Waldorfskolornas hemlighållande av antroposofin

Hon hade precis börjat på det nya jobbet efter att just ha gått ut waldorfskolan. En dag fann jag henne sittandes framför en datorskärm med en massa text på. Jag tittade närmare. Rubriken löd ”Ahriman”. Då jag frågade varför hon läste en sån avancerad esoterisk text sa hon att hon måste få någon hum om vad antroposofi var nu när hon jobbade här. Men du har ju gått 12 år i waldorfskola! Ja, men där fick vi inte veta någonting om antroposofi…

Att ungdomar som gått ut waldorfskolan hålls okunniga om antroposofi är tydligen mer regel än undantag. Jag har hört flera som haft liknande erfarenheter. En elev i Norge hade till exempel fullt sjå att få någon lärare att bli handledare för hennes tolvårsarbete i antroposofi, en annan berättade att han såg att ingen upplysning om waldorfpedagogikens bakgrund var schemalagd i slutet på tolvan. Då krävde han och några till i klassen att få bli informerade, varpå en kunnig antroposof anlitades. Vad vill ni veta? var det första han sa. Och så fick de fråga. Inget var förberett.

I ett annat sammanhang fick jag veta att en god vän, som hoppat in på ett vikariat som waldorflärare, fick instruerat för sig av kollegiet att absolut inte nämna något om antroposofi då han skulle informera nyblivna föräldrar i skolan om waldorfpedagogik.

Man tar sig för pannan. Javisst är det skrivet i sten att waldorfskolorna inte är livsåskådningsskolor där man lär ut antroposofi, javisst är det självklart att lärarna varken vill eller skall påverka eleverna ideologiskt – men att inte upplysa barnen i sista klassen om pedagogikens ursprung känns som att man smiter från ett ansvar. Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.

Och detta visar sig också vara precis så waldorfföräldrarna uppfattar det i både USA och England där många waldorfskolor inte nämner den antroposofiska bakgrunden för sina föräldrar. När det så småningom ändå kommer fram blir många bestörta och känner sig lurade. De söker sig sedan ofta till olika waldorfkritiska sammanslutningar och bekrigar sen i åratal både waldorfpedagogik och antroposofi. I Kalifornien resulterade detta för några år sedan i ett segdraget rättsfall.

De goda intentionerna om att inte pådyvla eleverna en livsåskådning och ytterligare understryka att waldorf inte är en livsåskådningsskola har där gått till en sådan överdrift att föräldrarna tror att man smyger med antroposofin, att man håller det hemligt för att man har en dold agenda.

På sexti- och sjuttitalet då waldorfrörelsen började etablera sig på allvar i Sverige fick vi veta att i tolfte klass upplyste man om antroposofi i samband med religionsundervisningen, alternativt en schemalagd timme på vårterminen.

Är det inte så det skall vara? Eleverna har rättighet att få perspektiv på skolans värdegrund innan de slutar. Och att föräldrar då de introduceras i waldorfpedagogiken inte får veta något om bakgrunden är märkligt. I båda fallen har man en möjlighet att bekantgöra vad antroposofi är i ett sakligt sammanhang utan för den skull anklagas för mission.

Kanske drar man sig för att man är osäker på hur man skall formulera sig. I så fall borde det vara på tiden att en hyfsad text skrivs och distribueras till alla skolor. Eller är det att svära i kyrkan?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Antroposofins identitetsproblem är avsiktligt

Antroposoferna har en bristande förståelse för antroposofins identitet. Och eftersom det därför inte finns en gångbar formulering av antroposofins egenart snickrar var och en till sin egen förklaringsmodell. Detta upplevs inom rörelsen inte som en brist, utan paradoxalt nog som något positivt. Som om det är bra att antroposofins komplexitet inte låter sig fångas i en kortfattad sammanfattning. Som att det skulle vara ett tecken på kvalitet.

Detta är nog den avgörande orsaken till den märkliga bristen på klarhet vad begreppet antroposofi innebär. Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.

Man har helt enkelt gjort en dygd av nödvändigheten genom att likställa antroposofins identitet med dess komplexa innehåll. Eller med andra ord: Processen som syftar till en förståelse av antroposofin ÄR antroposofi. Det ses därför som en pedagogisk poäng att intresserade har svårt att förstå antroposofins särart. Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.

Alltså inte förståelse som förutsättning för ett intresse – utan intresse som förutsättning för en förståelse.

Man likställer därmed på sätt och vis den egna osäkerheten med den ytligt intresserades. Som om man vill understryka det komplicerade i antroposofin istället för att förenkla. Denna bakvända kommunikation måste vara ett unikum i en tid då marknadsföring är allt. Och en obegriplighet för alla utom för antroposofer. Man kan fråga sig om denna hållning är i linje med vårt uppdrag som representanter för antroposofin. Skulle Steiner idag ha samtyckt? Är det verkligen OK att antroposofin framstår som obegriplig?

Sen kan man också se detta förhållningssätt som ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag. Där den frihet man ger var och en att själva formulera egenarten visar på en långt driven respekt för vars och ens omdöme. En manifestation av en decentraliserad rörelse där centrum bugar inför periferin.

Att på detta sätt ”filtrera bort” intresserade är en taktik som verkligen har lyckats. Medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet i vårt land ligger fortfarande under två tusen. En märkligt låg siffra om man ser till de allmänmänskliga mervärden och goodwill antroposofin skapat. Men hållningen är konsekvent. Den gåtfulla exklusivitet omvärlden upplever sammanfaller uppenbarligen med självbilden hos rörelsens silent majority.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den antroposofiska värdegrunden

Antroposofins grundläggande värderingar är inte desamma i dag som då de formulerades i början av förra seklet. För några år sedan gjordes därför ett första försök att formulera en värdegrund, publicerad i Forum för antroposofi. Den är ännu ofullständig och måste ständigt förändras för att vara ett sant uttryck för en gemensam plattform.

1. Andliga sammanhang är orsaken till den sinnliga världen, till allt som vi uppfattar med våra sinnen. De upprätthåller livet i alla enskildheter och ger tillvaron en överpersonlig mening.

2. Denna dimension är människans urhem eftersom hon i grunden är ett andligt evighetsväsen. Genom den fysiska inkarnationen blir människan en länk mellan den andliga och den fysiska världen samtidigt som hon är medskapare av historien.

3. Människans andliga ursprung visar sig tydligast i förmågan till självmedvetande, självreflektion och språk. Tänkandet är en andlig aktivitet.

4. Ur dessa förmågor uppstår möjligheten till frihet som tillsammans med självmedvetandet ger människan hennes unika ställning i evolutionen och ett övergripande ansvar för jordens utveckling.

5. Existensen av tankeförmågan ställer människan inför en rad uppgifter av moralisk, etisk och social karaktär. Vår frihet ger oss möjlighet att vara både destruktiva och konstruktiva. Antroposofins syfte är att ge människan verktyg att verka för en ansvarsmedveten utveckling inom alla livsområden.

6. För en sådan strävan krävs odling av ideal kring sannhet, godhet och skönhet. I den andan kan den enskilda människan i sitt inre arbeta med att utveckla förmågor som kompletterar hennes mer vardagliga sinneserfarenheter, förädlar hennes karaktär och ger henne självinsikt.

7. Människan är ett socialt väsen beroende av andra människor för sin personliga utveckling. Insikten om detta motiverar till medkänsla, solidaritet och respekt för demokratiska värden.

8. Människan skapar genom sina unika förmågor ständigt nya dimensioner av kultur, vilket kommer till uttryck inom konst, vetenskap, teknik, handel och andra områden av mänsklig samverkan. Detta gigantiska utvecklingsprojekt är ytterst förorsakat av den mänskliga tankeförmågan.

9. En antroposofisk samhällssyn vill stärka och utveckla det civila samhället, det vill säga de fria individuella och kulturella initiativ och värden som existerar vid sidan av politiska beslutsprocesser, näringsliv och handel.

10. Meningen med livet är att leva det. Jordelivet är ett uttryck för jagets strävan efter utveckling för sig själv och den ödeskrets av mänskliga relationer det är en del av.

11. Människans jag är odödligt. Den fysiska döden är en födelse in i den andliga världen där karma bearbetas inför nästa inkarnation.

12. Från en självklar men ofri relation till andliga väsen i tidernas början har människan under historiens gång utvecklat en allt större självständighet i sitt kunskapande om världen. De senaste århundradena har därför religionen i framför allt det europeiska livsrummet spelat en alltmer undanskymd roll. Den moderna tidens fokusering på utforskandet av materien är en konsekvens av denna fortgående medvetenhetsutveckling.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Kärva villkor i lumpen

Alla som gjort lumpen vet att det är hårda bud när det kommer till vissa praktiska detaljer. Som till exempel då man låg ute i fält och latrin ordnades genom att helt sonika gräva en grop mellan två träd och spika upp en stör emellan i lämplig sitthöjd. Voila! Varför krångla till det?

Att avträdesfrågan i busken utvecklats sen jag gjorde lumpen för 40 år sedan var visserligen väntat, men knappast på det sättet dottersonen beskrev under sitt besök i julas.

En liten plastställning i huk-höjd har nu ersatt pinnen mellan träden, berättade han. Plastställningen består av en rund ring med fyra ben som placeras på marken. I ringen stoppar man en specialdesignad svart liten plastpåse som viks runt kanten. Och när man gör det man måste göra får man inte sitta på ringen, då viker sig plastbenen. De tål nämligen ingen belastning. Beklagliga misstag har gjorts därvidlag med otrevliga följder. Det gäller med andra ord att ta ett stadigt grepp om knäna och sätta igång utan intimare kontakt med underlaget.

And that’s only the beginning. När du är klar är det dags att examinera påsens innehåll. Vad har det för färg? Hur är konsistensen? Och vad väger det ungefär – 3 eller 4 hekto? Detta noteras noggrant i en avföringsloggbok som finns i den omedelbara närheten. And now for the fun part – innan påsen förslutes suger du ut luften i den. Med munnen. Luftfyllda påsar tar nämligen onödig plats, meddelades det.

You’re kidding me – right? Undrar du. Nej, inte alls. Och på frågan ”varför” får man i det militära rutinmässigt svaret ”därför”. Men på grund av de egendomliga rutinerna kände sig ansvarigt befäl ändå nödsakad till ett klarläggande då idén först presenterades. Han menade att statusen i loggboken dagligen noga studerades av ansvariga befäl som där kunde hålla sig à jour med maghälsan hos mannarna. Häpp!

Nå, men placeringen av latrinen? Befälen försäkrade att en diskret plats skulle utses. Och man föreställde sig ett avlägset buskage, sa dottersonen. Fel. Det blev alldeles intill tältöppningen. Att förrätta sitt tarv i åsynen av in- och utpasserande är tillräckligt illa. Att numera även tjejer gör lumpen gjorde inte situationen bättre. Efter en tid överklagades därför beslutet varpå latrin placerades mitt i lägret på en liten kulle med full insyn från alla håll. Då slapp man åtminstone odören.

Exakt hur påsarna förslöts framgick inte helt tydligt i dottersonens berättelse, inte heller hur de samlades in. Men jag antar att någon sorts latrin-leverans var upprättad. Sånt är de ju bra på i det militära. Att organisera, alltså. Tilläggas bör väl också att uppgifterna kommer från Norge – och att det där med att suga luften ur påsen var ett skämt av befälet vid genomgången.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Är Miljöpartiet ett antroposofparti?

Miljöpartiet bildades i slutet av sjuttitalet i Tyskland som Die Grünen. Det var inte ett vanligt parti. Namnet visade att vi här inte hade att göra med traditionella gruppegoistiska syften eller ideologier. Det blev snart klart att bakom värnandet av miljön låg en uttalad samhällskritik som bottnade i en vädjan till vårt samvete.

Förutom bekymret över missbruket av miljön luftades ett antal områden som manade till besinning: Man vill verka för social och global rättvisa, kretsloppsekonomi, ickevåld, djurrättigheter och civil olydnad.

Man ville förnya formerna för traditionell partipolitik och avböjde därför att definiera sig som ett höger- eller vänsterparti. En traditionell partiledare var inte aktuell, det valdes istället två språkrör, en man och en kvinna. Man introducerade en ledigare klädkod och en utpräglat feministisk ton. I början var det inte ovanligt att kvinnliga miljöpartister ammade mitt under brinnande partimöte. Ett parti med en attityd.

Hela ansatsen var anti-establishment. Intrycket i början var en kulturell rörelse som valt den politiska plattformen som ett sätt att nå ut. En kulturimpuls som antroposofer brukar kalla det. Därför var det inte konstigt att det bland initiativtagarna till partibildningen i Tyskland fanns antroposofer.

Så till antroposofernas tidigare samhällsengagemang inom skola, vård och omsorg kunde med Miljöpartiets intåg på banan läggas partipolitiska ambitioner. För även om antroposofer återfinns inom alla partigrupperingar kom Miljöpartiet att betraktas som något av ett antroposofparti. I antroposoftäta Ytterjärna är det speciellt tydligt i och med att MP där är största parti.

När detta är sagt ligger det nära till hands att fråga om MP är ett tregreningsparti. På tjugotalet lanserade nämligen Rudolf Steiner en samhällssyn som han kallade tregrening, en närmast anarkosyndikalistisk idé om att samhället inte bara består av staten och kapitalet, utan en tredje makt – civilsamhället eller kulturlivet.

Denna tredje gren i samhällsträdet handlar om oss som skapande kulturvarelser, det som identifierar oss som enskilda individer i en kulturkontext. Här föds idéerna, här finns kunskaperna, här vårdas våra ideal, myter, vår identitet som människor. Kulturen är samhällets smörjmedel. Det är här samhället börjar.

Steiner menade att när betydelsen av denna tredje gren blir uppenbar kommer den att få en lika stark representation som politiken och ekonomin nu har. 1919 agiterade han för idén, som väckte viss genklang både i det styrande skiktet liksom i proletära kretsar i dåtidens Tyskland.

Idag har civilsamhället ingen formell representation. Det finns överallt och syns därför inte. Dess egenart har inte formulerats, vilket gör det otydligt. Därför är det bara det politiska och ekonomiska som som styr. Vi lever i ett tvågrenat samhälle.

Denna samhällsutopi har stötts och blötts i antroposofkretsar i snart ett sekel nu. Man ”tregrenar” sina organisationer och aktiviteter, man har en tregrenad människobild (tanke, känsla, vilja) som ligger till grund för både waldorfpedagogiken och den antroposofiska medicinen. Men tregreningen som samhällsmodell har man inte lyckats etablera i tidens idéklimat.

Om man nu inte ska betrakta MP som ett försök. Troligtvis var det en av avsikterna – i alla fall i början. Idag är det mera tveksamt.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Har antroposoferna förstått antroposofin?

♦ ♦ ♦ Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Det var han som formulerade uppgifterna. Det var han som formulerade uppgifterna. Efter hand förklingar hans impuls utan att vi egentligen summerat vad den kommit att innebära. Utan gemensamma rådslag om framtida riktlinjer. För är det inte så han skulle ha gjort?

Arne inbjöd oss alltid att vara delaktiga. Istället lunkar det bara på som om inget hänt. Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Kanske är det just detta fantasilösa business as usual som utgör själva markören för paradigmskiftet. Troligtvis behöver vi tid att rätt värdera.

Sedan länge är vi inne i ett krasst samhällsklimat där vår strävan rådbråkas i en normaliseringsprocess som hotar att beröva oss det vi kom hit för: inspirationen, idealismen, offerviljan. Mitt i allt det vanliga kan det slå en att vi faktiskt hade förmånen att få vara i paradiset en stund. Idag är vi upphunna av de grå männen.

Men en epoks höjdpunkt måste med nödvändighet följas av en nedgång. Och även här finns uppgifter. Bakvattnet behövs också, det ger perspektiv. Att normaliseringen resulterat i konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är en oundviklig följd av vår brist på format. Men detta är också karma.

Man kunde önska att rörelsen igen skulle få en kraftfull och karismatisk person att inspirera oss. Men många avvisar denna önskedröm. ”I vår tid”, säger de som har läst sin Steiner, ”ska man inte ha den gamla sortens ledare. Uppgiften för framtiden är ett ledarskap på kollegial nivå”. Med framtid menar man egentligen nu. Men det är svårt att se att vi idag plötsligen skulle vara mogna att i en sorts masskollegium leda antroposofin in i framtiden. Steiners utsaga om framtidens ledare måste rimligtvis tolkas mer principiellt och då avse mer utvecklade människor.

Dessutom var Arne långt ifrån en traditionell ledartyp. Genom att definiera påtagliga ideal vi kände igen fick han oss att dra åt samma håll. Känna att vi alla deltog. Ingen av oss kommer i närheten av den förmågan idag. Landskapet är ett helt annat. Stigarna är upptrampade, den kreativa atmosfären ersatt av alltmer fastställda rutiner.

Men kanske har vi större problem. Vi har till exempel ännu inte lyckats formulera antroposofins egenart, vilket gör den obegriplig för offentligheten. Man kan inte uppfatta själva idén antroposofi som tankefigur. Därför är den i praktiken non existent, man ser bara en gruppering med ett namn man inte förstår innebörden av.

Man kan undra varför vi under alla dessa år inte prioriterat frågan. En obekväm teori är att vi själva inte förstått de väsentliga dragen i antroposofin. Förstår man inte kan man heller inte förklara för andra. Tanken är inte så orimlig som den verkar. Antroposofins massiva mångfald och brist på sammanfattningar gör den svåröverskådlig.

Det råder delade meningar om vad antroposofi är därför att vi inbördes ännu inte enats om antroposofins identitet. En del menar att antroposofi är en skolningsväg, andra att det är en vetenskap, ytterligare några att det är en världsåskådning. Arne t ex föreslog `livskonst’. Dessutom finns en utbredd föreställning bland antroposofer som avvisar en enhetlig beskrivning av antroposofi. Man menar att otydligheten är bra eftersom den visar på bredden och ger var och en frihet att själva avgöra hur antroposofin skall förklaras. En ”sanktionerad” beskrivning av egenarten skulle beröva oss möjligheten till egna formuleringar.

En sådan hållning gör inte antroposofin precis lättillgänglig. Av den som trots allt intresserar sig krävs en avsevärd ansträngning att ”komma åt” antroposofin. Till bilden hör ointresset i ledande kretsar för medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet. Den förhållandevis låga tillströmningen av medlemmar är inget som föranleder analys. Inga självkritiska samtal om tänkbara orsaker, än mindre förslag till åtgärder.

Medlemsantalet är en icke-fråga. Man anser det otillbörligt att ingripa i människors fria val genom att på något sätt göra vägen in i våra sammanhang enklare. Det betonas att medlemskap i Antroposofiska Sällskapet är en privat angelägenhet. Från ledande håll ser man ingen anledning att underlätta den processen. Orsaken kan man fundera mycket över.

Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande. Detta är fortfarande en känslig materia som ännu inte anses mogen att diskutera i den konsensuskultur som så starkt präglar vårt antroposofiska samtalsklimat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.3/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Är du din grannes fånge?

Den mest elementära formen av makt utövas ansikte mot ansikte av individuella aktörer, menar Johan Asplund, som jag skrev om tidigare angående våra hälsningsceremonier, eller sociala utantilläxor som han kallar dem. Så länge du och din granne har ett gott förhållande och hälsar på varandra kan man inte urskilja någon maktdimension i era mellanhavanden. Men makten ligger där latent.

Det är när ni blir okontanta och du slutar hälsa på honom du börjar ägna dig åt maktutövning. Du är fortfarande kapabel att hälsa. Det är bara det att du inte gör det. Du undanhåller därmed en fri nyttighet.

Du kanske inte i början riktigt förstår att du utsätter grannen för en sanktion, eftersom du är arg på honom. Det är mer en spontan aktion från din sida. Men den blir snart tvingande. Du upprättar mer och mer former för en naken form av makt: mikromakten. Och nu talar vi om krav på ren underkastelse.

Men låt oss vända på steken. Ni har istället alltid haft ett gott förhållande. Ni inte bara hälsar otvunget på varandra, ni är så goda vänner att ni varierar era sociala utantilläxor. ”Tjolahoppsan där!” Ni saluterar eller vinkar, stirrar skämtsamt stint på varandra, spelar formella och högtidliga. Eller vid extrem välvilja hälsar på varandra med idel invektiv.

Men så en dag händer något märkligt. Din granne ropar en hälsning på över tjugo meters avstånd. Det har aldrig hänt förut. Du returnerar naturligtvis hälsningen, men undrar vad som hänt. Vill din granne nånting? Nej, uppenbarligen hälsade han bara.

Någon dag senare kommer din granne in på din tomt för att hälsa på dig. Du blir besvärad men försöker låta bli att visa att du är det. ”Vad har tagit åt Georg”, säger du till din fru. Ytterligare en dag senare står din granne mitt på din gräsmatta och hälsar på dig. Tydligen vill han prata också. Har det hänt nånting? Är han full?

Stegras denna brist på distans känns det alltmer obekvämt. Ägnar sig grannen åt maktutövning? Du besvarar fortfarande hans hälsning, men alltmer motvilligt, alltmer stelt och avvisande. Till sist säger du ingenting och rör inte en min. När det gäller ditt beteende behöver vi inte tveka att beteckna det som maktutövning. Du har ett bestämt syfte, nämligen att förmå din granne att retirera.

Du avvisar honom. Försöker framtvinga en reträtt. Till en början försöker du troligen skyla nakenheten i din maktutövning. Du motar bort honom, men försöker göra det varligt. Det kan hända att du lyckas.

Det kan också hända att du inte lyckas. Härigenom gör han dig faktiskt maktlös. Dina försök att utöva mikromakt slår slint. Då återstår bara att övergå till handgripligheter.

Du kan naturligtvis också ge dig. Du övergår till att hälsa på och prata med din granne snart sagt när som helst och var som helst. Du låter honom komma in i ditt hus och låter honom invitera dig in till sig. För en utomstående betraktare kan det se ut som om ni nu hade ett osedvanligt gott vänskapsförhållande.

I själva verket är du din grannes fånge.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Bilder från Stockholm när det lackar mot jul

Humlegårdens lekplats: en rad barn med varsin trehjuling utan pedaler (man sparkar sig fram) står förväntansfulla i kö framför en vattenpöl. Plötsligt sätter man igång och under glada skratt och plask kör man igenom lervällingen. Sist i kön stannar en, går av och börjar skyffla upp lervatten på den breda bakaxelns små fördjupningar. Tydligen anses försöket misslyckat, för pojken ansluter sig skyndsamt till de andra. Och så upprepas proceduren under skrik och skratt. Och sen igen. Och igen.

I höjd med KB kommer en dam på permobil i god fart med två kopplade knähundar efter sig som har fullt sjå att hänga med. De små benen går som trumpinnar. Plötsligt ringer damens mobil. Hon stannar och pratar medan hundarna pustar ut. Sen iväg med full fart släpandes på hundarna.

På Stureplan ett flott designat svart skåp en knapp meter högt med blinkande blåa ljus. Det visar sig vara en tryckluftspump för cyklar. Stockholmarna är nämligen numer ett cyklande släkte.

Dundrande koffertar dras på små hjul utmed trottoaren av energiska kvinnor på resande fot. På väg hem från Centralen?

Framför mondäna biografen Rigoletto står en bullrande, skitig och stinkande sopbil i full aktion. Den ser nästan skamsen ut. Men föraren kör snart iväg. Den sura soplukten skingras.

På Hötorget energiskt och högljutt hojtande försäljare av grönsaker, frukt och blommor: ”Hej,hej, välkommen! Trattkantareller halva priset! Vill du ha kantareller som är gula också? Oj va billigt, oj va bra!”

Utanför Mac Donalds en håglös kö på 9 personer tvärsöver trottoaren till en bankomat. Folk får gå ut i gatan för att komma förbi. Utan knot. Folk som ska ta ut pengar respekteras. Tålmodig stillhet mitt i livet och rörelsen på gatan. Här bidas tiden.

Ung dam på cykel far förbi med ett högljutt gnisslande trampande som väcker uppmärksamhet. Men hon har viktigare saker i tankarna. Har kanske inte ens märkt problemet. Vet kanske inte hur man smörjer cykelkedjan.

Repliker i vimlet i Hötorgshallen: ”Hur gick det igår?” ”Det gick åt helvete”.

På Sergels torg, strax under rondellen ett hav av vilande duvor på ett område befriat från gångtrafikanter, knarklangare eller butiksstånd. Nedsjunkna med fötterna under sig. Flera ligger lite snett, som kantrande båtar på stranden vid ebb.

Vid foten av Observatoriekullen en lekhage med några baracker. Uppifrån slänten ser man texten på taket: They said ”SIT DOWN”. I stood up.

På Birger Jarlsgatan ett skyltfönster med texten Welcome stupid, art directors and anyone who cares.

I NK:s nya julskyltning djur som rör sig mekaniskt i naturmiljöer. Folksamling framför varje fönster. Små barn leds varsamt fram där de förundrade står och tittar medan deras små näsor andas imma mot fönstren. Menande och ömsinta leenden mellan de vuxna bakom barnen.

Från ett litet duschliknande munstycke i toppen av stammen precis ovanför granen i Buttericks skyltfönster hälls små frigolitflingor ned över grenarna. Längst ned sugs de upp i stammen och åker upp igen. Stadens första självsnöande julgran!

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Politikerna tar inte oron för islam på allvar

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 6 votes)

Att låta bli att hälsa på grannen

Vi träffar någon vi känner, och vi hälsar. En hälsningsceremoni kan vara över på någon sekund. Beteendet sitter i ryggmärgen. Ändå är den tätt packad med socialt innehåll. Detta är sällan medvetet hos oss, men tittar man närmare på processen är den rätt komplicerad. Och väldigt intressant. Detta blir tydligt om man betraktar ett vardagligt skeende.

En bekant till mig råkar komma förbi när jag pumpar min cykel, vilket jag observerar först när han passerat mig. Nu måste jag reparera skadan. Jag ropar efter den andre och försäkrar att jag nyss inte såg honom. Den andre nickar och ler. Det här höll på att gå illa! I det återställande av ordningen som sedan följer kan man förnimma en svag ton av panik. Även återställandets turer sker ”utantill”. Vi har lärt oss långt fler sociala psalmverser än vad vi normalt anar.

Att det finns folk som forskar i dessa beteenden hade jag inte en aning om då jag fick en bok i min hand av professorn i kultursociologi Johan Asplund som heter Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (Göteborg 1987). Den är full av exakta iakttagelser av hur komplexa våra sociala koder är. Den rekommenderas alla som vill förstå vad det är för socialt spel vi helt omedvetet deltar i dagligdags.

När du hälsar på din granne förväntar du dig att han skall returnera din hälsning, vilket han också gör. Först erkänner eller bejakar du honom, därefter erkänner eller bejakar han dig. Det är ömsesidigheten i situationen som vi bör ge akt på. Upphäver du ömsesidigheten drabbas inte bara din granne utan också du själv. Låter du bli att hälsa på honom och således förnekar honom, berövar du honom kapaciteten att erkänna och bejaka dig.

Och då vidtar ett beteende som inte bara är komplicerat – det är mer ovant och kräver en rad improvisationer. Det är besvärligt och omständligt. Anta att du och grannen råkat i nån sorts konflikt. Vänskapen har förbytts i ovänskap. Men fortfarande stöter ni hela tiden på varandra vid tomtgränsen, på gatan, i snabbköpet.

Du måste, när du överraskande blir varse din granne, till att börja med förhindra att dina ögonbryn gör en liten och mycket snabb rörelse uppåt. Härnäst måste du låta bli att dra en smula på munnen. Du får inte le åt din granne. Åsynen av grannen utlöser vidare en impuls till ett uppåtriktat ryck i din högra arm, en impuls som måste undertryckas, liksom det ”hej” som du var på vippen att som vanligt uttala. Det är nu du vänder ryggen åt honom.

Du har lyckats genomföra scenariet klanderfritt, men upplever ingen glädje. Du känner dig istället illa till mods. Men efter några få försök behärskar du konsten att låta bli att hälsa. Vid nästa sammanträffande glider din blick helt uttryckslöst över och förbi din grannes ansikte – som om han inte alls stod där.

Men det hela är ytterst plågsamt. Så istället för att slippa spela detta spel börjar du istället undvika honom. Du börjar gå ut och in i ditt hus via bakdörren. När du ska gå till brevlådan efter tidningen tittar du först ut genom fönstret för att se att din granne ej är i faggorna. Du väljer nya tidpunkter för besök på posten och snabbköpet.

Så småningom inträder förhoppnings normaliseringsfasen. Grannen erbjuder en normalisering av ert inbördes förhållande och du accepterar. Du återgår att hälsa på din granne och ni rabblar ömsesidigt upp era sociala innantilläxor varje gång ni träffas. På ytan ser allt normalt ut, men tittar man noga efter ser man att bägge parter iakttar en viss vaksamhet.

Den part som ursprungligen slutade hälsa och sedan övertalades att åter börja hälsa, kan behöva signalera att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Den andra parten kan å sin sida genomföra sina miner och gester med en antydan till reservation och att han uppfattat att den första parten signalerat att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Allt detta uttrycks med små omärkliga skiftningar i blickriktning, hållning, tempo, timing och liknande.

Om vi ska summera. Varje gång du möter din granne under pågående konflikt, berövar du honom på en hälsning. Du bestraffar härigenom din granne. Så snart någon förfogar över effektiva sanktionsmöjligheter och sätter dem i verket föreligger makt och maktutövning. Mikromakt kallar Johan Asplund detta när det handlar om ett skeende mellan två människor. Detta skall vi återkomma till.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)