Sveitsch och andra ruskigheter

Blir ni också vansinniga på sportspråket i media? En upphetsad (de är alltid upphetsade) sportreferent hojtar fram en rapport (de hojtar alltid):

De regerande mästarna fick en smak-start på Backavallen där NN gjorde hat-trick efter en passning.

Bara för att ett lag har en mästartitel måste de väl inte regera? Metaforen är ansträngd. Och vad kommer uttrycket smak-start ifrån? Eller hat-trick? En Fred Astair-film?

Ett annat vanligt uttryck är då pumpade adrenalinet. Vilket är en metafor för att man är upphetsad, arg och stridsberedd. Man kan också fråga idrottsmannen – är du laddad? Varpå han försäkrar att han är det. Ordet kan ibland ersättas med taggad. På den obligatoriska följdfrågan hur har du laddat under veckan? berättas för de andlösa lyssnarna hur han gått tillväga. Dessa sportuttryck är numera allmängods, inte minst i tv-programmet Idol. Varför tycker jag att de känns fåniga? Är det för att jag blivit gammal?

Men det här vet jag att många håller med om – inte bara en språkpolis som jag. Varför har det felaktiga uttalet på Schweiz blivit norm i Sverige? Numera säger de flesta sveitsch. Sveriges populäraste språkvetare Fredrik Lindström vill inte moralisera utan säger att det är lika rätt som det ursprungliga uttalet. Helt enkelt för att språkbruk är en kollektiv överenskommelse och ett språkligt missförstånd som glider över i praxis blir därför rätt, oavsett hur fel det var från början. So be it, men för mej kvarstår det som ett olidligt uttalsfel.

Sen har vi allmänt förekommande ord som blir utbytta mot andra. Man säger numera inte tillbringa sin tid, utan spendera sin tid. Det är naturligtvis en av alla dessa anglicismer. Spend some time. Förr användes detta ord i svenskan bara i betydelsen att spendera pengar. Ett annat engelskt ord som funnits lika länge som filmindustrin är glamour. Helt okay. Och substantivformen har lika länge varit glamorös. Men idag har de mest välrennomerade tidningarna fått kollektivt hjärnsläpp och börjat stava det glamourös. Hjälp – gör nåt!

Och sen har vi den verkliga tidsmarkören – särskrivningen, också ett arv från det engelska språkområdet. Och den har ju verkligen sina poänger. Utanför klädaffären på en badort erbjuds BAD SHORTS på en trottoarskylt. En anna skyltar med BARN UNDER KLÄDER och SUPER UNDER STÄLL.

Roligast är ju de formuleringar som med särskrivningen får en direkt motsatt betydelse, som i kontaktannonsen där en kvinna beskrev sig som ”Mörk hårig sjuk sköterska”. Någon som har lust att ta kontakt?

Ronny Carlsson i LT skriver att han såg en matsedel i Örebro med rätten GRÖN SAK SOPPA, och SKIVAD KALV LEVER MED KUL POTATIS. Här har vi gått in i rena surrealismen. Eller: FRYST KYCKLING LEVER. Och har ni lust att gå på jazzklubb – vad sägs om ETT TRUMPET SOLO?

Med ett förflutet på Robygge i Järna kan jag ju säga att vi hade kassa medarbetare.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kommunismen – en ockult fångenskap?

Hörde på radion häromdan om den svenske buddhisten som i början på 70-talet ville demonstrera på första maj med skylten Rädda Tibet! Men han blev avvisad överallt i demonstrationståget. Tidsandan var sån – Mao och Kina var inne, det var hippt att vara kommunist. Alla intellektuella med självrespekt var det. Tibets tragedi blev därför en obehaglig påminnelse om något som inte gick ihop med föreställningen om Kina som något eftersträvansvärt och progressivt.

Det tog årtionden innan sanningen blev uppenbar – att Mao, Stalin och Pol Pot mördat miljoner av sina egna medborgare. Hur kan man förstå detta kollektiva hjärnsläpp hos västvärldens tänkande elit? Vad var det som gjorde att en hel generation gick på föreställningen om det kommunistiska lyckoriket samtidigt som miljoner människor slaktades?

Vändpunkten kom då de franska filosoferna (Glucksmann, Levy m fl) började tala om Gulag-lägren som en konsekvens av kommunismen och att man måste döma den efter dess gärningar – inte dess ideal eller teorier. Dessa argument hade tidigare varit gängse från traditionellt borgerligt håll – men var då betraktat som småborgerlig inskränkthet. Då analysen kom med dessa unga radikaler blev det början till en omfattande och smärtsam omvärdering.

Majoriteten av kulturetablissemanget fick nu under en följd av år ”hantera sin besvikelse” som en vänsterförfattare uttryckte det. Nu fick vi höra om de s k Kiruna-svenskarna som i kommunistisk yra emigrerade till 30-talets Sovjet där de blev illa behandlade och arkebuserade. Många desillusionerade återvände till Kiruna och blev då utfrusna av sina vänner som inte kunde tro att lyckoriket i själva verket var ett helvete.

Som en mäktig slutvinjett kom så sovjetväldets kollaps.

Lars Ohlys omvändelse under galgen för några år sedan, när han mot sin uppenbara övertygelse avsade sig begreppet kommunist, visade hur långt vi nu har kommit ifrån föreställningen om förträffligheten i den kommunistiska utopin. Så långt har det alltså gått – ledaren för ett gammalt kommunistparti säger sig ej längre vara kommunist!

Det kommunistiska idéklimatet hade inte skapats av arbetarklassen – det var främst studenter och akademiker som höll den marxistiska fanan högt. Istället för att genomskåda kommunismens lyckorike blev man dess banérförare. De intellektuella svek sitt uppdrag, menade Glucksmann. I kritiken mot samhällsinstitutioner, samlevnadsformer och kulturyttringar där det mesta ifrågasattes, glömde man ifrågasätta relevansen i sin egen ideologi. Man trodde marxismens utsagor om att den var en objektiv vetenskap.

Och djupast handlade upproret om ett starkt upplevt rättspatos. Vi är, eller borde vara, jämlika. Egentligen en kärleksimpuls. Och visst vädrade 68-vågen ut mycket skämd luft. Men ändå – hur var det möjligt att inte se folkmorden? Man var helt fångade av de marxistiska abstraktionerna om lyckoriket. Fångade i sina egna orealistiska föreställningar.

En ockult fångenskap, skulle nog mina antroposofvänner kalla det.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Bristen på debattkultur i antroposofiska sammanhang

Texter om antroposofi på nätet är antingen för eller emot. Å ena sidan okritiska presentationer skrivna av antroposofer – eller kritik formulerad av motståndare.

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Mycket av kritiken är speciell. Kanske den mest förekommande kritiken rör waldorfskolorna. En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom, något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Säkert finns en stor osäkerhet på skolorna hur man bäst skall hantera den för många föräldrar besvärliga frågan om den bakomliggande antroposofin. Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån. Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Det är en avgörande skillnad på de människor som kommer till antroposofin utifrån ett intresse och de som konfronteras med den utan att ha bett om det. Den problematiken måste vi ta på allvar och tala om oftare. Vi har ett odiskutabelt ansvar här.

Så över till våra egna texter. Då antroposofer skriver om antroposofi är det så gott som alltid presentationer av läran – det vill säga de antroposofiska idealen. Mycket sällan socio-kulturella analyser av utfallet, det vill säga hur idealen ser ut i praktisk verklighet med problem och ofullständigheter. Hur antroposofin levs i praktiken.

Antroposofin problematiseras mycket sällan inom rörelsen – i alla fall inte i Sverige. Men i Norge gjorde författaren Jens Björneboe på sin tid upp med  antroposofiska förhållningssätt – liksom Kaj Skagen, en annan norsk författare. För några år sedan granskade den norske waldorfläraren Arve Mathiesen vårt sätt att läsa Steiner i sin essä Art makes sense II. Den var ett lysande undantag i den sedvanliga antroposofiska panegyriken.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt. Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Inte så att antroposofer alltid är rörande överens. Tvärtom. Många hårda ord fälls i kollegier, på föreningsmöten och sammankomster. Det grälas friskt i många arbetssammanhang. Men på ett mer övergripande idéplan sluter man leden och förenas i en överenskommen officiell retorik som är helt underställd uppgiften att representera antroposofin.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Slöjan signalerar kvinnoförtryck

Det talas om att Belgien och Frankrike ska lagstifta om att förbjuda burka (och Belgien även niqab).  Kommentarerna i media är kritiska till detta, med mer politiskt korrekta än tungt vägande skäl. Man menar att det blir svårt att lagföra de beslöjade och att avgöra hur stor springan på niqaben ska vara (!), och att ett förbud skulle innebära brott mot demokratiska rättigheter och religionsfrihet, att det bara handlar om ett par hundra i Belgien och att det därför är inte är ett stort samhällsproblem.

Det beror på hur man definierar samhällsproblem. För täckta kvinnoansikten väcker starka känslor. Jag kan se främst fyra invändningar emot dessa klädespersedlar.

  1. De är ett väldigt påtagligt uttryck för kvinnoförtryck som väcker obehag hos många. Visserligen finns kvinnor som själva valt att bära slöjan – men det vet inte betraktaren. Och någon mer påtaglig symbol för diskriminering av kvinnan finns knappast.
  2. En slöjbärande kvinna är maskerad, vilket ger ett hotfullt intryck. Maskering på offentlig plats används av kriminella. Stenkastande anarkister är t ex maskerade. Det är obehagligt när en maskerad iakttar dig och man inte kan möta en människa ansikte mot ansikte.
  3. Med slöjan tvingar bäraren på omgivningen vetskapen att här går en muslim.  Även sikher med sina turbaner och ortodoxa judar med sina hattar och skruvlockar signalerar religiös särart, men dessa implicerar inte samtidigt patriarkalt kvinnoförakt. Slöjans spektakulära intryck skapar ett främlingsskap som dramatiskt försvårar muslimsk integration.
  4. Det täckta ansiktet är en påminnelse om en svunnen tids brutalt patriarkala synsätt. Länge har den västerländska kvinnan kämpat för likställdhet. För många upplevs därför slöjan som något av ett hån. Att ett sådant synsätt manifesteras i ett modernt Europa väcker därför stark motvilja. Man kan inte acceptera det synsättet och vill därför avvisa det.

Att Belgien och Frankrike står i begrepp att lagstifta mot dessa starkt vädeladdade ansiktsmaskeringar är knappast politiskt korrekt – men fullt förståeligt. Förbudet är inte riktat mot islam. Lagstiftning måste   uppfattas som ett ställningstagande mot den degradering av kvinnan burkan/niqaben alltid varit. Ett ställningstagande mot könsapartheid.

De politiskt korrekta menar att denna lagstiftning ingriper i religionsfriheten och att den stigmatiserar islam. I själva verket kommer lagen att bidra till en nödvändig avdramatisering av uppfattningen om islam som en västfientlig religion.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger

♦ ♦ ♦ I samband med min flytt till Järna i mitten på sjuttiotalet som nybakad antroposof blev jag konfunderad över en insändare i den nygrundade tidskriften Balder. Det var Erik Norlin, lärare i Nibbleskolan i Järna som kritiserade Kristofferskolan i en aggressiv och kritisk ton. Jag fattade inte mycket av inlägget, och framförallt förstod jag inte tonläget.

Men jag skulle snart bli varse att bakom insändaren låg en djup konflikt som under några år skulle skaka waldorfrörelsen i landet och dela Järna-antroposofin i två läger.

Nibbleskolans lärare var unga entusiaster som ville göra waldorfpedagogik 24 timmar om dygnet. De var radikalister som inte godkände dogmer och slappa rutiner, de ifrågasatte och krävde kompromisslös ärlighet av både sig själva och andra.

I början deltog de varje vecka i Kristofferskolans kollegium, ett mentorskap avsett att leda den unga waldorfskolan in i praxis. Det var där det skar sig. ”Allt var fastlagt”, berättade en lärare för mig långt senare. ”Lärarna på Kristofferskolan sa att så här ska man göra och förstod inte att lärarna från Järna var en grupp unga pedagoger som själva ville upptäcka, skapa och forma sin egen modell av waldorfpedagogik”.

Snart kom konflikten mellan de två skolorna i öppen dager, något som är mycket sällsynt inom antroposofiska sammanhang i Sverige. Åsiktsskillnaderna var inte så mycket en idékonflikt som skillnad i attityd. Läraren i Nibbleskolan stod till exempel inte på morgonen vid klassrumsdörren och tog varje elev i hand som var waldorfpraxis. De upplevde det som krystat gammaldags. Man drog sig också i det längsta att tillrättavisa elever, idealet var att en pedagogisk action naturligt skulle fånga okoncentrerade elevers uppmärksamhet.

Samma hållning gällde kollegiearbetet. Skolan var så omtyckt att grupper av elever ibland stannade kvar efter skoltid. Var det då kollegium kunde några av barnen komma in och blev då inte avvisade. Man talade då bara om saker som tråkade ut barnen så att de snart lämnade rummet av sig själva. Detta bara några exempel på den förutsättningslösa fördomsfrihet som rådde. Skolan var till för barnen, inte tvärtom.

Inredningen i skolan var också långt ifrån waldorfstandard; träbänkar – och som enda belysning levande ljus. Dessutom ansåg sig lärarna kunna inspireras inte enbart av Steiner – även sådana som Alice Miller var till exempel mycket uppskattade. Detta var naturligtvis svårsmält i en waldorfrörelse som med åren utvecklat en betydande ortodoxi. Och frågan uppstod snart om Nibbleskolan var att betrakta som en ”riktig” waldorfskola, en frågeställning Nibbleskolan först harmset avvisade – måste alla waldorfskolor följa en mall? Sen kom man att se det från en annan sida – var waldorf egentligen en stämpel man VILLE ha? Skulle det inte diskreditera det de stod för?

Själv var jag fascinerad av Nibblekollegiets radikalt annorlunda förhållningssätt till det mesta. Waldorf with an attitude. Sanningskravet, anspråkslösheten, radikalismen, kreativiteten och skoningslösheten mot konventioner och småborgerlighet. Skolan kändes som den enda i landet som förverkligade antitesen till pluggskolan. Här var det inte fråga om korvstoppning – här försökte man istället entusiasmera eleverna för världen, få dem att behålla sin nyfikenhet på livet. Eller som Pär Ahlbom sa: ”Alla barn är naturligt nyfikna, de söker kunskap hela tiden av sig själva. Vår uppgift är att stimulera denna nyfikenhet – inte ta död på den!”

Men radikaliseringen av Nibbleskolan gjorde folk osäkra. Lärare hoppade av och föräldrar tog sina barn ur skolan. Många frågade sig om det verkligen var waldorfpedagogik man sysslade med. Och om den karismatiske musikläraren Pär Ahlbom och kretsen kring honom (Ivar Heckscher, Erik Norlin, Merete Lövlie och Agne Fredriksson, för att nämna några) verkligen var några man kunde känna förtroende för. Överallt i Järna tog människor ställning för eller emot – och även på riksplanet diskuterades detta problem ständigt.

En grupp avhoppade föräldrar engagerade så en kunnig waldorfpedagog (Walter Liebendörfer) att bilda ett nytt kollegium kring vilket en ny skola bildades – Örjanskolan. Nibbleskolan blev kvar på platsen med de återstående lärarna, barnen och föräldrarna. Snart flyttade de till Solvik utanför Järna och kom sedan att kallas Solvikskolan. Här kunde skolan äntligen få utveckla sin egenart i fred, traditionalisterna fick sin skola och konflikten ebbade ut.

Vad är då facit över trettio år senare? ”Solviksandan” består i stort sett – oavsett lärare, även om ikonen Pär Ahlboms betydelse fortfarande är central som inspirator och mental coach. Däremot är Solvikskolans betydelse för waldorfrörelsen i stort troligtvis blygsam. Det verkar som om lärarna på Solvikskolan uppfattas som lite excentriska och modellen svår att överföra till traditionell waldorfpraxis.

Men kanske räcker det att en spännande konstellation med en stark viljekraft hävdade ett radikalt annorlunda förhållningssätt som inspirerat många. Solvikskolan visade att waldorfkonceptet kan rymma överraskningar.

Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Den antroposofiska myshörnan i maya

Järna har sedan decennier kommit att bli ohjälpligt associerat med antroposoferna. Och det har haft sina konsekvenser. På 70-talet gick rykten om att antroposoferna klädde sig konstigt – företrädesvis i ylle. Och deras världsåskådning uppfattades som främmande för denna medelsvenska småstadsmentalitet. Det sas bland annat att man höll kor på Norrtuna, ett hyreshusområde i trakten, att antroposoferna skulle ”ta över Järna” och att många av dem var socialbidragstagare.

Idag är antroposofernas rykte betydligt bättre. Många i lokalbefolkningen arbetar i antroposofiska verksamheter – som man vid det här laget förstår inbringar många skattekronor till kommunen. Den lilla orten har trätt ut ur anonymiteten och blivit riksbekant och de berömda artisterna som uppträder på kulturhuset ger glans åt kommunen.

Men kanske var det speciellt en händelse som vände avogheten mot antroposoferna, nämligen då Hare Krishna etablerade sig på Almvik i närheten. Plötsligt var deras sariklädda företrädare ett vanligt inslag utanför ICA på Storgatan – med snaggade huvuden med hårslinga där bak, sjungande och trummande och säljande små saker. Och lokalbefolkningen glodde. Här var ett gäng som kändes ännu konstigare än antroposoferna. Snacka om annorlunda kläder! Och de ramsor och annat i avsikt att värva själar – antroposoferna missionerade åtminstone inte.

Från antroposofisk sida var analysen klar. Dessa människor levde helt i enlighet med den indiska kulturepoken, som var världens medelpunkt för väldigt länge sedan. Respekt för den – men att verka i enlighet med den idag? Knappast intressant för en antroposof i alla fall, även om ett visst släktskap i anden förelåg. Däremot fanns ett visst intresse från Hare Krishnas sida gentemot den antroposofiska kolonin i Ytterjärna. Man ville ha – och fick – instruktioner i hur man kunde odla biodynamiskt och man samtalade gärna med antroposofer kring andlighet i allmänhet.

Men det var ju skillnad i synsätt på väsentliga frontavsnitt. Detta blev särskilt tydligt då jag kom i samtal med en tongivande företrädare på besök i affären på Rudolf Steinerseminariet. Det kändes som det gick att vara uppriktig, så jag frågade varför de valt att uppträda så avvikande från svensk tradition – vad var tanken bakom? Och varför bröt man med sina föräldrar, släkt och vänner då man gick in i rörelsen?

Han menade att det var en pedagogisk idé att bryta med sitt förflutna – ett starkt ställningstagande inför sig själv och andra att man verkligen menade allvar med att börja ett nytt liv. För rörelsen var det också viktigt att tillföras ett så kompromisslöst engagemang.

Detta var klara papper. Men som antroposof med en stark intention att medverka i samhället genom institutioner inom skola vård och omsorg framstod Hare Krishnas hållning som utpräglat anti establishment. Genom att uppträda som en relik från tusentals år tillbaka i kläder, uppträdande och religiös tradition visar ni ju att ni inte bryr er ett dugg om den svenska folksjälen, sa jag. Man kunde till och med uppfatta det som att ni i er framtoning är ointresserade, ja till och med föraktar den.

Han noterade att jag hade en poäng där. Det hade han inte tänkt på. Men då skulle jag vilja kontra med något vi många gånger frågat oss, sa han: Varför skapar antroposoferna en myshörna i maya? (Maya är ett gammalt indiskt begrepp för föreställningen om den synliga verkligheten som den stora illusionen som skymmer den verkliga världen, d v s den andliga världen. Föreställningen om maya delades även av Steiner.)

Jag blev svarslös. Varför lägger vi antroposofer så stor vikt vid skönhet genom att bygga vackra hus, göra mys-pys i waldorflekskolor, idka eurytmi, konst och liknande? Allt är ju ändå en illusion. Detta funderade jag länge över.

Senare blev det alltmer tydligt. Hare Krishna godkänner inte jordtillvaron – den är ett misstag och uppgiften är att inse detta och göra allt för att återvända till den andliga världen. Så ungefär formulerade företrädaren för Hare Krishna-folket det i vårt samtal. Det är då följdriktigt att man inte lägger någon möda att skapa kultur.

Antroposoferna ser inte jordelivet som ett misstag – utan som en nödvändig väg för världsutvecklingen.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den dagen steinerismen föddes

Antroposofins textoceaner är det få som kommer att läsa allt av. Men det är tryggt att det finns. Och Steiner överraskar och stimulerar oss. Alltid nya perspektiv. Men vad lite man kan! Och vad mycket andra verkar ha läst! Dessa skriftlärda som verkar ha allt klart för sig, som har svaren på så mycket. Visserligen ofta osmält – mer utantilläxa än personlig insikt. Men i alla fall orienterade.

Men jag kände två personer som faktiskt hade läst allt som givits ut av Steiner (idag över 300 band!). Jörgen Smit naturligtvis, han hade ju byggt upp en position som uttolkaren av de antroposofiska perspektiven – kanske mer än någon annan. Att läsa Steiners samlade verk var ju hans jobb, de var förutsättningen för hans imponerande föredragsverksamhet.

Den andre var Ragnar Lundin som jag lärde känna i slutet på sjuttitalet. Han hade varit lite vild som ung. Åkte runt i Europa med sin Harley Davidson, kom till Dornach, sålde HD:n och köpte Steiners Gesamtausgabe för pengarna. Det där imponerade storligen på oss på tidskriften Balder i Järna. Man kunde vara tuff rebell och samtidigt jätteseriös antroposof! Han kom som en stormvind och satte pli på oss unga entusiastiska hippies då han samlade oss till en antroposofisk studiegrupp – iklädda kostym! Vi som normalt var långhåriga jeansfreakar. Han sa att det underströk allvaret och seriositeten i studiet.

Han hade naturligtvis rätt. Stämningen var högtidlig, ja nästan andäktig. Jag tror vi studerade Grundstensmeditationen. Första gången talade vi bara om första ordet – människosjäl. Associationerna var oändliga. Vi var helt tagna av Ragnar. Han var en levande uppslagsbok. Karismatisk. Han omkom i en motorcykelolycka 35 år gammal, och jag minns att jag tänkte att han lämnade oss i slutet av femte sjuårsperioden. Innebörden av detta funderade jag mycket över.

Men sekterismen ligger där alltid och lurpassar på oss antroposofer. Som Walter Liebendörfer sa – ”i det ögonblick Steiner dog stelnade hela impulsen”. Då föddes steineristerna – de osjälvständiga beskyddarna av ARVET. Det var detta Steiner fasade för – bristen på självständighet. Där antroposofin inte blir hjälpande livsverktyg utan facit.

Vilket på inget sätt är svårt att förstå. Att greppa antroposofin är inte gjort i en handvändning och Steinercitaten finns ju alltid där som en räddare i nöden – varför chansa? Men det är steineristerna som idag angrips av våra motståndare. Det började redan för över tjugo år sedan då human-etikerna (nuvarande humanisterna) kritiserade antroposofin utifrån föreställningen att antroposoferna var osjälvständiga fundamentalister.

Kanske var analysen relevant då det gällde steineristerna – men inte då det gällde alla de som åstadkommit det vi brukar kalla för kulturimpulsen. Hur skulle detta värdefulla kunnat skapas om alla varit testuggande steinerister! Motståndarna underskattar oss ofta därför att de läser Steiner som fan läser Bibeln. De har ingen pejling på hur antroposofin företräds idag. Det antroposofska förhållningssättet, eller – vågar jag säga – den moderna antroposofin.

Men vad skiljer antroposofin idag från den på Steiners tid? Kan vi se det, kan vi formulera detta? Jag tror det är en stor skillnad – inte bara för att synen på ”raserna” är totalt annorlunda. Utan för att väldigt många människor har fått erfarenheter som inte fanns då. Och att många tankar inspirerade av antroposofin har genomträngt världen sen dess. Det måste ha gjort stor skillnad.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter

Vi tror gärna att människor alltid tänkt på samma sätt. Men långt tillbaka fanns det två sätt att tänka, tala och förvärva kunskap, hävdar religionshistorikern Karen Armstrong i sin bok Kampen för Gud. De kallas mythos och logos. Myten handlade om det tidlösa och bestående i livet – livets ursprung, kulturens uppkomst och människosjälens djupaste skikt. Den befattade sig inte med den praktiska sidan av livet utan med innebörden.

Ett samhälles mythos utgjorde det större sammanhang som skänkte vardagslivet mål och mening,  det eviga och allmängiltiga i tillvaron. De mytologiska berättelserna var inte avsedda att uppfattas bokstavligt; de var en äldre form av psykologi. När man berättade historier om hjältar som steg ned i underjorden, kämpade sig igenom labyrinter eller slogs mot vidunder, så blottlade man dunkla regioner i det omedvetnas rike.

Det låter sig inte utforskas på rent rationellt vis men har den djupaste inverkan på vår erfarenhet och vårt beteende. Efter hand som myten åsidosatts i vårt moderna samhälle, har vi blivit tvungna att utveckla psykoanalysen som hjälpmedel för att hantera den inre världen.

Även om myhos ansågs mest högtstående var logos lika viktig. Logos är det rationella, pragmatiska och vetenskapliga tänkande som gör det möjligt för människorna att fullgöra sina uppgifter i världen. Vi västerlänningar av i dag må ha förlorat sinnet för mythos men vi är väl förtrogna med logos, grundvalen för vårt samhälle.

Numera tar vi för givet att vi vet mer än vår föräldrageneration och är förvissade om att våra samhällen kommer att bli än mer teknologiskt avancerade. Vi är framtidsorienterade, våra regeringar och institutioner måste se framåt och detaljplanera för kommande generationer. Det står klart att vårt samhälle är resultatet av ett oförtröttligt, målmedvetet rationellt tänkande. Det är ett barn av logos som alltid blickar framåt, söker ny kunskap och vill utvidga våra kompetensområden och vårt herravälde över naturen.

I den förmoderna världen hade människorna en annan syn på historien. De var mindre intresserade av faktiska händelseförlopp och mer angelägna att förstå händelsernas innebörd. Historiska händelser betraktades inte som unika tilldragelser i ett fjärran förflutet utan uppfattades som yttre manifestationer av bestående, tidlösa realiteter.

När den mytologi som givit form och innebörd åt gamla tiders syn på tillvaron vittrade sönder, under trycket av förändringen i den nya tiden, erfor människor en bedövande identitetsförlust och en förlamande uppgivenhet. Förnuftet och myten var inte längre i harmoni med varandra. Det intensiva logos som vetenskapsmännen producerade tycktes förringa vanliga människors iakttagelser och i allt högre grad göra dem beroende av lärda experter.

Den nya tiden utvecklade ett nytt sanningsbegrepp. Sanningen var inte längre absolut, eftersom nya upptäckter alltid kunde ersätta de gamla. Sanningen måste beläggas på ett objektivt sätt och bedömas efter sin verkan i den konkreta verkligheten. Den tidigmoderna vetenskapens framgångar gav denna sanning en auktoritet som växte sig starkare än den mytiska sanningen som inte levde upp till något av dessa kriterier.

Den franske 1600-talsmatematikern Blaise Pascal föreställde sig med fasa tomheten och den ”eviga tystnaden” i det universum som den moderna vetenskapen gav inblick i:

När jag ser människans blinda och eländiga tillstånd, när jag överblicker hela universum i dess stumhet och människan lämnad ensam utan ljus, liksom förlorad i sitt hörn av världsalltet, utan vetskap om vem som placerat henne där, vad hon är satt att göra, vad det ska bli av henne när hon dör och ovetande om allt, rörs jag till skräck. Sedan förundras jag över att ett sådant tillstånd inte driver människorna till förtvivlan.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Groucho Marx katastrofala date

”Hon var nitton och så vitt jag kunde se hade hon allt en flicka ska ha när hon är nitton”, berättar Groucho Marx i sin självbiografi Groucho och jag. Groucho ville dejta henne och då gjorde hon klart för honom att det inte kom på fråga om han inte hade bil. Det hade han – på verkstan. Men samma dag han fick tillbaka sin Scripps-Booth ringde han upp henne och frågade om hon hade lust att åka med en sväng.

”Det hade regnat hela dagen och gatorna var fortfarande fulla med vatten. Men kvällen var klar och månen sken – och det gjorde också mina skor för första gången på flera veckor. När jag anlände till min skönas hus blåste jag glatt i gummitutan. Efter tretti nervösa minuter öppnades dörren och nerför trappan kom en uppenbarelse i vit klänning, en stor vacker vit hatt och vita skor.

Jag mötte henne på halva vägen, hälsade henne med all min behärskade elegans och sprang snabbt tillbaka för att öppna dörren åt henne. Den gick lite tungt, och i min iver att hinna öppna den innan hon kom fram halkade jag in en bit under bilen. Jag borstade bort smutsen, satte mig bredvid henne och så bar det iväg mot sjön.

Jag var utom mig av glädje. Mitt hjärta bultade värre än motorn, och när hon log mot mig förstod jag att jag äntligen hade funnit den flicka jag alltid drömt om.

Bilen hade ingen vidare väghållning. Till och med i låg hastighet vinglade den i kurvorna som om den varit stupfull. När vi svängde en gång försökte hon hålla i sig genom att ta tag i dörren. Hon anade inte att det var dörren med den elektriska knappen.

Till min fasa flög dörren upp och den älskliga varelsen gled graciöst ut ur bilen och ner i en stor lerpöl. Jag blev så panikslagen att jag höll på att köra därifrån, men jag backade snabbt tillbaka och höll nästan på att köra över henne i upphetsningen, hoppade ur bilen och hjälpte henne på fötter. Trots att hon var både våt och lerig kände jag genast igen henne. Jag försökte förklara och be om ursäkt men hon sa bara:

– Kör hem mej, din jävel!

Vi körde tysta tillbaka. Det enda ljud som hördes var klappret från motorn och mina tänder. När vi kom hem till henne slängde hon upp bildörren och sprang skrikande uppför trappan.

Nästa dag fick jag ett rekommenderat brev från hennes pappa. Han skrev att dotterns klänning, hatt och vita skor hade blivit förstörda, och att det skulle kosta sextifem dollar att ersätta dem, och om pengarna inte kom inom fyrtiåtta timmar skulle han komma hem till mig med en stor piska och slå mig fördärvad.

Först funderade jag på att gå med på piskningen och spara sextifem dollar, men efter en sömnlös natt skickade jag motvilligt iväg pengarna.”

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Att bli mörbultad i ett åskmoln

Planet hade fått motorstopp på 14 000 meters höjd då piloten hoppade ut. Han befann sig strax ovanför ett stort åskmoln. Temperaturen var minus 55 och han hade bara en tunn flygoverall och lågskor. Han kände en stickande sensation i kroppen som övergick i domning. Det ändrade lufttrycket från kabinen till den tunna luften utanför fick kroppen att svälla. Magen sträcktes och svällde, ögonen kändes som skulle de tränga ut ur sina hålor, öronen sprängde och hela kroppen drabbades av kramper.

Längre ned i molnet kändes det snart bättre. Den tätare luften lindrade både känslan av kyla och smärtan från tryckändringen. Fallskärmen skulle lösas ut automatiskt vid 3 000 meter och han föll med 50 meter i sekunden. Han trodde då att han ”bara” hade tio lugna minuter kvar till marken. Men mardrömmen hade bara börjat. Han var på väg in i cumulonimbusmolnets hjärta.

En stark vind skakade honom från topp till tå. Han sögs upp och föll ned. Upp och ned igen. Stöttes iväg i sidled. Drogs runt i medurs och moturs rotation. Sköts rätt upp och rätt ned med kraftfull acceleration. Han drogs ut på längden och trycktes ihop och mörbultades som en säck med kött mot ett betonggolv. Han flöt omkring i ett våldsamt hav av sjudande moln i vitt, grått och svart.

När han slungats upp som en kanonkula fick han se ned i en lång mörk tunnel. Det var som ett dårhus. Och hela tiden regnade det så kraftigt att han trodde han skulle dränkas mitt i luften. Flera gånger fick han hålla andan för att slippa få lungorna fulla med vatten.

Till slut minskade turbulensen och när han vågade öppna ögonen såg han nedanför en grön bit av marken. Efter en kollision med en trädstam befann han sig på marken. Då hade det gått 35 minuter sen han lämnat planet.

Han var helt utsliten. Hela kroppen var täckt av blåmärken och småsår. Under den plötsliga trycksänkningen hade hans kropp svällt så mycket att flygoverallens sömmar hade gjort djupa avtryck i huden. Leder och muskler var sträckta, vrickade och stukade. Han led av tillfällig minnesförlust och hade förlorat balansen. Men han repade sig snabbt och var snart i luften igen, men skulle aldrig glömma sina spektakulära upplevelser i det som i dagligt tal kallas ”ett lokalt åskväder”.

Händelsen ägde rum 1959 nära Norfolk i Virginia och är tagen ur Planeten Jorden: Oväder.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)