Posts Tagged ‘ Zoltàn Schermann

Eterkroppen exploderar efter assisterat självmord

♦ ♦ ♦ En komplicerad fråga för antroposofer är självmord. Varför vi inkarnerar är dolt för oss, vad vi vet är att det i vårt andliga ursprung råder helt andra lagbundenheter än här på jorden. Vi kan inte känna till bevekelsegrunderna i den förfödsliga existensen där vårt karma för det kommande jordelivet formades. Då vi med vår begränsade jordiska omdömesbildning begår självmord ser vi inte de andliga konsekvenserna.

Det finns kanske de som menar att självmordet ingår i det personliga karmat, den personliga planritning som förberett vårt liv på jorden. Men som antroposofer vet vi samtidigt att Rudolf Steiner tog avstånd från självmord då han menar att dödsögonblicket har en oändligt stor betydelse.

I en artikel i Forum Antroposofi 1/2018 utvecklar den holländske läkaren Zoltàn Schermann detta tema utifrån sin klarseende förmåga. Många gånger då han suttit vid en dödsbädd har han kunnat se det andliga skeendet då döden inträffar.

»I det ögonblick då själen lämnar kroppen förändras eterkroppen. Den utvidgar sig så att den sträcker sig utanför den fysiska kroppen men behåller den mänskliga kroppens form. Ungefär där naveln är börjar eterkroppen att dra sig samman och likt en tråd strömmar den upp mot höjden.«

Enligt Steiner inträffar då det som många nära-döden-upplevelser många år senare berättat om, nämligen att det så kallade livspanoramat uppträder där den döde ser hela sitt liv i bilder och känslor. Allt det man varit med om finns intakt i ett minne i eterkroppen. Denna upplevelse pågår ungefär tre dagar, sen förlorar eterkroppen sin form och upplöses. Vid det laget har panoramat inpräglats i astralkroppen. Detta är normalfallet vid dödsfall.

Då Zoltàn Schermann själv assiterat vid självmord, som är tillåtet i Holland, ser han något annat. Efter att han injicerat barbituratet och curaren väntade han på dödsögonblicket.

»Men då sker någonting helt annat än jag hade förväntat mig. Istället för att eterkroppen löste sig sakta, så svällde eterkroppen upp. Med stor kraft böljade den fram och exploderade i otaliga bitar. Rummet var fyllt av otaliga lysande, glittrande och kringvirvlande bitar. Företeelsen varade bara några ögonblick, mindre än en minut, sedan löste allt upp sig och försvann.«

Man tror sig vara barmhärtig, säger Schermann, man hjälper någon som inte längre klarar av att bära sitt lidande, men vad händer egentligen? Människan blir katapulterad ut i kosmos utan en efter-döden-upplevelse, utan livspanorama och utan andligt ljus, eftersom hennes eterkropp exploderar.

Läkaren satt där fortfarande med sprutan i handen och var ”väldigt, väldigt förskräckt”. Han tror eterkroppens explosion har att göra med de dödande preparat han givit patienten, för han har aldrig sett något liknande på andra patienter som i slutskedet fått morfin, starka sömnmedel och liknande. Schermann tolkar sin upplevelse som att människor som utsätts för detta förfarande blir ”utslängda ur sitt karma och går vilse efter döden”.

Han tror att dödshjälp kommer bli allt vanligare, och att ”det enda som kan hjälpa är en utveckling av medvetandet”. Men det är lätt att säga tulipanaros. Vad gör vi som antroposofer om vi hamnar i en outhärdlig situation där självmord framstår som enda utvägen? Att medvetandet skall utvecklas kommer att ta lång tid. Kanske kan Schermanns berättelse hjälpa oss att hålla ut till ett naturligt avslut.

Den som lever får se.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)