Behövs Antroposofiska sällskapet?

Antroposofiska sällskapet syns inte. Var finns det? På detta brukar man svara att Antroposofiska sällskapet är vi alla. Sällskapet är du och jag. Och sällskapets själva syfte är att åstadkomma att människor möts i antroposofins namn. Men detta klargör knappast identiteten – åtminstone utifrån sett – utan bekräftar snarare Antroposofiska sällskapets anonyma framtoning.

Vad står sällskapet för, vad vill det, vad är visionen? Hur önskar det bli uppfattat av omvärlden?

Styrelsen för Antroposofiska sällskapet i landet ger inga klara signaler härvidlag. Den vidmakthåller status quo och gör vad den alltid har gjort – håller ett årsmöte, ett vintermöte och bjuder in en eller ett par föredragshållare per år. Utöver detta märks den väldigt lite. Orföranden och generalsekreteraren reser och träffar folk, men tar i övrigt inga initiativ som märks utåt. Inget påtagligt händer i sällskapet som skiljer det ena året från det andra.

För en rörelse som sägs vara ”förtrupper till förtrupperna” med storslagna uppgifter i världsutvecklingen känns detta onekligen lite tunt. Man kunde ju tycka att åtminstone en allmänt formulerad vision kunde vara på sin plats. Kanske till och med en intention. Hur ska sällskapet annars kunna bli räknat med? Eller ens synas?

För om Antroposofiska sällskapet inte vill något – utöver det självklara i att medlemmarna träffas – vari ligger då dess existensberättigande? Varför ska man vara medlem i en förening där ingenting händer? Antroposofin är framtidsinriktad – men skall vägen mot framtiden tillryggaläggas stillastående? Bristen på uppgifter, visioner och viljeinriktning skapar ett själsklimat av lätt uppgivenhet som knappast kan göra ett medlemskap intressant.

Tydliga intentioner och ett inspirerande ledarskap skulle synliggöra Antroposofiska sällskapet och engagera medlemmarna i en gemensam vilja att medverka i en utvecklingsprocess där antroposofin kan konkretiseras i vårt samhälle. Förmågor saknas inte – tvärtom – men utan tydligt ledarskap saknas det nödvändiga engagemanget

Den antroposofiska rörelsens praktiska verksamheter inom vård, skola och omsorg spelar en roll i samhället. Det är idéburna sammanhang som engagerar många människor. De syns och respekteras. Men Antroposofiska sällskapet söker fortfarande sin identitet och egenart – både internt och externt. Det har ännu inte lyckats uppnå en identitet och funktion utanför den av en esoterisk klubb. I praktiken oåtkomlig för utomstående.

Är detta verkligen vad man önskar? Vad är Antroposofiska sällskapets idé och vilken roll vill man att det ska spela i samhället?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla

Gud skapade världen med dess grundläggande struktur i tid och rum, materien och naturlagarna. Utvecklingen därefter bryr sig Gud inte om, utan förlitar sig på att de krafter han satt igång sköter resten – frambringandet av planeter och solsystem, djur och människor. Detta är grundsynen i den deistiska världsuppfattningen som rådde under upplysningstiden, berättar professor emeritus Bengt E Y Svensson i en understreckare i SvD 21/2.

Vi får också ta del av den teistiska uppfattningen som förutsätter att Gud hela tiden övervakar och påverkar skeendena från tidernas begynnelse till nu. Detta synsätt präglar judendom, kristendom och islam.

Det här kan man ju ha synpunkter på. Teismens dogm att Gud är god och allsmäktig skapar det så kallade teodicéproblemet: Hur kan Gud tillåta ondskan i världen om han samtidigt är god och allsmäktig? Det blir en motsägelse. Detta klarar deismen elegant genom att säga att Gud har gjort sitt genom skapelsen – sen får vi själva stå för det onda och goda. Voìla!

Materialismen – den världsåskådning majoriteten har av födsel och ohejdad vana, är en sorts biprodukt av vår tids stora idéströmning – naturvetenskapen. I noggrann praxis prövas, bevisas och motbesvisas de vetenskapliga rön som ökar vår kunskap om den materiella verkligheten. Vilket är alldeles utmärkt. Men resten av verkligheten då?

Den existerar inte. För den går ju inte att bevisa. Detta är mantrat vi får nerkört i halsen hela tiden av företrädare för den reduktionistiska världsbilden. Det är ren inbillning att hävda att det finns en andlig dimension av tillvaron. Verkligheten är inte så stor som du tror – den är mindre. Om du tror något annat är du lurad. Tro bara på det som kan bevisas, så är du på säker mark.

Det är en misstroendets höga visa. En världsbild som hämtar sin näring i förnekandet av andra världsåskådningar. Alla religioner har fel. Alla. Våra förfäder var vidskepliga, obildade och oupplysta som trodde på mytologier och myter. Kristus var en vanlig snickare. Punkt. Reduktionismen är ett rädslans manifest. Rädslan att bli lurad. Rädslan att inte vara säker på hur saker och ting står till. Osäkerheten inför något okänt man ändå inte är intresserad av att undersöka.

Men svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla. Verkligheten är för stor för det. Och begreppet Gud missförstått. Bilden av gubben på molntappen blir orimlig om man tar den bokstavligt. Gud är ett sammelbegrepp, en bild, en metafor för andliga väsen som upprätthåller livet. Orimligt? För en reduktionist definitivt!

Men är inte bilden av världen som en robot lika orimlig? Allt sköter sig självt bara. Sluta fråga!

I själva verket är synen på världen som besjälad kanske den mest konsekventa. Ingenting har liv av sig själv. Hur kan man tro det? Allt vi ser har andliga orsaker, upprätthålles av andliga väsen – annars skulle liv inte kunna existera. Hela universum är ande.

I reduktionismens evangelium finns inget svar på mänsklighetens stora frågor vad liv är, vad som händer efter döden och vad som är meningen med livet. Reduktionismen saknar inte bara svar, den förnekar frågorna. Och förminskar därmed människans roll och värde. De tror existensen hänger på bevis men förlorar det sant mänskliga i processen.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Problemen i den antroposofiska rörelsen (2)

Det var längesen waldorfskolorna var en spjutspets inom friskolerörelsen. Det var på den tiden Frans Carlgren skrev sina böcker som introducerade skolformen för en bred publik. På den tiden startade man en skola innan man hade skoltillstånd, vilket mer eller mindre tvingade kommunen att godkänna. Waldorf kämpade för friskolesystemet. Man var på G hela tiden. Som en snöplog gick man fram i svensk skolpolitik och luckrade upp det stenhårda statliga skolmonopolet. Tacka antroposofin för det!

Idag är bilden en annan. Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt. I pressade lägen har man tagit in ”vanliga” lärare som vartefter blivit alltfler och så sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.

Ett annat problemkomplex är många lärares svårigheter att formulera antroposofin för elever och föräldrar. Detta missuppfattas av en del föräldrar som hemlighetsmakeri vilket skapar långlivade fientliga motgrupperingar. Vi ser det i vårt land, men kanske är detta motstånd mer frekvent i England och USA. Föräldrar – och i vissa fall även gamla elever – menar att de blivit förda bakom ljuset om att antroposofins roll i waldorfpedagogiken är mer dominerande än man fått reda på. En del känner sig då lurade.

Det problemformuleringsprivilegium waldorfrörelsen hade några decennier existerar inte idag av den enkla anledningen att man inte längre har något att säga. Skolfrågor debatteras dagligen i media. Men från waldorfhåll är det knäpptyst. Vi har en skolminister med en hög svansföring. På sexiotalet hade han fått sina fiskar varma från waldorfhåll. Men idag råder gravlik tystnad. Detta kan av utomstående bara tolkas på ett sätt. Att waldorfrörelsen samtycker. Skolpolitiken är bra. Vårt skolsystem är invändningsfritt.

Men bakgrunden är snarare ett ointresse för Den Svenska Skolan. Man har fullt upp med sin egen för att orka skriva debattartiklar eller diskutera skolpolitik i TV:s morgonsoffor. På en direkt fråga blir svaret alltid: Vi har inte tid. Då det blev bekant att skolministern ville införa nationella prov i trean kunde en yrvaken upprördhet förmärkas här och var. Men alltför sent, skulle det visa sig. Dessutom var det långtifrån alla waldorfskolor som tyckte proven var fel.

Vilket visar på ytterligare ett problem inom waldorf – bristen på samordning. En närmast anarkistisk hållning är djupt rotad inom kollegierna i waldorfskolor. Man är autonom och faller inte undan för påbud. Detta är på både gott och ont. Det visar på en föredömlig självständighet, men baksidan av myntet är en oförmåga att agera som en rörelse när så krävs. Och att agera med en splittrad rörelse fungerar inte skolpolitiskt.

De problem waldorfrörelsen brottas med är säkert smärtsamma, men inte ointressanta. Frågan är bara om de kan leda till fruktbara förnyelseprocesser – eller om de stelnar i dogmatisk rutin. I det senare fallet kommer skolformen alltmer förlora sin angelägenhet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Problemen i den antroposofiska rörelsen (1)

Efter en rad dynamiska och expansiva decennier inspirerade av den karismatiske och initiativrike Arne Klingborg synes den antroposofiska rörelsen ha imploderat i håglös rutin och brist på identitet och orientering. Uppbyggnadsfasens entusiasm och offervillighet har övergått i trötta konventionella tankesätt och strukturer där den ursprungliga kreativiteten mer framstår som minnen än realiteter. Rörelsen har blivit gammal.

Låt oss betrakta något av det som föreligger.

Antroposofin – ideologin bakom de praktiska verksamheter som satt tydliga avtryck i det svenska samhället – saknar identitet och formulerad egenart. Dess komplexa världsbild sönderfaller i en rad tolkningsmodeller som snarare förvirrar än tydliggör bilden av antroposofin. Därför blir världsåskådningen inte bara svårgripbar för allmänheten – frågan är om antroposoferna själva förstår antroposofin.

En förklaring kan vara att den antroposofiska världsbilden fungerar som något av ett folkuniversitet där rikedomen i det nästan oöverskådliga materialet gör att en formulering av identitet och egenart upplevs som nästintill irrelevant. Det finns inget krav på förståelse för egenarten för att kunna botanisera i denna kunskapsbank. Man läser och läser och för många är detta ett livsprojekt. Man talar därför i antroposofiska kretsar ofta om det som det ständiga seminariet.

Detta gör att antroposofen sällan kan redogöra för sitt engagemang på ett för en utomstående begripligt sätt. Omdömet blir ofta fragmentariskt, allmänt eller svårförståeligt. Men från ledande håll har detta aldrig upplevts som något problem och därför har inga åtgärder vidtagits.

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Antroposofiska Sällskapet

Att Antroposofiska Sällskapet framstår som rena pensionärsklubben föranleder heller inga analyser. En växande majoritet av äldre medlemmar brukar annars vanligtvis vara ett bekymmer av rang i vilken förening som helst. Det innebär ju att tillflödet av yngre långsamt stryps och att rörelsens överlevnad är i fara.

Vad kan tänkas vara orsaken att yngre sällan söker medlemskap i Antroposofiska sällskapet?

Mycket känns uppenbart. Till exempel otydlig identitet och funktion, precis som hos antroposofin som sådan. Vad är sällskapet, vad gör det och varför ska man bli medlem? Amnesty, Röda korset och Greenpeace är lätta att stödja med ett medlemskap för att det är omedelbart klart vad de står för. Vad antroposofin står för är däremot okänt för de flesta. Denna brist på tydlig igenkänningsfaktor ger en identitetslöshet där allmänheten inte kan relatera till de unika värden den antroposofiska rörelsen skapat. Bristen på betydelsebärande identitet torde därför spela en avgörande roll för medlemstillströmningen.

Så även medlemsavgiften. Varför betala 1200 kr om året? För detta får man i princip inget mer än en medlemstidning. Att många trotjänare ändå betalar av solidaritetsskäl lockar knappast den nytillkomne. Man klarar sig gott ändå. Man vill inte binda upp sig. Och varför betala så mycket till utlandet? Är Steiners idé om medlemsfinansiering av ”världssällskapet” fortfarande relevant? Varför över huvudtaget betala mer än ett par-tre hundra om året?

Man kan också fråga sig om den av Steiner institutionaliserade umgängesformen för antroposofiska studier – grupparbetet – fortfarande är i takt med tiden. Oerhört mycket har hänt sen början på förra seklet när denna typ av sammankomster kändes självklara. Idag utvecklas nya former för samverkan, framförallt bland ungdomar.

Att rörelsen har problem är inte hela världen. Det verkliga problemet är bristen på initiativ att komma till rätta med dem. Istället tigs de ihjäl. Varför är svårt att förstå.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Hjärnan säger att jaget är en illusion

Det är intressant att följa de försök som görs att från ett materialistiskt perspektiv komma underfund med människans gåtfulla väsen. Det senaste exemplet är en artikel i Svenska Dagbladet (5/2) som ägnar sig åt frågan vad jaget är. Det är en betraktelse över den tyske filosofen Thomas Metzingers tes att jaget är en illusion.

Han hävdar att hjärnan aktiverar och upprätthåller en ”jagmodell”, en föreställning om organismen som en helhet, och innehållet i denna modell är det vi kallar jaget. Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, där våra sinnesorgan är kraftigt begränsade och bara ger oss ett begränsat utsnitt av en oformlig mångfald som vi inte kan föreställa oss.

Medvetandeprocessen är inte så mycket en bild av verkligheten som en tunnel genom verkligheten. I denna tunnel lever vi hela vårt medvetna liv, och genom att jagmodellen placeras inne i världsmodellen skapas ett centrum varifrån jag blickar ut över omgivningen. Hjärnan skapar en upplevelse av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan. På så sätt blir det lättare att orientera sig och hela livet blir litet enklare.

Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande, summerar artikelförfattaren Jan Söderqvist Metzingers teori.

Så kan man tänka om man vill förklara jagfenomenet utifrån ett enbart kroppsligt perspektiv. Man kan ju fråga sig vilka belägg han har för denna märkliga teori. ”Hjärnan aktiverar och upprätthåller en jagmodell” – varför skulle den göra det? Trots åtskillig tankemöda känns teorin på något sätt gripen ur luften. Tunnel genom verkligheten!

Problemet för den materialistiska världsåskådningen är att nå kunskap utanför the black box. Man kan inte förklara begreppet liv, bara analysera spåren av liv. Man ser inte logiken i döden, för man har inte det stora perspektivet – reinkarnationsförloppet. Man kan inte acceptera det kroppsfria tänkandet utan sitter fast i föreställningen om hjärnan som tankeproduktions-central. Och nu också som jagproducent – eller jagillusion, eller ”jaglös jagmaskin”.

Att vi säger jag till oss själva är alltså en konstruktion av hjärnan, säger Metzinger. Det är hans förklaring till begreppet jag, när vi enligt honom borde säga min hjärna anser, min hjärna vill eller min hjärna tycker illa om. Det borde ju sedan länge varit det konsekventa uttrycket för materialismens jaguppfattning.

Hans världsbild kan inte godta att begreppet jag står för något realt. Och måste därför avvisa den gamla föreställningen att jaget är chauffören och hjärnan motorn. Han vill nu att vi istället ska se framför oss bilden av en förarlös motor som startar och stänger av sig själv. Och som dessutom har svårt att rätt uppfatta vägen på grund av hallucinationer.

Slutledningarna blir alltmer absurda om spirituella orsakssammanhang utesluts som teoretiskt möjliga.

Men frågan är om inte dessa alltmer fantasifulla teoribyggen ändå är en bit på väg. Graden av abstraktion och vilja till förutsättningslöshet kanske ändå ger vettiga resultat i det långa loppet. Det var inte längesen man talade om hjärnan som en ”datamaskin”. Man arbetar med frågan. Det är ju trots allt en utveckling vi beskådar.

Och i alla händelser är det fascinerande vad den fria tanken åstadkommer. Hela civilisationsutvecklingen! Nog kan vi lita på att vetenskapen gradvis klurar ut de rätta förhållandena. Det är människans sätt att steg för steg gå vidare i evolutionen.

Att man ännu inte förstått att det som åstadkommit denna utveckling – det mänskliga tänkandet – är en andlig aktivitet, gör kanske inte så förtvivlat mycket på det här stadiet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Då materialisten blir superflummare

Drömmen är det tillstånd där den mest förhärdade materialist måste sträcka vapen. Här råder inga förutsägbara naturlagar som gör att man har full kontroll. Tvärtom – materialisten förvandlas varje natt till superflummare. Ingenting stämmer längre, man är med om de mest osannolika skeenden – och det utan att ifrågasätta dem.

Själv minns jag med fasa hur jag befann mig på Kungsgatan i Stockholm mitt i rusningsvimlet – naken. Jag visste inte varför, jag visste bara att det var PINSAMT. Hur alla tittade på mig, att min uppenbarelse överraskade de omkringstående, precis som i verkligheten. Och min skam var likadan som i vaket tillstånd.

Men jag befann mig i en värld med en helt annan logik – visste jag när jag vaknade och kunde vifta bort det hela med att det bara var en dröm. Men i drömmen trodde jag att situationen var verklig. Jag hade då inte en aning om att jag drömde.

Jag brukar anföra detta exempel i samtal med kaxiga materialister för att påminna om att ”verkligheten” kanske kan vara lite annorlunda än de med så stor självsäkerhet föreställer sig. Min poäng är att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting. Om vi varje natt träder in i ett rike där ingenting är säkert – hur kan vi då vara bergsäkra att dagsmedvetandets världsbild är huggen i sten? Och vilken verklighet gäller egentligen? Vi tillbringar ju en tredjedel av våra liv sovandes.

Den starka verklighetsupplevelsen i drömmen och ovetskapen att man befinner sig i ett ”onormalt” tillstånd borde egentligen undanröja tvivlet på existensen av en parallell dimension. En annan verklighet. Att lättad vifta bort upplevelsen när man vaknat på morgonen löser inte den filosofiska knuten varför förstår jag inte att det är en dröm när jag drömmer?

Jag vet, det är inte alltid så. Det finns människor som vet att de drömmer när de drömmer. Men det är ett undantag som bekräftar regeln. Du genomgår en radikal medvetandeförändring när du sover. Och du kan sedan teoretisera över detta och skriva kloka böcker och skrattande distansera dig till upplevelsen inför dina vänner. Faktum kvarstår.

I natt är du där igen. I landet annorlunda.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Finns det lyckliga platser?

Strax efter backens slut efter Skäve där den lilla vägen svänger vänster mot Linga. Där i dalsänkan med himlen ovanför är PLATSEN. Varför har denna plats en så paradisisk stämning? Den är visserligen vacker, men det finns vackrare ställen.

Men det är som den på något sätt är väsentlig, som om den vill förmedla ett minne av något storartat man glömt. En fantastisk idé formulerad som bild. Handlar det om en visualisering av en erinring? Eftersom upplevelsen inte begränsas av sina fysiska förutsättningar, inte förklaras av att den ser ”trevlig” ut. Det handlar om en stämning.

Men vad är en stämning? Hur kan den förklaras? Är den objektiv? Upplever andra samma sak?

Det är som om jag minns ett tillstånd – inte jordiskt, jag har inga sådana minnen – utan som om detta tillstånd uppenbaras bara då jag är på platsen. Då kommer jag ihåg. Men jag vet inte vad. I antroposofiska sammanhang kan man höra uttryck som för-födslig. Är det ett i så fall ett förfödsligt tillstånd denna plats minner om?

Eller är det helt enkelt att jag anande upplever platsens ande, dess idé? Men hur är det möjligt?

Hur skulle en humanist (f d human-etiker) förklara denna skira upplevelse? Som tillfällig förvirring? Som en subjektiv projektion? Jag är övertygad om att även humanister har aningar de inte kan förklara och som de därför förtränger. För att de inte passar in i deras trånga världsbild.

Om sådana här upplevelser av platsers överjordiska karaktär i förgångna tider kunde förnimmas mer allmänt kanske här grundlades mysterieplatser. Eller ting. De kanske här upplevde att platsen hade en idé, en andlig orsak. Åskådliggjorde den något urbildligt?

Där finns ro. Och den finns kvar då jag har gått. Mitt i mina människobestyr och trivialiteter finns platsen därute kvar som ett stilla faktum. Våra liv är ur en aspekt ett nästan ständigt pågående stresstillstånd. För att komma till sig själv måste man gå inåt. Eller bli eremit och framleva sina dagar i ödemarker.

Det märkliga är att himlen känns som det viktiga här, landskapet utgör mer ett stöd. Och upplevelsens styrka påminner om intensiteten som bara förekommer i drömmar. I dagsmedvetandet råder naturlagar – i drömmen är det stämningarna som är naturlag.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin

Antroposofin är inte en religion, säger vi. För religion handlar om dogmer och fastställda trossatser. Det är ett system, en lära där den fria tanken underordnar sig trons regler. Antroposofin däremot är en sökandets väg mot ”andliga realiteter” där vi fritt tar del av andevetenskapliga sanningar som vi förhåller oss till lika strängt prövande som en vetenskapsman.

Detta är vår generella självbild. Antroposofin är en sorts högre vetenskap, en andlig vetenskap, skulle de flesta antroposofer mena.

Men visst är antroposofin en tro. Åtminstone i sina väsentliga delar och mycket mer än något annat. Det är knappast så att man kommit till antroposofin via vetenskaplig prövning där argument och sakförhållanden kritiskt skärskådats. Många berättar istället att de upplevt någon form av igenkännande, som om antroposofin talar till dem i en sorts förlängning av deras eget tänkande. I den intresseprocess som sedan tar vid växer en övertygelse som med tiden blir till ett grundmurat förtroendet. Eller tro – vad är egentligen skillnaden?

Men frågan är om inte den förhärskande världsåskådningens anhängare också är troende. De har visserligen inte genomgått en omvändelseprocess, men deras förtroende för det rådande paradigmet är obegränsat till den grad att begreppet tro verkar vara på sin plats. De har inte kämpat för sin tro, inte tvivlat, utan helt okritiskt övertagit sin uppfattning om världssammanhangen från föräldrar och auktoriteter inom vetenskap och forskning. Genom födsel och ohejdad vana. Och de stärks dagligen i sin tro av den stora församling vi kallar allmänheten.

Med så många stödjande församlingsmedlemmar behöver de inte sväva i tvivelsmål – deras tro är så stark att de betraktar det som närmast ofattbart att man kan tro något annat än det de tror på. För de som har en annan världsbild kan denna hållning uppfattas som arrogant, kanske till och med fanatisk. Deras verklighetsbegrepp är så snävt WYSIWYG (What You See Is What You Get) och ändå – hur kan de vara så säkra? En del – som t ex humanisterna – är renodlade fundamentalister, rena trostalibaner. De hånar och förföljer med religiös övertygelse företrädare för andra trosriktningar .

Som till exempel antroposofer. Men dessa har inte råd att vara lika självgoda. De har luttrats av en oförstående omgivning tillräckligt länge för att inta en ödmjukare hållning.

Till skillnad från WYSIWYGarna som hyllar idén om en meningslös tillvaro, har antroposoferna en världsbild oändligt mer differentierad och meningsfull. Och kan en meningsfull världsbild vara annat än glädjefylld? Antroposofin är ingen religion, däremot tror jag man kan säga att de flesta antroposofer har ett religiöst förhållande till den.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Waldorfskolornas hemlighållande av antroposofin

Hon hade precis börjat på det nya jobbet efter att just ha gått ut waldorfskolan. En dag fann jag henne sittandes framför en datorskärm med en massa text på. Jag tittade närmare. Rubriken löd ”Ahriman”. Då jag frågade varför hon läste en sån avancerad esoterisk text sa hon att hon måste få någon hum om vad antroposofi var nu när hon jobbade här. Men du har ju gått 12 år i waldorfskola! Ja, men där fick vi inte veta någonting om antroposofi…

Att ungdomar som gått ut waldorfskolan hålls okunniga om antroposofi är tydligen mer regel än undantag. Jag har hört flera som haft liknande erfarenheter. En elev i Norge hade till exempel fullt sjå att få någon lärare att bli handledare för hennes tolvårsarbete i antroposofi, en annan berättade att han såg att ingen upplysning om waldorfpedagogikens bakgrund var schemalagd i slutet på tolvan. Då krävde han och några till i klassen att få bli informerade, varpå en kunnig antroposof anlitades. Vad vill ni veta? var det första han sa. Och så fick de fråga. Inget var förberett.

I ett annat sammanhang fick jag veta att en god vän, som hoppat in på ett vikariat som waldorflärare, fick instruerat för sig av kollegiet att absolut inte nämna något om antroposofi då han skulle informera nyblivna föräldrar i skolan om waldorfpedagogik.

Man tar sig för pannan. Javisst är det skrivet i sten att waldorfskolorna inte är livsåskådningsskolor där man lär ut antroposofi, javisst är det självklart att lärarna varken vill eller skall påverka eleverna ideologiskt – men att inte upplysa barnen i sista klassen om pedagogikens ursprung känns som att man smiter från ett ansvar. Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.

Och detta visar sig också vara precis så waldorfföräldrarna uppfattar det i både USA och England där många waldorfskolor inte nämner den antroposofiska bakgrunden för sina föräldrar. När det så småningom ändå kommer fram blir många bestörta och känner sig lurade. De söker sig sedan ofta till olika waldorfkritiska sammanslutningar och bekrigar sen i åratal både waldorfpedagogik och antroposofi. I Kalifornien resulterade detta för några år sedan i ett segdraget rättsfall.

De goda intentionerna om att inte pådyvla eleverna en livsåskådning och ytterligare understryka att waldorf inte är en livsåskådningsskola har där gått till en sådan överdrift att föräldrarna tror att man smyger med antroposofin, att man håller det hemligt för att man har en dold agenda.

På sexti- och sjuttitalet då waldorfrörelsen började etablera sig på allvar i Sverige fick vi veta att i tolfte klass upplyste man om antroposofi i samband med religionsundervisningen, alternativt en schemalagd timme på vårterminen.

Är det inte så det skall vara? Eleverna har rättighet att få perspektiv på skolans värdegrund innan de slutar. Och att föräldrar då de introduceras i waldorfpedagogiken inte får veta något om bakgrunden är märkligt. I båda fallen har man en möjlighet att bekantgöra vad antroposofi är i ett sakligt sammanhang utan för den skull anklagas för mission.

Kanske drar man sig för att man är osäker på hur man skall formulera sig. I så fall borde det vara på tiden att en hyfsad text skrivs och distribueras till alla skolor. Eller är det att svära i kyrkan?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Antroposofins identitetsproblem är avsiktligt

Antroposoferna har en bristande förståelse för antroposofins identitet. Och eftersom det därför inte finns en gångbar formulering av antroposofins egenart snickrar var och en till sin egen förklaringsmodell. Detta upplevs inom rörelsen inte som en brist, utan paradoxalt nog som något positivt. Som om det är bra att antroposofins komplexitet inte låter sig fångas i en kortfattad sammanfattning. Som att det skulle vara ett tecken på kvalitet.

Detta är nog den avgörande orsaken till den märkliga bristen på klarhet vad begreppet antroposofi innebär. Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.

Man har helt enkelt gjort en dygd av nödvändigheten genom att likställa antroposofins identitet med dess komplexa innehåll. Eller med andra ord: Processen som syftar till en förståelse av antroposofin ÄR antroposofi. Det ses därför som en pedagogisk poäng att intresserade har svårt att förstå antroposofins särart. Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.

Alltså inte förståelse som förutsättning för ett intresse – utan intresse som förutsättning för en förståelse.

Man likställer därmed på sätt och vis den egna osäkerheten med den ytligt intresserades. Som om man vill understryka det komplicerade i antroposofin istället för att förenkla. Denna bakvända kommunikation måste vara ett unikum i en tid då marknadsföring är allt. Och en obegriplighet för alla utom för antroposofer. Man kan fråga sig om denna hållning är i linje med vårt uppdrag som representanter för antroposofin. Skulle Steiner idag ha samtyckt? Är det verkligen OK att antroposofin framstår som obegriplig?

Sen kan man också se detta förhållningssätt som ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag. Där den frihet man ger var och en att själva formulera egenarten visar på en långt driven respekt för vars och ens omdöme. En manifestation av en decentraliserad rörelse där centrum bugar inför periferin.

Att på detta sätt ”filtrera bort” intresserade är en taktik som verkligen har lyckats. Medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet i vårt land ligger fortfarande under två tusen. En märkligt låg siffra om man ser till de allmänmänskliga mervärden och goodwill antroposofin skapat. Men hållningen är konsekvent. Den gåtfulla exklusivitet omvärlden upplever sammanfaller uppenbarligen med självbilden hos rörelsens silent majority.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)