Sverigedemokraterna ser att kejsaren är naken

Tyckareliten bland media och politiker har svårt att få kläm på vad Sverigedemokraternas valframgång beror på. Den mest förekommande föreställningen är att SD är ett rasistiskt parti som rider på ett latent främlingshat. Andra menar att SD:s väljare känner sig stå utanför vilket gör dem missnöjda med de etablerade politiska partierna. Jan Guillou tror att SD kom in i riksdagen på grund av de sympatier de fick då vänstermänniskor på torgmötena innan valet hade häcklat SD. Diverse kändisar utgjuter sig känslosamt i media om hur illa de tycker om rasism. Aftonbladet har skapat en slogan: Vi gillar olika.

Få analyser kommer fram till den enda rimliga förklaringen till SD:s framgångar – väljarnas önskan att problemen med massinvandringen och den havererade integrationen skall genomlysas och åtgärdas. Denna önskan har klandrats, missförståtts och hånats på ett sätt som troligtvis ytterligare förstärkt SD-väljarnas övertygelse. Att en legitim önskan förnekas och avvisas väcker naturligtvis harm.

Men det finns lysande undantag. Paulina Neuding och Johan Lundbergs artikel i DN 23/9 efterlyser en debatt om invandringens problem. De talar om en ovilja hos media och de politiska partierna att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet. Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på problemen, skriver de, men de ställer frågorna och har vunnit väljarstöd på att andra försökt tiga ihjäl dem.

Neuding och Lundberg ser att media och de etablerade partierna misslyckats på framförallt två fronter. Ett – oviljan att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder, och två – formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra. Negligeras dessa frågeställningar riskerar SD att växa ännu mer, menar artikelförfattarna.

Svaret de får är typiskt för debattklimatet. Mattias Tydén förnekar problemen i DN 28/9 och kallar dem myter. Kriminologer har ”återkommande” behandlat kriminalitet bland invandrare, i media ”frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation”. Nej, Tydén  ser inte att någon lagt locket på. Och sällar sig därmed till denna märkliga skara av människor som inte ser, inte förstår.

Man kan fundera mycket över detta. Och uppleva att tyckaretablissemanget inte godkänner en förklaringsmodell som problematiserar invandringspolitiken – eftersom den enligt dem står över all kritik. Detta verkar leva som en tyst, halvt omedveten men ändå självklar upplevelse av konsensus som är intimt förknippad med hela 68-kulturens centrala stämningar av solidaritet med marginaliserade folkgrupperingar. Denna kollektivt upplevda tidsanda har under decennierna cementerats som en sorts upplysningsideal som är odiskutabelt och oberörbart. Att ifrågasätta denna upplevelse är därför ett brott som väcker starka känslor. Konsensuskulturen ser sig deltaga i en sorts mental klasskamp – de upplysta mot de vulgära, oupplysta.

Det intressanta med SD-mentaliteten är att de inte räds sitt psykologiska underläge inför konsensuskulturen för att de ser att kejsaren är naken. Invandringen har tappat alla proportioner – det handlar om massinvandring – och integrationen har misslyckats och istället skapat invandrarghetton med hög arbetslöshet. Ändå diskuteras detta inte. När Anders Lago ber om hjälp att styra flyktingströmmen någon annanstans än invandrartäta Södertälje – som tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA – får han kalla handen av regeringen. Inte ens hans eget parti (S) har förslag till åtgärder.

Ett misslyckande skall kallas för just detta – och åtgärder skall krävas. SD:s rasistiska rötter är naturligtvis en fatalitet som nu utnyttjas av motståndarna i sin fulla potential, men SD:s ifrågasättande av invandrarpolitikens heliga kor är ändå det saken gäller. Och att Sahlin och Reinfeldt nu ska börja förhandla om invandrar- och asylpolitiken är en direkt följd av detta. Hut går hem.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Det maniska tänkandets fruktansvärda fart

Bland dem som vårdat människor i psykos finns de som försökt tränga in i sinnessjukdomens själsliv för att få mer kunskap. Av medlidande och för att kunna vara till större hjälp, men också utifrån en brinnande nyfikenhet att utforska och lära känna själslivets djup. De har använt olika metoder. En del har fastnat i sinnessjukdom för livet, andra har kommit ut igen och har kunnat berätta. Den som mest framgångsrikt experimenterade med meskalin var poeten och konstnären Henri Michaux. De redogörelser han lämnat är detaljerade och ovärderliga för förståelsen av psykosens väsen. Här några av hans iakttagelser, beskrivna i boken Galenskapens förförelse av Edward M Podvoll.

Det börjar med vågrörelser. Bilder kommer i vågor. Sen vågrörelser ”som går från ena änden av universum till den andra”. Kolossala ytor av färg, oceaner av färg. Bilderna är fängslande. Han håller på att tappa kontrollen över sin förmåga att vilja en tanke, eller ens tvinga fram en tanke. En överjordisk fart har tagit över, bortom honom, av och till som växelström, den sopar honom med sig in i sanslösa orkaner av tankar. Bombardemang av tankar. Fruktansvärd fart är det maniska medvetandets signatur.

Han ser hur tankarna opererar på egen hand. Plötsligt tar en av dem överhand… utvikningar, sidotankar; han kan inte hämta tillbaka en tanke som just passerat, eller följa den; och följande tankar ligger inte i linje med den. Och när tankarna är ”vansinnigt accelererade” börjar motsatserna; vågor av motsägelser som leder till anfall av tvivel och ambivalens. De rusar förbi i full fart, var och en jakande i ena stunden, nekande i nästa. Tankar som han blir galen av att försöka följa, korrigera, rekonstruera, sakta ner, förena, jämna till, göra definitiva, göra begripliga… Han befinner sig inte längre mellan två möjliga lösningar utan i en oscillationsmekanism. Han ser hur föremål, också tankar, får oroande liv, blir varelser och ansikten, en mångfald av väsen, som tittar på honom; ekar, upprepar hans ord, härmar honom, gör narr av honom.

När en psykos sätter in, liksom när en hallucinogen drog börjar verka, förlorar man viljekontrollen över tänkandet. Man kan inte ändra riktning eller dröja vid en detalj. Man kan inte följa upp eller ”tänka” igenom någonting. Man kan inte stanna eller starta; något stort tröghetssystem är borta, man kan inte ”manövrera” maskineriet. Det är en chock-zon, den universella upplevelsen av vad Michaux har kallat det andra tillståndet. Alla rapporter vittnar om att inträdet i det andra stadiet är likartat, vare sig det sker med hjälp av droger eller vid psykos. Den egentliga skillnaden ligger i varaktigheten. Psykosen varar från någon timme till många år. Drogupplevelsen upphör efter fem till sju timmar.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den naiva multikulturalismen

Det multikulturella samhället är ett begrepp jag tror de flesta uppfattar som något positivt, grundat i en generös och tillåtande hållning. Man respekterar varandras kulturella och etniska särart. Vi är inte bättre än dom. Men enligt en bok som recenseras i SvD 23/9 kan begreppet också uppfattas som problematiskt. Författarna, Per Brauhn och Dilsa Demirbag-Sten menar till och med att multikulturalismen som ideal måste bekämpas, eftersom det innebär att grupper tillmäts rättigheter på den enskilda människans bekostnad. Och – inte minst viktigt –  att inhemsk kultur skjuts tillbaka och förnekas till uthemsk kulturs fördel.

Redan för två år sedan skrev Nathan Shachar i DN en starkt kritisk krönika över multikulturalismens  skadeverkningar i England under rubriken Multikulturalism leder till elände. För trettio år sedan efter svåra kravaller i invandrartäta områden i Birmingham och Bradford övertalades ett par kommuner  av sociologer och kriminologer att anamma en ny ideologi, den så kallade multikulturalismen, för att lösa problemen. I stället för individens värdighet och rättigheter lärde multikulturalismen att det var de olika kulturerna som var det centrala. Det var de, inte du och jag, som skulle jämställas.

”Inga invandrare eller invandrarorganisationer hade framfört några krav på multikulturella reformer. De applicerades ovanifrån, av vita intellektuella. Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

I det nya systemet krossades den sekulära islamiska kulturen, som spelat en central roll i de äldre, politiska organisationerna. Multikulturalismen blev den fanatiska islamismens hävstång. De mest ”muslimska” muslimerna tog hand om gruppens skolbudget. De som skulle begå terrordåd mot sina egna landsmän hade inte lärt sig det i Pakistan, de hade uppfostrats till det tack vare en blåögd och artificiell ­modeideologi som inte hade något med islam att göra.

Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser, menar alltså Nathan Shachar, utrikeskorre på DN. Mauricios Rojas, riksdagsledamot 2002-08, skriver i en artikel på Newsmill före valet:

”Under decennier har det talats vitt och brett om mångfald, men mycket lite om det som ska hålla mångfalden ihop. Det berikande i den mångfald som invandringen för med sig har betonats, men det har sällan nämnts att det är utifrån svenska förutsättningar denna mångfald ska utvecklas. Det har lett till förvirring och försvårat invandrarnas integration. Därför behöver vi en integrationspolitik, som tydligt bejakar mångfalden men som lika bestämt utgår från det arv av erfarenheter, kultur och språk som svensk historia gett oss.”

I Sverige har dessa svårigheter existerat i decennier i våra invandrartäta områden där svenska språket är ett undantag. Vi upplever att vår toleranta hållning möts av intoleranta strukturer med klantänkande, kvinnoförtryck och önskan om särlagstiftning. Detta är multikulti så det stänker om det. Men inte var det detta vi ville? Vi ville ju bara visa vår generösa och världsberömda jämlikhet. Vår tolerans och respekt för andras särart. Vår antirasism. Men det visar sig som så ofta förr att vi varit naiva.

Det är klart att det är smärtsamt. Och att SD skulle skriva oss detta på näsan gör inte saken bättre.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Psykosens himmel och helvete

Den acceleration av tänkandet som äger rum i maniska tillstånd tycks bryta igenom gränserna för rum och tid. ”Jag förflyttades till en atmosfär av underverk och magi, av ockulta krafter som genomsyrade allt, trots att jag inte alls hade intresserat mig för sådana ämnen före min sjukdom”, berättar en som upplevt psykosens himmel och helvete. Upplevelsen av mani är ett fantastiskt fysiskt och psykiskt drama som väcker till liv den skönhet, makt och terror som finns i alla människor. Upplevelserna är mycket påtagliga, ger djupa intryck och är svåra att motstå. Detta står att läsa i boken Galenskapens förförelse av Edward M Podvoll, som är en beskrivning av psykosens väsen.

Var och en som intresserar sig för psykotiska fenomen häpnar över hur plötsligt och abrupt en individ kan gå över gränsen till sinnessjukdom. Den gränsen har en speciell struktur, en sekvens av psykologiska händelser.

Donald Crowhurst engagerade sig livet igenom i en rad spektakulära och våghalsiga projekt som blev legendariska bland hans vänner. Det var alltså helt i Crowhursts stil när han utan erfarenhet av segling kastade sig in i en internationell tävling om ensamsegling jorden runt. Seglatsen började 30 oktober 1968 och skulle pågå åtta månader. Olyckligtvis blev han sinnessjuk under resan. Man fann aldrig hans kropp. Däremot båten med hans loggböcker där han noggrant beskrivit de olika faserna i de mentala stadier han genomgick.

De första två stadierna i den psykotiska transformation som här beskrivs är tankarnas fart och desynkroniseringen av psyke och kropp. En ökad press i tänkandet, en okontrollerad tankeverksamhet som ger eufori, fysiskt välbefinnande och en stegrad känsla av precision: ”Jag häpnar över mina reflexer… jag fångar saker med händerna redan innan de börjar falla”. Under en vecka skriver han över 25 000 ord om sin tro på tankens intellektuella makt över kropp och materia. Under allt högre fart riktar han uppmärksamheten på det rena medvetandet och möjligheterna av att ”slunga ut ett renat intellekt ur en fördärvad kropp”.

Så träder han in i absorptionstillståndet. Det är ett tillstånd av stegrad koncentration, en fördjupad och koncentrerad ansträngning där han glömmer tiden. Detta är en rent mental njutning där han kan bibehålla sin känsla av sammanhängande självupplevelse genom att utvidga väggarna för sitt medvetande så att det skenbart omfattar hela kosmos – och därmed besegra förändring och död. Jagets imperium fullt utvecklat. Han känner att han absorberar sig in i Einsteins tänkande, särskilt hans djärva språng bortom tid och rum i relativitetsteorin.

Genom denna ohämmade identifikation med Einstein har han glidit in i stadiet insikt och makt. Och nu kommer tankarna jag är modig, jag kan vad som helst, jag är energi och impuls, jag är Gud, jag är bortom Gud, jag är den enda människa som inser vad detta betyder, jag kan göra mig själv till ett kosmiskt väsen. Berusad av sin tankes makt uppnår Crowhurst nu en särskild form av psykotisk frihet och går obönhörligen in i det stadium då han är bortom lagen.

Han har nu överskridit de gränser och regleringar som i vanliga fall inskränker tänkandet. Alla konventioner, begränsningar och lagar som mänsklig moral, mänskliga ritualsystem, språkregler och auktoriteter. Han känner att alla lagar är oäkta konstruktioner och att han på ett enda ögonblick kan både skapa och upplösa dem. Eftersom han känner sig ha högsta kontrollen kan våld användas för att tjäna den sanning som upptäckts av ett maktfullkomligt Jag är.

Nästa stadium leder honom in i transformationens sista episod som slutar med döden. Detta är inledningen att på gränsen till ”fullständig frihet” rasa ner i paranoia – stadiet med motstridiga order. Han är ”förargad” på de kosmiska väsendena. Något var fel: ”Tentakler sträcker sig efter mig från havsdjupen.” Han upplever aggressionens pisksnärteffekt. Den förföljelse som psykotiska individer upplever i detta stadium är en personifiering av deras egna tvivel, tvivel som har ignorerats och aggressivt avvisats under tänkandets ökande fart.

På en sekund upplöses alla hans tidigare beräkningar rörande honom själv och universum i tvivel. Han får en obeskrivlig känsla av att sakna fotfäste. Hur kunde han ha gjort ett så brottsligt misstag? I flera dagar hade han varit en gud i en dödlig kropp och allt som nu återstod för att fullborda lösningen var att han slungade ut sin kosmiska intelligens ur kroppen.

I de sista anteckningarna i loggboken frågar han sig om han lärt något av de underliga resor han varit med om. Han arbetar oavbrutet på att utesluta sina tvivel på sitt slutliga Jag är. Detta var slutstadiet – död och återfödelse. Detta var inte något besinningslöst hafsigt självmord. det var Crowhursts sista försök att driva pressen i sitt psyke till kulmen och därigenom kristallisera sin intelligens i en obeveklig nedräkning till döden. Han kämpar med livets, tidens och dödens mening. ”Jag är vad jag är, och jag ser vad jag begått för försyndelse. Det är slut… det är slut… DET ÄR BARMHÄRTIGHETEN.”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vilken effekt får ett skratt vid fel tillfälle?

Vilket avstånd bör man hålla till den man talar med? Hur länge kan man dröja med att svara på tilltal? Vilken effekt får ett skratt vid fel tillfälle? Hur uppfattas man om det bara är ytterligare en passagerare på kvällsbussen och man sätter sig bredvid denna? Detta är situationer som vi instinktivt reagerar på och vet hur vi skall förhålla oss till, eftersom det ingår i vårt sociala kodsystem. De oskrivna lagar vi alla lyder under behandlas i den nyutkomna antologin Regler, civilisationens ryggrad som anmäldes i SvD 3/9.

Trots att uttalade regler saknas tillämpar vi en intrikat köteknik. Det är till exempel självklart för de flesta att genast följa efter om personen framför tar två små steg framåt, och den som inte gör det ska märka att de bakomstående börjar harkla sig och undrande sträcka på halsarna – trots att det tillfälliga stillaståendet inte på något sätt påverkar turordningen.

Eller du frågar en medpassagerare på t-banan vad klockan är. Han svarar inte. Sånt händer. Du känner dig förvirrad, ställd och bortgjord. Du vet inte vad du skall ta dig till härnäst. Upprepa frågan? Avlägsna dig? Bli arg? Du känner dig helt enkelt dum. När medpassageraren inte svarar på din fråga förstummar han dig. Denna iakttagelse är hämtad från Johan Asplunds bok Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet.

Så händer något som med ens löser dina problem. Du hör snett bakifrån en röst som säger ”kvart över elva”. En annan medpassagerare har svarat i den första medpassagerarens ställe. Detta återger dig talförmågan. Du vänder dig om, nickar, ler och säger tack. Det är som om du blivit återinstallerad som fullvärdig medlem av det lilla samfundet i tunnelbanevagnen. Eller som om du åter tillerkänts dina allra elementäraste mänskliga rättigheter.

Alkohol kan erbjuda en frisedel från gängse regler vid samvaro med andra människor, berättar en studie i ovannämnda antologi. Beteende som i nyktert tillstånd vore social harakiri kan devalveras till ett genant klavertramp med hänvisning till att personen hade tagit ett glas för mycket. Att bryta mot lagar och konventioner kan resultera i straff eller utanförskap, men också i nyskapande och förbättringar. Normer stabiliserar och förenklar tillvaron, men de kan också förblinda, verka konserverande och hämma förnuftet.

Det intressanta med attributet ”sur” är att det på en gång karakteriserar och förklarar ett beteende, skriver Johan Asplund. När du inte hälsar på grannen är du sur, och du låter bli att hälsa därför att du är sur. Den sure klargör helt oförblommerat genom mörk uppsyn, fnysningar, häftiga sortier – att han gör det för att bestraffa sin omgivning. Omgivningen frågar sig vad den har gjort. Den sure kan emellertid vägra klargöra vad slags oförrätt han anser sig ha lidit.

Till sist står den sure själv inte ut längre. Då blir han mer eller mindre plötsligt ”glad igen”. Det torde vara ovanligt med konstant surhet. Detta är istället en form av mikromakt som utövas då och då, avslutar Asplund sin noggranna iakttagelse.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den politiskt korrekte vill vara del av ett upplyst frälse

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.” (Janne Josefsson)

”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Ovanstående citat är hämtade från en diskussion på Facebook med utgångspunkt i Jesús Alcalás artikel i SvD om slöjdebatten. Varför sviker journalisterna i problematiken kring det multikulturella samhället – och varför ljuger politikerna? Och varför låtsas feministerna att den feodala kvinnosynen inom islamska grupperingar inte existerar?

Därför att de är politiskt korrekta.

Wikipedia ger två definitioner på politisk korrekthet. Den ena lyder att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Den andra säger att politiskt korrekt är den som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Är det inte så här: Den rättframma och naiva säger vad han tycker. Kanske förstår han att det i vissa lägen inte är klädsamt. Men han skäms egentligen inte, utan står för sina åsikter. Den politiskt korrekte har samma uppfattning – men skäms för den och godkänner den därför inte. Antingen för att han vill vara just politiskt korrekt – eller helt enkelt för att hans idealbildning säger honom det. I båda fallen kan det vara en medveten process. Fast antagligen mera sällan. Att vara politiskt korrekt är troligtvis mer en ryggmärgsreflex än ett övervägande.

Den burka- och niqabförsedda gestalten – denna svarta ansiktsmaskering lika grotesk som Ku Klux Klan-kåpan – ger ett skrämmande intryck hos både den politiskt inkorrekte som den politiskt korrekte västerlänningen. Den förre formulerar öppet sin avsky, den senare undertrycker och kamouflerar den  i en strävan att passa in i den hippa mentalitetskulturen. Den politiskt korrekte vill för liv och pina inte skylta med sin upplevelse. Så han attackerar ”fördomarna” och ”främlingsfientligheten” – och naturligtvis Sverigedemokraternas rädsla för islam. Trots att han i själva verket förstår dem.

Är denna hållning feg? Inte nödvändigtvis – man vill bara smälta in. Känna sig vara en del av ett upplyst frälse. Det finns dolda kameran-klipp som visar hur en människa i ett rum snart börjar göra samma konstiga saker som de andra i rummet. De flesta är nog politiskt korrekta i något sammanhang. Men burka-kramarnas förvåning över andras ”intoleranta” hållning  kring den heltäckande slöjan känns krystad och föga trovärdig.

Den politiska korrektheten är ett spöke som går genom många debatter. Ett exempel är det hedersrelaterade våldet som kvinnorörelsen förnekar för att det förminskar deras kritiska hållning till det svenska manssamhället. I antroposofiska sammanhang är det inte politiskt korrekt att problematisera antroposofin i en idédebatt. Det stör den politiskt korrekta konsensuskulturen. Och öppen kritik är i dessa kretsar inte bara politiskt inkorrekt – det är tabubelagt.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Varför inte införa månggifte i Sverige?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Härom dagen i radioprogrammet Ring P1 fick Göran Hägglund svara på frågor från lyssnarna. Den första fråga han fick var varför han inte kunde införa månggifte i landet. Mannen menade allvar – och han pratade så bra svenska att han säkert bott här ett bra tag. Göran svarade artigt avvisande. Men ni tillåter ju samkönade äktenskap, vidhåller mannen, och han har inget emot det, men då borde det ju i konsekvensens namn också vara tillåtet att en man har fler fruar SÅ LÄNGE DET ÄR FRIVILLIGT.

Nja, menade Göran, det är inget som hindrar att en man lever med flera kvinnor – eller för den delen en kvinna med flera män – men jag som politiker måste ju se till att äktenskapet juridiskt sett är jämlikt. Och det är det ju inte om en man gifter sig med flera kvinnor. För du menar väl inte att en kvinna ska få gifta sig med flera män? Nej, det var ju inte avsikten, menade mannen.

Där befinner vi oss alltså i dagsläget 2010. En invandrad muslim debatterar med socialministern i landets regering om lämpligheten i att införa månggifte i Sverige. På fullt allvar. Trots flera år i landet har han inte förstått det absurda i frågeställningen. Eller insett att en sådan fråga är omöjlig att driva i Sverige. Historielöshet är bara förnamnet. Modernitet – vad är det?

Hans religion påbjuder månggifte, säger han ovetandes hur han spelar islamofoberna i händerna. Här är inte tal om reflektion och självständigt tänkande. Man lyder sin religion, punkt. Kristendomens tidiga texter består också av absurditeter som t ex stening (Gamla testamentet). Men den västerländska utvecklingen har förpassat detta till historiens skräphög för längesen. Man börjar ana vidden av problemet. Det här handlar inte om harmlösa religiösa idéer. Det handlar om en mentalitet som inte förstår själva begreppet utveckling.

Signaturen Pappan hade i sina kommentarer till Västerlandet erbjuder en moralisk kloak en intressant teori kring detta.

”En tribal kultur bygger på principen att det var bättre förr. Pappa är klokare än jag och farfar är klokare än pappa. Alla strukturella förändringar, allt nytänkande och allt ifrågasättande av det hävdvunna är principiellt av ondo. Målet är att upprätthålla status quo. Den är klanbaserad, kollektivistisk. En progressiv kultur bygger på principen att det var sämre förr. Att det bättre är det som skall komma. Att vi är klokare än våra fäder och att våra barn kommer att bli klokare än oss. En progressiv kultur räds därför inte förändringar. Den är karriärbaserad, individualistisk.”

Med tribala kulturer menas alltså de muslimska länder i exempelvis Mellanöstern där en svag statsbildning kräver starkt konservativa familje- och klanstyrda samhällen. Den progressiva kulturprincipen råder i västerländska demokratier.

” `Erövring’ är inte av ondo i ett tribalt tänkande. `Förändring av den andre’ är inte av ondo. Det är förändring av det egna som är av ondo. Klankultur och kollektivism skapar jagsvaghet men gruppstyrka — en mer solid och historiskt beprövad form för samhällsbygge än modernitetens potenta men labila konstruktioner med individualism, valfrihet, förändringsiver och framtidshopp. En del INDIVIDER kommer möjligen att kunna slå sig fria från tribalismen. Men GRUPPEN kan aldrig göra det. Marx har fel: Det FINNS ingen `befrielse’ för kollektiv! En grupp kan inte vara fri. Bara en individ, som bottnar i sitt jag, kan då och då vara fri.”

Det är detta vi måste ta med i beräkningen när vi förordar ett multikulturellt samhälle, menar signaturen. Han tror inte vi förstått vad vi gett oss in på. Fundamentalistiska kulturmönster assimileras inte då de överförs till ett annat land, tvärtom – de cementeras. Att hans fortsatta argumentation till slut hamnar i ett förordande av SD behöver ju inte diskvalificera analysen. Den är intressant – men om den omöjliggör multikulturalismen som eftersträvansvärd idé är jag inte säker på.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Varför mördar man sin dotter?

”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Sågningen av Stockholms sämsta krog

Det finns nyanserad kritik och det finns sågningar. Jag tror att den värsta sågning jag sett fanns att läsa i Expressen för några decennier sen. Det handlar om kritik mot ett matställe (här skall inga namn nämnas) som tilldragit sig ”matpatrullens” missnöje så till den milda grad att kritiken fick komiska poänger. Så eftersom vi inte vet restaurangens namn kan vi gott skratta utan att få dåligt samvete.

Sågningen börjar redan i rubriken: Stockholms sämsta krog – förhoppningsvis… Och sen följer en inledning om den smaklösa inredningen innan man kommer in på huvudfrågan – maten.

Men det är maten som är katastrofen. Det är en hejdlös parad av misslyckanden som bärs in. Och man finner sig sittande, fruktande nästa kreation av det uppsluppna köket, misstänkande att man är utsatt för ett absurt experiment eller möjligen Dolda kameran.

Vi har beställt rökt lax och fått in gravad, grå av ålder, brutalt uppryckt från det som borde ha blivit den sista vilan. När vi påtalade att detta var oätligt och dessutom fel, fick vi besked att köket ”tyvärr tagit fel”, vilket var egendomligt eftersom gravad lax inte ens fanns på menyn.

Även deras beställning av ankbröst var problematisk.

Maken till ankbröst har vi aldrig smakat: ett torrt, i all oändlighet varmhållet stackars bröst, med läderartad yta och badande i en rödvinssås, häpnadsväckande lik Blå Bands pås-sås.

Både den gravade oxfilén och rådjursnoisetterna smakade egendomligt och den grillade sjötungan var – stekt. Enda trösten, menar skribenten är att ”få hittar hit”:

Vid ett tillfälle var vi ensamma, vid ett annat satt några äldre gäster uppskrämda längs väggarna, håglöst petande i sin läderanka.

Avslutningsvis konstaterar de att tidningens testlag ”är ett tåligt släkte, men besöken på denna erbarmliga lokal har varit en svår prövning”.

Tror faktiskt krogen var tvungen att stänga efter en tid. Tala om sågning.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Västerlandet erbjuder muslimer en moralisk kloak

Vi lever i en period av ideologisk utmattning. De stora sekulära religionerna (ideologierna) har förlorat sin lockelse. I deras ställe har vi fått   åskådningar som inte bjuder till förpliktelser gentemot tidigare generationer eller uppoffringar för kommande. Därför står vi inför ett gryende ”kulturkrig” mellan fundamentalister av alla trosriktningar och dem som vill hålla fast vid ett sekulärt status quo.

Detta säger den liberale statsvetaren Eric Kaufmann i en artikel i Expressen (Trons svärd, 26/7). Han tror att fundamentalisterna kommer  att vinna denna kamp eftersom deras motivation är avsevärt större än sekularisternas (de som önskar minska religionens betydelse i samhället).

I vår moderna tid har sekularister funnit det allt svårare att ”konkurrera med de rika känslor som religionen förmår framkalla”, säger han. ”Religionens återkomst” de senaste decennierna har mindre handlat om ökad fromhet än om längtan efter identitet och tillhörighet, mål och mening och kollektiv ledning – önskemål som sekulär politik i allt mindre grad kan tillfredsställa.

Den brittiska författaren Melanie Phillips är militant motståndare till vad hon ser som den ”islamska erövringen av väst” men har paradoxalt nog ändå en stor respekt och djup förståelse för islamisternas motvilja mot den sekulära humanismen, vilken hon anser har skapat ”en sedeslös och utsvävande kultur av omedelbar behovstillfredsställelse”. Muslimer ”har insett att det samhälle som de förväntas identifiera sig med är en moralisk kloak”, säger Phillips. ”Är det då så konstigt att de vänder sig från det?”

Financial Times krönikör Christopher Caldwell tycker att islam har ”tillfört syre till den trista, småskurna, materialistiska tillvaro som präglar det intellektuella livet i väst”. Samma värderingar som de radikala islamisterna rasar mot – den sekulära humanismens värderingar – väcker också avsky hos islams argaste kritiker. Inte att undra på att de känner sig oförmögna att hejda islams frammarsch.

Man kan ju vända på det hela. Är det islamska hotet i själva verket en utmaning? Visar islams starka religiositet på något viktigt?

Jag tror det. Upplysningen* har visserligen givit oss frihet från religiöst förtryck. Men den frihet vi uppnått har i sin avsaknad av moral och övergripande mening gjort egoismen till den primära drivkraften. Detta präglar den västerländska utvecklingen i hög grad.

Så nu står vi här, upplysta och framgångsrika. Emot oss nalkas en religiös mentalitet från det förflutna som i nitisk målmedvetenhet liknar den som en gång varit vår egen. Minns bara häxbränningarna och inkvisitionen för att ta några exempel. Vi möter på sätt och vis vårt forntida medvetande. Det   är ett unikt möte där vi ”utvärderas” av en gammal religiös världsbild. Vad har vi vunnit, tycks den fråga, hur ser resultatet ut? Det vi själva är stolta över – den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och levnadsstandarden – imponerar säkert. Men på det rent mänskliga planet?

Det är uppenbart vad som sticker det gamla medvetandet i ögonen. Sedeslöshet, grov egoism, fullt utvecklad girighet i den kasino-ekonomi som styr världen, eroderad familjestruktur, utbredd kriminalitet, en galopperande nöjesindustri, omfattande miljöförstöring som hotar mänsklighetens existens. Och naturligtvis den allestädes förhärskande gudlösheten. Detta kan knappast upplevas som en förädling av människosläktet. Snarare som en grotesk karikatyr av vad människan borde vara.

Det är därför inte svårt att föreställa sig den retoriska frågan från muslimen: Skulle detta vara bättre än ett gudfruktigt liv?

Av lätt insedda skäl kan  en muslimsk fundamentalist inte svara ja på den frågan. Eller för all del andra religiösa fundamentalister. Och det är här det börjar brännas. För det är klart att även vi – delansvariga för denna utveckling som vi är – ser problemen som oönskade. Frågan är i hur hög grad de är ett resultat av vår ensidigt materialistiska världsåskådning. Detta kan naturligtvis diskuteras i all oändlighet. Men det torde vara odiskutabelt att bestämda tankeriktningar och synsätt får konsekvenser.

Vi har sluppit religionens förtryck. Men med tanke på det historiska utfallet – har vi inte sålt vår själ? Det är den fråga det islamska medvetandet ställer. Det är en fråga jag tror vi kan vara tacksamma för.

* Upplysningstiden, även kallad upplysningen, var en kulturhistorisk rörelse i Europa  vid mitten och slutet av 1700-talet. Den hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum tycktes oförenligt med den gamla ”av Gud  givna ordningen”. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799).

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)