Den hyllade våldtäktsmannen i Bjästa

Vi upprörs över de djupt tragiska händelserna i Bjästa där två flickor blev våldtagna och mobbade och gärningsmannen hyllades. Idag är indignationen stor – och det med rätta. Men är det inte så att vi känner igen något i skolans och kyrkans handfallenhet? De känns som offer för ett bristande omdöme. Som om de handlade i god tro.

Den svenska modellen har blivit känd för sina starka institutioner. Det är som om vi svenskar behöver det för att kompensera en svag självupplevelse. I svårigheter sätter vi all vår tro till institutions-Sverige. ”Samhället måste gripa in” är mantrat då missförhållanden uppdagas. Så även nu.

Vår svaga självbild kräver att vi tillsammans står för ett starkt samhälle. Vi har därför skapat kraftfulla institutioner som vi hyser förtroende för. Därifrån kommer regelverk som fungerar som ett kollektivt omdöme. Medvetenheten hos allmänheten kring dessa kollektiva föreställningar är hög . ”Samhället är vi” är en allmänt omfattad tankefigur, en tillfrågad vill inte uttala sig förrän en utredning blivit klar, en minister vill inte uttala sig ”i det enskilda fallet”.Vi gömmer oss bakom regelverk eftersom vår osäkerhet kräver det.

Skolan i Bjästa får höra rykten om övergreppen men är osäkra hur de ska uppfattas, och gärningsmannen var ju så trevlig! Är det verkligen möjligt att han gjort det? Rektorn upplever situationen som oklar och tar då beslut att förhålla sig ”neutral”. Man vill inte göra ont värre. Regeltolkningen kändes troligtvis nästan progressiv. Hon upplevde det nog som en hedersam hållning. Att hon inte visste om Facebook-kampanjen beror naturligvis på att inget regelverk ännu upprättats för rektorer att hålla reda på sånt. Det fanns inte i hennes värld en föreställning om detta. Det måste komma påbud från SÖ först. Hon sköter bara sitt jobb.

Och prästen föll tillbaka på kyrkans paradgren: ALLA ska få komma till kyrkan. Han hade hört att pojken hade råkat ut för något tråkigt. Men inför Gud är vi alla lika älskade, tänkte han. Han känner sig storsint när han hälsar pojken välkommen och han är charmerad av blomutdelningen, den publikknipande ”demonstrationen”. Vad flickan anbelangar var hon ju inte där och det var ju liksom inte hans sak att döma… Han upplevde troligen att han handlat rätt och fördomsfritt.

Och mobben handlar som mobben alltid handlat. Lösa rykten duger gott att demonisera någon. Pojkens stora popularitet är utgångspunkten. Man tror inte på flickan för att gärningsmannen är så omtyckt. Och även efter domen är omvärderingen av pojken för smärtsam för att man ska orka se sanningen i vitögat. Det blir mer som om handlingen kletar fast vid offret, som om det är flickans fel, som om det är hon som dragit in denna fina kille i det hela. Flickan är anklagelsen mot deras gode vän. Därför är det hon som gjort brottet! Hans vackra ögon och charm kan inte ha fel. Det är en känslans logik.

Hade gärningsmannen varit obehaglig, ful eller ointressant hade säkert demoniseringen av flickorna uteblivit. Då hade våldtäktsmannen inte kommit på avslutningen, för han skulle inte vågat. Och i så fall hade prästen nog haft invändningar – och inga blommor hade blivit utdelade. Och långt innan dess hade rektorn och kollegiet agerat till flickans fördel. Eller?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är ockupation och etnisk rensning det judiska folkets mission?

Att judar trakasserats i Malmö har debatterats livligt sedan kommunalrådet Ilmar Reepalu vägrat ingripa. Han antyder som orsak till sin kritiska hållning Israels förtryck av palestinierna. Han menar att han inte är antisemit, men väl antisionist. Då Mats Odell anklagar vänstern för ensidig kritik av Israel svarar Lars Ohly (SvD 19/3) att ”man kan kritisera Israel utan att beskyllas för att vara antisemit”.

Antisemitism definieras av wikipedia som fientlighet mot judar, sionism som en nationalistisk rörelse som strävar att åstadkomma en judisk stat. Dessa begrepp börjar alltmer förväxlas med varann. En som kritiserar Israels övergrepp på palestinier blir ofta anklagad för antisemitism av företrädare för israeliska intressen. Detta är en demagogi som vill blanda bort korten genom att misstänkliggöra motståndarens syften. Att vara antisemit diskvalificerar.

Samtidigt är det en inte särskilt djärv gissning att Israels behandling av det palestinska folket föder antisemitism i omvärlden. Det är i detta ljus man måste se Reepalus hållning. Konflikten Israel-Palestina är vår tids kanske svåraste politiska problem – hur kan man komma till ett mer objektivt förhållningssätt? Ett bra sätt är att läsa Göran Rosenbergs Det förlorade landet.

Göran, som i ungdomen var entusiastisk sionist, blev med tiden alltmer kritisk. 1976 var han med om att grunda Palestinagrupperna, en svensk organisation som arbetar ”för solidaritet med det palestinska folket på grundval av FN:s beslut och folkrätten”.

Hans bok är en noggrann redogörelse för den judiska historien både före och efter Israels födelse. Det är en ibland chockerande läsning. Göran menar att Israel har gjort med palestinierna som amerikanerna med indianerna, eller serberna med de muslimska bosnierna. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber, judisk majoritet betydde arabisk minoritet. Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad ställning.

Redan 1948 då staten Israel bildades skapades undantagslagar som innebar en öppen diskriminering av statens icke-judiska medborgare. Paragraf 125 användes för att rutimässigt utestänga araber från områden som skulle tas i anspråk av judiska bosättningar. Listan över de arabiska byar som på detta sätt raderades ut från kartan under staten Israels första levnadsår är lång.

Ett exempel han nämner var de två byarna Ikrit och Biram i nordvästra Galiléen som inte visat någon som helst fientlighet mot de judiska styrkorna. Båda tvångsevakuerades trots det av israeliska soldater 1948. Mot löfte att de bara skulle behöva vara borta 15 dagar lät sig byborna utan motstånd transporteras bort. Under tiden skulle området rensas från fientliga element, sades det. När byborna efter två veckor återvände var husen uppbrutna och tömda och de fick veta att jorden inte längre var deras. Under vapenhot tvingades de att ge sig av. Husen sprängdes av militär och området togs omedelbart i bruk av nyupprättade judiska jordbrukskolonier.

Judendomens starka humanistiska arv av solidaritet med de svaga, dess moraliska och humanistiska tankeströmmar har mer och mer tvingats åt sidan av ”den religiösa messianismens maktberusade framfart”, skriver Göran Rosenberg. Den tyngste kritikern av detta, professor Yeshayahu Leibowitz varnade omedelbart efter sexdagarskriget 1967 för att den judiska messianismen skulle bli ödesdiger, såväl för judendomen som för Israel. Den skulle leda till en ”hädisk förgudning av nationen, en fetischistisk kult av jorden”.

Det judiska Israels historia har rymt många möjliga val, inte minst den traditionellt demokratiska vägen. Men ”den religiösa messianismens talesmän hade med åren gjort allt tydligare att deras tilltänkta stat byggde på andra och högre principer än demokratins”, menar Rosenberg. Och han sätter saken på sin spets med frågan: Har den judiska staten en universell mission eller är den en stat som alla andra?

Dessvärre är han nödgad att konstatera att det judiska folkets mission har övergått i militär ockupation och etnisk rensning. Det är detta världen ser och förfäras över.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Dalai Lamas mäktiga moral

Som tonåring gjorde Lobsang Rampas Det tredje ögat ett starkt intryck på mig. Boken beskrev en tibetansk munks dagliga liv. Han var invigd och kunde göra astralresor. Han visste därför allt om världshändelserna trots att han aldrig satte sin fot utanför klostret.

Den djupt religiösa tibetanska kulturen har alltid imponerat på västvärlden. Det är den totala hängivelsen inför livets immateriella värden och livsvisdomen som kommer ur ett totalt fokus på den andliga dimensionen som vi beundrar. Tibet framstår som ett idealkoncept för den andligt strävande människan.

Det förtroende västvärlden har för den tibetanska modellen har mästerligt förvaltats av Dalai Lama, som genom sin milda visdomsfyllda livshållning kommit att bli den största nu levande religiösa förebild vi känner. Hans pragmatiska anspråkslöshet parat med ett reservationslöst intresse för samtiden har givit bilden av buddhismen mindre som en religion än en livspraxis. En andlig hållning.

Därför lämnar oss Tibets öde ingen ro. Trots att ett halvt sekel förflutit sen Dalai Lama flydde till Indien är vårt engagemang för Tibets sak oförändrad, liksom vår harm över Kinas agerande. Vi har aldrig förstått varför de krossade Tibets självständighet och varför de fortsätter att kränka den tibetanska kulturen på alla sätt. Att de kallar Dalai Lama för ”separatist” och ”upprorsledare” känns absurt. Vi kan inte förlåta detta.

Men det är som om Kina inte förstått sin förbrytelse. Frestelsen att inkorporera Tibets landområden utan större svårigheter var en realpolitisk landvinning som knappast ryggade för moraliska betänkligheter. Men frågan är om man då insåg de världspolitiska konsekvenserna. Att Tibet än idag är en politisk kvarnsten om halsen slutar säkert inte förvåna det kinesiska styret.

Att en ledare för en marginaliserad lilleputtnation skulle utvecklas till ett moraliskt föredöme i världen ingick säkert heller inte i Kinas kalkyl då de 1959 invaderade Tibet. Idag är Dalai Lama tillsammans med Nelson Mandela våra största nu levande förebilder.

Behandlingen av Falun Gong är ett annat exempel på Kinas okänslighet inför religiösa rörelser. Kanske är det en genuin rädsla att tappa kontrollen. Styret har exponerat denna rädsla tidigare. Nu sägs att Kina är orolig över den tibetanska nationaliströrelsens styrka och det allt större internationella stöd den fått under senare tid. Tibet förblir Kinas största internationella säkerhetsproblem.

Dalai Lama har fått Nobels fredspris och han bjuds in av nationer överallt, nu senast av Barack Obama. Och Kina protesterar som vanligt. Det är intressant att se hur mäktig en moralisk styrka kan bli. Vi har sett konsekvenserna hos Gandhi och hos Mandela. Vem vet vad Dalai Lamas verkan kan leda till.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

När högern blir gammal blir han socialdemokrat…

Man läser aldrig partiprogram före man röstar. Det är sällan hard facts som avgör människors partipolitiska preferenser. Det är känslor och förtroende som avgör. Detta vet naturligtvis partiledarena trots att de med klädsam blygsamhet tonar ned sin egen roll och säger ”det är partiets politik som är avgörande”.

Vi är i förtroendebranschen, sa Fredrik Reinfeldt om politikeryrket. Och just förtroende var det han vann valet på. Bakom låg ett skickligt hanterande av insikten att sossarna hade fått politiskt sittfläsk som skymde deras analys kring arbetarklassens aktuella behov. Genom att lansera begreppet arbetslinjen stal Reinfeldt helt fräckt huvudtematiken från S genom att omdefiniera vad en arbetare är.

Sossarnas fokus på en förlegad klasskampsidé ersatte Reinfeldt med arbetaren som entrepenör. Skillnaden är enorm. Det är arbetaren som är tvungen mot arbetaren som vill. Genom att betona den offensiva arbetaren och markera avstånd till sossarnas bidragspolitik gav han en ny mening åt begreppet det nya arbetarpartiet.

Det var trovärdigt. Men också hans sätt att lugnt argumentera mot Perssons dryga och självgoda floskler gav viktiga stilpoäng i valdebatten. Och man gnuggade ögonen. Plötsligen byter moderaterna fot från den hopplösa överklasspositionen till ett allmänt mittenparti. Det var inte bara övertygande, det var lysande.

Och sen har det bara fortsatt. Det är som om sossarna helt tappade koncepteterna. Det var inte bara Göran Persson som var tvungen att ta sin mats ur skolan, Mona Sahlins stjärnglans från tiden före Toblerone var plötligen borta. Det är svårt att förstå, men hennes retorik som tidigare var så genialt enkel (”det är sexigt att betala skatt”), så pedagogiskt mästerlig, känns idag bara pinsam och såå sjuttital. Hennes position i partiet är ju heller inte självklar. Hon är kvar för att alternativen är sämre.

Hennes försök att kopiera alliansens recept med att skapa en egen allians var minst sagt fumliga. Först skulle det bara vara S och MP, men när Ohly (och allmänheten) undrade vad de höll på med, togs han in i stugvärmen. En brist på politiskt omdöme som är häpnadsväckande. Att de rödgröna nu vill ta bort skattesubventionen på hushållsnära tjänster är en brist på politisk fingertoppskänsla som ånyo ställer deras omdöme i fråga. Och att ha en som först sade sig vara kommunist tills han var tvungen att säga att han inte var det – skapar knappast det nödvändiga förtroendet.

Javisst har alliansen gjort missgrepp. Att dödssjuka skulle söka arbete var sanslöst (även om det senare visade sig att det inte var så illa som det såg ut), och några andra saker. Men intrycket är i alla fall att de är seriösa på ett annat sätt. Alliansen har fört in en ton av att kavla upp ärmarna och lösa praktiska problem – och det är en nyhet i ett politiskt klimat som tidigare varit så ideologiskt låst. Det känns som sossarna är ljusår från en liknande förnyelse.

Men Miljöpartiets växande styrka är intressant. Jag anar en nyväckt ungdomsgeneration. Och Maria Wetterstrand är dess profet…

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

En avhuggen arm per post

Som jag har hört historien gick det till så här. Läkaren träffar en kille på dekis. Han frågar om han vill tjäna tio tusen spänn. Naturligtvis – för vad då? Du får pengarna om jag får din arm. Efter en del dividerande går lodisen med på det, han behöver pengarna. Läkaren opererar bort armen, mannen får pengarna och går ut ur historien.

Läkaren paketerar armen skickligt och skickar den per post till person A som hämtar ut paketet på posten. Han öppnar det, ser att det är en avhuggen arm. Utan synbarlig sinnesrörelse packar han ihop paketet och går sen till postanstalten och skickar den till person B, som öppnar paketet, kollar att det är en arm, ompaketerar och skickar till person C som öppnar paketet, konstaterar att det är en arm och slänger den. End of story.

Och det är just vad det är, slutscenen på en märklig historia. Den berättades för en grupp unga människor som studerade kreativitet på en högre utbildning vid ett amerikanskt universitet. Uppgiften de fick var att komma på det troliga orsakssammanhanget bakom denna bisarra historia – som trots sitt egendomliga skeende ändå är logisk. När du löst den, kära läsare, kommer du att säga till dig själv – så skulle jag också handlat med tanke på omständigheterna.

Kom alltså ihåg – storyn och lösningen är logisk, det duger inte att hitta på allsköns jönserier. Egentligen skulle ni ha en person som svarar ja eller nej på era frågor, så vi får väl göra så att ni får ställa era frågor one by one så svarar jag så ofta jag kan. Så kan ni följa upplösningen av denna märkliga historia. Om ni inte omedelbart kan se ert svar i bloggen, beror det på att jag måste godkänna först. Men jag skall vara stand by så ofta det går.

Det är lite av tjugo frågor-principen: Att ringa in, gå steg för steg. Att bara gissa vilt är meningslöst. Några till upplysningar på vägen. Alla frågor kring armens kvalitet, d v s tilltagande upplösningstillstånd, är irrelevant för historiens lösning. Låt oss anta att den var lufttätt förpackad. Det är ju ändå ingen sann historia.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vilks har aldrig avbildat Muhammed

Man får inte avbilda Muhammed. Men vem avbildar? För att avbilda krävs en förlaga att avbilda, men vem har sett Muhammed? Ja knappast de som gjorde de s k Muhammedkarikatyrerna i alla fall. Dessa karikatyrer var ju bara schablonbilder av araber med turban. Men eftersom bilden försetts med bildtext som säger att araberna hette Muhammed uppfattades dessa teckningar plötsligt som sanna utsagor. Utan minsta tvekan. Islams fiender hade uppenbarligen fått se Muhammed i en uppenbarelse – och snabbt tecknat av honom!

Logiken är halsbrytande. Och den gäller också rondellhunden. Lars Vilks har tydligen också fått en uppenbarelse. Den här gången i en sällsam skepnad – som han flyhänt tecknade av. Man ser ju att det gick snabbt, det är ju lite hafsigt gjort, som om han haft väldigt bråttom. Han har alltså sett, avbildat och måste därför dö. Att detta framstår som horribelt intresserar inte fanatiker. Dom har ju facit.

Men det känns som opinionen nu börjar skilja agnarna från vetet. Extremisternas bild av islam är inte samma sak som seriösa muslimers bild. Man börjar se tendenser till marginalisering av dessa fanatiker. Och vi flata svenskar börjar inse det orimliga i att vara förstående på det där ansträngda sättet som ska markera vår fördomsfrihet. Som där i början när det på allvar diskuterades om att vi borde visa hänsyn till islamisternas känslor och idka självcensur. Vi var verkligen uppskrämda.

Och minns feministernas politiska korrekthet som de första åren inte erkände existensen av hederskulturen. Vi diskriminerade minsann kvinnor också i det här landet, sa man. Sociologen Masoud Kamali ”kallade hedersfrågan för ett marginellt problem som skapats av några flickor som ville ha egen lägenhet”, som Dilsa Demirbag-Sten skriver i Expressen 8 mars.

Internationellt är det speciellt en kvinna som tidigt väckt oss och introducerat den islamska problematiken. Oförsonlig, orädd och mycket modig: Ayaan Hirsi Ali. För henne leder förtrycket av kvinnorna i den islamska kulturen i mellanösternregionen till en mental stagnation som inte kan hävas förrän kvinnovärdet kraftfullt uppvärderats. Och integrationen i västvärlden är rimligen på lång sikt en början på denna process, kan man tycka.

Åter till Vilks. Ovanlig upplevelse att känna tacksamhet för att underättelsetjänsten i landet gör sitt jobb. Säpo klandras ju oftast. Men nu kan man ju fråga sig hur det är möjligt att alls få informationer om dessa kretsar av fanatiker. Det är ju knappast som i Bourne Ultimatums närmast översinnliga kapacitet att få informationer från varsomhelst i världen.

Men, som sagt, fortfarande väntar vi på att svenska feminister äntligen ska agera till förmån för sina muslimska medsystrar…

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Behövs Antroposofiska sällskapet?

Antroposofiska sällskapet syns inte. Var finns det? På detta brukar man svara att Antroposofiska sällskapet är vi alla. Sällskapet är du och jag. Och sällskapets själva syfte är att åstadkomma att människor möts i antroposofins namn. Men detta klargör knappast identiteten – åtminstone utifrån sett – utan bekräftar snarare Antroposofiska sällskapets anonyma framtoning.

Vad står sällskapet för, vad vill det, vad är visionen? Hur önskar det bli uppfattat av omvärlden?

Styrelsen för Antroposofiska sällskapet i landet ger inga klara signaler härvidlag. Den vidmakthåller status quo och gör vad den alltid har gjort – håller ett årsmöte, ett vintermöte och bjuder in en eller ett par föredragshållare per år. Utöver detta märks den väldigt lite. Orföranden och generalsekreteraren reser och träffar folk, men tar i övrigt inga initiativ som märks utåt. Inget påtagligt händer i sällskapet som skiljer det ena året från det andra.

För en rörelse som sägs vara ”förtrupper till förtrupperna” med storslagna uppgifter i världsutvecklingen känns detta onekligen lite tunt. Man kunde ju tycka att åtminstone en allmänt formulerad vision kunde vara på sin plats. Kanske till och med en intention. Hur ska sällskapet annars kunna bli räknat med? Eller ens synas?

För om Antroposofiska sällskapet inte vill något – utöver det självklara i att medlemmarna träffas – vari ligger då dess existensberättigande? Varför ska man vara medlem i en förening där ingenting händer? Antroposofin är framtidsinriktad – men skall vägen mot framtiden tillryggaläggas stillastående? Bristen på uppgifter, visioner och viljeinriktning skapar ett själsklimat av lätt uppgivenhet som knappast kan göra ett medlemskap intressant.

Tydliga intentioner och ett inspirerande ledarskap skulle synliggöra Antroposofiska sällskapet och engagera medlemmarna i en gemensam vilja att medverka i en utvecklingsprocess där antroposofin kan konkretiseras i vårt samhälle. Förmågor saknas inte – tvärtom – men utan tydligt ledarskap saknas det nödvändiga engagemanget

Den antroposofiska rörelsens praktiska verksamheter inom vård, skola och omsorg spelar en roll i samhället. Det är idéburna sammanhang som engagerar många människor. De syns och respekteras. Men Antroposofiska sällskapet söker fortfarande sin identitet och egenart – både internt och externt. Det har ännu inte lyckats uppnå en identitet och funktion utanför den av en esoterisk klubb. I praktiken oåtkomlig för utomstående.

Är detta verkligen vad man önskar? Vad är Antroposofiska sällskapets idé och vilken roll vill man att det ska spela i samhället?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla

Gud skapade världen med dess grundläggande struktur i tid och rum, materien och naturlagarna. Utvecklingen därefter bryr sig Gud inte om, utan förlitar sig på att de krafter han satt igång sköter resten – frambringandet av planeter och solsystem, djur och människor. Detta är grundsynen i den deistiska världsuppfattningen som rådde under upplysningstiden, berättar professor emeritus Bengt E Y Svensson i en understreckare i SvD 21/2.

Vi får också ta del av den teistiska uppfattningen som förutsätter att Gud hela tiden övervakar och påverkar skeendena från tidernas begynnelse till nu. Detta synsätt präglar judendom, kristendom och islam.

Det här kan man ju ha synpunkter på. Teismens dogm att Gud är god och allsmäktig skapar det så kallade teodicéproblemet: Hur kan Gud tillåta ondskan i världen om han samtidigt är god och allsmäktig? Det blir en motsägelse. Detta klarar deismen elegant genom att säga att Gud har gjort sitt genom skapelsen – sen får vi själva stå för det onda och goda. Voìla!

Materialismen – den världsåskådning majoriteten har av födsel och ohejdad vana, är en sorts biprodukt av vår tids stora idéströmning – naturvetenskapen. I noggrann praxis prövas, bevisas och motbesvisas de vetenskapliga rön som ökar vår kunskap om den materiella verkligheten. Vilket är alldeles utmärkt. Men resten av verkligheten då?

Den existerar inte. För den går ju inte att bevisa. Detta är mantrat vi får nerkört i halsen hela tiden av företrädare för den reduktionistiska världsbilden. Det är ren inbillning att hävda att det finns en andlig dimension av tillvaron. Verkligheten är inte så stor som du tror – den är mindre. Om du tror något annat är du lurad. Tro bara på det som kan bevisas, så är du på säker mark.

Det är en misstroendets höga visa. En världsbild som hämtar sin näring i förnekandet av andra världsåskådningar. Alla religioner har fel. Alla. Våra förfäder var vidskepliga, obildade och oupplysta som trodde på mytologier och myter. Kristus var en vanlig snickare. Punkt. Reduktionismen är ett rädslans manifest. Rädslan att bli lurad. Rädslan att inte vara säker på hur saker och ting står till. Osäkerheten inför något okänt man ändå inte är intresserad av att undersöka.

Men svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla. Verkligheten är för stor för det. Och begreppet Gud missförstått. Bilden av gubben på molntappen blir orimlig om man tar den bokstavligt. Gud är ett sammelbegrepp, en bild, en metafor för andliga väsen som upprätthåller livet. Orimligt? För en reduktionist definitivt!

Men är inte bilden av världen som en robot lika orimlig? Allt sköter sig självt bara. Sluta fråga!

I själva verket är synen på världen som besjälad kanske den mest konsekventa. Ingenting har liv av sig själv. Hur kan man tro det? Allt vi ser har andliga orsaker, upprätthålles av andliga väsen – annars skulle liv inte kunna existera. Hela universum är ande.

I reduktionismens evangelium finns inget svar på mänsklighetens stora frågor vad liv är, vad som händer efter döden och vad som är meningen med livet. Reduktionismen saknar inte bara svar, den förnekar frågorna. Och förminskar därmed människans roll och värde. De tror existensen hänger på bevis men förlorar det sant mänskliga i processen.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Problemen i den antroposofiska rörelsen (2)

Det var längesen waldorfskolorna var en spjutspets inom friskolerörelsen. Det var på den tiden Frans Carlgren skrev sina böcker som introducerade skolformen för en bred publik. På den tiden startade man en skola innan man hade skoltillstånd, vilket mer eller mindre tvingade kommunen att godkänna. Waldorf kämpade för friskolesystemet. Man var på G hela tiden. Som en snöplog gick man fram i svensk skolpolitik och luckrade upp det stenhårda statliga skolmonopolet. Tacka antroposofin för det!

Idag är bilden en annan. Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt. I pressade lägen har man tagit in ”vanliga” lärare som vartefter blivit alltfler och så sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.

Ett annat problemkomplex är många lärares svårigheter att formulera antroposofin för elever och föräldrar. Detta missuppfattas av en del föräldrar som hemlighetsmakeri vilket skapar långlivade fientliga motgrupperingar. Vi ser det i vårt land, men kanske är detta motstånd mer frekvent i England och USA. Föräldrar – och i vissa fall även gamla elever – menar att de blivit förda bakom ljuset om att antroposofins roll i waldorfpedagogiken är mer dominerande än man fått reda på. En del känner sig då lurade.

Det problemformuleringsprivilegium waldorfrörelsen hade några decennier existerar inte idag av den enkla anledningen att man inte längre har något att säga. Skolfrågor debatteras dagligen i media. Men från waldorfhåll är det knäpptyst. Vi har en skolminister med en hög svansföring. På sexiotalet hade han fått sina fiskar varma från waldorfhåll. Men idag råder gravlik tystnad. Detta kan av utomstående bara tolkas på ett sätt. Att waldorfrörelsen samtycker. Skolpolitiken är bra. Vårt skolsystem är invändningsfritt.

Men bakgrunden är snarare ett ointresse för Den Svenska Skolan. Man har fullt upp med sin egen för att orka skriva debattartiklar eller diskutera skolpolitik i TV:s morgonsoffor. På en direkt fråga blir svaret alltid: Vi har inte tid. Då det blev bekant att skolministern ville införa nationella prov i trean kunde en yrvaken upprördhet förmärkas här och var. Men alltför sent, skulle det visa sig. Dessutom var det långtifrån alla waldorfskolor som tyckte proven var fel.

Vilket visar på ytterligare ett problem inom waldorf – bristen på samordning. En närmast anarkistisk hållning är djupt rotad inom kollegierna i waldorfskolor. Man är autonom och faller inte undan för påbud. Detta är på både gott och ont. Det visar på en föredömlig självständighet, men baksidan av myntet är en oförmåga att agera som en rörelse när så krävs. Och att agera med en splittrad rörelse fungerar inte skolpolitiskt.

De problem waldorfrörelsen brottas med är säkert smärtsamma, men inte ointressanta. Frågan är bara om de kan leda till fruktbara förnyelseprocesser – eller om de stelnar i dogmatisk rutin. I det senare fallet kommer skolformen alltmer förlora sin angelägenhet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Problemen i den antroposofiska rörelsen (1)

Efter en rad dynamiska och expansiva decennier inspirerade av den karismatiske och initiativrike Arne Klingborg synes den antroposofiska rörelsen ha imploderat i håglös rutin och brist på identitet och orientering. Uppbyggnadsfasens entusiasm och offervillighet har övergått i trötta konventionella tankesätt och strukturer där den ursprungliga kreativiteten mer framstår som minnen än realiteter. Rörelsen har blivit gammal.

Låt oss betrakta något av det som föreligger.

Antroposofin – ideologin bakom de praktiska verksamheter som satt tydliga avtryck i det svenska samhället – saknar identitet och formulerad egenart. Dess komplexa världsbild sönderfaller i en rad tolkningsmodeller som snarare förvirrar än tydliggör bilden av antroposofin. Därför blir världsåskådningen inte bara svårgripbar för allmänheten – frågan är om antroposoferna själva förstår antroposofin.

En förklaring kan vara att den antroposofiska världsbilden fungerar som något av ett folkuniversitet där rikedomen i det nästan oöverskådliga materialet gör att en formulering av identitet och egenart upplevs som nästintill irrelevant. Det finns inget krav på förståelse för egenarten för att kunna botanisera i denna kunskapsbank. Man läser och läser och för många är detta ett livsprojekt. Man talar därför i antroposofiska kretsar ofta om det som det ständiga seminariet.

Detta gör att antroposofen sällan kan redogöra för sitt engagemang på ett för en utomstående begripligt sätt. Omdömet blir ofta fragmentariskt, allmänt eller svårförståeligt. Men från ledande håll har detta aldrig upplevts som något problem och därför har inga åtgärder vidtagits.

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Antroposofiska Sällskapet

Att Antroposofiska Sällskapet framstår som rena pensionärsklubben föranleder heller inga analyser. En växande majoritet av äldre medlemmar brukar annars vanligtvis vara ett bekymmer av rang i vilken förening som helst. Det innebär ju att tillflödet av yngre långsamt stryps och att rörelsens överlevnad är i fara.

Vad kan tänkas vara orsaken att yngre sällan söker medlemskap i Antroposofiska sällskapet?

Mycket känns uppenbart. Till exempel otydlig identitet och funktion, precis som hos antroposofin som sådan. Vad är sällskapet, vad gör det och varför ska man bli medlem? Amnesty, Röda korset och Greenpeace är lätta att stödja med ett medlemskap för att det är omedelbart klart vad de står för. Vad antroposofin står för är däremot okänt för de flesta. Denna brist på tydlig igenkänningsfaktor ger en identitetslöshet där allmänheten inte kan relatera till de unika värden den antroposofiska rörelsen skapat. Bristen på betydelsebärande identitet torde därför spela en avgörande roll för medlemstillströmningen.

Så även medlemsavgiften. Varför betala 1200 kr om året? För detta får man i princip inget mer än en medlemstidning. Att många trotjänare ändå betalar av solidaritetsskäl lockar knappast den nytillkomne. Man klarar sig gott ändå. Man vill inte binda upp sig. Och varför betala så mycket till utlandet? Är Steiners idé om medlemsfinansiering av ”världssällskapet” fortfarande relevant? Varför över huvudtaget betala mer än ett par-tre hundra om året?

Man kan också fråga sig om den av Steiner institutionaliserade umgängesformen för antroposofiska studier – grupparbetet – fortfarande är i takt med tiden. Oerhört mycket har hänt sen början på förra seklet när denna typ av sammankomster kändes självklara. Idag utvecklas nya former för samverkan, framförallt bland ungdomar.

Att rörelsen har problem är inte hela världen. Det verkliga problemet är bristen på initiativ att komma till rätta med dem. Istället tigs de ihjäl. Varför är svårt att förstå.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)