Vi gör faktiskt väldigt mycket på samma sätt allihop. Vi laserar väggar, vi har barnen i waldorfskolor, vi föredrar biodynamisk mat, ser på eurytmi, går på antroposofiska föredrag, läser Steiner, har vått-i-vått-bilder på väggarna. Då vi får barn handlar det om tygblöjor, sixtinska madonnan på väggen och rosa eller ljusblå sidenförhängen över vaggan.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 10

Södertälje är ett eldorado för etnologer. Många folkgrupper och nationaliteter. Det lokala hembygdsmuseet har därför haft fullt sjå att dokumentera de olika livsmönstren – och 1996 hade turen kommit till antroposoferna. Museets representant möter stor förvåning vid den första kontakten. Dokumentera antroposofer som en etnisk folkgrupp? ”Jomenvisst, försök se det från vårt håll”, säger representanten. ”Om 50 år vore det absurt om dokumentation saknades kring en människogruppering som betytt så mycket för området.” Ske alltså. 10 familjer letas upp, de flesta slår ifrån sig, de anser sig inte vara ”typiska antroposofer”. 3 ställer upp. Detta kommenterar januarinumret 1997 av Medlemsbladet.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – förväntar sig många av oss att bli betraktade som vem som helst. För det mesta är detta en orealistisk önskan.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

Denna paradox har blivit en följetong i umgänget med offentligheten. Varhelst en antroposof uttalar sig i media sätter han eller hon tyngdpunkten vid det individuella. Antroposofin som personlig utvecklingsväg. Men i det allmänna medvetandet är det MODELLEN antroposofi som syns tydligast. Det är exemplet Järna som intresserar.

Vi kan knappast förvänta oss att de grundläggande principerna för en antroposofisk övningsväg och våra esoteriska, filosofiska och sociala bevekelsegrunder ska vara omedelbart fattbara. Det allmänheten ser är en udda gruppering som gör märkvärdiga saker. Då är det lätt inse att folk måste få kalla oss antroposofer utan att vi blir störda. Och förresten – vad ska de annars kalla oss?

Vad dokumentationen av en antroposofisk familj visade ska vi återkomma till.

Detta stod att läsa i den tyska tidningen Hamburger Fremdenblatt 16 november 1935, återgivet i decembernumret av Medlemsbladet 1989 med anledning av att det i några svenska tidningar förekommit anspelningar om rasistiska inslag i antroposofin.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 3

Frågan om antroposofin är rasistisk har följt rörelsen i decennier. Många kritiker glömmer att det i början av 1900-talet i alla samhällsskikt fanns ett stort intresse för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner därför  även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet.  Men i den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag.

Åter till Hamburger Fremdenblatt:

Anledningen till myndigheternas inskridande mot det Antroposofiska Sällskapet är att detta sällskap är internationellt inriktat och fram till idag har haft nära förbindelser till utländska frimurare, judar och pacifister. De på grundaren Steiners pedagogik uppbyggda och i de idag ännu existerande antroposofiska skolorna tillämpade undervisningsmetoderna är inriktade på en individualistisk, på den enskilda människan inriktad uppfostran, som inget har gemensamt med de nationalsocialistiska uppfostringsprinciperna.

Att ha en segregerad rassyn är naturligtvis oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet – liksom det var för Steiner. Att antroposofin ändå beskylls för att vara rasistisk kommer från att mindre nogräknade vill framställa den så med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser då medvetet från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor. Och ingenstans i världen idag har någon antroposofisk verksamhet anklagats för rasism.

Till följd av motsatserna mellan det Antroposofiska sällskapets uppfattningar och de av nationalsocialismen företrädda tankarna, som sätter folket i centrum, förelåg faran att en fortsatt verksamhet av det Antroposofiska sällskapet skulle ha skadat den nationalsocialistiska statens intressen. Organisationen upplöstes därför på grund av sin statsfientliga och staten hotande karaktär.

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt. Istället betraktades det som statsfientligt. Är inte det bevis nog?

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Mycket av kritiken är speciell. Kanske den mest förekommande kritiken rör waldorfskolorna. En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom, något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Säkert finns en stor osäkerhet på skolorna hur man bäst skall hantera den för många föräldrar besvärliga frågan om den bakomliggande antroposofin. Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån. Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Det är en avgörande skillnad på de människor som kommer till antroposofin utifrån ett intresse och de som konfronteras med den utan att ha bett om det. Den problematiken måste vi ta på allvar och tala om oftare. Vi har ett odiskutabelt ansvar här.

Så över till våra egna texter. Då antroposofer skriver om antroposofi är det så gott som alltid presentationer av läran - det vill säga de antroposofiska idealen. Mycket sällan socio-kulturella analyser av utfallet, det vill säga hur idealen ser ut i praktisk verklighet med problem och ofullständigheter. Hur antroposofin levs i praktiken.

Antroposofin problematiseras mycket sällan inom rörelsen – i alla fall inte i Sverige. Men i Norge gjorde författaren Jens Björneboe på sin tid upp med  antroposofiska förhållningssätt – liksom Kaj Skagen, en annan norsk författare. För några år sedan granskade den norske waldorfläraren Arve Mathiesen vårt sätt att läsa Steiner i sin essä Art makes sense II. Den var ett lysande undantag i den sedvanliga antroposofiska panegyriken.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt. Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Inte så att antroposofer alltid är rörande överens. Tvärtom. Många hårda ord fälls i kollegier, på föreningsmöten och sammankomster. Det grälas friskt i många arbetssammanhang. Men på ett mer övergripande idéplan sluter man leden och förenas i en överenskommen officiell retorik som är helt underställd uppgiften att representera antroposofin.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?

Idag är bilden en annan. Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt. I pressade lägen har man tagit in ”vanliga” lärare som vartefter blivit alltfler och så sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.

Ett annat problemkomplex är många lärares svårigheter att formulera antroposofin för elever och föräldrar. Detta missuppfattas av en del föräldrar som hemlighetsmakeri vilket skapar långlivade fientliga motgrupperingar. Vi ser det i vårt land, men kanske är detta motstånd mer frekvent i England och USA. Föräldrar – och i vissa fall även gamla elever – menar att de blivit förda bakom ljuset om att antroposofins roll i waldorfpedagogiken är mer dominerande än man fått reda på. En del känner sig då lurade.

Det problemformuleringsprivilegium waldorfrörelsen hade några decennier existerar inte idag av den enkla anledningen att man inte längre har något att säga. Skolfrågor debatteras dagligen i media. Men från waldorfhåll är det knäpptyst. Vi har en skolminister med en hög svansföring. På sexiotalet hade han fått sina fiskar varma från waldorfhåll. Men idag råder gravlik tystnad. Detta kan av utomstående bara tolkas på ett sätt. Att waldorfrörelsen samtycker. Skolpolitiken är bra. Vårt skolsystem är invändningsfritt.

Men bakgrunden är snarare ett ointresse för Den Svenska Skolan. Man har fullt upp med sin egen för att orka skriva debattartiklar eller diskutera skolpolitik i TV:s morgonsoffor. På en direkt fråga blir svaret alltid: Vi har inte tid. Då det blev bekant att skolministern ville införa nationella prov i trean kunde en yrvaken upprördhet förmärkas här och var. Men alltför sent, skulle det visa sig. Dessutom var det långtifrån alla waldorfskolor som tyckte proven var fel.

Vilket visar på ytterligare ett problem inom waldorf – bristen på samordning. En närmast anarkistisk hållning är djupt rotad inom kollegierna i waldorfskolor. Man är autonom och faller inte undan för påbud. Detta är på både gott och ont. Det visar på en föredömlig självständighet, men baksidan av myntet är en oförmåga att agera som en rörelse när så krävs. Och att agera med en splittrad rörelse fungerar inte skolpolitiskt.

De problem waldorfrörelsen brottas med är säkert smärtsamma, men inte ointressanta. Frågan är bara om de kan leda till fruktbara förnyelseprocesser – eller om de stelnar i dogmatisk rutin. I det senare fallet kommer skolformen alltmer förlora sin angelägenhet.

Vad är antroposofi?
Antroposofin är komplex. Enklast kan man se den som en världsåskådning som fokuserar på det allmänmänskliga. Den kan i vissa fall också kallas en lära i det att den företräder bestämda förhållningssätt som reinkarnation, att människan har ett andligt ursprung, en speciell syn på världsutvecklingen och liknande. Men antroposofin är framförallt en metod för självkännedom och andligt-själsligt växande. Genom meditativa övningar ger antroposofin möjlighet att höja sig från fastlagd världsåskådning till ett personligt förhållande till den andliga världen och det egna livet. Det är den antroposofiska metoden. Den brukar också kallas den antroposofiska kunskaps- eller skolningsvägen.

Vad står antroposoferna för?
Det finns inget regelverk för antroposofer, inget man bör eller inte bör göra, eftersom det egna omdömet är utgångspunkten i antroposofin. Men en som intresserar sig för antroposofi intresserar sig för människan, världen, samhället och tillvarons stora existentiella frågeställningar kring livet och döden, för det är vad antroposofin handlar om. Ett allmänt förekommande förhållningssätt hos antroposofer är därför respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter, ansvarskänsla för djur och natur och intresse för allt som har med mänskligt framåtskridande att göra. Politiskt skiljer sig antroposofer knappast från övriga samhället.

Är antroposofin en sekt?
Nej. Antroposofiska Sällskapet är en intresseförening. Alla intressesammanslutningar riskerar att utveckla sekteristiska tendenser. Själva idén med att människor samlas kring ett gemensamt intresse har i sig ett frö till sekterism. Det blir lätt en känsla av ”vi här” och ”dom där”. I den antroposofiska rörelsen existerar säkert också sådana förhållningssätt. Men det som präglar antroposofin är det motsatta – en stor öppenhet mot samhället. Vem som helst kan bli medlem i intresseföreningen Antroposofiska Sällskapet. Den antroposofiska rörelsen driver sedan många år institutioner inom vård, skola och omsorg där samhället har full insyn. För närvarande finns i landet cirka trettio allmänna grundskolor (waldorfskolor) och ett hundratal waldorflekskolor där majoriteten av föräldrarna inte är antroposofer. Omsorgsvården inom den så kallade läkepedagogiken är landstingsstödd och sysselsätter tusentals människor inom uppåt ett hundratal verksamheter i landet. Man driver sedan länge nordens enda alternativsjukhus, Vidarkliniken,

Är antroposofin en religion?
Antroposofin är ingen religion, men kallas ofta för det eftersom många upplever intresset för andlighet som synonymt med religion. Men antroposofin är till skillnad från religionen inte trosbaserad. Man intresserar sig för komplexiteten i tillvarons bakomliggande orsakssammanhang i ett meditativt sökande efter trancendenta egenupplevelser. Ett självständigt förhållningssätt till antroposofin grundläggs genom ett meditativt kunskapande. Antroposofins källor går tillbaka till framförallt den kristna mystiken, som på många sätt är besläktad med både islamsk och judisk mystik. Mystikens syfte kan sägas vara en väg för människan att komma till insikt om sig själv och världen. Denna strävan är motsatt den religiösa fundamentalismens beroende av dogmer och ledare.

Är antroposofin kristen?
Då antroposofins grundare Rudolf Steiner utvecklade sin antroposofi anknöt han till en västerländsk kristen mysterietradition som man känner den från Johannes av Korset, rosenkreutzarna och i viss mån gnosticismen och frimurarna. Antroposofin ser Kristus som central i världsutvecklingen, både som mänsklighetsideal och som högt andligt väsen. Men eftersom Antroposofiska Sällskapet inte är en religion utan en konfessionslös intresseförening för mänsklig utveckling kan vem som helst bli medlem oavsett religiös tillhörighet. I Egypten finns t ex ett stort antroposofiskt center (Sekem) där alla verksamma är muslimer.

Handlar den antroposofiska läran om att uppnå harmoni?
Naturligtvis strävar varje människa efter att minimera sitt eget lidande, men en total fokusering på detta riskerar att urarta i egoism. Den antroposofiska idealbildningen handlar snarare om att man söker sin egen väg i livet och arbetar för en bättre värld, den är inte primärt en strävan efter harmoni. Livet handlar för det mesta om helt andra saker.

Har antroposofin något att göra med ockultism?
En sensationslysten underhållningsindustri inom främst film, rockmusik och media, har givit begreppet ockultism starkt värdeladdade associationer till häxeri, svart magi, djävulsdyrkan och allmänt hokuspokus. Ursprungligen var ordet ockultism ett okontroversiellt uttryck för det som är fördolt, osynligt. (I den meningen är t ex Bibeln en ockult urkund. Många människor läser den bokstavligt, men mystikern ser fördolda betydelser bakom bildspråket). Antroposofi handlar om att gå på djupet, att undersöka det som ligger under tillvarons glansiga yta, dit man bara kan nå om man anstränger sig. Det som för de flesta är fördolt. I den meningen har antroposofin beröringspunkter med ockulta, fördolda sidor av tillvaron. Antroposofin tar avstånd från svart magi, häxeri och djävulsdyrkan.

Är antroposofer vegetarianer och icke-rökare?
Det finns en seglivad myt om antroposofin som någon sorts hälsokoströrelse där alla antroposofer lever sunt; inte röker, inte dricker alkohol och bara äter grönsaker. Detta är en vacker saga som aldrig varit sann, även om man kan förmoda att mängden absolutister och vegetarianer procentuellt sett kanske är något större hos antroposofer än riksgenomsnittet. Att det var Rudolf Steiner som skapade den biodynamiska odlingsmetoden gör inte alla antroposofer till hälsoprofeter. Att inse att giftfri odling är önskvärt är en sak, hur man sen lever är vars och ens ensak.

Är antroposofin rasistisk?
I början av 1900-talet fanns ett stort intresse i alla samhällsskikt för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner (1861-1925) även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet. I den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag. Att ha en segregerad rassyn är därför oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet. Att frågan om antroposofin är rasistisk ibland förekommer, beror på att mindre nogräknade vill framställa den antroposofiska rörelsen som rasistisk med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor, för att nämna ett exempel.

Varför finns antroposoferna i just Järna?
Hitlertysklands syn på förståndshandikappade som misslyckade och oönskade existenser ledde till att en grupp antroposofer på trettitalet flydde till Sverige för att förverkliga den vårdform Rudolf Steiner initierat och som innebär att varje förståndshandikappad har en frisk väsenskärna även om de fysiska förutsättningarna är begränsade. De rustade upp ett gammalt kråkslott i Järnas utkanter som sedan blivit känt under namnet Mikaelgården. De idéer som där utvecklades inom omsorgsvård kom att inspirera många människor.

Snart hade flera liknande gårdar startat i Järnatrakten. Mikaelgården var också i frontlinjen då det gällde den biodynamiska odlingsmetoden (som också kommer från Steiner). Den svenske hälsoprofeten Are Waerland fick under ett besök se sin första kompost där och medverkade sedan till att denna odlingsmetod blev känd i landet. Intentionen var att de handikappade barnen skulle få de bästa tänkbara förutsättningarna. Snart startade därför en kvarn och ett bageri för att förädla den biodynamiska säden (Saltå Kvarn), rummen målades med milda lasyrfärger, flera waldorfskolor startades.

Idag sysselsätts upp till 2 000 människor i antroposofiska verksamheter i Järnatrakten. Mest känt är Ytterjärna Kulturcenter med vuxenutbildning, kulturhus och sjukhus (Vidarkliniken). Att så många antroposofiska verksamheter finns i Järna beror helt enkelt på att de verkat inspirerande och dragit till sig människor som vill vara med. Men antroposofiska grupperingar och verksamheter finns också på andra håll i landet.

Har man en skola där?
I Järna finns tre waldorfskolor, en handfull waldorflekskolor, ett tjugotal läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner (omsorgsvård). På Ytterjärna Kulturcenter finns vuxenutbildning (Rudolf Steinerseminariet).

Kan man få vård där?
Förutom omsorgsvård finns i Järna nordens största alternativsjukhus, Vidarkliniken, ett allmänsjukhus med legitimerade läkare och sjuksköterskor med antroposofisk specialistkompetens. Den har ett sjuttiotal vårdplatser och är delvis landstingsfinansierad.

Är det sant att antroposofer sår efter stjärnorna?
Den biodynamiska odlingsmetoden, som var landets första metod med ekologisk inriktning, baseras på ett intresse för livsprocesser som inte alltid kan beläggas vetenskapligt. Det hindrar inte att den med sin kompromisslösa kvalitetsinriktning varit föregångare inom ekologisk odling. Steiners intresse låg i att utröna krafterna bakom det växande. Inget levande kan förstås enbart utifrån vilka fysiska substanser det består av. Den levande människans samling av kolatomer förklarar inte hennes extremt komplexa organism.

Vad är liv? Hur kan vi förstå t ex tänkandet och de dynamiska och immateriella processer som ger materien liv? Rudolf Steiner såg detta som rent andliga skeenden och att planeterna påverkar växtligheten. Under decennier har man efter hans död genom empirisk forskning kunnat utforma en så kallad såkalender som visar de gynnsammaste tiderna att så olika växter. Man bereder också olika substanser som tillsätts komposten för att stimulera livsprocesserna. Det viktiga är att det fungerar. På senare år har intresset för biodynamisk odling ökat bland icke-antroposofiska vinodlare som märker att metodens höga kvalitetskrav ger bättre resultat än både konventionella och enbart giftfria metoder.

Naturligtvis finns många fler frågor kring antroposofin. Frågeställningar kan mejlas till johannes(at)ljungquist.org.