hon inte anser sig kunna kommunicera utan ögonkontakt och minspel. Den pedagogiska uppgiften försvåras.

En muslimsk kvinnlig programledare i svensk TV vill inte ta en manlig deltagare i hand av religiösa skäl. Gesten upplevs som kränkande och debatteras livligt i media. I en förskollärarutbildning bär en kvinnlig muslim ansiktsslöja som bara visar ögonen. Hennes avsikt är att fortsätta med det i umgänget med barnen när hon är färdigutbildad. Lämpligheten i detta ifrågasätts av hennes lärare.

Men det är utan tvivel intoleransen och våldsbenägenheten som kommit att prägla bilden av islam här hemma. Dödsdomen mot Salman Rushdie chockade en hel värld. Att det kunde vara förenat med livsfara att utmana muslimska dogmer fick också författaren Taslima Nasrin erfara då hon var tvungen att fly till Sverige från Bangladesh efter dödshot för att ha skrivit olämpligt om islam.

De överdrivna reaktionerna på Muhammedteckningarna skrämde liksom det spektakulära mordet på öppen gata i Holland där en regissör fick sätta livet till för att han misshagat muslimska fundamentalister. Elfte september liksom oräkneliga terrorattentat, självmordsbombare, al Quaida och prästväldet i Iran är andra exempel på extrema företeelser med islamska förtecken.

Upplysta människor upprepar ideligen att islam är en fredlig religion. Säkert är det så. Och säkert strävar de flesta muslimer i västvärlden att integreras i det moderna samhället. Men lika uppenbart är att inslag i den islamska kulturen har djupt problematiska drag.

Det är inte konstigt att breda folklager hyser misstro mot islam efter vad som hänt. Har seriösa företrädare för islam råd med detta? Man kan inte gärna skylla denna misstro på en okunnig befolkning. Bevisbördan ligger på landets muslimer. De vet hur saker ligger till. De kan bringa klarhet i denna förvirrande blandning av fromhet och brutalitet.

Många har länge undrat varför man inte på centralt muslimskt håll gått ut med en deklaration om vad majoriteten av landets muslimer står för – och vad de tar avstånd ifrån. Hur förhåller sig moderata muslimer till fundamentalisternas misskreditering av islam? Pågår det över huvudtaget en interndebatt?

Klargörs inte detta cementeras missförstånd och fördomar vilket bara faller tillbaka på landets muslimer. Varför har inte muslimska organisationer och förbund bekantgjort hur man står till extrema yttringar och händelser som uppmärksammats? Är det inte snart dags att ta bladet från munnen och börja bygga upp ett förtroende som på sikt kan grundlägga en respekt för islam?

Eller ska man lämna walkover till Sverigedemokraterna?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

De svenska skolorna brinner

Skolorna i landet brinner. En varje dag.  Skolministern vill ha rättning i leden och hårdare tag. Ordningsmakten är rådvill och media har inga idéer. Man frågar sig yrvaket varför detta händer.

Som om vi inte minns vår egen skolleda. Pluggandet. Det dagliga harvandet med läxor, provskrivningar, mobbing, tristessen i klassrummet  år ut och år in. Och den ständigt närvarande, halvt omedvetna frågan: varför måste jag?

Förr fann sig lydiga generationer  utan knot i att förödmjukas av läraren. Det var inte tal om annat. Men under decenniers gång har makten förskjutits. Idag terroriseras läraren. Lärarmobbing är vanligt. Och nu eldar man skolor. Trycket växer.

Är det svårt att förstå? I en ålder då livet går upp som en sol och alla upptäckter väntar på att få upplevas, stoppas barnen in på institution. Mot sin natur. Frihetsvarelser som fängslas under en räcka av år eftersom de måste och så har det alltid varit.Ser man inte det uppenbara?

Att barn är nyfikna av sig själva. Hela deras natur är inriktad på kunskapande. Ingen vuxen behöver anstränga sig för att få barn intresserade. Det är de redan.  Och deras kunskapstörst är omättlig. Varför då tvinga dem?

Det är inte fel på skolan som idé. Det är tillämpningen som är problematisk. Vi vet alla hur det är. Barnen stormar entusiastiskt in i skolan det första året, villiga att lära sig allt om världen. Men istället för att få svar på sina frågor möts de av tvånget att lära sig saker de inte frågat efter. Redan i andra-tredje klass är deras förtroende knäckt och tristessen etablerad. Skolan var sällan svaret på deras längtan. Det är inte bristen på god vilja hos barnen som är problemet. Det är skolan.

Alla vet att skolan är tråkig. Det är en självklarhet att det är en tvångsanstalt där det gäller att bita ihop. Så istället för att diskutera en grundläggande reformation förstärker vi tvånget. Och oroas över att ungdomarna visar destruktiva beteenden. Som om det är deras fel. Är det inte i själva verket en reaktion av vanmakt vi ser? Är inte skolbränderna egentligen en logisk konsekvens av en ovärdig situation som blir alltmer ohållbar?

Vänd på det. Skulle barnen elda upp en skola de tycker om? En skola där de dagligen får möta omtyckta lärare som öppnar upp spännande kunskapshorisonter och världsperspektiv? En skola som  respekterar och inspirerar deras egna frågor och behov? Naturligtvis skulle de inte sätta eld på en sådan skola. De skulle slåss för den.

Att skolorna brinner är inget ordningsproblem, det är ett pedagogiskt problem.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)