Hur ser den svenska mentaliteten ut?

I dessa tider då det talas mycket om de nya svenskarna, d v s invandrarna och deras kultur, religion och mentalitet kanske det kan vara intressant att titta lite på hur den traditionella svensken kan uppfattas av utomstående. Hur ser man på svensken utomlands? Vad är den typiska svenska mentaliteteten?

I undersökningar som gjorts uppfattas svenskarna av andra nationaliteter som kyliga och avståndstagande och många säger sig ha direkt svårt att begripa sig på det svenska kynnet. Svenskarna uppfattas som ”socialt slutna” och ”andligt tomma”. Och för att de ofta är tystlåtna uppfattas de som självbelåtna.

I USA är det klart negativt att vara blyg. Blyga amerikaner försöker dölja eller komma över sin osäkerhet, eftersom blyghet tolkas som att man är mindre kompetent eller till och med mindre intelligent. I Sverige är det snarast tvärtom. Blyga personer tillskrivs utmärkta egenskaper som att vara reflekterande, anspråkslösa och villiga att lyssna på andra.

Dessa uppgifter är hämtade från Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet. Hans bok Svensk mentalitet (1989) är en guldgruva om man vill få perspektiv i den här frågan. En annan förklaring till svenskens ”blyga” beteende menar han kommer från det särskilda värde som artighet ges i svensk kultur. Att vara artig innebär att rituellt underordna sig, att visa respekt genom att t ex låta andra prata och själv lyssna uppmärksamt. På så sätt placerar man andra före sig själv.

Svenskens verbala passivitet, eller ”talängslan” som Daun också kallar det tar sig även andra uttryck. Få svenskar är medvetna om att de vid samtal systematiskt eftersträvar samförstånd. Denna tendens att hålla med och gång på gång inflika ”just det” och ”precis” – i akt och mening att visa sympati och skapa gemenskap – kan av utomstående misstolkas som osjälvständighet. Den som aldrig invänder har ingen egen åsikt.

Alternativt kan det misstolkas som falsk inställsamhet. Att gång på gång ansluta sig till kollektivet är inte värdigt en person som gör anspråk på att tänka själv. I latinska länder menar man att kontroversen är livsluft. Att vara överens är inget självändamål, det är inte ens roligt.

I en undersökning 1996 av Socialstyrelsen tillfrågades en rad invandrare från Chile, Iran, Turkiet och Polen vad det hade varit för fördelar respektive nackdelar att komma till Sverige. De uttryckte berömmande ord om jämlikheten, solidariteten, friheten och fungerande samhällsapparat. Men nackdelen med att komma till Sverige var – tillspetsat uttryckt – svenskarna. ”Hjärta fattas”, ”trögt sinne”, ”fega, kalla, blyga människor”, ”brist på närkontakt”. Sverige kännetecknas av sin modernitet och sin enastående snabba samhällsomvandling. Samtidigt har ett traditionellt kynne dröjt sig kvar, så obegripligt avvikande från stora delar av världen.

Många svenskar tycks föredra att vara ”ifred”, även om inte lika många går så långt att de avsiktligen undviker att åka hiss med grannarna. I sällskap med obekanta känner sig få benägna att prata. Man känner en obehaglig press att säga något till en ytlig bekant i hissen. Ensamheten erbjuder däremot lättnad och befrielse, en avkoppling från den sociala samvarons förväntningar. Det är en frånvaro av social press att slippa tala och att anpassa sig till andra.

Även vrede och sorg i svensk kultur uttrycks indirekt och mindre omedelbart och öppet än i många andra länder. Antipati kommuniceras genom undvikande, snarare än genom öppet visad aggression ansikte mot ansikte. Det typiska är inte att ringa och gräla utan att helt enkelt låta bli att fortsättningsvis ringa till den person man blivit ovän med. Man låter bli att hälsa, låtsas inte se när man möts, ursäktar sig kanske att man inte hört av sig, men gör det sedan ändå aldrig. Det är alltså negerandet, undvikandet som är det typiskt svenska sättet att uttrycka antipati.

Menar alltså Åke Daun. Sen en egen fundering kring svenskarnas respekt för sina myndigheter. ”Samhället måste gripa in” säger vi då något missförhållande uppdagas. Och denna uppmaning efterföljs ofta. Speciellt hos danskarna lever bilden av ett Sverige som blint lyder sina herrar. De gör sig ofta lustiga över den osjälvständighet vi uttrycker inför överheten. Jag tror att de har fel, för är det inte så att vår respekt för myndigheterna inte kommer av auktoritetsbunden rädsla för någon som bestämmer ovanför våra huvuden utan en känsla grundad i en upplevelse att vi gjort en kollektiv överenskommelse med samhället? Är det inte helt enkelt en fråga om förtroende för något som faktiskt fungerar? Än så länge i alla fall. Det finns tecken som tyder på att förtroendet håller på att naggas i kanten.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (13 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Taggtrådsmusiken – en bortglömd kultur

♦ ♦ ♦ Som en stor, mäktig katedral ekade en oändligt sorgsen melodi genom världen 1960: Apache. Den svidande vackra melodibehandlingen, den ödesmättade, mäktiga ekoklangen tonade ut ett evangelium för tusentals tonårspojkar. Med allvar och värdighet satte engelska The Shadows en ny standard för rockmusiken med sina Fendergitarrer. Och plötsligt ville alla starta gitarrband.

De duktigaste fick spela sologitarr som förebilden Hank Marvin. Själv fick jag nöja mig med kompgitarr. Tillsammans med trummis och elbasist satte vi igång. Vi övade in en massa Shadowslåtar ton för ton. Önskedrömmen om att få äga en Fendergitarr kom dessvärre på skam, i början fanns de inte ens att få tag på, och när de kom var de på tok för dyra för en snålt tilltagen veckopeng.

Vi provspelade därför mindre lyckade Fenderkopior hos den lokala musikhandlaren. Fördelen var att de i alla fall hade svajarm, en spak som åstadkommer glidande tonförskjutningar. I kombination med ekoanläggning uppstod magi. Jag var helt förhäxad av dessa tonglidningar då man kunde få tonerna i ett stort mäktigt ackord att liksom sjunka ner genom att trycka på svajarmen. Eller att svaja upp och ned. Ett nytt, fantasieggande sound i rockvärlden.

Dessvärre fick vi aldrig svajarm i bandet, däremot den ekoanläggning vår genre krävde. Sologitarristen införskaffade en halvakustisk elgitarr av märket Levin och själv köpte jag på avbetalning en blåglittrande Hagströmplanka med vit hals – idag en eftersökt raritet.
Cons Combo 1145

Vi var enda bandet i den lilla landsortsstaden så vi fick snabbt spelningar på logdanser och folkparker runt omkring. Småningom fick vi resa längre och längre – ända upp till Vilhelmina var inte ovanligt. Vi gick i skolan, så spela fick vi göra på helgerna. I början klämde vi ihop oss i en Ford Taunus med instrumenten på taket, senare blev det en Volkswagenbuss som införskaffades begagnad inför en turné i Finland. Vi hade blivit kontrakterade för en tio-femton spelningar. De hade inte hört den sortens musik där.

Här rådde nämligen tango, finskt struttigt vemod med dragspel och ståbas.

Första spelningen var på en danslokal i Riihimäki. Avvaktande publik utmed väggarna i väntan på dansen. När vi sätter igång är det som om folk rycker till när de hör våra mäktiga klanger. Några springer fram och snart är hela publiken samlad framför scen. De har aldrig varit med om något liknande. Det är inte tal om dans längre. Folk trycker på mot scenen. Tjejerna längst fram försöker famlande röra vid oss och då vi kör några rockrökare hörs upphetsade skrik. Publiken är i gungning. En städad danskväll har förvandlats till nån sorts rockgala. Vi är både häpna och smickrade. Vid kvartspausen varje heltimme vill skrikande flickor ha autografer. Vi står på knä på scenen och skriver för allt vad tygen håller i block, på armar och jag vet inte vad. Vi tror inte det är sant.

Så där fortsätter det i stort sett hela turnén, även om en och annan machofinne från nånstans i finnmarken lite hotfullt kunde beordra oss på bruten svenska: ”Spela tango för fan!”. Och då fick vi göra om någon av våra instrumentallåtar till tango. Det var vinter och kallt på de finska vägarna. Vi åt nakki, små finska varmkorvar, i stånd utmed vägen och vi fick hyfsat gage – livet lekte.

De största banden hemmavid var Violents och Spotnicks. Trots att taggtrådsmusiken var den musikstil som gällde över flera kontinenter under ett par-tre år försvann den över en natt och är idag helt bortglömd. Orsaken var ett musikaliskt fenomen som skulle förändra popmusiken i ännu högre grad – The Beatles.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Jordelivet – en kort stund i främmande land

Äldres ofta yttrade upplevelse av att känna sig unga trots skröpligt yttre trodde jag som ung var en gripande ursäkt för att fortfarande bli räknade med. Ett sätt att besvärja ålderdomen med låtsad normalitet. Jag höll god min, för jag upplevde äldre människor som en annan sort.

Nu vet jag bättre. Jag är nämligen oförändrat ung vid 65, en sanning som det alltmer karikerade kroppshöljet försöker beljuga. För själen är inte berörd av tidens gång, trots fjättringen till en åldrande yttre gestalt. De groteskt förändrade anletsdragen på nytagna foton är en skräckupplevelse för att det fysiska sönderfallet är så skilt från självbilden. Vemodet att se tiden till synes segra över tidlösheten. Att behöva vara med om något så hjärtskärande!

Förgänglighetstemat är en av de stora upplevelserna i inkarnationen. Mänskliga evighetsväsen i främmande land påtvingas en tro att de skall förgås – om de inte tar på allvar den subtila reminiscens av en tidlös tillvaro som anande dröjer sig kvar i det inre.

Den uppgivet sorgsna reaktionen inför åldrandet handlar inte om fåfänga. Det är en smärta över en i grunden främmande process man genomgår i slutet på jordelivet. Det är en sund reaktion. Vi har valt att genomgå detta liv med de villkor som ges, sen måste vi tillbaka. En kär vän sa en gång: Människan är ett evighetsväsen som behöver jordiska erfarenheter.

Man kom till denna värld för att vara medskapare av tiden. Som ung var man ett med tidsvågen. Som äldre är man präglad av de erfarenheter man gjorde då. Men man tappar alltmer anknytningen. De som kommer efter har helt andra uppgifter. Den nya generationen skapar en ny tidsvåg. Och världen går vidare.

Själv står man där på en sjunkande kontinent i tidshavet. Med allt färre referensramar gemensamma med de nya tidvattenvågor som slår in mot stranden. Med allt mindre samstämmighet med de nya själarna. Det självklart lätta flödet är borta. Uppgiften nu: att förhålla sig till en trots allt fascinerande period i livet and prepare for departure. Tillbaka till evigheten.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om

Vad är en antroposof?
Den som är intresserad av antroposofi kallas ofta för antroposof.

Vad är antroposofi?
Antroposofin är komplex. Enklast kan man se den som en världsåskådning som fokuserar på det allmänmänskliga. Den kan i vissa fall också kallas en lära i det att den företräder bestämda förhållningssätt som reinkarnation, att människan har ett andligt ursprung, en speciell syn på världsutvecklingen och liknande. Men antroposofin är framförallt en metod för självkännedom och andligt-själsligt växande. Genom meditativa övningar ger antroposofin möjlighet att höja sig från fastlagd världsåskådning till ett personligt förhållande till den andliga världen och det egna livet. Det är den antroposofiska metoden. Den brukar också kallas den antroposofiska kunskaps- eller skolningsvägen.

Vad står antroposoferna för?
Det finns inget regelverk för antroposofer, inget man bör eller inte bör göra, eftersom det egna omdömet är utgångspunkten i antroposofin. Men en som intresserar sig för antroposofi intresserar sig för människan, världen, samhället och tillvarons stora existentiella frågeställningar kring livet och döden, för det är vad antroposofin handlar om. Ett allmänt förekommande förhållningssätt hos antroposofer är därför respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter, ansvarskänsla för djur och natur och intresse för allt som har med mänskligt framåtskridande att göra. Politiskt skiljer sig antroposofer knappast från övriga samhället.

Är antroposofin en sekt?
Nej. Antroposofiska Sällskapet är en intresseförening. Alla intressesammanslutningar riskerar att utveckla sekteristiska tendenser. Själva idén med att människor samlas kring ett gemensamt intresse har i sig ett frö till sekterism. Det blir lätt en känsla av ”vi här” och ”dom där”. I den antroposofiska rörelsen existerar säkert också sådana förhållningssätt. Men det som präglar antroposofin är det motsatta – en stor öppenhet mot samhället. Vem som helst kan bli medlem i intresseföreningen Antroposofiska Sällskapet. Den antroposofiska rörelsen driver sedan många år institutioner inom vård, skola och omsorg där samhället har full insyn. För närvarande finns i landet cirka trettio allmänna grundskolor (waldorfskolor) och ett hundratal waldorflekskolor där majoriteten av föräldrarna inte är antroposofer. Omsorgsvården inom den så kallade läkepedagogiken är landstingsstödd och sysselsätter tusentals människor inom uppåt ett hundratal verksamheter i landet. Man driver sedan länge nordens enda alternativsjukhus, Vidarkliniken,

Är antroposofin en religion?
Antroposofin är ingen religion, men kallas ofta för det eftersom många upplever intresset för andlighet som synonymt med religion. Men antroposofin är till skillnad från religionen inte trosbaserad. Man intresserar sig för komplexiteten i tillvarons bakomliggande orsakssammanhang i ett meditativt sökande efter trancendenta egenupplevelser. Ett självständigt förhållningssätt till antroposofin grundläggs genom ett meditativt kunskapande. Antroposofins källor går tillbaka till framförallt den kristna mystiken, som på många sätt är besläktad med både islamsk och judisk mystik. Mystikens syfte kan sägas vara en väg för människan att komma till insikt om sig själv och världen. Denna strävan är motsatt den religiösa fundamentalismens beroende av dogmer och ledare.

Är antroposofin kristen?
Då antroposofins grundare Rudolf Steiner utvecklade sin antroposofi anknöt han till en västerländsk kristen mysterietradition som man känner den från Johannes av Korset, rosenkreutzarna och i viss mån gnosticismen och frimurarna. Antroposofin ser Kristus som central i världsutvecklingen, både som mänsklighetsideal och som högt andligt väsen. Men eftersom Antroposofiska Sällskapet inte är en religion utan en konfessionslös intresseförening för mänsklig utveckling kan vem som helst bli medlem oavsett religiös tillhörighet. I Egypten finns t ex ett stort antroposofiskt center (Sekem) där alla verksamma är muslimer.

Handlar den antroposofiska läran om att uppnå harmoni?
Naturligtvis strävar varje människa efter att minimera sitt eget lidande, men en total fokusering på detta riskerar att urarta i egoism. Den antroposofiska idealbildningen handlar snarare om att man söker sin egen väg i livet och arbetar för en bättre värld, den är inte primärt en strävan efter harmoni. Livet handlar för det mesta om helt andra saker.

Har antroposofin något att göra med ockultism?
En sensationslysten underhållningsindustri inom främst film, rockmusik och media, har givit begreppet ockultism starkt värdeladdade associationer till häxeri, svart magi, djävulsdyrkan och allmänt hokuspokus. Ursprungligen var ordet ockultism ett okontroversiellt uttryck för det som är fördolt, osynligt. (I den meningen är t ex Bibeln en ockult urkund. Många människor läser den bokstavligt, men mystikern ser fördolda betydelser bakom bildspråket). Antroposofi handlar om att gå på djupet, att undersöka det som ligger under tillvarons glansiga yta, dit man bara kan nå om man anstränger sig. Det som för de flesta är fördolt. I den meningen har antroposofin beröringspunkter med ockulta, fördolda sidor av tillvaron. Antroposofin tar avstånd från svart magi, häxeri och djävulsdyrkan.

Är antroposofer vegetarianer och icke-rökare?
Det finns en seglivad myt om antroposofin som någon sorts hälsokoströrelse där alla antroposofer lever sunt; inte röker, inte dricker alkohol och bara äter grönsaker. Detta är en vacker saga som aldrig varit sann, även om man kan förmoda att mängden absolutister och vegetarianer procentuellt sett kanske är något större hos antroposofer än riksgenomsnittet. Att det var Rudolf Steiner som skapade den biodynamiska odlingsmetoden gör inte alla antroposofer till hälsoprofeter. Att inse att giftfri odling är önskvärt är en sak, hur man sen lever är vars och ens ensak.

Är antroposofin rasistisk?
I början av 1900-talet fanns ett stort intresse i alla samhällsskikt för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner (1861-1925) även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet. I den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag. Att ha en segregerad rassyn är därför oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet. Att frågan om antroposofin är rasistisk ibland förekommer, beror på att mindre nogräknade vill framställa den antroposofiska rörelsen som rasistisk med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor, för att nämna ett exempel.

Varför finns antroposoferna i just Järna?
Hitlertysklands syn på förståndshandikappade som misslyckade och oönskade existenser ledde till att en grupp antroposofer på trettitalet flydde till Sverige för att förverkliga den vårdform Rudolf Steiner initierat och som innebär att varje förståndshandikappad har en frisk väsenskärna även om de fysiska förutsättningarna är begränsade. De rustade upp ett gammalt kråkslott i Järnas utkanter som sedan blivit känt under namnet Mikaelgården. De idéer som där utvecklades inom omsorgsvård kom att inspirera många människor.

Snart hade flera liknande gårdar startat i Järnatrakten. Mikaelgården var också i frontlinjen då det gällde den biodynamiska odlingsmetoden (som också kommer från Steiner). Den svenske hälsoprofeten Are Waerland fick under ett besök se sin första kompost där och medverkade sedan till att denna odlingsmetod blev känd i landet. Intentionen var att de handikappade barnen skulle få de bästa tänkbara förutsättningarna. Snart startade därför en kvarn och ett bageri för att förädla den biodynamiska säden (Saltå Kvarn), rummen målades med milda lasyrfärger, flera waldorfskolor startades.

Idag sysselsätts upp till 2 000 människor i antroposofiska verksamheter i Järnatrakten. Mest känt är Ytterjärna Kulturcenter med vuxenutbildning, kulturhus och sjukhus (Vidarkliniken). Att så många antroposofiska verksamheter finns i Järna beror helt enkelt på att de verkat inspirerande och dragit till sig människor som vill vara med. Men antroposofiska grupperingar och verksamheter finns också på andra håll i landet.

Har man en skola där?
I Järna finns tre waldorfskolor, en handfull waldorflekskolor, ett tjugotal läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner (omsorgsvård). På Ytterjärna Kulturcenter finns utbildning inom läkepedagogik och på intilliggande Skillebyholm utbildning inom biodynamisk odling.

Kan man få vård där?
Förutom omsorgsvård finns i Järna nordens största alternativsjukhus, Vidarkliniken, ett allmänsjukhus med legitimerade läkare och sjuksköterskor med antroposofisk specialistkompetens. Den har ett sjuttiotal vårdplatser och är delvis landstingsfinansierad.

Är det sant att antroposofer sår efter stjärnorna?
Den biodynamiska odlingsmetoden, som var landets första metod med ekologisk inriktning, baseras på ett intresse för livsprocesser som inte alltid kan beläggas vetenskapligt. Det hindrar inte att den med sin kompromisslösa kvalitetsinriktning varit föregångare inom ekologisk odling. Steiners intresse låg i att utröna krafterna bakom det växande. Inget levande kan förstås enbart utifrån vilka fysiska substanser det består av. Den levande människans samling av kolatomer förklarar inte hennes extremt komplexa organism.

Vad är liv? Hur kan vi förstå t ex tänkandet och de dynamiska och immateriella processer som ger materien liv? Rudolf Steiner såg detta som rent andliga skeenden och att planeterna påverkar växtligheten. Under decennier har man efter hans död genom empirisk forskning kunnat utforma en så kallad såkalender som visar de gynnsammaste tiderna att så olika växter. Man bereder också olika substanser som tillsätts komposten för att stimulera livsprocesserna. Det viktiga är att det fungerar. På senare år har intresset för biodynamisk odling ökat bland icke-antroposofiska vinodlare som märker att metodens höga kvalitetskrav ger bättre resultat än både konventionella och enbart giftfria metoder.

Naturligtvis finns många fler frågor kring antroposofin. Frågeställningar kan mejlas till johannes(at)ljungquist.org.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +7 (from 9 votes)

Darwin hade fel – människan är inte ett djur

Darwin jubilerar, böcker ges ut och mängder av tidningsartiklar publiceras till hans minne – och ingenstans ifrågasätts dogmen att människan är ett djur. Hon är inte ens ett högre djur. Tvärtom – delfinen har minsann ett avancerat tänkande och apan visar sig nu kunna tillverka verktyg – en individ i ett svenskt zoo samlar stenar för att kasta på folk, får vi läsa i vår morgontidning.

Skillnaderna mellan människa och djur anses inte längre vara avgörande, tvärtom märks idag en önskan att ifrågasätta människans position som skapelsens krona. Man kan fråga sig i vems intresse. Utifrån någon sorts missriktat jämlikhetsperspektiv? Människan ska inte tro att hon är något, menar man. Med vilken rätt hävdar vi människans överhöghet?

I ett sådant mentalitetsklimat börjar gamla hederliga argument tryta. Det mesta av det som var självklart för några decennier sedan försvinner på något sätt ur det kollektiva medvetandet. Och hävdar man att människan är den enda varelse som skapat en kulturvärld i ständig utveckling, som har ett medvetande som rymmer insikten om sin egen dödlighet, sin historia etc – betraktas det inte som en avgörande artskillnad, utan bara som en gradskillnad. Alla djur har sina specialiteter, människan har sina, hävdas i en aktuell Darwin-biografi.

I en samtid som slukat Darwins platta bild av människo-djuret med hull och hår upplevs en antroposofisk människobild som udda. Även om säkert många undermedvetet upplever människan som överordnad djuren gör bristen på intresse för frågeställningen att man nånstans oreflekterat glider in i föreställningen att människan egentligen är en apa.

Ett antroposofiskt färgat synsätt riskerar därför att alltmer betraktas som en vetenskapsfientlig kuriositet med dunkla religiösa bevekelsegrunder. Hur kan vi i denna belägenhet företräda en sant mänsklig världsbild? Var finner vi argumenten som tar oss ur vår svarslöshet? Ovedersägliga fenomen som med kraft tillbakavisar människan som enbart en djurart bland andra?

En sådan grundläggande iakttagelse är att djuret aldrig kan ta ansvar, eller ta moralisk ställning som människan. Det är aldrig hundens fel att den biter brevbäraren, ansvaret ligger hos ägaren. Hunden gör som hundar gör. Den har ingen moraluppfattning och följer inga etiska regler. I själva verket är djur oförmögna att höja sig över de ramar behovstillfredsställelse och instinkt utgör. Djuret följer sitt artbeteende. Därför kan djuret aldrig betraktas som ett fritt väsen likt människan.

På en fråga från en hängiven darwinist vad antroposofen menade skillnaden mellan människa och djur var, svarade vederbörande: Titta ut genom fönstret så ser du skillnaden. Där ser du ett hus, du ser en väg med bilar på, i luften flygplan. Här inne i rummet finns böcker i bokhyllan. Inget av detta är gjort av djur. Vad jag vet har ingen elefant någonsin doktorerat. Ingen krokodil har hörts sjunga en operaaria. Och ännu har ingen orangutang lett en förhandlingsdelegation i Bryssel. Människor gör sådana saker hela tiden. Och du säger att det inte finns en avgörande skillnad mellan djur och människa!

För så enkelt är det ju. Och en sak till. Djurarterna uppvisar individer som är drivna specialister. Djurens ensidigheter ger dem fördelar under vissa betingelser, men de är sårbara i andra. Människan är en helt annan sort. Hennes särdrag är mångsidighet, hon har utvecklat förmågor inom en rad områden – titta på historien, utvecklingen, vetenskapen.

Djurens specialisering visar samtidigt att ett slutstadium är nått. Det djurarterna uppnått går inte att driva ännu längre, de är perfekta. Och det är här frågan till Darwin måste ställas: Hur kan något som utvecklats till perfektion inom ett specifikt område plötsligt ge upphov till mångsidighet?

Eller med andra ord: det universella kan aldrig ha sitt ursprung i det specialiserade. Hur kan då den mångsidiga varelsen människan ha uppstått som ett resultat av ensidiga djur? Darwin hade fel.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.0/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -5 (from 7 votes)

Vill inte Gud att vi ska tänka för mycket?

Då jag gjorde repmånad var det en på luckan som var frälst. Spelade kontrabas i Norrköpings symfoniorkester. Han beklagade sig över att hans pingstförsamling inte tyckte om klassisk musik. Det skulle bara vara gitarr och sång, klassisk musik ansågs elitistisk.

Han förvånade mig med sin tro på reinkarnation. En pingstvän! Högre i tak än jag trodde. Han var trevlig så jag tänkte jag skulle testa en fråga jag länge tänkt ställa till en frireligiös. Nämligen var de som dör tar vägen fram till den yttersta domen. Var befinner de sig under denna troligtvis avsevärda tidsrymd. I himlen?

På yttersta dagen ska de uppväckas står det i skriften. Uppväckas från vad? Är de döda eller sover de? I vilket tillstånd befinner de sig i denna långa väntan? Bibelns utsago är ju minst sagt oklar, så ett svar från en pingstvän skulle ju vara intressant.

Frågan gjorde honom brydd. Men sa sedan ärligt att han inte visste. Guds vägar äro outgrundliga. Ja, det finns till och med mycket man inte borde tänka på, menade han. Vissa frågor ska nog inte ställas, man ska inte tänka för mycket. Då hamnar man i meningslöst grubbleri. Och det trodde han inte Gud hade avsett.

Jag blev nog lite förvånad av hans svar, mest över att Gud inte vill att man ska tänka för mycket.

För hur kan vi få tankeförmåga – en färdighet som är unik bland levande varelser på jorden – för att i vissa lägen inte förväntas använda den? Det ligger en uppgift dold i det faktum att människan är den enda art på jorden som fått tankeförmåga.

Att vi kan tänka innebär: Undersök tillvaron och lär känna dig själv – du har verktyget. Underlåtenhet att använda detta verktyg är att inte ha förstått avsikten med gåvan. Att därför avvisa den tankekultur som är präglad av vetenskapens krassa spårfinnande i materien är följaktligen ett missförstånd.

Det är nämligen helt i sin ordning: All according to plan. Vi befinner oss sedan några århundraden på en upptäcktsresa i materiens gåtfulla värld, något vi varken kunde eller fick göra tidigare då våra religiösa föreställningar hindrade oss. Det var den fria tanken som gav oss denna makalösa utveckling.

Att undersöka materien är rimligtvis själva avsikten med vår tidsepok. Om man ska tyda tecknen. Och naturligtvis blir vårt tänkande präglat av denna forskningsiver. Att de flesta därför har en materialistiskt färgad världsbild är en naturlig följd av detta. Inget man kan klandra folk för.

Att religiösa fundamentalister avråder från att tänka för mycket, är i sin ringaktning av Guds gåva rena hädelsen. Liksom att inte tänka självständigt över de religiösa dogmerna.

Men bristen på fritt tänkande måste också konstateras hos alla de som okritiskt köper tidsandans tankeschabloner rakt av. De flesta har subtila aningar och upplevelser av det hinsides som de förtränger för att det inte ingår i konceptet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nazisternas kvinnor

Ständigt denne Hitler. Det är som om vi ännu inte kunnat hämtat oss från chocken över hur hans sjuka ideal kunde bli verklighet. Som om vi hela tiden måste dammsuga alla vrår i detta mardrömsrike för att försöka förstå hur allt detta var möjligt.

En pusselbit är de två volymer som kom ut för några år sedan om de kvinnor i ledande positioner som var hängivna nazister. Den nationalsocialistiska scenen i Berlin var full av fanatism, brutalitet och brådska. På den kultiverade Magda Goebbels hade den samma obestämda dragningskraft som en tjurfäktningsarena. Där fanns det ”verkliga livet”, nu gällde det att delta. Som det tredje rikets första dam reste hon med sin man på partimöten och berusades av den spänningsmättade, brutala atmosfären som härskade i de till bristningsgränsen fyllda salarna där Goebbels utvecklade hela sin demagogiska talang.

Och inte visste vi att fru Himmler, en allvarlig, avvisande kvinna, behandlade sin man illa. Jag har aldrig sett en man som stod så mycket under toffeln som Heinrich Himmler, berättade en god vän. Han rann över av älskvärdhet, men ju älskvärdare han var desto sämre behandlades han. Hemma var den fruktade härskaren över alla koncentrationsläger en nolla som hela tiden måste ge med sig.

Att Gestapochefen Reinhard Heydrich och hans hustru Lina var illa omtyckta var knappast en överdrift, mer anmärkningsvärt var att de var parias även i det interna nazistiska sällskapslivet. Vid ett tillfälle tog Heydrich Linas huvud i sina händer, tittade henne i ögonen och sa: ”Behöver vi över huvud taget vänner? Du är ju min bästa vän! Vi behöver inte andra. Vi fortsätter som förut!” Paret Heydrich tröstade sig med att det inte fanns någon vänskap ”i ett så pass negativt yrke” och att man därför var beroende av varandra.

I den nazistiska parnassen rörde sig också en engelsk lady, Unity Mitford. Hon var personlig vän till Hitler som utnyttjade hennes vänskap i sina envisa försök att få till en allians med England, något hon också ivrade för. Då det blev klart att det inte kunde bli en engelsk-tysk förbrödning, utan tvärtom krig, rasade hennes värld samman. Hon sköt sig i huvudet, men överlevde med kulan kvar i bakhuvudet. Hon led av minnesstörningar, mindes bara Hitler diffust och visste ingenting om andra världskrigets utbrott. Hon dog flera år senare i sviterna av skottet.

Men den kanske mest excentriska kvinnan i den närmaste kretsen kring Führern var kanske Gerda Bormann, gift med Hitlers sekreterare och mäktiga chef för partikansliet, Martin Bormann. Hans ständiga amorösa äventyr utanför äktenskapet uppmuntrades av Gerda. Tillsammans pratar de om hans erövringar och hon önskar att han gör älskarinnorna med barn så att Tyskland får soldater. Ju fler desto bättre. Hon hade till och med planer på att verka för en lagstiftning om polygami. Här sade hon sig vara inspirerad av Muhammed.

I sitt andra äktenskap med Emmy levde Herrmann Göring ett lyxliv. Bland annat födde de upp sammanlagt 7 lejonungar. När ungarna blev vuxna lämnades de till en djurpark. Då de en gång några dagar bodde i ett palats placerade de sin lejonunge i källaren. En natt vaknade paret Göring av att dörren öppnades till deras sovrum. Det var lejonet. Han hade tryckt ned åtta dörrhandtag med sina tassar och öppnat varenda dörr på väg från källaren. ”När han upptäckte oss blev han alldeles ifrån sig”, berättade Emmy. ”Vi hade inte hjärta att fösa tillbaka honom. Därför fick han tillbringa natten hos oss…”

Hitlers kvinnobild var ambivalent. Han kunde säga ”när en kvinna börjar grubbla över varat – då är det illa” – men gynnade samtidigt kvinnliga karriärer. I Eva Brauns närvaro sade han en gång: ”Mycket intelligenta människor borde ta sig en dum kvinna. Tänk er om jag dessutom skulle ha en kvinna som hade synpunkter på mitt arbete! På min fritid vill jag ha lugn och ro… jag skulle aldrig kunna gifta mig!”

(Källa: Nazisternas kvinnor 1 & 2, Tiedlund förlag)

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Begreppet frihet är en schablon

Det sägs att vi har en fri vilja. Vi gör våra val i frihet. Vi är fria individer som skapar vårt liv genom medvetna val. Men hur fria är vi egentligen? Och hur medvetna är våra livsval?

För ligger inte väldigt mycket redan i korten? Vår mentalitet är vårt öde. Hur vi är och förhåller oss präglar våra liv genom att vi har ett karmiskt bagage som utgör grunden i vår personlighet och mentalitet. Detta bagage består av böjelser, drifter, förmågor, temperament, arvsanlag, utstrålning och yttre framtoning. Till detta kommer de sociala förhållanden som formar vår uppväxt.

Hur fria val kan vi göra med det bagaget? Hur fri är en koleriker som inte kan stilla sin upprördhet? Och dina böjelser? Du vet vad du är intresserad av, men knappast varför du är intresserad, vilket kan vara avgörande för ditt livsval. Dina förmågor – är du medelmåttigt begåvad eller rena geniet? Också avgörande. Detta är något du fått dig tilldelat, liksom arv, miljö, hur du ser ut och vilken framtoning du har.

Allt detta är parametrar att räkna med i din omdömesbildning. Du handlar i mycket som du är präglad. Din mentalitet gör dig därför till viss del förutsägbar. Med hänsyn taget till detta – hur fri är egentligen din frihet på en skala? 95, 50 eller 25 procent av valet? Eller bara 10%? Din frihet är nämligen relativ. Den står alltid i relation till din karmiska prägling. En omedveten och oluttrad människa agerar mest på instinkt. En mer utvecklad människa har större frihetsutrymme.

Naturligtvis säger vi oss alltid att vi gjorde ett fritt val, eftersom vi tror det för att vi inte gjort oss klara över hur djupt vi är formade av vårt karma. Detta karma som är designat för att vi ska gå den livsväg vi är predestinerade för. Är då inte våra val mer en produkt av detta livsbagage än vår fria vilja? De flesta har ett ytligt förhållande till friheten, varför detta sällan dryftas. Begreppet frihet är en schablon.

Till din karmiskt präglade personlighet fogar sig så en verkligt kraftfull inverkan som ytterligare ingriper i frihetsutrymmet: Alla människomöten och yttre händelser. Här regerar bagaget många gånger helt oinskränkt, speciellt om mötet eller händelsen överraskar. Att man ”reagerar med ryggmärgen” är en vanlig metafor för detta.

Mötena och händelserna formar dig ytterligare, för de är ju också karmiskt betingade. Så formas din livsväg – där ditt frihetsutrymme är olika beroende på medvetenhetsgrad. Och här talar vi naturligtvis om ”dagsmedvetandejaget”. Den medvetandeform där vi är utestängda från de stora livsperspektiven hos vårt högre jag.

Vi fråntas denna överblick då vi inkarnerar, annars skulle vi inte kunna utveckla friheten ur oss själva. Som vi trots allt ändå gör med vårt begränsade medvetande. Med myrsteg. Det går långsamt fram, men det går ändå fram. Och jämfört med djurvärldens behovs- och instinktsstyrda verklighet är vår frihetsmöjlighet naturligtvis oändligt mer utvecklad.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Alla människor är egoister

Alla människor är egoister, sa min arbetskamrat. Ja men det finns ju goda människor som hjälper andra, menade jag. Det bara ser ut så, fortsatte han, och det är just det som är grejen. Det är meningen att det ska se ut som en osjälvisk handling, så att andra skall uppfatta det så. För avsikten med den osjälviska handlingen är att utövaren gör det av själviska skäl. Alla människor är nämligen egoister, vare sig de vet om det eller ej. När det kommer till kritan handlar alla i egenintresse.

Detta samtal ägde rum för många år sedan, men jag grubblade länge över det. Jag återkom flera gånger till honom med nya argument, men de föll på hans orubbliga doktrin – människan är i sin djupaste grundval egoist. Ja men, försökte jag – och nu tog jag till storsläggan – en människa som går i döden för en annan är väl ändå inte egoist! Jodå, samma där. Den handlingen är bara en raffinerad sublimering av egoismen; nämligen vetskapen att minnet av honom som hjälte kvarstår hos efterlevande för långa tidsrymder. Den egoistiska avsikten bakom handlingen är ändå tydlig.

För mig som ung idealist, svärmande för idén om altruismen, den osjälviska människokärleken, kändes arbetskamratens krassa konstaterande som ett slag i ansiktet. Inte för att han sa emot mig, utan för att hans argument föreföll mig så oväntat tunga. Som om jag var rädd att han skulle få rätt bara jag tänkte igenom det hela ordentligt.

Nånstans anade jag halvt medvetet att om han hade rätt skulle jag förlora tron på en meningsfull tillvaro. Då skulle människan bara vara ett högre djur på något sätt och alla fantasilösa förnekare av en översinnlig dimension skulle till sist ha rätt. Världen saknar mening! Detta lilla samtal på betald arbetstid hade fått något apokalyptiskt över sig. Jag var djupt skakad.

Åren gick och vårt samtal föll i glömska tills häromdan då radioprogrammet Ring P1 ånyo aktualiserade frågeställningen för mig. Det var en frikyrkligt sinnad som talade om att Gud och Jesus minsann kunde bota genom helbrägdagörelse, vilket fick programledaren och ateisten Täppas Fogelberg att i andanom gnugga händerna. Hans sarkasmer visste inga gränser. Och poängen var kristallklar även om han aldrig sa det rent ut: Folk som säger att de kan bota människor genom att åkalla Gud, Jesus och andra andeväsen är helt enkelt bedragare. Punkt slut. Mirakel existerar inte.

Att människor i gott syfte verkligen tror att de kan hjälpa andra genom böner och handpåläggning är egentligen bara en show för att förhärliga dem själva, menade han. Och att kristna volontärer åkte till Afrika för att ”göra skillnad” var en handling som Täppas bara kunde förstå som något de gjorde för att stilla sitt dåliga samvete. Man märkte att det irriterade honom att de ville ge sken av några andra, tjusigare skäl. Han resonerade precis som min gamla arbetskamrat.

Och plötsligt gick det upp för mig. Doktrinen att alla människor är egoister stämmer ju inte. Den faller med förståelsen av begreppet mening. En människa som upplever mening i en självuppoffrande handling är inte egoist. Upplevelsen av begreppet mening gör att man känner sig delaktig i något högre. Något höjt över den egna personen. Egot är inte längre med. Det är sant att en självuppoffrande handling ibland drivs av en egoism man inte helt och fullt genomskådar. Men drivs inte självuppoffringen oftare av en ärlig och medveten längtan efter att handla oegennyttigt?

Så är jag då slutligen övertygad. Arbetskamraten hade fel, alla människor är inte egoister. Sen kvarstår frågan om han skulle hålla med mig.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Om meningen med livet

Bara det att man inte kan ta med sig något
genom döden
är nog för att förstå
meningen med livet

Om inget timligt är något värt
i ett oändlighetsperspektiv
måste livet handla om något annat
än vi trott

Vilken säreget genial pedagogik!
Ett liv har bara
det värde
som är immateriellt

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)