Då jag levde livets glada dagar

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med "Lärkan" i Leksand.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Då jag och Solna cykelklubb gick vaktparaden

♦ ♦ ♦ I mitten på sextiotalet rådde fortfarande allmän värnplikt. Standard för värnpliktiga i armén var tio månaders tjänstgöring. När jag ryckte in 1964 blev jag placerad på I1 i Solna. Det ansågs vara ett speciellt fint regemente eftersom självaste kungen var regementschef där, en kvarleva från 1521 då regementet var ett livgarde, det vill säga fungerade som kungens livvakt. Regementet, som allmänt kallas för Svea livgarde, är världens äldsta och vi kallades för livgardister. Men vi såg aldrig kungen där. 

2015-02-25 11.57.36Först fick vi lära oss skjuta k-pist. Och göra vapenvård. Alla skulle kunna plocka isär och sätta ihop en k-pist med förbundna ögon. Sen blev det tyngre grejer. Detta var nämligen en granatgevärspluton och jag uttogs till att bli grg-skytt, vilket innebar att jag skulle släpa på ett tungt bazooka-liknande metallrör på övningarna. Även då vi cyklade.

För cykla gjorde vi ofta. Otroligt nog. Det handlade om stadiga, mörkgröna cyklar med ballongdäck som till vår förvåning var det fortskaffningsmedel vi skulle ta oss till fronten med. Det var inte för inte som regementet brukade kallas för Solna cykelklubb. För att modernisera cykelåkandet och nödtorftigt snabba upp takten fick vi draghjälp av en traktor. Vi trodde inte det var sant först. Tio-femton man höll i ett rep och tolkade, som man kallade det. Ibland ramlade någon och då ramlade alla.

På morgnarna då vi inte låg ute på övning var det uppställning. Vi fick stå i givakt medan befälet gick runt och synade att vi såg hyfsade ut, att alla knappar satt där de skulle och att vi rakat oss. Den som var orakad blev torrakad inför truppen. Det var ett klassamhälle och överheten var sällan omtyckt. En gång då en höjdare

Att gräva betraktades som en av huvuduppgifterna.

Att gräva betraktades som en av huvuduppgifterna.

vrålade ”god morgon kamrater!” till vårt kompani, som stod uppställt på kaserngården, vrålade vi tillbaka det som förväntades av oss, nämligen ”god morgon major!”. Men i bakre ledet hördes samtidigt ett annat vrål: ”God morgon träskalle!”. Majoren valde klokt nog att ignorera detta.

Excercisen hade jag inget emot. Att röra sig samordnat med 35 man är en nästan lustfylld känsla av grupptillhörighet. Det var övningarna ute i fält som var jobbiga. Ständiga förflyttningar – ofta mitt i natten – sova i tält, käka i ”snuskburk”, ha vakttjänstgörning. Men det fanns möjligheter att slippa följa med. Avresedagen inför en manöver fick många plötsligt feber och blev sjukskrivna. Knepet var att käka tandkräm, då fick man ungefär 38 grader vilket räckte. En dag. Morgonen efter transporterades man likt förbannat ut i busken.

Uppställning i modell Ä innan avfärden till slottet.

Uppställning i modell Ä innan avfärden till slottet.

Men att gå högvakt var kul. Speciellt att tåga från Armémuseum på Östermalm som medlem i den legendariska vaktparaden. Högst tillfälligt, men ändå. Vi var stiligt skrudade i uniform modell Ä med pickelhuva. Känslan när man kom på Riksbron upp mot slottet glömmer jag aldrig. Det var mäktigt. Jag var djupt gripen, den stunden var jag beredd att gå i döden för mitt land. Men jag kom snart på bättre tankar. Efter att vi inkvarterats i högvaktsflygeln gick vi tvåtimmarsvakter. Jag bevakade Lejonbacken med utsikt mot Riksdagshuset. Skarpladdat vapen. Trots att högvakten inte har någon egentlig praktisk funktion*, den är bara ceremoniell. En sorts teater. Men turisterna uppskattar den, det var ett ständigt fotograferande.

Mina insatser i det militära var om möjligt ännu mer blygsamma än de som musiker. Men till slut var det äntligen dags för ”militär utryckning civila kläder” som förkortas MUCK. Om man ska beställa bord på restaurang för en pluton som ska ha muckarskiva ska man inte säga att det är en muckarskiva. För sådana tillställningar har av begripliga skäl ett dåligt rykte. Så vi beställde 35 platser för Solna cykelklubb istället. Det var inga problem. För sent skulle de inse sitt misstag. Men vi hade roligt och jag kunde sedan återvända till livet som VP. Vanlig person.

*Det är en sanning med modifikation. Uppgiften var att också utgöra beredskapsvakt, d v s  att ta den första smällen vid händelse av ”kupp”, upplyser Michael Moorgrove, också livgardist.
På luckan. Beordrade att sy in reflexmärken i byxorna.

På luckan. Beordrade att sy in reflexmärken i byxorna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Min musikaliska karriär blev kort

♦ ♦ ♦ Få människor har blivit antroposofer i tidig ungdom. Då har man fullt upp med att upptäcka vuxenvärlden. Det är en livsperiod av upplevelser där man prövar på mycket, testar gränser, upptäcker sina begåvningar och begränsningar. Provsmakar världen. Är det ens tillrådligt att ägna sig åt avancerad esoterik i tidiga tonår? Man sysslar normalt med helt andra saker. Själv var jag inget undantag.

Sjuttonårigt popsnöre.

Sjuttonårigt popsnöre.

Som antytts tidigare började min ungdomstid 1960 med flytten från mina fosterföräldrar i Stockholm till mamma i Katrineholm där jag under några år gick i realskola. För en tidigare waldorfelev som var van att tillverka egna läromedel kändes undervisning baserad på tryckta böcker exotisk och på något sätt prefabricerad. ”Till nästa gång läser ni detta”, sa lärarinnan och markerade vad vi skulle läsa i boken. Något som andra skrivit. Det var en upplevelse att ha lärare underordnade ett fjärrstyrt system. Stat och undervisningsväsen var elefanten i klassrummet. Vi gjorde saker andra hade bestämt.

Perioden kom annars att domineras av ett passionerat intresse för popmusik och mötet med den tre år yngre Conny Söderlund som redan var en skicklig gitarrist. Han blev min gitarrlärare. Som så många andra i vår ålder startade vi snart ett band med sättningen två gitarrer, elbas och trummor enligt det koncept det engelska bandet The Shadows hade skapat.

Nånstans uppe i Norrland med vår gamla Taunus med instrumenten på taket. Senare införskaffades en mindre buss.

Nånstans uppe i Norrland med vår gamla Taunus med instrumenten på taket. Senare införskaffades en mindre buss.

Con´s Combo (efter Conny) var inget märkvärdigt band. Med undantag för Conny var vi mediokra – vilket var  vanligt i denna genre. Jag, som skötte kompgitarren, var nog sämst i bandet. Men stilen var ny, soundet häftigt och vi var det enda bandet i stan, så vi fick snart spelningar på dansbanor runt i trakten. Konkurrentbandet The Frazers i Vingåker någon mil därifrån var om möjligt ännu sämre än oss. När de lade ned verksamheten värvade vi deras sångare Nisse Lindskog, som redan hade tagit sig artistnamnet Jimmy Dee.

Con´s Combo med Sonya Ander.

Con´s Combo med Sonya Ander.

Vår repertoar var rockbaserad och i huvudsak instrumental även om hälften av låtarna var sångnummer. Det var standardformatet på den tiden. Dansband i dagens bemärkelse fanns inte ännu, på den tiden handlade det snarare om rockband som försökte spela låtar som var nödtorftigt dansanta eftersom det var en nödvändighet för att få spelningar. De band som var kvar efter några år renodlade därför stilen till det som kom att bli dagens dansband, som till exempel The Vikings (senare Vikingarna), Trio me´Bumba och Sven-Ingvars.

Affisch måste man ha med foton tagna i studio.

Affisch måste man ha med foton tagna i studio.

När vi spelade på Norrland hade vi förutom Jimmy även sångerskan Sonya Ander. För några spelningar i stockholmstrakten hade vi amerikanen Johnny Rainbow (som vi kallade ”regnbågen” rätt och slätt). Men sen kom lyftet. Som en av de första rockbanden i Sverige blev vi kontrakterade för en 14-dagarsturné i Finland. Där körde vi ihop med sångaren Vin Cardinal från Trinidad. I Finland var publiken helt oförberedd och konserterna blev ibland närmast kaotiska som jag skrivit om tidigare. Turnén var en succé. Då vi kom hem hamnade vi på lokaltidningens förstasida med rubriken Con´s Combo gick segrande fram i Österled.

Bandet upplöstes efter några år och jag kliver därmed ur musikhistorien. Min insats var mycket blygsam. Däremot blev Conny stor stjärna i Argentina av alla ställen med nytt band och egen tv-show. Efter det flyttade han åter till hemlandet och blev fast medlem av den krets musiker som turnerade i Sverige med Cornelis Vreeswijk. Cornelis kallade honom ”medborgare Söderlund”. Conny var den enda av oss som blev professionell musiker. Idag spelar han med ett dansband huvudsakligen i Sörmland.

Men plikten kallade, 1964 flyttade jag tillbaka till Stockholm för att göra lumpen. Jag var tjugo år och definitivt inte intresserad av antroposofi. Jag hade för mycket på gång. Fortsättning följer.

Affisch för Finlands-turnén med Vin Cardinal.

Affisch för Finlands-turnén med Vin Cardinal.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Att vara läst av 50 000 människor känns overkligt

♦ ♦ ♦ Vetskapen att texter man skriver läses av så många som ofattbara 50 000 är omtumlande. Sen Mummel i kön startade för fem år sedan har läsarsiffrorna ständigt ökat. De tio mest lästa krönikorna har haft mellan tio och tjugotusen läsare. I topp ligger två texter som lästs av drygt 50 000, en svindlande siffra för en gammal redaktör för antroposofernas medlemsblad som bara nådde blygsamma 1 500 läsare då det begav sig.

Man kan fråga sig vad som gjorde så många som 54 179 läsare intresserade av krönikan Då Sverige kallades fosterland och man var stolt att vara svensk. Jag tror dessvärre att det berodde på ett missförstånd. Rubrikens formulering kan uppfattas som ett försvar av nationalismen. Vilket troligtvis lockade en hel skrälldus Sverigedemokrater och nationalister. Men krönikan är i själva verket en ironisk betraktelse över den nationalism som var vanlig för hundra år sedan. De blev säkert besvikna.

Avsikten var inte att luras. Verkligen inte. Men att författa en rubrik kan vara knepigt. Den ska sammanfatta essensen av artikeln och samtidigt locka till läsning. För de flesta är den ironiska tonen tydlig i rubriken eftersom det inte är på modet att vara fosterländsk. Men en del har naturligtvis fortfarande gammaldags fosterländska ideal.

Att 50 528 klickade på Har antroposoferna förstått antroposofin?  kan däremot knappast skyllas på ett missförstånd. En omläsning av artikeln visar att rubriken håller vad den lovar. Artikeln problematiserar antroposofins motsägelsefulla framtoning och svårigheterna för antroposofer att formulera vad antroposofi är. Den är också ett första försök att summera Arne Klingborgs betydelse för den svenska antroposofin.

Det stora antalet läsare av denna krönika tyder på att Mummels röst upplevs som angelägen för antroposofer, kanske också allmänintresserade.

Nummer tre på läsartoppen har ”bara” knappt hälften så många klick. 23 486 läste De politiskt korrekta kör med dubbel bokföring. Här diskuteras tyckarelitens problematiska relativism sammanfattat i frågeställningen har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn? Relevansen i denna frågeställning 2011 då krönikan skrevs gäller fortfarande – möjligen i något mindre grad.

Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras? lästes av 22 445, vilket renderade denna krönika en fjärdeplats. Den tar upp kritiken mot waldorfpedagogiken som av antroposofer uppfattas som angrepp, men som inte sällan faktiskt kan ses som berättigad. Inte minst av de som grundar sin kritik på egna negativa erfarenheter av skolformen. Rubriken är en ordagrann formulering av Alicia Hamberg, den mest profilerade waldorfkritikern i landet. Säkert har många av hennes vänner läst texten, vilket kan förklara den höga tittarsiffran.

Mummel i kön har ofta kritiskt granskat extremfeminismen. Men eftersom feminism i allmänhet uppfattas som enbart en fråga om kvinnliga rättigheter hamnar sådana texter långt ned på vår läsartopp. Dock inte artikeln betitlad Flammans sågning av Maria Svelands bok banar väg för en feminism med ett mänskligt ansikte. Här redogörs för en kritik från vänsterhåll mot en förgrundsgestalt inom svensk extremfeminism. Att texten skrevs så tätt inpå publiceringen av den omtalade boken – och rubrikens formulering – är den rimliga förklaringen att denna krönika hamnade som nummer 5 på vår lista med sina 20 498 läsare.

Den sjätte krönikan på denna läsartopp hade rubriken ”Bakom waldorfpedagogiken ligger en systematisk indoktrinering”. Det är ett citat från den franske före detta waldorfeleven och waldorfläraren Grégoire Perras uppsats om waldorfpedagogiken som han menar är ett sätt att indoktrinera barnen i antroposofi. Detta är ju ett känt förhållningssätt hos waldorfkritiker. Krönikan lockade 13 783 läsare.

Något av en överraskning var att krönikan Hellre Kristensamfundet än den kristna trosbekännelsen placerade sig så högt som på sjunde plats med sina 12 581 läsare. Kanske upplevdes rubriken som lite sådär lagomt kontroversiell för att antroposofer skulle klicka. Annars är det väl knappast troligt att traditionellt kristna skulle intressera sig.

I väntan på döden med sprängd hälkudde och punkterat knä var den spektakulära rubriken på en krönika där undertecknad redogjorde för mitt högst privata hälsotillstånd. Tonen, som är lätt kåserande, skulle kanske inte fått placeringen 8 på listan med 12 545 läsare om inte rubriken varit så dramatisk. Men den var med sanningen överensstämmande!

Nummer nio på listan över mest lästa Mummel-krönikor berör en intressant tematik, nämligen Antroposofiska sällskapets brist på ansvar för rörelsens tillbakagång. Enskilda medlemmar förväntas vända den antroposofiska rörelsens nedgångsspiral. Inte ledningen, är rubriken som intresserade 11 911 läsare. Att en förening vars styrelse under årtionden ständigt frågat efter sina uppgifter inte heller kan ta ansvar för dem verkar lika logiskt som tragiskt.

Att krönikan Kan du tala antroposofiska? fick en tiondeplacering är inte helt överraskande. Den tar upp många av de centrala begrepp som präglar det antroposofiska språkbruket. 11 364 sökte sig till denna text, månntro i avsikt att tillägna sig begreppen för att vara orienterade i samtal med antroposofer?

Av de till dags dato 295 krönikor som publicerats på Mummel i kön rör en tredjedel antroposofiska spörsmål. Det motsvarar ursprungsintentionen. Den primära uppgiften som jag såg då jag startade i september 2009 var att lyfta upp angelägna frågeställningar bakom den officiella hållningen inom antroposofiska kretsar.

Jag kunde då inte drömma om att dessa texter skulle komma att läsas av så många människor. Och till skillnad från en tidning som läses av en eller ett par och sedan glöms når dessa krönikor ständigt nya läsare. Under den vecka sen listan gjordes har vissa poster på listan fått flera hundra nya läsare. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Vill du nå ut med ett angeläget ärende, börja blogga. Du kommer att få läsare.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

En av de ansvariga för moralpaniken kring invandringen ångrar sig

♦ ♦ ♦ ”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen. Hon var en av dem som stämplade all diskussion om invandring och integration som rasistisk och ”gynnande av mörka krafter”. Detta har pågått under flera år. Nu ångrar hon sig.

Hennes kollega på samma tidning, Anna Dahlberg, var en av de få i medie-Sverige som vågade ha en avvikande mening: ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev hon så sent som i augusti förra året, vilket vi då uppmärksammade i en krönika.

Vi har varit många som blivit tystade så fort vi ville ta upp denna samhällsfråga. Vi visste att det var beröringsskräcken med Sverigedemokraterna som låg bakom. Vi blev hånade, bespottade, ifråntagna vår heder, diskvalificerade i det offentliga samtalet och alltid tagna för att tillhöra Sverigedemokraterna. Kort sagt: demoniserade. För så är det i Sverige då den kollektiva moralpaniken slår till.

Men demoniseringen blev en självuppfyllande profetia – eftersom SD var det enda partiet som tog oron på allvar växte de vid varje val och är nu tredje största partiet i landet.

Det var uppenbart för envar att moralpaniken berodde på Sverigedemokraternas ständigt ökande opinionssiffror. Men istället för att analysera orsakerna, nämligen en utbredd oro för invandringens stora omfattning, agerade man som om partiet inte fanns. Verkligheten blev fienden. Vi visste detta, det är ingen nyhet Ann-Charlotte Marteus kommer med, det är hennes erkännande som är uppseendeväckande. Och formuleringarna varför hon ylade med vargarna.

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Idag säger hon sig ha ”samvetsångest” och att hennes hållning ”var ett moraliskt och intellektuellt nederlag”. Vi visste det, för vi konfronterades med detta varje dag. För vi var ju varken rasister eller främlingsfientliga som vi anklagades för – vårt engagemang kom ur en ansvarskänsla för ett land där de styrande inte verkade bry sig om hur många flyktingar som kom eller hur de skulle tas om hand. Det var det intrycket man fick.

Men det var inte bara det politiska etablissemanget som agerade ansvarslöst, media var deras lakejer – och en ansenlig opinion stödde tanken på obegränsad invandring. Tankefiguren var: man kan inte avvisa nödlidande. Och när det gällde integrationsfrågan var till och med förre statsministern lättsinnig då han vid en flygtur konstaterade att ”landet har gott om plats”. Vilket ingen har ifrågasatt. Den springande punkten är ju hur mycket boende som kunde ordnas. Och jobb.

Sveriges häpnadsväckande brist på ansvar har förvånat omvärlden. Men så sent som för några veckor sedan verkar förtrollningen vara bruten då flera borgerliga partier kom med olika förslag för integrationen, så nu är den debatten igång, även om regeringen som vanligt tiger som muren. Det tog flera år innan vi kom hit. Men ännu har ingen vågat ta i invandringsfrågan. Där går gränsen än så länge.

Det passar SD utmärkt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Tidigare waldorfelev kritiserar sin skola – men vill inte namnge den

»Generellt fanns det ett motstånd mot kritiskt tänkande. Om man någon gång hade invändningar mot undervisningen eller hade kritiska frågor blev lärarna ofta väldigt arga. Under låg- och mellanstadiet fanns det mycket regler kring hur man skulle klä sig. Man fick till exempel inte ha svarta kläder, man fick inte ha kläder med tryck eller text på och man fick inte ha nagellack eller smink. Dök man någon gång upp till skolan med nagellack fick man tvätta bort det direkt.«

Agnes_scott♦ ♦ ♦ Känns denna bild av waldorfskolan igen? Vilken waldorfskola gäller det, frågar ni säkert. ”Det vill jag inte svara på”, säger socionomen Agnes Scott med anledning av en intervju med henne gjord av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Intervjun grundar sig på hennes erfarenheter av att ha gått i en waldorfskola under åren 1998-2007.

Läs den. Hennes upplevelser är speciella. Kan det verkligen vara så här i en waldorfskola i dag? Om så är fallet borde skolan få svara för sig, kan man tycka. Men det vill inte Agnes Scott, ”det var ett medvetet val jag gjorde att inte nämna skolan vid namn eftersom jag tänkte att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”, säger hon i en debatt på Facebook.

Att hon i intervjun ondgör sig över det waldorfska fotbollsförbudet är i och för sig inte konstigt. Det måste erkännas. Denna antikverade kvarleva från annu dazumal är svår att förstå för de flesta. Likaså kan man känna igen beröringsskräcken till ”världen utanför”, speciellt andra skolor. Detta främlingskap är ett arv från det utanförskap waldorfrörelsen befann sig i framför allt de första decennierna. Att Agnes har svårt att förstå sig på eurytmi delar hon dessutom med många waldorfelever. Och de religiöst laddade verserna i morgonspråk och bordsböner kan ju kännas magstarkt för sekulära hardliners. Men andra av Agnes utsagor är svårare att förstå.

»Vi fick inte ha någon form av elektronik. Vi fick inte ha mobiltelefoner eller mp3-spelare i skolan. Lärarna kallade det ”maskiner” och sa att vi inte fick ha med oss ”musikmaskiner”. När vi åkte på klassresor fick vi inte heller ha med oss läsk eller serietidningar. Man fick aldrig någon förklaring till varför. Generellt så fick man ingen förklaring. Det fanns bara en massa regler och ville man veta varför reglerna fanns kändes det ofta som om lärarna inte visste vad de skulle svara. Ofta sa de att vi skulle få veta det när vi blev äldre.«

Dessutom påstår hon att elevernas egna kunskapsinhämtande inte sågs med blida ögon, liksom bristen på insikt hos lärarna om vad kreativitet innebär i det konstnärliga övandet. Detta är allvarligt, speciellt för en waldorfskola. Likaså verkar den strikta uppdelningen mellan pojkar och flickor lite udda. Sammantaget skulle dessa synpunkter vara värdefulla att ventilera med den berörda skolan. Men det vill inte Agnes Scott.

Hon vill inte nämna namnet på sin skola ”för att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”. Varför går hon då ut i en intervju på nätet? För att hon inte vill kritisera en enskild waldorfskola, hon vill kritisera waldorfpedagogiken som sådan. Annars skulle man tro att hennes skola är ett undantag, inte ett exempel på att hela waldorfsystemet är problematiskt, menar hon. I Facebookdebatten säger hon:

»Jag tror dessutom inte att det är viktigt exakt vilken skola jag gick i, problematiken ligger i Waldorfpedagogiken, den tar sig lite olika uttryck på olika skolor men det är fortfarande inte en viss skola det handlar om utan pedagogiken – Waldorf-strukturen.«

Detta är den traditionella hållningen från VoF och andra waldorfkritiker. De är systemkritiska. Waldorf och framför allt den bakomliggande antroposofin är oacceptabel i deras ögon. Därför gör Agnes i denna intervju gemensam sak med VoFs ständigt pågående kampanj mot den antroposofiska världsåskådningen. Men Agnes Scott nämner också ett annat skäl att hon avstår från att namnge sin skola.

»När jag gick på waldorfskola straffades man ganska hårt om man uttryckte kritik. Jag blev t ex hotad att sparkas ur klassen och waldorf-förespråkare jag stött på blir aggressiva när man uttrycker kritik, använder sig av personangrepp etc. Dessutom vet jag människor som uttryckt kritik mot waldorf och blivit förföljda av någon arg antroposof. Jag vill undvika det om jag kan.«

Detta är en känd hållning från waldorfkritiker. De säger sig bli mobbade av waldorfanhängarna. Man kritiserar waldorf och då någon skyndar till försvar spelar man förorättad och ägnar sig åt självömkan. Det är rätt att kritisera waldorf (även om det gränsar till förtal), men gement och ”orättvist” att få svar på tal från dem man angripit. Ett exempel på detta är waldorfkritikern Alicia Hambergs försvar av Agnes-intervjun på Facebook:

»Man kan ju känna, ibland, att det är orättvist. Att det ska vara på det här viset. Waldorffolk kan påstå vad som helst, och ingen ska ifrågasätta det, minsann (för det kan ingen heller göra trovärdigt!). De få som vågar gå ut och sätta sitt namn på sin kritik, de ska sågas så till den grad att man inte ens kan erkänna att de existerar. Det är faktiskt orättvist.«

Eftersom Agnes Scott inte vill namnge sin skola brister hennes ärende i konkretion och tyngd. Vad har vi för garantier att hennes erfarenheter är som hon säger – speciellt som hennes uttalanden passar VoFs kampanj som hand i handske? Ska vi tro henne på hennes vackra blå ögon? Allvaret i hennes kritik kräver noggrann redovisning för att få tyngd och trovärdighet – en självklarhet i andra sammanhang. Men det får vi inte av Agnes. Och vad värre är – även systemkritiken har hon svårt att belägga. Man frågar sig var hennes kunskaper om waldorfsystemet i stort finns. Att missförhållandena i hennes gamla skola skulle vara typiska för alla waldorfskolor faller på sin egen orimlighet.

En offentlig debatt om waldorf behövs. Saklig kritik skulle hjälpa waldorfrörelsen få perspektiv på sig själv och stävja tendenser till självgodhet och bristande kommunikation med omvärlden. Agnes Scotts erfarenheter är viktiga för en sån debatt men måste självklart ta sin början i den skola hon kritiserar. Annars blir den bara en angelägenhet för de närmast sörjande i VoF.

I den debatt som redan börjat i kommentarsfältet under intervjun är i skrivande stund ungefär hälften av inläggen positiva till waldorf. En tillfällighet?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 8 votes)

Antroposofin gav mig dåligt samvete

♦ ♦ ♦ Jag flyttade till Järna i mitten på sjuttiotalet när den antroposofiska högkulturen stod i full blom och den lilla orten utanför Södertälje av många upplevdes som världens medelpunkt. Det var en berusande tid. Här hade de andligt upplysta samlats. Och jag fick vara med! Man kände sig privilegierad att få röra sig bland invigda. För det var övertygelsen jag delade med andra nytillkomna. Antroposoferna var invigda, eller i alla fall högt utvecklade. Det var ställt utom allt tvivel.

Antroposofi-en-sammanfattniOch eftersom man själv inte var det, rivstartade man med de meditationer som ansågs nödvändiga för att gå Den Antroposofiska Skolningsvägen. Men som antroposof-rookie var man rädd att bli genomskådad som den nybörjare man var. Dessa människor var ju klarseende! Skuldmedvetet försökte man dölja sin belägenhet genom att ständigt svänga sig med flotta antroposofiska begrepp, för att ge intryck av att vara mer medveten än man i själva verket var.

Man övade och övade. Gick med i olika studiegrupper för att bli orienterad. Men det visade sig vara svårt att få tag på lämpliga meditationer. I själva verket jättekrångligt. Alla sa att Steiners bok Hur uppnår man kunskap om de högre världarna (populärt benämnd Hur uppnås), was the shit, men där stod i princip bara att man skulle meditera över ett frö. Jag ville ha rejälare grejer att sätta tänderna i. Jag var helt inställd att meditera mig blå bara jag fick nån sorts bekräftelse att jag var på väg mot ett andligt uppvaknande.

Jag ville leva upp till föreställningen om att vara en riktig esoteriker. Eller ockultist.

Inspirerad avMen det var naturligtvis inte så enkelt visade det sig. Visserligen fick man efter mycket letande i föredrag och skrifter tag på ”rätt” meditationer som Grundläggande övningar (också kallade biövningarna) och Rosenkorsmeditationen och liknande, men själva övandet visade sig vara knepigare än man hade trott. Man somnade. Vaknade förskräckt och började igen. Och somnade. Efter en tid började man tappa greppet och gjorde längre och längre uppehåll.

Utåt sett låtsades man som om det regnade. Men man hade dåligt samvete. Inför andra och inför sig själv. Var jag inte värdig? Hade jag missförstått något? Känslan av otillräcklighet var ständigt närvarande. Var jag helt enkelt oärlig? En hycklare?

I det här läget blev jag uppmärksam på att flera auktoriteter i föredrag och anföranden sa att det är helt normalt att misslyckas med sina meditationer. ”Det gör vi alla, en del kanske inte `lyckas´ detta liv, men det man gör nu har man tillgodo nästa inkarnation”. Skönt att andra har samma problem, tänkte man först. Sen började man undra över meningsfullheten i att öva och se resultaten först i nästa inkarnation.

Och ständigt detta dåliga samvete.

Yrkets-karmaEfter många år inser man att det inte blir bättre än så här. Insikten är befriande. Det är så här jag är. Mina misslyckanden visar att jag inte är en esoteriker. Seriösa undersökningar i Norge visar också på stora problem med den antroposofiska skolningsvägen. För att komma några myrsteg framåt måste man lägga ned avsevärd tid och möda. Varje dag. Och jag var inte beredd att låta mitt liv domineras av detta ständiga mediterande där resultaten är ringa eller helt uteblir. Jag nödgades konstatera att jag inte var den esoteriska typen helt enkelt.

Men att jag dög ändå.

Jag upptäckte andra förhållningssätt. Livet man lever är det viktiga, inte huruvida man lyckas med den ena eller andra förädlingsmetoden eller ej. Livsuppgiften är att leva. DÄR ligger övningen. I den meningen övar man varje dag. Ibland är det tuffa utmaningar som kommer alldeles av sig självt. Dessa MÅSTE man förhålla sig till. Då är det ingen risk att man somnar. Den primära uppgiften med inkarnationen är att få jordiska erfarenheter. Erfarenheter man skisserat förutsättningarna för innan födelsen. En inkarnation kan därför inte anses vara förfelad. Man har genomfört inkarnationen – det var uppgiften. Och DET är meningsfullt.

Och jag upptäcker plötsligt att jag inte längre lider av dåligt samvete.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Kungen är maktlös – men värd sin vikt i guld

♦ ♦ ♦ Då och då hör man folk säga `jag är republikan, jag vill inte ha kvar kungamakten´, senast då en tv-mikrofon stacks under näsan på en pappa som var med dottern på Solliden på Öland i somras för att fira kronprinsessan Victorias födelsedag. Han log lite ursäktande och tillade att han var där för att dottern var rojalist. Hans republikanska övertygelse var uppenbarligen så stark att han var generad inför tv-kameran och ville rättfärdiga sig.

KungenJag har alltid tyckt republikanernas argument varit tunna. Kungamakten är odemokratisk, säger man, det är stötande i en demokrati att statschefsfunktionen kan ärvas, det är omodernt med monarki. Och det är dyrt.

Och visst kan man hålla med om detta i princip. Men verkligheten är ju en annan.

För realiteten är ju att kungen är maktlös. 1975 fråntogs han alla maktbefogenheter. Regering och en av folket vald riksdag är de enda instanser som har beslutanderätt i landets politiska angelägenheter. Och för att vara riktigt säker på att kungen inte på något sätt skulle kunna lägga sig i styrningen av landet belades han dessutom med munkavle, så att han inte på något sätt skulle kunna lägga sig i landets angelägenheter. Han får inte uttala sig politiskt.

Han har bara ceremoniella uppgifter. Inviger saker, talar till folket i svåra situationer som till exempel Estoniakatastrofen och tsunamitragedin i Thailand. Och varje år jultalar han till svenskar i utlandet. Han delar ut nobelpriset. Han representerar Sverige på statsbesök i andra länder. Hans närvaro ger tyngd åt allt av betydelse i vårt land.

Varför det? Ett exempel. Hans tal till nationen efter tsunamikatastrofen tolkade folkets upplevelser av denna omfattande och djupt tragiska händelse. Detta var oerhört viktigt i ett läge då politikerna hade sjabblat och gjort bort sig i folkets ögon. Kungens tal exponerade en hel nations sinnesstämning. Det var ett mycket viktigt tal. Aldrig har kungens betydelse för landet varit tydligare.

Kungen representerar känslan Sverige. Inte för att han som person skulle vara något märkvärdigare än andra, utan för att han representerar en instans som inte folkvalda politiker har möjlighet att göra. De sköter rikets praktiska angelägenheter. De grälar inbördes, för så går det till i en demokrati, och de byts ut stup i kvarten. Ingen av dem kommer därför i närheten av den  kontinuitet som kungen representerar.

Och kontinuiteten är viktig i ett land med växlande politiska styrkeförhållanden.

Kungaämbetet utgör en annan nivå än dagspolitiken, det handlar om vad landet är som nation – kontinuerligt genom decennier. Monarkin synliggör Sverige som idé ”ovanför” politiska ideologier, den visar nationen som en kvalitet i sig. Det är detta man kan tänka sig är känslan bakom att 70% av svenskarna vill behålla monarkin. I näringslivet talar man om immateriella värden – Volvo-märket är ett sådant. Det kanske finns bättre bilar, men inga har ett sådant rykte som Volvo. Märket har ett värde i sig. Det är inte bara en bil – det är Volvo.

Kungamakten har ett motsvarande immateriellt värde. Den praktiska politiken är som motorn i bilen, kungen representerar det övergripande värdet av helheten. Om Sverige skulle förlora monarkin skulle detta värde gå förlorat, särarten skulle sakna representation. Då är vi bara ett land, en politisk entitet som alla andra länder. En president eller statsminister är utbytbar och kan aldrig ge en motsvarande tyngd åt upplevelsen Sverige.

Då har vi förlorat landets logotype – kungen.

Nå men, säger republikanen, kungen och kungahuset kostar en massa pengar. Jo vars, apanaget är på 48 miljoner per år. För det ska han försörja sin familj och avlöna en massa folk som sköter slottets angelägenheter. Men värdet av det han gör för Sverige är mycket högre, fråga vilken höjdare inom näringslivet som helst. Hade man ersatt kungamaktens marknadsföring med en traditionell sådan hade man fått betala oändligt mycket mer. Om det ens var möjligt att ersätta över huvud taget.

För monarkins värde utomlands är betydande.

Motståndet mot monarkin luktar gamla tiders föreställningar om en maktfullkomlig överklass som levde på folkets bekostnad i sus och dus. Så är det ju inte idag. I själva verket är monarkin en integrerad del av demokratin precis som i Norge och Danmark (och i Finland är monarkin jättepopulär). Monarkin fungerar som ett skådespel som alla tjänar på.

Kungen är visserligen inte förtroendevald, men hans position är helt avhängig av folkets förtroende. Hela hans existensberättigande hänger på det. Det visar om inte annat de opinionsstormar hans felsteg orsakat. Gör han bort sig tillräckligt är han troligtvis körd. Men med största säkerhet inte monarkin. Då ersätts han av dottern som är minst lika populär, om inte mer. Förutom hennes representativa framtoning ger hon intryck av större säkerhet och omdöme än sin far.

Republikanernas argument har drag av ytligt slentriantänkande. Har de tänkt på att man kan se kungen som en betald marknadsförare av Sverige? På detta är han expert. Den bästa som går att få. Och den billigaste.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

”Muslimska terrorister är inte muslimer – är du rasist eller?”

♦ ♦ ♦ Islam är en komplex företeelse. Det är visserligen en religion. Men också ett samhällssystem med politiska ambitioner som vi ser i exempelvis Iran och Saudiarabien. Det är ett juridiskt system med egna lagar (sharia). Här finns familjerådgivning präglad av en urgammal patriarkal kvinnosyn. Man har en kultursyn som i sin extrema form kännetecknas av långtgående förbud mot det mesta som inte passar religionens syften. Ingen annan religiös rörelse i världen har så allomfattande ambitioner. Och ingen annan religion förespråkar dödsstraff för utträde.

Islams många sidor förvirrar många. Ska inte en religion vara snäll och trevlig, frågar sig tyckar-eliten i väst och bestämde sig därför tidigt för att islam bara är en religion, det var enklast så, för då kan man hävda att den är fullt jämförbar med vilken annan religion som helst. Att den är lika snäll liksom.

När så islamister flyger in i två skyskrapor och dödar tusentals oskyldiga, när författare, konstnärer och intellektuella lever under islamistiskt dödshot, när IS skär halsen av folk och säljer kvinnor som slavar, och självmordsbombare dagligen spränger sig själva och oskyldiga i luften, och när nu sist 12 medarbetare på en skämttidning massakreras till döds.

Då har det följaktligen ingenting att göra med islam. Inget alls. De som dödar och lemlästar i islams namn är inga ”riktiga” muslimer. Bara vanliga kriminella. Även om de är inspirerade av islam – och säger att de är muslimer –  är de inga muslimer. Säger alltså förståsigpåarna.

Dessa både orimliga och ologiska påståenden har stått oemotsagda länge. Men nu börjar dessa utsagor ifrågasättas. Teologie doktor Annika Borg skriver i SvD att det beror på missuppfattningen att all sann religion är god. ”Det är en antiintellektuell hållning”, menar hon. ”I alla religiösa urkunder finns destruktiva, farliga uppmaningar och tankespår. Koranen är inget undantag.” I nyhetssändningar från politiker, kulturdebattörer och proffstyckare kommer uttalanden som att

»det som hänt i Paris och det som händer runt om i terrordrabbade områden i världen, inte har med islam att göra. Det är ett okvalificerat påstående och en tankefigur som gör att vi inte kommer att kunna möta hoten, eftersom vi inte tar terrorutövarnas självbild och självdefinition på allvar. Det är också ett paternalistiskt drag i samtidens debatt att inte ta religiösa anspråk seriöst när dessa får negativa konsekvenser.«

Men detta är svårt för hippa kändisar och proffstyckare att förstå. All religion är ju god! Destruktiva dåd betyder därför att utövarna inte är religiösa. Eller som skådisen Ben Affleck så temperamentsfullt i en tv-debatt nyligen hävdade – den stora majoriteten av muslimer i världen är fredliga.

Och visst, större delen av islams anhängare är fredliga, men om ett par tre hundra miljoner i tysthet sympatiserar med sharialagar och terror – är de då att betrakta som fredliga? Är då inte detta förhållningssätt själva förutsättningen för våldet? Grogrunden? Nå detta kan naturligtvis diskuteras. Synen på islam är förvirrande. Islam kräver att vi ska visa respekt för religionens alla yttringar samtidigt som man själv brister i respekt gentemot andra synsätt. Eller som Jackie Jakubowski skrev i DN 14 januari.

»Den respekt som muslimer – både i Sverige och i arabvärlden – har rätt att kräva av andra måste vara ömsesidig. Protesterna mot Muhammedteckningar eller mot satir skulle vara mera förståeliga om reaktionerna var lika starka mot den intolerans som råder i stora delar av den muslimska världen mot judar, kristna och andra grupper.«

Tyckar-eliten vill se islam som en fredens religion. Oavsett om avhoppade muslimer säger motsatsen – som till exempel denna, som av naturliga skäl vill vara anonym:

https://www.facebook.com/video.php?v=866859839993359&set=vb.823700294309314&type=2&theater

De flesta muslimer i väst är fredliga och fromma (de har ju många gånger flytt från ett religiöst förtryck), men en del av deras barn lever i tristess och arbetslöshet och lockas därför av radikala uttolkare. En del så långt att de vänder sig emot värdlandet med terror. Och Ayaan Hirsi Ali, avhoppad muslim och den kanske främsta islamkritikern, menar att vi inte får glömma att även de radikala islamisterna i terrordådet i Paris agerar utifrån islam.

»Hur vi svarar på denna attack är av stor betydelse. Om vi intar positionen att vi har att göra med en handfull mördarligister utan koppling till vad de så högljutt hävdar, då har vi inte besvarat dem. Vi måste erkänna att dagens islamister drivs av en politisk ideologi som är inbäddad i grundläggande texter i islam. Vi kan inte längre låtsas att det är möjligt att skilja åtgärder från de ideal som inspirerar dem.«

 ”Religionen som inget har att göra med sig själv” är en replik i en satir över de förvirrade föreställningar om vad som är islam och vad som inte är islam i dessa dagar då vi får veta att islamistisk terror inget har att göra med islam. Detta är en monolog av Pat Condell i högform. Det märks att han har ett förflutet som ståuppare.

En företrädare för svenska muslimer uttryckte sin förvåning i radio för en tid sedan över att folk inte verkar kunna skilja på seriösa muslimer och jihadister. Man kan tycka att det var på tiden att ledande företrädare inser detta. Jag har aldrig trott att en bred allmänhet är så sofistikerad att de ser sådana skillnader. Eller kunna sortera alla motsägande budskap i rätt fack.

Här föreligger en i svenska ögon ännu rätt okänd exotisk religion med märkliga och långtgående samhälleliga ambitioner som är följd av en massa rykten om avhuggna händer för tjuvar, att de som lämnar tron ska dödas och en kvinnosyn som är obegriplig i vårt jämställda land. Sen begärs att man skall kunna skilja på det ena och det andra i denna bisarra världsåskådning – som dessutom har företrädare som terroriserar världen. Det är knappast svårt att förstå sekulära svenskars förvirring, deras islamofobi och reservationer inför denna svårförståeliga yttring med rötterna i Mellanöstern.

Därför måste vi börja prata om islams dåliga sidor. Inte för att smutskasta fredliga muslimer, som rätt-tänkarna tror, utan för att lära känna problematiska aspekter av denna ”fredens religion”. Det finns ett utbrett behov av att bilda sig sanna omdömen i ett komplicerat ärende. Och det gör man knappast om man blundar för problem som är allt för uppenbara i världen idag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Giftermålet med Harry Brandelius blev hennes fjärde – och sista

♦ ♦ ♦ I de krönikor om hur släkten Ljungquist blev antroposofer som vi skrivit om här, här och här, (med ett tillägg här) har vi nu kommit till en avslutning.

I ett brev med anledning av min 8-åriga födelsedag 1952 rapporterar Walter Ljungquist från det lantliga livet i Åsbärby gård i Knivsta-trakten där Gerda och han nu bor. Här ett kort avsnitt av brevet som är så typiskt för honom. Han har nu börjat kalla sin unga fru Gerda vid hennes gamla efternamn Antti.

»Antti har satt gräslök och reseda. Just nu kommer en regnskur med hagel och jag är förbannad för att jag är hård i magen och för att skrivarbetet är motigt idag och för att dom släppt ut hästarna innan vi fått någon grind och för att jag inte tycker om mig själv och för att jag har så helvetes många brev att besvara och för att jag avskyr att skriva brev. För övrigt är jag inte ledsen: jag har tagit ricinolja i kaffet och fått ett stipendium och bor på en underbar plats. Jag har skrivit fem noveller, varav tre redan är placerade, och totat ihop åtta kapitel på ett första utkast till en ny roman som kanske kommer att heta `Våren är en zigenerska´.«

Romanen kom senare att heta något annat, oklart vad. Men för att återknyta till fortsättningen på förra krönikan. Mor Eva hade 1953 skiljt sig från sina andra man, fotografen Lars Cassel, och redan i december fick hon sitt tredje barn Daniel med Björn Håkanson som hon snart gifte sig med. Det skulle komma att bli ett stormigt äktenskap. Björn var charmerande och livlig, begåvad och bildad (han hade tagit studenten med högsta betyg i alla ämnen). Han var svensk men hade växt upp i Helsingfors och arbetade nu som lärare i Stockholm. Han var antroposof liksom sin far.

Daniel som vuxen med sin far Björn Håkanson. Björn undervisade på Steinerskolan i Helsingfors, och hoppade även in periodvis på Solvikskolan i Järna.

Daniel som vuxen med sin far Björn Håkanson. Björn undervisade på Steinerskolan i Helsingfors, och hoppade även in periodvis på Solvikskolan i Järna.

Evas strävan att upprätthålla goda förbindelser med sina exmän ledde även denna gång till att den förra mannen Lars blev gudfar till barnet i hennes följande äktenskap, Daniel. På sommaren 1954 tänker sig Eva och Björn ut på ”liftturné” och försöker placera sin halvårsgamla baby hos sin första man, författaren Walter Ljungquist. Men han är nödgad att avböja. I ett brev motiverar han varför.

»Vi är mycket ledsna, men tyvärr kan vi inte ta emot den lille Daniel i sommar. Vi har egentligen ingenting emot förslaget i och för sig, men sommaren är min bästa arbetstid, vi har mycket gäster, Johannes och Lena kommer, trädgården ger Antti mycket att sköta, likaså skördearbetet på gården under den för lantfolk bråda tiden etc. Dessutom har vi en tanke på att resa till Öland när Bibbi [hans konstnärsbror Birger] fyller sextio år i juli. Allt det där gör att det blir oroligt nog ändå och jag är en känslig och folkilsken persedel när jag skriver hårt och koncentrerat – trancen får inte störas. (…) Vi har avböjt flera sådana här erbjudanden, för folk i stan tror att vi på landet lever ett sysslolöst och behagligt liv med kaffe i gröngräset vareviga dag. I fjol var det ett rent elände: mänskor kom rännande mitt i mitt ömtåliga arbete med Kammarorgel, kom med sina skrikiga bråkiga ungar och annekterade huset med blöjor och leksaker och allt, så att man till slut inte visste vart man skulle ta vägen.«

6:e klass i Kristofferskolan i rivningskåk på Malmskillnadsgatan  med Margaretha Lundmark som klasslärare. Längst t v Egil Bergström (segelskeppare), t v om Margaretha står Hans Bartos, snett t h bakom Johannes står Waltraut Neuschütz, längst t h Ingrid Hüneberg (som startade Bulleribock). Sittande fr v Eva-Lotta Virke (senare eurytmist), i mitten med ljus kjol Suzanne Osten (senare teaterregissör) och tredje från höger Christhild Ritter (senare läkepedagog).

6:e klass i Kristofferskolan i rivningskåk på Malmskillnadsgatan med Margaretha Lundmark som klasslärare. Längst t v Egil Bergström (segelskeppare), t v om Margaretha står Hans Bartos, snett t h bakom Johannes står Waltraut Neuschütz, t h om henne Sigrid Wegner (senare gift Wiedersheim-Paul), längst t h Ingrid Hüneberg (som startade Bulleribock). Sittande fr v Eva-Lotta Virke (senare eurytmist), i mitten med ljus kjol Suzanne Osten (senare teaterregissör) och tredje från höger Christhild Ritter (senare läkepedagog). Sjuk den dagen var Björn von Schoultz. (Foto Lars Cassel)

Då mor Eva lämnade familjen Cassel för sitt nya äktenskap med Björn Håkanson stannade jag och min syster Lena hos Lars i Årsta. Det visade sig nämligen vara mest praktiskt, för i samma veva gifte sig Lars med ett av våra mest älskade hembiträden Maj Öhman. Ett för oss barn mycket gott parti! Vid det här laget hade jag redan gått flera år i Kristofferskolan, den enda waldorfskola som då fanns i landet. Min klasslärare hette Margareta Lundmark – som liksom Gerda Antti också arbetat som fotoelev hos Lars Cassel. Då hon kom till huvudstaden från någon ort i norra Sverige var hon glödande kommunist, men blev ”omvänd” till ett lika glödande engagemang för antroposofin av mamma Eva.

Realen i Katrineholm (med B? i matte), här med syster Lena.

Med syster Lena efter att jag med nöd och näppe tagit realen.

Vi flyttade snart till Vällingby där Lena och jag varje dag tunnelbanependlade till Hötorget (som då hette Kungsgatan). Kristofferskolan var på den tiden inhyst i en rivningskåk på Malmskillnadsgatan intill ett av Kungstornen. Mamma Eva fick en pojke till med Björn – Andreas, och Lars och Maj fick med tiden en pojke och en flicka, Lars-Magnus och Stephanie som jag upplevde som syskon.

Efter några år upplöstes äktenskapet med Björn och Eva flyttade till Katrineholm. Jag och Lena följde efter (jag slutade i Kristofferskolans åttonde klass på grund av skoltrötthet och

Harrys version av When I´m sixtyfour. Baksidan en vals av mig med text av mamma.

 En av Harrys otaliga inspelningar. Baksidan en vals av mig med text av mamma.

började i Katrineholms högre allmänna läroverk). Alla fyra barnen var nu samlade på ett ställe och Eva försörjde familjen som frilansande journalist för Husmodern, senare Femina. Hon gjorde ofta reportageresor, bland annat till Indien och Skottland. Hon fick vända på slantarna, men det var hon ju van vid sen tidigare.

I en reportageserie hon kallade Vad livet lärt mig för Femina kom hon att intervjua olika kändisar, bland andra sin första man Walter Ljungquist och den folkkäre sångaren Harry Brandelius – som senare kom att bli hennes fjärde man. Eva blev med åren alltmer intresserad av det som så småningom kom att kallas New Age. Hon intervjuade häxor i Skottland, spådde i kort och händer, gjorde egna horoskop, lärde oss barn anden i glaset och hur man får tunga stenbord att lätta från golvet. Mot slutet av sitt liv blev hon medlem i judiska församlingen i Växjö trots att hon inte var judinna. Då jag frågade henne om hon fortfarande betraktade sig som antroposof, svarade hon: ”jag är antroposof, men det är så tråkigt, det andra intresserar mig mycket mer!”

Herr och fru Brandelius.

Herr och fru Brandelius.

Äktenskapet med Harry, som blev hennes längsta, varade i över tjugo år. Det var nog hennes lyckligaste. På en resa i Europa ville Eva visa Harry antroposofborgen Goetheanum i Schweiz. Harry Brandelius i Goetheanum! Han var vederbörligen imponerad men då jag frågade honom om hans intryck svarade han bara: ”Det måste vara en rik sekt!”

Eva avled 1987, 67 år gammal. Harry skulle leva lite längre. Walter dog 1974, vid en ålder av 74 år.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)