Intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck en helt naturlig reaktion

Visst är det bra att integrationsministern och företrädare för kristna, muslimer och judar  skriver en artikel ihop där de tillsammans uppmanar oss alla att bekämpa trakasserier mot judar och muslimer i vårt land. ”De flesta människor i Sverige har toleranta attityder. Samtidigt finns det för många människor som har fördomar mot dem som på något sätt avviker, fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället som vi eftersträvar”, skriver de.

Visst är det nödvändigt att markera mot intoleransen. Men det är samtidigt en argumentation som bara är en protest mot symptomen. Som inte låtsas om att det existerar bakomliggande orsakssammanhang.

För när vi talar intolerans är det väl knappast reaktionen på islams patriarkala kvinnosyn som är problemet. Problemet är väl att denna djupt ojämlika kvinnosyn tillåts existera i vårt land. Och det är väl knappast fördomarna hos ”för många människor” som är problematiska. Det är väl snarare etablissemangets envisa förnekande av orsakerna bakom islams dåliga rykte. Det förhindrar konstruktiva samtal för att komma till rätta med dem.

Är inte intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck i själva verket en helt naturlig reaktion på oacceptabla förhållningssätt? Och är inte de trakasserier artikelförfattarna fördömer en direkt följd av detta? Istället för att förfäras över ”fördomar” borde man diskutera former för att åtgärda dessa missförhållanden. Den berömda islam-dissidenten Ayaan Hirsi Ali skriver i sin bok Nomad att hon ser grundläggande hinder för integrationsprocessen:

Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig i faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen.

Detta är naturligtvis inte verkligheten för alla Sveriges muslimer, förhoppningsvis ännu bara en mindre del, men antalet ökar med invandringen. Det kommer hela tiden familjer utifrån där flickor vuxit upp på detta sätt. Hur har man tänkt sig en integrationsprocess värd namnet för dessa familjer? Det är ett problem långt allvarligare än att svenskar har ”fördomar”.

Den offentliga debatten behärskas i mångt och mycket av de politiskt korrekta som länge ansåg det rasistiskt att tala om hedersmord (”mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över”). Detta förhållningssätt gjorde att insatser mot hedersmord försenades flera år. Och PK-arna (särskilt feministerna) är ännu inte mogna att inse att terrorister, hedersmord, slöjor etc har haft en inverkan på misstron mot muslimer i Sverige. Att islams spektakulära kvinnoförtryck inte fått feministerna att reagera framstår som en allt större gåta. Men historiens dom över denna ynkedom kommer att bli hård. Deras förtroendekapital är alltmer naggat i kanten.

Antisemitismens hundraåriga existens kulminerade med Holocaust – men har väl därmed dessvärre knappast upphört. Här är det säkert mer berättigat att tala om fördomar och irrationella föreställningar som orsak bakom trakasserierna. Men det är väl knappast en djärv gissning att det djupt impopulära israeliska förtrycket av palestinierna också har haft sin inverkan.

Det finns alltid orsaker – man kunde tycka att vi i större utsträckning borde tala om dem och inte bara begränsa oss till att skriva politiskt korrekta artiklar om följderna.



Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Bara en tidsfråga innan djuret kommer ut som människa?

“Vi kan få nyheter om moster Anna eller morbror David, få veta var kusin Johan befinner sig och hur kusin Lotta mår och ta del av de senaste rönen om varför Egons äktenskap gick i kras. Sådant informationsutbyte klarar definitivt inte andra primatarter av, inte ens chimpanser. Vad de inte ser med egna ögon kommer de aldrig att få veta.”

I vår tid talas det ständigt om hur lika vi är djuren. Det är bara en pytteliten DNA-skillnad mellan schimpansen och oss, eller grisen med för den delen, säger man triumferande i en märklig önskan att förminska människans unika egenart och betydelse för civilisationsutvecklingen. Ingen talar om det väsentliga ‒ vilka avgrunder som skiljer oss från djuren. Hur kan en sån liten kroppslig skillnad vara så avgörande för medvetandenivån?  Det är detta som är intressant och därför borde undersökas!

“Även med den vänligaste tolkning av dessa resultat är det dock odisputabelt att varken delfiner eller chimpanser med avseende på inlevelseförmåga kommer upp till den nivå som kännetecknar låt säga ett 6-årigt barn. Storprimater är i många hänseenden imponerande, men de spelar faktiskt inte i samma division som oss människor med vår unika förmåga att hantera intentionalitet av upp till sex grader.”

Citaten är hämtade från boken Historien om människan av professor Robin Dunbar, en av de mest respekterade evolutionsforskarna i England. Storprimater är benämningen på de så kallade människoaporna – gorilla, schimpans, bonobo och urangutang. Intentionalitet betyder medvetandenivå – där chimpansen normalt befinner sig på den första nivån.

Experter vet naturligtvis att människan är ett unikum på planeten, men denna vetskap är knappast allmängods. I det allmänna medvetandet är det vår likhet med gris och schimpans som gjort intryck. Och den allmänna slutsatsen av detta är att vi överskattat vår ställning som människa och att vi egentligen står på samma nivå som åtminstone en del djur. Vi ska inte göra oss märkvärdiga!

“Människans förmåga till långtidsplanering kan vara av alldeles speciell betydelse: den krävs inte bara för att spela schack utan också för väsentligare saker som exempelvis att uppnå och bibehålla en hög social position. Min kollega Louise Barrett, som studerar babianer i deras naturliga miljö i Afrika, framhåller ständigt att dessa djurs stora svaghet är att de helt och hållet lever här-och-nu och saknar varje spår av insikt om att det ibland kan vara lönsamt att förtränga stundens känslor och avsikter och invänta ett senare tillfälle att agera. Det tycks vara vår arts unika förmåga att ta ett steg bort från nuet, som ger oss möjlighet att jämföra de sannolika utfallen av alternativa handlingslinjer.”

Men detta har ännu inte den breda allmänheten förstått. Varför dessa “människoliknande” djur inte lyckats “höja sig” till vår nivå och “slutat vara djur” bekymrar inte. Man tycks tro att det bara är en tidsfråga innan dessa djur “kommer ut” som människor. Denna brist på differentiering har skapat en grotesk vulgäruppfattning som blockerar en sann människobild.

“Det finns ett speciellt drag som skiljer oss människor från alla andra djurarter, inklusive våra allra närmaste släktingar bland primaterna ‒ vårt språk. Bland 4 000 däggdjursarter och 10 000 fågelarter ‒ för att ta de “högre” ryggradsdjuren ‒ finns inte en enda som kommer ens i närheten av vår språkförmåga. Självklart förekommer kommunikation också hos alla dessa andra arter och ofta på en synnerligen sofistikerad nivå. Likväl kan utväxlandet av signaler hos dem inte jämföras med människans språk med dess enastående flexibilitet och förmåga att kodifiera stora mängder information.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Världen är inte så enkel och fyrkantig som vetenskapen påstår

Kunskapen om atomer, molekyler och DNA förklarar inte livet. DNA är bara grundenheter, byggstenar. Livet handlar om sammanhang, system, relationer, processer, struktur och funktion. Vattnet i en sjö har samma kemi som inne i människan, men där ingår det i en helhet som är mer än summan av delarna – som alltid i självskapande enheter som levande organismer är.

Professorn i fysikalisk kemi Ilya Prigogine fick Nobelpriset för sin teori om självorganiserande system. Det visade sig vara en teori för både materien och livet. Paradexemplet är virveln – i badkaret eller i havet. Den stora Sargassovirveln eller på himlen i lågtrycken, eller den stora röda virveln på Jupiters yta, och de spiralformade galaxerna. Hur åstadkoms de?

Inte är det den som tappar ur badkaret som åstadkommer vattenvirveln. Virveln skapar sig själv. Eller om man så vill: energin som strömmar till får delarna att samverka på detta sätt. Men bara om det finns ett rikt mönster av lämpliga relationer mellan delarna.

Men livets kännetecken är inte bara att det organiserar sig själv, utan också att det producerar sig själv. Från ögonblicket för befruktningen produceras de delar som utvecklas till en organism med huvud, kropp, armar och ben. Livet producerar sina beståndsdelar – men dessa konstituerar i en fortlöpande process samtidigt livet. Därför ger frågan `vad är liv´ en felaktig föreställning om någon sorts substantiv. För livet på jorden är mer likt ett verb.

Livet kan inte definieras med sina kemiska beståndsdelar utan genom dessas sätt att förhålla sig till varann. Kroppen – som det självskapande system den är – reparerar sig själv fortlöpande. Var femte dag får vi en ny slemhinna i magsäcken, varannan månad en ny lever, på sex veckor en ny hud. Varje år ersätts 98 procent av atomerna i vår kropp. Livet är en process.

Varje organism producerar sig själv oupphörligt genom att införliva materia från omgivningen som den sedan omvandlar till byggstenar i sitt egna funktionssystem. När amöbor har tillgång till mycket och varierande mat väljer de. Somligt finner de smakligt men undviker annat. Encelliga organismer väljer kräset materialet för sitt skal utan att ha tillgång till vare sig hjärna eller händer. Val, urval, minne, lärande, instinkt, omdöme och anpassning är ord som vi normalt förbinder med högre nervprocesser. Likväl kan det sägas att en bakterie har var och en av dessa förmågor.

Livet är utrustat med medvetande, minne och målinriktning. Allt liv strävar mot ett mål. Samuel Butler (1835-1902) irriterade sig på Darwins ”omåttligt mekanistiska bild” av utvecklingsprocessen. Han menade att Darwin ”tagit livet ur biologin”. Butler hävdade att darwinisterna missade just detta. ”När Darwin kastade ut badvattnet gudomlig mening, kastade han också ut barnet livets avsiktlighet”.

Brian Goodwin, professor i biologi, menar att dagens biologi inte har någon teori för organismen. Den har ersatts av generna som biologins grundelement. Organismerna har reducerats till komplexa molekylmaskiner, passiva mottagare av genernas befallningar, bärare av artens historiska arkiv. Och han pekar på en rad inkonsekvenser i Darwins och neodawinismens biologi.

Till exempel kan generna bestämma den molekylära sammansättningen av en organism, men de kan inte ensamma förklara de processer som leder till ett hjärta, ett nervsystem eller något annat organ i kroppen. Och det beror på att den molekylära sammansättningen av ett organ inte ensam kan bestämma dess form. Istället bestäms formen av organisationsprinciperna i den process som skapar organet – på samma sätt som virveln i ett vätskeflöde bestäms av utgångssituationen, flödesegenskaper, tyngdkraften etc.

Det finns en inneboende rationalitet i livet som gör det förståeligt på ett mycket djupare plan än funktionell ändamålsenlighet och historisk tillfällighet, menar författaren till den bok vi här hämtat uppgifter från (Erland Lagerroth Bortom Darwin och DNA).

Den dramatiska historien om vetandet och vetenskapen i relation till världen är ju i själva verket historien om en fortgående kraftmätning mellan världens oändliga komplikation och tänkandets tröghet och oförmåga, där tänkandet har dragit det kortaste strået – utan att ha en aning om det.

Den bild av världen som den moderna vetenskapen har gett oss i arv är i själva verket en bild av just detta tänkande. Det är inte världen som är så enkel och fyrkantig som vetenskapen påstått – utan detta tänkande självt, menar författaren.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Rudolf Steinerseminariets förlorade själ

Antroposofiska sällskapets svenska gren bildades 1913 som en av de första utanför Schweiz. Under många år var sätet på Rådmansgatan 14 i Stockholm. I början på sextitalet då Arne Klingborg och kretsen kring honom flyttade ut till Järna följde sällskapets administration med. Efterhand kom  antroposofin alltmer att uppfattas som synonymt med Järna. Och inte utan orsak. Här utvecklades en rad unika initiativ – ett helt litet samhälle växte fram med bostäder, jordbruk, omsorgsvård, kvarn och bageri, skolor, vuxenutbildning, park och sjukhus – allt i en enhetlig och nyskapande arkitektur som på den tiden väckte ett visst uppseende.

Allt detta utgick från en bestämd plats – Rudolf Steinerseminariet. Många antroposofiska verksamheter låg på andra platser i Järna, men det självklara centrat var här med sin tyngdpunkt på vuxenutbildning inom antroposofi, pedagogik, läkepedagogik, konst, jordbruk, och eurytmi. På området ligger också ett bibliotek och det arkitektkontor som ritat husen – och från 1992 ett kulturhus. I omedelbar anslutning ligger en waldorfskola, en handelsträdgård, ett jordbruk och från 1985 Vidarkliniken.

Under sexti- och sjuttitalet växte verksamheterna på platsen. Hus byggdes, uppmärksammade utställningar skapades och seminarieelever strömmade till. Det var en sällsamt lyckosam epok där kreativitet och idérikedom frodades. Alla hade upplevelsen att de deltog i ett gemensamt projekt, vare sig man gick på de föredrag och kurser som anordnades, deltog i trädgårds- och köksarbete, i planeringen av ”Salen” (sedermera Kulturhuset), i någon av alla studiegrupper som uppstod, eller guidade de studiebesök som dagligen besökte platsen.

Och överallt denna karismatiske Arne, ledaren som inspirerade alla, som fick oss alla att växa utöver oss själva. Han var den självklara kraft som gjorde att seminariet lyste av dådkraft och spännande idéer. Som drog folk.

Då Arne Klingborg avled 2005 hade denna gyllene period för längesedan avtagit. Folk kom inte längre till utbildningarna, som en efter en fick läggas ned. Seminariet var nära att gå i konkurs, men räddades som institution, även om kursverksamheten i praktiken upphört. Den allmänna linjen lades tidigt ned, pedagogiska linjen hade flyttat till Bromma, konstnärliga linjen, som med tiden ombildats till bildlärarlinjen, upphörde häromåret.

Idag finns en utbildning i läkepedagogik, men inte i Steinerseminariets regi – de hyr bara ut lokalerna. Steinerseminariets eurytmilinje har idag kvar en eller två elever och läggs ned till sommaren – undervisningen har sedan länge tagits över av utbildningar i Norge, Danmark och Finland.

Rudolf Steinerseminariet är idag inte längre en utbildningsinstitution, dess uppgift  har reducerats till att vara hyresvärd. Man förvaltar byggnaderna på platsen och parkanläggningen. Man är inte längre den stora initiativbärare som arrangerar konferenser, kurser och föredrag. Rudolf Steinerseminariet har förlorat sin själ.

Den minimala utlåningen på seminariets bibliotek resulterade för en tid sedan i en avveckling av verksamheten. Då detta bekantgjordes på Facebook kom en storm av protester från människor som inte förstått hur saker och ting ligger till. Och hur skulle de kunna veta? Även om nedmonteringen av själva urbilden för den svenska antroposofin pågått länge är det inget man talat högt om. Man har alltid sett framåt – det tråkiga lägger man bakom sig.

I senaste numret av Balder erkänns för första gången officiellt att den antroposofiska rörelsen ”befinner sig i en stor kris, Goetheanum och Antroposofiska sällskapet…” Orden kommer från Rembert Biemond, nytillträdd VD för Vidarstiftelsen.

För mig är det en öppen fråga hur det kommer att bli med antroposofin, jag vet inte. Men jag är helt säker på att antroposofin på lång sikt blir en intressant och stor faktor i världen. Det är inte något stort problem om man har lite berg och dalar på vägen, det måste vara så.

Det känns redan som om Rembert tagit ett fast tag om rodret på platsen. Han har gått in i olika styrelser, intresserat sig för att skapa samverkansformer mellan verksamheterna och han ligger bakom den stora satsningen See! Color! med den världsberömde konstnären James Turrell i sommar (15 maj – 2 oktober). Ett initiativ helt i Arne Klingborgs anda. Kanske kan han på sikt ge Rudolf Steinerseminariet tillbaka dess förlorade själ?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess

Det råder en  lätt melankolisk stämning i den antroposofiska världsrörelsens högborg, meddelas på det svenska sällskapets årsmöte nu i helgen. Pengarna tryter i Goetheanum, man har för närvarande 4 miljoner euro i underskott, om jag har förstått saken rätt, 30 personer har förlorat sina anställningar och några sektionsledare lämnar sina uppdrag. En nedskärningsplan har upprättats och inför det kommande årsmötet i Schweiz finns motioner som uttalar misstroende mot den sittande styrelsen. Ska den tvingas avgå? Detta har aldrig hänt förut.

Funderingar uttalas kring hur man skall få in mer pengar för att hålla skutan flytande. Men, som någon klok påpekar, det är ju inte pengabristen som är problemet – den är bara symptom på något. Det är detta ”något” som borde åtgärdas. Men vad är det?

Detta är tiotusenkronorsfrågan. En sak är i alla fall klar – det saknas idéer. På frågan på det svenska årsmötet vad styrelsen hade tänkt göra åt bristen på ungdomar i en alltmer åldrande rörelse blir svaret en uppmaning till alla att ”tala med sina ungdomar” och ”intressera dem för Antroposofiska sällskapet”. Den nivån ligger det på. En idérörelse utan idéer – finns det något ödsligare?

En annan idéburen rörelse i liknande predikament är socialdemokratin. Med vilken dynamisk kraft sprängde den inte in i det politiska livet på tjugotalet! En rörelse som kommen ur själva tiden. Och vilken patetisk spillra vi ser idag, utan kompass – där ett borgerligt parti tagit över paradgrenarna. Man försöker nu med en ny partiledare återta initiativet – men det nya är bara en nödtorftigt upputsad återgång till en svunnen tids idealbildning.

Cistercienserrörelsen var också idéburen. Den grundades på tusentalet efter idén bed och arbeta, d v s man fick inte uppehället via tiggeri – man arbetade, och arbetet fick karaktär av gudstjänst. Man byggde bland annat 600 kloster (varav 15 st bara i Sverige). Cisterciensernas impuls varade i 150 år – 100 år efter grundaren Bernhard av Clairvaux död. Därefter uppstod stagnation, nedgång och korruption.

Och plötsligen står det klart. Valhäntheten hos ledningen, bristen på idéer, livskraftiga nya strukturer och dynamiska initiativ  är signaler som inte kan missförstås. Ingen säger det rent ut – men alla tecken tyder på att Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess. Och den har pågått länge. Utan att man riktigt vet om det håller man i själva verket på att administrera en avveckling av sällskapet.

Detta är inget tyckande eller spekulation utan ren observation; sällskapet har blivit liktydigt med vårdandet av en tradition. Brist på förnyelse, modernitet och avsaknaden av levande dynamik har under årtionden format Antroposofiska sällskapet som ett museum.  Istället för innovativ modernitet som inspirerar omvärlden ser vi inför oss ett sällskap som kommunicerar en stagnerad konservatism. Sällskapets brist på angelägenhet  visas inte minst av att endast 30 personer orkade ta sig till årsmötet nu i helgen. Och de blir färre varje år.

I ljuset av detta framstår förslag om tankesmedjor och omvärldsgrupper som meningslösa beskäftigheter. Hade antroposofin haft en mer progressiv inriktning från början hade det naturligtvis sett annorlunda ut. Men i det rådande mentalitetsklimatet har dessa idéer naturligtvis ingen möjlighet att bli förverkligade.

Det vi ser är ett sällskap som blir alltmer inaktuellt och omodernt. Det håller på att dö helt enkelt för att detta är det logiska slutsteget på ett ofruktbart förhållningssätt. Att detta uttalas är viktigt. Det ger hopp inför en kommande nystart.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Antroposoferna är för lama säger naturandarna

För närvarande finns det två tendenser i Antroposofiska sällskapet. Den ena är att skärma av sig. De människor som står för denna tendens vill utforma allting tankemässigt och förbereda allt mycket noggrant och vetenskapligt, men anser sig inte mogna att göra något i världen med hjälp av antroposofin. Därför vill de fortsätta att bygga på sitt vetande.

Detta säger Den Store som uppges vara ”medlem av hierarkierna”, i nyutkomna boken Mer samtal med naturandar (av Wolfgang Weirauch, Nova förlag). Han fortsätter:

Sedan finns det andra som vill åstadkomma något i världen med de många antroposofiska forskningsresultaten. Dessa människor vill nå ett genombrott, de vill göra något, de vill lägga av tvångströjan. De vill att antroposofin blir livspraxis på ett mer omfattande sätt och för ett bredare befolkningsskikt.

På intervjuarens fråga vilken väg som är den riktiga, svarar Den Store: ”Den sistnämnda vägen svarar mot den tid vi lever i.” På frågan till Vattenanden Echevit – Är naturandarna nöjda med dagens antroposofiska arbete? – blir svaret:

Nej, antroposoferna är för lama. Ni är duktiga på att tänka, men ofta saknas känslans och handlandets centrum. Livet och upplevandet kommer till korta. Antroposoferna träffas i sina grupper och talar med varandra om många djupa andliga teman, men sedan går de sin väg igen och stänger av antroposofin. Antroposoferna måste leva antroposofi. Men det gör alltför få. Ni borde hellre leva antroposofi på ett enkelt sätt än inte alls.

Läsningen av dessa intervjuer med naturandar (som kanaliserats via en klarseende kvinna) är fascinerande. Klentrogna misstänker att kvinnan hittar på allt själv. I så fall skulle hon vara ett märkvärdigt fenomen på det sätt hon levererar en lång rad klokheter i en rapp fråga-svar-form. Att merparten av materialet dessutom är politiskt inkorrekt, som här ovan, ger ytterligare trovärdighetspoäng.

Men naturväsendena har inte bara synpunkter på antroposofer. Större delen av boken handlar om helt andra saker.  Bland annat tillbakavisas bilden av naturandarna som någon slags sagoväsen ”eftersom ni människor inte låter oss vara det”.

Ni formar vår värld med er teknik, era tankar och era lustar. Vi lever i precis samma värld som ni. Vi finns också på tunnelbanan, i telefonen – det gäller då särskilt maskin- och elektronikväsen. Vi finns överallt runt omkring er, på er arbetsplats likaväl som hemma och i naturen.

Världen är besjälad. Från det minsta gruskorn till de stora oceanerna upprätthålls världen av väsen i alla enskildheter. Men vi påverkar ständigt denna värld.  Då människan till exempel anlägger en gräsmatta deformeras ängsanden på grund av gräsmattans ensidighet. På frågan om naturandarna känner till framtiden, svarar Vattenanden:

Ja. I den andliga världen ligger det förgångna, nutiden och framtiden öppna. De är inte beslöjade som för er människor på jorden. Ni måste glömma framtiden då ni föds. Annars kan ni inte arbeta på ett riktigt sätt på jorden.

Men det finns saker de inte kan veta. Vad skaparmakterna tänkt ut för framtiden vet de. Vad de enskilda människorna kommer att göra vet de inte, eftersom det hänger ihop med människans fria vilja. Den är nämligen oförutsägbar.

I antroposofiska kretsar har alkoholen alltid haft ett dåligt rykte eftersom den sägs negativt påverka den esoteriska skolningen. Detta korrigeras av Vinkällaranden som menar att jaget vid alkoholmissbruk visserligen alltmer avlägsnar sig från kroppen ”eftersom det upplever att dess närvaro där inte har någon funktion att fylla”. Men att alkohol skulle avskära människan från det andliga och förstöra meditationens verkningar avvisas:

Nej, det stämmer inte. Men här beror det på människan. Om man blir alkoholist av några droppar alkohol, vilket absolut skulle kunna ske hos en nykter alkoholist, förstör man naturligtvis mycket mer än enbart meditationens verkningar. Men dessa försvinner inte om man äter en chokladpralin med likörfyllning. Det är dumheter. Det har blivit uppblåst på samma sätt som när det gäller Steiners kommentarer om köttätande.

Ett annat kärt ämne för antroposofen är njutningen. Är den omoralisk? Bör man avstå för att vara ”ren”. Är inte den materialistiska sinnesnjutningen att betrakta som ett problem? Är inte andligt medvetna människor kallade till något högre? Till detta svarar Luftanden:

Jo förvisso, men först måste de ha passerat njutningsmänniskans stadium. Den förlorade sonen har bidragit mer till världens och medvetandets utveckling än den som stannade hemma. Man måste lära känna sinnena innan man kan behärska och upphöja dem. Som människa kan man inte förbättra något som man inte känner. Utan njutning kommer människan inte att vara i stånd att ge form åt skönhet på det andliga planet. Utan njutning vet hon inte vad skönhet är!

 

Boken Mer samtal med naturandar kan köpas på Robygge, Adlibris eller direkt från förlaget www.novaforlag.nu



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Det finns ortodoxa judar som är anti-sionister

”En man som dag efter dag delar kontor med några kvinnor är under konstant attack – också om dessa bär anständiga kläder, och ännu mer om de inte gör det. Ibland kommer han att tappa kontrollen. Detta händer lättare en icke-jude eller en inte så religiös jude, men det kan också hända en from eller chassidisk jude.” (Från den ultraortodoxa judiska handboken ”för religiösa män”, Lift Up Your Eyes.)

Ultraortodoxin hos de judiska chassiderna har en ambivalent syn på kvinnan. Hennes väsen anses stå närmare Gud. Samtidigt betonas hennes starka erotiska attraktionskraft som förleder och lockar. Mannen måste ständigt kämpa för att kuva sin sexualdrift, så att den inte tar sig otillåtna uttryck. Och kvinnan måste hjälpa honom i detta genom att inte fresta. Därav de kyska kläderna.

Det är en historisk ironi att chassiderna idag är en ärkekonservativ grupp. Chassidismen uppstod nämligen som en nydanande andlig strömning; en reaktion mot en judendom som var torr, formaliserad och styrd av ett rabbinskt etablissemang. Den chassidiska rörelse som fortlevt fram till idag föddes i nuvarande Ukraina år 1700 i dåvarande Polen. Den blev en massrörelse i Östeuropa på 1800-talet. Vid början av 1900-talet var en tredjedel av Polens judar chassider, vilket torde motsvara närmare en miljon själar.

Merparten av de chassidiska samfund som existerar idag – i Nordamerika, Europa och Israel – reste sig bokstavligen ur Förintelsens aska. Åldringarna man ser på gatorna i Williamsburg med sina höga hattar och skruvlockar är överlevande, ungdomarna ättlingar till överlevande.

Förintelsen ses inte som en unik händelse, utan en i raden av ”förstörelser” som drabbat judarna genom historien, i regel som straff för att ha övergivit religionen. Förintelsen ses som Guds vedergällning för detta. Andra chassider menar att Förintelsen var straffet för att staten Israel skapades utan att man först inväntat Messisas ankomst. Detta utlöste Guds vrede. Denna judiska tankeriktning är alltså, paradoxalt nog – anti-sionistisk.

I Förintelsen dödades majoriteten av de europeiska chassiderna. Många av ledarna hade avrått anhängarna att fly till så ogudaktiga länder som USA, eftersom de flesta judar som emigrerade dit förfördes av den amerikanska drömmen och övergav sin fromma livsföring. Men mitt i New York, i stadsdelen Williamsburg, har de ändå skapat sig ett reservat med sin strikta religiösa ortodoxi, sin jiddisch och sin strävan att konservera en tvåhundrafemtio år gammal östeuropeisk kultur i klädsel och sedvänjor.

Parallellen med ortodox islam är tydlig i chassidernas avståndstagande till den sekulära kulturen, berättar Nina Solomin, författare till boken OK, amen. För Isaac är religionen förutsättningen för ett civiliserat samhälle.

– Se dig omkring. Folk har ju i princip sex på gatorna. Allt är fritt. Människor blandar sig med varandra för bara en natt, de byter pojk- och flickvänner, inget är seriöst. Det är ett allvarligt problem. Till och med presidenten har affärer vid sidan av äktenskapet! Den sekulära världen är kaputt.

Akademiker saknas bland chassiderna i New York. Universitetsmiljön skulle innebära för mycket påverkan av sekulära idéer. För en chassidisk man som mot alla odds är nyfiken på den sekulära världen två kvarter bort blir steget över till att leva i den nästan oöverstigligt. Han saknar relevant utbildning och socialt nätverk, och skulle i princip tvingas att börja om från början. För de chassidiska kvinnorna, som vid unga år binds vid hem och barn, blir ett sådant steg ännu mer otänkbart.

När det blev stort rabalder i medierna i slutet av 1990-talet över att en konservativ kristen stat i Amerika beslutat att ta bort evolutionsläran från skolschemat, hade chassiderna redan sysslat med samma sak under de senaste femtio åren.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Historien om mannen som hade maximal otur

En man väcks mitt i natten av sin hustru. Hon har hört ljud från trädgården, och nu vill hon att han ska se efter om det är tjuvar. Han går upp, fortfarande sömndrucken, och ställer sig vid altanfönstret och tittar ut i mörkret. Hans underkropp är bar, för han har för vana att sova med bara en pyjamasjacka på sig. Han märker inte att hunden vaknar  och kommer tassande med ljudlösa steg bakom honom för att se vad som står på.

Plötsligt vidrör hundens kalla nos mannens bak. Han blir så förskräckt att han slår ut med armarna och krossar fönsterrutan. Hustrun kallas till platsen av hans svordomar och förbinder skärsåren. Sedan tvättar hon bort blodfläckarna på mattan med bensin. Bomullstussarna slänger hon i wc-stolen, men hon glömmer att spola ner dem.

Mannen har fått en sådan chock att han måste gå på toaletten. Medan han sitter där, tänder han en cigarett för att lugna ner sig. Han slänger ner den brinnande tändstickan mellan benen i wc-stolen. Explosionen blir så kraftig att han flyger huvudstupa ut ur badrummet.

När hustrun får se hans svedda och illa tilltygade ända ringer hon efter ambulansen. Två ambulansmän är snart där och lägger försiktigt mannen på en bår. När de befinner sig i trappan berättar mannen vad som har hänt. Då brister den ene ambulansmannen ut i en sån våldsam skrattsalva att han tappar taget om båren, och mannen ramlar av och bryter armen.

Detta är en av mina favoriter bland klassiska vandringssägner (publicerade 1990  i antologin Råttan i pizzan). Många har hört den, men de som inte gjort det får här chansen.

Historien uppstod på tidigt 70-tal och finns publicerad i flera humoristiska publikationer. Även i romanen Mitt liv som hund finns den med (har dock inget minne av den i filmatiseringen). Tydligen är det en kombination av två separata historier – explosionen på toaletten och kalla nosen i ändan.

Den som berättade historien för författaren 1974 menade att man kan förhöja värdet genom att lägga till ytterligare ett par olyckor. Man kan t ex låta ambulansen krocka med ett träd. Historien har också publicerats i flera dagstidningar.



W3Counter


Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.8/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Den antroposofiska kulturimpulsen måste träda fram ur anonymiteten

Det antroposofiska arbetet har i många år för det mesta riktats inåt rörelsen. Följden har blivit att den stolta benämningen kulturimpuls som är så självklar för antroposofer, förblivit ett okänt begrepp i samhällslivet. Detta innebär inte att begreppet saknar relevans – tvärtom, de insatser den antroposofiska rörelsen åstadkommit i samhällslivet är unika. Men man har aldrig från vår sida lagt ned kraft på att kommunicera detta, varför våra bidrag till utvecklingen bara kommit att uppfattas som lite originella uttryck för en världsåskådning. Antroposofins insatser inom vård, skola, omsorg och jordbruk uppfattas som enskilda delar – inte som ett samlat allmänmänskligt koncept som berikat vårt kultur- och samhällsliv.

Den gängse inställningen i våra sammanhang är en viss uppgivenhet över den brist på intresse samhället visar för denna kulturimpuls – där man ofta inte ens vet att delarna hänger ihop. Trots att allt är offentligt, som vi säger.  På senare år har därför våra verksamheter tvingats ta begreppet marknadsföring på allvar för att över huvudtaget överleva.

För att visa att vi är seriösa samhällsaktörer krävs därför ett mer medvetet arbete. Genom att bilda ett fristående organ – här kallat omvärldsgruppen – skulle ett viktigt steg i denna process kunna tas. Här skulle vi för första gången själva ta ansvar för bilden av antroposofin utåt – inte bara vara ett offer för omvärldens missförstånd och förtal. Det yttersta syftet är att träda fram ur anonymiteten så att vi kan synas för de som behöver antroposofin – och annars skulle gått förbi. De blivande medlemmarna.

Men syftet med en omvärldsgrupp är kanske framförallt att tydliggöra antroposofin som idé och kulturimpuls i samhället. Bland de uppgifter en fristående omvärldsgrupp måste bearbeta blir därför att:

  • Formulera antroposofins egenart och berättigande plattform i samhället. Detta är en verklig utmaning, eftersom den på ett övertygande sätt måste beskriva den andliga dimensionen som ett anständigt alternativ till den gängse världsbilden.
  • Sammanställa och kommunicera forskningsresultat inom biodynamisk odling, läkepedagogik, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin och andra områden.
  • Initiera moraliskt/etiska frågeställningar i kulturdebatten. Vara närvarande i debatten på alla områden där antroposofin gör sig gällande.
  • Söka samarbetsformer med andra seriösa aktörer kring tanken om ett fritt kulturliv.
  • Hitta relevanta motiv för medlemskap i Antroposofiska sällskapet och/eller andra stödformer

Exemplen kan mångfaldigas, uppgifter saknas knappast. Uppfattningen att antroposofin har en speciell uppgift i samhället blir verklig först när vi förankrar den hos en bred allmänhet. Är antroposofin en kulturimpuls måste vi kunna formulera detta så att människor inser det.

Man kan tycka att ovanstående skulle vara självklarheter för en rörelse med så hög svansföring som den antroposofiska rörelsen. Att så inte är fallet visar hur svår krisen är.  Vilket i sin tur innebär att ledningen inte förstått detta.

 



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Den antroposofiska rörelsen behöver en tankesmedja

Antroposofiska sällskapets förmåga till förnyelse är starkt begränsad – både här och internationellt. Förvaltningen av arvet tynger sen länge det inre arbetet. Och även arbetet utåt offentligheten lider av en tröghet och brist på modernitet som blir alltmer besvärande. Antroposofiska initiativ existerar inte längre i samhällsdebatten, åtminstone inte i Sverige.

Jag kan se två åtgärder som skulle kunna förändra den bilden. Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten. Denna krönika ägnas den första gruppen.

Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Men trots goda idéer har de små möjligheter att få genklang i rörelsen. Från ledande håll leder en tydlig förändringsobenägenhet till business as usual – och den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar. Vem kan tävla med Steiner, Aristoteles och Platon?

Därför behövs en antroposofisk tankesmedja med uppdrag att presentera idéer om en vidareutveckling av antroposofin och dess verksamheter. Ett internationellt serviceorgan fristående från sällskapets styrelse och högskola med en finansiering som garanterar ett självständigt agerande. Genom en sådan skapelse uppnås flera saker, här bara några exempel.

  • Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.
  • Strukturella frågor måste bearbetas. Hur hitta tänkbara konstruktioner för den höga medlemsavgiften? En av flera förutsättningarna för att vända medlemstappet. Kan en sänkning  till kanske 300 kr om året finansieras? Intimt förknippad med denna punkt är finansieringen av Goetheanum och dess idé som världscentrum.
  • Går det att vidareutveckla högskolan? Hur skulle det i så fall se ut?
  • Behöver inte grupparbetet moderniseras och göras mer attraktivt? Kan man tänka sig också andra anslutningsformer? Hur kan den nya tidens nätverkande utnyttjas?
  • Analysera styrelsearbetet och ge strukturella förslag. Vad kan man förvänta sig av ett modernt styrelsearbete?
  • Många medlemmar skulle gärna arbeta för sällskapet. Hur hitta meningsfulla uppgifter? Mentorskap för nytillkomna medlemmar? Kanske ”provstudiegrupp” för alla nytillkomna medlemmar och andra former för involvering  i ”Sällskaps-livet”.
  • Analysera sektionernas alltmer navelskådande skråväsen. Kan man tänka sig mer relevanta former?
  • Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?
  • Formulera värdegrund

Tankesmedjans fristående från bindningar och politiska förhållningssätt i styrelser och högskolekollegier kan göra en granskande funktion fruktbar. Organet ger tyngd och legitimitet åt ett ansvarsfyllt förnyelsearbete samtidigt som rörelsen kan förhålla sig fritt till resultaten. Tankesmedjan kan och skall inte ”bestämma” något. Kanske kan man också se funktionen som något av en internrevision. Viktigt för förtroendet för tankesmedjan är de verksammas  omdöme, analysförmåga, oavhängighet gentemot institutioner och integritet. Gruppen behöver inte nödvändigtvis alltid ta egna initiativ. Den kan ju också ta rena beställningsuppdrag.

Kommentarer till detta och andra idéer välkomnas. Följande krönika kommer att skissera idén kring en omvärldsgrupp riktad mot offentligheten.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)