”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Ovanstående citat är hämtade från en diskussion på Facebook med utgångspunkt i Jesús Alcalás artikel i SvD om slöjdebatten. Varför sviker journalisterna i problematiken kring det multikulturella samhället – och varför ljuger politikerna? Och varför låtsas feministerna att den feodala kvinnosynen inom islamska grupperingar inte existerar?

Därför att de är politiskt korrekta.

Wikipedia ger två definitioner på politisk korrekthet. Den ena lyder att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Den andra säger att politiskt korrekt är den som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Är det inte så här: Den rättframma och naiva säger vad han tycker. Kanske förstår han att det i vissa lägen inte är klädsamt. Men han skäms egentligen inte, utan står för sina åsikter. Den politiskt korrekte har samma uppfattning – men skäms för den och godkänner den därför inte. Antingen för att han vill vara just politiskt korrekt – eller helt enkelt för att hans idealbildning säger honom det. I båda fallen kan det vara en medveten process. Fast antagligen mera sällan. Att vara politiskt korrekt är troligtvis mer en ryggmärgsreflex än ett övervägande.

Den burka- och niqabförsedda gestalten – denna svarta ansiktsmaskering lika grotesk som Ku Klux Klan-kåpan – ger ett skrämmande intryck hos både den politiskt inkorrekte som den politiskt korrekte västerlänningen. Den förre formulerar öppet sin avsky, den senare undertrycker och kamouflerar den  i en strävan att passa in i den hippa mentalitetskulturen. Den politiskt korrekte vill för liv och pina inte skylta med sin upplevelse. Så han attackerar ”fördomarna” och ”främlingsfientligheten” – och naturligtvis Sverigedemokraternas rädsla för islam. Trots att han i själva verket förstår dem.

Är denna hållning feg? Inte nödvändigtvis – man vill bara smälta in. Känna sig vara en del av ett upplyst frälse. Det finns dolda kameran-klipp som visar hur en människa i ett rum snart börjar göra samma konstiga saker som de andra i rummet. De flesta är nog politiskt korrekta i något sammanhang. Men burka-kramarnas förvåning över andras ”intoleranta” hållning  kring den heltäckande slöjan känns krystad och föga trovärdig.

Den politiska korrektheten är ett spöke som går genom många debatter. Ett exempel är det hedersrelaterade våldet som kvinnorörelsen förnekar för att det förminskar deras kritiska hållning till det svenska manssamhället. I antroposofiska sammanhang är det inte politiskt korrekt att problematisera antroposofin i en idédebatt. Det stör den politiskt korrekta konsensuskulturen. Och öppen kritik är i dessa kretsar inte bara politiskt inkorrekt – det är tabubelagt.

Nja, menade Göran, det är inget som hindrar att en man lever med flera kvinnor – eller för den delen en kvinna med flera män – men jag som politiker måste ju se till att äktenskapet juridiskt sett är jämlikt. Och det är det ju inte om en man gifter sig med flera kvinnor. För du menar väl inte att en kvinna ska få gifta sig med flera män? Nej, det var ju inte avsikten, menade mannen.

Där befinner vi oss alltså i dagsläget 2010. En invandrad muslim debatterar med socialministern i landets regering om lämpligheten i att införa månggifte i Sverige. På fullt allvar. Trots flera år i landet har han inte förstått det absurda i frågeställningen. Eller insett att en sådan fråga är omöjlig att driva i Sverige. Historielöshet är bara förnamnet. Modernitet – vad är det?

Hans religion påbjuder månggifte, säger han ovetandes hur han spelar islamofoberna i händerna. Här är inte tal om reflektion och självständigt tänkande. Man lyder sin religion, punkt. Kristendomens tidiga texter består också av absurditeter som t ex stening (Gamla testamentet). Men den västerländska utvecklingen har förpassat detta till historiens skräphög för längesen. Man börjar ana vidden av problemet. Det här handlar inte om harmlösa religiösa idéer. Det handlar om en mentalitet som inte förstår själva begreppet utveckling.

Signaturen Pappan hade i sina kommentarer till Västerlandet erbjuder en moralisk kloak en intressant teori kring detta.

”En tribal kultur bygger på principen att det var bättre förr. Pappa är klokare än jag och farfar är klokare än pappa. Alla strukturella förändringar, allt nytänkande och allt ifrågasättande av det hävdvunna är principiellt av ondo. Målet är att upprätthålla status quo. Den är klanbaserad, kollektivistisk. En progressiv kultur bygger på principen att det var sämre förr. Att det bättre är det som skall komma. Att vi är klokare än våra fäder och att våra barn kommer att bli klokare än oss. En progressiv kultur räds därför inte förändringar. Den är karriärbaserad, individualistisk.”

Med tribala kulturer menas alltså de muslimska länder i exempelvis Mellanöstern där en svag statsbildning kräver starkt konservativa familje- och klanstyrda samhällen. Den progressiva kulturprincipen råder i västerländska demokratier.

” `Erövring’ är inte av ondo i ett tribalt tänkande. `Förändring av den andre’ är inte av ondo. Det är förändring av det egna som är av ondo. Klankultur och kollektivism skapar jagsvaghet men gruppstyrka — en mer solid och historiskt beprövad form för samhällsbygge än modernitetens potenta men labila konstruktioner med individualism, valfrihet, förändringsiver och framtidshopp. En del INDIVIDER kommer möjligen att kunna slå sig fria från tribalismen. Men GRUPPEN kan aldrig göra det. Marx har fel: Det FINNS ingen `befrielse’ för kollektiv! En grupp kan inte vara fri. Bara en individ, som bottnar i sitt jag, kan då och då vara fri.”

Det är detta vi måste ta med i beräkningen när vi förordar ett multikulturellt samhälle, menar signaturen. Han tror inte vi förstått vad vi gett oss in på. Fundamentalistiska kulturmönster assimileras inte då de överförs till ett annat land, tvärtom – de cementeras. Att hans fortsatta argumentation till slut hamnar i ett förordande av SD behöver ju inte diskvalificera analysen. Den är intressant – men om den omöjliggör multikulturalismen som eftersträvansvärd idé är jag inte säker på.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.

Sågningen börjar redan i rubriken: Stockholms sämsta krog – förhoppningsvis… Och sen följer en inledning om den smaklösa inredningen innan man kommer in på huvudfrågan – maten.

Men det är maten som är katastrofen. Det är en hejdlös parad av misslyckanden som bärs in. Och man finner sig sittande, fruktande nästa kreation av det uppsluppna köket, misstänkande att man är utsatt för ett absurt experiment eller möjligen Dolda kameran.

Vi har beställt rökt lax och fått in gravad, grå av ålder, brutalt uppryckt från det som borde ha blivit den sista vilan. När vi påtalade att detta var oätligt och dessutom fel, fick vi besked att köket ”tyvärr tagit fel”, vilket var egendomligt eftersom gravad lax inte ens fanns på menyn.

Även deras beställning av ankbröst var problematisk.

Maken till ankbröst har vi aldrig smakat: ett torrt, i all oändlighet varmhållet stackars bröst, med läderartad yta och badande i en rödvinssås, häpnadsväckande lik Blå Bands pås-sås.

Både den gravade oxfilén och rådjursnoisetterna smakade egendomligt och den grillade sjötungan var – stekt. Enda trösten, menar skribenten är att ”få hittar hit”:

Vid ett tillfälle var vi ensamma, vid ett annat satt några äldre gäster uppskrämda längs väggarna, håglöst petande i sin läderanka.

Avslutningsvis konstaterar de att tidningens testlag ”är ett tåligt släkte, men besöken på denna erbarmliga lokal har varit en svår prövning”.

Tror faktiskt krogen var tvungen att stänga efter en tid. Tala om sågning.

Detta säger den liberale statsvetaren Eric Kaufmann i en artikel i Expressen (Trons svärd, 26/7). Han tror att fundamentalisterna kommer  att vinna denna kamp eftersom deras motivation är avsevärt större än sekularisternas (de som önskar minska religionens betydelse i samhället).

I vår moderna tid har sekularister funnit det allt svårare att ”konkurrera med de rika känslor som religionen förmår framkalla”, säger han. ”Religionens återkomst” de senaste decennierna har mindre handlat om ökad fromhet än om längtan efter identitet och tillhörighet, mål och mening och kollektiv ledning – önskemål som sekulär politik i allt mindre grad kan tillfredsställa.

Den brittiska författaren Melanie Phillips är militant motståndare till vad hon ser som den ”islamska erövringen av väst” men har paradoxalt nog ändå en stor respekt och djup förståelse för islamisternas motvilja mot den sekulära humanismen, vilken hon anser har skapat ”en sedeslös och utsvävande kultur av omedelbar behovstillfredsställelse”. Muslimer ”har insett att det samhälle som de förväntas identifiera sig med är en moralisk kloak”, säger Phillips. ”Är det då så konstigt att de vänder sig från det?”

Financial Times krönikör Christopher Caldwell tycker att islam har ”tillfört syre till den trista, småskurna, materialistiska tillvaro som präglar det intellektuella livet i väst”. Samma värderingar som de radikala islamisterna rasar mot – den sekulära humanismens värderingar – väcker också avsky hos islams argaste kritiker. Inte att undra på att de känner sig oförmögna att hejda islams frammarsch.

Man kan ju vända på det hela. Är det islamska hotet i själva verket en utmaning? Visar islams starka religiositet på något viktigt?

Jag tror det. Upplysningen* har visserligen givit oss frihet från religiöst förtryck. Men den frihet vi uppnått har i sin avsaknad av moral och övergripande mening gjort egoismen till den primära drivkraften. Detta präglar den västerländska utvecklingen i hög grad.

Så nu står vi här, upplysta och framgångsrika. Emot oss nalkas en religiös mentalitet från det förflutna som i nitisk målmedvetenhet liknar den som en gång varit vår egen. Minns bara häxbränningarna och inkvisitionen för att ta några exempel. Vi möter på sätt och vis vårt forntida medvetande. Det   är ett unikt möte där vi ”utvärderas” av en gammal religiös världsbild. Vad har vi vunnit, tycks den fråga, hur ser resultatet ut? Det vi själva är stolta över – den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och levnadsstandarden – imponerar säkert. Men på det rent mänskliga planet?

Det är uppenbart vad som sticker det gamla medvetandet i ögonen. Sedeslöshet, grov egoism, fullt utvecklad girighet i den kasino-ekonomi som styr världen, eroderad familjestruktur, utbredd kriminalitet, en galopperande nöjesindustri, omfattande miljöförstöring som hotar mänsklighetens existens. Och naturligtvis den allestädes förhärskande gudlösheten. Detta kan knappast upplevas som en förädling av människosläktet. Snarare som en grotesk karikatyr av vad människan borde vara.

Det är därför inte svårt att föreställa sig den retoriska frågan från muslimen: Skulle detta vara bättre än ett gudfruktigt liv?

Av lätt insedda skäl kan  en muslimsk fundamentalist inte svara ja på den frågan. Eller för all del andra religiösa fundamentalister. Och det är här det börjar brännas. För det är klart att även vi – delansvariga för denna utveckling som vi är – ser problemen som oönskade. Frågan är i hur hög grad de är ett resultat av vår ensidigt materialistiska världsåskådning. Detta kan naturligtvis diskuteras i all oändlighet. Men det torde vara odiskutabelt att bestämda tankeriktningar och synsätt får konsekvenser.

Vi har sluppit religionens förtryck. Men med tanke på det historiska utfallet – har vi inte sålt vår själ? Det är den fråga det islamska medvetandet ställer. Det är en fråga jag tror vi kan vara tacksamma för.

* Upplysningstiden, även kallad upplysningen, var en kulturhistorisk rörelse i Europa  vid mitten och slutet av 1700-talet. Den hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum tycktes oförenligt med den gamla ”av Gud  givna ordningen”. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799).

Gellert Tamas bok De apatiska ställer saker tillrätta. Det är ett 600-sidigt aktstycke som redogör för alla turerna. Författaren har gått igenom alla dokument, vänt på alla stenar och uppdagat en av vår tids största politiska skandaler. Nog för att många också på den tiden (2003-2006) förstod hur saker och ting stod till. Nu är det i alla fall klarlagt. Och det är spännande läsning. Det var svårt att slita sig från detta reportage, försett som det var med rena cliffhangers.

Det handlade alltså om familjer med barn som kommit till Sverige som flyktingar från krigshärjade områden och som hade genomgått fruktansvärda händelser. De flesta barnen hade fått se hur deras fäder dödats och mammor och systrar våldtagits.  Många av dessa trasiga familjer hade lyckats ta sig till vårt land och sökte nu uppehållstillstånd. Det var här det började. För det tog lång tid att få besked om de fick stanna. Väldigt lång tid. Att hela tiden inte få veta. Otrygghet för barnen. Ingen att lita på. Löften från myndigheter som ständigt bröts.

Många av barnen led av posttraumatiskt stressyndrom på grund av sina svåra upplevelser. När otryggheten och sveken i Sverige lades till detta tappade de allt hopp och gav upp, blev apatiska. De gled mer och mer in i ett koma-liknande tillstånd där de fick sondmatas, vändas för att inte få liggsår och ha blöjor. Talade inte, reagerade inte på tilltal.

Många fackmän var undrande inför detta. Men fenomenet hade uppträtt tidigare utomlands och det fanns där kunskap kring det hela, men det uppmärksammades inte här hemma. Det vill säga man ville inte uppmärksamma det, skulle det visa sig. Större delen av barnfamiljerna utvisades, nio fall av tio. Detta pågick hela tiden. Chockerande bilder visades på tv av smygfilmade tvångsdeporteringar av medvetslösa barn i rollstolar och på bårar på väg till flyget. Hela familjer förpassades med våld av svensk polis som dumpade av dem på främmande lands flygplatser där de kunde tillbringa veckor  med barnet på bänkar ankomsthallar och andra tillfälliga utrymmen. Men Sverige var kvitt problemet.

Men de fick väl ändå adekvat vård så länge de var i Sverige? Nej, tyvärr var det sällan fallet. Ledande personer hade nämligen konspirationsteorier.

Dessa lanserades tidigt av Marie Hessle, regeringens samordnare för barn med uppgivenhetssyndrom, direkt underställd migrationsminister Barbro Holmberg. Hessle menade att mycket tydde på att barnen simulerade, understödda av föräldrarna som gjorde allt för att få stanna. Och eftersom barnen därför logiskt sett inte kunde vara sjuka, skulle de heller inte ha vård. Så de skickades för det mesta hem. Hessles teorier fick stöd av Annica Ring, chef på Migrationsverket i Solna. Hessle och Ring, som i hemlighet samarbetade kring detta, lanserade även en teori om att vissa av barnen blev förgiftade av sina föräldrar.

Det stora problemet med dessa teorier var att det saknades belägg för dem. Under hela perioden lyckades ingen få fram bevis för simuleringsteorin. Ingen läkare hade sett något själv, bara hört rykten. Rykten som alla utgick från Hessles teorier. Hon hade i praktiken startat en vandringssägen som många trodde på. Inte minst minister Barbro Holmberg. Och massmedia vidarebefordrade tacksamt.

Då opinionen började mullra och media till slut frågade sig om apatin hade något att göra med det omänskliga handhavandet var migrationsminister Barbro Holmbergs svar att det inte var invandrarpolitikens fel att de blev sjuka. Detta upprepades hela denna olycksaliga period som ett mantra. Och ändå – i historiens backspegel – visade det sig att det var just så det var.

Det var invandrarpolitikens fel.

Och skulden låg inte enbart på Barbro Holmberg, Marie Hessle eller Annica Ring. Den låg primärt högre upp. Hos ”chefen” som han kallades internt. Statsminister Göran Persson. Enligt flera oberoende källor ville han inte att barnfamiljerna skulle stanna – för det skulle ge Sverigedemokraterna röster i det kommande valet 2006! Detta, mina damer och herrar, kallas realpolitik. Till slut lyckades Miljöpartiet i en förhandlingsrysare som höll på att fälla regeringen få Persson att gå med på en kompromiss så att merparten av familjerna fick stanna.

Ibland är verkligheten inte så illa som man tror. Den är värre.

Troligtvis uttrycker han en allmän mening i landet idag. Kanske har han en majoritet bakom sig där. Men säkert är det inte, frågan verkar växa i angelägenhet och hans försiktiga formulering öppnar för ett förändrat förhållningssätt framgent.

Slöjdebatten är vildvuxen. Många kolumnister och tidningsskribenter har inte förstått laddningen i den heltäckande slöjan. De ser den bara som ett exotiskt sätt att klä sig och ondgör sig därför över att debatten alls existerar. Vem som helst ska väl för sjutton få klä sig hur dom vill!  Varför ska man förbjuda ett klädesplagg?

En besläktad ståndpunkt är de som säger ”idag är det heltäckande slöja som förbjuds, i morgon sikhernas turbaner och sedan är det kanske kortkorta kjolar”. Det är en ologisk argumentation. Varken turbaner eller kortkort har varit föremål för allmän debatt. Det västerländska modet är idag så extremt att ingen bryr sig. Det provocerande och hotfulla i att täcka ansiktet är anledningen till debatten – inte den fotsida dräkten som sådan.

En docent i civilrätt menar att man inte kan förbjuda burkan för att kvinnan förtrycks (SvD 22/7). Man borde istället göra något åt förtrycket. Visst, men den heltäckande slöjan är både en symbol för förtrycket och ett förtryck i sig, så det borde rimligtvis börja där.

Kulturrelativisterna och de politiskt korrekta förstår inte heller upprördheten över den heltäckande slöjan. De menar att den är en del av muslimernas kulturtradition. Vilka är vi att ifrågasätta den? frågar de. Med vilken rätt sätter vi oss till doms över dem? Är vår kultur på något sätt bättre än deras? Nej de har samma rätt att klä sig på sitt sätt som vi har på vårt sätt, säger företrädare för detta synsätt.

Sen har vi alla de som diskvalificerar slöjförbuden i Europa för att bärarna är så få (!): ”Burkan är en skenfråga och helt betydelselös”, säger islamologen Jan Hjärpe med anledning av Belgiens nyss införda slöjförbud. ”Landet har bara 200 burkabärare.” Men just detta visar ju laddningen! Lagen är inte mindre berättigad för att det nu bara finns ett par hundra som drabbas av den. Med tiden kommer  fler.

De starkaste argumenten för förbudet mot heltäckande slöja – som också åberopats då förbudslagarna tagits – är att den försvårar identifiering. Man vet inte vem personen är, kan inte se den man har framför sig. Detta är problematiskt i normalt arbets- och vardagsliv. Vissa anför att den heltäckande klädseln kan utnyttjas av manliga terrorister som kan röra sig fritt tungt beväpnade utan att det märks.

Här några argument som anförts i förbudslagstiftningen i några länder:

• Frankrike: ”Staten har en skyldighet att skydda kvinnor då de utsätts för tvång eller övertalas att bära heltäckande slöja. Detta kan göras genom att motarbeta stereotypa könsroller och diskriminering”.
• Holland: ”Lagen är ett förbud mot kläder eller huvuddukar som gör att den som bär dem inte helt kan identifieras”.
• En kanton i Schweiz: ”Heltäckande slöja symboliserar mäns makt över kvinnor, samt hindrar beslöjade kvinnor från att integreras i det schweiziska samhället. Burka och niqab är inte förenligt med våra lokala traditioner och en kvinna med heltäckande slöja `lever i ett fängelse´”.
• Singapore: Förbjudet att bära slöja i skolan, även om många kvinnor bär den utomhus.
• Turkiet: Här finns en rädsla att sharialagar skall införas och slöjan är där en symbol för detta. Den förknippas starkt med förbud och tvång. Slöjförbudet har därför en bred folklig förankring.
• Belgien: ”Alla människor på allmänna platser ska visa sitt ansikte”, sägs i lagtexten. Böter eller i värsta fall fängelse kan bli straffet för de som väljer att bära heltäckande slöja på allmän plats.

Amnesty säger att slöjförbudet är ett brott  mot rätten till yttrande-och religionsfrihet, det kan försvåra integrationen och få en stigmatiserande effekt för muslimer. Yttrandefriheten? Vad har slöjan med rätten att tala fritt? Och bruket att bära slöja finns inte stipulerat i Koranen säger de som vet. Att det skulle försvåra integrationen är också ett märkligt påstående – om något är stigmatiserande är det slöjan.

Även bland europeiska muslimer finns ett motstånd mot heltäckande slöja. Shaaz Mahboob från organisationen Brittiska muslimer för en sekulär demokrati säger att burka och niqab ”varken har en plats i islam eller i västliga samhällen”.

- Den gör personen helt anonym under samtal med andra och förolämpar män som inte tros kunna se en kvinna utan att bli attraherad. Heltäckande slöja har heller ingen religiös grund.

Ett svenskt slöjförbud är en politisk fråga som bara kan bli aktuell om det finns en stark opinion. Det skulle inte förvåna om en sådan finns. Valet kan bli en fingervisning.

Se var Sveriges svar på amerikanska Look, en reportagetidning med tonvikten lagd på kvalitetsbilder. Här fick jag lära mig mycket, inte minst rubrikformuleringarnas svåra konst. Att med en rad fånga essensen av en text (eller bild) så att den väcker intresse hos läsaren. Inte sällan var den fyndig och rolig. Som den fina bilden på ett par som dansade sydamerikanskt och där  det var tydligt var mannens hand var placerad. Rubriken löd: Håll mig hårt i rumban.

Mina första stapplande steg tog jag annars på Vecko-Revyn där jag fick skissa in bilderna på tidningsuppslaget så att de tekniska avdelningarna kunde beskära bilden efter önskemål. Jag tyckte det var jättekul.

Se lades ned i början på sjuttitalet. Tv gjorde breda bildreportage-tidningar överflödiga. Så jag placerades på Teknikens värld (det stora förlaget Åhlén & Åkerlund ägde ett tjugotal stora tidningar som folk flyttade runt på). Detta var en tidning för män som älskade bilar. Skön och slapp stämning på redaktionen. Bara man klarade lämningen, d v s skickade materialet i tid till tryckning, kunde man leka. På Se kastades pil hela dagarna (men jobbades hela söndagsnatten). På Teknikens värld cyklades enhjuling i korridorerna. Redaktionen bestod av män – alla utom en – och hon var testförare.

Sen blev det Båtnytt. En dag sa chefredaktören – ska vi luncha i Vaxholm? Och sen tog vi redaktionsbåten dit. För att dryga ut lönen tillbringade jag en helg i månaden med att layouta  korsordstidningarna Lycko-Kryss och Roliga Kryss. Tråkigt jobb, men bra betalt. Sedermera fick jag roligare extraknäck som folkparksaffischer och LP-omslag. Min kollega på Se gjorde förresten ABBAs första LP-omslag innan de hette ABBA, på omslaget stod det Björn Benny Frida och Agneta.

Nästa arbetsplats hette Vi Föräldrar. Här var vi två killar bland en massa tjejer. Efter det hamnade jag på någon sorts utvecklingsavdelning där vi skulle komma med nya tidningsidéer. Det blev bara en vad jag minns: Idé & Framgång, en tidning för entrepenörer med success stories. Kom bara ut med tre nummer.

Ny Musik var namnet på en poptidning som försökte vara lika seriös som den amerikanska förebilden Rolling Stone. Jag tror vi höll på ett år innan den lades ned. För liten upplaga. Men jättekul hade vi. Skivbolagen skickade drivor med skivor för att recenseras. De delades sedan ut till var och en i redaktionen. Min skivsamling växte okontrollerat. Vi gick på rockgalor och festivaler och träffade rockstjärnor. Detta var min sturm und drang-period.

Efter nedläggningen av Ny Musik hamnade jag på Centrallayouten. Vi var ett gäng på 5-6 erfarna layoutare som gjorde dummies (visualiserade förslag på nya tidningsidéer). Samtidigt var vi en pool som från ena dagen till den andra skulle hoppa in som ersättare på vilken tidning som helst på förlaget då någon på deras layoutavdelning insjuknat. På det sättet kom jag att vikariera på FIB aktuellt (porrig herrtidning), Året Runt, Damernas värld och en rad facktidningar, bl a Veckans Affärer och Allt i Hemmet.

På sluttampen blev det Min Värld. Nu började jag undra om det var detta jag skulle hålla på med. Då jag till slut placerades på Mitt Livs Novell kände jag att det fick vara nog. Vid det här laget hade jag gått med i en antroposofisk studiegrupp i Stockholm och kände att Järna lockade. Så jag flyttade, började jobba i affär ute på Steinerseminariet. Jag hade kommit hem.

*Layoutman är den som sammanfogar text och bild i en läsbar  och estetisk komposition på tidningssidorna

Händelsen ägde rum i juli 2005 och finns beskriven i Mordet i Amsterdam, en bok som kom ut i Holland året därpå. Författaren Ian Buruma var som alla andra förskräckt över mordets nästan rituella karaktär (mördaren sköt flera gånger, skar sen halsen av offret med en stor machete, borrade sedan in den djupt i bröstet på den avlidne, skrev något på en papperslapp, vek lappen prydligt och stack fast den på kroppen med en annan kniv).

Buruma beslutade sig för att skriva en bok om mordet och de händelser som ledde fram till det. Ta pulsen på stämningarna i landet kring fenomenet islam. För mördaren, Mohammed Bouyeri, var muslim. Och rädslan för islam hade länge varit ett ständigt pågående ämne i debatten i Holland. Fördomar och provokationer frodades – och en av de kanske mest spektakulära provokatörerna av dem alla var just Theo van Gogh, en filmregissör som gjort en uppmärksammad film baserad på ett manus av islamkritikern Ayaan Hirsi Ali innan han mördades.

Liksom i Sverige fick Holland uppleva det avvisade handslaget. En ortodox imam vägrade vid ett möte med den kvinnliga integrationsministern skaka hand med henne. Han sa sig hysa respekt för henne, men hans religion förbjöd honom att ha fysisk kontakt med andra kvinnor.  Bilden på den skäggige imamen och ministern ansikte mot ansikte blev förstasidesnyhet och så småningom huvudsymbolen för mångkulturalismens kollaps och slutet på drömmen om tolerans i Europas mest progressiva land.

Mordet utlöste en högröstad samhällsdebatt. Somliga menade att skulden låg hos den generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett ”det mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister. En iransk universitetslärare menade att en liberal demokrati  inte kan överleva när en del av befolkningen menar att Guds lagar står över människans. Frukterna av den europeiska upplysningen måste försvaras, med våld om så krävs. Det var ett uttalande som tvingade honom att ha livvakt.

En islamolog menade att islam blivit en europeisk religion helt enkelt för att de kristna kyrkorna i allt större utsträckning har förvandlats till turistattraktioner, bostadshus, teatrar och nöjesetablissemang. Den kontroversielle homosexuelle missnöjespolitikern Pim Fortuyn var starkt kritisk till islam.  Han sa i en intervju ”jag hatar inte islam. Jag tycker det är en bakåtsträvande kultur. Jag har rest i många delar av världen. Överallt där islam råder är det helt enkelt förfärligt. All denna dubbelmoral. Jag har ingen lust att gå igenom kvinnornas och de homosexuellas frigörelse en gång till”.

Känslan många hade var att man i Europa med stor möda lyckats vränga av sig sin egen religions restriktioner. Och så kom de här människorna och förde in religionen i samhället igen.

Ayaan Hirsi Ali, tidigare djupt troende muslim,  gjorde sig tidigt bemärkt som den kanske hårdaste kritikern av islam. Hon talade om de intellektuellas svek: ”de västerländska kulturrelativisterna menar att om du är kritisk mot islam är du rasist eller islamofob. Eller: `det är en del av deras kultur, så det får man inte ta ifrån dem´. På det här sättet kommer buren aldrig att slås sönder. Västerlänningar som lever på att dela ut bidrag eller bistånd, eller på att representera minoriteters intressen, har slutit en satanisk pakt med muslimer som har intresse av att bevara buren.”

”Vad den muslimska kulturen behöver”, skrev Hirsi Ali, ”är böcker, tv-serier, dikter och sånger som visar vad som är vad och driver med de religiösa reglerna.” Vad som behövdes, enligt henne, var en film som Life of Brian, den brittiska komedin om Jesus. Det som behövdes var en film om profeten Muhammed regisserad av en arabisk Theo van Gogh.

”Det var tron som drev mig”, sa mördaren Mohammed Bouyeri på rättegången. ”Och jag är säker på om det hade varit min egen pappa, eller min lillebror, skulle jag ha gjort samma sak.” Han försäkrade domstolen att ”om jag någonsin skulle släppas skulle jag göra exakt samma sak, exakt samma sak”. Till poliserna som hade gripit honom sa han att han hade skjutit mot dem ”i avsikt att döda, och att bli dödad”.

Domaren hade inget val. Det var bara att döma Mohammed Bouyeri till livstids fängelse.

Partiledaren kan med sin varumärkespersonlighet (en samling mänskliga egenskaper som associeras med ett varumärke) understödja sitt partis varumärke och skapa en samling unika och positiva associationer.

Vad är det då som definierar en partiledares varumärkespersonlighet? Jo att han/hon upplevs ha personlighet, är ärlig, unik, har ”ledarskapsdimensioner”, ser bra ut, är självsäker och intelligent.

Dessa egenskaper används för att visa på en personlighet som är relevant för att välja parti eller partiledare och syftar till att illustrera det politiska varumärket snarare än den verkliga personligheten hos politikern.

Så långt undersökningen. Jag har aldrig röstat på moderaterna. De har aldrig varit ett alternativ. Har mest legat åt sossehållet, men gjort några avstickare till MP och V. Tror jag röstade på C i ”kärnkraftsvalet”, men annars har de (tillsammans med FP och KD) inte funnits på kartan. Behövs de över huvudtaget? Ärligt talat.

Men Reinfeldts geniala – och trovärdiga – rockad från höger mot mitten vid förra valet (”det nya arbetarpartiet”), i kontrast till Perssons gamla utslitna floskler fick mig att piggna till efter en lång politisk dvala och börja en långsam omvärdering. Frågan jag ställer mig nu är: kan man ha förtroende för en partiledare men misstro hans parti? För överklassen är inget man röstar på. Så är det bara.

Rösta på sossarna igen? Med en partiledare som låter som en söderböna med bussiga och självgoda klyschor från ett arbetar- och fackföreningsromantiskt sjuttital? Det räcker med det nu. Hon talar inte nuspråk. Det känns som hon svarar på gårdagens problembild. Skulle hon vara bättre och inge större förtroende än Reinfeldt? Inte i min bok. Och Östros – den gamla okarismatiska sossesluggern med sina kalla ögon – inger han ett större förtroende än den lysande finansministern Borg? Inte med bästa vilja i världen.

Att sossarna slagit följe med V där på fullt allvar en kommunist- och revolutionsromantiker ska dela regeringstaburetterna vid ett makskifte gör inte saken bättre. Har inte samma reservationer för MP, även om deras budskap ofta är beskäftigt 70-talsromantiska. Och deras ständiga moraliserande känns inte realistiskt. Ett parti för svärmande idealister.

Att moderaterna skulle stå för förnyelse är fortfarande den stora nyheten. Vem hade trott att gamla högern skulle göra det? Och Reinfelts retoriska skicklighet har än en gång firat triumfer. I Almedalen avfärdade han S som uttryck för ett ”särintresse”. Rätt eller fel – lysande retorik är det. För visst har han fått fatt i något vi alla funderat men inte vågat säga? S är gamla, orienteringslösa och tror att lösningen är att fortsätta i gamla uppkörda hjulspår.

Men vad göra när vi nu enligt undersökningar är styrda av  en imageapparat? Ja manipulerade är vi i alla fall. Då väljer jag hellre en intelligent manipulation, skickligt manifesterad. Min röstsedel blir då om inte annat ett erkännande av denna skicklighet.

Årtiondens misstänksamhet mot moderaterna är inget man ändrar på i ett nafs, men Reinfeldt får definitivt min röst i höst.