Det där med frihet är en komplicerad materia. Klart att vi alla är begränsade av en massa saker. Hur fritt är mitt fria val? Hur mycket spelar arv, miljö, gener och mentalitet in? Mitt val speglar den jag är. Och ändå – vi är friare än djuren. De är inte begränsade som vi, de är bundna. Av instinkt, rasbeteende och en massa parametrar människor inte har. Min poäng är att en omedveten, oluttrad, oerfaren människa är mindre fri än motsatsen, d v s en maximalt upplyst människa.

Hur skulle det inte göra det? Det blir som att säga att, t ex, biologiska förutsättningar inte gör det. För mig förefaller det vara själva grejen med påverkan, att den förändrar våra förutsättningar, och dessa förutsättningar begränsar den frihet vi har.

‘Vad har andra med dina livserfarenheter och egna självbegrundan att göra? Du talar alltså om dessa dina erfarenheter med andra människor. OK.’

Ingenting egentligen. Och inte nödvändigtvis, eller snarare väldigt sällan. Jag har fått för mig att det är en allmän attityd — att den som rotar i frågan om varför något blev som det blev måste ha en bra anledning till det, att det måste rättfärdigas. (Och, i och för sig, det är en attityd jag själv har mött i fråga om saker jag har skrivit.)

‘Och menar att deras synpunkt ”att man ägnar sig åt något destruktivt, något onödigt” är värt att beakta?’

Troligen inte. Däremot kan det ju förklara varför människor ‘avfärdar’ en upplevelse (och nu menar jag egna sådana, inte andras) snarare än ‘tar den på allvar’, för att låna din formulering.

‘Och att detta skulle vara ett relevant argument i sammanhanget?’

Argument vet jag inte om man kan kalla det… vet faktiskt inte ens vad jag skulle argumenterat för eller emot i sådana fall. En reflektion var det väl mer.

Jag förstår inte vad du tycker är problematiskt. En ond verkan är inget relativt eller förhandlingsbart bara för att den som är orsak till den inte förstår vidden av det han gjort. Det är säkert så att jag sårat människor jag inte har en aning om. Men det förtar ju inte det onda jag förorsakat. Det är ju ett objektivt faktum. Det skapar karma. Jag talar om onda konsekvenser oavsett vad den ena eller andra tycker.

Detta är den enda nivå man kan tala om objektiv ondska på om det ska vara en meningsfull diskussion. Och det understryker den gamla sanningen att ju mer du växer i kunskap och moraliskt handlande desto mer insikt får du att handla omdömesgillt och ansvarsfullt. Därför blir ditt inre arbete i praktiken ett arbete för världen. Den invigde tjänar mänskligheten.

Vilken handling var det? Hur kändes den? Vad gjorde du när den hände? Vilken roll hade du?

Jag var vilsen. Jag var fattig. Jag var rädd. En man kom emot mig och erbjöd mig mat,vatten, lön och tillhörighet. Han sa att lidandet var judarnas fel. Så slöts snaran sakta runt min hals. Långsamt gjorde vi oss av med vilsenheten, skulden och rädslan. Vi projicerade över den till judarna. Ju mer vi skrek och skramlade ju räddare blev judarna och desto starkare kände jag mig. Till slut i mitt övermod och tro att det skulle bli bättre sköt jag, gjorde mig av med min skuld. Förpassade den till andra sidan.

Vem har inte mobbat. Vem har inte blivit mobbad. Så blir det när vi handlar omedvetet, i panik, i rädsla, i okunskap, av ångest, sorg, av kärlek till idéer. Vi år sådana som människor. Vi har alla en jude och en hitler inom oss. Använder vi dessa roller på ett obildat sätt blir där katastrof. Bildat, erfaret och moget blir det uppbyggnad.

Återigen, det är svårt att se igenom alla roller, hantera alla känslor, tankar, minnen och sinnen. Vi kan bara leva och se till att vi står så fria vi kan. Och när vi gör misstaget. Ta ansvar, gör insikten och ta emot förlåtelsen. Ibland får vi dö för vad vi tror på både som offer, hjältar och som byggklossar i människans historia.

Hej Michel, Jag tycker att den säkraste definitionen på ondska är att den inte existerar. Bara onda konsekvenser. En människa kan ha de bästa intentioner som ändå får en ond verkan. Detta ser vi hela tiden i politik, näringsliv, mellan människor. Utan att jag vet det trampar jag på en myra, utan att förstå bättre sårar jag en medmänniska. Till och med Hitler upplevde att hans idéer var bra för världen.

Det är detta som illustreras i min text här ovan. Soldaterna, om än osäkra i början, blev med tiden övertygade om det rättfärdiga i sitt handlande. Tror jag. Resten av världen såg deras handlingar som extremt ondskefulla.

Till din fråga om kontakt: Jag mejlar dig med svar på dina frågor.

Handlingar är i sig själva bara verktyg. Verktyget kan inte omges av känslor som är gemensamma. För mördaren är en kniv god. För den som mördas med en kniv, ond. Som ni ser är värderingen av kniven helt ovidkommande utan dess handling och intention. Den late tycker om dessa ord gott och ont. Den mer aktive utvecklar hur verktyget användes, hur situationen och intentionen formades. Om handlingen kan sägas vara allmän och utan påföljd eller var egoistisk, oförståelig, utan ansvar och därmed kräver oförlåtelse och påföljd (en balanserande handling som leder till en förståelse i omvärlden när vi får göra likadant eller en insikt hos utföraren att denna handling inte accepteras allmänt och inte får utföras. Insikt ger förlåtelse. Utan insikt evig förbannelse, karma och oförlåtelse)

Situationen bestämmer med andra ord om vi kan utföra handlingen utan påföljd, om förlåtelse kan ges. Vi måste till exempel ge andra möjligheten att ta livet av oss, ifall de hamnar i en sådan situation med oss.

Att ta livet av sig själv eller andra är med andra ord neutralt. Det är en handling som alla andra. Situationen måste vara sådan att alla andra människor kan ges rätten att göra det i samma situation utan påföljd.

Jag hoppas att min resonemang pekar på svårigheten att vara människa och varför den finns ett behov av att vara lat och loj. En lathet som leder oss bort från människan och inte in i människan. Kalla det ont. Kalla det gott. Vill du vara en människa eller inte?

Hej Michel, roligt att du gillar bloggen. Din kommentar andas optimism: ”Något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner att det formar sig…”.

Men också en mer behärskad iakttagelse av vad som faktiskt föreligger idag: ”Kanske är det så att det bara finns egon kvar i Ytterjärna. Alla människor har lämnat platsen.”

I övrigt funderar du kring vad som borde göras. Men att jag kunde vara den som sätter igång en process av förnyelse i Ytterjärna är nog få som tror – inte jag i alla fall. Mina krönikor om sällskapet och den antroposofiska rörelsen är nog snarare ett bevis på motsatsen och där ligger också min invändning till din optimism.

Den antroposofiska rörelsen har sett sina bästa dagar – inte minst sällskapet. Alla tecken tyder på det. Jag har inte sett något symptom som skulle visa på motsatsen. Och bara det faktum att detta inte diskuteras visar något ännu mer alarmerande: avsaknaden av krismedvetande. En diagnos är det nödvändiga första steget för att inleda en förnyelseprocess.

Att jag startade Mummel i kön var för att inför mina antroposofvänner formulera hur jag upplevde problemen i rörelsen. Ingen annan har gjort det vad jag vet. En del har liksom du kommenterat dessa texter. Men regelrätta diskussioner om vägval har varit få och hur som helst aldrig lockat fram företrädare för rörelsen eller styrelsen.

Och detta är något mycket typiskt för rörelsen, åtminstone i Sverige. Man låtsas som om det regnar, som om dessa krönikor inte existerar. Och därför slipper man ta tag i detta berg av problem.

Detta är ingen överraskning för mig. Det primära för mig har hela tiden varit att problematiken måste formuleras – av mig eller någon annan. Jag menar att det är viktigt på lång sikt. Och jag vet att många antroposofer har läst texterna. Det är det viktiga.

jag hittar ingen emailadress på hemsidan. Om jag vill rikta ett personligt budskap behöver jag det. Eller menar du att det inte finns något personligt här. Jag skriver publikt till dig?

En annan fundering jag har är var du formulerar din ståndpunkt. Från vilket håll observerar du världen. Vore det inte bra för att förstå dina betraktelser att veta vem du är och genom vilka roller som du ser ut i världen. Berätta gärna om dig själv så berikar du mig genom att jag kan förstå dig. En meny ”om mig” är önskvärd.

Som man ser jag antroposofin som…
Som människa ser jag den här händelsen som…
Som pesionär, som hyresrättsinnehavar, som soldat, som elev och så vidare.

För mig har det blivit viktigt att formulera min position när jag betraktar. Läsaren behöver sätta sig in i från vilket håll jag betraktar, för att kunna göra de nödvändiga justeringar i sin egen betraktelse, för att berika sig själv. Tror läsaren att du betraktar världen från hennes håll utan att du gör det hamnar läsaren i svårigheter.

Att förstå att världen består av ett oändligt antal betraktelsevinklingar gör att en positionsbestämmelse är viktig i navigationen genom etern.

Först vill jag säga tack för en fantastisk blogg. Du ventilerar på ett sätt som känns uppfriskande och bjuder in till eftertanke. Du fångar på ett bra sätt att vi som människor behöver impuls. En impuls som vilar på en stark känsla och en stark förståelse och slutligen en förståelse varifrån dessa känslor och tankar kommer ifrån. Ett ord att minnas IMPULS. Att ha den inom sig är en välsignelse, att ha den i närheten hos någon annan är också en välsignelse, att veta var man kan finna impulsen är också en välsignelse.
Utan impuls är det, precis som du säger ett handlande utan impuls. Vi gör som vi brukar. Ingen utveckling. Ingen impuls.

Delaktighet – tillhörighet. Ett starkt behov hos en människa. Lika starkt som alla andra basbehov. Får vi inte tillhöra är det som att törsta efter vatten eller hungra efter mat. Vi känner oss tomma och hungrar. Människan vill tillhöra. Arne förstod det så han bjöd in. Utan gemenskap inget vi. Utan riktlinjer – inget mål. Inget mål – inget vi.

Jag hoppas att du, Johannes, nu skjuter startskottet för att något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner det inom mig som en eld. Något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner att det formar sig och att vi alla i någon mening ropar efter det. En fantastisk känsla.

Ett skifte är vid handen och jag hoppas att vi alla nu spinner in allt vi samlat på oss i kokongen och startar det arbete som gör att vi så småningom kommer att komma ut som transformerade larver.

Vi skall som så många andra fälla ut våra vingar och precis som Steiner peka mot målet. Steiner och alla andra andliga ledare är inte själva målen. De tolkar målet (visionerar)pekar mot målet och erbjuder verktyg och övningar som hjälper oss framåt. Steiner byggde sin kunskap på sin tids vetenskap och framsteg. Vi bygger vår kunskap på dagens kunskap och framsteg. Det är dags för oss att sammanfatta, samla oss, bjuda in och börja arbetet.

Jag känner, fast jag inte är en antroposof i den gamla skolan kanske inte ens en antroposof i den nya skolan, som människa, impulsen att transformera, förnya, tillhöra, skapa ett vi genom att formulera målen. Diskutera hur och sen börja ett synkroniserat arbete för att tolka och peka vidare.

Jag ser att Ytterjärna format impulsen och skickat den ut i samhället. Samhället har trängt in i Ytterjärna med sin business as usual. Ytterjärna har nu blivit samhället och samhället har blivit impulsen. Impulsen för alla inte bara några få. En impuls är just en förnyelse för alla människor. En förnyelse som kräver mod och mycket kreativitet. Vi står där i Ytterjärna som samhället, frukten av all kreativitet, formen i vilken vi verkar. Vill vi vara en impuls eller en form? Vi behöver modet att släppa taget om formen. Äta oss ut ur kokongen och med darrande steg klättra ut för att torka våra vingar.

Konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är väl just ett uttryck för samhällsbärandet men inte nyskapandet. Samhällsbärarna är beroende av nyskaparna eftersom samhället är en form som ständigt måste förnyas för att inte rasa samman.

Jag ser att vi idag är mogna för att dela ledarskapet. Diktaturerna faller. Ledarna störtas. Vi visar en längtan efter konsensus, ett delat mål, ett Vi. En förståelse som gör att vi alla kan axla ledarskapet. För det krävs konsensus, transparans, inbjudan och att släppa de fördelar som skadar andra. Har vi som mål att tillfredsställa alla människors basbehov i första hand och inte tömma jordens resurser för egen vinning hägrar något helt fantastiskt i fjärran. Att komma närmare det gudomliga målet som ännu är okänt för oss. Vi kan ana det genom att uppfylla varandras basbehov, Vi kan ana det genom att vara arkeologer i vår historia men vi har ännu inte en klar bild av vad vårt medvetande här på jorden har för mening.

Problemet är som jag ser det att vi inte lyckas formulera människan egenart. Antroposofin är en tolkning av det. En tolkning bland många andra. Vår uppgift är att tolka människans egenart inte antroposofins egenart. Antroposofin kan hjälpa oss men är inte målet i sig. Att vara antroposof innebär inte att vara människa. Det innebär att utveckla människan i sig själv. Att vara människa är något mycket större. Att bli antroposof är en bit på vägen.

Otydlighet är bra men bara som uttryck. Otydlighet i målet skapar förvirring, splittring och inget vi.

Antroposofin är en väg till människokännedom precis som alla andra försök att tolka vad människan är, och vad hennes mål är. Antroposofin passar en viss sorts människor. Människor vi vill vara med, samla och utforska målet tillsammans med. Vi kan som antroposofer forma oss själva mot att bli mer människor. Som jag tidigare sagt, har människor basbehov. Basbehov som om uppfyllda är en kränkning mot oss själv och andra människor.

Uppfyller du inte dina basbehov så kränker du människan i dig själv. Kränker du din medmänniskan basbehov så kränker du människan i någon annan. Uppgåendet i egot kan vara en förfärlig sak när det kolliderar med dina egna eller andras basbehov. Basbehov som alla kan förstå, som vi alla har gemensamt.

Det är fritt för var och en att verka på vilken nivå som helst som antroposof precis som vi kan vara en läkare på högre eller lägre nivåer. En läkare verkar för människor som har svårigheter med sina behov. En läkare med stor kunskap kan tillfredsställa fler behov. En läkare med mindre kunskap kan tillfredsställa färre behov.

Som antroposof kan du vara mer eller mindre insatt i kunskapen. Ju större kunskap desto större förmåga att hjälpa dig själv och andra. För det är ju vad livet går ut på, att hjälpa sig själv och andra att bli människor. Utmärkande för människan är hennes behov. Där basbehoven bara är grunden för allt hon behöver.

Den som blir läkare för att vifta med sin titel är ingen människa. Hon är en titel. Den som är läkare och låser in sig tillsammans med andra läkare för ett utveckla läkarvetenskapen är i bästa fall forskare som utvecklar något nytt. I sämsta fall ett uttryck för ömsesidig beundran och titelviftning, som inte tillfredsställer människans behov utan människors egon.

Målet och vi:et tycks vara en ickefråga. Varför skall vi utveckla oss när vi redan är perfekta människor. Kanske är det så att det bara finns egon kvar i Ytterjärna. Alla människor har lämnat platsen.

Den kreativa människan uppskattas sällan i sitt nu. Hon får ofta uppskattning efteråt. När vi andra kommit ifatt. Antroposofin är inför samhället en kreativ rörelse som aldrig får kämpa för att bli omtyckt och accepterad. Hon skall alltid kämpa för människan vad samhället än tycker om saken. Så uppstår impulsen. SÅ uppstår antroposofins värde. Därför måste vi ligga avsides för att slippa den dagliga kritiken ”att det går inte” ”så kan man inte göra”. Vi behöver avskildheten för att växa precis som fostret behöver livmodern. Låt oss vända oss bort och inåt. Samla oss som ett vi. Fråga oss vad vi som människor behöver. När vi hittar ett svar formar vi målet, tar reda på hur, formulerar ett tidsspann och startar upp rörelsen igen.