Kommer Jimmie Åkesson bli statsminister efter valet 2018?

♦ ♦ ♦ »Om allt fortsätter som hittills kommer SD att bli Sveriges största parti vid nästa val. De senaste tre riksdagsvalen har partiets röstandel fördubblats och inget tyder på att denna progression kommer att hejdas.« Så skriver Mauricio Rojas i SvD. Det är ingen särskilt djärv gissning, ändå känns den overklig. Att detta lilla utskällda outsiderparti har kommit därhän! Orsaken är, precis som han säger, inte beroende på att en stor del av landets befolkning har blivit rasister eller främlingsfientliga utan att de etablerade partierna varit oskickliga i hanteringen av invandringsproblematiken. Kanske framförallt att man inte förstått väljarnas oro i denna fråga.

Jimmie Åkesson, blivande statsminister?

Jimmie Åkesson, blivande statsminister?

Att utestänga landets tredje största parti i den så kallade decemeberöverenskommelsen var ett desperat försök att bemästra situationen. Något liknande kommer inte att gå om SD är störst. Vad gör man då? Men framför allt – vad gör man för att undvika att det blir så? Det är en intressant frågeställning. Nedsvärtningen av SD har inte fungerat, att putsa på den egna ideologiska profilen inte heller. Vad återstår i ett läge med ett förtroendetapp av unika proportioner? Vilka initiativ kan i det läget skapa förtroende?

Oavsett allvaret i situationen är tre av partierna knappast benägna att ändra sin traditionella hållning under de tre åren fram till valet, nämligen V, MP och FI. V har sitt gamla klasskampstänkande med värnandet av de sämst ställda som prio ett. Att de skulle komma med förslag om begränsning av invandringen är därför otänkbart. Och MP är hipsterpartiet som mer än andra drivit tesen om nödvändigheten av den obegränsade invandringen, möjligtvis i konkurrens med minoritetspartiet FI.

Men S måste åtminstone försöka öka sin väljarandel fram till valet, deras ras är ju katastrofalt. Vad kan de göra? De kommer knappast med ett djärvt förslag i invandrarfrågan. De har redan målat in sig i samma hörn som V, MP och FI. Förslag på långtgående lösningar på integrationsproblematiken är däremot troligt, för här har de redan fått på tafsen för att deras insatser är otillräckliga, så de måste hursomhelst göra något åt saken. Så kanske kan de åstadkomma en viss skillnad med ett radikalt utspel i frågan. Här har de inget att förlora. Men det kommer knappast att räcka för att öka deras siffror i märkbar grad. I bästa fall stoppar det väljarraset.

Borgarna har troligtvis större chanser att stoppa strömhoppet till SD. KD var det första partiet som över huvud taget sa pip i invandrarfrågan då förra partiledaren Göran Hägglund kom med ett överraskande djärvt förslag till åtgärder. Han var också den förste partiledaren som kom med nyckelformuleringen ”att ta människors oro på allvar”. Så KD har en viss trovärdighetsplattform att utgå från. Och ett definitivt spelutrymme. 

M och C har ännu inte vågat göra något väsentligt i invandringsfrågan. De framstår här som lite mesiga. Naturligtvis pinsammast för M med sina tidigare spektakulära valsegrar. Anna Kinberg Batra har inte haft den politiska fantasi och kompetens som sin företrädare. Men efter att ha stirrat ned i avgrunden kanske någon av dessa två partier kan överraska, även om det i dagsläget är svårt att tro.

Slutsatsen blir att SD kommer att ta en promenadseger helt i riktning med vad Rojas förutspår. De är när allt kommer omkring ett resultat av de andra partiernas brist på initiativ i den komplexa invandringsproblematiken. SD är själva beviset för de andra partiernas försumlighet. Så långt är allt klart.

Men vad händer med regeringsbildningen efter valet? Rimligtvis kommer SD ingå. Men kommer Jimmie Åkesson bli statsminister som är brukligt att partiledaren för det största partiet blir?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Människor behöver inte vara onda för att begå grymheter

♦ ♦ ♦ Finns det onda människor? Ja men de är få, menar Eva-Lotta Hultén i boken Resan från mörkrets hjärta, och gränserna är otydliga. Många anser att Anders Behring Breivik är en ond man, själv ser han sig som en som räddade Norge, en hjälte. Men han är ett undantag, de flesta som begår i vårt tycke onda handlingar har ingen bakomliggande plan, rationella förklaringar eller högre syfte. Där finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av eget ansvar.

Och det kanske värsta av allt – det är vanliga människor. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till. Människor behöver varken vara onda, fanatiska, galna eller giriga för att begå grymheter och övergrepp. Det är oftast inget annat än yttre omständigheter som avgör vem som får blod på sina händer. Den som hamnar i extrema situationer riskerar alltid att begå extrema handlingar.

Från folkmordet i Rwanda

Från folkmordet i Rwanda

En som var med i folkmordet i Rwanda berättade att dödandet är svårt och otäckt om man själv måste besluta om det. Men agerar man på myndigheternas order, har blivit förberedd och känner sig manad från olika håll, och dessutom tror sig veta att det inte kommer att få några allvarliga konsekvenser för en själv, då känner man sig lugnad och tar itu med uppgiften utan någon oro. Andra beskrev hur de skrattade och sjöng medan de jagade och dödade, att de kunde finna nöje i det och skrattade åt offer som bad om nåd. Grupptrycket har en stor roll.

»Som jag redan berättat, så tyckte vi inte det var lika farligt att använda macheten som att bli hånade eller utskällda för att vi inte gjorde det. Detta är en sanning som ingen som inte var på vår sida kan begripa, och nu kan den plåga mig.«

Adolf Eichmann, den ansvarige för judeutrotningsprogrammet i nazityskland och Franz Stangl, chef för utrotningslägren Sobibor och Treblinka, uppfattade sig själva som verktyg i andras händer och sökte uppskattning och godkännande från dem.

Franz Stangl, chef för Auschwitz dödsläger i sin sista intervju med författaren Gitta Sereny.

Franz Stangl, kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Här i sin sista intervju med författaren Gitta Sereny.

»Att inte lyda innebär att inte ha någon annan att skylla på, och därmed bli tvungen att ta det fulla ansvaret för sina handlingar och det var Stangl inte beredd att göra, lika lite som Eichmann. Båda skriver om sina egna handlingar i efterhand, rationaliserar och avskärmar sig. De har lytt, sökt bekräftelse och velat vara till lags. Byråkratin var deras ideologi. De har gjort hemska saker men bara betraktat sig själva som kuggar i ett maskineri. Deras handlingar var exceptionellt onda, deras personligheter högst ordinära.«

I Rwanda råder en stark lydnadskultur. Anpassningen är väldigt djup, väldigt utvecklad. I den rwandiska historien lyder alla sina auktoriteter. Det krävs inget tvång och inga hot, bara instruktioner. Samma gällde även för dem som blev dödade:

»Soldaterna förde dem hit och sa åt dem att sitta ner eftersom de skulle kasta granater på dem. Och de satt.«

Men grannkommunen Giti var en oas i en öken av vansinne. Inte på grund av civilkurage eller att folket på rationellt humanistiska grunder slöt sig samman mot våldet och dödandet. Det var lydnad. Gitis borgmästare hade nämligen gjort klart för medborgarna att de som tog till våld skulle hållas ansvariga.

Det som binder fast människan i ett underdånigt beteende är att vi är uppfostrade att bete oss artigt. Vi uppfattar det som oartigt att säga emot dem som vi ser som auktoriteter. Därför räcker det ofta att människor uppträder som auktoriteter för att vi ska börja lyda dem. Vi gör det även om vi egentligen inte tycker att de står över oss på något vis. Dessutom är vi extremt anpassningsbara.

»Vi ändrar snabbt våra ursprungliga värderingar om situationen förändras och glömmer vilka åsikter vi ursprungligen hade eller vilka värderingar som rådde i den vardag vi annars lever i.«

Socialpsykologen Harald Weltzer skriver i boken Gärningsmän hur tyska soldater under andra världskriget helt byter verklighetsuppfattning och glömmer vilken speciell situation de befinner sig i. De verkar tro att omvärldens referensramar förändrats med samma självklarhet som deras egna. Därför skriver de hem och berättar om massarkebuseringar, mord på barn och andra övergrepp, glömska över att de där hemma inte befinner sig i samma våldskontext som de själva.

»Människan är fenomenal att anpassa sig och duktig på att klyva sin personlighet i flera. Det är fullt möjligt för en människa att vara en grym mobbare på arbetstid och en snäll och tillbakadragen vän på eftermiddagarna. Vår människosyn är töjbar och situationsbunden.«

Sen har vi ett starkt behov att höra till. I ett experiment fick en grupp studenter uppgifter de skulle lösa. Ensamma svarade de fel i bara en procent av fallen. Då de sattes i en grupp där sju andra fått bedöma före dem och instruerats att svara fel, började försökspersonerna svara fel de också. Då blev felprocenten 70. Bara en fjärdedel klarade av att hålla fast vid sina egna bedömningar.

Man vill inte sticka ut. Men det är en sak att man i en situation som ovan av hänsyn till gruppen kompromissar med sina åsikter vid ett tillfälle, en annan då människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Det har visats genom forskaren Leon Festinger som berättar om läraren som är negativ till betyg får lagstadgat krav på sig att ändå sätta betyg på barn i årskurs sex. Vad händer?

»Det troligaste är att läraren efter att ha satt de första betygen kommer att ha ändrat uppfattning. Inte för att läraren plötsligt fått bevis för att betyg i sexan är bra utan helt enkelt för att vi människor strävar efter att göra oss av med sådan kognitiv dissonans* som uppstår när våra åsikter och våra handlingar inte stämmer överens.«

Ett annat exempel är justitieministern i Rwanda som avsattes då han innan folkmordet motsatte sig hatpropagandan mot tutsier men i sin strävan efter makt ändrade sina åsikter. Han förvandlades raskt från en försvarare av tutsier till en viktig röst för Hutu Power-rörelsen både inom landet och i Europa.

»När hans moral och kunskaper om vad som var rätt inte gav den karriärmässiga utdelning han önskat ändrade han alltså snabbt sina åsikter och sin moral. När journalisten Philip Gourevitch intervjuade honom efter folkmordets slut förklarade han att folkmordet inte varit något folkmord utan ett försvar mot attacker mot Rwanda. Felet låg hos offren – de hade alla utgjort allvarliga hot mot Rwandas säkerhet.«

Luis Ramos-Ruggiero är verksamhetschef för Kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus. Han kan inte se någonting som skiljer ut förövarna från andra människor. Oftast har de blivit förövare av ren slump. De har varit på fel plats vid fel tillfälle och befunnit sig i en utsatt situation. Hos vissa kan man se en anknytningsstörning i botten men i stort sett kan vem som helst utföra hemska saker, menar han.

Eva-Lotta Hulténs bok Resan från mörkrets hjärta – om ondskans och godhetens mekanismer – ger överraskande inblickar i mänskligt beteende.

*Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Zara Larsson, den nya företrädaren för plakatfeminismen

♦ ♦ ♦ Det svenska debattklimatet har blivit överhettat. Känslor svallar och överdrifter ersätter sansade analyser. En rappare menar på fullt allvar att rasismen genomsyrar samhället, synpunkter på invandring och integration ses som ”främlingsfientlighet” och plakatfeministerna går på i ullstrumporna i sina sedvanliga överdrifter. Senast i raden är sångerskan Zara Larsson som blivit näthatad för sina feministiska uttalanden.

Zara Larsson

Zara Larsson

”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i”, skriver hon på sin blogg, ”vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.” Uttalandena är föga originella, bara upprepningar av de feministiska klyschor vi hört i åratal. Varför väcker då detta en sådan upprördhet?

Därför att överdrifter tenderar att göra det. Att extremfeministiska synsätt ständigt upprepas gör dem inte till sanningar. De är provokationer. Den feministiska rörelsen har knappast gjort sig känd för lugnt resonerande och intellektuell hederlighet, man har istället valt konfrontationens väg. Man vill chocka, man vill såra, för man tror att detta ger bäst resultat. Även om det gäller hälften av landets befolkning.

Och taktiken är effektiv, metoden fungerar – många män blir förbannade. Och Zaras valhänta försök att nyansera efter kritikstormen på nätet hjälper knappast.

»Jag hatar inte ALLA män. Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp.«

Undantagen är alltså få, vilket bara gör saken värre. Men Zara kan säga detta i lugn förvissning om att hon har hela feministrörelsen och tyckareliten bakom sig. För denna könsapartheid är sedan länge förankrad i samhället. Att män är djur betraktas nästan som en sanning numer. Och Zara hyllas därför allmänt för att hon är ”modig” för att hon ”vågar” säga ”sanningar”. I själva verket exponerar hon sin naivitet och kaxighet i kraft av sitt kändisskap. I en SvD-intervju 19/7 säger hon:

»Jag tror att kvinnohatet och rasismen är så impregnerat i samhället att man inte tänker på hur vidrigt det är.«

Att Sverige skulle vara ett rasistiskt land är ett lika absurt som verklighetsfrämmande påstående. Rasism är särbehandling av människor med avvikande hudfärg eller etnicitet. Visst förekommer det, men att stämpla ett helt folk som rasistiskt är naturligtvis en grov överdrift. Men detta slappa synsätt är så vanligt att Zara tror på det. Hon är ett barn av sin tid.

Zara kallar sig feminist, ett slitet ersättningsord för kvinnors rättigheter. Begreppet feminism används av politiskt korrekta som vill känna sig hippa. Men det är idag bara uttryck för en självklarhet som få ifrågasätter. För vem är idag inte för kvinnors jämlikhet i en situation då till och med politiska partier tävlar om att vara feminister? En minoritet. Eftersom de flesta förespråkar kvinnlig jämställdhet förlorar begreppet feminism sin radikala nyans.

Förutsatt att man med feminism inte avser extrema synsätt som den aggressiva könsapartheid plakatfeminismen företräder som idag är lekstuga för feministetablissemangets bisarra utopier. För det är denna extremfeminism många reagerar på. Inte att Zara är för kvinnlig jämställdhet. Man måste skilja på feminism och extremfeminism. Men eftersom det sällan görs uppstår missförstånd.

Män ”hatar” inte kvinnor. Naturligtvis inte, uttalandet är obalanserat och osakligt, för att inte säga extremt. Liksom att Zara ”hatar män i grupp”. Det finns inget ”modigt” i att yttra sådana häpnadsväckande generaliseringar utan snarare en tonårings naturliga behov av bekräftelse. För hon vet att hon får applåder av många i kultursverige som håller med henne. Även män, i en sorts oreflekterad självspäkning orsakad av ett dåligt samvete över hur kvinnor behandlats historiskt. Det är rätt åt oss, tänker de. Vi måste gottgöra det män gjort mot kvinnor i alla tider. Kör hårt Zara!

Och plakatfeministerna jublar naturligtvis. Men för att förstå de häftiga reaktionerna på Zaras aningslösa beskäftigheter må man betänka ett och annat.

Mannens etnicitet är ständigt under attack, speciellt i vårt land. Här kan man verkligen tala om rasism. Mannen förväntas stillatigande ta emot de senaste uttrycken för den könsapartheid som idag ses som så självklar. Att Mannen ska hånas, häcklas och skämmas i största allmänhet är inget man ifrågasätter. Vi är primitiva djur. Det vet ju alla.

Naturligtvis brister det för somliga män som i raseri förolämpar tillbaka, vilket Zara upprört berättat om. Hon har nämligen inte förstått den andra sidan av myntet. Och hon är i gott sällskap av de som hyllar hennes ”mod” i ”kampen mot patriarkatet”.

I radioprogrammet Sommar uttrycker hon förvåning över attackerna mot sin person, samtidigt som hon i ordrika vändningar hävdar sin rätt att provocera män. Det verkar inte ha slagit henne att provokationer bara kan väcka ont blod. Som om hennes ”hat” mot ”machosamhället” och ”patriarkatet” skulle vara ett konstruktivt bidrag till att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor.

Feminismens aggressiva könsapartheid är ovärdig en utvecklad demokrati. Att feminismen fortsätter sitt råskäll och förolämpningar gör dem till en del av problemet. Tids nog kommer Zara kanske att förstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.6/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Har en kränkt muslim rätt?

♦ ♦ ♦ Sedan den muslimska kulturen blivit en del av det västerländska samhället har frågan om kränkthet blivit vardag. Rättroende muslimer är lättkränkta eftersom kritik av islam i deras ögon är förbjuden – av den enkla anledningen att Koranen är skriven av Gud – och därför omöjlig att kritisera. Det är blasfemi. Ingen kan därför ha synpunkter på den. De som ändå har det anses kränka muslimer. De mest extrema islamisterna menar att de därför måste dö.

Sharia 2Har en kränkt muslim rätt? Ja, för vi har fått lära oss att vem som helst som känner sig kränkt har rätt att känna sig kränkt. Det kan inte ifrågasättas. Är man kränkt så är man. Men det speciella i det här fallet är att kränkningen avser Koranen. Och därmed självaste Allah. Så det är i strikt mening inte muslimen som är kränkt – utan en bok. Muslimens roll är att försvara boken.

Den västerländska kulturen har haft liknande ståndpunkt under inkvisitionen för 800 år sedan då allt ifrågasättande av Bibeln ledde till dödsstraff. Häxor brändes på bål, kättare steglades, halshöggs, rullades i spiketunnor och så vidare. Detta enligt ett normsystem som i mycket liknade sharialagarna. Det tog lång tid, men nu har vi lämnat detta medvetandetillstånd. Det har kostat på. Omätligt lidande har lett fram till dagens demokratiska kultur.

Med den bakgrunden är det inte konstigt att moderna människor protesterar mot den medeltidsmentalitet som lever inom islam, även i vårt land. Vi vet vad vi talar om, vi har genomlevt detta i vår egen historia och vill inte uppleva det igen. Därför har vi rätt att kritisera detta barbariska medvetandetillstånd. Det är helt enkelt inte kompatibelt med vår tid. (Här avses naturligtvis inte moderna muslimer, bara det förmedeltida medvetandet).

Från en Femendemonstration i Stockholm

Från en Femendemonstration i Stockholm

Det västerländska synsättet är resultatet av en medvetandeutveckling som shariamentaliteten aldrig haft. Shariamedvetande har stannat kvar i det förmedeltida tillstånd mänskligheten befann sig i vid 600-talet. Då ansågs det ”rätt”. Men eftersom det är ett kvarstannat medvetande från 1400 år sedan och därför inget har att göra med den moderna tidens demokratiska normer är det idag ”fel”.

Och det förorsakar mycket lidande. Om en människa med ett shariamedvetande känner sig kränkt av kritik har det därför ingen relevans för en modern människa. Det är obegripligt för vår tids tankekultur. Det uppfattas som overkligt och musealt.

Utom för den speciella grupp av värderelativister som i ett lika märkligt som missriktat hänsynstagande vill visa förståelse och solidaritet med shariamedvetandet. För dem har alla kulturer och mentaliteter rätt utifrån sina egna förutsättningar. Mördarsekten IS har slutligen visat att de har fel, eftersom denna mördarorganisation även i deras ögon har gått för långt.

I västerländskt demokratiskt tänkande är det naturligt att ha synpunkter på religiösa spörsmål, oavsett religion. Religiösa anhängare kan tycka detta är orättvist. Och en människa som känner sig kränkt har alltid rätt – även en shariatrogen muslim. Men eftersom denna känsla är grundad i en förmedeltida moraluppfattning som är oacceptabel för vår tid upplevs den upplevda kränkningen som orimlig.

Om en kränkt muslim har rätt beror sist och slutligen utifrån vilken världsuppfattning bedömningen görs.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Svenska synsätt provocerande för invandrare från ett somaliskt klansamhälle

♦ ♦ ♦ 1988 började den stora invandringen från Somalia till Sverige med anledningen av statskollapsen där. Idag finns 50 000 somalier i landet plus 20 000 som är födda i Sverige av en eller två somaliska föräldrar. Men vad vet vi om deras bakgrund? Att deras liv inte längre är i fara innebär inte att de saknar svårigheter i det nya landet. För de flesta är det i själva verket nu som problemen börjar.

Per Brinkemo

Per Brinkemo

De är invandrare från ett klansamhälle, en kollektivkultur som möter världens mest individualiserade majoritetsbefolkning. De har flytt från ett land utan fungerande stat till ett land där staten förväntas lösa det mesta i livet. Det är som om svenskar från det medeltida ättesamhället skulle flytta hit, skriver författaren Per Brinkemo i boken Mellan klan och stat – somalier i Sverige.

I ett land utan fungerande stat står klanen för tryggheten.

»När en del av klanen har det svårt är det de mer lyckligt lottades skyldighet att komma till undsättning. Ingen äger något eget, man delar på resurserna och tillgångar flyttas ständigt inom gruppen. Ett tydligt exempel är hur somalier i diasporan, även om de själva har det knapert, skickar pengar varje månad till behövande släktingar i Somalia eller någon annan del av världen.«

Att avsäga sig sin lojalitet eller sitt klanmedlemskap är en oerhört drastisk handling, som hotar hela systemet. Det finns också en rent självisk aspekt. Om man sviker har man inget skydd när man själv behöver det. Om de biologiska föräldrarna är döda är det en självklarhet att man tar hand om sina släktingars barn, inte av plikt, utan för att de ingår i den somaliska kärnfamiljen.

Det är självklart att två så olika kulturer förorsakar problem.

Somaliland är en del av Östafrika

Somaliland är en del av Östafrika

»Att gå från att vara en oupplöslig del av en släkt till att placera tillit och respekt hos den sociala konstruktionen ”stat” är en utdragen process. Att vänja sig vid den känslomässiga förlusten har tagit oss generationer och det är inte förvånande att saknaden och otryggheten dröjer kvar hos människor som just tvingats lämna klansamhället.«

Enligt klanlogiken kan rättigheter och skyldigheter inte vara individuella. I det somaliska klansamhället regleras därför oförrätter kollektivt av brottslingens släktingar, vilket också leder till en omfattande social kontroll. I Västerlandet anser vi oss inte behöva den lilla gruppens beskydd då den stora gruppen (staten) blivit ens egen alldeles opersonlige vän, som författaren Tomas Lappalainen uttrycker det. Vår vinst är individuell självständighet, rättvisa och effektivitet, som vi uppenbarligen anser väger tyngre än priset på starka allmänmänskliga relationer.

Vi är individuella – och ensamma.

En annan grundläggande skillnad mellan dessa två samhällssystem är att i Somalia råder ännu en talspråkskultur, det somaliska skriftspråket skapades först 1972. Detta innebär att människor hamnar i en beroendeställning till den som förmedlar kunskap.

»I skriftkulturen behöver man inte träffa den kloke för att ta del av kunskapen, det är bara att läsa boken som författaren – död eller levande – har skrivit. I en muntlig kultur tillhör kunskapen personen som bär den med sig. Därför har det skrivna ordet varit viktig för individualiseringen av människan. När det blev möjligt för människan att lagra kunskap utanför hjärnan förlorade minneskonstnärerna i status. Det blev möjligt för var och en att söka och tolka kunskap på egen hand.«

Men det muntliga samhällets hierarkier dröjer sig ibland kvar långt efter flytten till det nya landet vilket kan förorsaka en maktkamp mellan barn, som lär sig läsa och skriva, och föräldrarna. Talspråkskulturen innebär att då man lärt sig att en person har omdöme och klokskap litar man på denne. När en sådan person säger att det skall hållas ett viktigt möte på Somalilandföreningen, då kommer man. Däremot mer sällan då man bara får en skriftlig kallelse.

»I en välfungerande stat har det mindre betydelse vilken person som förmedlar samhällsinformation, istället är det själva informationen som är viktig. Tilliten tillkommer systemet, inte enskilda personer. Däremot förekommer det att människor med liten eller ingen erfarenhet av en stat inte litar på den sortens ansiktslösa information. Det krävs att den kanaliseras genom någon man litar på och då krävs också att den personen har erfarenhet av myndigheten.«

Sen har vi det där med hederskulturen. Somalikulturen är patriarkal där kvinnan förtrycks och hennes sexualitet kontrolleras. Men inom klanen är män och kvinnor lika delaktiga i övervakningen, vilket historiskt sett varit nödvändigt. I en klan måste man veta vem som är far till barnet, inte för mannens heders skull utan för hela samhällets skull. Klanens fortbestånd vilar på blodsband. Kontrollen av den unga kvinnans sexualitet, och därmed av klanens nya medlemmar, är en förutsättning för klanens fortbestånd. Liksom tvångsäktenskap.

»I debatten om tvångsäktenskap nämns enbart kvinnan som ett offer, men kvinnan gifter sig med en man som kanske inte heller vill ingå äktenskapet. Och även om kontrollen av unga kvinnor är långt hårdare än för män uppfattas också en manlig klanmedlem som en säkerhetsrisk om hans sexuella aktiviteter leder till graviditet.«

Vi tycker det låter främmande, men en gång i tiden fungerade det likadant i Sverige. Vad innebär det om en kvinna avvisar den av klanen valda äktenskapspartnern? För det första att släkten går miste om en stor summa pengar, för det andra går klanen miste om det beskydd och den säkerhet som äktenskapet inneburit. Klanäktenskap ingås av sociala, politiska och ekonomiska skäl.

»Skälet till att släktingar kränker självständiga döttrar är att de anar en upplösning av normer som på sikt försvagar klanens möjlighet till överlevnad. Ur ett strikt klanperspektiv begår en flicka som vägrar ett arrangerat äktenskap ett brott som kan jämställas med landsförräderi.«

Skulle en kvinna få barn utanför klanens kontroll kan det inte föras in i släktledet och då krackelerar det skyddsnät som utvecklats för klanens säkerhet och skydd. Kvinnan är bäraren av framtida klanmedlemmar och måste till varje pris undvika att använda sin attraktion och sexualitet på ett sätt som hotar klanens existens. Egendomar skulle splittras, successionsordningen haverera och den kulturella, etniska och religiösa identiteten rubbas. Hedersmord är dock inte accepterat inom den somaliska kulturen.

Att problem uppstår i kontakten med en modern kultur är självklart. Att eleverna får lära sig om sexuellt umgänge, könssjukdomar och preventivmedel uppfattas av somaliska föräldrar som en provokation och ett angrepp på klansamhällets värderingar. En familjerådgivare berättar hur han uppsökts av föräldrar som undrat om de var utsatta för en konspiration från den svenska skolan: ”De utbildar medvetet rebeller och upprorsmakare.” Att som elev komma från en sträng kadaverdisciplinär skola med allehanda bestraffningsmetoder till en svensk motsvarighet är en total kontrast:

»Allt jag kunde se var elever som hade fötterna på stolar och andra som satt på bänkarna och diskuterade om läraren hade rätt att tvinga en elev att spotta ut tuggummit under lektionen.«

Brinkemos bok är den första i sitt slag som ger oss möjlighet att förstå synsättet hos en stor invandrargrupp. Det är en kultursyn som en seriös integration måste ta hänsyn till.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det kallas främlingsfientlighet, men handlar det inte snarare om främlingsovana?

♦ ♦ ♦ Ännu råder en häpnadsväckande brist på inlevelseförmåga hos tongivande inför den oro invandringen väcker hos stora grupperingar i landet. Hur svårt kan det vara? Man kan tycka att media vid det här laget skulle ha mognat in i problematiken och agerat mer ansvarsfullt. Men icke. Roland Poirier Martinsson, kolumnist i SvD är en av de få som formulerat det den svenska presskåren har så svårt att förstå.

»En nedärvd hembygd som hastigt förändras är ett irreversibelt, känslomässigt fenomen; oron implicerar inte alls främlingsfientlighet eller ovilja att hjälpa flyktingar, utan uttrycker ett vemod inför förändringen av något som förknippas med generationers avtryck i ett skeende man själv är del av.«

Roland Poirier Martinsson

Roland Poirier Martinsson

Det är en allomfattande upplevelse av förlust av förut självklara värden. En del har säkert blivit vad man kallar främlingsfientliga i denna process, fast för de flesta skulle troligtvis begreppet främlingsovana vara mer adekvat. Och ovana är en känsla som är genuin. Att vara ovan är inget man kan anklaga någon för, det bara är så. Med tiden förändras denna upplevelse. Med förståelse för detta följer andra förhållningssätt än dagens hårda fördömanden som polariserar och gräver skyttegravar. Som till exempel Po Tidholms mästrande i Sundsvalls Tidning:

»Det ironiska med att skriva om migration i en dagstidning är att de som skriker allra mest högljutt om att man inte får prata om invandringen i det här jävla landet har slutat ta del av etablerade medier. De sitter i stället och surar framför Avpixlat eller ett Facebookflöde fullt av vardagsrasism. Där odlar de myten om åsiktkorridoren och vänstervridningen av medierna. I denna lilla värld är rasismen normaliserad och världen spegelvänd.«

Po Tidholm

Po Tidholm

Po Tidholm betraktar sig själv som Den Upplyste Som Vet Hur Man Skall Tycka. Så han hånar. Det tycker han är den bästa metoden att komma till rätta med problemet. I själva verket har han inget förstått. Bristen på förståelse för främlingskapet inför en radikalt förändrad nation är anmärkningsvärd. Det äldre paret som lakoniskt yttrade ”vi känner inte längre igen oss” skulle Po Tidholm göra narr av. Han har nämligen en egen teori som han i sin upphöjda tidningstribun luftar: Folks problem med invandringen existerar egentligen inte, de har bara inte förstått att det är andra orsaker bakom oron.

»Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.«

Detta är en analys under all kritik som bara visar att han inte förstått främlingsovanan. Vilket är märkligt när den är så enkel att förstå, det är ju inget obegripligt fenomen. Det som är avvikande, det som sticker ut, det som känns ovant – det väcker misstro. Krångligare än så är det inte. Och så har det alltid varit. Det finns de som döljer sin misstro bakom en tillkämpad fördomsfrihet, men många saknar denna sofistikerade attitydsfernissa. De kan – eller vill inte – låtsas. De vill vara ärliga.

Det är då utstötningsmekanismen inträder. De osofistikerade får på moppe i ett samhällsklimat som fördömer deras attityd. De blir kallade främlingsfientliga, rasister och allt möjligt nedsättande. Poirier Martinsson undrar ”hur kan man inte se att flyktinginvandringen också för med sig problem som uttrycks i legitim oro?”. Hur kan man avfärda och till och med fördöma den oron? Det är en sorts blindhet som framförallt journalister inte borde ha. De har en mediaplattform där de skulle kunna nyansera debatten. Istället skäller de som bandhundar.

I det klimatet efterlyser Roland Poirier Martinsson förståelse.

»Varför får då inte mannen i Bergslagen ha sådana känslor för bygden han och pappa och mormor och hennes mamma och hennes farfar formades av och formade? Det andra löser vi, men inget går att göra åt en kultur som förändrats för fort, ytterst av externa, onda, okontrollerbara krafter (inte flyktingarna, utan det som tvingar dem att fly).«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Vi har fått en ny politisk kast – de oberörbara

♦ ♦ ♦ Våra politiska partier kan traditionellt delas in i två huvudgrupper – de som koncentrerar sig på hur det ser ut, och de som fokuserar på hur det borde vara. Pragmatikerna och idealisterna. Men vi har också fått en ny politisk klass – de oberörbara.

M, FP, C och KD har en pragmatisk hållning som säger:

`så här är människan, det vet vi, och därför koncentrerar vi oss på det. Oavsett ideal är vi alla egoister när det kommer till kritan. Därför har vi inte direkt nya idéer, vi ser oss mer som förvaltare av traditioner. Framför allt moraliserar vi inte, människor får vara som de är. Vår spelplan är det beprövade och inkörda. Vi anser att det var bättre förr, vi har en konservativ livssyn, vilket inte betyder att vi är emot förändringar – bara de tar tid så att vi och våra väljare har chans att hänga med.´

S, V, MP och FI däremot sätter moralen i högsätet, ja de har  upphöjt den till politisk idé. Deras förhållningssätt säger:

`idealen är viktiga och vi vill leva upp till dem. Det ser illa ut i världen, men vi har idéer på hur den skulle kunna vara. Vi vill visa hur man bör tänka och agera, för vi är stolta över vårt förhållningssätt. De som inte gillar detta har inte förstått vad det är som gäller. Vi tror att politiska slagord som jämlikhet, solidaritet och liknande är viktiga i politiken. Visserligen vet vi att absolut jämlikhet aldrig kommer att inträffa, men begreppet är viktigt för att tydliggöra vår politiska ståndpunkt´

De borgerligas förhållningssätt är traditionellt och tråkigt och inte mycket att orda om, de är en anonym klump där bara nyanser skiljer. Världsförbättrarpartiernas ambitioner är mer tacksamma att betrakta, särskilt då de svävar iväg i naiva utopier.

Här intar FI ett närmast ointagligt försprång med sina uttalanden om att krig – och därmed försvar – är omodernt, ”man kan ju prata med varann”. Man inte bara politiserar jämställdhetssträvandena mellan könen utan ifrågasätter också traditionella könsroller ända ned på dagisnivå. Normkritik, könsmaktsordning och härskartekniker är bara några av de begrepp FI är ideologisk sponsor för. Alla förväntas vara radikalfeminister och ställa upp på de senaste buden från Schymans gäng. Utopierna är den nya verkligheten.

MP ägnar sig också åt politiskt svärmeri. Helst önskar man att både bil och flyg upphörde genast, att vi skulle ha mycket mer fritid och ett ekologiskt hållbart samhälle. MP är partiet som tagit flummet in i de politiska salongerna. Världsförbättrarambitionerna omfattar friår med full lön, förbud mot fimpar, att ersätta banker med ett konto för allmänheten, och att ”göra nöjesflygandet tråkigare”, för att ta några exempel. Tillsammans med FI leder man PK-ligan där man med kraft marknadsför korrekta förhållningssätt som vi alla förväntas följa.

S värnar fortfarande föreställningen om arbetaren trots att begreppet luckrats upp betydligt de senaste decennierna. Och V är fortfarande ett klasskampsparti där förre ordföranden såg sig som kommunist tills för bara några år sedan då han offentligt var tvungen att avsvära sig läran. S är ideologiskt mindre stelbent än V men anser sig fortfarande veta bäst då det gäller välfärdsfrågor, och man vårdar sin moraliska tradition där uttalandet ”Sverige är en moralisk stormakt” nog får anses ta priset i pretentiös självbild.

Gemensamt för de åtta etablerade partierna är den ständiga smutskastningen av SD, även om de vid det här laget nog börjar förstå att det är kontraproduktivt. Men vad ska de göra, frågar de sig, behandla SD som ett normalt riksdagsparti? Aldrig! För här är både pragmatiker och idealister rörande eniga – man BÖR nämligen inte vara kritisk mot islam, det är FÖRKASTLIGT att ironisera över radikalfeminismen, det är INTE TILLÅTET i det här landet att ifrågasätta invandringen och det är LÖJLIGT att älska sitt land eftersom man därmed menar att Sverige är bättre än andra länder.

Och så går den självuppfyllande profetian långsamt mot sin fullbordan. En politiskt intresserad vän tror att SD kommer upp i 25% vid nästa val. Och han tror att S kommer att gå tillbaka ytterligare, försvagade av idélöshet och tom retorik. Då skulle SD bli största parti. Ja tre år är en lång tid så mycket kan hända.

De åttas oförmåga att engagera väljarna står i bjärt kontrast till SD:s idéprofil som är radikalt ny i svensk politik. Om de två dominerande riktningarna är pragmatiker och idealister företräder SD de marginaliserade som utgör den lägsta politiska kasten som givit röst åt stora väljargruppers engagemang i politiska tabun. SD har fått status som de icke berörbara eftersom man tänker de förbjudna tankarna. Den oro som förklarar SD:s framgångar har man ännu inte förstått.

Därför smutskastar man SD på olika sätt, utestänger dem från politiskt inflytande, förödmjukar dem med att vägra hälsa och liknande. Problemet är att de knappast vinner röster på detta. De får inte tillbaka de som flytt till SD. Och de väljare som funderar på att rösta på SD får bara den spark i baken som gör att de slutligen hoppar över. Man blir förbannad över denna ständiga förödmjukelse. Mobbade väcker alltid sympati.

SD utestängs från den politiska scenen för att de helt enkelt har olämpliga åsikter. Det är så det fungerar. Man kan inte tycka vad som helst i det här landet. Man blir bestraffad, etablissemanget tillåter det inte.

I Sverige har man demokrati, men den är villkorad.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Var befinner sig antroposofin om 50 år?

♦ ♦ ♦ Var befinner sig antroposofin om 50 år? Frågeställningen uppstod nyligen i ett samtal med en god vän. Detta har visserligen varit ett favoritämne bland antroposofer på oräkneliga kurser, möten och sammankomster under åren. Men svaren har alltid präglats av önsketänkande. Hur borde framtidsscenariot se ut? Hur vill vi att det ska se ut om vi verkligen bjuder till?

Knappast ett analytiskt förhållningssätt. I vårt samtal ville vi för en gångs skull vara ärliga. Vad tror vi? Om man tittar på de senaste decennierna – vad är det vi ser?

Ja det är ju tydligt att antroposofins anspråk på en världsförklaring inte kunnat förankras i samhället. Detta är bara att konstatera. Världsåskådningen upplevs som främmande – omfattad av välmenande kufar. Lika  lätt att se är att orsaken till detta huvudsakligen ligger i  antroposofernas oförmåga att hantera sina folkpedagogiska uppgifter. Intentioner att tillgängliggöra antroposofin, göra den intressant för en bred allmänhet, saknas helt. Tvärtom slår man vakt om otillgängligheten i sin esoteriska värld. Bara den som anstränger sig får tillgång.

_MG_6605Även de praktiska utlöparna av den antroposofiska världsåskådningen har sett sina bästa dar. Den antroposofiska vågen är över. Och ledningen visar inte att man förstått detta, den saknar krismedvetande.

Jag vet inte hur många gånger jag under årens lopp hört uppgivna medlemmar säga ”man borde lägga ned Sällskapet” i den underförstådda meningen att man då skulle vara tvungen att ta tag i situationen. För frågan för många är ju om Sällskapet behövs idag. Så 2065 torde det för länge sen ha upphört att existera, sade vi oss.

Om inget oväntat sker.

Om en allt större del av medlemmarna upplever att sällskapet saknar relevans kan man anta att Antroposofiska sällskapet till slut faktiskt läggs ned. Då skulle ortodoxi och idélöshet följa med i graven, den rådande uppgivenheten försvinna och antroposoferna vara helt ställda på sig själva. I det läget finns två scenarier. Antingen är intresset för samverkansformer svagt och antroposofin lever vidare som enbart en personlig angelägenhet.

Eller också uppstår lokalt förankrade former för samverkan som småningom formulerar en gemensam grundhållning. Den rimliga utgångspunkten torde då vara insikten att låta det historiska arvet träda i bakgrunden till förmån för en mer framtidsinriktad antroposofi. Vad kunde man tänka sig vara det mest centrala för en sådan grupperings intentioner? Jag kan tänka mig tre frågeställningar.

  1. Vad är en modern antroposofi och vilka är uppgifterna för en antroposofisk rörelse?
  2. Positionera antroposofin i en nutida kontext och begripliggöra antroposofin för en bred allmänhet.
  3. Grundlägga en metodiskt utvecklad skolningsväg med en tydlig egenart.

Men, sade vi oss, det troligaste är att antroposofin 2065 är helt marginaliserad som världsåskådning. Enstaka waldorfskolor har överlevt som metodskolor, den antroposofiska medicinen har återgått till den underjordiska verksamheten den befann sig i förr och eurytmin utövas som den hobbyverksamhet för antroposofer den aldrig kunnat lämna. Den biodynamiska odlingsmetoden håller redan idag på att försvinna, helt överskuggad av den ekologiska odlingen. Den antroposofiska meditationen existerar knappast om 50 år eftersom den är svårfunnen, krävande och ofta resultatlös. Möjligen behåller läkepedagogiken ställningarna eftersom dess resultat är oavvisliga.

Människornas andliga behov kvarstår naturligtvis men antroposofin kommer inte längre uppfattas som ett svar på detta. 2065 kommer rörelsen troligtvis vara ersatt av mer folkpedagogiskt inriktade andliga sammanslutningar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofins intellektuella cred

♦ ♦ ♦ Goetheanum, 2 augusti 1972 på kvällen, Grosse Saal är fullsatt med deltagare i den internationella ungdomskonferensen. Vi skall se första mysteriedramat. Förväntansfullt sorl från den tusenhövdade publiken.

2015-06-02 09.53.30Plötsligt blir allt svart, strömmen har gått, vilket väcker munterhet med fniss och småprat i mörkret.   Ficklampor tänds och spelar med sina ljuskäglor omkring i salen. Det är en overklig stämning. Alla väntar på att ljuset skall komma tillbaka.

Några börjar sjunga i mörkret. Flera ansluter, sen ännu fler – och snart sjunger hela salen Dona Nobis Pacem. Spontant, helt orepeterat en jättekör där i denna becksvarta jättesal. Och det sjungs i stämmor. Kvinnorösterna de ljusare, männen de mörkare. Jag är helt tagen av den häpnadsväckande vackra klangen och känslan av total samhörighet.

Detta gör ett outplånligt intryck på mej som nybliven medlem. Att plötsligt befinna sig i en stor gemenskap i en mäktig musikalisk harmoni – som ett tonande uttryck för den antroposofiska kulturimpulsen. Som att delta i en mikaelisk härskara.

Svenska vännerna Hans Bartos och Anders Kumlander i  en fikapaus på Speisehaus.

Svenska vännerna Hans Bartos och Anders Kumlander i en fikapaus på Speisehaus.

Tio minuter dånar denna tusenhövdade kör, sen kommer ljuset tillbaka och allt tar slut. Det var nästan synd.

Händelsen gav det starkaste intrycket i detta mitt första besök i det antroposofiska centret. Jag var 28 år och skrev en utförlig tiosidig rapport hem till mina antroposofiska föräldrar som aldrig besökt platsen. Där beskriver jag om alla de studiegrupper jag var med i, hur mathållning var, övernattningen i en gymnastiksal och om utflykterna i grannskapet.

Uttalanden som gjorde intryck på mig då kunde vara till exempel Carlo Pietzners i min samtalsgrupp:

»Ju sannare en tanke är desto mindre har den någonting gemensamt med den människa som frambringar den.«

I Dornach såg jag mitt första goetheanistiska garage.

I Dornach såg jag mitt första goetheanistiska garage.

Vilket jag i min rapport ledsagar med en förklarande parentes: ”Tanken blir ju då mer universell och man måste ge upp sitt eget själsväsen mer och mer för att kunna tränga in i den sanna tankevärlden.” 40 år senare känns tanken inte helt klar, men bestickande på något sätt – som så ofta i antroposofiska sammanhang.

Hagen Biesantz yttrande på morgonseminariet var också imponerade.

»En andligt omedveten människa som utför en ond handling är egentligen inte ansvarig för den, han är driven till den av sin ofrihet. En andligt skolad, medveten människa däremot är fri i valet mellan det onda och det goda, men med detta följer ett stort ansvar. Väljer den människan det onda blir han aldrig förlåten.«

En formulering som ger perspektiv på begreppet frihet. Ju mer begränsad och omedveten man är, desto mindre fri – och ansvarig. Med ökad medvetenhet och insikt följer visserligen ett större frihetsutrymme – men också ett ökat ansvar. På en frågestund efter morgonföredraget formuleras så den fråga som skulle visa sig bli en av de centrala inom rörelsen alla dessa år.

»En [existentiell] fråga skulle aldrig ställas om vi inte någonstans i vårt inre redan anar svaret. Därför är det inte svaren vi är ute efter, det är frågorna. Många av de frågor vi idag ställer är ofta kvarlevor från tidigare liv. Man skall alltså inte ge människan paketlösningar på frågor genom att ge dem en massa svar. De svaren är ju inte deras egna, de har inte kommit fram till dem själv.«

Långhåriga, jeansklädda ungdomar ledigt uppspetade ovanför Goetheanums pampiga entré var något helt nytt och lite chockerande för ledningen.

Långhåriga, jeansklädda ungdomar ledigt uppspetade ovanför Goetheanums pampiga entré var något helt nytt och lite chockerande för ledningen.

Denna hållning har präglat det antroposofiska arbetet i decennier där rubriker på seminarier, föredrag, kurser och artiklar ofta formuleras i frågeform – och där inga svar ges. En annan iakttagelse i samma stil formulerades av Hagen Biesantz som berättade att han undervisat en liten flicka och då kom att tänka:

»Här sitter jag, 20 år äldre än denna människa och tror att jag är överlägsen henne i kunskap och vetande. Men vad vet jag om hennes tidigare inkarnationer, hon kanske nått miltals längre än mig i sin andliga utveckling.«

Detta imponerade på mig då. Idag är upplevelsen dubbel. Det finns något undervisande i uttalandet, nästan poserande. Samtidigt har han en pedagogisk poäng att inför en massa ungdomar exemplifiera komplexiteten i karmalagen. Men det är svårt att nu drygt 40 år senare frigöra sig ifrån intrycket att det finns något av ett intellektuellt snobberi i flera av dessa uttalanden.

Vilket naturligtvis tilltalar unga människor som söker djupare perspektiv på tillvaron. Antroposofin har en intellektuell cred som kändes häftig, speciellt jämfört med fundamentalistisk religion och allehanda gottköpsteorier som allmänt florerar. Antroposofin är cool, antroposofin kräver något av dig, klarar du utmaningen?

Min rapport till föräldrarna slutar med en upplysning jag fick från en Kristofferskolelärare jag haft som jag träffade där. Han berättade att en av mina klasskamrater hade vägrat värnplikt, vilket inte förvånade mig. På den tiden uppfattades detta som ett kraftfullt statement som för det mesta ledde till en månads fängelse. Men som den viljestarka idealist han var vägrade han också fängelse! Hur det gick med det fick jag dock aldrig reda på.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Arne Klingborgs unika livsgärning i ny bok

♦ ♦ ♦ Det är i år hundra år sedan ikonen Arne Klingborg föddes. Med anledning av detta jubileum har boken Arne Klingborg – inspiratören kommit ut på Kosmos förlag. Det är en rikt illustrerad utgåva med många människors vittnesbörd om denna persons unika gärning. Lasse Krantz, grundaren av Rosendals Trädgård och numera verksam på Wij trädgård i Ockelbo, talar om ett möte på Liljevalchs-utställningen Miljö som ger liv 1975 som blev avgörande för hans yrkesval som trädgårdsmästare.

2015-05-26 10.43.27»Jag var 20 år och i en period av livet då jag som radikal yngling tyckte mig ha koll på det mesta. I alla fall kring det som var rätt och det som var fel. Arne guidade i utställningen på ett sätt som fick mig att känna mig som en gnällig gubbe full av fördomar och förutfattade meningar. Jag gick hem fast besluten att söka till utbildningarna i Järna. Det skulle några år senare bli den biodynamiska trädgårdsutbildningen på Skillebyholm.«

Arnes utställningar blev berömda. Lasse berättar att många människor lockades att hjälpa till i förberedelserna. Bönder, konstnärer, kockar, trädgårdsmästare, arkitekter, lärare med flera möttes kontinuerligt varje vecka under närmare två års tid för att bearbeta och förbereda materialet.

»Med facit i hand hade en verksamhet som t ex Rosendals Trädgård inte varit möjlig utan förberedelserna kring trädgårdsutställningen på Liljevalchs. Programmet och konceptet förbereddes steg för steg under Arnes ledning. Inte minst skolades vi unga trädgårdsmästare in i en ny trädgårdsmästarroll som kreatörer och odlare inom många av livets områden. Att Rosendals Trädgård med sin jordnära verksamhet fick många efterföljare både innanför och utanför vårt rikes gränser är ett faktum. Rosendalsmodellen blev ett begrepp som fick och fortfarande har en betydelse i den kulturella utveckling vi benämner trädgård.«

Arne som liten med sin mor.

Arne som liten med sin mor.

För den som tar del av denna bok framträder en oerhört omfattande och rik livsgärning. Sylvia Hvistendal-Manners, nära medarbetare till Arne på 70-talet, berättar om det dagliga arbetet.

»Arne var alltid närvarande även då han var någon annan stans. Hans omfattande person fanns med i det mesta – utställningar, byggnationer, resor till Dornach och föredrag i olika länder. Hans engagemang i de olika linjerna, inte minst allmänna linjen, låg honom varmt om hjärtat. Då jag oroade mig över att kanske gripa in för mycket och organisera från kontoret blev jag lugnad: Organisation behövs alltid då anden blir för stark. Innehåll behöver ordning och form för att verka rätt. Fel blir organisation bara då ingen substans finns att ordna. När man tittar bakåt är det ett mysterium. Hur orkade Arne, sammanhållande, förbindande, underhållande, inspirerande? Motsättningar och konflikter stod inte sällan på rad. Men seminariet föddes på nytt varje dag i en levande ström av människor och människomöten.«

Konstnären Ulf Wagner, som var läraren på konstnärliga linjen på seminariet:

2015-05-26 10.44.59»Människor kände sig inbjudna, strömmade till och vi var många som blev alltmer engagerade och ville hjälpa till. Här hände något intressant. Seminariet förvandlades till en `ständigt föränderlig installation´ för att använda ett samtida uttryck. (…) Den atmosfär som uppstod och utvecklades under några årtionden på seminariet i Ytterjärna fick en närmast magnetisk verkan och många drogs till den unika platsen. (…) Seminariet var likt en smältdegel som ständigt genererade intressanta frågeställningar och uppslag. Och det var just detta vi studerande varseblev. När jag tänker tillbaka på de två år jag var elev vid seminariet har jag svårt att konkret minnas vad vi egentlige sysslade med. Det enda jag med säkerhet vet är att de var några av de viktigaste åren i mitt liv.«

Arne med fru Gertrud och  lilla Aurora.

Arne med fru Gertrud och lilla Aurora.

Att Arne i hög grad var en praktiker innebar inte att antroposofin hamnade i skymundan på något sätt, tvärtom, få har väl som han synliggjort antroposofin i vardagen på ett påtagligt sätt som den stora folkpedagog har var. Hans avtryck på det internationella planet var också betydande där hans klarsyn imponerade. Han drog sig inte för att formulera obekväma sanningar. Vid ett av sina många framträdande på generalförsamlingarna i Goetheanum, antroposofins internationella centrum i Schweiz, sa han en gång:

»Hur kan det komma sig att vi som antroposofer inte märker hur mycket vi själva står i vägen för oss själva? Motståndet mot antroposofins utbredning kommer inte primärt utifrån – det kommer inifrån, från oss!«

Arne med gode vännen och färgsättaren Fritz Fuchs.

Arne med gode vännen och färgsättaren Fritz Fuchs.

”Han upplevde att världen var öppen för antroposofin”, säger ledaren för medicinska sektionen i Schweiz, Michaela Glöckler, ”men att antroposoferna var alldeles för upptagna med sig själva”.

Arne inspirerade oss alla. ”Som lärare kunde han blixtsnabbt sätta fingret på elevens särskilda begåvning och det som ville komma till uttryck”, skriver konstnären och skribenten Berit Fröseth. Och hans ledarskap var föredömligt.

»Arne var självklar ledargestalt, men inte ur beräkning. Med sitt soliga väsen var han snarare troskyldig, den som hade alla uppslagen. Arne var det glada hjärtat i allt. (…) Arne representerade en syntes av naiv optimism och klarsynt verklighetsförankring.«

Arne i sitt arbetsrum på Steinerseminariet med Åke Kumlander, finansiären av verksamheterna.

Arne i sitt arbetsrum på Steinerseminariet med Åke Kumlander, finansiären av verksamheterna.

I bokens sista kapitel ger oss eurytmisten Aurora Granstedt en inblick i hur det kändes att vara dotter till denna dynamiska och ständigt verksamma människa.

»Att skaffa lite utrymme för den egna familjen, att ha semester som vanligt folk var det inte tal om. Jo, när jag gått ut Kristofferskolan såg han till att bara vi tre [med mamma Gertrud] fick göra en resa till Grekland. Där for vi runt till olika tempelplatser, Arne före och Gertrud och jag efter. Till slut undrade vi om vi aldrig kunde få stanna på en plats och bada. Då åkte vi några dagar till ön Skyros där vi fick bada.«

Arne gjorde antroposofin relevant för omvärlden som få andra. Boken Arne Klingborg – inspiratören är ovärderlig för de som vill komma till en förståelse för denne karismatiska gestalt som många haft privilegiet att känna. Finns på Robygge.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)