Islamofobi-fobins intellektuella svek

Vi har de senaste decennierna sett hur en religiös kultur landat i vår vardag med buller och bång på ett sätt som saknar motstycke sen landet blev kristnat. Den islamska kulturens inträde har varit spektakulärt och på många sätt svårförståeligt för vårt sekulära synsätt. Man har i islams namn kapat passagerarplan och kört dem rätt in i skyskrapor. Man hyllar medeltida värderingar stadsfästa i något man kallar sharialagar – som vissa auktoriteter på fullt allvar vill ska gälla i vårt land. Man företräder en skrämmande kvinnosyn och dess konsekvenser i groteska kroppsmaskeringar, dotter- eller systermord, tvångsgiften eller könsstympningar. Oskyldiga teckningar och skönlitterära romaner förorsakar mordhot – allt i islams namn. Och så vidare.

Detta är inte småsaker för en sekulär europeisk demokrati. Inget man bara skakar av sig för att gå vidare som om inget har hänt. Det är en kulturchock som det tar tid att vänja sig vid. Något vi dagligen måste förhålla oss till vare sig vi vill eller inte.

Men det finns de som inte tillåter att det tar den tid det tar – nämligen kulturrelativisterna. De hånar dig för att du inte redan nu förstår. De spelar upp ett helt indignationsnummer där de ger dig ett namn – islamofob*. Att du inte skäms. Islams kultur är minsann inte sämre än vår och allt det där med elfte september, burkor, hedersmord och steningar av oskyldiga kvinnor är bara undantag. Den sanna och riktiga islam är from och de allra flesta muslimer är som du och jag. Allt det andra är verk av extremister – och såna finns i alla religioner.

I andra sammanhang kallas detta för förträngning. Det är som om dessa kulturrelativister inte ser skogen för bara trän. Det är som om terrordåd, hedersmord, kroppsmaskering och feodal kvinnosyn skulle vara det naturligaste i världen. De är förvånade att vi bryr oss. Allt är ju som det ska vara.

Det senaste exemplet på denna förträngning visas i boken Islamofobi av Mattias Gardell, professor i religionshistoria. Enligt en anmälan i SvD 20/11 betraktar Gardell islamofobin som ett utslag av växande fascism i Europa. Han menar att islamofobernas föreställningsvärld är en del av en islamofobisk kunskapsregim, det vill säga en uppsättning systematiserade fördomar.

Den modiga islamkritikern Ayaan Hirsi Ali blir i Gardells ögon bara en simpel karriärist som tagit sig fram i världen genom sitt islamhat. Och vår egen skarptänkare Dilsa Demirbag-Sten ser han som kanske den främsta företrädaren för landets islamofober (trots att hon betraktar sig själv som muslim!). Analysen verkar minst sagt tunn. Hur kommer det sig att islamofobin uppstått sådär helt plötsligt bara?

Den som tror att en intellektuell står för modig oavhängighet och tankereda får här se hur Gardell bara ylar med vargarna. Istället för att kraftfullt ta avstånd från de horribla värderingar som vidlåder den islamska kulturen tävlar han med de politiskt korrekta i förståelse och försvar för alla dessa groteskerier. Som om upplysningen aldrig existerat. Istället för att reda ut de verkliga orsakerna odlar han bara sin islamofobi-fobi.

Detta är ett intellektuellt svek.

*Islamofobi=omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.9/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Kulturministern: ”Antroposofin har berikat det svenska samhället”

”Antroposofin står för mycket som tiden hunnit ikapp och som tiden behöver. Men den har också en hemlig tillgång i Sverige, Arne Klingborg. När han frigör sin charm är man efter en stund beredd till allt, att flytta till Järna och att kasta sig i de biodynamiskt rensade avloppsdammarna för att ge bevis på sin övertygelse och underkastelse.”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 5

Detta skriver dåvarande chefen för Svenska Institutet Anders Clason i fin-tidningen Månadsjournalen, refererat i vårt eget organ Medlemsbladet i maj 1990. Omvärldens uppskattning dessa gyllene år i den svenska antroposofiska historien var något vi ofta fick återkomma till. Uppmärksamheten var ibland häpnadsväckande.

Som till exempel då den lilla svenska delegationen med biodynamiker på besök i Estland 1990 togs emot av president Arnold Rüütel själv som inför TV-kameror avslöjade att han var beredd att lägga fram en rad lagförslag som skulle säkerställa att ”de antroposofiska idéerna skulle komma till uttryck inom alla områden”. Och som om det inte var tillräckligt kom presidenten senare med sitt följe på svarsbesök till Vidarkliniken i Järna där han föreslog att estniska läkare skulle komma och praktisera för att i förlängningen införa en liknande sjukvård i Estland!

I november 1991 fick arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen medalj av Kungen för de riksbekanta husen i Järna. ”Asmussens konstnärliga begåvning karakteriseras av stor bredd och intensitet, av värme och av en humanistisk grundsyn, där begrepp som moral och livsmiljö utgör viktiga beståndsdelar”, säjs det bland annat i motivationen.

I augusti 1992 var det Arne Klingborgs tur att få medalj. Det var dåvarande kulturminister Birgit Friggebo som vid invigningen av Ytterjärnas Kulturhus på regeringens uppdrag tilldelade honom Illis quorum i guld i åttonde storleken ”för hans mångåriga och betydelsefulla insatser som pedagog och inspiratör inom bild- och formområdet”.

Invigningen av Kulturhuset var för övrigt en stor händelse som förutom kulturminister Friggebo  även uppmärksammades av en rad honoratiores som förra socialminister Gertrud Sigurdsen, skådespelaren Thommy Berggren, författaren och akademiledamoten Gunnel Vallqvist, politikern Anders Wijkman och förre kulturministern Jan Erik Wikström. I sitt tal till Kulturhusets invigning sa kulturministern bland annat:

”Det som för mig och många av mina kollegor öppnade ögonen för denna fantastiska (antroposofiska) verksamhet var Kerstin Anér, under många år riksdagsledamot, känd författare och kulturskribent. Hon berättade om arbetet här i Järna, hon satsade sina sista år på ett aktivt arbete här ute. (…) Antroposofins insatser för konst och kunskap, för en fördjupad människosyn, för den biodynamiska odlingen och jordbrukets förnyelse, för vård i livets slutskede, för läkepedagogik och socialterapi har berikat det svenska samhället och ökat livskvaliteten för tusentals medborgare.”

I raden av talare märktes journalisten och författaren Göran Rosenberg (”Det här är ett bygge där man på ett anmärkningsvärt sätt lyckats omvandla ande till materia”), Gunilla Wettergren, chefredaktör Kommunalarbetaren (”Ni har inte bara idéer – ni förverkligar dem också”) och SAF-direktören Rolf Lindholm (”Det finns inga rimliga förutsättningar att bygga ett sånt här hus – och ändå står vi här idag”).

Tidigare på vårkanten hade hela socialdepartementet – 90 personer – besökt Steinerseminariet med socialminister Bengt Westerberg i spetsen. Man hade visats runt på området och besökt Vidarkliniken och lyssnat till anföranden om antroposofi, pedagogik, antroposofisk medicin och läkepedagogik. Vid avslutningslunchen tackade Westerberg med orden:

”En del av oss, det vill säga socialdepartementets personal, har kanske fått sina fördomar bekräftade, andra kommer kanske att bli medlemmar i Antroposofiska sällskapet!”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är fostret inte en fullvärdig människa före tjugoandra havandeskapsveckan?

Kvinnan bestämmer över sin kropp, det är hon som  tar beslut om abort vid ofrivillig graviditet. Oavsett vad mannen tycker. Detta har väl i stort varit den svenska hållningen ett bra tag nu – även om stora grupperingar, främst religiösa, starkt tar avstånd till den. I radioprogrammet Ring P1 härom dagen aktualiserades ånyo denna komplicerade frågeställning.

Det var en manlig lyssnare som ifrågasatte att man genom detta synsätt reducerar barnet till enbart en kvinnlig kroppsdel, med följd att  abortbeslutet avdramatiseras, vilket i sin tur lett till den lagstiftning vi har i frågan. Det finns nämligen en  frågeställning, menade han, som är överordnad kvinnans beslutsrätt:  Frågan om när livet börjar. Är det i befruktningsögonblicket? Om inte – är varje följande gränsdragning godtycklig.

Vilket underförstått gör befruktningsögonblicket till ett rimligare alternativ – om det inte vore för frågeställningens oerhörda laddning. Att ge ett nyligen koncipierat foster status som fullvärdig människa omöjliggör naturligtvis abort eftersom det då skulle jämställas med mord. Därför har lagstiftningen blivit en pragmatisk kompromiss: fostret är egentligen inte en RIKTIG människa förrän efter tjugoandra graviditetsveckan då abort är förbjuden. Enligt detta synsätt är alltså fostret under drygt fem månader inte att betrakta som en fullvärdig människa. Egentligen.

Eller hur ska man tolka detta? Lagstiftarnas kompromiss är fullt förståelig med tanke på det allmänna rättsmedvetandet. Man har antagligen betraktat lagen som den minst dåliga lösningen. Den bästa lösningen är nämligen ingen bra lösning, det vet vi alltför väl av historien. Att totalförbjuda aborter gör inte att de försvinner. Istället får vi (kvinnorna) större problem. Likafullt kvarstår den etiska frågeställningen: När börjar livet?

Programledaren bryter in med kungsargumentet: Jamen graviditet som orsak av en massvåldtäkt, ger inte det rätt till abort? Svensk lagstiftning ser det ju som självklart. Men lyssnaren vidhåller fortfarande att argumentet är underordnat frågeställningen om när livet börjar. Programledaren kippar efter andan, man hör hur han tänker: en reaktionär mansgris, kristna fundamentalister i USA.

Ändå sjunker argumentet långsamt in och tankedimmorna skingras: Att det ofödda barnet har ett fullgott människovärde måste skiljas från frågan om hur det har koncipierats. Barnet är ju inte orsaken till övergreppet. Det är oskyldigt. Varför ska det då dödas?

Man måste skilja på barnet och övergreppet. En våldtäkt är avskyvärd, tragisk och en traumatisk upplevelse – inte barnet. Och föreställningen om barnets ursprung är naturligtvis svår för en mor att bära om hon väljer att inte göra abort. Men är därför abort en självklar följd? Detta är mycket svåra frågor där bara en antydan till moraliserande är katastrofal. Men nånstans måste problemkomplexet kunna diskuteras i avsikt att klarlägga faktiska sakförhållanden på ett mer filosofiskt och existentiellt plan.

Alternativet till abort i våldtäktsfall måste vara akut krishantering. Våldtäktsoffret är i ett chocktillstånd och skall därför få adekvat behandling av psykolog. Och på längre sikt andra åtgärder i avsikt att mildra den sociala stigmatiseringen.

Men det finns mindre dramatiska orsaker att avbryta en graviditet. Vanligt förekommande är att ett barn inte upplevs passa in i livssituationen. Med inställningen att fostrets fulla människovärde inträder vid koncipieringen är detta en icke-fråga. Då handlar det istället om hur man förhåller sig till en fakticitet. Hur förbereder man sig, hur ställa om sitt liv? Ödet kommer emot en på ett väldigt konkret plan. Väljer man bort det, eller bejakar man det trots stora svårigheter? Sist och slutligen är det en fråga om människosyn.

Och varför träder inte till exempel samhället in med stöd till unga flickor som blivit gravida med ett annat alternativ än abort? Man erbjuder död, varför inte liv? Detta kräver naturligtvis att man går in med ett stödprogram – inte minst ekonomiskt. Då lämnas inte flickan i sticket, hennes  situation får en realistisk struktur. Då kan vi tala om alternativ.

Diskussionen kring de oföddas människovärde är viktig att föra vidare.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Waldorfskolornas kamp ledde till friskolesystemet

De kommunala bidragen till waldorfskolan per barn och år inskränkte sig till 1 350 kronor, jämfört med grundskolans 21 000. Statliga bidrag var 7 000 per waldorfelev mot grundskoleeleven som fick 18 000. Detta var situationen 1989 innan friskolereformen genomfördes – och det åstadkom ett förfärligt oväsen i Norrköping. Om detta berättar Medlemsbladets decembernummer 1989.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 4

Det socialdemokratiskt styrda Sverige hade vid den här tiden länge varit avvisande mot fria skolor – som det då ännu hette, fast man helst kallade dem ”privatskolor” – och ingenstans var det politiska motståndet större än i Norrköpings kommun. Skolkommunalrådet Kjell Norberg (S) ville i det längsta sätta käppar i hjulet för kommunens enda waldorfskola. Men det började bli problematiskt på höstkanten.  Waldorfskolan mopsade sig och skriverierna blev allt fler.

En skribent talade om hur ”befrielsevindarna blåser genom öststaterna. Inte ens de benhårda kommunistregimerna kan stå emot människornas krav på självbestämmanderätt och valfrihet. Men här hemma får vi bara uppleva att idel gammalkommunistiska föreställningar lever kvar orubbade; deras företrädare har tydligen ingenting lärt, ingenting begripit. Här ska inte föräldrar och lärare komma och inbilla sig att de har någonting att säga till om. Här är det vi som bestämmer. Om inte kollegiet i Norrköpings waldorfskola dansar efter den socialistiska pipan, så ska vi se till att skolan läggs ner. Barnen hämtar vi sedan med polis, om inte föräldrarna underkastar sig”.

Hotet om nedläggning var ett faktum. Om inte skolan klarade sig ekonomiskt – förorsakat av kommunens ideologiskt färgade snålhet – tänkte man inte hjälpa till: ”Rudolf Steinerskolan har ju valt att vara en fri skola och då går inte vi in och täcker upp det statsbidrag man förlorar med kommunala pengar”, uttalade sig kommunalrådet Norberg. Och kritikstormen fortsatte.

”I Norrköping finns (mot alla odds!) en väl fungerande waldorfskola. Det är en skola som uppfyller alla av skolöverstyrelsens uppställda kriterier. Det är en skola där skoltrötthet är ett närmast okänt begrepp. Vandalism av skollokaler förekommer inte. Det är en skola där föräldrar, lärare och elever fungerar som en nära sammanhållen enhet. Det är bara ett fel. Waldorfskolan är en fri skola. Dess värderingar har inte påverkats av kommunens politiker. De förstår ännu inte att waldorfskolans framgångsrecept är just att den är en fri skola.”

En pressad kommun kom med ett kompromissförslag att tillförsäkra waldorfskolan fullt bidrag – mot att den upphörde som fri skola. Skolstyrelsens ordförande (S) ville att skolan skulle vara en ”försöksverksamhet” inom det etablerade grundskolesystemet och rätta sig efter de regler och förordningar som fanns där.

Naturligtvis gick skolan inte med på detta. Istället hankade man sig fram så gott det gick, kommunen sköt till någon sorts nödpengar tills skolan helt enkelt inte hade råd längre och stängde verksamheten – en vecka. Vid det laget var situationen så uppmärksammad att samtliga partier i riksdagen enades om ett överlevnadsbidrag på 5 miljoner till de 5 mest utsatta waldorfskolorna i landet. Samtidigt tog utbildningsutskottet ett enhälligt beslut om att de fristående skolorna – som det nu hette – från och med den 1 juli 1992 skulle uppbära samma statsbidrag som de kommunala skolorna.

Så gick det till då waldorfskolorna ändrade skollagstiftningen. Förutom ett mindretal traditionella privatskolor för överklassbarn fanns då förutom waldorfskolorna bara Montessoriskolor under begreppet friskolor. Föga anade man då vilken lavin man hade satt igång.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Livskvaliteter devalveras i civilisationsutvecklingen

Det var bättre förr är det många som säger. Och visst kan man ibland hålla med. Men uttryckets svepande generalisering möter ofta berättigad kritik av de som kan visa att det är mycket som talar emot denna schablon. Det var i själva verket mycket sämre förr, folk var fattiga, arbetena var tyngre rent generellt, det var trångbott och smutsigt och den levnadsstandard vi idag betraktar som självklar fanns inte för hundra år sedan.

Men vad är det människor egentligen menar då de säjer att det var bättre förr? Naturligtvis inte att folk slet ont och var fattiga. De menar något annat som de har svårt att uttrycka. Detta stod klart för mig då jag på en promenad på söders höjder i Stockholm härförleden gick förbi ett av dessa åt eftervärlden bevarade kulturmärkta små låga hus. Just detta hus var ett envåningshus i trä med fönstren så lågt placerade att de låg under huvudhöjd. Kanske jag inte reagerat om inte huset mittemot var ett traditionellt tiovåningshus av den mest trista miljonprogramssorten med smutsig fasad.

Tala om skillnad. Säg mej den människa som inte skulle ha valt det lilla trähuset – speciellt om det invändigt hade alla moderna faciliteter (och inte var dyrare). Varför det? För de mänskliga proportionerna. Det lilla huset talar till mej medan den stora betongkolossen skrämmer. Stugan förhåller sig till mej som individ, för hyreskasernen är jag bara en ynka beståndsdel av en människomassa. Människor bor i sterila hyreskaserner mindre för att de vill än för att de är tvungna. De flesta skulle nog vilja bo i idylliska Elsa Beskow-hus.

Är det inte de mänskliga proportionerna vi längtar tillbaka till då vi vårdslöst säger att det var bättre förr? Inte då bara hus utan på alla plan? Den framrusande utvecklingen har tagit dem ifrån oss. Vi märker det överallt. Till exempel fenomenet motorväg. Det handlar ju inte om vägar i egentlig mening – de är transportsträckor för fordon där fotgängare är förbjudna att uppehålla sig. De har byggts för att vi fortare skall kunna ta oss fram, samtidigt som charmen med själva resandet gått förlorad. Visst är landskapsscenerierna fortfarande där men driften att komma fram fortast möjligt är överordnad.

Men fortfarande kan man om man vill njuta av dessa små underbara grusvägar på landet som slingrar sig mellan skogar, hagar och betesmarker där man inte kan köra fort. Detta är vägar i ordets rätta bemärkelse! Vägar med mänskliga proportioner. Affärer och handelsbodar från förr – där försäljning skedde över en disk med social interaktion kund och handlare emellan – finns inte heller kvar på samma sätt. Och det var ofta varor i lösvikt. Jag kan fortfarande minnas barndomens mjölkaffär runt hörnet där mjölken – opastöriserad – slevades upp från ett stort plåtkar över i kundens medhavda mjölkspann. Intresserade kan se en rekonstruktion på Skansen i Stockholm.

Idag handlar vi på stormarknader där jag bara räknas som en i massan. Gaslyktorna på Stockholms gator gav en fin kvällsstämning men framstår idag naturligtvis som opraktiska när vi istället har halogenstrålkastare.  Det traditionella familjelivets levande initiativrika umgängesformer med spel, frågesporter, högläsning och samtal – har till stor del ersatts av TV-tittande där den mänskliga interaktionen nästan helt försvunnit.

Det handlar egentligen om att vi genom utvecklingen förlorar värden av individuell kvalitet. Utvecklingen är fantastisk – men den devalverar samtidigt livskvalitéer i en alieneringsprocess av gigantiska mått. Och den utvecklingen går inte att överklaga. Den är obönhörlig. Bättre förr? Ja i viss mån – otvivelaktigt.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Nazisterna förbjöd Antroposofiska Sällskapet

Efter upplösningen av det Antroposofiska sällskapet i Baden igår, har säkerhetspolisen nu upplöst detta sällskap för rikets hela territorium och förbjudit sällskapet all fortsatt verksamhet med stöd i förordningen från den 28 februari 1933 till skydd för folk och land.

Detta stod att läsa i den tyska tidningen Hamburger Fremdenblatt 16 november 1935, återgivet i decembernumret av Medlemsbladet 1989 med anledning av att det i några svenska tidningar förekommit anspelningar om rasistiska inslag i antroposofin.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 3

Frågan om antroposofin är rasistisk har följt rörelsen i decennier. Många kritiker glömmer att det i början av 1900-talet i alla samhällsskikt fanns ett stort intresse för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner därför  även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet.  Men i den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag.

Åter till Hamburger Fremdenblatt:

Anledningen till myndigheternas inskridande mot det Antroposofiska Sällskapet är att detta sällskap är internationellt inriktat och fram till idag har haft nära förbindelser till utländska frimurare, judar och pacifister. De på grundaren Steiners pedagogik uppbyggda och i de idag ännu existerande antroposofiska skolorna tillämpade undervisningsmetoderna är inriktade på en individualistisk, på den enskilda människan inriktad uppfostran, som inget har gemensamt med de nationalsocialistiska uppfostringsprinciperna.

Att ha en segregerad rassyn är naturligtvis oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet – liksom det var för Steiner. Att antroposofin ändå beskylls för att vara rasistisk kommer från att mindre nogräknade vill framställa den så med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser då medvetet från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor. Och ingenstans i världen idag har någon antroposofisk verksamhet anklagats för rasism.

Till följd av motsatserna mellan det Antroposofiska sällskapets uppfattningar och de av nationalsocialismen företrädda tankarna, som sätter folket i centrum, förelåg faran att en fortsatt verksamhet av det Antroposofiska sällskapet skulle ha skadat den nationalsocialistiska statens intressen. Organisationen upplöstes därför på grund av sin statsfientliga och staten hotande karaktär.

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt. Istället betraktades det som statsfientligt. Är inte det bevis nog?

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kampanjen mot antroposofin

Trots ständiga uppmananingar till sina lärjungar att inte tro på honom – utan pröva det han sade, gjorde sig Rudolf Steiner inga illusioner. Därför kan man tänka sig att följande historia faktiskt kan vara sann. På en promenad vid kullen i Dornach stannade Rudolf Steiner plötsligt i det han förklarade för sin följeslagare: ”Jag måste ta en sten ur skon, annars haltar hela Dornach i morgon.” Kanske med en blinkning i samförstånd, kan man tänka.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Då kungen och drottningen besökte Rudolf Steinerseminariet

Han hade fått reda på att det nånstans i världen fanns en guldtelefon som man kunde ringa till Gud på. Dit ville han ringa! Genom grundliga efterforskningar fick han indikationer på att en sådan fanns i Kreml. Efter åtskilligt trassel fick han en kort audiens hos Putin där han frågade om han hade en gyllene telefon som man kunde ringa till Gud från. Putin medgav att så var fallet, men att det var väldigt dyrt att ringa, så att han bara kunde göra det en gång om året. För konsultationer. Så det var kört med privatsamtal.

Men det visade sig finnas en guldtelefon till – i Vita huset i Washington. Han krånglade till sig en träff med Barack Obama. Men även här var samtalet så dyrt att Barack bara kunde konsultera Vår Herre en gång i veckan. Telefonavgiften var så astronomiskt hög. Vid hemkomsten slog det honom att om det funnes en till guldtelefon med direktkoppling till Gud så vore det hos antroposoferna. Han var så säker att han tog första bästa plan ner till Schweiz, promenerade in i vestibulen på den mäktiga Goetheanumbyggnaden i Dornach, gick fram till damen i receptionen och frågade om de hade en guldtelefon i byggnaden

”Javisst”, svarade hon glatt obesvärat. ”Är det sant att man kan ringa självaste Gud Fader på den”, frågade han. ”Ja, det stämmer”, svarade hon, ”vill ni ringa ett samtal”? ”Jamen är det inte förskräckligt dyrt?”, frågade han. ”Dyrt? Äsch, det är ju bara lokalsamtal”!

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 1

Detta var en av få roliga historier om de seriösa och allvarliga antroposoferna som funnits att uppbringa. Jag vet, för som redaktör för Antroposofiska Sällskapets medlemstidskrift  har jag sökt med ljus och lykta efter dylikt. Men 23 år efter att jag startade tidningen har mitt sökande nu kommit till ett slut. Yngre krafter skall ta över har jag nyss fått reda på. Nej då, det var inget fel på det jag gjorde, försäkrades det. Man ville bara börja på ny kula, köra en annan stil liksom. Dags för summering med andra ord. Vad har tilldragit sig i den antroposofiska rörelsen sen första numret  av Forum för antroposofi kom i december 1987?

Redan första numret – som några år såhär i början hette Medlemsbladet kort och gott – kunde rapportera att mångårige medarbetaren i Biodynamiska föreningen agronom Artur Granstedt blivit statskonsulent i alternativ odling i Ultuna (ekologisk odling var då ännu inte ett begrepp). Det var stort att en antroposof nått en sådan position.

Efter murens fall 1989 började ett intensivt kulturutbyte mellan svenska antroposofer och grupperingar inom forna Sovjet. Ledande pedagoger från Järna inbjuds till Moskva för att föreläsa om waldorfpedagogik. Intresset är enormt. Resor till Sverige planeras och en rysk lärartidning med 5 miljoner i upplaga beställer på stående fot en artikel om ”dessa nya idéer”.

Nu var bollen i rullning. I Estland blev det plötsligt möjligt att starta privata familjejordbruk, varpå behovet för kunskaper i biodynamisk odling ledde till många besök av biodynamiker från Järna. Intresset för denna odlingsform i Estland var så stort att man även på högsta nivå följde utvecklingen. En av de första svenska besöken av biodynamiker i Estland togs emot av självaste president Arnold Rüütel som såg denna kontakt som värdefull eftersom de då saknade både teknologi och erfarenhet av småskaligt jordbruk. Vem hade då kunnat ana att EU idag, drygt 20 år senare, skulle anslå drygt 30 miljoner för omläggning av jordbruken runt hela Östersjön till småskalig ekologisk odling!

Även en viss – om än behärskad – rojalism har varit synlig i Forum för antroposofi. Envisa rykten 1989 gjorde nämligen gällande att den då 6-åriga prinsessan Madeleine skulle börja sin skolgång i Kristofferskolan. Spekulationerna tog fart då kungen och drottningen besökt skolan i Bromma och där i över tre timmar (!) förhört sig ”mycket noggrannt” om hur skolan fungerar, rapporterade Expressen. Av detta blev däremot intet, visade det sig.

Däremot lyckliggjorde kungaparet Rudolf Steinerseminariet med ett besök på försommaren 1989. Besöket hade länge förberetts och plötsligt var de där. En solbränd regent som nyfiket granskade Robyggehuset medan drottning Silvia uppmärksamt koncentrerade sig på en entusiastiskt gestikulerande Arne Klingborg. Kungen stramt återhållen och korrekt, Silvia med mild och koncentrerad tyngd. Besöket var privat och en konsekvens av en planerad eriksgata förbi Södertälje där besöket på Steinerseminariet skulle begränsa sig till fem minuter. Det tyckte kungaparet var för lite, så de kom mer informellt istället.

Under de två timmar kungaparet var uppe hos Arne Klingborg i ”Vita huset” var deras intresse främst att bli informerade om waldorfpedagogik. Samtalet betecknades senare som ”intensivt och levande”. Trots att de därnäst egentligen skulle åka, fortsatte de bort till stora eurytmisalen där ett trettital pensionärer på studiebesök just förevisades eurytmi. Regenten öppnar dörren och träder in. Hakor tappas. Kungen tvekar och tittar på klockan. Men eurytmisten Hans Fors ropar in följet: ”Vill ni se något? Vi skall just visa något kort!” Då säger drottning Silvia: ”Ja det vill jag gärna se.” Och så gör Hans och hans kollegor en liten eurytmiuppvisning för kungaparet i största enkelhet. Allt medan pensionärerna storögt tittade på, denna annars helt vanliga vardag på Rudolf Steinerseminariet i Järna.

Fortsättning följer.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Får man verkligen älska Sverige?

Fenomenet Sverigedemokraterna fortsätter att fascinera. Problematiseringen av asyl- och integrationspolitiken förde dem in i riksdagen. Jimmie Åkessons politiska födgeni spelade här en avgörande roll. Hans image av svärmorsdröm och vänlig sanningssägare beredde vägen i en angelägenhet de andra partierna inte vågat ta i med tång.

SD:s inträde i riksdagen har närmast karaktär av paradigmskifte. Inte bara att invandringsfrågan för första gången lyfts in i de politiska finrummen. SD introducerar också en nygammal nationalromantik som vi i det här landet inte sett på mycket länge, lite ovant för en nationell självbild starkt präglad av internationalistiska ideal.

Kan man verkligen älska Sverige? Frågan känns omtumlande, nästan provocerande. Men lika väl: Är det bara i landskamper i ishockey, fotboll och friidrott som det är helt i sin ordning att känna stolthet och kärlek till sitt land? Eller då vi återkommer hem efter lång tid utomlands? Frågeställningen aktualiserades efter en radiodebatt där en representant för SD efterlyser en specifikt svensk kulturpolitik – och en företrädare för kulturetablissemanget bara kunde förorda en internationalistisk sådan. SD blir hånade för att de vill stödja hemslöjd och folkdans, men är det fel att intressera sig för svensk kultur och svensk särart? Frågan är intressant.

Att vara nationalist har av hävd betraktats som något suspekt. Tvärtom är vi snara att påpeka att Sverige INTE är bättre än andra länder i en närmast ursäktande attityd till det svenska. Vi upplever oss mer som internationalister, en hållning grundlagd i solidaritetsrörelsen på 60-talet då en hel generation riktade blicken ut mot internationella orättvisor. Denna 68-mentalitet lever kvar starkt i landets tongivande kretsar.

Kanske Vänsterpartiet tydligast representerar denna tankekultur idag, vilket blev tydligt på valnatten då Ohly fick en verklig drömmotståndare i Sverigedemokraterna. Tack vare dem kan han nu spela upp hela indignationsregistret: Internationalism mot SD:s nationalism, nedrustning av försvaret mot SD:s upprustning, mindre poliser mot SD:s fler, multikulti mot SD:s önskan om begränsning av invandringen. SD är själva antitesen till 68-stämningen som fortfarande utgör den rådande mentala plattformen i landet. I den första radiodebatten mellan V och SD kallade Ohly i stort sett varje argument Åkesson yttrade för ”rasism”.

Men det är ju inte så att SD är ett rasistiskt parti som de ideligen skälls för. Att hävda det luktar mer känslostyrd ryggmärgsreflex än nykter analys. Hur skulle de ha kunnat komma in i riksdagen på att hävda rasistiska ideal? En rimligare tolkning är att de blivit bestörta över de implikationer den förda asylpolitiken har. De vill syna korten i den katastrof integrationspolitiken inneburit med invandraghetton och ständiga friktioner med samhället. Deras sympatisörer har till sin förvåning upptäckt att SD är det enda parti som tagit denna bestörtning på allvar.

Kravet de ställer är att invandrar- och assimileringspolitiken genomlyses på ett sätt som gör väljarna delaktiga i omdömesbildningen kring utvecklandet av nya kriterier för invandring och integration. Vad skulle vi förlora på en sådan granskning? Det är ju inte tal om att folk skall slängas ut ur landet. Men när ett problem växer måste man bli noggrannare. Alla tjänar på det, även de som skäller SD för att vara rasister. Vi måste äntligen få en värdig asyl- och integrationspolitik.

Sen kan man onekligen få ett intryck att en del partikamrater bakom Åkesson är rena råskinnen. De grodor som hoppar ur munnen på vissa är förfärande. Och även om Jimmie Åkesson är en sällsynt politisk begåvning så basar han trots allt över dessa, som min radikale vän så riktigt påpekade. Frågan är därför om partiet kommer att färgas av Jimmie Åkesson – eller om det blir tvärtom. Men oavsett utgången – SD har åstadkommit ett välgörande uppvaknande för det politiska klimatet i landet.

Och vi har fått vårt första sverigeromantiska parti.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

”Hur kan jag vara säker på att han inte tjallar på mig?”

Polisen i USA anhåller två män som båda två har en mindre mängd narkotika på sig, vilket normalt skulle ge dem ett års fängelse var. Men polisen har anledning tro att båda är knarklangare, vilket skulle ge dem vardera ett straff på 25 år. Problemet är att bevisen är otillräckliga, för fällande dom krävs att den ene vittnar mot den andre. När brottslingarna placerats i varsitt förhörsrum erbjuds de fri lejd om de avlägger vittnesmål om att den andre är knarklangare.

Men om båda vittnar på det här viset, kommer var och en av dem att få ett tioårigt straff. Erkänner ingen av dem någonting får de ett år vardera.

Det är nu scenariot i Fångarnas dilemma tar sin början. I varsin cell sitter de och tänker: ”Det är bäst för mig om jag tjallar. Om han håller tyst och jag inte säger något så får jag sitta inne i ett år. Men om den andra killen ändå läcker? Om jag i så fall också tjallar så får jag tio år, men om jag inte säger något så får jag sitta inne i 25 år och han blir frisläppt. Då har jag verkligen gått på en nit. Ifall jag hjälper honom genom att hålla käft – hur kan jag då vara säker på att han inte tjallar på mig?”

Det bästa resultatet för individen uppnås alltså genom att lura den andre och därmed gå helt fri. Det näst bästa resultatet uppnås genom att båda håller tyst och tillbringar var sitt år i fängelse. Ett sämre utfall är om båda tjallar och var och en får tillbringa 10 år bakom galler. Det allra värsta är om man luras i fällan att hålla tyst medan den andre pratar, vilket gör att man får tillbringa 25 år i fängelse.

Med andra ord: Om var och en av de båda fångarna gör vad som är bäst för honom själv kommer det att leda till en dålig utgång för bägge två. Att välja det bästa resultatet, d v s frihet, är uttryck för förnuftiga preferenser, men om båda var för sig söker uppnå sitt bästa resultat får båda faktiskt ett dåligt resultat. Samarbete är svårt när det inte finns någon kommunikation. Om båda kunde tala med varandra kanske de skulle kunna bli överens om att hålla tyst och därmed gemensamt uppnå den lägsta straffsatsen ett års fängelse.

Men då skulle i så fall ett nytt problem uppstå – förtroende och trovärdighet. ”Hur kan jag – efter att vi kommit överens om att vara tysta – veta att han inte säger till sig själv: ’Fint, nu vet jag att han är tyst – nu kan jag tjalla utan risk att åka dit!’ ”?

På motsvarande sätt gör avsaknaden av kommunikation och förtroende i den internationella politiken att staterna uppmuntras att sörja för sin egen säkerhet, fastän de just därigenom försätter andra stater i samma osäkerhet. ”Rusta inte upp er krigsmakt, så kommer vi inte att rusta upp vår”. Men kan man verkligen lita på detta? Problemställningen i Fångarnas dilemma används flitigt som exempel i internationell konflikthantering.

Eller som det framhålls i boken Att förstå internationella konflikter: ”Om en stat bygger upp sin egen styrka för att vara säker på att en annan stat inte kan hota den, så kanske den andra staten, som ser den första bli allt starkare, också bygger upp sin egen styrka för att skydda sig mot den första. Resultatet blir att vars och ens oberoende ansträngningar att öka sin egen slagkraft och säkerhet gör båda otryggare. Det är ett resultat som verkar ironiskt, men ändå har ingendera parten handlat irrationellt.”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)