Då Robygge var Sveriges mest missförstådda namn

♦ ♦ ♦ Då den växande skaran av studenter på Rudolf Steinerseminariet i slutet av 60-talet började fråga efter antroposofiska produkter, började Urban Forsén köpa in de vanligaste Weleda- och Stockmarprodukterna som han förvarade i en garderob. När folk ville ha en tandkräm eller lite färg sa man till Urban som då öppnade garderoben.

Försäljningen ökade och snart var det uppenbart att hanteringen måste formaliseras till en regelrätt affär. 1972 grundades därför Robygge i stiftelseform. Namnet är ett dialektalt småländskt uttryck för egentillverkad leksak, hemslöjd helt enkelt. Men varför då ge den nystartade affären i Järna ett sånt namn?

Robyggehuset i Järna

Robyggehuset i Järna

Anledningen var att Arne Klingborg på 40-talet slöjdat fiskar av trä som han målat och sålt till Svenskt Tenn för att dryga ut den knappa konstnärslönen. Detta konsthantverk kallade gode vännen och smålänningen Karl Engqvist för robygge (Karl hade grundat Kristet Samfund, nuvarande Kristensamfundet). Grundarna tyckte därför att Robygge skulle vara ett lämpligt namn på affären. Stiftelsen Robygge.

Affärsidén var att tillhandahålla antroposofiska produkter helt enkelt, kanske i första hand antroposofisk litteratur. Men namnet! Hade grundarna vetat vilka problem detta okända namn skulle innebära hade de kanske valt något annat.

Svårigheten att uppfatta namnet yttrade sig främst i att man alltid fick upprepa det, i värsta fall bokstavera det. Folk trodde att de hört fel. Så var det hela tiden. Då jag värvades av Urban för att ansvara för postorderhanteringen på Robygge blev vidden av svårigheterna med detta aviga namn tydligt. Förfärande tydligt. Till slut gjorde vi en lista på alla missförstånd.

Att brev och försändelser till affären adresserats till Robygget eller Robyggen var knappast förvånande. Avsändarna trodde naturligtvis att det var en byggfirma. Säkert också de som skrivit Riksbygge, Stiftelsen Bygg och Råbygge. Är inte råbygge begreppet för ”grundskelettet” i ett bygge? Råbyggelaget kändes därför följdriktigt, liksom Stiftelsen Robyggarna. Vi var ju i byggbranschen trodde man. Därför var inte heller namnet Brobygge svårt att förstå logiken i, bara mer specialiserat liksom.

Robygge 2Sen hade vi försändelser med adresser som kunde härledas till enkla hörfel som till exempel Rodbygge, Robuggfe, Robjgge, Roboge, Röbygge, Roggeby, Robrugge, Stiftelsen Ro, Robbye, Robyegge, Pobygge, Firma Rosygge, Rygbye, Robyggen och Robyggo. Den självklara favoriten var här Rovbygge.

Direkta missförstånd listade vi också. Robergahemmets bokförlag var uppenbarligen en sammanblandning av Solbergahemmets läkepedagogiska institut och något av de antroposofiska bokförlagen. Robyggehemmet var en variant på detta. Siifielsen Robygge får anses vara en från utlandet kommande försändelse. Men själva namnet var ju rätt uppfattat. Den verkliga höjdaren Stiftelsen Rudolf kunde ha varit namnet på vilken som helst av våra verksamheter. Rudolf Robygge var inte dåligt det heller, även om man vid det här laget började undra om folk drev med oss.

Försändelserna till Robigge BockimportStüstelsen Robigge och Roby Buchhandlung var säkert från tyska bokförlag i början, liksom Rohygge Verkstädet och Herrn Robygge. Varianten från ett engelskt bokförlag blev Mr Robygge. Då affären flyttade in i det nya Robyggehuset var det inte så konstigt att man trodde affären hette Robingehuset eller Roby Huset.

Sist hade vi resultatet från svårartade hörfel som Rorbrygga och Roewygge där Tobgge nog får anses ta priset.

I takt med att firman efter hand blev mera känd försvann missförstånden. Idag är Robygge för många ett självklart begrepp. Men som sagt, vägen dit var lång.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hur mycket av storhetstiden i Järna var ett resultat av inre skolning?

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Jag har översinnliga upplevelser

♦ ♦ ♦ Många antroposofer har grubblat över Rudolf Steiners uttalande om att alla människor har översinnliga upplevelser. Utan att de vet om det. Vad kan det vara? Tänkandet förstås. Att det är en översinnlig aktivitet är vi alla överens om. Det är ju inte kroppsbundet, det är non local som NDU-forskare brukar säga. Men i övrigt, vad är det vi upplever i det dagliga som har en översinnlig kvalitet?

Känslor naturligtvis. Och vilja. Men dessa yttringar förlorar sig liksom tänkandet i krassa vetenskapliga förklaringsmodeller som stör ett förutsättningslöst kunskapande. Dock finns en upplevelsevärld vi alla erfar dagligdags utan att vi funderar över det och som ständigt färgar vår vardag. Helt befriat från beskäftiga vetenskapliga teorier.

Nämligen stämningar.

Stämningen utgör en sorts sinnestillstånd där man känner en svårdefinierbar atmosfär. Ofta upplever man det på en plats, i en film, i ett landskap, vid en solnedgång. Men kanske mest koncentrerat i drömmen där stämningen inte bara ger färg åt ett skeende – det är stämningen som är budskapet. Detta blir tydligt då man ska återberätta drömmen och man märker att skeendet bara är en del. Innebörden är tydlig i drömmen, men efteråt är man oförmögen att riktigt förstå den, än mindre berätta om den för andra.

Hur beskriver man en stämning?

Just svårigheten att sätta ord på upplevelsen påminner om uttalanden från Steiner och andra klarseende som säger att det är nästan omöjligt att sätta ord på översinnliga upplevelser. Man får ge en beskrivning som är starkt reducerad där viktiga kvalitéer gått förlorade.

Såvitt jag vet finns inga vetenskapliga förklaringsmodeller på vad en stämning är. Inte tror jag heller Darwin placerat in fenomenet i sin evolutionsteori. Vad skulle en stämning tjäna för syfte i kampen för tillvaron?

En stämning är en känslomässig sammanfattning av en kvalitetsupplevelse. Som uppstår av sig själv då man befinner sig på en plats eller då man tänker över en period i sitt liv.

Alla har väl upplevt hur starkt det är att besöka platserna man lekt på som barn. Spontant uppstår en sorts övergripande känslostämning kännetecknande för perioden. Också när man tänker tillbaka på sitt liv blir skillnaden tydlig mellan varje tidsperiods egenart. Men även om vardagen är fylld av olika stämningsupplevelser upplever man den tidsperiod man just befinner sig i som något undflyende. Den går inte att sammanfatta ännu. Den pågående tidsstämningen är man blind för.

Hur ljuset faller på ett underlag spelar en stor roll för en stämning. De olika ljusdagrarna som uppstår då moln är belysta av en nedgående sol kan ge en svårförklarlig lyckoupplevelse av ett upphöjt immateriellt tillstånd som inte liknar något jordiskt. Det känns som en sorts erinring från en annan värld som egendomligt nog känns bekant.

Liknande upplevelser kan komma på promenad då ett speciellt ljusförhållande på en plats plötsligt ger en innehållsmättad känsla av igenkännande som är obegriplig. Det är inte platsen man känner igen utan stämningen som uppstår av hur ljuset faller. Hur kan man känna igen något man inte vet vad det är? Det hela är över på några sekunder. Trots att jag tvärbromsar och försöker stanna kvar i upplevelsen står jag bara där och fånstirrar.

Upplevelsen av stämningar grundar sig inte i ett förnuftsmässigt resonemang. Det är att känslomässigt erfara närvaron av själva essensen i något påtagligt icke-materiellt.

Att beteckna detta som en översinnlig upplevelse känns därför inte särskilt djärvt. Vilket leder till den självklara konklusionen att jag har översinnliga upplevelser. Varje dag. Precis som du.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Fyra anledningar att inte kalla sig feminist

♦ ♦ ♦ Att komma ut som bekännande feminist har idag blivit så vanligt att de som inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring, eller som författaren och journalisten Katarina Wennstam formulerar det i en krönika i SvD:

»2014 framstår det som så urbota korkat och otidsenligt att inte vara feminist. Som att man sitter och klipper med ögonen i mörkret inne i en grotta så långt från den verklighet som alla mammor, döttrar, mormödrar och systrar lever i.«

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam

Att jag vägrar kalla mig feminist gör jag av goda skäl. Wennstam sätter likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Som om det vore samma sak. Hon menar att om du inte är feminist är du emot jämställdhet mellan könen. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan.

Att flertalet feminister verkar ovetande om denna feltolkning är det mindre problemet. Man kanske inte tycker distinktionen är så kinkig i en rörelse som kämpar för kvinnans rättigheter. Det är därför inte heller den tyngst vägande orsaken till att jag aldrig skulle kalla mig feminist. Det finns större problem för oss som vägrar kalla oss feminister. Eller närmare bestämt fyra.

1. Mannen är kvinnans motståndare 

Vill du ha status som feminist kan du inte bara stanna vid åsikten att kvinnan bör vara mannens jämlike – du måste se honom som en motståndare. Även om en del feminister inte ser det så ligger det implicit i hela den feministiska rörelsens attityd. Du förväntas bekämpa allt du tycker är fel i hans beteende, synsätt, privilegier och sätt att förhålla sig. Det är det viktiga. Feminismen är i första hand en intresseförening för kvinnor men har med åren utvecklats till en aggressiv kampideologi där män betraktas som orsak till det mesta som är dåligt i världen.

Nu vet ju var och en – även feminister – att detta inte är en sanning i vanlig mening. Det är i bästa fall en grov överdrift gränsande till ren lögn. Men i sin tendensiösa avsikt tjänar denna hållning ett högre syfte – att tydliggöra kvinnornas långvariga underläge. Och en feminist blygs inte tillstå att det också ligger en klar revanschlusta och inte så lite hämndinstinkt bakom. Liksom att trendkänsliga manliga feminister i sin tur upplever ett betydande skuldkomplex. Deras feministiska engagemang är en form av senkommen botgörelse.

Att manipulera sanningen har därför blivit själva utgångspunkten för feminismen, vilket gjort den till överdrifternas och förvanskningarnas ideologi.

2. Feminismen demoniserar män

Alla krig börjar med en demonisering av motståndaren där lögn och överdrifter är en förutsättning för att vinna över tvehågsna. Detta visar exemplet Putins agerande i Ukraina. I den feministiska ideologin gäller därför att etablera uppfattningen att mannen – det vill säga alla män – är ett problem. Uttalandet ”män är djur” av en militant feminist har redan blivit klassiskt. Lögnen att mannen till sin natur är ond är själva grundbulten inom feminismen.

Exemplen på demoniseringen av män är flera. För ett par år sedan menade en kvällstidning att ”alla män” är skyldiga till den brutala våldtäkten i Steubenville i USA, en teater i Stockholm satte upp SCUM-manifestet av manshataren Valerie Solana som uppmanar till lemlästning av män, och norska och svenska radikalfeminister föreslog i en skrivelse till den norska regeringen att kriminalisera det de kallade för ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, för att ta några exempel.

3. Omdefiniering av könsbegreppet

Feminismen har lanserat ett begrepp – könsmaktsordning – som betyder att män innehar makten i familj och samhälle, vilket innebär att ägandet fördelas så att kvinnor får en mindre andel och att deras insatser och egenskaper nedvärderas. Men det är inte bara kvinnan som är förtryckt, de sexuella minoriteterna är det i ännu högre utsträckning. Att uppvärdera HBTQ-personers status är en nödvändighet i en modern demokrati och har därför ett brett stöd.

Denna analys känns invändningsfri. Men feministerna driver frågan längre, och nu blir det komplicerat.

GenusvetenskapMan vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. De har till och med lanserat begreppet genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion. Det vill säga en föreställning att känslan av könstillhörighet inte alltid stämmer med den fysiska verkligheten. Många män känner sig som kvinnor och tvärtom och könsbyten är numera ingen ovanlighet. Tanken är att det borde vara upp till var och en att kalla sig vad man vill. Könet är det man vill att det ska vara.

Denna hållning hos en minoritet kan möjligtvis på sikt accepteras av en majoritet. För att hjälpa till har de feministiska genusteoretikerna därför lanserat en teori som är illa underbyggd. Om könet är en konstruktion måste det innebära att könsrollsmönstret präglas i barndomen av föräldrar och omgivning, säger de. Könsidentiteten är därför inte biologiskt utan kulturellt betingad. Man uttalar därför som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Könstillhörigheten är inlärd.

Genusvetenskapen anser därför att man bör behandla barn könsneutralt. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. På vissa håll har detta drivits långt. Paulina Neuding kommenterar i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

Denna genusvetenskapliga teori tillbakavisas av en medicinsk expert. Det problematiska med genusvetenskapen är nämligen att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapliga teorier går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Men denna förmodan har inte gått att bevisa, det är bara en idé grundad i en ideologi.

Detta visades med önskvärd tydlighet i en norsk tv-dokumentär. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv.

Att genusvetenskapen är oseriös är naturligtvis pinsamt – inte minst för feminismens rykte. Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Trots att man haft lång tid att utveckla sig på är dagens feminism paradoxalt nog en omogen rörelse.

4. Feminismens svek mot muslimska kvinnor 

Feminismen vill tydliggöra och bekämpa patriarkatet. Detta är säkert en viktig uppgift, men det märkliga är att de struntar i de patriarkala mönstren i stora delar av islam och andra hederskulturer – både utomlands och nationellt. Detta är tragiskt men framför allt obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara.

Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Denna hållning är oförlåtlig och en stor black om foten för en seriös feminism.

Ayaan Hirsi Ali

Ayaan Hirsi Ali

Den muslimska kvinnorättskämpen Ayaan Hirsi Ali uppmanar oss att utmana och bekämpa den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

»Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.«

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Feminismen uppfattas idag bara som ett namn på jämställdhet mellan könen. Det är okunnigt. Man borde ta feminismen på större allvar. Det gör jag. Därför Katarina Wennstam kan jag omöjligt kalla mig feminist. Det är ett för belastat begrepp. Men jag är givetvis för kvinnans jämställdhet med mannen – det räcker gott tycker jag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.9/10 (14 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Frågeställningar som dras för femtioelfte gången på antroposofiskt årsmöte

♦ ♦ ♦ Efter att i över tre decennier varit en del av Järna-antroposofin flyttade jag och familjen för fem år sedan till Stockholm. Avståndet har givit perspektiv. När man så länge är rotad på en plats blir man hemmablind och märker inte vilken speciell jargong som råder. Men med den stora staden som utsiktspunkt känns Järna lite provinsiell. Och stillastående. Detta blir tydligt inte minst då man läser sällskapets medlemsblad där vissa frågeställningar och sätt att uttrycka sig lika gärna kunde ha uttalats för trettio år sedan.

Det är nästan spöklikt. I Forum Antroposofi nr 2 detta år rapporterar generalsekreteraren från en konferens han besökt i Goetheanum där man precis som för trettio år sedan sysselsatt sig med en numera klassisk frågeställning:

»Vad menar vi med att vara representant?«

Stora salen i Kulturhuset var i många år platsen för Antroposofiska sällskapets årsmöte. Numera avhandlas ärendena i ett mindre rum.

Stora salen i Kulturhuset var i många år platsen för Antroposofiska sällskapets årsmöte. Numera avhandlas ärendena i ett mindre rum.

Och som om läsaren aldrig hört frågan förut utvecklas den igen för femtioelfte gången. ”Hur ska vi förstå representantskapet i förhållande till antroposofin och Antroposofiska sällskapet idag? Vi hade många samtal i grupper och plenum kring den frågeställningen”, meddelar generalsekreteraren. Men som vanligt stannar han vid frågeställningen, resultatet av samtalen anses oviktigt. Antagligen för att frågan är så välbekant vid det här laget att de flesta vet svaret, vilket belyser min poäng.

I en rapport från årsmötet i samma tidning bränner man sedan av ett koppel av verkliga klassiker:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom Den fria högskolan för antroposofi? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Och hur ser relationerna ut mellan styrelsen och medlemmarna, frestas man tillägga. För under alla mina år i sammanhangen har dessa frågeställningar ständigt upprepats – och aldrig fått något svar. De har mer betraktats som en sorts pedagogisk maning till oss alla att själva söka svaren. Idag kan jag mer krasst konstatera att det är illa att man fortfarande inte känner till hur dessa relationer fungerar. Eller om de alls existerar. Vilken annan förening har denna typ av problem? Ett annat väldigt typiskt sätt att uttrycka något som först låter fint, men vid närmare granskning framstår som en tom retorisk tankefigur:

»Hur får vi vår värme här på mötet att nå till alla medlemmar i Sverige, så att antroposofin blir en levande gemenskap över hela landet, i hela den antroposofiska periferin?«

Det är ju ingen som tror att denna fråga får ett svar, än mindre följas upp av ett åtgärdspaket. Det ska mer uppfattas som ”en tanke att bära med sig”, som man brukar säga i Järna. Formuleringen ”vår värme här på mötet” låter som om församlingen är förenad i en kärleksfull innerlighet, vilket aldrig varit fallet under mina år i Järna. Årsmötet brukar snarast präglas av ett ängsligt fumlande med byråkratiska rutiner inför en uttråkad församling där majoriteten redan bestämt sig att avvika vid lunchpausen.

En liknande till intet förpliktande formulering är ”vi föreslog styrelsen att träffa medlemmarna mer och engagera dem i arbetet”. Hur då? Ska man knacka dörr hos ett antal medlemmar och be dem säga upp sina ordinarie arbeten och börja i en antroposofisk verksamhet? Naturligtvis inte. Det är bara Järna-jargong. Det hör till livet i Järna att uttala artiga välvilligheter som saknar verklighetsförankring.

Därför blir man överraskad då plötsligt protokollföraren undslipper sig en önskan om att styrelsen borde komma med en ”långsiktig tanke” med Antroposofiska sällskapet. För oss gamla ringrävar är detta en ovanlig indiskretion. Och inte nog med det: ”Vi behöver bli tydligare med vad vi står för som antroposofiskt sällskap!” Här verkar anden ha släppts ur flaskan: ”Vi är väldigt frihetliga med tolkningen av vad vi menar med antroposofi. Följden av det är att antroposofi kan vara nästan vad som helst.”

En van årsmötesdeltagare är visserligen skakad av denna uppriktighet, speciellt som antroposofins otydliga identitet var en central punkt i förra krönikan. Men lugn gott folk, liknande obehärskade yttringar får aldrig några praktiska konsekvenser. De försvinner in i den sedvanliga dimman av likgiltighet och glömska. Eller för att uttrycka det lite mer direkt: Styrelsen slänger förslagen direkt i papperskorgen. Och lugnet blir snart återställt, var så säker. Här blir inga ändringsförslag långlivade.

Men kanske är något ändå på gång då en avgående styrelseledamot helt frankt bekänner att styrelsen ”har haft en ödesdiger svaghet”:

»Vi har tagit allt för lätt på självkritiska tillbakablickar på händelser och genomförda initiativ. Även kritik utifrån har på ett skickligt sätt fallit tillbaka på kritikerna själva och visade till slut att han eller hon var ofullkomlig. Konfliktmöjligheter har ”lotsats” bort.«

Ord och inga visor! Här får kanske även Mummels kritiska krönikor något av en postum upprättelse. Eller är jag helt ute och cyklar? I vilket fall är denna bekännelse det vi kritiker får nöja oss med. Så länge. Vi får se det som ett första steg till…ja, jag vet inte, en förändring höll jag på att säga. Men så naiv kan man ju inte vara. Så enkelt är det ju inte. Jag vill bara till sist ge er den avgående styrelsemedlemmens slutkläm – och här fläskar hon på ordentligt:

»Oförmåga till konstruktiv självkritik, rädsla för kritik utifrån tillsammans med en djup konflikträdsla har hindrat den värmeutveckling som är en förutsättning för framtidens substansbildning och mognad i vår gemenskap. Gemenskapen bildas nämligen inte genom att referera till Rudolf Steiners ord. Den bildas ur modet att bege sig på väg.«

Där har vi ett annat sätt att uttrycka stillaståendet, och på köpet bjuder vi på en äkta Järna-antroposofism – framtidens substansbildning. En liten exklusivitet i sig själv, begriplig bara för Järnabor.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Nystartad tankesmedja försöker sammanfatta antroposofin

♦ ♦ ♦ Trogna läsare minns kanske Mummel i köns artikel för tre år sedan med förslag att Antroposofiska sällskapet skulle upprätta en tankesmedja centralt för den antroposofiska rörelsen i världen. Detta för att vitalisera en stagnerande rörelse och ånyo placera den in i samhällsdebatten. Uppdraget är inte orealistiskt. Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Problemet är att detta aldrig lett till förändringsimpulser.

Förekomsten av en tankesmedja skulle därför ge mer tyngd då själva uppdraget i första hand skulle vara att ta fram idéer för en förnyelse av Sällskapet och Högskolan. 

Och här finns saker att åtgärda, inte minst antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet som är ett gammalt problem. Egenarten måste bli tydligt formulerad så att antroposofin kan få en plats i människors föreställningsvärld och inte som nu uppfattas som svårbegriplig och vag. Detta är av stor vikt för den antroposofiska rörelsens representation i samhället.

En värdegrund borde också utarbetas för att ytterligare tydliggöra allmänna antroposofiska förhållningssätt. Det vikande medlemsantalet och den höga medlemsavgiften, vidareutveckling av Högskolan och en modernisering av grupparbetet är andra frågeställningar som anmäler sig.

Man kan tycka att dessa förslag är naiva i ett läge där få inom rörelsen ens uppfattat problemen, något som undertecknad snart insåg. Jag skulle därför i dagsläget inte hoppas på någon förändringsvilja, bristen på självsyn inom rörelsen är alltför uppenbar. Vilket inte hindrar att ett lovvärt initiativ sen en tid uppenbarat sig. Jag tänker på Trialog Tankesmedja.

Pär GranstedtTill skillnad från förslaget från tre år sedan som förutsatte en internationell bas är Trialog enbart en svensk angelägenhet. Och intentionen syftar knappast till en förnyelse, snarare till en konsolidering och sammanfattning av vad som redan uppnåtts. Men seriositeten går inte att ta miste på eftersom man utsett Pär Granstedt som ordförande. Med ett förflutet som högt uppsatt politiker inom centern (utrikespolitisk rådgivare till Karin Söder) har han erfarenhet av hur man omsätter idéer i praktisk handling.

Att ändamålet för Trialog är ”att erbjuda ett forum för idéutveckling och samtal om samhälle, vetenskap och kultur utifrån en tregrenad samhällsanalys” kan kännas gammaldags – Steiners tregreningsmodell var säkert relevant då den lanserades, men har efter snart hundra år alltmer fått karaktär av orealistisk utopi. Icke desto mindre verkar ambitionerna bitvis överraskande ambitiösa.

Även om innehållet i de hittills publicerade artiklarna på hemsidan innehåller både högt och lågt verkar tyngdpunkten ligga på kunskapsteoretiska betraktelser där Pär Granstedt inleder med en utmärkt sammanfattning av Rudolf Steiners kunskapsteori. Här finns fler bra formuleringar:

»Den antroposofiska uppfattningen ansluter till synsättet att
världens uppbyggnad och naturlagarna är uttryck för en intention som går
utöver sinnevärlden. Sinnevärlden präglas av naturlagar och kausalitet, men
människan är unik bland sinnevärldens företeelser genom att inte bara ha vad
man kan kalla en reaktiv utan också en kreativ, självständig och fri vilja.«

Även om tonen är modern dras intrycket ned av gamla obearbetade antroposofismer som ”andevetenskap” och ”den Fria Högskolan för Andevetenskap”, men annars är vissa sammanfattningar lysande:

»Enligt Steiners uppfattning står människan liksom andra
varelser i en utvecklingsprocess, en evolution. Inkarnationen är nödvändig för
att människan skall kunna göra vissa erfarenheter som förutsätter den
begränsning av upplevelseförmågan som inkarnationen medför. Begreppet
”livets skola” är konkret realitet i Steiners andliga evolutionslära.«

TrialogDen traditionella bristen på självsyn inom rörelsen korrigeras åtminstone på en punkt i det att Granstedt konstaterar att ”under de snart 90 år som gått sedan hans (Rudolf Steiners) död kan man inte tala om några vetenskapliga genombrott på detta (andevetenskapens) område”. Mer än så kanske man inte kan begära. Men han är noga med att understryka den grundläggande skillnaden mellan den gängse världsbilden och antroposofins:

»Till skillnad från den mekanistiska naturvetenskapliga hypotesen, som
förutsätter att den avancerade funktionaliteten i världsalltet ytterst beror på
slumpen, bygger den antroposofiska hypotesen på intention. För
naturvetenskapen är själva syftet att kartlägga och beskriva hur världen är
uppbyggd och fungerar. Utmaningen som antroposofin tar sig an är att genom
en bättre förståelse av ”hur” också närma sig en förståelse av ”varför”, d v s att
identifiera intentionen och meningen i världsutvecklingen.«

Granstedts uppsats – som utgör ett kapitel i en kommande bok – är det bästa jag sett på svenska i ämnet. Författarens bror – docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt – skriver om forskning i det levande, arkitekten Eleanor Hill Edwards presenterar professor emeritus Arthur Zajoncs  kontemplativa forskning, och docenten i pedagogik Ingrid Liljeroth skriver om kunskapsteori och kunskapsbildning. För att nämna de tyngsta artiklarna.

Men frågan blir ändå vilken praktisk betydelse Trialogs ambitioner kommer att ha i samhällsdebatten. I synnerhet då man inte tagit tag i det mest grundläggande – en mer folkpedagogisk formulering av antroposofins identitet, intentioner och värdegrund. Hur kan en aldrig så skickligt formulerad kunskapsteori spela någon roll i dagens samhälle om man inte gör antroposofins egenart, syfte och positionering begriplig?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Häv hemligstämpeln på invandringspolitiken!

♦ ♦ ♦ ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skriver Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti. Sent omsider börjar nu enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal. Och politiker har inte sagt flasklock – undantagandes SD – förrän Reinfeldts vädjan häromdagen till svenska folket om solidaritet inför den ökande invandringen.

RasiststämpelAnna Dahlbergs fråga är självklar: Hur ser planeringen ut för denna omfattande invandring? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år framöver – 80 000 har nämnts för nästa år – krävs en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknar motstycke i historien – berör oss alla. Ändå får vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skriver redan för två år sedan, den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det är förvånande hur oskickligt makten hittills skött invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten har man mörkat det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – har spelat med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt har ärendet tystats ned och skambelagts. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta har stigmatiserats och deras heder ifrågasatts.

Kritik av invandringspolitiken uppfattas som kritik av invandrarna, vilket per automatik ses som främlingsfientlighet och rasism.

Argumentationen har varit undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan har det inte varit tal om, ämnet är tabubelagt.

Detta kan knappast kallas åsiktsfrihet. Och tillåts inte fri åsiktsbildning och debatt i en viktig samhällsangelägenhet är demokratin hotad.

NordiskInvandringDet krävs ingen Einstein för att räkna ut att SD:s inträde i riksdagen i mycket är ett resultat av denna mörkläggning som uppfattas som ett svek av många. Men istället för att diskutera detta skuldbeläggs all kritik av den förda invandringspolitiken. Som om kvoterna är heliga och inte kan ifrågasättas (ordet ”massinvandring” är t ex bannlyst), som om det inte existerade en integrationsproblematik. Och den nödvändiga diskussionen i ämnet omöjliggörs.

Ett uttryck för detta är den värderelativism som godkänner det mesta bara det kommer utifrån. Som DN-skribenten Lena Andersson uttrycker det:

»Anhängarna dekonstruerar (påvisar ofullkomligheter) allt på hemmaplan men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastkirurgin, heteronormativiteten, underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade västerländska normer.«

I statsmaktens informella överenskommelse med media ingår också att kriminellas invandrarbakgrund ska mörkas. Redan år 2000 skrev AB:s Yrsa Stenius om en oskriven pressetisk regel: ”När du skriver om brott, nämn aldrig – antyd inte ens – att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till”. Den höga andelen utlänningar i brottsstatistiken skulle öka främlingsfientligheten om allmänheten visste, menade man. Media döljer därför uppgifterna som vore de statshemligheter. Varför upplysa om brottslingen är invandrare, är den retoriska frågan. Svaret är självklart: varför förtiga? Det är en lika viktig upplysning som ålder, kön och yrke. Och det borde vara en självklarhet i en demokrati.

Inte minst i efterlysningar. Nyligen fick polisen i en norrländsk ort sina fiskar varma då de efterlyste två brottslingar, en med ”ett zigenskt” och en med ”ett baltiskt” utseende. Med ens fick de kritik för att de talat om ”stereotyper”. De hade brutit mot den svenska dogmen att alla är lika oavsett ursprung. Samtidigt förstår var och en att dessa särtecken var en väsentlig hjälp i sökandet. Att inte lämna dessa uppgifter skulle försvåra utredningen.

AsylsökandeFrågan är om inte mörkandet av brottslingens ursprungsland är kontraproduktivt. Folk är inte dumma, de kan räkna ut saker. För statistik som visar att cirka hälften av landets fångar har invandrarbakgrund talar sitt tydliga språk. Att man döljer detta föder bara ryktesspridning och konspirationsteorier. Som i slutändan gynnar SD.

Istället skulle detta faktum debatteras öppet som allt annat som är problematiskt i landet. Vi är ju en demokrati med åsikts- och yttrandefrihet. We are in this together. Eller? Experter kunde ge förklaringar så att vi förstår och blir delaktiga i en gemensam angelägenhet. Istället behandlas vi som barn som ska skyddas från verkligheten.

Landet har på några decennier påtagligt förändrats. Idag är runt 20 procent av befolkningen utrikes född eller inrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Inget fel i det, men med detta följer en rad konsekvenser som vi alla är berörda av.

Svenska folket borde få vara med i omdömesbildningen kring invandring och integration. Det är en för komplicerad fråga att avgöras enbart av politiker. Låt oss hoppas att Reinfeldts solidaritetsvädjande om att ”öppna våra hjärtan för flyktingarna” är en senkommen insikt om att häva hemligstämpeln på invandringspolitiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.4/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Kan man skapa en robot med både självmedvetande och jagupplevelse?

♦ ♦ ♦ Sonen som är dataexpert följer det senaste inom artificiell intelligens (AI) och försöken att åstadkomma allt mänskligare robotar. Han håller för troligt att vi med tiden kommer att få robotar som inte bara tänker utan också har ett medvetande, kan ta egna initiativ och skapa andra robotar. Detta framgick i ett samtal vi hade på vår dagliga bilresa från Bergen till Dale en försommarmorgon i Norge.

Hans far var inte lika säker och ställde en rad frågor. Är det möjligt att en robot kan komma att uppleva sig själv? Kan det vara möjligt att rent tekniskt skapa ett självmedvetande och en jagupplevelse? Kan man få en robot att ha känslor? Är detta inte just det som definierar människan? Kan man få robotar att känna empati och solidaritet? Eller blir de egoister?

Dessa frågeställningar lades ut på Vetenskap och folkbildnings facebooksida där de fick en ögonblicklig respons. Problematiken verkade vara mitt i prick för det inkom 541 kommentarer på 8 dagar, ett rekord för undertecknad. I diskussionen, som vi här återger en del av, antyds en tematik som på ytan kan verka handla om tekniska spörsmål men egentligen är en diskussion om vad det specifikt mänskliga egentligen är. Texterna är direktcitat förutom en del sammanbindande kommentarer.

Vad är mänskligt medvetande? 

Inledningsvis konstaterades att det inte finns några bra svar på vad medvetande eller intelligens är hos människor. En menade till och med att man inte kan veta att andra människor verkligen känner saker, eller ifall det bara är jag som verkligen känner. Eller som en annan uttryckte det – varför anta att människor har medvetande? De kanske bara är byggda så att de tror de har ett sådant.

Hur kan man veta att AI har mänskligt medvetande? 

Någon ifrågasatte om man över huvud taget skulle kunna avgöra om en AI är medveten. Detta kan anses besvarat av turingtestet som säger att ”om en människa konverserar med en maskin och inte kan avgöra om det är en maskin eller människa, uppfylls kriteriet för mänsklig intelligens”.

AI bara en teknisk fråga eftersom människan är en biologisk maskin

Sen var det många som liksom min son var övertygade att det bara var en teknisk fråga att skapa ett människoliknande medvetande hos en robot, ”medvetandet är endast ett tillräckligt komplext system som kör”. The human brain projekt har nyligen fått ett antal miljarder för att i slutändan simulera en mänsklig hjärna inom 10 år.

Artificial intelligence 2Men hallå, säger en sann reduktionist, artificiell intelligens är visst möjligt att uppnå av den enkla anledning att det redan skett. Vi är ingenting annat än biologiska maskiner och vårt medvetande är ett resultat av tillräcklig komplexitet och förmågan att representera sig själv i den omvärldsmodell som den bygger upp med hjälp av sina sensorer. Hänvisningar till en unik ”själ” ser jag som antingen ett sätt att förminska vad vi faktiskt är kapabla till eller ett sätt att kraftigt förenkla vad man själv inte kan förklara bättre.

Det sker inget magiskt i människor. Vårt tänkande är en massa beräkningar utifrån tillgänglig information, något som vi blir allt bättre på att skapa ”maskiner” för att utföra. Vad är det som faktiskt sker i människan som skulle vara tekniskt omöjligt att skapa en motsvarighet till? Vi är mer banala än de flesta tror. Om vi inte kan förklara vad som skiljer det specifikt mänskliga från vad som kommer att gå att skapa i ”maskiner” rent tekniskt är vi principiellt inte närmre att beskriva verkligheten än de som förklarar allt med att det skulle vara guds vilja eller verk. Kan vi inte skapa AI jämförbar med människan befinner vi oss i en värld lik den en religion beskriver, med övernaturliga krafter.

En kommentar: Uttalandet att vi är ”mer banala än de flesta tror” är en genial sammanfattning av den reduktionistiska synen på människan. Men att se människan som bara en maskin – är inte det en förhastad slutsats? För i dag framstår hon ju för de flesta som oändligt mycket mer, oavsett om man anser att hon har en själ eller inte. Att idag reducera människan till en banalitet känns bara okunnigt. Denna uppfattning bryter inte bara mot den vanliga uppfattningen att människan är något mycket större än vi tror, uttalandet att om människan inte själv kan skapa en ”människomaskin” befinner vi oss i en övernaturlig värld, känns både paradoxalt och motsägelsefullt.

Men, invänder en – ett problem med artificiella intelligenta medvetanden är att de inte uppkommit genom evolution under förutsättningar liknande våra, så de skulle kunna ta sig väldigt annorlunda former än oss och andra flocklevande däggdjur. Flockdjur verkar ha många likheter, typ empati, kommunikation och sånt. Det kan man inte utan vidare förvänta sig av en artificiell varelse. Intelligens är nog inget man kodar fram utan något man bygger ett frö till. Det svåra är att komma på hur intelligensen ska växa fram i datorn, menar en annan. Man måste skapa strukturer som fungerar på samma sätt som nervceller, och som lär sig på samma sätt som djur (och människor) gör.

artificial_intelligence (1)Datorer skiljer på minne och processor och har massiva minnessystem men bara några tiotal processorer, medan biologiska system inte förefaller skilja på processor och minne, och utgör massivt parallella system, med enorma mängder mycket primitiva kombinerade process- och minnesenheter. Den maskinen måste ha en radikalt annorlunda uppbyggnad än vad de robotar har som idag byggs, så annorlunda att det rimligen blir nåt annat, så annorlunda att vi skulle tveka att se dagens maskiner som annat än forskning om detaljer.

Men om man inte kan skriva ett program som blir självmedvetet, hur kan roboten då bli självmedveten? En källkod måste gå att förstå. Det är det som är poängen. En källkod som inte går att förstå är knappast någon källkod.

– Behöver man förstå källkoden till hjärncellerna för att förstå hur hjärnan fungerar? Räcker det inte att se till hjärncellernas funktion?

– Du tycks förutsätta något som såvitt jag vet ingen som försöker utveckla ”sann” AI utgår ifrån, nämligen att medvetandet per se är inprogrammerat i koden. Jag, som tror att det är möjligt att utveckla en ”sann” AI, utgår från att koden kodar för den underläggande strukturen, men att medvetandet ligger i strukturen. Det är hjärnans funktion som ska återskapas och därefter måste AI:n sättas i en inlärningsfas, precis som vi djur behöver interagera med omgivningen för att utveckla sinnet. Att skriva en AI-kod med de språk vi har i dagsläget är omöjligt då det skulle kräva miljoner om inte miljarder rader med kod. Vilket leder oss till slutsatsen att det vi behöver är en maskin som kan lära sig själv saker och utvecklas.

Måste man programmera AI med en moralkod?

Killen som skapat elbilen Tesla ska nu ge sig in i AI för att förhindra det som kan bli dåligt. Vilket jag tolkar som att möjligheterna att skapa medvetna maskiner inte nödvändigtvis gör dem ”goda” om man inte sätter in åtgärder för det.

En AI med självmedvetande måste kunna konstruera om sin egen källkod så att dess självbild stämmer överens med dess styrkod. Haken blir att det någonstans behövs en grundläggande moral så att inte systemet råkar i självsvängning eller kaos. Allt levande har någon typ av moralkod muterad och nedärvd. Känslor är signaler som visar på differensen mellan upplevd situation och moraliskt ideal. Utan styrning och mål fungerar inget system. Självmedvetande är en kontrollfunktion i ett system som även det behöver någon form av styrning, alternativt att

AIn själv konstruerar en egen agenda. Jag antar att det är just det som kan vara det skrämmande för folk när vi talar om AI med egen intelligens. Att kunna vinna i schack är en sak men om AIn skapar sig en egen agenda, en egen moralkod, vars värderingar om vad som är bra och dåligt, gott eller ont, skiljer sig från våra mänskliga värderingar, det är då det är viktigt att veta vart avstängningsknappen sitter.

Kan AI ha känslor?

Ja, robotar kommer i framtiden ha ett självmedvetande och känslor. Precis som vi kan se det hos andra människor och djur. Det är också det som är det kluriga. Självmedvetande och känslor är mest intressanta i just interaktion med andra människor, ja kanske är en förutsättning för det.

AIMan kan programmera datorer till att imitera mänskligt beteende, i framtiden sannolikt så att det är extremt svårt att skilja den från en verklig människa. Inklusive imiterade känsloresponser. Men betyder det att den därmed blir mänsklig, att den faktiskt KÄNNER smärta eller kärlek, eller handlar det fortfarande bara om en komplex programmering?

– Jag tror att de är fullt möjligt att få datorer att känna känslor på samma sätt som vi gör. Fattar inte varför det skulle vara ett problem ens.

Skulle en dator kunna vara empatisk i förhållande till en människa? Förutsätter inte empati i grunden biologisk likhet? Empati är ju i grund och botten förmåga att sätta sig in i en annan varelses plats, och bygger nånstans på att man kan föreställa sig en annan persons känslor. En maskin med en helt annan typ av kropp, kan den känna hur det känns att slå sig på tummen?

Kan AI skapa bättre maskiner ur eget initiativ?

Teknologisk singularitet beskrivs normalt som det tillfälle då maskiner kan skapa bättre maskiner själva än vad de kan om vi hjälper till. Från det ögonblicket kan vi inte längre med lätthet förutsäga framtiden över någon längre period (å andra sidan, kan vi det nu?). Vi bör troligen vara försiktigare ju närmare denna punkt vi kommer.

Det är heller inte trivialt att förhålla sig till ”kroppen” som kan vara en robotliknande tingest, eller bara en samling kameror och kontroller i ett hus kopplade till ett lokalt AI eller helt kroppslöst. Vilken typ av varelse som skapas kommer troligen att vara helt beroende av detta. 

Vad behöver vi AI för?

Problemlösning är i grund och botten en massa beräkningar utifrån tillgänglig information, något som datorer än så länge huvudsakligen är bättre på än oss när det gäller saker som är enkla att beskriva matematiskt. När datorerna/robotarna blir snabbare och får fler och bättre sensorer, blir bättre på att sortera och behandla information kommer de att bli bättre än oss på all problemlösning.

Jag tror visst att man kan använda robotar inom t ex äldrevården (finns redan försök i Japan) men dom kommer aldrig att kunna vara fullständiga ersättare för människor så länge dom inte tänker och känner som vi gör, och jag tror faktiskt inte att vi skulle nöja oss med robotar som sällskap heller. Jag tror att maskiner kommer att kunna tänka och vara medvetna, troligen mer än vad vi är. Kommer de att vara människor? Nej. Vi kommer inte att skapa våra likar, utan något annorlunda.

Tänk om man designar artificiella varelser som njuter av att vara slavar? Jag tycker det skulle kännas lite suspekt, men det är inte uppenbart omoraliskt utifrån någon vettig moralteori. Med gällande rättigheter och slaveri och sånt så är det ju inte helt enkelt.

Fri vilja är en illusion – bara ett annat ord för slump

Fri vilja är väl typ logiskt omöjligt. Finns inget experiment som som skulle kunna särskilja den från slump. Fri vilja är en illusion. Jag har väldigt svårt att få något sådant som fri vilja att passa in i någon slags verklighet alls. Fast svaret är förutbestämt av ens egenskaper och tidigare erfarenheter samt möjligen en inneboende slumpmässighet i naturen. Det är inte styrt av nån mystisk utomvärldslig kraft kallad fri vilja. Man kan göra vad man vill men man kan inte vilja vad man vill. Äkta AI kan göra allt vi kan – även uppleva och filosofera om fri vilja om den skulle vilja det. Huruvida fri vilja faktiskt existerar eller ej är ett olöst filosofiskt problem.

– Olöst? Det finns ingenstans en fri vilja skulle kunna komma ifrån. Vilket skulle argumentet för en fri vilja vara? Enda sättet att få in något sådant i världen är att inte tänka efter. Var skulle en sådan fri vilja komma ifrån? Hur skulle den fungera? Känner du till alla parametrar så vet du resultatet. Det är så enkelt. Om parametrarna är skärvor av gud eller atomer eller vad fan som helst, så får du samma resultat oavsett. Finns det en inneboende slumpmässighet i världen däremot. Då är det slump. Inte fri vilja. 

Fri vilja behövs inte alls för att lösa problem. Tvärt om. Om det finns en optimal lösning och kravet är att välja den, då finns det inget behov av fri vilja. Om flera lösningar är likvärdiga så gör slumpen samma jobb som den fria viljan. Eventuell fri vilja är inget krav för att vara funktionell. Faktiskt har jag svårt att se att vi skulle ha fri vilja som det är. Varifrån skulle den komma? Hur skulle den fungera?

Psykologi tycks motsäga att det mänskliga psyket är fritt. En studie för inte så länge sedan visade t ex att vi tänker en tanke innan vi blir medvetna om den. Om viljan skulle vara fri är den alltså fristående från medvetandet. Om vi antar att viljan är fri, skulle det vara ett hinder för att skapa samma sak med kiselbaserat liv?

Och så fortsatte det ett bra tag till. Men den uppenbara konsekvensen av att vi inte har en fri vilja togs aldrig upp. För om vi inte har en fri vilja måste våra liv vara styrda av determinism och vi kan därför inte vara ansvariga för våra handlingar. Men som en sa: ”En etisk problematik kommer att uppstå som ingen har behov av. Vi har nog med etiska problem redan.”

Men visst var det en intressant diskussion?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Umgänge med barnbarnet – mitt i Dales mäktiga bergsmassiv

 

2014-06-17 12.22.55

Under en tremånadersperiod april-juli detta år var jag sysselsatt med att hjälpa vår son Eyvind att passa hans dotter som bor med sin mamma Kristine i den lilla orten Dale, sex mil från Bergen i Norge. Mamma Kristines barnledighet var slut och Eyvind kunde bara ta ut en halvtidsledighet – det var där jag kom in. Han har ett jobb han kan sköta via dator och mobiltelefon så när han under dagen var upptagen av detta, sysselsatte jag Lilly som barnbarnet heter. Varje morgon åkte vi de sex milen från Bergen där Eyvind bor till Dale, och tillbaks igen på kvällen.

Dale är en liten ort, vackert belägen i Vaksdals kommunHordaland fylke. Den är inklämd mellan väldiga bergsmassiv som tar andan ur besökaren. Den som åker sträckan Stockholm-Bergen och passerar Dales hisnande lodräta bergväggar på vägen, vet vad jag talar om.

Den nedlagda manufakturfabriken som i 120 år tillverkade lusekoftor under namnet "Dale of Norway".
Den nedlagda manufakturfabriken som i 120 år tillverkade lusekoftor under namnet ”Dale of Norway”.

 

Orten har 1 118 invånare och är mest känd för sin textilindustri; fabriken öppnade tillverkningen av sina sedermera berömda lusekoftor 1879 och 1999 efter 120 år lades verksamheten ned, vilket var ett hårt slag för orten och kommunen. Kvar finns en fabriksförsäljning av plaggen, som fortfarande tillverkas, fast nu på annan ort.

I byns centrum står minnesstatyn över de som arbetade förr i Dales världsberömda industri.
I byns centrum står minnesstatyn över de som arbetade förr i Dales världsberömda industri.
Dales berömda lusekoftor säljs fortfarande i ett annex till den nedlagda industrin.
Dales berömda lusekoftor säljs fortfarande i ett annex till den nedlagda industrin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höjden på bergen i Dale (i Norge kallas alla berg för ”fjell”, oavsett storlek) varierar mellan 100 till 300 meter, men eftersom de är så branta upplevs de som mycket högre. Stämningen i denna lilla by är lite gammaldags som på många andra ställen i Norge. Många har till exempel efternamn efter orten Dale, kommunen Vaksdal eller närmsta orterna Stanghelle och Langhelle. På kyrkogård och brevlådor finns många exempel. I Sverige förekommer detta knappast längre.

2014-06-23 12.15.41

2014-06-20 12.12.20-2

2014-06-20 12.12.45

 

 

 

 

 

En annan egenhet är att orten har en egen skyltdesign med ett speciellt gammaldags typsnitt ingraverat i trä.

2014-05-14 15.22.05

2014-05-14 15.24.36

2014-06-20 12.53.06
Den lilla järnvägsstationen är pittoreskt placerad i bergslandskapet. Åt ena hållet åker man till den större orten Voss, åt det andra hållet ligger Bergen. Det är en enkelspårig järnväg med en nedsliten

2014-06-25 16.14.21vagnpark, men utsikten under resan är bedårande. En dag på väg till Bergen då jag löste pensionärsbiljett bad mig konduktören till min stora överraskning om legitimation. Smickrad krånglade jag fram den varpå konduktören utbrast va, är du sjutti! En bättre komplimang får man leta efter.

Vid nästa resa ignorerade konduktören mig (en annan denna gång) trots att jag varje gång hon gick förbi sökte ögonkontakt. Så jag slapp betala. Jag är säker på att det inte var avsiktligt, men mina minnen av dessa resor är avgjort angenäma.

Och huvudpersonen själv? Hon är döpt till Lilly Malena Ljungquist och är en stark personlighet. I april när jag kom fick jag se henne ta sina första steg utan stöd. Nu går hon sällan – hon springer. Precis som pappa gjorde i hennes ålder. Mamma och pappa uttalas klanderfritt, farfar blir ”wawa” och farmor (som hälsade på då och då) för ”marmor”. Hon har ett passionerat förhållande till småsten som hon kallar ”stäna” och så älskar hon att bada.

2014-05-04 15.33.16

Lilly skojar med Wawa

 

 

 

 

 

 

 

Efter lek, blöjbyte och mat är det dags för middagsvilan i barnvagnen. Då tar farfar en rejäl promenad med vagnen i de undersköna omgivningarna med de lövskogsbeklädda bergen, forsen och den intilliggande fjorden.

2014-05-13 13.42.18

2014-05-14 13.42.58

På bilden syns inte de flertalet fjällbäckar som normalt störtar ner i forsen utmed bergssidorna. Men eftersom denna varma och soliga sommar inte sett sin like sedan 1959 syntes de bara de få gånger det regnade. Här nedan har Lilly och jag just gått över gångbron över forsen. I bakgrunden skymtar husen i byn Dale.

2014-06-23 12.30.59

Men i Dale finns också uttryck för kultur. Som gammal Järnabo studsar man till då man i utkanten av centrum går förbi ett hus vars formspråk man normalt skulle tro vara ritat av antroposofarkitekten Erik Asmussen eller hans efterföljare. En annan ovanlighet i denna traditionella landsby är tavlan uppsatt på ett staffli i en villaträdgård, där även familjens bil är målad med fantasieggande motiv.

2014-06-20 11.22.30

2014-06-25 12.51.41

 

 

 

 

 

 

Konstnären, som visar sig vara värmlänning, ger mig på stående fot en ingående beskrivning på hur man tillagar en fisksoppa som enligt honom skulle vara något i hästväg. Annat som bidrar till ortens kulturliv är en magnifik bollplan vid foten av ett jätteberg.

2014-06-23 12.41.19
I övrigt sedvanlig förströelse som dansband och down hill-cykling i närbelägna Voss, och en allvarlig kör som sjunger självständighetssånger. Allt annonserat på ortens anslagstavla.

2014-07-08 07.02.02
Väl hemkomna efter promenaden vidtar lek och stoj, utforskande av bilderböckernas värld eller som här små filmer på djur som gör lustiga saker. Platsen är den bästa tänkbara – pappa Eyvinds knä.

Kvar efter denna intensiva period är tacksamheten att ha fått lära känna barnbarnet Lillys näpna och kraftfulla personlighet – och den trolska naturen som aldrig upphör att fascinera mig.

2014-06-06 15.00.53
 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofin framstår mer som en princip än en andlig utvecklingsmetod

♦ ♦ ♦ Då jag kom till Järna i mitten av 70-talet trodde jag att där fanns många andligt utvecklade, kanske till och med invigda, en förmodan jag delade med många. Mitt antagande kan idag verka naivt, men jag vet att det då var allmänt förekommande hos nytillkomna. Med tiden förstod jag bättre. Bakom min förmodan låg en djup respekt för antroposofin och  föreställningen att de som representerar den också var värdiga dess ambitioner.

Den gryende insikten att antroposofer var vanliga människor ändrade egentligen inte mitt förhållande till antroposofin, jag insåg bara att jag haft fel föreställningar om antroposoferna. Men för en del förändrade denna insikt allt.

»Jag stötte på antroposofin i dryga tjugoårsåldern och tog till mig den stenhårt. Läste nästan allt som fanns att läsa av Steiner och dem runtomkring. Sysslade med Steiners andliga övningar som skulle leda till ”klarseende”. Drog till Järna med fru och småbarn och gick på seminariet där. Mitt naiva antagande var att de som agerade som lärare i antroposofiska ämnen talade utifrån eget ”skådande”. Vad jag märkte efter hand i Järna var att ingen hade nåt mer att komma med än vad de läst i Steiners böcker. Detta gjorde mig mycket besviken och jag insåg att det bara var auktoritestro som rörelsen vilade på. Så jag lämnade det hela.«

Ovanstående är en replik på facebook från en medlem i Vetenskap och folkbildning (V&F), den förening som kanske mest av alla är kritiska till det antroposofin står för. Hans reaktion är Konstterapiutbildningensymptomatisk för ett helt annat sätt att betrakta antroposofer på. Nämligen som identiska med de antroposofiska idealen – åtminstone tills man upptäcker att så inte är fallet och dömer ut hela antroposofin som en bluff. Jag tror inte detta missförstånd är ovanligt.

Naturligtvis var hans förväntningar orealistiska – men samtidigt smickrande för antroposofin. Att tro att ett år på dåvarande allmänna linjen skulle ge axess till andligt skådande visar på ett stort förtroende för antroposofin – och en längtan till den andliga världen, varför skulle man annars flytta till Järna ett år med fru och barn? Det var läsåret 81-82 ”med Arne Klingborg och Frans Carlgren i sin krafts dagar”, skriver han. (Bilden: Deltagare i konstterapiutbildningen på Steinerseminariet)

Det är visserligen sant att antroposofin vilar på en auktoritetstro som han påstår – men intentionen med seminariet i Järna var inte att tillbedja antroposofins grundare, det var att visa på möjligheter till andlig utveckling. Även om de som lärde ut detta inte själva kommit särskilt långt på den antroposofiska skolningsvägen. Som det verkade i alla fall. De var budbärare för en väg de själva var dåliga att gå på. Och då kunde man inte göra annat än att falla tillbaka på grundarens texter.

Men om kravet på antroposoferna skulle vara att de var andligt utvecklade och med egna översinnliga upplevelser hade antroposofin inte kommit särskilt långt. Och det finns trots allt en och annan som färdats en avsevärd del av den där vägen, även om den är krångligare än man kan tro.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Inriktningen har därför från början varit att beskriva invigningen som en principiell möjlighet. Och ska man vara ärlig framstår också själva antroposofin mer som en princip än en andlig utvecklingsmetodBetecknande är att man betraktar centralgestalten i den antroposofiska världsåskådningen inte som Kristus, utan Kristusprincipen.

Det visade sig att V&F-medlemmen här ovan köpt antroposofisk litteratur på Robygge då han gick på seminariet. Han var med på speciella medicinkurser där han fick ”skaka vatten”. Han upplevde Arne Klingborg som ”en mycket karismatisk person”, och när hans fru blev deprimerad blev hon ordinerad flädersaft och eurytmi. ”Det hjälpte inte så bra”, som hans lakoniska kommentar idag lyder. Bitter återvände han till civilisationen som nybliven antroposofkritiker där han sedermera stämde in i ”Voffarnas” ständigt återkommande klagan att antroposofiska verksamheter har ”en dold agenda”.

Denna förening kräver nämligen att den antroposofiska världsåskådningen tydligt skall redovisas för allmänheten, underförstått: för då förstår folk hur konstig antroposofin är – och därmed dess verksamheter.

Men detta skulle bryta mot något grundläggande. Man kan inte gå in i en detaljbeskrivning av antroposofin då man presenterar en antroposofisk verksamhet, det skulle uppfattas som att man tar tillfället i akt att missionera för en världsåskådning. Att verksamheten bara skulle vara en fasad för det verkliga skälet – att värva själar. Och det går emot allt vad antroposofin står för. Där är nämligen A och O att lämna människor fria. Gillar folk verksamheten ska de inte belastas med föreställningar om en märklig världsåskådning. När förtroendet väckts för verksamheten kan man OM MAN ÄR INTRESSERAD titta in i vad antroposofin är. Annars går det utmärkt ändå. Det är tanken.

Att basunera ut en tydlig världsåskådningstillhörighet vid presentation av en verksamhet var också främmande för ledande antroposofer på den tiden. Jag minns tydligt hur t ex Arne Klingborg enträget framhöll detta antireligiösa förhållningssätt. Det praktiska skulle tala för sig själv. Men kom frågor svarade man naturligtvis. Det viktiga var att inte pracka på folk något de inte bett om.

Men annars måste man ju hålla med våra kritiker – visst är det synd att många antroposofer inte lever som de lär utan bara rabblar en utantilläxa.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)