Knausgårds klarsynta uppgörelse med Sverige och Gardells intellektuella haveri

♦ ♦ ♦ Författaren Karl Ove Knausgård gör upp med den svenska debattens trångsynthet i en artikel i DN 20/5-15. I en klarsynt analys, som bara den kan göra som ser landet utifrån, sätter han fingret på den förljugna självbild som råder i Sverige. Företrädarna för denna självbild kallar han cykloperna, och deras problem är att de inte ”vill veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara”.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård

Vilket är en lysande sammanfattning av ett viktigt drag i den svenska nationalkaraktären. Förutom här på Mummel, där vi skrivit om detta problem många gånger, är det första gången en officiell person vågar träda fram och säga att kejsaren är naken. Det är modigt, men Knausgård är mannen att göra det.

»Cyklopernas stats­minister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående.«

Jonas Gardell

Jonas Gardell

Detta uttalande tolkar komikern och övercyklopen Jonas Gardell som att Knausgård ”försvarar Sverigedemokraterna”. Att Knausgård inte försvarar SD ser var och en som läser innantill, partiet ÄR legitimt eftersom det valts in i riksdagen i en demokratisk process. Det är det han säger, liksom att främlingsfientlighet inte är att likställa med fascism. Att Gardell har fel i sin Expressenartikel ser alla tänkande människor, men cykloper tänker inte, de agerar känslomässigt enligt en överenskommen automatik.

Cykloperna är ”aldrig så arga som när de pratar om kön eller invandring”, skriver Knausgård.

»Detta är inte något man kan vara för eller emot, men likväl är det det de kräver, så att allt som finns mellan kategorierna, allt som finns i gränsområdena, inte blir sett och inte pratat om. Ändå finns det. Detta anar cykloperna, men utan att de klarar av att begripa det, och då blir de ännu argare eller ännu tystare.«

Norges glädje över sin nationaldag kallar cykloperna för nazism, skriver Knausgård. Och cykloperna ifrågasätter att han skriver om något de tycker är moraliskt förkastligt, till exempel om en 26-årig lärares förhållande till en 13-årig elev. Det betyder inte att jag tycker det är OK, menar Knausgård. Han vill gestalta ett moraliskt dilemma. Ingen beskyller deckarförfattare att de skulle mena att det är OK med mord.

»Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta.«

Jonas Gardell är skitförbannad över Knausgårds fräckhet att säga sanningar om svensk mentalitet som han tror inte existerar – eller i vilket fall borde tystas ned. Och han gör det alla cykloper gör när hyckleriet avslöjas – man diskuterar inte i sak, man politiserar, hånar och förlöjligar.

»Jag känner en lätt desperation växa när jag läser. Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man, tänker jag. Jag tänker att jag vill ringa Knausgård och skrika i luren: ”Herregud, vi har redan massor av män i Sverige som det är väldigt synd om! Vi måste inte importera en till från Norge!”«

I sin indignation undslipper sig Gardell till och med ett främlingsfientligt utrop. Knausgård reduceras till en i högen av ”sårade vita heterosexuella män”, ett älsklingsuttryck cykloperna ofta använder. Genom att trycka denna stämpel i pannan på Knausgård klassificerar Gardell texten för sina meningsfränder: Denna man har brutit cyklopernas hederskodex och kan därför inte tas på allvar.

Det är denna obehärskade och aggressiva reaktion som skrämmer bort berättigad kritik och skapar den så kallade åsiktskorridoren. Vem vågar möta vreden från ett sårat djur? Inte konflikträdda svenskar i alla fall. Knausgårds insiktsfulla analys sammanfattas av Gardells affekterade skränande som att ”Sverige är ett skitland”. Och den enda sakliga invändning han har är att texten är för lång.

Journalisten Erik Helmerson i DN är en av de många (”95 procent av responsen hyllande, jublande”) som uppskattar Knausgårds Sverigeanalys. I en krönika 21. 5 skriver han:

»Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet. (…) Men jag tror att vi allt som oftast sätter munkavle på oss själva – av rädsla för vilka reaktioner som kan tänkas bli följden.«

Sen gör Gardell det kardinalfel alla cykloper gör. Kritik av cyklopernas syn på kön och invandring jämställs automatiskt som SD-kritik. Cykloper klarar inte nyanser, precis som Knausgård påpekar. De ser inte skillnaden. Deras guilt by association-resonemang gör dem blinda för det faktum att kritiken kom först. Det var cyklopernas vägran att ta den på allvar som skapade grunden för SD. Hade kritiken tagits på allvar hade SD knappast funnits idag. Men detta är ett faktum som är för brutalt för cykloperna att ta till sig. Gardell anar detta – och det är det som gör honom så förbannad. Så ursinnig att han också låter Norge få en släng av sleven.

»Själv kommer Knausgård uppenbarligen inte från Cyklopernas utan från Snorklarnas land. De evigt halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land. Det är helt enkelt ofantligt synd om Knausgård.«

Jonas Gardells intellektuella haveri visar en häpnadsväckande brist på omdöme. Inlägget ger intryck att vara skrivet i stark affekt. Han måste rimligtvis redan ha ångrat sig. I alla händelser ska vi vara tacksamma för att Knausgård visat på vilka demoner som lurar bakom cyklopernas göranden och låtanden. Han har avslöjat hyckleriet i den svenska självbilden. Och det ska vi vara tacksamma för.

Knausgårds uppgörelse med Sverige har engagerat hela Norden. Dagen efter publiceringen hade den delats över 10 000 gånger på sociala medier. Inom kort kommer texten att publiceras även i Norge (Klassekampen) och Danmark (Politiken).

Hoppas de trycker Gardells text också. Så får läsarna se ett färskt exempel på vad det är Knausgård pratar om. Hur illa det är ställt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.4/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +7 (from 7 votes)

Gorbatjov – en mikaelit som förde mänsklig moral in i politiken

♦ ♦ ♦ Putin annekterar Krim, ockuperar östra Ukraina utan att erkänna Rysslands medverkan och skyller på Ukraina. Han bråkar i luften och till sjöss med Sverige, hotar med kärnvapen och startar TV-stationer som skall föra ut ryska lögner internationellt, politiserar landets rättssystem och fängslar eller mördar politiska motståndare. Han betraktar Sovjetmaktens sönderfall som en katastrof och jobbar därför nu som bäst på att bygga upp Rysslands image som en internationell bad guy i den tydliga avsikten att återta landets förlorade självrespekt.

Putins primitiva maktspel och korruptionskultur står i skriande kontrast till hans företrädare för trettio år sedan – Michail Gorbatjov.

Michail Gorbatjov

Michail Gorbatjov

I en häpnadsväckande djärv politisk process lyckades Gorbatjov under några få år i slutet på åttiotalet reformera ett land som under mer än ett halvt sekel levt under en kommunistisk skräckregim jämförbar med dagens Nordkorea. Steg efter steg demokratiserade han en stenhård diktatur på ett sätt som imponerade på en hel värld. Det var en revolution – men en oblodig sådan. En demokratisk revolution.

I Gorbatjovs självbiografi Som jag minns det finns ett efterord av den ryske statsvetaren Dmitrij Furman som sammanfattar den världshistoriska betydelsen i Gorbatjovs gärning.

»Gorbatjovs plats i den ryska historien är unik. Vi [Ryssland] har haft inte bara ”monster” utan också fullt ”anständiga” härskare. Men det har inte funnits någon härskare som fört in vanlig mänsklig moral i politiken, eller som Gorbatjov klart insett och känt inte bara att förtryck av människor och folk kan ha ”farliga politiska konsekvenser” eller att ”det är förknippat med alltför stora förluster”, utan bara att ”det är fel”. Vi har inte haft någon härskare som själv frivilligt begränsat och försvagat sin makt för att ge människor frihet.

Gorbatjov skakar hand med USAs president Ronald Reagan i ett av många toppmöten som avslutade det kalla kriget.

Gorbatjov skakar hand med USAs president Ronald Reagan i ett av många toppmöten som avslutade det kalla kriget och ledde till nedrustning av kärnvapnen.

Vi har inte haft några härskare som avsiktligt raserat det imperium där de härskat, för att ge folk frihet. Vi har inte haft härskare som varit beredda att förlora makten och utsättas för förnedring utan att retirera från de moraliska restriktioner som de åtagit sig. Och detta att föra in moral i politiken var tillräckligt för att ett amoraliskt system skulle upplösas.

Under perestrojkans sex år raserade Gorbatjov det totalitära systemet och befriade under fredliga former en mängd folk som det krävts inte decennier utan århundraden och otaliga människoliv för att erövra och undertrycka. Det är därför som till och med i en begreppsvärld där makten är ett mål i sig och där Stalin är stor, där är också Gorbatjov stor, men i en omvänd storhet. I en begreppsvärld som är normal för moderna utvecklade länder är Gorbatjov helt enkelt en stor härskare och politiker, kanske den störste i den ryska historien.«

Gorbatjov är i eminent mening en mikaelit, ett antroposofiskt uttryck för en människa som verkar för mänskligt framåtskridande. Hans moraliska impuls kan bara jämföras med Nelson Mandelas, som ju också förvandlade en destruktiv regim genom sin blotta person. Men till skillnad från Mandela förändrade Gorbatjov inte bara sitt land – han förändrade premisserna för mänskligheten genom att få med USA på kärnvapennedrustning och därmed avsluta det kalla kriget.

De medelmåttor som föregick Gorbatjov (liksom Mandela) – och hans efterträdare, visar vilken gigant han var mänskligt sett. Både han och Mandela var unika personligheter med höga ideal och exceptionella förmågor att förverkliga dem. Att de som kom efter dem var traditionella maktpolitiker förändrar inte deras storhet, tvärtom.

Det är väl känt att många i Ryssland inte förstår Gorbatjovs storhet, de inser inte det oerhörda i hans gärning. De sörjer sönderfallet av den sovjetiska stormakten och de verklighetsfrämmande drömmar de trodde på under det kommunistiska maktmonopolet. Det är detta Putin tagit fasta på och utnyttjar.

Men för en värld som åser Putins patetiska maktdemonstrationer är det gott att veta att Ryssland en gång har företrätts av en politiker som var ett moraliskt föredöme som såg till nationens bästa – för att inte säga hela världens. Såna politiker är mycket sällsynta.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Inte politiskt korrekt att ifrågasätta dagis de första åren

♦ ♦ ♦ Waldorfpedagogen Geseke Lundgren ifrågasätter i en artikel på Ytterjärna Forum på vilka grunder vi definierar barnets behov i vårt samhälle idag. Vems behov är det vi egentligen tillfredsställer?

»Människor tenderar att prioritera thailandsemestrar, Ipads, sommarstuga och två bilar framför barnens behov som snarare handlar om trygghet, närhet och relationer. Även en ensamstående förälder borde i vårt samhälle ha råd att kunna jobba deltid de första åren av ett barn liv och inte pressas till att foga sig in i karriärsystemet så fort som möjligt igen«.

Waldorfpedagogen Geseke Lundgren

Waldorfpedagogen Geseke Lundgren

En ofta förbisedd frågeställning som trots sin komplexa karaktär borde diskuteras. Att mammorna har rätt att förvärvsarbeta eftersom vi numera har en utbyggd barnomsorg är en stor framgång för kvinnorna. Men mer tveksamt för barnen. Går det att hitta sätt där barnets behov tillgodoses i större omfattning?

Men denna angelägenhet avfärdas i en kommentar på Facebook av en ensamstående mamma.

»Själv tycker jag man ska vara försiktig med att späda på det dåliga samvetet och ångesten hos många ensamstående lågavlönade föräldrar.«

Hennes ifrågasättande av problemställningen har stöd av en bred opinion som menar att saken är färdigdiskuterad. Att ifrågasätta dagiskulturen visar på dåligt omdöme. Man vet inte vad man talar om är uppfattningen.

Men att sticka huvudet i sanden löser inte problemet. Det bara känns så. Jag tror till och med att man har gott samvete i en falsk föreställning om att problemet är löst. Att det var det enda man kunde göra. Nu går vi vidare.

Att ducka för en angelägen frågeställning för att den är svår har Sverige blivit berömt för. Det som är komplicerat ska man undvika att tala om. Starka känslor och meningar bör inte tillåtas få fritt spelrum, det är osvenskt. Vi är rädda för sånt i ett land som är starkt präglat av en konsensuskultur. Man bör vara försiktig och sopa komplikationer under mattan. Det är lugnast så.

Detta är den allmänna hållningen hos de politiskt korrekta, de ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, enligt Wikipedia. Så skapas ett tabu. Wikipedia igen: ”Ett tabu förhindrar ofta diskussion om det ämne som tabut handlar om”.

Som bekant har vi andra nödvändiga diskussioner som blivit tabubelagda av de politiskt korrekta. Den kanske största de senaste åren har varit migration och integration. Invandringen till Sverige är den största i världen per capita räknat. Att detta skapat olika problem vet alla. Att man därför borde prata om detta offentligt skulle i andra länder vara en självklarhet. Inte i Sverige. Tills för bara några månader sedan var ämnet tabu. Av främst tre skäl.

  1. Nödställdhetsargumentet. Eftersom de som vill komma är i nöd är det omänskligt att neka dem detta. Slutdiskuterat.
  2. Jämlikhetsargumentet. Invandrare är människor som du och jag, den som har problem med detta är alltså främlingsfientlig. Och troligtvis rasist. Klart som korvspad.
  3. Munkavleargumentet. All diskussion om invandring syftar till begränsning, vilket är oacceptabelt enligt punkt 1. Alltså bör invandringen inte diskuteras.

Dessa tre doktriner har varit rådande i flera år och stigmatiserat alla som vill diskutera dem som SD-anhängare. Begreppen massinvandring och politisk korrekthet – helt sakliga begrepp – är besmittade för att de anses avslöja SD-tillhörighet. Det finns en tröghetsfaktor innan tabuföreställningar är övervunna och man är beredd att se sanningen i vitögat. Det tar lång tid.

För ett par månader sedan började flera borgerliga partier komma med förslag på migration och integration, vilket snart fick genomslag i media och nu är diskussionen i full gång. Äntligen.

Men dagisfrågan är i nuläget döfödd. Meningslös att diskutera. De flesta tycker att den rådande ordningen är bäst. Gesekes inlägg blir en ropandes röst i öknen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Man kan inte moralisera över en människas egenart

Det här var jag,

en sparv

Jag gjorde mitt bästa;

farväl.

♦ ♦ ♦ Denna anspråkslösa summering av ett liv drabbade mig då jag ögnade igenom nekrologerna i morgontidningen. I sin avskalade insiktsfullhet är den djupt gripande. Den fick mig att fundera. Jag frågade mig – har jag gjort mitt bästa i livet? Gör vi alla vårt bästa?

Jag kanske kunde ha gjort bättre ifrån mig. Det är så mycket jag borde ha gått in i mer helhjärtat. Jag borde ha satsat mer, varit mer orädd, kunnat höja mig över min egen bekvämlighet och åstadkomma något viktigt. Offrat mig och inte räddhågset stått på avstånd och iakttagit då andra gjorde det jag själv borde ha gjort.

Självkritiken är ofta skoningslös.

Fast med den inställningen skulle inget människoliv vara godkänt i dödsannonserna. För är det inte så att man gör så gott man kan utifrån sin egenart? Ett liv kan bara bedömas utifrån de begränsningar man har. Man kan visserligen tycka att någon – eller man själv – borde ha gjort mer av sin begåvning, eller inte fallit offer för det ena eller andra, gått den smala vägen istället för den breda.

Men man kan inte moralisera över en människas egenart. Den bara är. Liksom inkarnationen – den är oss given. Och även om många drömmer om att göra livet till en success story, handlar det i realiteten snarare om att gå igenom ofta avsevärda svårigheter. Och där kan man inte göra annat än sitt bästa utifrån de givna förutsättningarna.

Misslyckandena är bara en annan nivå. Att drabbas av svåra omständigheter ger andra premisser än de flesta är vana vid. Men även där gör man det bästa av situationen. Man kämpar i lidandet. Man får värdefulla erfarenheter.

Nekrologerna i tidningarna är fascinerande. Här summerar de nära vännerna en livsgärning med kärlek i blick. Har man någonsin sett en dödsruna med en dömande attityd? Respekt och aktning för en människas egenart och livsgärning är regeln. Och tacksamhet för att ha varit en i vänkretsen. Man känner sig privilegierad att ha känt vederbörande.

Man har betytt något för andra. Det är alltid så. Vi behöver varandra, bryr oss om nära och kära. Vi inspirerar varandra. I självkritiken inser man ofta inte betydelsen man har i andras ögon.

”Han var en sån som bara en mor kan älska” är ett uttryck för en illa omtyckt människa. Fast de som uppfattas som onda ser sig knappast själva som onda. Det finns alltid orsaker. Alla strävar på sitt eget sätt.

Så jag tror att vi alla gör vårt bästa när man ser livet som en totalitet. Det är därför de korta stroferna här ovan har en så stor giltighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vittnesmål om händelserna på Grand Hotel Saltsjöbaden

♦ ♦ ♦ På bildtidningen Se, som jag jobbade på för nästan 50 år sedan, var  det ingen som spottade i glaset. Tillfällen att inmundiga starka drycker saknades inte. I alla fall inte i samband med en konferens på Grand Hotel Saltsjöbaden 27 januari 1968, visar en gulnad rapport jag hittade häromdagen. I en skriven internrapport till övriga på redaktionen (inklusive undertecknad) beskrevs svårigheterna som tornade upp sig då man klockan halv två på natten skulle förflytta sig till den förhyrda festsalen via hissen.

seomslag»Beklagligtvis hade vi dock överskattat hissens lyftkraft vilket medförde att den hastigt rörde sig i en annan riktning än den avsedda. Dess förflyttning avslutades med en påtaglig duns vilket hos flera deltagare framkallade fysiskt obehag.«

Alla ansträngningar att få upp hissen igen var förgäves.

»Vid öppnandet av hissdörren befann vi oss i ett rum av blygsamma proportioner som dessvärre visade sig låst från utsidan. Jag vill understryka de enhälliga och positiva kommentarer detta väckte bland de cirka tiotalet deltagarna i gruppen. Trots den tillfälliga olägenhet som drabbat oss ansåg vi att den noggranna låsningen av alla lokaler nattetid utgjorde ett imponerande bevis på hotelldirektionens omsorgsfulla iakttagande av säkerhetsföreskrifter och kontrollåtgärder.«

Genom ”försiktiga knackningar” på dörren försökte man påkalla omgivningens uppmärksamhet. Under tiden jämförde man sina erfarenheter av den service hotellet erbjudit.

Se 2»Den allmänna entusiasm som präglade alla kommentarer fann till sist sin utlösning i att samtliga upptog ett spontant taktfast hurrarop för Grand Hotel Saltsjöbaden och dess ämabla personal. Genom de oförutsedda luftvibrationer som då uppstod i det trånga utrymmet utsattes dock glasrutorna i dörren för en påfrestning som vi i vår godlynta bifallsyttring inte förutsett. En av dessa rutor sönderföll häftigt varvid splitter sargade en av de manliga deltagarna i benet, något som han dock tog med fortsatt gott humör.«

Då nu ”ändå olyckan med glasrutan var skedd” tog man sig ut till en angränsande lokal vilken visade sig vara hotellets bastu. Men det visade sig att även den dörren var låst från utsidan.

»De närmaste timmarna tillbringade deltagargruppen under kamratlig samvaro i hjärtlig form. Glada sånger ur flera nationers visskatter, folkloristiska danser, ingående diskussioner om gemensamma bekanta, reseminnen, hågkomster från andra konferenser skapade en gladlynt och förtrolig stämning.«

Och man hade tur i oturen.

»Till de lyckosamma omständigheterna hör också att i gruppens besittning fanns en butelj gin, tillverkad i London, vilkens innehåll i förebyggande medicinskt syfte kunde användas till att rengöra, desinficera och badda de blessyrer som en av deltagarna ådragit sig genom glassplitter. Denna i sammanhanget utomordentligt lägliga vätska visade sig på detta sätt räcka nästan exakt under just den tidsrymd som vår isolering från omvärlden kom att pågå.«

Tydligen hade man tillgång till telefon varför man i en serie ”mycket angenäma telefonsamtal med tjänstgörande personal” utlovades omedelbara hjälpinsatser. Efter några timmar inträdde en rad personer, varibland ”vi till vår glädje igenkände hotellets fryntlige restaurangchef”. Dessvärre visade det sig att han av ”sin oro för vår belägenhet” sett sig tvungen att ”förtära en stor mängd alkohol”.

»Hans därav följande svårigheter att förhålla sig i upprätt ställning sökte vi genast avhjälpa genom att från olika håll hastigt stötta upp hans kroppshydda och genom att sporadiskt frottera hans betänkligt missfärgade anletshud. Det var med uppriktig ledsnad vi senare fick höra att han uppfattat dessa hjälpåtgärder som ”knuffar och slag”.

Se 3Vistelsen avslutades genom att deltagarna kröp ut genom den bräsch ”som någon välgörare låtit uppkomma” i bastuutgångens dörrspegel. Men då man ville tacka för hjälpinsatsen ”uppstod åter ett tråkigt missförstånd”.

»Restaurangchefen sade sig ha blivit hotad och påstod sig från de övriga ha uppfattat ett uppviglande rop innehållande ordet ”bonne” i någon kränkande sammansättning. Troligen har han därvid i upphetsningen missförstått de uppmuntrande tillrop där vi tolkade uppfattningen att han gjort sig förtjänt av en ”bonus”.«

Dessvärre kom denna sorts missförstånd och hörfel prägla händelsens epilog under gryningstimmarna.

»Våra upprepade försök med handfasta ryggdunkningar, läggande av armar kring hans hals e t c uppfattades av restaurangchefen som misshandelsförsök och strypningsaktioner. Han har, enligt vad det sagts mig, också tyckt sig notera verbala hot till sitt liv och lem, till exempel med orden ”nu ska vi slå ihjäl den jäveln”. Jag kan oreserverat intyga att orden i själva verket löd ”gamle hedersman, du måste vara trött, gå och lägg dej nu”.«

Undertecknat av dåvarande chefredaktören på Se, Lars Erik Olsson. Man kan undra vad som verkligen hände den där morgonen för 47 år sedan på Grand Hotel Saltsjöbaden. Om någon av deltagarna berättade detta för mig har jag glömt. Och vid det här laget är alla inblandade avlidna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Antroposofiska språkbombasmer – betydelsebärande eller luftpastejer?

♦ ♦ ♦ Vi har tidigare betraktat de språkliga egenheter som präglar den svenska antroposofin. Här finns tydliga ambitioner att glänsa med svårtuggade begrepp och flotta ordpastejer inspirerade av den tyska språkanden, som många gånger trängt undan den mer anspråkslösa svenska språktraditionen. Vilket är förståeligt med tanke på antroposofins tyskspråkiga ursprung.

En del vill beliva de ofta torra och svårtillgängliga antroposofiska texterna, få dem att kännas märkvärdiga och fulla av innehåll. Ulrike von Schoultz är en av dem som utvecklat en stor retorisk skicklighet i detta. I senaste numret av Forum Antroposofi visar hon denna förmåga i en presentation av ett pågående arbete med mysteriedramerna i Järna. Hur göra teaterrepetitioner intressanta? Det är inte lätt eftersom det inte finns något konkret att rapportera, men Ulrike försöker ändå genom att bibringa egna känslor och funderingar:

»Numera känns det som vi är i en gemensam ström där vi bejakar projektets egen levande och växande lagbundenhet.«

Facsimil ForumDetta är äkta antroposofiska. För att objektivera sina egna reflexioner inkluderar Ulrike läsaren  i en vi-känsla. Något så tråkigt som ”projekt” behängs med värdeladdade begrepp som är typiska i antroposofiska sammanhang. Detta är en uppvisning i hur man kokar soppa på en spik.

»Det ÄR den levande lagbundenheten och substansen som har varit vägledande för fortsättningen och omfattningen av projektet. Och alla vi som har bejakat arbetet kan emellanåt tycka att vi arbetar på att med varje steg framåt i projektet även vidga våra egna gränser.«

Läs den första meningen igen. Vad är ”en levande lagbundenhet och substans”? Inte lätt att förstå ärligt talat. Kanske menar Ulrike den ”fördjupning och kontinuitet” som kommer från den som leder projektet. Hans bidrag ”växer ur ett eget pågående arbete med dramerna”, och detta har ”varit vägledande” för projektet, som hon skriver.

Detta abstrakta finspråk, som vi vid tidigare behandlat vid flera tillfällen, är vanligt inom Järnaantroposofin.

En del skulle avfärda det som snobbigt snömos. Det ser snyggt ut men är tomt. Ändå ger formuleringarna paradoxalt nog intryck av ett dynamiskt skeende. I avsaknad av fakta ger Ulrike oss ändå en känsla av stämningsläget i förberedelsearbetet. Och det är skickligt.

»Vi är i en levande process som ställer oss på prov med samma allvar som livet självt emellanåt brukar göra.« 

För att nå full effekt viker Ulrike inte ens för det pretentiöst bombastiska. För att inte helt tappa greppet om verkligheten måste läsaren därför ibland påminna sig om att det faktiskt bara handlar om en rapport från en repetition på en amatörteater på vischan. Och eftersom Ulrike inte har någon konkret info om uppsättningen avslutar hon med en magnifik luftpastej som tar andan ur läsaren:

»Bara i det fältet, där alla tillkortakommanden av den egna vardagsmänniskan visar sig i all sin tydlighet kan det mest innerliga mötet med den egna skapande människan bli verklighet.«

Minsann inga futtiga perspektiv på en teaterrepetition.

Det är med blandade känslor jag läser såna här texter. På den tiden jag befann mig mitt i smeten förstod man sällan innebörden av liknande abstraktioner. Men de var ändå betydelsebärande. Det finns nämligen ett outtalat förhållningssätt i antroposofiska sammanhang att fördomsfritt ta till sig även det man inte direkt kan genomskåda – nödvändigt inte minst i läsningen av Steiner. En som vill förstå allt i antroposofin kommer aldrig att bli antroposof.

Det är detta häcklarna inte inser. De ställer förnumstiga krav på logik och full transparens. De ser inte det naiva i en sån hållning, att den visar brist på mänsklig mognad. Existensens djup och omfattning kan ingen ”förstå” i vanlig mening. Bara förundras över.

Samtidigt är det en mycket tunn gräns mellan högtidlighet och löje. Och antroposofiska texter har ofta den högstämdhet Ulrike här ger prov på. Även om den existentiella dimensionen är en naturlig del av antroposofiska framställningar kan det lätt låta pretentiöst. Och därmed tacksamt att driva med.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är det så svårt att förstå SD:s rädsla för islam?

♦ ♦ ♦ SD skrämmer människor på djupet, skrev Niklas Orrenius nyligen i en DN-krönika där han ondgör sig över deras syn på islam. ”Många Sverigedemokrater ser muslimer som djupt annorlunda främlingar som vill skada det svenska samhället”, menar han. Det är ”konstigt att många inte tycks förstå hur djupt SD och Åkesson skrämmer människor”.

Alltså: Islam skrämmer Sverigedemokraterna, vilket i sin tur skrämmer människor för SD. Hänger ni med?

jihad231Men är det verkligen så svårt att förstå att en företeelse som dagligen exponerar terror, kvinnoförakt och medeltida tänkesätt kan skrämma folk? Att upplysta kan skilja på sunni och shia, på wahabism och fredlig islam, på sekulär islam och fanatiska islamister är en sak. Men alla andra? Jag tror deras varningsflaggor visar sig så fort de hör ordet islam.

Vad som är svårt att förstå är att inte Orrenius förstår det.

Han förstår inte rädslan för islam. För honom är det istället SD som är problemet. Det är som om Orrenius tror att Åkesson hittat på att islam är problematiskt. Som om islam skulle vara vilken religion som helst. Som skribent i Sveriges största dagstidning är denna okunnighet häpnadsväckande. För honom är islam enbart from och oskyldig. Helt problemfri.

islam-on-tourNiklas Orrenius har tydligen inte hört om människor som spränger sig i luften i människoträngsel i islams namn, inga terrorister som skär halsen av folk i islams namn. Han verkar ha missat att två flygplan störtade in i Twin Tower och dödade över 3 000 människor. I islams namn, på order av en muslimsk ledare. Den dagen stora delar av en tidningsredaktion blev ihjälskjutna i Paris kanske han hade glömt att läsa tidningen, vad vet jag.

Och jag som trodde att tidningsmänniskor visste såna här saker.

Han ryser över SD:s berömda valfilm för några år sedan där muslimerna utmålas som ett hot:

»Det var svårt att inte associera till gamla tyska nazistiska filmer. Då var det judar som utmålades som utsugare och samhällsförstörare. Nu i SD:s film var det muslimer.«

muslimerOrrenius ser inte skillnaden. Judarna var inga terrorister som skar halsen av folk, de var fredliga. Orsaken att de förföljdes var av ideologiska skäl. Men de övergrepp som dagligen sker i islams namn över stora delar av världen är högst reella. Att många är skrämda av detta förstår inte Orrenius. Det är väl inget farligt! Hur kan man uppleva islam som ett hot, det är ju en fredlig religion!

Visst är SD:s syn på islam ensidig. I rädslan för islam ger de intrycket att alla muslimer är suspekta.

Men Orrenius syn är också ensidig – och okunnig. Han känner uppenbarligen inte till vad människor ställt till med i islams namn. För då skulle han inse det enkla faktum att det finns folk som upplever islam som ett hot. Inget konstigt med det. Människor kan bli fördomsfulla för mindre. Snarast skulle det vara konstigt om ingen reagerade på allt elände som utförs i islams namn.

Jag delar inte SD:s synsätt, inte heller deras politiska uppfattning i stort. Men jag har inte svårt att förstå deras rädsla för islam. Vad jag däremot inte begriper är att så många har så svårt att förstå detta.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

I Sverige anses islamofobin vara värre än islamismen

♦ ♦ ♦ Mänskliga rättigheter är en skymf mot radikal islam. Att piska någon enligt sharialagen är helt i sin ordning enligt många muslimer. ”Sverige provocerar inte bara Saudiarabien, utan muslimer över hela världen eftersom kungadömet Saudiarabien följer sharialagarna”, säjer en arabisk expert, med anledning av utrikesministerns protest i saken nyligen. Att det inte var hennes mening att kritisera islam spelar knappast någon roll. Denna kollision mellan två världsbilder visar hur omöjlig fundamentalistisk islam är i ett modernt samhälle.

IsIslam är ett motsägelsefullt fenomen. Om det vore så enkelt att det bara handlade om en religion som andra. Men det rör sig snarare om ett förmedeltida tankeklimat där politik, sociala påbud och lagstiftning har religiös status. Där Gud bestämmer allt. Tänka fritt? Glöm det. Eftersom detta religiösa system stannat kvar i 600-talet vet man inte vad tankefrihet är. Än mindre demokrati. Det gäller att lyda en högre makts order. Osjälvständighet är premierad.

Då islam för några decennier sedan införlivades med det svenska kulturklimatet var det denna bild som trädde fram. Den var chockerande. Media byggde på genom rapporter om hemska övergrepp på mänskliga rättigheter i länder där sharialagar råder.

IslamofobiDet var tydligt att islam långtifrån bara var en religion, snarare en sorts mental fornlämning som saknar förståelse för den moderna tiden. Dessutom krävde man respekt för sin världsåskådning. Även av de som inte förstod varför. Själva respekterade de islamistiska bakåtsträvarna inga andra religioner eller sekulära uppfattningar. Detta klargjordes i media med önskvärd tydlighet.

De politiskt korrekta i landet  gav dessvärre ingen hjälp till nyansering. De förnekade mediabilden. Genom att beskäftigt brännmärka all kritik av islam bidrog de istället till en polarisering. Kritiker bestraffades med hån och offentlig vanära. Islam är bara en religion bland andra var budskapet – en kärlekens religion. De som säger något annat är islamofober. Länge utgjorde detta diktat den mentala järnridå som omöjliggjorde öppenhet och debatt kring det nya religiösa systemet.

Trots järnridån framkom småningom mer sansade förhållningssätt. En majoritet av muslimerna i vårt land visade sig vara ”vanligt” religiösa, eller till och med sekulära. Men uppenbart är att skräckbilden av islam stannat kvar hos många – för även om de flesta muslimer i väst har integrerats in i ett demokratiskt synsätt är det en extremistisk minoritet som fortfarande dominerar rapporteringen i media.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Först i dagarna kom en omdömesgill kommentar (i SvD 9 mars) från Per Wästberg, en av våra stora författare.

»I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell.«

Detta är en kommentar som i all sin enkelhet ställer skåpet där det ska stå. Äntligen. Hade detta varit ett allmänt synsätt hos etablissemanget från början hade mycket lidande kunnat undvikas. Men regeringen däremot fortsätter på den inslagna vägen. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar.

Den mediarapportering som skrämmer folk förnekas av samhällsföreträdare. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att tala om, problemet är istället de som är rädda för den. För Mattias och Jan är islamofobin det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

För att få synpunkter på integration bjuder regeringen in muslimska organisationer till samråd, vilket får en djupt troende muslim att reagera. Zulmay Afzali skriver i SvD 15.3.15 att han inte vill företrädas av muslimska organisationer med för honom diskutabla synsätt.

»De flesta av oss muslimer som har fått en fristad i Sverige vill bidra i vårt nya hemland efter våra förmågor och kunskaper. De flesta av oss vill inte representeras av mer eller mindre slumpmässigt utvalda muslimer utan behandlas som jämlikar och medlemmar av det svenska samhället. På samma villkor som alla andra.«

En muslim som vill betraktas som vem som helst. Han är naturligtvis inte ensam, det är sådana som han som gör att man liksom Per Wästberg kan hoppas att islam så småningom kan stiga ned från sina höga hästar och ta sin plats som en bland andra religioner i vårt land. Varken mer eller mindre.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder

♦ ♦ ♦ Sverige som nation är en illusion. Likaså svenskheten. Nationell särart är bara en ”föreställd gemenskap”, som en journalist har uttryckt det. Extrema uttalanden? Nej, allmänt vedertagna förhållningssätt ofta exponerade i media. Det uttrycker en likgiltighet inför  Sverige som land och ett ifrågasättande av dess särart. Vi är inte bättre än andra, menar man – och för att framstå som trovärdig idkar man självkritik. 

sverige (1)Man vill visa att man är fördomsfri. Objektiv. Och framför allt inte nationalist, som är bland det värsta man som svensk kan bli anklagad för. Exempel på detta förhållningssätt visar en debatt på Facebook nyligen som vi av utrymmesskäl här har kortat något. Av hänsyn till opponenten har vi gjort honom anonym. Hans textavsnitt är rödmarkerade.

– Tanken att det skulle finnas ett ”svenskt folk” är till stor del en illusion. Före tv:n talade vi alla inte ens riktigt samma språk. Det är väl mer slumpen som avgjort vilka som blivit svenskar, vilka som blivit norrmän, vilka som blivit danskar, vilka som blivit finländare, ester, tyskar. Seder och bruk är också olika i olika delar av landet.

– Det är en illusion att Sverige inte existerar som nation. Vilka tjänar på att tyckareliten ifrågasätter nationsbegreppet Sverige som ett icke-land? Helt säkert Sverigedemokraterna. De får röster från alla dem som inte tycker om att landets identitet förnekas. Denna självspäkning gör många upprörda. Begreppet land är en naturlig konsekvens av kollektiva historiska och kulturella erfarenheter. Att det finns minoriteter som talar ett annat språk än svenska gör varken till eller från.

Nationsförnekarnas argumentation är inte saklig, utan främst ett uttryck för dåligt samvete med inslag av utopiskt önsketänkande och verklighetsfrämmande ideal. Deras grundresonemang kan sammanfattas i fyra punkter.

  1. Sverige är inte bättre än andra länder
  2. Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder
  3. Det borde inte finnas nationsgränser eftersom vi alla är del av en internationell gemenskap
  4. Att Sverigedemokraterna anser att Sverige är bra bevisar att landet är dåligt

Med andra ord: Den svenska nationalkänslan är fel. Den är ful. Nationalister är i princip samma sak som nazister. Och rasister.

– Jag ifrågasätter inte att Sverige är en nation enligt det begrepp som utvecklats de senaste århundradena, det jag ifrågasätter är värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen. Visst kan vi välja att se oss som en nation som heter Sverige som en slags enhet, men till vilken nytta? Vi kunde lika gärna välja Skandinavien, eller EU, eller Skåne, Jämtland, osv. Men återigen, till vilken nytta?

– Ditt resonemang saknar verklighetsanknytning. Vi ”väljer” inte att se oss som ett land, vi ÄR ett land. Enligt alla gällande kriterier. Att du ifrågasätter ”nyttan” är ointressant. Vill du ifrågasätta nationsbegreppet får du presentera seriösa argument.

– Du har förstås rätt i att Sverige idag ÄR ett land, men jag är intresserad av vad du anser det innebär.

– OK. Ytligt sett är ett land en geografisk plats. Men för dess innevånare representerar det framför allt ens ursprung, en naturgiven kollektiv gemenskap och tillhörighet som är en del av ens identitet. Nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt – men ofta omedvetet. För de flesta blir det medvetet först när de är utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet på andra sidan jorden stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap.

– Du ifrågasätter »värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen«, skriver du. Detta är aningslöst trams. Det jag formulerat här känner du igen, det är ingen uttänkt konstruktion, det är en levande realitet för alla. Även för dig. Det som är en konstruktion är föreställningen att ett land blott och bart är en geografisk entitet. När det i själva verket är en del av vår identitet. Oavsett vad vi tycker om det.

– Tack. Jag förstår önskan att tillhöra en grupp och känna sig hemma i den. Är inte övertygad att detta är ett ”land” eller en ”nation”, fast för all del, amerikanska ursprungsfolk kallar sig gärna för ”nationer” även om de inte accepterar tanken på att de överhuvudtaget kan äga land. Håller med om hur det är att bo utomlands, har själv gjort det i många år. Men då brukar även norrmän och danskar vara del av gemenskapen. Liksom ingifta ”utlänningar”. Och alla brukar uttrycka hur glada de är över att slippa bo i Sverige, fast de gärna åker tillbaka på somrarna.

– Varsågod. Fast jag tror inte nationstillhörigheten kommer från en önskan att tillhöra. Den har inget uttänkt över sig, den ligger djupare. Jag tror känslan sitter i vår själs-DNA, lika ursprunglig som minnena av vår barndom. Den är inte önskad, den bara finns där naturligt.

– Problemet med nationalism är oftast att man överdriver skillnader mot andra (t ex ”rasforskning”) och även utmålar dessa andra som hot för att hålla ångan uppe. Jag kan i och för sig både vara stolt över Sverige och svenska bedrifter samtidigt som jag anser att begreppet Sverige i sig är en historiens slump. Därmed borde vi väl också kunna vara stolta över svenskhet utan att nedvärdera någon annan?

– Jag anade att bakom dina många förbehåll låg den typiskt svenska(!) rädslan att en uppskattning av Sverige automatiskt uppfattas som en nedvärdering av alla andra länder på jorden. Därmed bevisar du bakvägen min tes: du är en produkt av det svenska mentalitetsklimatet. Nu när detta konstaterats kan du kolla in min karakterisering av den svenska nationalkänslan tidigare och se att du inte behöver ängslas mer över att inte vara tillräckligt politiskt korrekt. Du får älska Sverige. Det är okej, jag lovar.

– Tyvärr ser jag inte mycket i Sverige värt att älska, inte heller svenskarna. Det är mig ganska likgiltigt. Men jag är gärna med och bygger upp en gemenskap, ett folkhem om man så vill.

– Så enkelt är det knappast. Dina underliggande känslor är bara överskuggade av ytliga ideologiska preferenser. Så är det ofta för svenskar. Det är ohippt att tycka om Sverige. Som svensk ska man ringakta landet och älska andra länder. Där är du dessvärre väldigt vanlig.

– Det är inte så enkelt som du tror heller. Jag älskar att Sverige haft fred i 200 år (fast det börjar bli skamfilat med vår inblandning här och var i världen), jag gillar våra praktiska samförståndslösningar och att vi förut tog hand om varandra. Jag var stolt när ”svenskt” betydde ”kvalitet”, men så är det inte längre. Adjektivet ”svensk” väcker ingen som helst reaktion, varken åt ena eller andra hållet, det är helt enkelt ganska meningslöst. Jag finner inte någon glädje i att stöta på svenskar utomlands. Visserligen ger det en möjlighet att inleda samtal om så skulle önskas, men oftast gör det inte det. Människor är antingen intressanta eller inte intressanta och ”svenskhet” är inte ens en faktor. Jag tror jag förstår din romantisering, det är dessvärre en ganska vanlig villfarelse.

– Det är ett misstag att tro att jag romantiserar. Det är du som trivialiserar och reducerar en naturlig tillhörighet alla människor har till den plats de är uppväxta på. Oavsett om det är Sverige eller Lesotho. Denna tillhörighet är djupt känd liknande minnena från barndomen. Trivialiserar du även dina barndomsminnen? Reducerar du dina lekar som barn till meningslösa sysselsättningar?

Här tog vårt samtal slut. Uppenbart är att insikten om den egna nationstillhörigheten saknas. Här missförstås att känslan för ursprunget är villkorad – att man bara kan älska ett land som har gjort bra ifrån sig, som är ett föredöme (”Sverige har haft fred i 200 år”, ”våra praktiska samförståndslösningar”). Men det är mer skryt än en förståelse av känslan av ursprung. De egna rötterna. Det är bara ytligt förnuftstänkande.

Många i Sverige resonerar som vår opponent. Progressiva förväntas ifrågasätta sin svenskhet. Man tänker inte på att den nationella identiteten är stämplad i pannan då man är utomlands vare sig man vill eller inte. Yngsta sonen, bosatt i Norge sen många år, kallas för det mesta för ”svensken”. Det är hans identitet där. Så nog har vårt ursprung sin betydelse för vår framtoning.

I Norge är detta inget problem. Man älskar sitt land förbehållslöst. Det är en känsla som växt fram genom en enveten kamp för landets självständighet. Man har varit hotad som nation och kan därför uppskatta samhörigheten och värdegemenskapen. Vara ett ”vi”. Men tycker man därför att andra länder är mindre värda? Är man mindre internationalist för att man älskar sitt land? Naturligtvis inte.

Det är bara svenskarnas självspäkningsmentalitet som uppfattar det så. Vi får inte tro att vi är nåt speciellt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Då jag levde livets glada dagar

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med "Lärkan" i Leksand.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)