Det moraliska livet i Järna

♦ ♦ ♦ Det finns många orsaker till varför en antroposofisk enklav bildades i Järna i mitten på 60-talet som sedan under några decennier kom att spela en inte obetydlig roll i svenskt kulturliv. Människor som idag lever i en tid med diametralt motsatt idealbildning kanske har svårt att föreställa sig det som drev dåtidens så kallade gröna våg där unga människor flyttade från storstäderna ut på landet i avsikt att leva ett enkelt och naturnära liv.

De som då flyttade till Järna delade i viss mån denna avsikt men drivkrafterna var mer sofistikerade. Tillbaka-till-naturen-tänket beledsagades av mer djupgående existentiella intentioner där antroposofin intog en ställning som lite av en exklusivitet inom tidens religiöst orienterade riktningar. Långt innan begreppet New Age kom med sitt smörgåsbord av andliga läror intog antroposofin en särställning.

Samhällskritiken och det moraliska levnadssättet som var betecknande för gröna vågen var också antroposofins, även om man här förde det mycket längre. På vissa områden var man till och med ”marknadsledande” – många gröna vågen-kollektiv använde sig av den antroposofiska metoden biodynamisk odling, man mjölksyrade grönsaker, en gammal konserveringsmetod återlanserad av antroposofen Annelies Schöneck och man satte sina barn i waldorfskolor som då i stort sett var den enda alternativa skolformen.

Flygbild YtterMen till skillnad från sådana hippiekollektiv som till exempel Skogsnäskollektivet odlade man i Järna en striktare stil och en mer traditionellt borgerlig livsföring. Här existerade till exempel inga boendekollektiv, vilket många utanför trodde, och folk gick inte omkring med peace and love-banderoller rökandes brass. I Järna-antroposofin utvecklades i stället ett romantiskt bildningsideal  grundat i Steiners filosofiska skrifter från början av seklet. Och man både rökte och åt kött, vilket också bröt mot allmänhetens föreställning.

Den grundläggande livshållningen var starkt moralisk. Vad är en sann och önskvärd livshållning var den fråga som ständigt var aktuell. Att ha brutit med sitt tidigare liv för att i en gemenskap förverkliga dessa ideal gav styrka och riktning för alla inblandade. Man sökte ett rätt levt liv, vilket innebar att man levde enkelt i en vardag utan extravaganser. Därför var det naturligt att lärarna på en waldorfskola under en period fick en del av sin lön utbetalad i grönsaker. Alla var fattiga, men knappheten var en självklar del av ett meningsfullt livsval.

På Saltå Kvarn utvecklades ett system med lön efter behov, andra försökte förverkliga ekonomiska gemenskaper där vars och ens lön lades i en pott som sedan disponerades fritt inom gruppen. Detta gav intressanta erfarenheter där relevansen i de egna behoven vägdes mot gruppens. Avgörandet låg i den individuella omdömesbildningen. Denna övning i moraliskt tänkande var en utmaning som tilltalade deltagarna. Nu skulle man ge den egna egoismen en match! Altruism som vardagsprincip.

I Järna förverkligades aldrig modellen, skattelagstiftningen satte käppar i hjulet, men på kontinenten funkade det. Där visade det sig att modellen intressant nog alltid gav ett överskott som man sedan gemensamt kunde finansiera behjärtansvärda projekt med. I förlängningen såg man hur många sådana gemenskaper skulle kunna bli en ekonomisk faktor i samhället.

Men så långt kom man inte. Den här gången.

Moraltänkandet försvagades i takt med den förändrade tidsandan, vi blev äldre och klokare. Den politiskt röda färg som då allmänt rådde i Järna byttes till grön när MP kom. Även om den färgen troligtvis fortfarande dominerar finns idag alla politiska schatteringar bland antroposofer, till och med SD. Det moraliska livet i Järna existerar säkert fortfarande i viss mån, men har tynat bort i samhällsmaskineriets alla regelsystem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

I Norge har matbutikerna fortfarande söndagsstängt

♦ ♦ ♦ I Norge har matbutikerna fortfarande söndagsstängt, vilket känns mer obekvämt än det låter. Den första tiden i vårt vackra grannland glöms lätt att lördagshandlandet också måste vara ett söndagshandlande. Så ibland står man där utanför en stängd butiksdörr med skägget i brevlådan.

Varför känns detta så avigt för en svensk? Norrmännen förstår inte problemet. Det är ju bara att planera, säger de lite retfullt moraliserande. Att vi kan glömma en så enkel sak. Och apropå söndagsöppet, vem vill jobba på söndagar tillägger de halvt anklagande. Ja studenter och andra som vill tjäna extrapengar, försöker vi – och handeln skulle ju tjäna mer. Men detta avvisas med att facket är emot söndagsöppet och att man alltid haft det så här och det är få som vill ändra på det. Så är det i Norge – man vet vad man har men inte vad man får.

Och som sagt, så har man alltid gjort.

Ska man köpa öl i butiken stöter man på nya problem. Förutom planeringen för söndagsstängt råder för ölinköp särskilda öppettider. På vardagar då butiken ofta är öppen till kl 23 måste man köpa ölet senast kl 20, tre obegripliga timmar tidigare. Vilket innebär att ölet måste stämplas in i kassan senast det klockslaget. Det duger inte att man bara plockar ölet från hyllan inom utsatt tid. Efter det magiska klockslaget stängs nämligen ölinköpen automatiskt av i kassaapparaten.

Så kommer man ångande i sista minuten måste man först springa och hämta ölet och betala det i kassan före det avgörande klockslaget, sen gå tillbaka och köpa maten. Och för sjutton inte glömma att visa upp ölkvittot då man går igenom kassan för andra gången, annars tar de ölen ifrån en. På lördagar är det en annan ordning som gäller – butiken stängs 21 men ölförsäljningen 18.

Men som sagt, det är bara att planera…

Det blir gärna lite omständligt i Norge. Man får lätt intrycket att en del bestämmelser har ett moraliserande syfte. Myndigheterna verkar inte tycka att undersåtarna skall ha det för lätt. De måste anstränga sig lite. Det kanske stärker karaktären med lite motstånd.

Söndagsöppet 2Är man lite om sig kan man finna enstaka butiker som är söndagsöppna, en inkonsekvens som i förstone förbryllar. Tills man får klart för sig att det är en kompromiss för de som inte lyckats planera. Myndigheterna visar här på en sorts empati, kan tyckas. MEN man vill ändå ge dessa människor ett nyp i örat genom att bestämma att butiksytan skall vara begränsad till hundra kvadratmeter. Så att de riktigt ska känna att deras söndagshandlande är fel. Egentligen. Myndigheternas moraliserande är en påtaglig realitet.

Konsekvensen för oss här på Tertnes, en förort till Bergen, är att vår butik på söndagar har större delen av butiksytan avspärrad så att försäljningsytan inte överstiger de stipulerade kvadratmetrarna. Det innebär ett ytterst begränsat sortiment där butikshyllorna är Söndagsstängtplacerade så tätt att man inte kan stå två i bredd mellan dem. Då den som missat söndagsplaneringen i sin nöd anländer till butiken blir det därför köbildning.

Och då gäller följande. Du kan inte gå fram och tillbaka och plocka dina varor som vanligt. Du måste först ansluta i kön och under köns framåtskridande plocka de varor du vill komma åt. Det ska vara trångt, det ska vara obekvämt, de ska gå långsamt. Osmidigheten är satt i system. Jag plockar en representativ mening från en norrman på facebook som visar lite av inställningen:

»Jeg mener at på søndager og offentlige fridager bør man bruke tid med sine medmennesker og berike hverandres liv i stedet for å bruke penger. Samfunnet er kommersialisert nok som det er.«

Så det är bara att planera lite…

Det finns en lag antagen 1997 som reglerar söndagsöppna butiker i Norge. Den skapades av dåvarande familjeministern i arbeiderpartiet Sylvia Brustad. I folkmun kom dessa butiker kallas brustad-bua, ungefär brustad-bod på svenska. Man tänker osökt på att den tidigare svenska ministern Birgit Friggebo fick ge namn åt den nya småhusstandard hon lagstiftat om – friggeboden. Sedermera har Sylvia Brustad sagt att hon ångrat lagen och nu får jag höra att Fremskrittspartiet under året skall ordna så att Norge får söndagsöppet som resten av Europa.

Det känns knappast som en förhastad slutsats.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Mellan flum och skarpsinne – åren bland antroposoferna i Järna

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

-Kulturhuset_i_YtterjärnaJag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

lusthusetHellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur Patientrummunnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Näthatet har begripliga orsaker – det är de bortsorterades röst

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.3/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Hellre Kristensamfundet än den kristna trosbekännelsen

♦ ♦ ♦ Som antroposof betraktar jag mig nästan automatiskt som kristen. Om man kan säga så. Men de flesta som hör detta missförstår mig. Jag är inte religiös i vanlig mening och tillhör inte någon kyrka. Jag betraktar Kristus som ett högt andligt väsen, det nav mänskligheten rör sig kring och den urbild människan strävar efter att förverkliga. Ett sådant synsätt saknas enligt min mening hos statskyrka, frikyrka, katolicism eller andra av mig kända kristendomsutövare.

Förutom Kristensamfundet då. ”Antroposofernas kyrka” som detta lilla samfund brukar benämnas. Jag tillhör inte detta samfund och går inte på deras gudstjänster. Men eftersom jag betraktar mig som frihetligt kristen har jag i bestämda livsskeden tagit del av deras sakrament som jag känner överensstämmer med mitt antroposofiska synsätt. Jag är döpt, konfirmerad och gift, liksom jag har bevistat begravningsceremonier där. Våra barn är också döpta där.

Mycket sällan har jag bevistat gudstjänster i traditionellt kyrkliga sammanhang. Då har det gällt vänners giftermål, begravningar och dop och handlat om förhållandevis korta tillställningar koncentrerade kring det mer praktiska så att säga. I Sverige är bäst att tillägga.

Det var därför något av en chock att bevista dopet av mitt norska barnbarn för ett halvår sedan i den vackra lilla byn Stamnes i norska Hordaland. Där var dopet bara en liten del av en massiv liturgi som pågick timvis. Så kändes det i alla fall. Församlingen hade vid inträdet i kyrkan fått sig tilldelat stenciler med hela liturgin – det vill säga gudstjänstordningen – ordagrant nedtecknad så att man kunde läsa innantill allt som sades, var församlingen skulle resa sig och när den skulle sätta sig. Prästen läste samma text. Inga överraskningar, inget spontant uttryck av engagerad formuleringskonst eller vittnesbörd om egna upplevelser, om man undantar predikan.

Bergens domkyrkaDå sonen, som är medlem av domkyrkokören i Bergen, sjöng påsknattsmässan i Bergens domkyrka härförleden (t h), var mina intryck likartade. En massiv innantilläsning av en förtryckt text under minst en och en halv timme med avbrott för sång – också förtryckt. Den goda idén med att alla deltagare hade varsitt tänt ljus i den nedsläckta kyrkan gav en fin stämning, men dämpade knappast känslan av förstelnad religiös rutin. Som om allt innerligt formaliserats och allt liv flytt sin kos. Kvar fanns bara en själlös liturgi.

Så kändes det i alla fall för mig. Som en antikverad kvarleva av en religiös yttring som mist sin giltighet i vår tid. Åtminstone för de flesta. Men det är en sak. En annan är den kristna trosbekännelsen som unisont lästes av alla. Den blev jag direkt illa berörd av. Är det detta man menar med kristendom, tänkte jag, det är ju förskräckligt. Här fastläggs hur man skall förhålla sig för att betraktas som ”riktig” kristen. Det lät som ett diktat formulerat i någon sorts stalinistisk dogm. Det frihetliga förhållningssättet var som bortblåst.

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Den kristna trosbekännelsen utvecklades ett par hundra år efter den första kristna kyrkan som en reaktion mot att trons innehåll började spreta åt olika håll och det blev strid om innehållet. Den fick sin slutliga form ca 700 e. Kr. Detta är förståeligt. Mindre begripligt är hur dessa dogmer definierar kyrkan ännu i vår moderna tid. Denna text gör kristendomen till ett museum, bristen på förnyelse är skriande.

Trosbekännelsens gudsbegrepp för tankarna till Dorés bibelillustrationer eftersom man reducerar alltings upphov till en gubbe med skägg. Och att en helig ande gjort barn med Maria som fött Jesus – som blivit ”vår Herre” – hur kan man förstå det? Beskrivningen avser naturligtvis ett andligt skeende men bildspråket kommer från en materialistisk föreställningsvärld som skymmer budskapet. Möjligen var detta adekvat för hundratals år sedan, men definitivt inte idag. Vi kan klaga på de hopplöst föråldrade förhållningssätt som kommer till uttryck i Koranen, men är den kristna urkunden så mycket bättre?

Otaliga nära döden-upplevelser har visat att Kristus inte dömer som det står i trosbekännelsen, den dömande instansen är du själv. Och reinkarnationstanken växer sig starkare ju mer tiden går. Trosbekännelsen är förlegad, det enda jag håller med om i den är påståendet om det eviga livet. Men som det står där – och i Bibeln i övrigt vad jag förstår – förklaras inte vad detta innebär, hur det fungerar, vilket är nödvändigt för att få ett vettigt förhållningssätt till det.

New Age är – oavsett vad man tycker om fenomenet – ett uttryck för ett behov av uppdaterade tankar om det hinsides. Liksom antroposofin – även om den också har stelnat i sina former. Men jag menar ändå att antroposofin och Kristensamfundets förhållningssätt är ett stort kliv på väg mot en moderniserad kristendom.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Den offentliga konsten bidrar till ett konstförakt

♦ ♦ ♦ På Östermalmstorg står en man staty med erigerad penis framför en kvinna som ligger med skrevande ben framför honom, Raoul Wallenbergmonumentet på Nybroplan liknar en samling hundlortar på marken, Nyköpings kommun ville ha en väggmålning till sin skola och fick en jättevagina uppmålad av konstnären, och nu senast väcker en rosa jeep ställd på nosen i en rondell upprörda känslor i Gävle. Detta är några exempel från den ständiga debatten om konst på offentliga platser. 2014-03-30 15.05.57

Konsten på gator och torg upplevs av allmänheten ibland som obegriplig, stötande och allmänt provocerande och förorsakar därför högljudda protester (som exempelvis Willy Gordons ”Möte” här t v). Mot en liten elit av förståsigpåare och konstexperter står en bred allmänhet. Det bestämmande konstetablissemanget åberopar konstnärlig frihet – och allmänheten ifrågasätter konstnärens rätt att göra vad som helst. Vem vill ha ett könsorgan på en skolvägg? Har allmänheten ingenting att säga till om frågar man sig – det är ju vanligt folk som har att dras med konstverket eftersom det står på allmän plats.

Men denna frågeställning sopas under mattan för luddiga kulturpolitiska principresonemang. Inte trampa in på konstelitens område! Att en kulturpolitiker ville måla över skolans jättevagina och en annan erbjuder sig lyfta bort den rosa jeepen sägs vara ett övergrepp på konstverket och konstnärens integritet. Konstnärens omdömeslöshet är okränkbar. Konsten måste stå fri gentemot politiken.

Men offentlig konst och gallerikonst är två olika saker. De har olika publik och borde därför bedömas utifrån olika premisser. Konstintresserade går på gallerier och utställningar. De är beredda på allt och förväntar sig att bli överraskade och har inget emot att bli förargade. Det är så det ska vara, konsten ska balansera på gränser, kanske ibland gå över. Grundkriteriet måste vara ett fritt ocensurerat uttryck på konstnärens villkor. De konstverk som väcker aggressioner på offentliga platser skulle på ett galleri uppfattas som en normalitet.

Situationen i det offentliga rummet är helt annorlunda. Konst på gator, torg och parker möter en publik som inte är där för konstens skull. Här möter verket en oförberedd allmänhet som går förbi i andra ärenden. Det är en helt annan situation jämfört med galleriscenen.

Wallenbergmonumentet är ett exempel på att man inte förstått detta. Man  har givit konstnären carte blanche precis som vore det en utställning på ett galleri för en kräsen och kunnig publik. Men att en internationellt hyllad nationalhjälte associeras till hudlortar på ett 2014-03-30 14.57.15offentligt torg är inte bara stötande som en vagina på en skolvägg eller en skabrös skapelse på Östermalmstorg, det är en kränkning av en nationalikon. (T h Kirsten Ortweds monument ”Till Raoul Wallenberg”.)

Reaktionerna har därför varit starka. Som Carl Hamilton säger i Aftonbladet:

»Wallenbergmonumentet påminde om tolv stycken halvtuggade lakritsbitar, alternativt om frusen hundskit. Kritiken tog fart samma stund monumentet kom på plats. Därefter har den tilltagit. – Det är en seger, förklarar arkitekt Aleksander Wolodarski som är ansvarig för torget med lakritsbitarna. Människor stannar och samtalar med varandra. Men trots framgången har kulturförvaltningen den senaste tiden suttit i krismöten. Efter vågen av upprörda insändare i tidningarna har kansliet kommit fram till att många människor upplever att det finns ett glapp mellan mannen och konstverket.

Till och med en medlem av juryn som valde konstverket har avslöjat att hon inte riktigt förstår. – Jag frågar mig i likhet med många andra vart Raoul Wallenberg tog vägen, deklarerar konstnären Cajsa Holmstrand.«

Visst är det omdömeslöst av den konstelit som bär ansvaret att tillåta något sådant. Men framför allt är det uttryck för ett systemfel. Genom att ignorera en publik med ett osofistikerat sinne för konst åstadkommer man upprörda känslor som i förlängningen skapar ett konstförakt. Det kan knappast vara syftet. Inte tjänar det konsten i alla fall.

Borde inte det övergripande uppdraget istället handla om att göra konsten njutbar? Att i en folkpedagogisk anda istället skapa förutsättningar för ett växande konstintresse? Att göra konsten lockande och sevärd? Den fria konsten skulle inte lida av detta, tvärtom.

Det konstnärliga uppdraget för konst på allmän plats behöver bara preciseras. Att verket skall förhöja upplevelsen av platsen och ge ett mervärde för förbipasserande kunde vara ett rimligt kriterium. Inte upplevas som stötande, utan ge en skönhetsupplevelse. Ett sådant uppdrag skulle vara en utmaning för de flesta konstnärer.

En verklig win-win-situation.

Att på detta sätt säkerställa konstverkets relevans i det offentliga rummet kräver förutom konstexperter att även representanter för allmänheten ingår i de kommittéer som bedömer förarbetena. Borde inte detta vara en självklarhet i den viktiga strävan att höja konstens status i allmänhetens medvetande?  

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Alla dessa filmschabloner!

♦ ♦ ♦ Jag har ibland funderat på hur många filmer jag sett under årens lopp. Det måste röra sig om mellan tio och femton tusen. Och eftersom de flesta varit amerikanska plågas man av ständigt återkommande schabloner. I varje film ändlöst bilåkande, cigarettrökande, hur en man räddar världen, korrupta poliser, seriemördare som lämnar tecken efter sig, drinkupphällande, försäkrandet att it´s gonna be allright när alla vet att det kommer att gå åt helvete. Och så vidare. Det är verkligen en industri med länge invanda stilgrepp.

Kanske den mest plågsamma schablonen är skildringen av amerikanskt familjeliv. Dessa ständiga mornar där familjefadern står med kaffekoppen i handen på väg till jobbet och stressad rutinpratar med barnen vid frukostbordet, I love you när han kysser frun på väg ut till bilen. Denna scen dras ut ordentligt i thrillers och skräckfilmer där det är viktigt att etablera en känsla av tryggt familjemys så att kontrasten till det senare eländet ska bli maximal. Scenen upprepas vid flera tillfällen och är lika tråkig varje gång.

Breaking BadMan förstår att dramaturgin kräver detta, problemet är bara att man sällan gör inslagen intressanta. De är bara transportsträckor.

Ett annat ofta förekommande inslag är duschscenen. I vissa fall är den nödvändig för handlingen, till exempel för att visa en kvinnas utsatta läge innan en våldsverkare ska slå till – och då fungerar det. Men för det mesta är duschandet bara en utfyllnad där man ser hur vattnet skvalar över huvudet. Länge – utan att tillföra något till handlingen.

Men den kanske mest meningslösa scenen är det ständiga speglandet i toalettrummet. Personen tittar sig själv i ögonen. Står kvar länge. Om det är en man petar han sig kanske i håret som om han just upptäckt misstänkt House of cardshåravfall. En annan drar ned undre ögonlocket för att titta hur det ser ut där. Kvinnor kladdar med läppstiftet. Det är som om vi beskådar en autentisk paus i själva filmandet, för spegel- och duschscenerna är oftast helt fristående från handlingen i övrigt.

En av få spegelscener som har med handlingen att göra finns i mästerverket Pulp Fiction där underhuggaren, som djupt skakad just räddat gangsterchefens kvinna från en överdos, talar med sig själv om vad han nu måste göra. I samma film visas också vad man kan göra för att få en annan schablon, bilåkandet, att bli en levande del av filmen – man förser den med en intressant dialog där två hitmen på väg till ett morduppdrag talar om skillnaden mellan olika länders benämning av Big Mac.

HomelandMen i och med streamingtjänsternas intåg (Netflix, HBO) har branschen överraskande skärpt till sig. Nu har det plötsligen ställts krav på goda manus. Och eftersom en serie publiceras i sin helhet slipper man det begränsade långfilmsformatet med inledning, mellanspel och avslut. Nu kan man göra vad som helst – bara det är bra. Och kända skådespelare strömmar till. Sopranos banade vägen för detta nya kvalitetsmedvetande redan innan streaming var ett faktum.

House of Cards är ett utmärkt exempel på det nya kvalitetsmedvetna filmandet. Här finns inga schabloner alls, utan spänstig dialog, initierad inifrånstory, utmärkt skådespeleri och överraskande vändningar. Och Breaking Bad är så stark att man måste se minst tre-fyra avsnitt varje kväll innan man kan slita sig för att få lite sömn. Och varje gång är man skakad och full av frågor. Man känner ett engagemang som aldrig med en vanlig långfilm. Homeland är ett annat exempel på denna höga klass.

Breaking Bad är dessvärre oåterkalleligt slut, men House of Cards och Homeland förbereder nya säsonger. Vi tröstar oss under tiden med Lost, även om den inte är lika bra. Vi har sett första säsongens 22 avsnitt – och det finns 6 säsonger. Det borde räcka ett tag.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Kalle Sändare – busringningens urfader

♦ ♦ ♦ Den svenska humortraditionen är mångfaldig. Från genierna Hasse & Tages exempellösa framgångar från 60-talet och framåt till dagens stand up och ironiska generation. Vi har också handfast och osofistikerad buskis liksom den närbesläktade tönthumorn i Galenskaparnas anda som varit stor länge. En sidoström är busringningen som blev känd genom gänget bakom radioprogrammet Hassan.

Kalle Sändare (Karl-Axel Ternberg)  Foto:  Anders Roth/SRFöregångaren till Hassan var  Kalle Sändare, pionjären på busringning. Då han 1965 debuterade på skivan Kalle Sändare tager ett nummer hade inspelningarna cirkulerat i innekretsar en längre tid. Hans signum var de språkliga improvisationer som ställde den uppringde överraskad och svarslös. Vi var några unga fanatiker som lyssnade på denna LP varje dag då den kom ut och lärde oss hans egendomliga uttryck och språkfel utantill som vi sedan använde oss av i våra egna samtal. Vi tröttnade aldrig på hans påhittade ord.

På debutskivan ringer han på annonser i tidningen där förutom hans ordbajsande mycket av fascinationen ligger i hur länge hans offer fortsätter samtalet i tron att de bara hört fel. Flera spår på skivan är klassiker, bland annat den där han ringer på en annons om kartonger till salu och för första gången myntar begreppet ”lejonklösa”. Samtalet har pågått en stund där han förhört sig om kvaliteten på kartongerna. Och så kommer det:

– Men att rendren också på lejonklösa.
 Vadå? 
 Lång tid tar alltså att lösa.

 Vicket då?
 Kartongerna.
 Lösa?
 Lösa, ja. De e rom inte i kanterna alltså, dom e nitade där med metallplaps.

Spåret där han ringt på annonsen ”trädfällning utföres” utvecklas till en fullständigt vansinnig konversation där den stackars annonsören tappert försöker hantera situationen. Det är Kalle som har första repliken:

– Hur lång tid tar ni för att én också på de kanske?
– Ja.
– Har ni det kanske tidigare eller?
– Vadå?
– Om ni har sett det tidigare ute vid skogen när ni har varit ute på dylika arbetstillfällen?
– Ja, ja, där har jag gått många gånger.
– På trädfällning?
– Ja, det har jag gjort många år, ja.
– E det så jämt längs nästan nere vid så att säga strax ovanför stubbhöjden på stammen? Har dom haft det så tidigare tro?
– Eh, ja.
– För jag har nämligen den på dessa här som jag har tänkt å så att säga få bort därifrån med en slags bank på dom va. E de fina raka träd, eller?
– Det kan man säga att dom e.
– Dom är vlinten också på kanske?
– Jaså.
– Har dom vart de?
– Men…
– Har dom haft det tidigare?
– Jag vet inte, det var så länge sen, jag har inte arbetat så…
– Dom har väl inte det tidigare va? Men det är ju så längesen.
– Det har dom gjort, ja.
– Har dom gjort det?
– Men nu, jag vet inte hur de e nu…
– Dom har inte vart som en bildar?
– Vadå?
– Finns det en möjlighet till det uppe i stammen på dom?
– Eh… Det är mest fur.
– Ja, är det fur?

Detta är bara en del av en längre utfrågning av trädfällaren som till slut ändå anar ugglor i mossen. Avslutningsvis har vi annonsen ”Batterist sökes till dans- och poporkester” där en oengagerad kvinna svarar för sin sons räkning. Kalle Sändare erbjuder sina tjänster:

– Ja e batterist.
– Jaha.
– Ni vet inte, va e de för nån slags dansmusik som spelas?
– Vasa?
– Dansmusik som spelas?
– Ja de e la både gammalt och modernt.
– Modernt exempelvis, de tycker jag e väl ganska dåligt, e de inte det?
– Ja ja vet inte det.
– Varenne också dandera landed?
– Vasa?
– Målen också kanske.
– Vasa?
– Nera.
– ?
– Nera heter jag
– Jaså.
– Joschuns Nera, ungersk titel.
– Jaha.
– Prov på de, går de bra? Jag har en hel del prover att sända över, teckningar på det. Virvlar.
– Jaha.
– En vacker virvel, den e väl en förti gånger tretti. Pastellblå färg.
– Jaha.
– Jag e duktig har dom sagt i betyget från Statens Batteriskola.
– Jaha.
– Jag fick AB+ för ett break.
– Oj.

Kalle Sändare, eller Karl-Axel Thernberg som var hans riktiga namn, dog 2008. Han hade då gett ut ett antal lp-skivor, bl a en där han busar med kändisar. Alla skivorna är bra, men undertecknads favorit är ändå debutskivan trots dess sämre ljudkvalitet. Grabbarna bakom radioprogrammet Hassan utvecklade Kalle Sändares tradition längre. Många skulle kanske säga att de var mer lättillgängligare och kanske till och med roligare, men för en av dem, den sedermera berömda tv-personligheten Kristian Luuk, är det inget snack: ”Kalle Sändare är kungen”.

Dialogerna finns numera på Spotify. Från Kalle Sändares hemsida har vi tagit denna lilla sluttrudelutt:

Nu hoppar laxen
Nu blommar häggen
Nu lyfter taxen
sitt ben mot väggen
Nu hoppar taxen
Nu blommar väggen
Nu lyfter taxen
sitt ben mot häggen
Nu hoppar väggen
Nu blommar taxen
Nu lyfter häggen
sitt ben mot laxen

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)