Strömlinjeformade abstraktioner i nya numret av Forum Antroposofi

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum antroposofi strävar vidare. Med en ekonomi i nedförsbacke och en redaktör som nu lämnar ”det operativa ansvaret”, ämnar man införa en ”förnyad kollegialitet” genom att en ”projektledare” kommer att ”åta sig ett arbete med renodlad redaktion av text och bild på en ideell basis”.

ForumÄr en ”renodlad redaktion” bättre än en vanlig? Och  betyder text och bild på ideell basis ett mer amatörmässigt material? Genom detta ”lättas det nödvändiga ansvaret” och ”ökas rörelsemöjligheten”. Riktigt hur är oklart, liksom innebörden i den avslutande summeringen.

»Det framstår som inte obetydligt att mitt bland dagens åsiktsmaskiner och journalistiska etiketteringar kan en särskild autenticitet göra sig gällande genom en rörelse som den antroposofiska.«

Att den antroposofiska rörelsen har ”en särskild autenticitet” är något läsaren får grubbla över. Annars är det trots den påtagna tagelskjortan ett välmatat nummer. Och jodå, det kommer mer från den antroposofiska språklådan. I en reseskildring får man sig till livs kloka antroposofismer.

»Under vandringen uppstod ärliga samtal som bara skogen kunde avlyssna. Vid sången på kvällen vid lägerelden utkristalliserade sig olika relationskonstellationer ur gruppen.«

Till skillnad från samtal i allmänhet var alltså dessa ärliga. Och det antroposofiska favoritordet konstellationer har här förstärkts med relation så att man inte ska missa poängen.

I en innehållsrik tillbakablick på den berömde Järnaarkitekten Abbi Asmussens livsgärning får vi veta att han hade ett förflutet som målande konstnär med verk som köpts av bl a Nationalmuseum. Och i en välskriven nekrolog över konstnären Karl Schultz-Köln upplyses vi om att han 1943 som tysk soldat (telegrafist) på östfronten i kyla och bombregn gör en ”ateljé” i sitt tält med ett takfönster av en pansarvagns vindruta. Och i sin dagbok på östfronten beklagar han att han inte har tillräcklig tid att fördjupa sig i brevväxlingen mellan Goethe och Schiller. I krigets slutskede deserterade han till de amerikanska linjerna där han i krigsfångenskap ett tag arbetade som jazzgitarrist! En sällsam man som småningom emigrerade till Sverige där han i många år var medarbetare i Antroposofiska bokförlaget.

Randie Remland har också fått några rader med anledning av sin död i november, då vår nyfunna vänskap avbröts. I långa telefonsamtal och mejlkorrespondens diskuterade vi ofta den antroposofiska rörelsens kris som bekymrade henne mycket, mej allt mindre. Men hennes engagemang och allvar var djupt inspirerande och hennes skarpa kritik av slappheten i antroposofiska sammanhang ständigt närvarande. Att ha fått lära känna Karl Schultz-Köln och Randie Remland har varit ett privilegium. De var stora andar.

Rubriken ”Den omvända barndomen” över en artikel om antroposofisk äldrevård väcker förväntningar. Men efterhand vänds de i besvikelse då nästan halva artikeln handlar om – maskrosens växtprocess. Vanligt i antroposofiska sammanhang att med en överpedagogisk nit strössla med analogier för att göra ämnet levande. Maskrosens levnadslopp är alltså likt människans.  

Ålderdomen som den omvända barndomen är ett intressant begrepp, liksom att åldringen ”kan vandra omkring i sitt livs minneslandskap” – men dessa tillstånd förklaras inte. Istället får vi strömlinjeformade abstraktioner som inte säger något konkret. Också typiskt för antroposofisk retorik.

»Den kroppsliga utvecklingen ger individuella förutsättningar i varje människas biografi. Själen präglas mer eller mindre av dessa förutsättningar och för individen och människans andliga kraft kan de vara drivkraft i utvecklingen.«

Här beskrivs ingenting av antroposofisk särart. Förutom begrepp som andligt och själsligt kunde texten vara en beskrivning av ett vanligt äldreboende.

»Tanken på åldrandet som den omvända barndomen kan ge inspiration till en fördjupad syn på livet, men den kan även ge nya insikter och riktlinjer till en förnyelse av senior- och äldreboende, samt nya aspekter på äldrevård, palliativ vård och demensboende.«

Kan ja – men hur? Vad har de åstadkommit konkret? Vad tycker vårdtagarna? Hur förhåller sig denna vårdform till andra? Det berättar inte artikelförfattaren. Allt vi får är intetsägande förmodanden och floskler.

I en text om mysteriedramerna omnämns de entusiastiskt som ett ”oumbärligt inslag i antroposofin”. Författaren Colin Wilson som i sin bok om Rudolf Steiner är välvillig till antroposofin, betraktar mysteriedramerna som urtråkiga. Här hade Steiner chansen att levandegöra antroposofin, säger han, men istället är texterna ”torra som franskbröd”. Och den som har sett inledningsscenerna med skådespelare som står uppställda på rad och pratar med varandra förstår honom. Dialogen är stel och skådespeleriet under all kritik. Ändå talas det alltid panegyriskt om dessa blodfattiga teaterföreställningar.

I verksamhetsberättelsen där förra året summeras har Antroposofiska sällskapets ordförande Dick Tibbling upptäckt att det finns en allmän tendens av ”en fragmentering av det antroposofiska arbetet”. Därför har en grupp medlemmar klurat på varför. Men de har inte kommit på några svar (vad trodde ni), bara de vanliga frågorna vi hört upprepas i decennier:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom den ”Fria Högskolan för Antroposofi”? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Hur förhållandet mellan en förenings olika enheter fungerar brukar normalt inte vara något problem. Men den antroposofiska rörelsen har efter mer än hundra år ännu inte kommit till klarhet i frågan.

Allt är med andra ord som vanligt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Vad är det för fel på dagens islam?

♦ ♦ ♦ Det finns 1,6 miljarder muslimer globalt. Det är var fjärde människa på jorden. Det sägs att islam är en fredens religion, men islam har ett imageproblem. Muslimska kvinnor ses som förtryckta, sharialagar upplevs som barbariska. Sekteristiska konflikter dominerar rubrikerna. Och sen är det terrorismen.

ManjiSå inleder Mehdi Hassan en intervju på Aljazeeras program Head to Head med den kanadensiska författaren och muslimen Irshad Manji som skrivit boken The Trouble with Islam Today (Finns på svenska: Det muslimska problemet). I sin uppriktiga saklighet skulle denna intervju varit omöjlig i ett svenskt kulturklimat som fortfarande domineras av ängslig kulturrelativism och politisk korrekthet. I Sverige betraktas det som klandervärt att beröra problemen kring denna kontroversiella religion. Lyckligtvis inte i England där programmet spelats in. Här behandlas de frågeställningar de flesta har då det gäller islam. Tonen är ärlig och direkt. Och intervjuaren Mehdi Hassan går rakt på.

Vad är felet med islam idag?

Och Irshad Manji svarar lika prompt.

– Muslimer. Vi är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. Men vi är också källan till förnyelse. Islam är ingen teori, det är ett sätt att leva och det är vi muslimer som definierar detta. Om vi hindrar mångfalden av uppfattningar sänder vi budskapet till varandra – inte bara till resten av världen – att detta är islam. Jag köper inte det. Stamkultur är inte islam men vi har gjort oss själva till ett problem inom islam.

Men vad är då meningen med en helig bok?

– Det är en guide. Men det är hur muslimer representerar islam som definierar vad islam är.

Du säger att ”moderata” muslimer inte är en del av lösningen, de är en del av problemet.

– Ja, jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.

– Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.

– De moderata muslimerna som förnekar att våldsdåden har något att göra med islam citerar ofta en passage i Koranen som säger ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten”. Men det är inte sant! Vad texten säger är ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten SÅVIDA du inte dödar denna människa som straff för våld eller mord eller andra brott i landet”. Så vad jag menar är att moderata muslimer borde inte försköna det som faktiskt står i Koranen. Vi måste vara sanna och ärliga och vi måste erbjuda modiga och kompletterande omtolkningar. Och det måste vara möjligt att säga att detta är fel.

Muslimska problemetIrshad Manji menar att orsaken till att hon fortfarande respekterar Koranen är att det finns gott om ställen där som uppmanar till självständigt tänkande, att analysera och tolka. Inte bara lyda blint.

Skulle du då vilja göra dig av med alla mullor och skriftlärda?

– Jag skulle vilja hjälpa till att utrusta en ny generation muslimer med självförtroendet att upptäcka att de får tänka själva.

På frågan varför hon anklagar muslimer för det armeniska folkmordet – inte turkarna som är den gängse uppfattningen – svarar hon.

– När ett brott är begånget i namn av en speciell religion, en speciell gud, det är då jag menar att det är berättigat att associera denna religion till det brottet. Det ögonblick folk på allvar tror att Koranen inget har att göra med detta våld är det ögonblick terrorister som utfört dådet i Allahs namn inte längre kommer undan ansvaret.

Irshad Manji menar inte att islam nödvändigtvis måste anamma den västerländska kritiska tanketraditionen – ett sånt krav skulle inte vara acceptabelt för den muslimska världen. Det hon vill är att man igen tar upp den egna traditionen av kritiskt tänkande som en gång utmärkte islam. Muslimer förtrycker sig själva genom att inte tillåta mångfald. Och den allmänna tron på islamisk överhöghet – att islam är den enda sanna tron – är ett högmod som inte finner stöd inom Koranen som istället uppmanar till ödmjukhet, menar hon. Detta är en dogmatisk hållning hon inte kan ursäkta.

Det är såna här uppriktiga diskussioner vi behövt i det här landet (se också intervjun med den feministiska muslimen Mona Eltahawy). Men de komplexa problem som omgärdar islam har tagit svenskarna på sängen. Och reaktionen har blivit att problemen förtigits och tabubelagts av ett beskäftigt etablissemang som i brist på kunskap i ärendet predikat villkorslös tolerans – eller låtsas som om det är en religion vilken som helst. De som protesterat har stämplats som islamofober. Intervjun med Irshad Manji är en typ av intervju svensk massmedia skulle ha visat för länge sedan. Se hela intervjun!

                                                                                                                Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

En vill registrera medborgarnas rastillhörighet, och den andra är antirasist – med rasistiska åsikter

♦ ♦ ♦ Hur definierar vi vad en invandrare är? Den mångåriga invandringen i Sverige börjar kräva en omdefiniering av begreppet, menar Marie Demker och Andreas Johansson Heinö i en artikel i DN. Kategorisering är makt, skriver de, och att dela in människor i grupper är maktutövning. Det är en förlegad syn på svenskhet att överdriva föräldrarnas födelseland med att beteckna att en individ har ”utländsk” bakgrund.

Kulturdepartementet beslutade i november 1998 att se över användningen av begreppet invandrare och andra-generationens invandrare i offentligt språkbruk. Man ville ”på ett annat sätt än tidigare utgå ifrån och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i det svenska samhället”. Resultatet blev begreppet utländsk bakgrund, vilket avser kulturarv och språk. Men ”romer, judar och samer med lång historia i Sverige ges paradoxalt nog en ”svensk” bakgrund samtidigt som de är tillförsäkrade specifika minoritetsrättigheter i kraft just av sin kulturella och språkliga särart”, påpekar de.

Paradoxalt alltså. Och osakligt. Författarna anser därför att ”ju förr vi svenskar, oavsett våra föräldrars födelseland, befrias från denna av myndigheter påklistrade gruppidentitet, desto bättre”. Men ”vad är problemet”, replikerar Karim Jebari, doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. ”När vi ser en person inordnar vi denna person i en kategori – medvetet eller omedvetet. Vi rasifierar* människor – medvetet eller omedvetet.” Och han är snabb att slå fast att det naturligtvis inte existerar biologiska raser, däremot ”socialt konstruerade raser”.

»Om någon är blond och blåögd anses denna person vara vit, vilket vi alla är överens om. Att raser finns innebär bara att vi är mer eller mindre överens om vilka som tillhör (godtyckliga) grupper som vi kallar för “raser” eller “etniciteter”.«

Uppfattningen att det existerar mänskliga raser har vi för längesen lämnat. Att nu återinföra begreppet, även om innebörden är annorlunda, kan tyckas verklighetsfrämmande. Men trots att det knappast kommer att accepteras menar Jebari att det är viktigt. Rastänkandet är ett faktum, oavsett om vi erkänner det eller inte.

»Så länge som vi tänker och agerar utifrån andra medborgares (socialt konstruerade) rastillhörighet måste officiell statistik reflektera detta. Ras är helt enkelt en extremt viktig aspekt av den sociala verklighet som präglar relationer mellan människor i Sverige. Om den offentliga statistiken inte reflekterar detta så kan vi inte heller förstå Sverige och de problem som finns i Sverige.«

Jebari håller med Marie Demker och Andreas Johansson Heinö om att begreppet “utlandsfödd” inte är ett socialt relevant begrepp. Han menar att när vi ser en medborgare som Jimmie Åkesson eller Loreen tänker vi inte “utlandsfödd” eller “svenskfödd”. Vi tänker i termer av “etnicitet” eller “ras”. Men Karim Jebari håller inte med dem om att statistik baserad på etnicitet skulle vara farligt.

»Att registrera medborgarnas rastillhörighet är rådande praxis i länder som Kanada och USA. Denna typ av uppgifter skulle vara oerhört värdefull för att förstå och kvantifiera rasismen i Sverige – precis på samma sätt som vi studerar skillnader mellan män och kvinnor för att kvantifiera könsdiskrimineringen.«

Man kan tycka att Jebaris nylansering av rasbegreppet kan kännas både märklig och svårsmält. Men kanske inte så verklighetsfrämmande man i förstone kunde tänka sig. Nyligen har nämligen det socialt konstruerade rasbegreppet exponerats i sammanhang man minst kunnat ana  – i antirasistiska kretsar. Jorge Londoño, vice förbundsordförande Rädda Barnens Ungdomsförbund skriver i Nyheter 24:

»Vanligare och vanligare blir det att den antirasistiska rörelsen blir kritiserad för att den är för vit. Vanligare och vanligare blir det att vita s k  antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister. Oss som kampen egentligen handlar om.« 

Uttalandet är häpnadsväckande. En uttalad antirasist uttrycker rasistiska värderingar om ”vita” inom den antirasistiska rörelsen. Han får visserligen mothugg av Erik Helmerson i DN:

»Jorge Londoño, tycks tillhöra den lilla men ytterst högljudda grupp antirasister som anser att hudfärgen är avgörande för någons rätt att uttala sig om rasism. Att vita debattörer ska stå tillbaka. Inte för att deras åsikter är mindre välargumenterade utan på grund av något de inte kan göra något åt: sin hudfärg.« 

Men Jorge Londoño är inte ensam om denna ”omvända” rasism. Amie Bramme Sey, programledare på radiostationen Metropol, påstår i Nyheter 24 att ”vita” är annorlunda än ”svarta”, och att ”vita” inte har möjlighet att förstå svarta människor.

»Genom att enbart låta vita skribenter komma till tals har Expressen enbart skapat en plattform för vita kvinnor att återberätta kvinnans vardag. Vad händer när Expressen enbart låter vita kvinnor komma till tals? Jo, vi får läsa om kvinnans vardag ur en vit människas perspektiv. Kan en vit kvinna återberätta en svart kvinnas vardag? Nej, det kan hon inte. Det är som att låta en man återberätta en kvinnas vardag. När Expressen låter åtta vita kvinnor ge sitt perspektiv på kvinnans vardag osynliggör de tusentals andra kvinnors perspektiv.« 

Generaliseringarna är grova. Att inte själv ha upplevt vad det är att vara utsatt för fördomar innebär naturligtvis inte att man saknar förmåga skildra dem. Med Anne Bramme Seys synsätt skulle en journalist inte kunna beskriva en dödsdömds erfarenheter för att vederbörande själv inte är dödsdömd. Det är klart att en vit kvinna kan återberätta en svart kvinnas vardag. Det handlar bara om journalistisk kompetens. Det finns inget som säger att en svart automatiskt skulle skriva bättre om de svartas situation än en vit.

För att summera: En filosof vid KTH vill registrera medborgarnas rastillhörighet, precis som nazisterna på 30-talet. En antirasist visar sig i själva verket vara rasist, liksom en programledare på en radiostation som anser att vita inte har samma perspektiv som svarta. 

Ja ni läste rätt. Rasismen har tagit en oväntad vändning.    

                                                                                                               Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share

*Rasifierad – Att vara rasifierad innebär enligt Jorge Londoño att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Även religion bidrar, som till exempel för judar och muslimer. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som migrerat hit.

                                                                                                                   

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Materialismens trossats: Världen som en meningslös tillfällighet

I boken Your Souls Plan av Robert Schwartz – som vi tidigare uppmärksammat här i tre krönikor – finns en passus som i sin genialt kortfattade enkelhet sammanfattar motivet till inkarnationen.

»Den temporära förlusten av vår andliga förfödsliga identitet och dess efterföljande återupptäckt efter dödsögonblicket – och kontrasten mellan de två – ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan kontrastverkan inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.«

Orsaken bakom varför denna självkännedom behövs beskrivs också.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det lidande vi möter på jorden fördjupar vår förståelse av den kärlek och ljus vi kommer ifrån. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Dessa formuleringar publicerade jag nyligen på Facebook, vilket föranledde en kommentar av skeptikervännen Alicia Hamberg.

»Bortsett från det här med reinkarnation i sig… är det inte något galet i den här idén om jordelivet som lidande, elände och grymhet å ena sidan och, å den andra, något slags högre världar – människans ’egentliga’ hem – som är fulländade till ljus och kärlek. Jag menar nu inte att kontraster i sig är det som gör mig skeptisk, utan förläggandet av dessa kontraster i olika rum. Känns lika banalt som uppdelningen i himmelrike och helvete, bara med ett språkbruk som är mer gångbart i new age-kretsar.«

Alicias ståndpunkt är traditionell – hon är ett barn av den sekulära tidsandan, uppbackad av tunga auktoriteter inom vetenskapen. Vi har diskuterat denna tematik vid ett flertal tillfällen, senast i en lång tråd på Facebook föranledd av en krönika. Så vad har jag då att sätta emot?

Ja jag tycker inte reinkarnationen och tankar om andliga orsakssammanhang är vare sig ”galna” eller ”banala”. Föreställningen att verkligheten har två dimensioner har funnits lika länge som mänskligheten. Det måste ju ha sina randiga skäl. Att beskäftiga vetenskapsfundisar ser detta som fria fantasier visar bara deras bristande respekt för möjligheten detta faktiskt existerar. För man vet ju inte att det är en felaktig föreställning, man bara antar det. Man ser det som en trosföreställning och glömmer att den materialistiska världsbilden också vilar på en trosuppfattning. Nämligen att den gigantiska ursmällen för 13,8 miljarder år sedan – Big Bang – skulle vara resultat av en slump.

Big BangHoppsan, det blev en värld. Hur då? Ja det bara smällde till liksom. Plötsligen fanns syre. Och vatten, levande organismer, naturlagar och allt möjligt annat. Det bara uppstod ur intet. Vilken lycklig slump! Hur då? Har inte en aning. Rena trolleriet. Men en sak vet jag: Det fanns ingen orsak, den saken är klar. Det bara blev så här, fråga mej inte varför. Men att det var en slump är det inget snack om.

I alla andra sammanhang skulle ett sånt förhållningssätt betraktas som naivt. Att något som händer inte har en orsak. Att extremt komplicerade system bara uppstår av sig själv. Men detta är den materialistiska trossatsen. Deras skapelseevangelium är att världens uppkomst är resultatet av en tillfällighet. De vill ge intryck att de vet detta, men det är fel. Det är en tro. De tror att de vet, men vet inte att de tror. Det paradoxala är att materialisternas krav på vetenskapliga bevis inte gäller världens uppkomst. Där gör de ett undantag, där kan de bara komma med en trosbekännelse.

Men vad är det som säger att deras tro är bättre än någon annans? Vad är det som säger att deras tro på slumpteorin är mer rimlig än teorin att världen uppstått ur en avsikt? Var finns logiken i att oerhört komplexa system bara råkade bli till? Kan man verkligen betrakta detta som ett rimligt antagande? Jag tycker inte det.

Dessutom innebär slumpteorin automatiskt en förlust av mening. Man kan tycka att det är önsketänkande att tro att det finns en avsikt med allt vad det innebär med bakomliggande föreställningar om karma och reinkarnation. Men varför är det mer sannolikt att tillvaron är meningslös?

Att världens uppkomst är intentionell har för mig större trovärdighet än slumpteorin. Och den uppfattningen är varken galen eller banal.                                                                                                                    

                                                                                                                Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Hatar arabiska män kvinnor?

♦ ♦ ♦ Mummel i kön har vid ett flertal tillfällen ställt frågan varför det muslimska kvinnoförtrycket inte finns på dagordningen hos den svenska feminismen. Hur kan det komma sig att feminister här hemma ägnar all kraft åt frågor om könskvotering, analyserar genusfrågor och utbildar normkritiska kvinnor för dagismiljön som om brotten mot muslimska kvinnors rätt i MENA-länderna* inte existerade?

EltahawyI en nätdebattAljazeera framträdde den egyptisk-amerikanska journalisten, feministen och muslimen Mona Eltahawy och talade om förtrycket av kvinnor i dessa länder. Efter att hon blev sexuellt trakasserad i Egypten av säkerhetsstyrkor på Tahrirtorget och fått sin arm bruten, skrev hon en mycket omtalad artikel i tidskriften Foreign Policy där hon ställde frågan: Hatar arabiska män kvinnor? Denna artikel diskuterades i tv-programmet där programledaren ber henne utveckla en del frågeställningar. Är det verkligen så illa som hon säger? Och Mona svarar.

− Är det ett krig mot kvinnan i arabvärlden? Absolut. När 12-åriga flickor dör av barnafödande i Jemen, när 91% av egyptiska flickor och kvinnor har blivit könsstympade, när 16-åriga flickor i Marocko är tvungna att gifta sig med de som våldtagit dem så att våldtäktsmännen kan undvika fällande dom − det kan inte kallas för något annat än ett krig. Det är ett kvinnofientligt samhälle.

Mona Eltahawy har för många kommit att ge röst åt det egyptiska folket. Hon är också en röst för kvinnor, arbetare, barn, afrikaner, palestinier, de fattiga, de behövande, de hungriga, de ledsna, och andra som upplever någon form av negativt socialt tryck. Kvinnorna i Mellanöstern och Nordafrika hatas oavsett om de är rika eller fattiga, menar hon. Lagar och synsätt i de 22 arabiska länder det handlar om är präglade av kvinnofientlighet. Och även om kvinnorna i överklassen har det bättre ställt än de fattiga är de utsatta för samma synsätt. Hatet mot kvinnorna är detsamma − och detta förenar dem över klassgränserna.

Hon ironiserar över att den förra amerikanska utrikesministern Hillary Clinton gjorde en stor sak av att hon är feminist, men när hon var i Saudiarabien ställde hon aldrig i utsikt att deras kvinnoförtryck kunde äventyra USA:s och Saudiarabiens allians. Naturligtvis gjorde hon inte det, hon hycklade, allt handlar ju om olja, menar Eltahawy.

− Den revolution som nu sveper över den arabiska världen kommer inte att lyckas om den inte tar itu med den sociala och sexuella diskrimineringen av kvinnorna. Jag upplever mig väldigt priviligierad i det att jag är utbildad, jag kan resa fritt, arbeta, jag skriver och jag menar att det privilegiet förpliktar mig att arbeta tio gånger mer än de kvinnor som inte har dessa fördelar. När jag blev attackerad på Tahrirtorget fanns det tolv andra kvinnor som också blev det. Men ingen av dem hade möjlighet att yttra sig av olika skäl. En del av dem blev tystade av sina familjer, en del av dem var för skamsna att säga något. Arabiska samhällen uppmuntrar inte kvinnor att tala om sina rättigheter. Jag kan – och därför måste jag göra det.

Den idag 43-åriga Mona flyttade till Egypten när hon var 15 år. Och att flytta dit som tonåring var som att ljuset släcktes, säger hon. Och jag förstod då att jag som kvinna hade två alternativ ”lose my mind or become a feminist”. Hennes förhållningssätt till ansiktsslöjan är också kristallklar – den bör förbjudas.

− Jag vet inte vilken kvinna som finns under den där niqaben. Ansiktet är en förutsättning för mänsklig interaktion, niqaben är därför ”a dehumanisation of women”. Den är till för att osynliggöra kvinnan. Och när man tittar på den ideologi som ligger bakom niqaben är den motsatsen till feminismen. Den tror inte på en kvinnas rätt att göra någonting förutom att dölja sitt ansikte. Sen vill en del feminister försvara denna rätt! Det är minst sagt motsägelsefullt. Om någon väljer att vara slav ska jag då stödja det beslutet?

I den filmade debatt med programledare och publik (både med och utan slöja) invänder en muslimsk kvinna med sjal – Dr Shuroq Naguib från Lancaster University, att Mona dikterar vad muslimska kvinnor ska ha på sig. Mona Eltahawy svarar:

− Om du hade niqab där du sitter just nu skulle vårt samtal vara väldigt annorlunda. Som mänskliga varelser spelar den icke-verbala kommunikationen en stor roll. Det handlar inte bara om mig och min antipati emot plagget, det handlar om mänsklig kommunikation.

En annan i publiken, Dr Taj Hargey, Muslim Educational Centre i Oxford säger:

− Jag kallar inte niqaben för en slöja, jag kallar den för en ansiktsmask och önskan att ha denna mask kommer inte från kvinnor, den kommer från män. Niqab och burka finns inte ens nämnda i Koranen. Ja jag skulle förbjuda den för den visar på en ojämlikhet. Varför ska enbart kvinnor dölja sin identitet i offentligheten och inte män? Har kvinnor slöja borde män ha det också.

Se debatten vi länkat här ovan. Tempot är högt uppskruvat liksom den intellektuella kvalitén. Sånt förekommer aldrig i det här landet. Här är liknande diskussioner bannlysta. I det ängsligt kulturrelativistiska Sverige talar man bara om kvinnors rätt att ha på sig slöjan. Man bortser helt från de problem som tas upp i Aljazeera-debatten. Och trots att niqaben bevisligen förorsakat trakasserier och problem vid anställningar betraktar man plagget som ett oproblematiskt uttryck för religionsfrihet. Kommunikationsproblemet har över huvud taget aldrig diskuterats.

Och igen: när kommer Gudrun Schyman säga att den arabiska feminismens kamp även är en angelägenhet för svensk feminism? Idag framstår de svenska feministernas ”kamp” som lyxproblem i jämförelse.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share

*MENA är en förkortning av Middle East North Africa.
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 7 votes)

Har ni mött sfinx-leendet, gnolaren och hojtarmamman?

♦ ♦ ♦ På promenader och på resor med buss, tunnelbana och pendeltåg ser man mycket människor. Det är intressant att iaktta ansikten, sätt att gå – det finns många gångarter, har ni tänkt på det? Vissa egenheter och sätt att agera kan få en att fundera.

Något man ibland kan lägga märke till är sfinx-leendet. Har ni sett det? Det liksom flyter ovanpå stadens människoströmmar. Det är ofta en kvinna som med ett upphöjt leende ser på omvärlden, lite outgrundligt som Mona Lisa ungefär. Inte för att hon ser något som roar henne, snarare verkar det handla om en attityd. Som att hon står över alla småaktigheter på något sätt. Eller känner sig förmer än andra. Folk kan bete sig vulgärt och ovärdigt. Men inte hon, tycks leendet säga. Andra kan visa upp sina trötta, fåriga ansikten eller skamlöst exponera sitt känslolivs alla yttringar av irritation, vresighet och tristess. Hon står över sånt. Hon har stil.

Hennes leende lyser liksom inifrån, som om hon vet något vi andra inte vet. Som om hon vill visa att hon har kommit på grejen. Jag har sett representanter för denna människotyp hålla masken även om de hamnar i delo med någon i till exempel en affär. Expediten må vara ogin men sfinxen fortsätter att le. Hon kan till och med bita ifrån sig – och då får leendet en ironisk kvalitet som bara ytterligare förstärker hennes suveränitet. En sorts lönnaggressiv vänlighet.

Jag har grubblat mycket över sfinx-leendet. Är det ett uttryck för en inre själsstämning eller handlar det om självbehärskning? Kanske positive thinking? Förekommer det att masken tappas och mungiporna ramlar ner i ett ögonblick av bristande självkontroll?

En annan människotyp är gnolaren. Ni vet den som med stängd mun gnolar en melodi fullt hörbar för omgivningen. I förstone märker man inte varifrån gnolandet kommer för munnen är som sagt stängd. Men snart förstår man vem det är och upptäcker då även ett sfinx-leende, en inte ovanlig kombination. Men till skillnad mot sfinx-leendet som oftast bärs av kvinnor, kan gnolaren vara både man och kvinna. Gnolandet förstärker sfinx-leendets air av suveränitet och oberördhet.

Varför känner jag irritation inför detta gnolande? Är det inte underbart att träffa på människor som har en sång på läpparna? Jag vet inte, men det känns hänsynslöst på ett subtilt sätt. Man har inte bett om det liksom. Det är en känsla av att man på något sätt blir skriven på näsan som förstärks av sfinx-leendets oljiga självgodhet. Man vill därifrån fortast möjligt. Innan man kommer på vilken melodi det är. Man vill inte veta. Verkligen inte.

Men kanske den värsta sorten ändå är hojtarmamman. Vi har alla upplevt kvinnan som högljutt talar till sin telning i affären och förundrats över att hon istället för att ha barnet kvar i vagnen låter det tultande ta för sig i hyllorna som om sprayburkar och kaviartuber vore leksaker. Vi får bevittna hur hon följer efter och tar saker ur händerna på den lilla högljutt kommenterande. ”Nej, ge den till mamma, den får du inte ta!” Som om tillsägelser är bättre än att inte ge barnet några möjligheter att alls komma åt varorna.

Hon hinner knappt handla. Det får stå undan för hennes pedagogiska ambitioner.

Hojtarmamman håller högljudda små föredrag om vad varorna är till för och varför barnet inte får ta dem. Det hojtas på friskt mellan hyllorna så att övriga kunder inte ska missa vilken stor pedagog som lyckliggör butiken just i dag. ”Nej Lillan, det där hundmatsmärket ska vi inte ha. Du vet ju att Fido inte tycker om det. Och förresten köpte vi flera paket igår”, vrålar hon.

De egna inköpsplanerna smulas sönder i tordönet. Vad var det nu man skulle ha?

Jag vet inte varför så många tror att man ska tala högt med småbarn – de har ju bättre hörsel än vuxna – men hojtarmammans ambitioner sträcker sig uppenbarligen längre än att bara tillrättavisa barnet. Hon vill visa upp sig som Den Duktiga Mamman på den scen som vardagen erbjuder. Upplysa oss andra om att det är så här man gör.

Det är i alla fall intrycket man får.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

”Dolda huvudmän” och informellt ledarskap styr många waldorfskolor

♦ ♦ ♦ Waldorflärarhögskolans blogg Waldorf Agora har nyligen publicerat en tysk studie som redovisar hur waldorflärarna upplever sin arbetssituation. 1 807 lärare från 105 waldorfskolor i Tyskland har tillfrågats. Fler lärare än i det övriga skolväsendet ansåg sig vara nöjda med sin arbetssituation, men det fanns naturligtvis också kritiska synpunkter.

Waldorf i UppsalaEn sådan är att ledningsorganisationen i skolorna ofta präglas av informellt ledarskap och otydlighet. Detta är allmänt omvittnat, inte bara inom waldorfrörelsen utan i hela den antroposofiska rörelsen och hänger samman med den ideologiska övertygelsen att all central ledning är av ondo. Men eftersom en verksamhet måste ledas uppstår istället informella beslutsgångar med korridorbeslut tagna i mindre grupperingar med ”dolda huvudmän”. Som en direkt följd av detta uppstår ”ineffektivt beslutsfattande och bristande information, slutenhet”, som man säger i rapporten.

Många har vittnat om att beslut tagna i kollegiet senare ändras av andra utanför kollegiet, eller att informella beslut tagna i andra sammanhang inte senare meddelas i kollegiet – men gäller ändå. Man glömmer att meddela informella beslut, eller så anser man de vara av mindre vikt. Att beslut tagna i kollegiet inte verkställs är också vanligt. Uppföljning är det si och så med. Och så finns de som över huvud taget inte deltar.

Denna ineffektivitet präglar även andra antroposofiska verksamheter.

Alla ser baksidorna av detta arbetssätt, men har svårt att komma med realistiska alternativ – för det är ju så här man vill jobba. Även om fler och fler waldorfskolor numer har en rektorsfunktion är förhållningssättet ändå utpräglat antiauktoritärt – för att inte säga anarkistiskt. Det informella ses som mer ”levande” och ”mänskligt”, man vill inte underordna sig ”byråkrati” och ”formalism”.

Den svenska antroposofiska rörelsens stora inspirator Arne Klingborg talade ofta för detta förhållningssätt. Han menade att det viktiga som åstadkommits inte uppstått genom att man ”organiserat fram det”. Det uppstod som ett resultat av ”mänskliga konstellationer”. Poängen var det brinnande engagemanget för saken, han avskydde beskäftigt strukturerande. Formfrågor var meningslösa om det inte fanns ett levande innehåll. Fanns detta uppstod strukturen av sig själv, menade han.

Detta fungerade bra de decennier han var motorn i den idérika Järna-antroposofin. Med sin enastående visionära initiativkraft entusiasmerade han otaliga som bidrog med att sätta Järna på kartan. Den glädje och verksamhetslust som då rådde räckte som det ofta gör i en pionjärfas. Men en nutida mer förvaltningspräglad fas kräver helt andra åtgärder. Att detta ofta inte uppnås kan vi ana i den tyska rapportens mer kritiska synpunkter.

Här uppmärksammas också bristen på erkännande från både kollegor och elever avseende särskilt eurytmilärare men även lärare i bild, musik och hantverk. Detta är ju lite paradoxalt då waldorfmetoden så tydligt profilerar att den inte inte bara är ”en skola för huvudet”. Men knappast överraskande, speciellt då det gäller eurytmin. Dess berättigande har alltid ifrågasatts, framför allt från elevhåll.

I de flesta mänskliga sammanhang bildas läger av traditionalister och reformister, så också i waldorfskolorna, beskriver rapporten. Vi har tidigare beskrivit ett svenskt exempel på detta. Det är också en stor omsättning av yngre lärare, men utan närmare analys av möjliga orsaker. Vilket är synd, det skulle säga en del om dagens waldorfskolor. Lämnar man för att man är besviken för att man inte förstått egenarten då man anställdes? Kräver skolan för mycket arbete till för liten lön?

Brister i lärarutbildningen påpekas också. Här har man inte i tillräcklig grad integrerat nya kunskaper i kursplanen. Detta har gjort att en vidareutveckling av waldorfpedagogiken knappast varit märkbar.

Men huvudbudskapet i rapporten är ändå att waldorflärarna trivs med sin arbetssituation.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Genusteoretikerna hade alltså fel – vad innebär det för deras trovärdighet?

♦ ♦ ♦ Så har vi då fått svart på vitt att könsfundamentalisterna hade fel. Deras kanske viktigaste doktrin – att könet är en konstruktion – tillbakavisas av en medicinsk expert. Att 98 procent av alla förskollärare är kvinnor och 90 procent av alla våldsbrott begås av män har inte bekymrat de feministiska genusteoretikerna. De tror fortfarande att orsaken ligger i att barnet tidigt präglas av föräldrar och lärare. De har nämligen andra bevekelsegrunder än att bry sig om sanningen – deras teori är viktigare.

Att de har talat mot bättre vetande har vi förstått länge, men vad gör det, menar fundamentalisterna – så mycket värre för verkligheten.

Att denna svärmiska dogmatism fått ett sånt grepp om tankeklimatet i landet söker sina orsaker i den svenska solidaritetstanken. Att bry sig om de som har det svårt är något som ligger djupt i den svenska folksjälen. Att vi solidariserar oss med arbetarklassen, sjuka, fattiga (som till exempel de rumänska tiggarna nu senast) har blivit något av ett svenskt adelsmärke. Något vi har rätt att vara stolta över.

genderqueerMen kan solidariteten drivas för långt? Kan den överdrivas? Svaret är ja, vi såg detta i den kommunistiska vurmen på 70-talet och vi ser det i dagens genusteorier.

Att det föds 10 barn per år med oklar könsidentitet är naturligtvis problematiskt på många sätt. Läkarna strävar därför att så snart som möjligt fastställa barnets kön, d v s vilken könstillhörighet barnet ska växa upp med. Det finns också människor högre upp i åldrarna som är osäkra över sin könsidentitet oavsett fysiska förutsättningar. En del känner att deras fysiska kön inte motsvarar deras identitetsupplevelse och byter därför kön genom operation. Man kan bara ana de besvärligheter sådana människor har att kämpa med.

Men dessbättre är de en försvinnande minoritet.

Men denna minoritets prekära läge har utlöst något av en ideologisk ångest hos genusteoretikerna som lett till den vildvuxna begreppsvärld som brukar sammanfattas med slagordet könet är en konstruktion. Här har de feministiska teoretikerna drivit sin solidaritet med en minoritet så långt att de skapat en ny standard för majoriteten. Denna säger att traditionell könsidentitet inte längre är något självklart.

Trendkänsliga föräldrar kallar sina barn för ”hen” och sätter dem i ”normkritiska” förskolor. Norska genusteoretiker tillbakavisar bevisade biologiska skillnader mellan könen. Så kallade qeerfeminister menar att det inte existerar någon ”naturlig” sexualitet eller könstillhörighet och de ifrågasätter därför normalt oproblematiska begrepp som ”man” och ”kvinna”.

Här har solidaritetstanken drivits in absurdum. Den har blivit till en karikatyr som saknar folklig förankring och ger ett löjes skimmer internationellt. Könsidentiteten är ingen konstruktion, det är en påtaglig verklighet för de flesta av oss. Och det kan ingen ideologi ändra på.

Hur är det med genusteoretikernas trovärdighet egentligen?
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Belinda Olssons tv-program ger hopp om en mer vuxen feminism

♦ ♦ ♦ Belinda Olssons tre teveprogram om tillståndet inom feminismen gav anledning att måla kors i taket. Det var det första mediaförsöket att se hur det faktiskt förhåller sig inom denna ideologiskt präglade jämlikhetsdisciplin – framför allt sättet man fört sin ”kamp” på. En direkt hyllning till feminismen hade känts som ytterligare en i raden, och en dissning hade varit ett alltför djärvt grepp i ett kulturklimat där feminismen trots sina överdrifter fortfarande åtnjuter respekt.

Belinda OlssonNej, Belinda Olsson är klokare än så. Hennes ärende som mångårig feminist var inte att ifrågasätta feminismen som sådan, hon ville skapa en diskussion om dess former. Och vinklingen var säker. Genom att söka upp och samtala med förgrundsfigurer inom rörelsen visade hon för tittarna att så här ser det ut. Så här tycker den och den. Från de mest extrema till de som ifrågasatte läran. Det geniala låg i att hon aldrig var kritisk, hon bara exponerade sin tveksamhet. Hon sade sig inte längre känna igen feminismen, och undrade vart den var på väg.

Genom detta grepp kom hon att framstå som en seriös aktör i en annars inflammerad debatt. Hon tog inte avstånd till feminismen, vilket av rörelsen skulle upplevas som ett svek och automatiskt diskvalificera hennes omdöme. Men hennes program var heller ingen hyllning till feminismen, vilket skulle upplevas som hyckleri av många som länge provocerats av dess avarter och extremism.

Programmens lågmäldhet gav tillfälle till reflektion. Nu fick tittarna själva avgöra och komma till ett rimligt förhållningssätt. Evin Rubars tv-reportage Könskriget 2005 med sina famösa uttalanden om att ”män är djur” och bisarra teorier om att barn offrades i rituella ceremonier, chockade allmänheten, och även den feministiska rörelsen, men föranledde knappast någon omvärdering internt. Belinda Olssons tre program tror jag kommer att göra det. Det skulle inte förvåna om de i framtiden kommer att betraktas som något av en milstolpe.

Under tiden fortsätter traditionalisterna med att inte låtsas förstå skillnaden mellan jämlikhet/rättvisa och feminism. I en artikel i Aftonbladet 3/3, som är en replik på Olssons tv-program, citerar vänsterpartisterna Rossana Dinamarca och Claes Borgström hennes fråga om feminismen gått för långt med svaret ”feminism handlar om rättvisa. Kan rättvisa gå för långt?” Genom denna retoriska fint i inledningen styr de undan diskussionen om feminismens framtoning och sätt att föra fram sitt budskap till en fråga om orättvisor mellan könen. Genom att på detta sätt slå in öppna dörrar undviker de den centrala frågeställningen.

De missförstår medvetet att Belinda Olssons ärende aldrig var att ifrågasätta det självklara i att kvinnorna ännu inte uppnått full jämställdhet med mannen. Detta var uppenbart för alla och envar. Här var hon aldrig tveksam. Hennes program handlade uteslutande om feminismens metoder och sätt att arbeta.

Som att till exempel uppfattningen att mannen ses som en fiende, vilket länge varit en ledande tanke inom plakatfeminismen. Den monumentala naivitet att betrakta hälften av befolkningen som en fiende har i sin absurditet omöjliggjort all seriös diskussion, vilket stillsamt påpekades av PR-konsulten i tv-programmet. Det går naturligtvis inte att få en folklig förankring med ett sådant verklighetsfrämmande betraktelsesätt.

Fanatiska överdrifter som att vägra könsbestämma sina barn med allt vad det innebär av mobbning på dagis, förskola och skolgång – och oförmågan till ställningstagande inför det gammalfeodala kvinnoförtrycket inom hederskulturen är andra direkt kontraproduktiva förhållningssätt som givit feminismen ett dåligt rykte. För att inte tala om att kalla det frasideologiska genustramset för ”vetenskap”.

Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Istället för ett resultatorienterat arbete har man valt en konfrontativ linje med provokationer som arbetsmetod. Dagens feminism är en omogen rörelse.

Belinda Olssons tv-program var därför en frisk fläkt som på sikt ger hopp om en mer vuxen feminism.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

I Sverige är det fult att älska sitt land

♦ ♦ ♦ Att hylla Sverige och svenskheten är OK om berömmet kommer från utlandet. Då känner vi oss stolta. Men det blir genast mer komplicerat om en svensk gör det. Det bemöts som något irrelevant. Vadå ”svenskhet”? Vad är det? Begrepp som nationalkaraktär och nationell särart betraktas av media som något ytterst suspekt. Ungefär som rättänkande feministers ifrågasättande av könsbegreppet. Vadå kön, det är bara en konstruktion.

I båda fallen förnekas realiteter till förmån för verklighetsfrämmande abstraktioner.

SverigeSvenskhet har kommit att uppfattas som någon sorts SD-märkt separatism som motarbetar en sund internationalism i FN:s anda (utom på sportarenor, där får man vara stolt svensk, men där är det å andra sidan bara på lek). Verner von Heidenstam och hans nationalromantiska samtid skulle rotera i sina gravar om de visste.

För att älska Sverige innebär i vår tids modetänkande att man förhäver sig mot andra länder. Att man ser det svenska som bättre. Och det är ju rasistiskt. Och säkert också islamofobiskt. Att formulera en positiv känsla av att vara del av ett nationellt  kollektiv är något fult. I dagarna har exempelvis media ondgjort sig över Zlatans Volvo-reklam. Hynek Pallas i SvD kommenterar filmen under rubriken ”Unket tankegods”:

»Det är svårt att föreställa sig en bättre illustration av teorier om nationella identiteter och deras upprätthållande: nationen som föreställd gemenskap.«

Vår nationella identitet reducerad till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Pallas avslutar sin text med att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man har medborgarskap i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Sånt gör bara Sverigedemokraterna.

I denna svärmiska idealitet märker man inte sitt eget hyckleri.

För vem tvivlar på att Hynek Pallas och andra hipsters bakom sina slagordsklyschor älskar detta land precis som alla vi andra som älskar den svenska sommaren och midsommartiden, den vackra naturen, ärtsoppa & pannkakor, välfärdssamhället, Selma Lagerlöf & Astrid Lindgrens berättelser, kungahuset (i alla fall de flesta), sill och nubbe, Hasse & Tage, våra duktiga idrottsstjärnor, för att bara nämna något i högen?

Detta är Sverige i våra hjärtan. Och mycket annat. Detta har vi ett förhållande till, det står oss nära. Även Hynek Pallas upplever detta, vågar jag lova. Vi älskar inte Danmark, vi älskar inte Norge eller Finland heller för den delen. Inget ont emot dem, det är fina länder, men vi känner inte dessa länder som Sverige. Det är här vi är uppväxta (de flesta av oss i alla fall). Sverige och vi har en historia tillsammans, det är här vi har våra minnen. Konstigare är det inte. Är det då fult att älska detta land? Varför skulle en idealisering av detta uppfattas som ”unken”?

Jag slår vad om att även Hynek Pallas längtar hem när han varit utomlands ett bra tag. Och då inte bara till sitt hem – utan hela landet, omgivningen, språket, dofterna, de gemensamma vanorna, smakerna, mentaliteten, sättet att vara på. Detta  är varken en ”teori om en nationell identitet” eller ”en föreställd gemenskap”. Det är en känsla som är genuin. Och den känslan innebär ingen kritik av andra länder. Man kan tycka om dem också. Kanske till och med älska en eller flera av dem – samtidigt med Sverige!

Jag tror inte Pallas har tänkt på det. Eller alla andra som lever i denna tillkrånglade föreställningsvärld.

Svensk egenart är lika påtaglig som svårdefinierbar. Men den existerar ju, att påstå något annat är bara fånigt. Svenskhet är en magkänsla. Felet Pallas och andra hipsters gör är att de intellektualiserar fram förkonstlade motsättningar. Att bejaka sitt ursprung är inte att förneka andras. Eller för att ta en populär analogi: Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv.

Eller: Att älska sin partner innebär inte ett ställningstagande mot andra människor.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)