Antroposofiska sällskapets småborgerliga mys-pys

Vi vet att antroposofin har stora uppgifter i världsutvecklingen och att vi som antroposofer har ett särskilt ansvar i denna process. Som förening företräder Antroposofiska sällskapet också detta ansvar inför medlemmarna och utåt offentligheten. Kan man säga att sällskapets styrelse på rätt sätt företräder sitt ansvar? Frågan gäller både här hemma och internationellt. Eller för att sätta det på sin spets: Förstår styrelsen sällskapets uppgifter?

Frågan uppstår naturligt då man betraktar allt styrelsen inte gör.  Man har ännu inte tagit fram en beskrivning av antroposofins egenart i en allmänt gångbar formulering för en bred allmänhet. Och ännu inte placerat Antroposofiska sällskapet som sammanslutning och idé i en begriplig samhällskontext. Man har inte hittat former för deltagande i samhällsdebatten, trots ständiga påstötningar från medlemmar under åren. Man har inte tagit tag i att analysera det låga medlemsantalet – med alla dess implikationer – eller arbetat fram en omvärldsanalys som underlag för en omdömesbildning kring antroposofins roll i samhället.

Det speciella ansvar antroposofer känner för samhällsutvecklingen speglas inte i styrelsen. Man anser inte att man bör ta initiativ för kontaktskapande med sammanhang och organisationer i frågor av gemensamt intresse – än mindre hitta former för samarbete. Och högskolans arbetsformer har aldrig kommit upp på styrelsens agenda, liksom sektionernas karaktär av skråväsen. Inga idéer kring en vitalisering har uttalats – och högskolan betraktas ändå som sällskapets prio ett.

Styrelsens förhållande till medlemskapet har sedan länge präglats av ett märkligt ointresse. Här ordnas visserligen ett par möten om året förutom det obligatoriska årsmötet – men hållningen i vardagen, själva gesten gentemot medlemmarna kan inte beskrivas som något annat än frånvaro. Eller som en medlem uttryckte det häromdagen: ”De är inte intresserade av att jag är medlem – varför ska jag då vara medlem?”.

Med så mycket man kan förvänta sig att styrelsen borde ägna sig åt – och som de inte gör – känns frågan berättigad: Gör de vad de ska? Är det i själva verket så att de gör saker de inte ska göra?

Man har upphöjt ”människomöten” till sin  stora uppgift på ett sätt som knappast skiljer sig från vilken handbolls- eller fiskeförening som helst. Formerna är mer anspråksfulla och de stora orden bombastiska – men intrycket av småborgerligt mys-pys är detsamma. Mötena bidrar aldrig till något som utvecklar rörelsen. De har för det mesta prägel av samkväm där man mer solar sig i glansen av de stora frågorna än tar itu med dem. Det är antroposofi på låtsas – vilket naturligtvis syns i vikande medlemssiffror. Vad hände med de väsentliga frågeställningarna?

Och hur skulle sällskapet kunna företräda en antroposofi på riktigt? I följande krönika skall ett par förslag ventileras.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Förnyelsen av Antroposofiska sällskapet en låtsaslek

Antroposofiska sällskapet är en förening med problem. Den saknar tydlig identitet, har fortfarande inte lyckats formulera vad antroposofi är, har vikande medlemstillströmning och en handlingsförlamad styrelse. Detta är grundläggande problem som existerat  i årtionden. Att medlemmarna ändå givit styrelsen ansvarsfrihet alla dessa år hänger ihop med en väldigt speciell tankekultur som råder i sammanhangen.

Här löser man nämligen inte problem – man lever med dem. Vilket innebär att det räcker med att man förstått problemet rent filosofiskt. Att formulera en kvalificerad frågeställning innebär att man förstått hur viktig den är. Och att man är framtidsorienterad. Genom att inte förespråka en lösning ger man dessutom intrycket av att vara anspråkslös. Att komma med konkreta lösningar anses nämligen vara både pretentiöst och banalt. Sånt gör bara politiker.

Att formulera problemet – men inte lösa det – visar att man är vuxen situationen. Detta ger status i alla de ”framtidsgrupper” som bildats under åren. En av de mer spektakulära ansatserna var det så kallade Visionsmötet, en luftpastej som i slutändan egentligen inte ledde till någon förändring alls. Vilket var all according to plan – redan i förberedelsearbetet formulerades att alla ambitiösa programpunkter som syftade till förändringar var underställda syftet att få till stånd ”människomöten”. Ambitionen att förändra var bara en sällskapslek.

Ärendena dras i långbänk. Inte ett eller ett par år – utan ofta i årtionden.  För drygt ett år sedan skickade sällskapets styrelse ut en rad frågor till alla antroposofiskt orienterade verksamheter. En av dem lyder “Ser vi att Antroposofiska sällskapet och verksamheterna kan betyda något för varandra?”. Frågeställningen är egentligen sensationell. Den indikerar ju att denna betydelse ännu inte etablerats – efter snart ett århundrade.

Med antroposofiskt fikonspråk är dylika frågor bara ett annat sätt att säga att man ännu inte löst problemen. Formuleringen “Har vi (sällskapet och verksamheterna) något som vi kan utveckla tillsammans, ser vi gemensamma samhällsuppgifter?” från samma utskick, innebär följaktligen att man ännu inte kommit till skott i denna under årtionden söndertröskade fråga.

Då förra skattmästaren i sällskapet för några år sedan önskade “ett medvetet arbete för att göra Antroposofiska sällskapet till en fullt offentlig mötesplats för alla intresserade” innebar det att detta ännu inte uppnåtts. Trots alla fagra föresatser sedan Steiners dagar. Kan misslyckandet vara större?

Men medlemmarna reagerar inte. De är nämligen också en del av denna mycket speciella tankekultur som råder i den svenska antroposofins hägn. Man kan därför inte lasta bara styrelsen för den. Medlemmarna har den styrelse de förtjänar. Och det är detta förhållningssätt som ligger bakom stillaståendet inom sällskapet. Ett förhållningssätt som dödar viljan.

Med alla skarpa tänkare inom världssällskapet borde man annars för längesen skapat tankesmedjor där rörelsens grundläggande problem analyserats och besvarats med åtgärdsförslag. Var finns det levande tänkande vi ständigt talar om! Hur levande är det egentligen? I frågor som gäller sällskapets existens ser det mer dött än levande ut. Som om man trivdes med detta istället för att våndas. Som om allt vore bra som det är.

Detta är ovärdigt rörelsen och skapar inte det förtroende som är nödvändigt för både medlemstillströmning och respekt i omvärlden.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Antroposofiska sällskapet saknar meningsfullt ledarskap

”Antroposofiska sällskapet har för närvarande problem med att finna sitt jag. De vet inte riktigt hur det ska vara.”

Orden kommer från ett något oväntat håll – elementarvärlden.  I en uppmärksammad utgivning i flera band uttalar sig olika naturväsen i Tyskland  om människans göranden och låtanden. Det tredje bandet – Mer samtal med naturandar – har nyligen kommit ut på svenska (Nova Förlag). Uttalandena är ett resultat av intervjuer där en klarseende kvinna förmedlar kontakten med en mängd naturväsen. En liten del av frågorna rör Antroposofiska sällskapet.

Nu behöver man inte ta hjälp av naturväsen för att se att Antroposofiska sällskapet i Sverige saknar meningsfullt ledarskap. Det märks framför allt  i bristen på handlingskraft i en rad grundläggande frågor som alla syftar till att bredda basen för antroposofin och Antroposofiska sällskapet. De viktigaste skall här helt kort nämnas.

1. Bristande analys av det låga medlemsantalet. Ledningens märkliga ointresse för tillståndet i föreningen med sitt ständigt låga medlemsantal – i dagsläget omkring 1 500 – blockerar allt nytänkande i rörelsen. Att fundera över detta kräver nämligen  att man måste ta itu med sällskapets själva identitet och existensberättigande. En annan lika allvarlig indikation är den stigande åldern bland medlemmarna – få ungdomar söker idag medlemskap i sällskapet. Hur ska man förstå detta? All erfarenhet visar att sviktande intresse från ungdomar är början till slutet för vilken förening som helst. Att detta är alarmerande har ännu inte lett till någon åtgärd.

2. Bristande omvärldsanalys. Unga människor idag misstror fast medlemskap och söker sig hellre till lösa nätverksliknande strukturer av tillfällig karaktär där man kan känna sig fri och oavhängig. Detta, som bara är ett exempel i högen, föranleder inga åtgärder från ledande håll  – ”man skall inte inverka på människans fria vilja”, är den rådande inställningen.

3. Antroposofins anonyma framtoning. Antroposofin är obegriplig för allmänheten. Och även om de flesta antroposofer säkert förstår antroposofins egenart har de stora svårigheter att formulera den på ett begripligt sätt. Det är svårt att intressera sig för något som är komplicerat och anonymt. Svårigheterna att hitta till antroposofin är därför avsevärda.

4. Antroposofiska sällskapets roll. Förutom att det är ett namn på en förening är dess roll något svårutredd. Föreningen ska ”främja möten mellan människor”, men av Steiner tillmättes den också en stor esoterisk betydelse, central för hela rörelsen. De praktiska verksamheternas tendens till självgående oavhängighet måste därför ständigt korrigeras med propåer om ekonomiska bidrag och tal om sällskapet som alltings moder. Men den centrala rollen existerar egentligen bara som ideal – praktiskt har föreningen liten betydelse. Antroposofiska sällskapet har med åren blivit något som inåt rörelsen är svårt att greppa. Utåt är det en svårförståelig anakronism utan strålkraft.

5. Styrelsens otydliga ledarskap. Förutom att arrangera ett årsmöte och några kurser är styrelsens arbete osynligt för de flesta. Att medlemmar inte vill att den ska ”styra” i egentlig mening har i praktiken gjort den handlingsförlamad. Förutom ett livligt resande där man träffar folk, tas få initiativ. Styrelsen ger intryck av kraftlöshet och idébrist. Förutom en föredömlig modernisering av stadgarna nyligen (efter snart ett århundrade) formuleras inga intentioner. Inga avsiktsförklaringar och visioner uttalas. Förslag från medlemmar följs sällan upp. Inga egna åtgärdsprogram och förslag läggs fram. Med en idealbildning som för längesedan passerat bäst-före-datum ger sällskapet intryck att inte längre vara i stånd att motsvara tidens krav.

Bristen på ledarskap och modernitet i Antroposofiska sällskapet är bekymmersam och rimligtvis en starkt bidragande orsak till rörelsens tilltagande marginalisering. Beror medlemmarnas brist på engagemang kring detta på att de för längesen förlorat förtroendet för hur Antroposofiska sällskapet företräds? Har bristen på förnyelse gjort sällskapet irrelevant? Det var detta Steiner fruktade för då han menade att antroposofin i så fall kommer att verka vidare utanför sällskapet.  Eller som Den Store formulerar det i boken Mer samtal med naturandar:

”Antroposofiska sällskapet befinner sig vid den punkt då de måste avgöra om de ska uppträda värdigt och i mörk kostym – bildligt talateller om det är dags att ta av sig slipsen och dra på sig jeans och tänka mera på sina handlingar än på sitt utseende.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

En antroposofisk djuretik kännetecknas av respekt, tacksamhet och intresse

Frågor kring djurhantering är alltmer uppmärksammade, vare sig det är  djurtransporter, otäcka bilder från slakterier eller  pälsdjur i minimala stålburar. Hur ser en antroposofisk djuretik ut i det sammanhanget? I en intervju i Forum för antroposofi i mars 2003 talar veterinär Wilbert Beyer i Järna om den tacksamhet människan är skyldig djuren.

– Vi har integrerat husdjuren i vår livsföring genom att vi sen årtusenden berövat dem deras naturliga plats i naturen. Det ger oss naturligtvis ett speciellt ansvar att vårda och kommunicera med dem.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 15

Vi känner släktskap med djuren, menar han. De påminner oss om vår mänsklighet. Den stora skillnaden är att de är helt underställda sina instinkter och drifter medan vi med vår jag-funktion kan förhålla oss fritt till dem, höja oss över dem.

– Men detta möjliggör ju också att vi kan sänka oss lägre än djuren, vi kan till exempel vara grymma, vilket djuren inte kan utifrån sina förutsättningar. Djuret kan inte vara ”snällt” eller ”elakt”, det kan bara agera utifrån sitt artbestämda beteende som är ändamålsenligt och värderingsfritt. Djur har ingen moral. De kan inte handla etiskt – bara människan. Moral och etik kan bara utvecklas av jag-väsen.

En antroposofisk djuretik kännetecknas av respekt, tacksamhet och intresse – och i den mån vi använder oss av djuren har vi dessutom ett ansvar för deras livsbetingelser genom att vi formar deras livsmiljö. Där har vi en ledarroll som innebär att vi ger dem vård när de är sjuka och avlivar dem då det är nödvändigt.

Den moderna tidens köttfabriker där djuren enbart behandlas som produktionsfaktorer har fått många framförallt unga människor att reagera. Vi har fått lära oss nya ord som vegan och djurrättsaktivist. Vår tid har fått se organiserade former av medkänsla med djuren; man talar om djurens rätt, att alla levande väsen kan känna smärta, man kallar slakt för mord. En del aktivister utför rena terrorhandlingar som att släppa ut bur-minkar. Men stordrift och biodynamik går inte ihop, menar Wilbert Beyer.

– Ju större en gård blir desto svårare blir det att driva den biodynamiskt. Ingen biodynamiker har tusentals höns eller vad vi kan beteckna som köttfabriker. Det ligger  inte i husdjurens natur att proppas ihop i tusental. Biodynamiker som står inför stordrift slutar hellre än att behandla djur som produktionsenheter.

Men många veganer och djurrättsaktivister menar att all husdjurshantering är att betrakta som ett övergrepp, oavsett om den kan anses vara human eller ej. Det enda rätta enligt deras synsätt är att vi skall lämna djuren ifred, inte lägga oss i deras liv. Släpp ut alla hundar, katter, kor, får, hästar, höns och grisar! Mot detta invänder Wilbert.

– Domesticerade djur (tamdjur) kan man inte förutsätta skall klara sig i ett vilt tillstånd. Vi kan inte springa ifrån vårt ansvar därvidlag. Ju mer domesticerat djuret är, desto större ansvar. Man kan inte säga att skötsel av kor och hästar på t ex en biodynamisk gård är djurplågeri.

Hur ser du som antroposof på att äta djurkött?

– I den mån man som bonde håller djur och livnär sig på dem faller det under ens ansvar att avliva dem när tiden är kommen. Jag ser inget hinder i detta, förutsatt att det sker inom värdiga former. Sen är det upp till var och en att äta kött eller ej. Men frågan om vår rätt att avliva djur är inte enkel, den är väl värd att begrunda.

Det beror ju på sammanhanget, menar Wilbert. Att ”skjuta av” älgar som annars skulle skada balansen i våra marker är en annan sak än att upplåta mark för nöjesjakt. Att hålla höns på en gård för att ta vara på matavfall är en annan sak än broileruppfödning där hönsen avlivas efter 35 dagar. Att ta hand om kohudar som blir över vid slakt är en annan sak än att föda upp minkar industriellt bara för deras päls. Men djurrättsaktivisternas är många gånger verklighetsfrämmande.

– Man kan inte bara släppa iväg får. Ullen skulle snart tova ihop och förorsaka djuret klåda och parasiter. Får skulle snart gå under som art om de inte togs om hand av människan. Det goda djurrättsaktivisterna åstadkommit är en uppmärksamhet kring djurhanteringen. Djur är levande, kännande väsen, inte produktionsfaktorer.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Är det tvärtom – härstammar aporna från människan?

I Darwins idé om kampen för tillvaron överlever de djur som bäst lyckas anpassa sig till omgivningen. Detta gör de genom specialisering. Men människan är den minst specialiserade av alla andra arter. Hur har hon då kunnat inte bara överleva, utan också breda ut sig på de andras bekostnad genom en strategi av icke-specialisering? Frågan ställs i en artikel av Daniel Håkanson i november 2002 av Forum för antroposofi i en anmälan av boken Der Erstgeborene. Mensch und höhere Tiere in der Evolution av Jos Verhulst.

Ytterligare en fråga anmäler sig.  Djurens specialisering har utvecklats under stora tidsrytmer – innebär det då att människans brist på specialisering gör henne mer primitiv? Vi vet naturligtvis att det inte är så, men hur kan vi då förstå detta paradoxala fenomen? Som lök på laxen ägnar sig människan de första tjugo åren av livet åt lek och lärande – inte åt jagande efter föda som de andra arterna. Hur har det varit möjligt att trots detta kunna uppnå världsherravälde?

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 14

Frågan som Verhulst ställer sig är om denna icke-specialisering i själva verket är ett uttryck för att människorna är mer lik primaternas* gemensamma förfader än någon annan primat. Har aporna i själva verket utvecklat sig från en människoliknande urform och inte tvärtom? Innebär det att djuren vidareutvecklat former som hållits tillbaka hos människan? Om vi skulle ”rulla filmen baklänges” – skulle då de övriga primaterna bli alltmer människoliknande?

Om nu människan ”hållit tillbaka” utvecklingen och specialiseringen till förmån för bibehållandet av sin allsidighet, har hon då stått stilla i utvecklingen och ser likadan ut som sina förfäder? Om inte, vad är det då hon har utvecklat istället för specialiseringen?

Dessa frågeställningar ses märkligt nog som en oviktig sidoknorr i de traditionella evolutionsteorierna.

En ap-baby är till sin kroppsform väldigt lik en vuxen människa, speciellt huvudet. Ju mer apan växer, desto mer skjuter hak- och munpartiet fram nästan karikatyrartat. Den mänskliga gestaltens väsentliga anatomiska kännetecken är dess allmänt fosterliknande drag i en evolutionsutveckling som är ”återhållen” jämfört med apornas som är mer ”framåtskridande”. Människan lämnar i princip inte den för alla primater gemensamma fosterformen.

Det verkar alltså som om människans utveckling fördröjs och skjuts upp genom att drag från fosterutvecklingen bibehålls. Under evolutionens gång utsätts en del kroppar för ett specialiseringstryck, de måste specialiseras för att överleva. De i denna grupp som inte utvecklar livsdugliga former dör ut. De livsdugliga bildar vartefter de olika djurarterna.

Av någon anledning ”skyddas” en annan del av kropparna från specialiseringstrycket och kan bibehålla och vidareutveckla den från början givna allmänna formen. Det är människans förfäder. Man kunde visualisera detta i en bild där människans utvecklingslinje är stammen och djuren de grenar som växer ut från denna stam. På sätt och vis kan man därför säga att djuren har utvecklats ur människan – inte tvärtom.

Vi har en fixering vid att orsakerna alltid måste komma före verkan (orsak – verkan) på grund av att vårt resonerande förnuft fungerar på detta sätt. Vi söker ständigt orsaken till de fenomen vi möter i det förgångna. Men Verhulst menar att de lagbundenheter som ligger bakom människans evolution ligger i en för förnuftet obekväm riktning: Verkan kommer före orsaken.

Eller uttryckt på ett annat sätt: Det framtida slutmålet är en kraft som verkar in i nuet och det förgångna.

Frågan är om vi inte övervärderar sambandet orsak – verkan. Vi kan till exempel i varje äggcell se något från början obestämt och odifferentierat utveckla sig till en individ. Råder inte det omvända sambandet även här? Är det inte så att vi övervärderar genernas ”orsakande” betydelse i individens utformning?

*Primat – herredjur, högre stående djur



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Käkade du också tamkött när du var inaskad – eller drack du fulsprit?

Gatan har intagits av tjocka halsdukar, virade flera varv – oavsett årstid – och vattenflaskor med sugmunstycke (företrädesvis nyttjat av unga kvinnor). Och överallt trasslas med sladdar från mobiler för musiklyssning. Det är som om man vill effektivisera alla transportsträckor genom att göra flera saker samtidigt – sommartid kan man se unga föräldrar till och med motionsspringa med barnvagn och hörsnäcka. Tre flugor i en smäll.

Gällivarehänget har funnits med ett tag med en envetenhet som ter sig obegriplig för oss som är mer old school. Skillnaden mot forna tiders ofräscha A-lagares outfit är att översidan av kallingarna nu ska synas – även under badbyxorna på sommarstranden.  En annan företeelse som intagit gatubilden är kaffekoppen – ofta i papp med suglock. En del snitsare har egna i metall. Och överallt bär man på sina laptops – eller iPads. Det mejlas, surfas och facebookas i bussar, tåg och tunnelbanor. För barn som fötts med en iPhone i handen måste det vara obegripligt att det för bara sjuttio år sedan var vanligt med hem utan telefonförbindelse.

Detta är en tid av förändringar – något som blir väldigt påtagligt för en som varit med ett tag.  En äldre generation med långtidsperspektiv noterar med storögd förundran alla tidsmarkörer. Nu måste man sätta på sig en fånig hjälm när man cyklar och reflekterande jackor när man går i mörkret. I vinterns kyla är numer de flesta hundar ekiperade i skräddarsydda plagg efter hundstorlek och hållplatsutropen på bussar, pendeltåg och tunnebanor är i dessa dagar välartikulerade och GPS-styrda.

Förr talade invandrare dålig svenska, nu är de så många att invandrarsvenska blivit en dialekt som även sverigefödda talar. Och från affärsbiträden och programledare i tv hör man ständigt detta ha en bra dag, ytterligare ett uttryck från USA som också välsignat oss med en ny helg – Halloween. För att inte tala om alla nya ord som kommit den senaste tiden.

För oss excerpister (nyordsjägare) är Språktidningen oundgänglig. Senaste numret listar 2010 års nya ord. Vulkanutbrottet på Island har givit begreppen inaskad (att inte kunna ta sig hem p g a vulkanutbrottet), askänkling (parallell till gräsänkling) och den försnillande Röda korschefen gav oss ett nytt ord för sjukligt penningbegär: guldsot.

App är ett nybildat ord som definivt är att räkna med i fortsättningen. Det är förkortning för applikation, d v s ett program som laddas ned från nätet till en mobiltelefon. Skandalen i Bjästa har gett upphov till det nya verbet bjästa, som betyder att ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret.

Ett perfekt nyord sägs vara ett som alla genast förstår, börjar använda och har nytta av. Tamkött kan ju vara ett sådant – tänkt att vara ett motsatsord till viltkött, fulsprit (smuggelsprit) ett annat. Att facebooka, i olika stavningar har väl nästan blivit etablerat nu. Det betyder att skriva på Facebook. Till detta kommer begrepp som facerape (om att ta över en annan persons Facebooksida) och facebookfest (fest för många personer som man får kännedom om via Facebook).

Fotspårsturism är begreppet för den nya formen av turism där man besöker platser som exempelvis förekommer i en bok. Kaffeflicka – ny betydelse: Ung kvinna som bjuds in ”som något sött till kaffet” på herrmiddag. Lågbudgetbröllop kallas numera plånboksbröllop. Överbudspolitik kallas tobleronebolitik och stupstockspolitik innebär en socialförsäkringspolitik som anses hård mot sjuka människor.

Det är bara att beväpna sig med rödpenna nästa gång du läser tidningen – och skicka fynden till Birgitta Lindgren på Språkrådet!


W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Myndigheternas beviskrav stänger ute alternativ medicin

Det måste gå snabbare att föra in fungerande och beprövade metoder än vad det gör idag, skriver landstingsrådet Jessica Rydell (MP) i ett inlägg 11 januari i Oskarshamns-Tidningen. Vi har en sjukvård som har väldigt svårt att ge bot och även lindring inom ett antal sjukdomsgrupper som t ex smärta och fibromyalgi. Det finns vetenskapligt dokumenterat att   t ex antroposofisk medicin fungerar för dessa grupper, skriver hon. Varför då inte använda dessa metoder?

Men vetenskapsfundisarna på Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) håller i ett genmäle inte med landstingsrådet utan riktar istället som vanligt in sig på att räkna upp en lista på egendomligheter i den antroposofiska läran. Att folk inte känner till alla enskildheter i den antroposofiska världsbilden är själva poängen. Genom detta vill man misstänkliggöra bevekelsegrunderna. Eftersom antroposofin är ”konstig”, måste medicinen vara dålig:

Det vore förödande för framförallt patienter, men även sjukvårdspersonal, om pseudovetenskapen fick in foten i ett sådant viktigt rum som sjukrummet, där respekt, värdighet och tillit är centrala begrepp.

VoF vill att antroposofisk medicin skall utvärderas på samma sätt som alla mediciner. Nu är deras synpunkter inte tungt vägande på något sätt, men de representerar en övertro på det skolmedicinska monopolet som fortfarande är allmän i landet.

Mina norska vänner  är förundrade över den myndighetsstyrda medicinen i Sverige.  Är preparatet inte testat till skyhöga kostnader blir det inte godkänt. Även om utbildade läkare vill skriva ut dem – och de har en omvittnat bättre effekt. I Norge kan en läkare skriva ut vad han vill eftersom man litar på att en utbildad yrkesman vet vad han gör. Man har helt enkelt förtroende för läkarens kompetens. Om patienten inte tycker läkaren är bra går han till en annan läkare. Sånt reglerar sig självt.

VoF tror att ”respekt, värdighet och tillit” bara finns för mediciner producerade av de stora läkemedelsbolagen. Men så ser det ju inte ut. I själva verket börjar förtroendet för skolmedicinen alltmer naggas i kanten. Och det av goda  skäl: I USA är läkemedelsbiverkningar den fjärde vanligaste dödsorsaken – efter hjärtsjukdom, cancer och stroke. Inte undra på att patienter söker alternativa behandlingar. Att de förvägras detta är en rättsskandal.

Att låta läkare ordinera fritt enligt den norska modellen skulle vara en självklarhet om det inte vore för den i Sverige seglivade föreställningen att verkan måste bevisas enligt vetenskapliga kriterier. Läkaretik och lång beprövad erfarenhet räcker inte. Vidarkliniken har länge överlevt på en dispens, eftersom det skulle vara politiskt omöjligt att förbjuda den antroposofiska medicinen. Men varför kan man då inte genomgå de tester som krävs och få saken överstökad?

Därför att kostnaderna är astronomiska. I en kompromiss förra året har läkemedelstillverkaren Weleda på politikernas anmodan testat fem läkemedel till priset av en miljon kronor per läkemedel. Så mycket kostar det att registrera ett läkemedel i Sverige. Problemet är att företaget tillverkar över tusen mediciner. Det skulle bli en ansenlig summa även för ett multinationellt läkemedelsföretag. Och det lilla läkemedelsföretaget Weleda har inte dom pengarna. Ska Weleda tvingas registrera sina mediciner enligt gängse regelmall får de lägga ned verksamheten. Och Vidarkliniken får stänga.

Skulle det inträffa hamnar vi i den absurda situationen att en biverkningsfri medicin – som legitimerade läkare vill ordinera sina patienter – konkurreras ut av en medicinsk skola vars biverkningar förorsakar hög dödlighet. Till skillnad från antroposofisk medicin – som inte har några kända biverkningar – har snart sagt varje ”vanligt” läkemedel mer eller mindre allvarliga biverkningar. Det är för dessa biverkningar den rigida läkemedelstestningen skapats. Den är meningslös som testmetod för antroposofisk medicin.

Ingen av de inblandade parterna önskar denna situation. Varken antroposofiska läkare och läkemedelsföretag, Vidarkliniken med sina patienter – eller politikerna. Problemet gäller i hela EU.

I dagsläget är frågan ännu inte avgjord. Men det enda rimliga på sikt måste vara någon form av särlagstiftning för den integrativa medicin* antroposofisk medicin är en del av. På förpackningen skulle då lämpligen redovisas att preparatet inte är testat på gängse sätt, bara att det är ofarligt. Och att det bara kan fås mot läkarrecept.

Svårare behöver det faktiskt inte vara.

*Integrativ medicin syftar till att främja hälsa och motverka sjukdom genom utveckling och integration av evidensbaserad kunskap från olika discipliner och traditioner för att komplettera den etablerade medicinen.


W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Skulle Steiner gillat dagens antroposofiska rörelse?

I början tror man att de flesta antroposofer är invigda. Och man hoppas att det inte märks att man själv är en ”vanlig” människa. Så stor är respekten för antroposofin. Känslan av att på något sätt vara ovärdig sporrar till självdisciplin. Man mediterar sig blå och tar verkligen itu med sin positivitetsövning för att bearbeta sitt i grunden kritiska sinnelag. Med tiden kan nog en viss kultivering av själslivet märkas – åtminstone tycker man det själv. Man odlar höga ideal genom att förkovra sig inom filosofi, existentialism, kristologi, konst och historia.

Att ett seriöst förhållningssätt gentemot antroposofin förädlar karaktären kan man väl förmoda. Men att antroposofer därför skulle vara invigda är att ta i. Efter några decennier i rörelsen känns det snarare som att de i stort sett är som folk är mest. Med några extraordinära undantag.

Kan man förmoda att detta var Steiners avsikt då han introducerade antroposofin? Skulle han idag nickat gillande åt utvecklingen inom den antroposofiska rörelsen? Jag har svårt att tro det. Överallt i hans texter är ambitionsnivån hög och förtroendet för lärjungarnas andliga potential orubblig. Han förväntade sig mycket, men många menar att det fanns tecken – särskilt på slutet av hans liv – att han upplevde att dessa förväntningar inte infriats.

Men detta behöver ju inte betyda att han därför betraktade sin gärning som misslyckad. Man kan förmoda att det viktigaste var att antroposofin hade introducerats. Oavsett hur den mottagits var den ett faktum att räkna med. Alla praktiska verksamheter inom odling, vård och omsorg har ändå haft en stor betydelse – utan högt ställda andliga krav på enskilda. Att hans egen generation inte hade den nödvändiga mognaden var kanske en besvikelse, men han hade en plan B – framtidens människor. Fast frågan är om inte detta i själva verket var plan A.

Han talade själv om att hans generation antroposofer var ”förtrupp till förtrupperna”, vilket något avdramatiserade förväntningarna på personlig andlig utveckling, samtidigt som det gav lärjungarna en känsla av exklusivitet. Huvuduppgiften var att bereda marken för det som skall komma.

Steiners generation och generationen efter har i mångt och mycket tagit emot hans antroposofi som en receptsamling där man lydigt följer doseringar och tillagningstider. Kanske en naturlig följd av det överväldigande intryck en sådan personlighet som Steiner gav. Han måste ha insett hur osjälvständiga lärjungar blir inför en karismatisk lärare med ett kraftfullt budskap.

Detta är inte dåligt. Det är en nödvändig början. Vi måste bara förstå detta och inte bli nedslagna för att vi inte lyckats nå de andliga höjder vi förväntat av oss själva. Vi ingår visserligen bara i förtruppen, men en viktig sådan. Nästa inkarnation är vi förberedda och kan verka på ett helt annat sätt. Rimligtvis.

Rudolf Steiners antroposofi erbjöds världen i god tid innan den av en framtida mänsklighet kan realiseras som en kraftfullt förnyad humanism. Den antroposofiska idén kräver tid att mogna. Den osjälvständiga receptantroposofi som dominerar i vår tid måste i framtiden omvandlas till en mer mogen livskonst. Detta måste Steiner ha räknat med.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Varför har den biodynamiska rörelsen stagnerat?

Den biodynamiska odlaren Marjorie Spock stämde i början på 1960-talet New York City för att de sprutat hormoslyr in i hennes trädgård. Vid den påföljande rättegången inkallades expertvittnet Rachel Carson som i samband med detta kunde gräva fram underlaget till boken Tyst vår som kom att bli startskottet för miljörörelsen. På den tiden var den biodynamiska odlingsmetoden – grundad av Rudolf Steiner redan på 20-talet – det dominerande alternativet till kemikaliejordbruket.

Idag har en urvattnad variant – den ekologiska odlingsmetoden – i stort sett tagit över. Den biodynamiska särarten marginaliseras alltmer. Varför? I två nummer av Forum för antroposofi juni och oktober 2000 analyserar Hans von Essen detta under rubriken ”Varför har den biodynamiska rörelsen i Sverige stagnerat?”.

Till skillnad från ”vanlig” ekologisk odling – som förutom att den är giftfri ofta tillämpar samma stordriftstänkande som kemikaliejordbruket – eftersträvar man i den biodynamiska odlingen att vara så självförsörjande som möjligt med allt det som gården behöver.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 13

Man har djur – så många som gården kan försörja med eget foder. Detta kräver en balanserad växtföljd som samtidigt ger marken den kvävefixering som den behöver. För att tillvarata gårdens resurser på bästa sätt behövs flera djurslag, egna avelsdjur, eget gödsel, eget utsäde. Allt detta kräver sitt speciella kunnande. För den biodynamiska bonden blir därför umgänget med gården en kunskapsväg som leder till en förståelse för naturens intimaste sammanhang. I en sorts helhetsupplevelse utvecklas ett samarbete med naturen som blir en hel livsstil.

Men det rådande stordriftstänkandet premierar inte denna existensform. Att som biodynamiker ta ett hundraprocentigt ansvar för jorden och gården ger inte samma lönsamhet som den konventionella odlingens industrikoncept där miljökostnader lastas över på skattebetalarna – eller skjuts på framtiden. Den biodynamiska gården är ett individuellt forskningsprojekt grundat i ett moraliskt-etiskt förhållningssätt.

Naturligtvis är ett sådant förhållningssätt krävande på alla sätt. Lägger man därtill existensen av de i odlingsprocessen nödvändiga biodynamiska preparaten är det lätt att inse att denna odlingsform kan väcka skepsis hos intresserade odlare. Bättre då att bara odla giftfritt rakt av, kan man tycka.

Nu råder inget motsatsförhållande mellan ekologisk odling och den biodynamiska metoden, vilket är viktigt att understryka. Ekologisk odling är ett samlande begrepp för flera odlarrörelser som förutom den biodynamiska odlingsmetoden även innefattar organisk-biologisk odling, naturenlig odling och permakultur. Dessa odlingsmetoder har kunnat behålla sina respektive särarter, eftersom de är ”strängare”. Den ekologiska odlingen har vidare ramar.

Det finns studier som visar att biodynamisk odling på många sätt är överlägsen inte bara den konventionella utan även den ekologiska odlingen. Om odlingsresultaten är bättre  – spelar det då någon roll om preparatframställningen kan verka egendomlig?

Men dessa studier kommuniceras dåligt från biodynamiskt håll. Smart marknadsföring har aldrig varit framträdande inom detta område. Med ett undantag – Saltå Kvarn, som betalar biodynamiska odlare mer för deras spannmål än någon annan kvarn. Under Saltås vingar håller därför biodynamisk odling ställningarna i folks medvetande. Än så länge.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Blairs memoarer: Då drottningen diskade efter middagen

Han förvandlade oresonligheten till en konstform. Han gick inte med på någonting – och då menar jag inte ett enda dugg. Och jag talar inte bara om innehållet i mötena, utan också om var mötena skulle hållas. Vilka som skulle vara med. När de skulle börja. När de skulle sluta. Vad syftet med mötet var. Vem som talade först. Vem som fick sista ordet. Vem som talade mellan den förste och den siste talaren.

I sin självbiografi Mitt liv, min resa berättar Tony Blair om den oändligt utdragna processen som ledde till fred på Nordirland. Decennier av förödmjukelser hade skapat en bottenfrusen stämning mellan parterna där alla medlarförsök sågs med misstro och ofta ren fientlighet.

Bill Clinton följde hela tiden förhandlingarna, satt uppe på nätterna, ringde till alla han behövde ringa till, sa allt han behövde säga, var i högsta grad med på noterna och ”slog med den där instinktiva förmågan han har alltid huvudet på den politiska spiken”. Blair reflekterar över karaktären på medlarjobbet:

Man får ta emot ganska mycket ovett. Inte brutala utskällningar eller protester, men ens bevekelsegrunder blir ständigt ifrågasatta eller hånade, det man säger missförstås eller misstolkas, när man vill göra gott betraktas det som försök antingen att hävda sina egna intressen eller till och med att göra något ont.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser nåddes till slut en fredsöverenskommelse 8 maj 2007. Och Blair fick nypa sig i armen där han satt mellan de båda förr så oeniga ledarna och uppleva dem sitta och skratta och skämta med varandra som om de alltid varit de bästa vänner. Blair och hans medlare såg förstummade på.

Under Kosovo-konflikten hade Blair och Jeltsin utbytt ganska skarpa ordväxlingar, men efter att konflikten lösts träffades de. Jeltsin gick tvärs genom rummet för att ge Tony en av sina beryktade björnkramar för att markera att allt var frid och fröjd igen.

Han började kramas. De första tio sekunderna kändes fantastiskt kärvänliga, tyckte jag. Under de följande tio började det bli lite obekvämt. Och efter ytterligare tio sekunder fick jag problem med andningen. Efter ungefär en minut blev jag äntligen frisläppt och stapplade iväg efter en grogg. Jag tror jag förstod poängen.

En av kraven på en premiärminister är att han ska vara ”en man av folket”. Han måste låtsas leva samma liv som gemene man. För att underhålla denna myt, som betraktas som oerhört viktig, tvingades han besöka tallösa  fish and chips-ställen som innan undersökts av säkerhetsmän och som följdes av pressfotografer och TV-team. Priset togs när han och Gordon Brown uppmanades att gå och köpa en glass för att  ”visa vilken gemenskap ni har och hur normala ni är”.

Nej det är ju absurt sa jag. Jag gillar inte mjukglass om man inte stoppar ett chokladkex i. Och ser Gordon ut som om han brukar köpa glass? Det är ju bara löjligt. Vi är två män i kostym, den ene är premiärminister och den andre finansminister. Vad är det som är normalt med det?

Galamiddagarna med drottningen och världens ledare brukade vara relativt sällskapliga. När världens ledare får ett glas eller två blir de nästan mänskliga. Drottningen hanterar alla gäster med skicklighet, även om alla inte alltid vet riktigt hur de ska hantera henne.

Vissa blir kamratliga. Och nu vill jag poängtera en sak: man blir inte kamratlig med drottningen. Då drabbas man av Blicken. Jag såg med dold förtjusning på dem som inte förstod skillnaden mellan en drottning och en president. Båda är statschefer, men drottningen är ändå drottningen. Hon är monarken, inte någon uppkomling som råkat vinna ett val. And don´t you forget it.

Nå hur gick det vidare då paret Blair besökte Drottningens sommarresident Balmoral i Skottland? Jo då de förflyttat sig till en av stugorna på egendomen för prins Philips traditionella barbecue fick de häpet uppleva att kungligheterna lagade maten. Och de serverade gästerna. Och efter man ätit färdigt frågar drottningen om man är klar, samlar ihop tallrikarna och går bort till diskhon, sätter på sig gummihandskar, stoppar ned dem i diskhon och diskar. Så nu vet ni det.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)