Men i denna världscocktail av miljontals mikroorganismer, insekter, växter och djur finns bara EN, säger en art som kan uppfatta denna mångfald. Som har ett medvetande om och kan tänka över helheten, som ser ”världskonceptet” – och ständigt utforskar dess lagbundenheter. Det är människan. Och det är detta som på ett avgörande sätt skiljer människan från alla andra levande varelser.

Det är viktigt att ha detta i minnet i en tid då människan som art ständigt nedvärderas. Vi är bara ett bland andra djur säger man – till och med i respekterade vetenskapliga sammanhang. Skillnaden mellan apa och människa är obetydlig genetiskt sett. Även grisens genom är nästan identisk med människans samlade DNA-profil. Och delfiner är jätteintelligenta. Vi ska inte tro att vi är märkvärdiga.

Och ändå vet alla att det är en jätteskillnad.

De som betraktar människan som bara ett bland andra djur gör sig skyldiga till en dramatisk förenkling. Som när forskare på fullt allvar talar om människans egenart som bara en ”specialisering”. I den evolutionära processen har alla djur- och växtarter utvecklat specialiseringar för att överleva. Vilket naturligtvis är riktigt. Men man ska inte jämföra äpplen med päron.

Djurens specialiseringar sker på det biologiska planet, människans egenart ligger på det mentala. Hon har ett medvetande som är helt artskilt från djurens, eftersom det ger henne möjlighet att reflektera över tillvaron och dess sammanhang. Hon vet att hon ska dö. Det vet inga andra levande varelser. Inga andra djur kan därför planera och medvetet begå självmord. Och även om flera djurarter kan ha komplexa sätt att kommunicera med varann är de mest att jämställa med enkla koder som inte kommer ens i närheten av den mänskliga språkförmågan.

Djuren har ett medvetande. Men människan är också medveten om att hon har ett medvetande. Hon kan tänka över sitt eget tänkande. Ifrågasätta sina motiv, handla osjälviskt, ha en moral.

Människan är ett unikum i evolutionen. Varför är det på modet att bortse från detta? En bidragande orsak till denna förträngning tycks ibland ha moraliska orsaker enligt ett resonemang där man diskvalificerar människans överhöghet för att hon missbrukar den genom att förstöra miljön, förbryta sig mot djur, starta krig etc. Hon är inte värd sin ställning som unikum – därför finns den inte, säger denna hållning. Genom sin ansvarslöshet har hon bevisat att hon inte är bättre än ett djur.

Även om man kan instämma i frustrationen bakom detta resonemang är det inget annat än en känslomässig förträngning av vad som faktiskt föreligger. Bara en art har ett medvetet förhållande till evolutionen. Av alla levande varelser är det bara människan som kontrollerar planeten.

Varför förringas detta? När av alla levande varelser vi är den enda art som är tilldelad en högre medvetandeform – ett faktum som är minst sagt anmärkningsvärt. Ett faktum som ser ut som en tanke. Ett faktum som borde diskuteras varje dag utan att begränsas av vetenskapliga dogmer eller religiösa trossatser. Förutsättningslöst.

Slump? Ja många tror ju det. Det är en bekväm hållning. Allt är tillfälligheternas spel. Man slipper tänka vidare över saken. Men ärligt talat – hur trovärdig är slumpteorin? Egentligen? I mycket komplexa strukturer, som till exempel världsekonomin vet man att en konjunkturuppgång – eller nedgång – alltid har sina orsaker, även om dessa kanske först efteråt kan bli klarlagda. Komplicerade skeende behöver inte vara slumpartade bara för att man i stunden inte kan genomskåda dem.

Det finns alltid orsaker. Även om de framstår som gåtfulla.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

På morgonen packade han färdigt och checkade ut från hotellet. Han gick in på ett fik för att äta frukost. När han var färdig och skulle gå kom han plötsligt på att han glömt slipsen på hotellrummet. Han mindes att han lämnat den på hängaren i hallen. Den var en födelsedagspresent från svärmor, så det var bara att gå tillbaks till hotellet för att hämta den.

Men i receptionen meddelades att ett nygift par redan flyttat in i hans gamla rum. Tyvärr. Men det gick säkert bra om han gick upp och hämtade den själv. Väl där uppe hejdade han sin ansats att knacka på. De var som sagt nygifta och han insåga att risken fanns att de inte bara satt och läste tidningen. Diskret lade han därför örat mot dörren. Och mycket riktigt, här var det uppenbart saker som försiggick.

− Vems lilla rosenmun är det här, hörde han en mansröst säga, följt av en kvinnas fnitter. Och frågestunden fortsatte.

− Vems lilla näselinäsa är det här, som besvarades med ett kuttrande. Då tappade handelsresanden tålamodet och ropade genom dörren:

− När ni kommer till slipelipipsen så är den min!

Min andra historia hörde jag bara för ett halvår sedan – och till skillnad från ovanstående berättades den av en som var med, nämligen min svärmor. På femtiotalet arbetade hon som sekreterare på jordbruksdepartementet och hade därför att göra med flera av ministrarna i den dåvarande regeringen.

En dag kom handelsminister Gunnar Lange (t h) till henne och bad om råd. Han skulle hålla ett anförande på ett jubileum som Fredrika Bremerförbundet skulle ha dagen efter. Han var ovan vid att hålla föredrag så han skulle vilja ha några tips från en erfaren föredragshållare. Visste hon vem som kunde ge honom det, frågade han. Svärmor rådde honom att vända sig till finansministern.

Gunnar Sträng (t v) sa till Lange att det var viktigt att man redan från början lättade upp stämningen med något folk kunde skratta åt. Då blev isen bruten och anförandet fick en flygande start. Fredrika Bremerförbundet, sa Sträng eftertänksamt. Ja då tror jag nog att jag har en inledning som skulle passa tillfället.

− När du kommer in tittar du över församlingen och säger: ”Jag tänker på shejken som när han tittade ut över sitt harem och sa – jag vet vad jag ska göra, men inte var jag ska börja!”

Handelsminister Lange skrattade hjärtligt. Detta var en uppfriskande start på ett anförande! Roligt, här skulle han säkert få skratt. Men det gick inte riktigt som han hade tänkt sig. Han var nervös och oerfaren som talare så hans version på Fredrika Bremerförbundet blev lite annorlunda. Han sa:

− Jag tänker på schejken som när han tittade ut över sitt harem sa ”jag vet var jag ska börja, men inte vad jag ska göra!”

Denna historia berättades länge efteråt i kanslihusets korridorer.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

»Istället uppstod en slags centralantroposofi upptagen av att förvalta arvet efter Steiner och realisera hans idéer i praxis. I utkanten fanns och finns människor med uppenbara klarsynta förmågor, men dessa har bara i liten grad blivit accepterade av centrum. Ingen har nått upp till Steiner. Detta har resulterat i att antroposofin framstått som en andevetenskap med en accepterad forskare, en situation som åtminstone utåt sett knappast känns övertygande.«

Detta är utgångspunkten för ett resonemang kring vad den antroposofiska skolningsvägen egentligen är. Mummel i kön har tidigare uppmärksammat bristen på anvisningar för denna skolningsväg. Men Sparby är inte ute efter en praktisk handledning. I sina två artiklar efterlyser han i första hand en större öppenhet inom inom antroposofisk meditation där erfarenheter delas.

Detta är inte helt enkelt i en kultur där det för många är oacceptabelt att öppet redovisa sina andliga erfarenheter. Man talar inte om sånt – och man har Steiners ord på detta. Men det finns de som menar att om antroposofin skall komma vidare måste man kunna tala friare om detta – och även de kan visa steinercitat som stöd för sin argumentation.

Sparby tillhör den senare kategorin. Han menar till och med att man inom rörelsen inte tagit uppgiften att utveckla klarseende förmågor på allvar, vilket kan förmodas vara orsaken till att antroposofin blivit alltmer otidsenlig där man istället för att premiera nyskapande intentioner har varit fjättrad av en mytologisering kring upphovsmannen. Antroposofins problem är stora och svåröverskådliga. Sparby ser framför allt sex problemområden.

1. Det vetenskapsteoretiska problemet. Här finns ingen konsensus om vad ”vetenskaplighet” innebär, varken konventionellt sett eller i antroposofisk mening. 
2. Det kunskapsteoretiska problemet. En systematisk bearbetning av den antroposofiska kunskapsteorin saknas. Speciellt viktigt är här vardagsmedvetandets förhållande till högre medvetenhetstillstånd. 
3. Det ontologiska* problemet. Hur skiljer sig förhållningssättet till den andliga världen och dess väsen till den fysiska världen och dess väsen? Här menar Sparby att ”andeforskaren” i sista hand är avhängig att den andliga världen uppenbarar sig för att kunna kunskapa.
4. Det metodiska problemet. Det mest uppenbara är här den bristande reproducerbarheten av de högre medvetandetillstånden som uppnås genom meditation. Och de sparsamma anvisningarna hur man uppnår detta. 
5. Problem att formulera andevetenskapliga resultat. Hur återger man forskningsresultat från en andlig värld få känner till? Hur kan man överföra forskningsresultat till praktiska områden? Hur gör man när andevetenskapliga resultat inte stämmer med konventionella vetenskapliga resultat? 
6. Sociologiska problem. Dessa existerar både i förhållande till samhället och den etablerade forskningskulturen som inom antroposofiska sammanhang. Att forska andligt på egen hand är ytterst vanskligt, varför man i den antroposofiska kulturen försöker hitta andra sätt att förhålla sig positivt till dessa forskningsresultat. Steiners påstående att man utifrån enbart tänkandet blir övertygad om de andevetenskapliga forskningsresultatens giltighet har lett till att antroposofin i så stor grad begränsats till en praktisk rörelse.

För Sparby står och faller antroposofin med dessa problemställningar. Och han är kritisk. Han ifrågasätter Steiners uttalande om att andliga forskningsresultat har samma exakthet och objektivitet som geometri. Och han hänvisar till ett replikskifte i Die Drei 12/2011 som han sammanfattar:

»Eftersom de klarseendes berättelser skiljer sig från varandra kan man enligt Meyer inte hävda att deras erfarenheter är objektiva. Utifrån Meyers ståndpunkt ligger det nära till hands att fråga sig om det verkligen lönar sig att gå den väg till andlig kunskap som Steiner är en representant för. Är det värt ansträngningen om man på sin höjd kan uppnå en subjektiv upplevelse vars tankemässiga innehåll inte accepteras av andra klarseende och heller inte kan accepteras av icke-klarsynta?«

Den troliga anledningen att antroposofin inte kommit längre i sin utveckling är enligt Sparby att man inte varit öppen med varandra och delat sina andliga erfarenheter. Och han föregår med gott exempel genom att delge lite av egna ”undersökningar” (han är noga med att inte kalla det ”forskning”). Han utgick från typiska antroposofiska meditationer som biövningarna, rückschau och rosenkorsmeditationen. Övningarna varade inte längre än 10-20 minuter morgon och kväll under en period.

Han hamnade efter en tids övande i ett så kallat hypnagogiskt tillstånd, en sorts dämpat men ändå vaket medvetande på gränsen till sömn där han kände att han inte kunde röra lemmarna. Detta tillstånd kallas också för sömnparalys. Så förnam han ett ”starkt susande ljud (som en vind eller som en väsande katt) och ett virvel/rotationsfenomen uppträdde”. Till detta fogades en slags stickande förnimmelse ”på overflaten av kroppen min”, som kvarstod då sömnparalysen upphört. Därmed kunde han fastslå att det han upplevt inte var inbillning. Han förmodar att detta var ett tecken på en ”lätt exkarnation av eterkroppen”.

Tiden efter den första upplevelsen hamnade han i detta tillstånd varje gång han skulle sova. Susningarna och virvelrörelsen blev allt starkare tills de blev okontrollerbara. Han blev rädd för att lägga sig tills han kom på ett sätt att komma tillbaka till ett normalläge genom att ”fokusera på minnet av kroppens materialitet”. I början betraktade han detta som ”obetydliga, subjektiva biverkningar” av meditationen, tills han kom över en bok som beskrev något de gamla grekerna upplevde då de var sjuka och uppsökte den andliga världen för hjälp. Här beskrevs samma fenomen av snabbt snurrande rörelser och ett pipande, visslande ljud.

Sparby konstaterar att ovanstående erfarenheter är en del av ett område som existerar mellan dagsmedvetandet och de högre medvetenhetstillstånden. Han nämner också fenomen som en mer ”flytande” kroppsförnimmelse där man känner ”kraftströmmar, plötsliga bilder eller insikter och allehanda undermedvetna känslor från ångest till lycksalighet. Och även om de är flyktiga skulle de kunna undersökas, menar han. Och han frågar sig: Kan man komma fram till vilka av mellanområdets fenomen som är objektiva tecken på att man gör framsteg på meditationsvägen?

Men att undersöka mellanområdet är krävande. Sparby ger i sin artikel detaljerade beskrivningar av fler fenomen och han konstaterar att det kan verka som hela ens liv måste vara inställt på detta. För att undersöka mellanområdet ”måste man delta med hela sin mänsklighet”. Alla människor måste gå sin individuella väg, men han förmodar att vissa upplevelser är generella. Att delge varandra dessa fenomen är en viktig förutsättning för utvecklandet av antroposofin. Skriver alltså Terje Sparby i ett inlägg som i sin sanningslidelse och uppriktighet söker sin like inom nordisk antroposofi.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

*Ontologin - läran om de begrepp eller kategorier man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande förklaring av verkligheten

Associationen till tabloidernas solkiga sanningsbegrepp kommer osökt när man läser Sans Magasin 2-2013 och deras artikel betitlad Waldorfskolan: ”Konfessionsfri” – men både ockult och antroposofisk*.  Redan rubrikens formulering röjer motivet – här kommer det att handla om kritik av waldorfskolan. Och som nästan alltid då det gäller kritik av waldorf grundas den på en djup misstro mot världsåskådningen bakom. Därför är det sällan lönt att bemöta en sådan artikel, eftersom författaren genom sin förutfattade mening och vinklade synpunkter redan vunnit över läsarna för sin sak, vilket gör ett bemötande dömt att misslyckas. Den anklagades trovärdighet är noll.

Så denna krönika kommer därför i första hand rikta sig mot en publik som har den nödvändiga för-förståelsen. Avsikten är inte att i första hand lägga saker till rätta, utan att studera hur man manipulerar läsarna åt ett önskat håll. För detta är artikelförfattaren Anna Linnéa Persson skicklig på. Det är inte här möjligt att oavkortat publicera hennes artikel (se nedan), så jag kommer nöja mig med att kommentera de delar jag upplever som mest manipulativa. Mina kommentarer till dessa texter markeras med rött.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Som vuxen – och sedermera övertygad antroposof – förstår jag fortfarande inte orsaken bakom varför eurytmi är ett skolämne.

Sceneurytmi har jag lättare att förhålla mig till. Jag kan visserligen tycka att den fastnat i en stel tradition utan lust till förnyelse – men jag tror ändå den har en utvecklingspotential och en framtid. Men då måste dess företrädare först få ett medvetet förhållande till konstarten. För det är svårt att se att detta existerar. Kanske det finns några som kan ge en begriplig förklaring på eurytmins särart – jag hoppas det, även om jag aldrig fått någon sådan värd namnet. För det är inget allmängods bland eurytmister, kan jag säga. Det stannar vid att de betecknar eurytmi som en ”rörelsekonst”.

Att eurytmister inte kan ge en mer specifik karakterisering av vad eurytmi är har sina randiga skäl. Det har nämligen alltid rått en antiintellektuell förklaringsmodell för den svenska eurytmin – nämligen att den inte kan eller ens bör förklaras. Man ska inte orda om vad eurytmi är – man ska göra den. Då ”förstår” man. Detta har varit den officiella hållningen på Steinerseminariet de åren man utbildade eurytmister där. Man satte till och med en ära i att inte kunna förklara, berättar min gode vän Curt som gått där. Kunskapen skall ”försvinna ned i fötterna och ut i armarna”, som en av lärarna ska ha sagt.

Att denna sanslösa god dag yxskaft-hållning i själva verket är en idiotförklaring av eurytmin verkar man inte ha förstått – och därvid har det förblivit. Förhållandet till eurytmin är märkligt ogenomtänkt och omedvetet, fjärran från antroposofins annars så benhårda krav på klarhet i tanken. Men eurytmin betraktas inte heller som en känslostyrd företeelse – detta är paradoxen. Nej, sånt avvisas med kraft och förtrytsamhet. Konstformen är ett uttryck för ”objektiva” skeenden i ton och tal, menar man. Det märkliga är att denna paradox inte diskuteras. En ”objektiv” konstart, fri från både känslopjunk och analytiskt tänkande.  Och alla är nöjda med detta vårdande av omedvetenheten kring fenomenet. Eurytmi skall inte förklaras ”intellektuellt”, den ska utföras. Punkt.

Detta har varit den allmänna hållningen under alla år. Men för någon vecka sedan släpptes anden ur flaskan då skoleurytmins berättigande diskuterades på Facebook i en rekordlång tråd. Orsaken var ett foto från generalsekreterarmötet i Antroposofiska sällskapet i Schweiz där medlemmarna under en paus gjorde det eurytmiska ”ljudet” T på scenen. Detta foto torde te sig något märkligt för de som inte upplevt eurytmi – och det väckte minnen inte bara hos undertecknad utan även Alicia Hamberg, f d waldorfelev och initierad kritiker av antroposofiska kulturyttringar, i synnerhet waldorfpedagogik (det var hon som publicerat bilden på sin blogg). I debatten deltog också Curt Jansson, utbildad eurytmist – och eurytmiläraren Ingunn Kroken från Norge. 

Nu vädrades många av de frågeställningar som uppstått under årens lopp angående skoleurytmin och frågan vad som berättigar dess plats som skolämne i waldorfskolan.

Ingunn menade inledningsvis att alla barn tycker om att röra sig och ”om det blir för lite glädje och begeistring under eurytmitimmarna är det något vi gör fel. Då behöver vi finna en väg tillbaka till begeistringen, och det är lärarens uppgift.” Och hon ger exempel på kreativa lösningar hon varit med om där man bl a använt en jo-jo och rört sig till musik av The Entertainer.

Men frågan kvarstår: Varför eurytmi som skolämne?

– För att eurytmi är en konstnärlig bearbetning av övriga skolämnen, både språkligt och musikaliskt, menar Ingunn. När eleverna undervisas om vikingatiden, rör de sig under eurytmitimmen till dikter från Eddan och Voluspa. Detta ger en grundläggande förnimmelse för olika språkkvaliteter i händelser som är en del av vårt kulturarv. ”Och heller inte dumt att lära känna musikhistorien och ens egen musikkultur genom att röra sig till den, istället för att bara plugga kompositörer och musikverk utantill”.

Detta är naturligtvis en intressant aspekt. Men eurytmitimmarna handlar för det mesta om andra saker än att gestalta skolämnen. Så motivet bakom skoleurytmin är fortfarande oklar. Är det för att Steiner menade att det var viktigt på tjugotalet? Är i så fall situationen i dag jämförbar? Finns det undersökningar som visar att eurytmin är viktig i skolarbetet? Eller är eurytmin bara något man tror är bra? Man kan tycka att det vid det här laget nästan borde kunna bevisas att eurytmi är viktig i skolan. Men svaret är alltid bara just dessa förmodanden att det är bra. Jag tycker det är mycket märkligt. Tål inte skoleurytmin en legitimering av oberoende instanser? 

Hur skulle man kort kunna karakterisera det viktiga med eurytmin för skolbarn? Ingunn menar att den är ett ”eminent verktyg” för att ge elever en fördjupad förståelse av språk och musik och att denna inlevelse är viktig för att ”äga” lärostoffet. Bristen på estetisk fostran i skolan är en ”bristsjukdom” som allt fler uppdagar.

Alicia tar in några andra aspekter. Hennes erfarenhet är att eurytmiläraren kräver att barn, som inte förstår varför, ska ta eurytmin på ett enormt allvar. ”Jag antar att för dessa eurytmister är eurytmin livsviktig och alla tecken på att den inte tas på fullaste allvar är tecken på jordens omedelbara undergång. Varpå allting förstås spårar ur. För barn kan inte ta denna attityd på allvar. Eurytmiläraren blir löjeväckande.” Detta gravallvar dödar all lust för ett barn.

»Eurytmi är… obegripligt. Man fattade aldrig varför! Varför detta ämne! Varför varför varför! Varför dessa pinsamma rörelser och dessa genanta klänningar! Urgh… Och som social grej funkade det ju också dåligt – något barnen var engagerade i (typ leka kull?) hade förmodligen varit, tja, enklare. Som jag minns eurytmin så var det totalkaos och barn som slogs och en dödsallvarlig eurytmilärare som ständigt vandrade på totaldesperationens kant. (Och ibland lämnade salen gråtande.)«

”Problemet”, menar Alicia, ”är ämnets atmosfär (i brist på bättre uttryck) och att det liksom var Döden. Då menar jag inte dödens tråkigt, vilket också var fallet, men atmosfären var rena döden. Och dessa tillresande eurytmisällskap som man skulle se framträdanden av. Under största dödsallvarliga vördnad. Fastän de flesta barn inte begrep någonting. Och detta gravallvar! Dessa levande (?) spöken som seglade runt på scenen och såg ut som om de skulle trilla av pinn på mest plågsamma vis vilken sekund som helst!”

»Barn förstår inte varför eurytmi är dödsallvarligt för antroposofer. (Lustigt att man inte tror barn vara mogna intellektuella resonemang i tidig ålder – men att ta eurytmi på allvar, det tror man de klarar!) Kan man inte förstå detta, är det kanske bättre att erbjuda barn det estetiska och rörelse på annat sätt än genom eurytmi. Inte begrep man någonsin att eurytmi skulle föreställa en konstnärlig bearbetning av skolämnena.«

Till detta replikerar Ingunn överraskande ”jag är väldigt glad att jag aldrig gick på en Steinerskola, för då hade jag helt säkert inte velat läsa varken Steiner, göra eurytmi eller något annat som jag nu är väldigt glad för. Hade jag bara mött EN person som var i närheten av detta skenheliga allvar hade jag blivit rebell resten av livet”. Och Ingunn antyder att Alicia och jag hade haft otur med våra lärare.

Men jag tror inte att problemen med eurytmin i skolan berodde på dåliga lärare, vår klass hade de främsta, Gertrud Klingborg, Ingeborg Friedensburg och Andrea Roth är de jag särskilt kommer ihåg. Att få ett ”fördjupat förhållande” till musik och språk var ju omöjligt för att de flesta barn upp till åtminstone sexan normalt saknar så sofistikerade intressen. Jag tyckte dessutom inte om klassisk musik, för mej var det rock ´n´roll som gällde – och det var ju närmast något förbjudet i waldorfskolan på den tiden.

För mig var min barndoms eurytmitimmar ett enda stort och katastrofalt misslyckande. Det är därför jag anser det vara berättigat att ställa frågan varför eurytmin finns på skolschemat. Det minsta man kan begära är en godtagbar förklaring. Men jag har aldrig fått annat än svävande utsagor som mer känns som bortförklaringar. Jag tycker det är anmärkningsvärt.

Curt instämmer i Ingunns lättnadssuck: ”jag gick inte i waldorfskola, gudskelov. Då skulle jag nog aldrig blivit eurytmist”.

I den fortsatta debatten ifrågasätter Ingunn nödvändigheten av en förklaring på varför man har eurytmi i waldorfskolan. Eurytmin är ju inte ”SÅ annorlunda än andra dansformer”, menar hon. ”Man går ju inte runt och förklarar vad Beethovens femte symfoni skall vara bra för, eller vad den `egentligen betyder´. Antingen gillar man den eller också inte”.

Och själva grundfrågan varför man har eurytmi på skolschemat glider bort i allt möjligt småprat som är så vanligt på Facebook.

Waldorfskolan har alltså ett schemalagt ämne som är okänt för allmänheten men som man trots det inte anser behöver en förklaring, definition eller beskrivning av egenarten. Hade man haft balett på skolschemat hade föräldrar nog krävt en avsiktsförklaring. Men då det gäller eurytmi ger man bara en allmänt intetsägande beteckning som ”rörelsekonst”. Inte vilken sorts rörelsekonst eller varför just eurytmi. Det finns ingen genrebeskrivning. Det finns visserligen en esoterisk bakgrund som inte redovisas för att det är känsligt – och omfattande. Desto större anledning att då klä den i ett begripligt vardagsspråk, kan man tycka. Men man bryr sig inte. Eller som Alicia påpekar:

»Grejen med eurytmin är ju ändå att den betyder något. Och har en särart. Och eurytmin är så viktig i waldorfskolan – men varför? Varför just den? Om det inte var något speciellt med eurytmin, ja, då kunde den ju bytas ut mot precis vad som helst som är rörelse. Men den är ju speciell, för trots svårigheter att engagera elever så finns den ju kvar. Och tas på allvar av waldorfrörelsen, skolorna och lärarna.«

 Om inte en eurytmist kan formulera vad det handlar om vem ska då göra det, kan man fråga sig. Vad är det som är bra i att inte kunna motivera eurytmin på ett kort och begripligt sätt? Vi bör ju, som Alicia säger, på något vis kunna tala om eurytmin som sådan – det blir nästan omöjligt om vi ska utgå från varje enskild eurytmists egna idéer i stället för att se till det som faktiskt är gemensamt för eurytmin.

»Jag tycker att föräldrar bör förstå att eurytmin inte är bara friskvård eller dans (eller vad nu någon annan banal förklaring kan gå ut på) utan att den har en specifik bakgrund, sina motiv och sin mening. Annars har ämnet ingen beskrivning, ingen definition, det kan tydligen vara vad som helst; lite musik, lite vers, lite dans, lite rörelse, lite skoj (om man har tur! det har många inte), lite allvar; blandat hur som helst utan något mål och eller någon mening som kan formuleras begripligt och någorlunda generellt för skoländamål. Och det funkar inte, för då förstår man inte vad det handlar om (och det tycker jag folk har rätt att göra, då de gör ett val).«  

Facebook-diskussionen är omfattande och håller deltagarna sysselsatta i princip i två dygn. I en lång summering av diskussionen ställer Ingunn några retoriska frågor:

»Är det inte acceptabelt att undervisa i yoga eller eurytmi om man inte har ett `aktivt dagligt förhållningssätt´ till de spirituella bevekelsegrunderna för dessa rörelser? Kommer Alicia och Johannes `kräva´ att en yogalärare kan rabbla upp den spirituella bakgrunden för yogans rörelser, eller att alla som tar en yogakurs var som helst borde undervisas i dessa förklaringar? Mitt centrala påstående är: Som lärare måste man både i yogan och eurytmin uppleva att rörelserna, språket och musiken i sig själv `fångar´ och kunna förmedla detta till eleverna – ingen `överbyggning´ eller förklaring kan göra `tråkig´ eurytmi mindre tråkig.«

Och även om Ingunn inte betraktar förklaringar som oviktiga menar hon att de inte hjälper de som inte tycker om ämnet. Och naturligtvis är det så. Men det var heller aldrig frågan. Frågan gällde varför man har eurytmi på skolschemat. Om ämnet av de flesta elever skulle upplevas som vansinnigt roligt och stimulerande skulle frågan knappast vara aktuell. Men nu upplevs ämnet som både urtrist och obegripligt – därför är frågan berättigad. Och föräldrar och elever i alla klasser utom de lägsta har rätt att kräva en förklaring. Så enkelt är det ju.

Sen skulle yoga som skolämne definitivt kräva en förklaring – inte bara av föräldrar och barn, utan framförallt av skolmyndigheter.

Eurytmins existensberättigande behöver inte bara förklaras för föräldrar och barn i waldorfskolan. Även rimligtvis för myndigheter som, imponerade av waldorfskolans i övrigt erkända pedagogiska insatser, antagligen vilat på hanen i frågan. Varför bråka om ett estetiskt ämne i det läget? Men förklaring behövs också för vänskapsband med kompisar i andra skolsystem. Eurytmi – vad är det? Jag vågade aldrig nämna ämnet bland polarna hemma på gården. Jag skämdes och hoppades att jag ALDRIG skulle behöva uppleva nesan att tvingas beskriva de i min dåvarande uppfattning fåniga rörelserna – och sen behöva förklara VARFÖR. En mardröm för ett barn.

Det är därför ett anständighetskrav att få veta varför ett ämne finns på schemat som inte finns i någon annan skolform. Alicia:

»Alla måste kunna lite matte, alla måste kunna läsa och skriva, alla måste kunna andra basämnen – men man behöver faktiskt inte kunna eurytmi för att klara sig i världen. Man behöver inte idrott heller. Jag, som ointresserad av musik, kan ändå tycka att allmänbildning i musik är av godo, alltså kan man motivera musik på schemat även för elever som kanske inte uppskattar den. Men eurytmi är inte allmänbildning, och kan inte motiveras av den anledningen.«

Så långt vår lilla debatt. Så vitt jag vet har eurytmin aldrig tidigare debatterats offentligt så öppenhjärtigt som här – åtminstone inte i Sverige – med undantag kanske av en kritisk artikel i Medlemsbladet för tio år sedan. Ovanstående artikel är en förkortad version av en mycket längre text på Facebook.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

»Hur står de antroposofiska initiativen och verksamheterna i relation till de allt mer regelstyrda och inskränkande direktiven från beslutsfattare? Vem kan och vill ta vid i de utstakade spåren i befintliga verksamheter burna av en antroposofisk världsåskådning?«

Frågor, frågor. Och de behöver naturligtvis ställas, för det ser inte så hoppfullt ut internt. Att Antroposofiska sällskapet har kommit på obestånd har antytts flera gånger här på Mummel i kön. Men aldrig har det väl varit mer tydligt än vid anblicken av senaste numret av Forum. Den snofsiga ansatsen med trådbunden rygg och penselgjorda rubriker har nu fått ge vika för en lågbudgetversion i slankigt rosa Dagens industri-papper. Men detta till trots har tidskriften fått en mer markerad känsla av tidning som den paradoxalt nog vunnit på.

Orsaken till åtstramningen ser vi i budget för nästa år där man mer än halverat anslaget till Forum. Men den förnäma finkulturkänslan vi tidigare uppmärksammat vill redaktionen för den skull inte släppa. De pedagogiska ambitionerna får därför vänta, ansatser till folklighet finns inte på kartan. Så om läsaren inte är lika bildad som redaktionen förutsätts man googla konstiga ord:

»Det är just satsens dubbelmening som uttalar en real relation till världen. En relation som inte är lineär, inte diskursiv, utan reciprok och paradoxal – som förutsätter lika mycket interpretation och reflektion som handling.«

Man vill uppenbarligen markera att antroposofin består av en samling språksnobbar. Intrycket befästs i stort som i smått, till och med i redaktionsrutan – där redaktionsmedlemmarnas namn och trycktekniska uppgifter står – som fått den obegripliga rubriken kolofon. Här får man snabbt kolla Wikipedia igen! Som upplyser oss om att kolofon betyder ”slutskrift i en äldre bok som innehåller uppgifter om bokens titel, författarens och tryckarens namn m.m.”. För en som varit verksam med bokutgivning är begreppet kolofon visserligen bekant, men bara som ett fackuttryck mellan utgivaren och tryckeriet – inte som ett ord som trycks i boken. Det finns ingen anledning. Och jag har aldrig sett det i en tidning. Men detta är Forum – här talas till läsaren – inte med.

Och redan i tidningens inledning vill man visa upp sina intellektuella färdigheter. ”Välkomna till en tidning i nytt format!” utropas på sidan tre där man av den underliggande annonsstora texten förväntar sig en lättfattlig introduktion till omgörningen. Men hej vad man bedrar sig. Här skall minsann talas finspråk:

»Thomas Steinfeld drog i DN:s artikelserie från i höstas om ”tidningens väsen” den intressanta slutsatsen att nätet i sin ”elasticitet” och sin ”konstgjorda uppdelning av ett kontinuum” inte utgör ett hot mot papperstidningen. Genom tidningens begränsning, bundenheten vid ett fysiskt närvarande material, kan den tvärtom tydligt gradera händelser.«

Grunna på det ni. Nå, den intellektuella snobbismen hindrar inte att tidningen innehåller ett och annat som faktiskt är helt begripligt. Som att Dalai Lama (d v s Tenzin Gyatso, som är hans riktiga namn) skänkt 1 miljon dollar till Mind & Life Institute, en organisation, ledd av antroposofen Arthur Zajonc, för dialog mellan världens främsta vetenskapsmän och andligt orienterade forskare.

Vi får också bekräftat det sorgliga faktum att den biodynamiska odlingsmetodens sista bastion Saltå Kvarn har slutat betala biodynamiska bönder ett merpris för brödsäden. Samtidigt har man slutat märka sina kvarnprodukter med biodynamiskt odlat och Demeter. Flera bönder har slutat odla biodynamiskt. Däremot går det bra för trädgårdsmästarutbildningen på Skillebyholm som bara kan ta emot en del av alla som söker. Dessutom vann förstaårsstudenterna första pris i en prestigefylld idéträdgårdstävling i hård konkurrens med landets trädgårdselit.

Större delen av numret upptas av en artikel om uppkomsten och utvecklingen av den antroposofiska rörelsens esoteriska kärna, allmänt bekant under begreppet högskolan. Riktigt intressant – och inte alls svårläst.

”Människan en lindansare – sambandet mellan det inre och det yttre” är rubriken på sommarens högskolekonferens som sträcker sig över fem dagar till det facila priset av 2.400:-. Måltider ingår inte i kostnaden, ej heller övernattning. Men man kan få ett rabatterat pris på 600 kronor natten på intilliggande hotellet Ormen långe. Vilket blir lika mycket som kursavgiften för fyra nätter. Med mat kommer deltagandet alltså handla om en bra bit över 5000 kronor för var och en.

Inget för fattiglappar precis. Fjärran den lyckliga tid då man kom undan med en tredjedel, typ.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

»Den här rapporten värnar inte demokrati och yttrandefrihet. Den är ett uttryck för ett åsiktsförtryck som är skrämmande. Att kriminalisera ”antifeministiska” yttranden och ”antifemistisk” kritik är inte rätt väg att gå för att stävja kvinnohat och våld mot kvinnor.«

Andra tidningar, som norska Dagbladet och nättidningen Hela Gotland är också kritiska till rapporten. Motreaktionerna på denna rapport är del i en gryende trend som länge legat latent men som tog rejäl fart i och med Maria Svelands nyutkomna bok Hatet där Ann Charlott Altstadt i Flamman markerade kraftfullt avstånd till den totalitära form av feminism som där kommer till uttryck.

Rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme? har förslag på hur man stoppar det de kallar antifeminismen, hur man analyserar vad en antifeminist är och hur åtgärder ska se ut för att rehabilitera(!) antifeminister. Men själva grunden för fenomenet – den troliga uppkomsten till kritiken av den feministiska ideologin – är förvånansvärt ensidig, för att inte säga direkt felaktig. För det första särskiljs inte feminism och jämlikhet, den likställs. Är du emot den feministiska ideologin är du också automatiskt emot jämställdhet mellan könen.

Dessutom förutsätter rapporten att i den antifeministiska ideologin [sic] har ”den vita heterosexuella mannen en särställning”. Och han vaktar sina manliga privilegier mot alla minoriteter (inklusive kvinnor!). Kvinnan upplevs som ett objekt och den vita rasen som överlägsen. Dessutom sägs många antifeministiska grupperingar vara högerextrema. Sådana ”slutsatser” känns mer som ideologiska floskler än en objektiv analys.

Ett och annat i rapporten kan naturligtvis betraktas som en analys i ordets egentliga betydelse, men jag upplever ändå att motståndet mot feminismens ideologi har ett annat fokus. Utan att göra anspråk på att företräda de så kallade antifeministerna vill jag ändå lista några centrala värderingar jag uppfattar som väsentliga.

1. Vi är för full jämlikhet mellan könen.
2. Vi är varken rasister eller högerextrema. Och vi hatar inte kvinnor.
3. Vi avvisar den feministiska ideologin av en rad orsaker.
4. Dess problemformulering är ofullständig och i vissa delar direkt felaktig som då man inte skiljer på feministisk ideologi och allmänt jämlikhetssträvande
5. Genom sina krav på allmän acceptans visar extremfeminismen på auktoritära anspråk med skuldbeläggning av motståndare som i vissa fall gränsar till ren demonisering. Detta är i praktiken ett åsiktsförtryck.
6. Vi ser begreppet antifeminist som en del av denna demoniseringsretorik. Bara för att man inte tror på en extrem ideologi gör inte normaltillståndet till ”anti” någonting. Det av feministerna skapade begreppet antifeminism innefattar följaktligen ingen idériktning eller formulerad ideologi.
7. Den irritation motståndare till den extremfeministiska ideologin kan visa är en naturlig reaktion på den demonisering de ständigt utsätts för i media och samhällsdebatt. Inte ett uttryck för en missaktning av kvinnor och deras rättigheter.

Förre presidenten Bush´s yttrande ”de som inte är med oss är emot oss” synes passa anhängarna av  den extremfeministiska ideologins hårda inre kärna. Denna stämning präglar också den torftiga analysen av motståndarna i rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme?, troligen för att de upplever sin ideologi som så självklart rättfärdig att de inte kan skönja några relevanta invändningar.

Man undrar hur en sådan kollektiv mentalitet kan existera där kompisar till de åtalade kan säga att ”det kunde hända vem som helst av oss”. Vilken kvinnosyn. Allt är flickans fel. Vad ligger bakom att en sådan våldtäktskultur uppstått i det lilla samhället? Eller är det ännu mer utbrett?

Av Aftonbladet får vi veta att det är enkelt – alla män är skyldiga. I en rubrik på en artikel häromdan utropar de beskäftigt: ”Dags att inse din roll i våldtäktskulturen”. Jag hade säkert missat artikeln om den inte varit länkad på Facebook av vännen H som käckt uppmanar ”Viktigt, läs!”. Jag upplever rubrikens personliga tilltal som provocerande, liksom artikelns svepande skuldbeläggning. Jag skall alltså inse min roll i våldtäktskulturen. Liksom även du broder! Inse. Kruxet är att jag inte upplever det så. No way. Jag har alltid självklart varit emot. Så jag kommenterar på Facebook att alla män inte är djur bara för att männen i en amerikansk småstad verkar vara det.

Men H, som är feminist, tillrättavisar mig direkt:

»Vi ser helt enkelt saken på olika vis, detta är inget särskilt amerikanskt problem, det är ett djupt mänskligt problem runt om i världen. Vi har haft liknande företeelser i vårt land, det vet du och jag kan inte fatta att du som man och människa bara kan skjuta bort det.«

Radikalfeminismen har nu flyttat fram sina positioner så pass att den stora aftontidningens skuldbeläggning av oss män inte väcker någon uppmärksamhet. Men på Facebook kan jag i alla fall protestera. Det resulterar i en debatt som skall komma att omfatta över 70 inlägg. Och eftersom skuldbeläggandet av mannen är det första budordet i den feministiska ideologin passar AB:s artikel utmärkt. H har därmed automatiskt tolkningsföreträde. Vilket jag skall få erfara.

H är förvånad att jag ”tar det hela som en anklagelse trots att det inte alls har med det att göra.” Hon uppmanar mig att en gång till läsa ”noga” vad som står i artikeln. Vilket jag gör. Men jag inser fortfarande inte min roll i våldtäktskulturen. Vad jag däremot börjar inse är att de feministiska teorierna mer och mer övergått i ett sanktionerat manshat. Mannen har mer och mer kommit att stå för det som är dåligt i världen. Sen spelar det ingen roll vad han säger.

Även om tonläget vid det här laget höjts i vår dispyt har H fortfarande pedagogiska ambitioner. Hon skriver:

»Vad är det största problemet, män som våldtar eller feminister som vill medvetandegöra om företeelsen och bakomliggande orsaker?«

Medvetandegöra. Smaka på det. Såna som jag skall upplysas så att vi kan komma in på Den Rätta Vägen. Associationer till gamla kommunistiska feberdrömmar uppstår osökt. Och H spär på med att jag saknar ”förmåga till objektivitet, till att lyssna in argument”. Och med övertygelsen hos en politiskt korrekt feminist som har hela etablissemanget bakom sig uttalar hon:

»Att de bakomliggande orsakerna till våldtäkt skulle vara okända är rent nonsenssnack och ett argument som håller för de blinda och döva.«

Hon vet. Så vad inbillar jag mig? En man! Jag ska inte komma här och tro att jag är nåt. Och H som  är medlem i Det Rätta Laget börjar nu bli irriterad – och vill riktigt köra ned det i halsen på mig:

»Vilket pinsam analys du gör, det handlar inte om ett kollektivt skuldbeläggande utan om ett medvetandegörande och du har inte förmågan att se skillnaden, tyvärr!!«

Nej, naturligtvis. Jag är ju man. Vi förstår inte sånt där. Och nu blandar sig plötsligt en annan aktör in i diskussionen, unga fröken L – som med den glödande övertygelse som bara en ung feminist kan ha som vet att hon har RÄTT –  kastar sig in i samtalet, ivrig att läsa Lagen för denna konservativa gamla stofil:

»Problemet med den här diskussionen är att den inte är konstruktiv. Det finns en man i denna tråd som uppenbart tar illa vid sig av denna fakta [sic]. Faktan är att det är flest män som våldtar och det är flest kvinnor som blir våldtagna. Fakta är också att män har högre löner och har det lättare på arbetsmarknaden. Fakta är att kvinnor utsätts för våld och hot varje dag i betydligt mer [sic] utsträckning än män. Jag kan fortsätta länge länge länge.«

Vilket hon gör. I det hon samtidigt kastar in lite arbetsmarknadspolitik på brasan för att visa att hon också är socialist. ”Faktan” är att detta visar på en struktur i samhället, menar hon. Och ”feminismen är en människosyn, ingen religion som letar syndabockar”. Så det så. Sen tillfogar hon förtroligt att alla hennes manliga bekanta är feminister. Vi imponeras. Och så kommenterar hon det pågående samtalet med att ”antifeministen” (yours truly) ”inte alls klarar av denne [sic] feminist [sic] tankar om världen och därför försöker tysta ned den [sic]. Det senare tycker jag är sorgligt att se.”

Trots den nästan övermäktiga press dessa ideologiskt rättänkande utövar hävdar jag hela tiden med en dåres envishet att jag i alla fall inte inser min roll i våldtäktskulturen. Men vad hjälper det. L menar att ”det är just såna som du som gör förändring problematisk”. Och H, stärkt av sin medsyster, utbrister: ”Johannes, tarvliga argument är ett sätt att tysta ner människor på, liksom att nonchalera argument.”

Och L menar att jag inte är ”medveten om denna struktur, nej. Snarare fullkomligt blind”. Struktur är ett feministiskt finord som har hög status. Även om det är oklart vad L lägger för betydelse denna gång plockar hon definitivt poäng. Och sen kommer ett förtydligande:

»Det är inte DU som har våldtagit den här flickan, men du, jag, H och alla andra i den här världen är en del av den här strukturen.«

Nu är plötsligen alla skyldiga! Då jag replikerar att det hon säger bara är flum, svarar hon med ett annat feministiskt finord: ”Det där är en härskarteknik”. Mitt svar alltså. Begreppet härskarteknik slängs in av feminister i en diskussion när argumenten tryter. Det fina med det är att man då samtidigt visar att vederbörande är en maktmänniska som vill förtrycka den arma samtalspartnern.

Och så sätter L in den feministiska nådastöten:

»Om jag vore du skulle jag fundera på var min skuld kommer ifrån, utan skuld skulle en [man?] aldrig ta åt sig så mycket av en delad artikel.«

Min skuld är alltså bevisad – eftersom jag deltagit! Voilà! Feministisk slutledningsförmåga. Att det var så enkelt! Jag är nu bevisad skyldig till att vara en simpel konservativ feministhatare. Ett gubbslem, helt enkelt. Och eftersom jag nu enligt feministisk lag förlorat vår debatt må det vara mig förlåtet att jag mopsar mig lite.

För då har jag tänkt så här. Om vi ska betrakta alla mäns skuld i Steubenville på ett mer filosofiskt plan – vilket jag tror dessa damer ändå menar med sina tilltrasslade feministschabloner – så är följden av att jag inser min roll i våldtäktskulturen att jag då också måste inse min roll i feministkulturen idag! För att inte tala om min roll på sextitalet när rörelsen byggdes upp! Det är ett surt äpple att bita i, men detta är uppenbarligen feministisk logik – det är bara att hacka i sig. Eller?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Att se ut som en nerbrunnen lada i käften är det drastiska uttryck för dåliga tänder som användes på 40-50-talet. En sån person kunde om han inte passade sig bli tagen av farbror blå (polisen) och när vederbörande hängde ned skylten (dog), fick han en enrummare på Skogskyrkogården där han fick ligga och käka blålera. En begravd kallades för jordgubbe och kyrkogård betraktades följaktligen som jordgubbsland. Detta är ett talande och märgfullt språk!

Slang är synliga språkbilder som får oss att se på omvärlden med en ny och oväntad glimt i ögonvrån. Favorituttrycken hämtar inspiration från mer påtagliga ämnen i vardagen som sprit, erotik, kvinnor och döden. Och det militära gisslades ständigt. Att ha kortslutning i kroppsdelen norr om axelklaffarna var beteckningen på militäryrket, där fänrik kallades fladdrik och en menig soldat för lövgroda. Kulspruta kallades för diarrékanon, och skålade man på luckan utropades: Besätt eldställningarna! Kompaniuppställning kallades mannekänguppvisning.

På den tiden upphörde civilisationen norr om Slussen. Berömd är den sjavige söderkisens kommentar till kompisen om den förbipasserande fina damen från Övre Östermalm: ”E´re en asfaltsblomma (prostituerad) eller en dofsing (flicka) från Övre slummen?”   

En bidragande orsak till slangens tillbakagång är rimligtvis dess djupt konservativa syn på kvinnan. Den skulle vara stört omöjlig idag. Uttryck för vacker kvinna benämnd fin biff  − och fästmö ordinarie biff  − ter sig numer både objektifierande och nedlåtande. Kjoltelegraf i betydelsen kvinnoskvaller likaså. Klängros, det vill säga efterhängsen kvinna, kanske är OK, liksom att geléhallon kallades för jungfrubröst, men en brud sätter man på jäsning (göra med barn) om man har Rumford (jäsmedel) i brallorna är kanske mer tveksamt. I alla händelser inget språkbruk för de fina salongerna. Och definivt inget för feminister!

Ämnet erotik var naturligtvis föremål för oändliga variationer. Och här blir det nästan undantagslöst vulgära vändningar. Han kör à la carte betecknade den som ägnade sig åt lösa förbindelser, och var vederbörande inte försiktig fick han betala nöjesskatt, d v s underhåll för utomäktenskapligt barn. Att löpa maraton innebar fast sällskap, och snarka i samma låda, d v s sova i samma säng, gjorde man som gift, där hustrun kallades följetong. Blev maken sedan impotent hade han rest sin sista majstång.

Alkoholen var ett kärt barn med många namn. Brännvin kunde bland annat kallas för kristallvatten, kraftmjölk eller gomolja, och luffargrogg var en blandning av brännvin och sockerdricka. Vanligt namn för snaps var magsprätt, dragnagel eller magsyra. Nunneblod var en blandning av lika delar rödvin och flaggpunsch (!). En nykter person var ofuktad.

Sen fanns beteckningar på allsköns vardagligheter som till exempel inkomstskatt som kallades allmänna dagsböter, snabb bil för asfaltskrynklare, nyanlända svenska turister på utländsk badort för albyler, att vara intelligent för ha full belysning under kuptaket, ta på sig byxorna för hala på sig benrören, och fatta dåligt för fatta glest.

Fängelse kallades för gästrum med gallerperspektiv, rödbeta för kommunistgurka, en som såg illa sades ha mjöldagg på krusbären och den som petade sig i näsan sades leta efter lilla hjärnan. En kopp starkt kaffe blev en balja lavemang, men var kaffet svagt kallades det bönvälling. Kammade man sig lade man lössen på parad och då man hade dåligt med pengar sa man ”det är långgrunt i plånboken för närvarande”. 

Snacka i kors var att motsäga sig själv och lön kallades näringsbidrag. Tandläkare var gaddsynare, bacon och ägg hette nöff och kackel, körkort benämndes flänglapp och kalsonger ljuddämpare. Öland och Gotland kallades kolonierna och uttrycket för ingen överhängande brådska var mer förståelig och talande än i dag: Det är ingen ko på isen så länge rumpan är i land.

Önskas mer av detta underbart metaforspäckade språk – gå till närmaste bibliotek och låna Svensk slangordbok. Författaren heter Haldo Gibson.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

På internationella kvinnodagen 8 mars släpptes hennes bok Hatet. Men redan dagen innan recenserades boken i socialisttidningen Flamman. Socialismen är väl den politiska riktning som tillsammans med Feministiskt initiativ står närmast feminismen. Tidningen hette förr Norrskensflamman och var då organ för SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Det var därför en självklarhet att man skulle anmäla Svelands bok.

Det sensationella var att boken sågades.

Tidningens litteraturkritiker Ann Charlott Altstadt skriver att Hatet är ”en djupt problematisk bok”. Hon känner sympati för Svelands kamp mot näthat och antifeminism. Men hon tar kraftfullt avstånd från Svelands krav på rättning i ledet.

»Hatet är, som Maria Sveland hävdar, ett demokratiproblem då rädsla föder tystnad, men det paradoxala är att hennes resonemang och slutsatser riskerar att få liknande självcensurerande konsekvenser på det offentliga samtalet. (…) Frågan är om kritik mot Maria Sveland och hennes variant av feminism ens är möjlig. Omedvetet åskådliggör hon därmed den rådande feminismens stora problem – kravet på åsiktskonformitet.«

Eller med andra ord – man måste hålla med henne, annars är man emot henne. Att Flamman på detta sätt fronderar mot en av landets feministiska fixstjärnor är både anmärkningsvärt och oväntat. Man kritiserar inte en av de sina om man inte har mycket goda skäl. Argumenten blir därför blytunga.

Ann Charlott Altstadt kritiserar Svelands förhållningssätt till män-är-djur-dokumentären Könskriget 2005, som hon i boken beskriver som ”en orättfärdig megaatack” mot feminismen. Men detta teveprogram skulle aldrig ha upplevts som ”feminismens största backlash i modern tid” om feministrörelsen varit pluralistisk och städat framför egen dörr. Sveland låtsas inte om att det faktiskt fanns feministisk kritik mot ROKS och den kontroversiella professorn Eva Lundgrens forskning, som av granskare från Uppsala universitet sågats ”jäms med fotknölarna”.

»Det är fullkomligt barockt att Maria Sveland förbigår att Eva Lundgren hävdar att hon intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld. Denna okritiska hållning är antiintellektuell och skadar feminismen.«

Skriver alltså Ann Charlott Altstadt i Flamman. Väletablerade skribenter som Yrsa Stenius och Susanna Popova görs i boken ansvariga för kvinnohatet, och tre kvinnliga kritiker av Svelands tidigare bok får kommentaren ”det blir allt mer tillåtet att uttrycka sig förlöjligande, förminskande, och ibland rent hatiskt om feminister och feministiska frågeställningar”.

»Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet. När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.«

Annars har boken i stort mottagits väl av media som ju normalt är vänligt sinnad till feminismen. Det anmärkningsvärda är att Sveland för första gången får svidande kritik från sina egna. Texten i Flamman kan därför inte bara bedömas som en traditionell bokrecension. Den är en ideologisk reprimand i något som nästan kan betraktas som ett feministiskt linjetal.

Nu kan det bara bli bättre. Efter detta finns fog att hoppas på en feminism med ett mänskligt ansikte.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist