Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om

Vad är en antroposof?
Den som är intresserad av antroposofi kallas ofta för antroposof.

Vad är antroposofi?
Antroposofin är komplex. Enklast kan man se den som en världsåskådning som fokuserar på det allmänmänskliga. Den kan i vissa fall också kallas en lära i det att den företräder bestämda förhållningssätt som reinkarnation, att människan har ett andligt ursprung, en speciell syn på världsutvecklingen och liknande. Men antroposofin är framförallt en metod för självkännedom och andligt-själsligt växande. Genom meditativa övningar ger antroposofin möjlighet att höja sig från fastlagd världsåskådning till ett personligt förhållande till den andliga världen och det egna livet. Det är den antroposofiska metoden. Den brukar också kallas den antroposofiska kunskaps- eller skolningsvägen.

Vad står antroposoferna för?
Det finns inget regelverk för antroposofer, inget man bör eller inte bör göra, eftersom det egna omdömet är utgångspunkten i antroposofin. Men en som intresserar sig för antroposofi intresserar sig för människan, världen, samhället och tillvarons stora existentiella frågeställningar kring livet och döden, för det är vad antroposofin handlar om. Ett allmänt förekommande förhållningssätt hos antroposofer är därför respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter, ansvarskänsla för djur och natur och intresse för allt som har med mänskligt framåtskridande att göra. Politiskt skiljer sig antroposofer knappast från övriga samhället.

Är antroposofin en sekt?
Nej. Antroposofiska Sällskapet är en intresseförening. Alla intressesammanslutningar riskerar att utveckla sekteristiska tendenser. Själva idén med att människor samlas kring ett gemensamt intresse har i sig ett frö till sekterism. Det blir lätt en känsla av ”vi här” och ”dom där”. I den antroposofiska rörelsen existerar säkert också sådana förhållningssätt. Men det som präglar antroposofin är det motsatta – en stor öppenhet mot samhället. Vem som helst kan bli medlem i intresseföreningen Antroposofiska Sällskapet. Den antroposofiska rörelsen driver sedan många år institutioner inom vård, skola och omsorg där samhället har full insyn. För närvarande finns i landet cirka trettio allmänna grundskolor (waldorfskolor) och ett hundratal waldorflekskolor där majoriteten av föräldrarna inte är antroposofer. Omsorgsvården inom den så kallade läkepedagogiken är landstingsstödd och sysselsätter tusentals människor inom uppåt ett hundratal verksamheter i landet. Man driver sedan länge nordens enda alternativsjukhus, Vidarkliniken,

Är antroposofin en religion?
Antroposofin är ingen religion, men kallas ofta för det eftersom många upplever intresset för andlighet som synonymt med religion. Men antroposofin är till skillnad från religionen inte trosbaserad. Man intresserar sig för komplexiteten i tillvarons bakomliggande orsakssammanhang i ett meditativt sökande efter trancendenta egenupplevelser. Ett självständigt förhållningssätt till antroposofin grundläggs genom ett meditativt kunskapande. Antroposofins källor går tillbaka till framförallt den kristna mystiken, som på många sätt är besläktad med både islamsk och judisk mystik. Mystikens syfte kan sägas vara en väg för människan att komma till insikt om sig själv och världen. Denna strävan är motsatt den religiösa fundamentalismens beroende av dogmer och ledare.

Är antroposofin kristen?
Då antroposofins grundare Rudolf Steiner utvecklade sin antroposofi anknöt han till en västerländsk kristen mysterietradition som man känner den från Johannes av Korset, rosenkreutzarna och i viss mån gnosticismen och frimurarna. Antroposofin ser Kristus som central i världsutvecklingen, både som mänsklighetsideal och som högt andligt väsen. Men eftersom Antroposofiska Sällskapet inte är en religion utan en konfessionslös intresseförening för mänsklig utveckling kan vem som helst bli medlem oavsett religiös tillhörighet. I Egypten finns t ex ett stort antroposofiskt center (Sekem) där alla verksamma är muslimer.

Handlar den antroposofiska läran om att uppnå harmoni?
Naturligtvis strävar varje människa efter att minimera sitt eget lidande, men en total fokusering på detta riskerar att urarta i egoism. Den antroposofiska idealbildningen handlar snarare om att man söker sin egen väg i livet och arbetar för en bättre värld, den är inte primärt en strävan efter harmoni. Livet handlar för det mesta om helt andra saker.

Har antroposofin något att göra med ockultism?
En sensationslysten underhållningsindustri inom främst film, rockmusik och media, har givit begreppet ockultism starkt värdeladdade associationer till häxeri, svart magi, djävulsdyrkan och allmänt hokuspokus. Ursprungligen var ordet ockultism ett okontroversiellt uttryck för det som är fördolt, osynligt. (I den meningen är t ex Bibeln en ockult urkund. Många människor läser den bokstavligt, men mystikern ser fördolda betydelser bakom bildspråket). Antroposofi handlar om att gå på djupet, att undersöka det som ligger under tillvarons glansiga yta, dit man bara kan nå om man anstränger sig. Det som för de flesta är fördolt. I den meningen har antroposofin beröringspunkter med ockulta, fördolda sidor av tillvaron. Antroposofin tar avstånd från svart magi, häxeri och djävulsdyrkan.

Är antroposofer vegetarianer och icke-rökare?
Det finns en seglivad myt om antroposofin som någon sorts hälsokoströrelse där alla antroposofer lever sunt; inte röker, inte dricker alkohol och bara äter grönsaker. Detta är en vacker saga som aldrig varit sann, även om man kan förmoda att mängden absolutister och vegetarianer procentuellt sett kanske är något större hos antroposofer än riksgenomsnittet. Att det var Rudolf Steiner som skapade den biodynamiska odlingsmetoden gör inte alla antroposofer till hälsoprofeter. Att inse att giftfri odling är önskvärt är en sak, hur man sen lever är vars och ens ensak.

Är antroposofin rasistisk?
I början av 1900-talet fanns ett stort intresse i alla samhällsskikt för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner (1861-1925) även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet. I den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag. Att ha en segregerad rassyn är därför oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet. Att frågan om antroposofin är rasistisk ibland förekommer, beror på att mindre nogräknade vill framställa den antroposofiska rörelsen som rasistisk med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor, för att nämna ett exempel.

Varför finns antroposoferna i just Järna?
Hitlertysklands syn på förståndshandikappade som misslyckade och oönskade existenser ledde till att en grupp antroposofer på trettitalet flydde till Sverige för att förverkliga den vårdform Rudolf Steiner initierat och som innebär att varje förståndshandikappad har en frisk väsenskärna även om de fysiska förutsättningarna är begränsade. De rustade upp ett gammalt kråkslott i Järnas utkanter som sedan blivit känt under namnet Mikaelgården. De idéer som där utvecklades inom omsorgsvård kom att inspirera många människor.

Snart hade flera liknande gårdar startat i Järnatrakten. Mikaelgården var också i frontlinjen då det gällde den biodynamiska odlingsmetoden (som också kommer från Steiner). Den svenske hälsoprofeten Are Waerland fick under ett besök se sin första kompost där och medverkade sedan till att denna odlingsmetod blev känd i landet. Intentionen var att de handikappade barnen skulle få de bästa tänkbara förutsättningarna. Snart startade därför en kvarn och ett bageri för att förädla den biodynamiska säden (Saltå Kvarn), rummen målades med milda lasyrfärger, flera waldorfskolor startades.

Idag sysselsätts upp till 2 000 människor i antroposofiska verksamheter i Järnatrakten. Mest känt är Ytterjärna Kulturcenter med vuxenutbildning, kulturhus och sjukhus (Vidarkliniken). Att så många antroposofiska verksamheter finns i Järna beror helt enkelt på att de verkat inspirerande och dragit till sig människor som vill vara med. Men antroposofiska grupperingar och verksamheter finns också på andra håll i landet.

Har man en skola där?
I Järna finns tre waldorfskolor, en handfull waldorflekskolor, ett tjugotal läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner (omsorgsvård). På Ytterjärna Kulturcenter finns utbildning inom läkepedagogik och på intilliggande Skillebyholm utbildning inom biodynamisk odling.

Kan man få vård där?
Förutom omsorgsvård finns i Järna nordens största alternativsjukhus, Vidarkliniken, ett allmänsjukhus med legitimerade läkare och sjuksköterskor med antroposofisk specialistkompetens. Den har ett sjuttiotal vårdplatser och är delvis landstingsfinansierad.

Är det sant att antroposofer sår efter stjärnorna?
Den biodynamiska odlingsmetoden, som var landets första metod med ekologisk inriktning, baseras på ett intresse för livsprocesser som inte alltid kan beläggas vetenskapligt. Det hindrar inte att den med sin kompromisslösa kvalitetsinriktning varit föregångare inom ekologisk odling. Steiners intresse låg i att utröna krafterna bakom det växande. Inget levande kan förstås enbart utifrån vilka fysiska substanser det består av. Den levande människans samling av kolatomer förklarar inte hennes extremt komplexa organism.

Vad är liv? Hur kan vi förstå t ex tänkandet och de dynamiska och immateriella processer som ger materien liv? Rudolf Steiner såg detta som rent andliga skeenden och att planeterna påverkar växtligheten. Under decennier har man efter hans död genom empirisk forskning kunnat utforma en så kallad såkalender som visar de gynnsammaste tiderna att så olika växter. Man bereder också olika substanser som tillsätts komposten för att stimulera livsprocesserna. Det viktiga är att det fungerar. På senare år har intresset för biodynamisk odling ökat bland icke-antroposofiska vinodlare som märker att metodens höga kvalitetskrav ger bättre resultat än både konventionella och enbart giftfria metoder.

Naturligtvis finns många fler frågor kring antroposofin. Frågeställningar kan mejlas till johannes(at)ljungquist.org.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +7 (from 9 votes)

Darwin hade fel – människan är inte ett djur

Darwin jubilerar, böcker ges ut och mängder av tidningsartiklar publiceras till hans minne – och ingenstans ifrågasätts dogmen att människan är ett djur. Hon är inte ens ett högre djur. Tvärtom – delfinen har minsann ett avancerat tänkande och apan visar sig nu kunna tillverka verktyg – en individ i ett svenskt zoo samlar stenar för att kasta på folk, får vi läsa i vår morgontidning.

Skillnaderna mellan människa och djur anses inte längre vara avgörande, tvärtom märks idag en önskan att ifrågasätta människans position som skapelsens krona. Man kan fråga sig i vems intresse. Utifrån någon sorts missriktat jämlikhetsperspektiv? Människan ska inte tro att hon är något, menar man. Med vilken rätt hävdar vi människans överhöghet?

I ett sådant mentalitetsklimat börjar gamla hederliga argument tryta. Det mesta av det som var självklart för några decennier sedan försvinner på något sätt ur det kollektiva medvetandet. Och hävdar man att människan är den enda varelse som skapat en kulturvärld i ständig utveckling, som har ett medvetande som rymmer insikten om sin egen dödlighet, sin historia etc – betraktas det inte som en avgörande artskillnad, utan bara som en gradskillnad. Alla djur har sina specialiteter, människan har sina, hävdas i en aktuell Darwin-biografi.

I en samtid som slukat Darwins platta bild av människo-djuret med hull och hår upplevs en antroposofisk människobild som udda. Även om säkert många undermedvetet upplever människan som överordnad djuren gör bristen på intresse för frågeställningen att man nånstans oreflekterat glider in i föreställningen att människan egentligen är en apa.

Ett antroposofiskt färgat synsätt riskerar därför att alltmer betraktas som en vetenskapsfientlig kuriositet med dunkla religiösa bevekelsegrunder. Hur kan vi i denna belägenhet företräda en sant mänsklig världsbild? Var finner vi argumenten som tar oss ur vår svarslöshet? Ovedersägliga fenomen som med kraft tillbakavisar människan som enbart en djurart bland andra?

En sådan grundläggande iakttagelse är att djuret aldrig kan ta ansvar, eller ta moralisk ställning som människan. Det är aldrig hundens fel att den biter brevbäraren, ansvaret ligger hos ägaren. Hunden gör som hundar gör. Den har ingen moraluppfattning och följer inga etiska regler. I själva verket är djur oförmögna att höja sig över de ramar behovstillfredsställelse och instinkt utgör. Djuret följer sitt artbeteende. Därför kan djuret aldrig betraktas som ett fritt väsen likt människan.

På en fråga från en hängiven darwinist vad antroposofen menade skillnaden mellan människa och djur var, svarade vederbörande: Titta ut genom fönstret så ser du skillnaden. Där ser du ett hus, du ser en väg med bilar på, i luften flygplan. Här inne i rummet finns böcker i bokhyllan. Inget av detta är gjort av djur. Vad jag vet har ingen elefant någonsin doktorerat. Ingen krokodil har hörts sjunga en operaaria. Och ännu har ingen orangutang lett en förhandlingsdelegation i Bryssel. Människor gör sådana saker hela tiden. Och du säger att det inte finns en avgörande skillnad mellan djur och människa!

För så enkelt är det ju. Och en sak till. Djurarterna uppvisar individer som är drivna specialister. Djurens ensidigheter ger dem fördelar under vissa betingelser, men de är sårbara i andra. Människan är en helt annan sort. Hennes särdrag är mångsidighet, hon har utvecklat förmågor inom en rad områden – titta på historien, utvecklingen, vetenskapen.

Djurens specialisering visar samtidigt att ett slutstadium är nått. Det djurarterna uppnått går inte att driva ännu längre, de är perfekta. Och det är här frågan till Darwin måste ställas: Hur kan något som utvecklats till perfektion inom ett specifikt område plötsligt ge upphov till mångsidighet?

Eller med andra ord: det universella kan aldrig ha sitt ursprung i det specialiserade. Hur kan då den mångsidiga varelsen människan ha uppstått som ett resultat av ensidiga djur? Darwin hade fel.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.4/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -5 (from 7 votes)

Vill inte Gud att vi ska tänka för mycket?

Då jag gjorde repmånad var det en på luckan som var frälst. Spelade kontrabas i Norrköpings symfoniorkester. Han beklagade sig över att hans pingstförsamling inte tyckte om klassisk musik. Det skulle bara vara gitarr och sång, klassisk musik ansågs elitistisk.

Han förvånade mig med sin tro på reinkarnation. En pingstvän! Högre i tak än jag trodde. Han var trevlig så jag tänkte jag skulle testa en fråga jag länge tänkt ställa till en frireligiös. Nämligen var de som dör tar vägen fram till den yttersta domen. Var befinner de sig under denna troligtvis avsevärda tidsrymd. I himlen?

På yttersta dagen ska de uppväckas står det i skriften. Uppväckas från vad? Är de döda eller sover de? I vilket tillstånd befinner de sig i denna långa väntan? Bibelns utsago är ju minst sagt oklar, så ett svar från en pingstvän skulle ju vara intressant.

Frågan gjorde honom brydd. Men sa sedan ärligt att han inte visste. Guds vägar äro outgrundliga. Ja, det finns till och med mycket man inte borde tänka på, menade han. Vissa frågor ska nog inte ställas, man ska inte tänka för mycket. Då hamnar man i meningslöst grubbleri. Och det trodde han inte Gud hade avsett.

Jag blev nog lite förvånad av hans svar, mest över att Gud inte vill att man ska tänka för mycket.

För hur kan vi få tankeförmåga – en färdighet som är unik bland levande varelser på jorden – för att i vissa lägen inte förväntas använda den? Det ligger en uppgift dold i det faktum att människan är den enda art på jorden som fått tankeförmåga.

Att vi kan tänka innebär: Undersök tillvaron och lär känna dig själv – du har verktyget. Underlåtenhet att använda detta verktyg är att inte ha förstått avsikten med gåvan. Att därför avvisa den tankekultur som är präglad av vetenskapens krassa spårfinnande i materien är följaktligen ett missförstånd.

Det är nämligen helt i sin ordning: All according to plan. Vi befinner oss sedan några århundraden på en upptäcktsresa i materiens gåtfulla värld, något vi varken kunde eller fick göra tidigare då våra religiösa föreställningar hindrade oss. Det var den fria tanken som gav oss denna makalösa utveckling.

Att undersöka materien är rimligtvis själva avsikten med vår tidsepok. Om man ska tyda tecknen. Och naturligtvis blir vårt tänkande präglat av denna forskningsiver. Att de flesta därför har en materialistiskt färgad världsbild är en naturlig följd av detta. Inget man kan klandra folk för.

Att religiösa fundamentalister avråder från att tänka för mycket, är i sin ringaktning av Guds gåva rena hädelsen. Liksom att inte tänka självständigt över de religiösa dogmerna.

Men bristen på fritt tänkande måste också konstateras hos alla de som okritiskt köper tidsandans tankeschabloner rakt av. De flesta har subtila aningar och upplevelser av det hinsides som de förtränger för att det inte ingår i konceptet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nazisternas kvinnor

Ständigt denne Hitler. Det är som om vi ännu inte kunnat hämtat oss från chocken över hur hans sjuka ideal kunde bli verklighet. Som om vi hela tiden måste dammsuga alla vrår i detta mardrömsrike för att försöka förstå hur allt detta var möjligt.

En pusselbit är de två volymer som kom ut för några år sedan om de kvinnor i ledande positioner som var hängivna nazister. Den nationalsocialistiska scenen i Berlin var full av fanatism, brutalitet och brådska. På den kultiverade Magda Goebbels hade den samma obestämda dragningskraft som en tjurfäktningsarena. Där fanns det ”verkliga livet”, nu gällde det att delta. Som det tredje rikets första dam reste hon med sin man på partimöten och berusades av den spänningsmättade, brutala atmosfären som härskade i de till bristningsgränsen fyllda salarna där Goebbels utvecklade hela sin demagogiska talang.

Och inte visste vi att fru Himmler, en allvarlig, avvisande kvinna, behandlade sin man illa. Jag har aldrig sett en man som stod så mycket under toffeln som Heinrich Himmler, berättade en god vän. Han rann över av älskvärdhet, men ju älskvärdare han var desto sämre behandlades han. Hemma var den fruktade härskaren över alla koncentrationsläger en nolla som hela tiden måste ge med sig.

Att Gestapochefen Reinhard Heydrich och hans hustru Lina var illa omtyckta var knappast en överdrift, mer anmärkningsvärt var att de var parias även i det interna nazistiska sällskapslivet. Vid ett tillfälle tog Heydrich Linas huvud i sina händer, tittade henne i ögonen och sa: ”Behöver vi över huvud taget vänner? Du är ju min bästa vän! Vi behöver inte andra. Vi fortsätter som förut!” Paret Heydrich tröstade sig med att det inte fanns någon vänskap ”i ett så pass negativt yrke” och att man därför var beroende av varandra.

I den nazistiska parnassen rörde sig också en engelsk lady, Unity Mitford. Hon var personlig vän till Hitler som utnyttjade hennes vänskap i sina envisa försök att få till en allians med England, något hon också ivrade för. Då det blev klart att det inte kunde bli en engelsk-tysk förbrödning, utan tvärtom krig, rasade hennes värld samman. Hon sköt sig i huvudet, men överlevde med kulan kvar i bakhuvudet. Hon led av minnesstörningar, mindes bara Hitler diffust och visste ingenting om andra världskrigets utbrott. Hon dog flera år senare i sviterna av skottet.

Men den kanske mest excentriska kvinnan i den närmaste kretsen kring Führern var kanske Gerda Bormann, gift med Hitlers sekreterare och mäktiga chef för partikansliet, Martin Bormann. Hans ständiga amorösa äventyr utanför äktenskapet uppmuntrades av Gerda. Tillsammans pratar de om hans erövringar och hon önskar att han gör älskarinnorna med barn så att Tyskland får soldater. Ju fler desto bättre. Hon hade till och med planer på att verka för en lagstiftning om polygami. Här sade hon sig vara inspirerad av Muhammed.

I sitt andra äktenskap med Emmy levde Herrmann Göring ett lyxliv. Bland annat födde de upp sammanlagt 7 lejonungar. När ungarna blev vuxna lämnades de till en djurpark. Då de en gång några dagar bodde i ett palats placerade de sin lejonunge i källaren. En natt vaknade paret Göring av att dörren öppnades till deras sovrum. Det var lejonet. Han hade tryckt ned åtta dörrhandtag med sina tassar och öppnat varenda dörr på väg från källaren. ”När han upptäckte oss blev han alldeles ifrån sig”, berättade Emmy. ”Vi hade inte hjärta att fösa tillbaka honom. Därför fick han tillbringa natten hos oss…”

Hitlers kvinnobild var ambivalent. Han kunde säga ”när en kvinna börjar grubbla över varat – då är det illa” – men gynnade samtidigt kvinnliga karriärer. I Eva Brauns närvaro sade han en gång: ”Mycket intelligenta människor borde ta sig en dum kvinna. Tänk er om jag dessutom skulle ha en kvinna som hade synpunkter på mitt arbete! På min fritid vill jag ha lugn och ro… jag skulle aldrig kunna gifta mig!”

(Källa: Nazisternas kvinnor 1 & 2, Tiedlund förlag)

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Begreppet frihet är en schablon

Det sägs att vi har en fri vilja. Vi gör våra val i frihet. Vi är fria individer som skapar vårt liv genom medvetna val. Men hur fria är vi egentligen? Och hur medvetna är våra livsval?

För ligger inte väldigt mycket redan i korten? Vår mentalitet är vårt öde. Hur vi är och förhåller oss präglar våra liv genom att vi har ett karmiskt bagage som utgör grunden i vår personlighet och mentalitet. Detta bagage består av böjelser, drifter, förmågor, temperament, arvsanlag, utstrålning och yttre framtoning. Till detta kommer de sociala förhållanden som formar vår uppväxt.

Hur fria val kan vi göra med det bagaget? Hur fri är en koleriker som inte kan stilla sin upprördhet? Och dina böjelser? Du vet vad du är intresserad av, men knappast varför du är intresserad, vilket kan vara avgörande för ditt livsval. Dina förmågor – är du medelmåttigt begåvad eller rena geniet? Också avgörande. Detta är något du fått dig tilldelat, liksom arv, miljö, hur du ser ut och vilken framtoning du har.

Allt detta är parametrar att räkna med i din omdömesbildning. Du handlar i mycket som du är präglad. Din mentalitet gör dig därför till viss del förutsägbar. Med hänsyn taget till detta – hur fri är egentligen din frihet på en skala? 95, 50 eller 25 procent av valet? Eller bara 10%? Din frihet är nämligen relativ. Den står alltid i relation till din karmiska prägling. En omedveten och oluttrad människa agerar mest på instinkt. En mer utvecklad människa har större frihetsutrymme.

Naturligtvis säger vi oss alltid att vi gjorde ett fritt val, eftersom vi tror det för att vi inte gjort oss klara över hur djupt vi är formade av vårt karma. Detta karma som är designat för att vi ska gå den livsväg vi är predestinerade för. Är då inte våra val mer en produkt av detta livsbagage än vår fria vilja? De flesta har ett ytligt förhållande till friheten, varför detta sällan dryftas. Begreppet frihet är en schablon.

Till din karmiskt präglade personlighet fogar sig så en verkligt kraftfull inverkan som ytterligare ingriper i frihetsutrymmet: Alla människomöten och yttre händelser. Här regerar bagaget många gånger helt oinskränkt, speciellt om mötet eller händelsen överraskar. Att man ”reagerar med ryggmärgen” är en vanlig metafor för detta.

Mötena och händelserna formar dig ytterligare, för de är ju också karmiskt betingade. Så formas din livsväg – där ditt frihetsutrymme är olika beroende på medvetenhetsgrad. Och här talar vi naturligtvis om ”dagsmedvetandejaget”. Den medvetandeform där vi är utestängda från de stora livsperspektiven hos vårt högre jag.

Vi fråntas denna överblick då vi inkarnerar, annars skulle vi inte kunna utveckla friheten ur oss själva. Som vi trots allt ändå gör med vårt begränsade medvetande. Med myrsteg. Det går långsamt fram, men det går ändå fram. Och jämfört med djurvärldens behovs- och instinktsstyrda verklighet är vår frihetsmöjlighet naturligtvis oändligt mer utvecklad.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Alla människor är egoister

Alla människor är egoister, sa min arbetskamrat. Ja men det finns ju goda människor som hjälper andra, menade jag. Det bara ser ut så, fortsatte han, och det är just det som är grejen. Det är meningen att det ska se ut som en osjälvisk handling, så att andra skall uppfatta det så. För avsikten med den osjälviska handlingen är att utövaren gör det av själviska skäl. Alla människor är nämligen egoister, vare sig de vet om det eller ej. När det kommer till kritan handlar alla i egenintresse.

Detta samtal ägde rum för många år sedan, men jag grubblade länge över det. Jag återkom flera gånger till honom med nya argument, men de föll på hans orubbliga doktrin – människan är i sin djupaste grundval egoist. Ja men, försökte jag – och nu tog jag till storsläggan – en människa som går i döden för en annan är väl ändå inte egoist! Jodå, samma där. Den handlingen är bara en raffinerad sublimering av egoismen; nämligen vetskapen att minnet av honom som hjälte kvarstår hos efterlevande för långa tidsrymder. Den egoistiska avsikten bakom handlingen är ändå tydlig.

För mig som ung idealist, svärmande för idén om altruismen, den osjälviska människokärleken, kändes arbetskamratens krassa konstaterande som ett slag i ansiktet. Inte för att han sa emot mig, utan för att hans argument föreföll mig så oväntat tunga. Som om jag var rädd att han skulle få rätt bara jag tänkte igenom det hela ordentligt.

Nånstans anade jag halvt medvetet att om han hade rätt skulle jag förlora tron på en meningsfull tillvaro. Då skulle människan bara vara ett högre djur på något sätt och alla fantasilösa förnekare av en översinnlig dimension skulle till sist ha rätt. Världen saknar mening! Detta lilla samtal på betald arbetstid hade fått något apokalyptiskt över sig. Jag var djupt skakad.

Åren gick och vårt samtal föll i glömska tills häromdan då radioprogrammet Ring P1 ånyo aktualiserade frågeställningen för mig. Det var en frikyrkligt sinnad som talade om att Gud och Jesus minsann kunde bota genom helbrägdagörelse, vilket fick programledaren och ateisten Täppas Fogelberg att i andanom gnugga händerna. Hans sarkasmer visste inga gränser. Och poängen var kristallklar även om han aldrig sa det rent ut: Folk som säger att de kan bota människor genom att åkalla Gud, Jesus och andra andeväsen är helt enkelt bedragare. Punkt slut. Mirakel existerar inte.

Att människor i gott syfte verkligen tror att de kan hjälpa andra genom böner och handpåläggning är egentligen bara en show för att förhärliga dem själva, menade han. Och att kristna volontärer åkte till Afrika för att ”göra skillnad” var en handling som Täppas bara kunde förstå som något de gjorde för att stilla sitt dåliga samvete. Man märkte att det irriterade honom att de ville ge sken av några andra, tjusigare skäl. Han resonerade precis som min gamla arbetskamrat.

Och plötsligt gick det upp för mig. Doktrinen att alla människor är egoister stämmer ju inte. Den faller med förståelsen av begreppet mening. En människa som upplever mening i en självuppoffrande handling är inte egoist. Upplevelsen av begreppet mening gör att man känner sig delaktig i något högre. Något höjt över den egna personen. Egot är inte längre med. Det är sant att en självuppoffrande handling ibland drivs av en egoism man inte helt och fullt genomskådar. Men drivs inte självuppoffringen oftare av en ärlig och medveten längtan efter att handla oegennyttigt?

Så är jag då slutligen övertygad. Arbetskamraten hade fel, alla människor är inte egoister. Sen kvarstår frågan om han skulle hålla med mig.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Om meningen med livet

Bara det att man inte kan ta med sig något
genom döden
är nog för att förstå
meningen med livet

Om inget timligt är något värt
i ett oändlighetsperspektiv
måste livet handla om något annat
än vi trott

Vilken säreget genial pedagogik!
Ett liv har bara
det värde
som är immateriellt

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Islam – en förvirrande blandning av fromhet och brutalitet

Den islamska kulturens etablering i Sverige de senaste 10-15 åren har väckt uppseende och väckt många frågor. Inte kanske religionen i sig, mer den samhällssyn och familjekultur som är en konsekvens av den. Det islamska förhållningssättet.

Hur förstå tänkesätt och livspraxis som levt kvar i över tusen år? Har en modern människa ens en möjlighet? Hur förhålla sig till en kvinnosyn vi upplever som problematisk? Borde man inte protestera? Och hur kan vi i ett samhälle som sätter friheten så högt förstå en mentalitet så reglerad av dogmer, påbud och förbud?

Vi svenskar sätter en ära i att vara fördomsfria. Vi vill gärna ta hänsyn till olika aspekter innan vi bildar oss ett omdöme. Hellre fria än fälla. ”Det är väl inte så farligt”, säger vi. Men den islamska kulturen är en tuff uppgift. Den ställer mycket på huvudet i ett sekulariserat modernt samhälle.

Den islamska kulturen tog svenskarna på sängen. Yttringar av en urgammal hederskultur chockerade oss med sin patriarkala tradition. Ett land med världens kanske mest emanciperade kvinnorörelse stod plötsligt öga mot öga med uråldriga familjestrukturer där kvinnan ses som familjens och mannens ägodel.

Långsamt gick det upp för oss att föräldrar och släkt i många muslimska familjer bestämmer äktenskapspartner till döttrarna. Bröder vaktar som hökar över att systrarna är orörda före bröllopsnatten. Brott mot detta straffas i bästa fall med misshandel, i sämsta med döden. Pela och Fadime, två unga kvinnor som dödats av dessa skäl blir ikoner i kampen mot hederskulturen i landet.

I början trodde vi inte riktigt att detta var sant.Utsatta döttrar och systrar som gick till polisen och berättade om dödshot från familjen fick rådet att gå hem igen och ”tala ut”. Det är först de sista åren polisen fått utbildning i hur allvarligt menade dessa dödshot i verkligheten är.

Andra spektakulära incidenter inträffar efter hand. Skolflickor uppträder i klassen med burka. De säger att deras religion kräver det. Läraren vägrar eftersom hon inte anser sig kunna kommunicera utan ögonkontakt och minspel. Den pedagogiska uppgiften försvåras.

En muslimsk kvinnlig programledare i svensk TV vill inte ta en manlig deltagare i hand av religiösa skäl. Gesten upplevs som kränkande och debatteras livligt i media. I en förskollärarutbildning bär en kvinnlig muslim ansiktsslöja som bara visar ögonen. Hennes avsikt är att fortsätta med det i umgänget med barnen när hon är färdigutbildad. Lämpligheten i detta ifrågasätts av hennes lärare.

Men det är utan tvivel intoleransen och våldsbenägenheten som kommit att prägla bilden av islam här hemma. Dödsdomen mot Salman Rushdie chockade en hel värld. Att det kunde vara förenat med livsfara att utmana muslimska dogmer fick också författaren Taslima Nasrin erfara då hon var tvungen att fly till Sverige från Bangladesh efter dödshot för att ha skrivit olämpligt om islam.

De överdrivna reaktionerna på Muhammedteckningarna skrämde liksom det spektakulära mordet på öppen gata i Holland där en regissör fick sätta livet till för att han misshagat muslimska fundamentalister. Elfte september liksom oräkneliga terrorattentat, självmordsbombare, al Quaida och prästväldet i Iran är andra exempel på extrema företeelser med islamska förtecken.

Upplysta människor upprepar ideligen att islam är en fredlig religion. Säkert är det så. Och säkert strävar de flesta muslimer i västvärlden att integreras i det moderna samhället. Men lika uppenbart är att inslag i den islamska kulturen har djupt problematiska drag.

Det är inte konstigt att breda folklager hyser misstro mot islam efter vad som hänt. Har seriösa företrädare för islam råd med detta? Man kan inte gärna skylla denna misstro på en okunnig befolkning. Bevisbördan ligger på landets muslimer. De vet hur saker ligger till. De kan bringa klarhet i denna förvirrande blandning av fromhet och brutalitet.

Många har länge undrat varför man inte på centralt muslimskt håll gått ut med en deklaration om vad majoriteten av landets muslimer står för – och vad de tar avstånd ifrån. Hur förhåller sig moderata muslimer till fundamentalisternas misskreditering av islam? Pågår det över huvudtaget en interndebatt?

Klargörs inte detta cementeras missförstånd och fördomar vilket bara faller tillbaka på landets muslimer. Varför har inte muslimska organisationer och förbund bekantgjort hur man står till extrema yttringar och händelser som uppmärksammats? Är det inte snart dags att ta bladet från munnen och börja bygga upp ett förtroende som på sikt kan grundlägga en respekt för islam?

Eller ska man lämna walkover till Sverigedemokraterna?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

De svenska skolorna brinner

Skolorna i landet brinner. En varje dag.  Skolministern vill ha rättning i leden och hårdare tag. Ordningsmakten är rådvill och media har inga idéer. Man frågar sig yrvaket varför detta händer.

Som om vi inte minns vår egen skolleda. Pluggandet. Det dagliga harvandet med läxor, provskrivningar, mobbing, tristessen i klassrummet  år ut och år in. Och den ständigt närvarande, halvt omedvetna frågan: varför måste jag?

Förr fann sig lydiga generationer  utan knot i att förödmjukas av läraren. Det var inte tal om annat. Men under decenniers gång har makten förskjutits. Idag terroriseras läraren. Lärarmobbing är vanligt. Och nu eldar man skolor. Trycket växer.

Är det svårt att förstå? I en ålder då livet går upp som en sol och alla upptäckter väntar på att få upplevas, stoppas barnen in på institution. Mot sin natur. Frihetsvarelser som fängslas under en räcka av år eftersom de måste och så har det alltid varit.Ser man inte det uppenbara?

Att barn är nyfikna av sig själva. Hela deras natur är inriktad på kunskapande. Ingen vuxen behöver anstränga sig för att få barn intresserade. Det är de redan.  Och deras kunskapstörst är omättlig. Varför då tvinga dem?

Det är inte fel på skolan som idé. Det är tillämpningen som är problematisk. Vi vet alla hur det är. Barnen stormar entusiastiskt in i skolan det första året, villiga att lära sig allt om världen. Men istället för att få svar på sina frågor möts de av tvånget att lära sig saker de inte frågat efter. Redan i andra-tredje klass är deras förtroende knäckt och tristessen etablerad. Skolan var sällan svaret på deras längtan. Det är inte bristen på god vilja hos barnen som är problemet. Det är skolan.

Alla vet att skolan är tråkig. Det är en självklarhet att det är en tvångsanstalt där det gäller att bita ihop. Så istället för att diskutera en grundläggande reformation förstärker vi tvånget. Och oroas över att ungdomarna visar destruktiva beteenden. Som om det är deras fel. Är det inte i själva verket en reaktion av vanmakt vi ser? Är inte skolbränderna egentligen en logisk konsekvens av en ovärdig situation som blir alltmer ohållbar?

Vänd på det. Skulle barnen elda upp en skola de tycker om? En skola där de dagligen får möta omtyckta lärare som öppnar upp spännande kunskapshorisonter och världsperspektiv? En skola som  respekterar och inspirerar deras egna frågor och behov? Naturligtvis skulle de inte sätta eld på en sådan skola. De skulle slåss för den.

Att skolorna brinner är inget ordningsproblem, det är ett pedagogiskt problem.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)