Posts Tagged ‘ waldorfskolor

Det moraliska livet i Järna

♦ ♦ ♦ Det finns många orsaker till varför en antroposofisk enklav bildades i Järna i mitten på 60-talet som sedan under några decennier kom att spela en inte obetydlig roll i svenskt kulturliv. Människor som idag lever i en tid med diametralt motsatt idealbildning kanske har svårt att föreställa sig det som drev dåtidens så kallade gröna våg där unga människor flyttade från storstäderna ut på landet i avsikt att leva ett enkelt och naturnära liv.

De som då flyttade till Järna delade i viss mån denna avsikt men drivkrafterna var mer sofistikerade. Tillbaka-till-naturen-tänket beledsagades av mer djupgående existentiella intentioner där antroposofin intog en ställning som lite av en exklusivitet inom tidens religiöst orienterade riktningar. Långt innan begreppet New Age kom med sitt smörgåsbord av andliga läror intog antroposofin en särställning.

Samhällskritiken och det moraliska levnadssättet som var betecknande för gröna vågen var också antroposofins, även om man här förde det mycket längre. På vissa områden var man till och med ”marknadsledande” – många gröna vågen-kollektiv använde sig av den antroposofiska metoden biodynamisk odling, man mjölksyrade grönsaker, en gammal konserveringsmetod återlanserad av antroposofen Annelies Schöneck och man satte sina barn i waldorfskolor som då i stort sett var den enda alternativa skolformen.

Flygbild YtterMen till skillnad från sådana hippiekollektiv som till exempel Skogsnäskollektivet odlade man i Järna en striktare stil och en mer traditionellt borgerlig livsföring. Här existerade till exempel inga boendekollektiv, vilket många utanför trodde, och folk gick inte omkring med peace and love-banderoller rökandes brass. I Järna-antroposofin utvecklades i stället ett romantiskt bildningsideal  grundat i Steiners filosofiska skrifter från början av seklet. Och man både rökte och åt kött, vilket också bröt mot allmänhetens föreställning.

Den grundläggande livshållningen var starkt moralisk. Vad är en sann och önskvärd livshållning var den fråga som ständigt var aktuell. Att ha brutit med sitt tidigare liv för att i en gemenskap förverkliga dessa ideal gav styrka och riktning för alla inblandade. Man sökte ett rätt levt liv, vilket innebar att man levde enkelt i en vardag utan extravaganser. Därför var det naturligt att lärarna på en waldorfskola under en period fick en del av sin lön utbetalad i grönsaker. Alla var fattiga, men knappheten var en självklar del av ett meningsfullt livsval.

På Saltå Kvarn utvecklades ett system med lön efter behov, andra försökte förverkliga ekonomiska gemenskaper där vars och ens lön lades i en pott som sedan disponerades fritt inom gruppen. Detta gav intressanta erfarenheter där relevansen i de egna behoven vägdes mot gruppens. Avgörandet låg i den individuella omdömesbildningen. Denna övning i moraliskt tänkande var en utmaning som tilltalade deltagarna. Nu skulle man ge den egna egoismen en match! Altruism som vardagsprincip.

I Järna förverkligades aldrig modellen, skattelagstiftningen satte käppar i hjulet, men på kontinenten funkade det. Där visade det sig att modellen intressant nog alltid gav ett överskott som man sedan gemensamt kunde finansiera behjärtansvärda projekt med. I förlängningen såg man hur många sådana gemenskaper skulle kunna bli en ekonomisk faktor i samhället.

Men så långt kom man inte. Den här gången.

Moraltänkandet försvagades i takt med den förändrade tidsandan, vi blev äldre och klokare. Den politiskt röda färg som då allmänt rådde i Järna byttes till grön när MP kom. Även om den färgen troligtvis fortfarande dominerar finns idag alla politiska schatteringar bland antroposofer, till och med SD. Det moraliska livet i Järna existerar säkert fortfarande i viss mån, men har tynat bort i samhällsmaskineriets alla regelsystem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

”Dolda huvudmän” och informellt ledarskap styr många waldorfskolor

♦ ♦ ♦ Waldorflärarhögskolans blogg Waldorf Agora har nyligen publicerat en tysk studie som redovisar hur waldorflärarna upplever sin arbetssituation. 1 807 lärare från 105 waldorfskolor i Tyskland har tillfrågats. Fler lärare än i det övriga skolväsendet ansåg sig vara nöjda med sin arbetssituation, men det fanns naturligtvis också kritiska synpunkter.

Waldorf i UppsalaEn sådan är att ledningsorganisationen i skolorna ofta präglas av informellt ledarskap och otydlighet. Detta är allmänt omvittnat, inte bara inom waldorfrörelsen utan i hela den antroposofiska rörelsen och hänger samman med den ideologiska övertygelsen att all central ledning är av ondo. Men eftersom en verksamhet måste ledas uppstår istället informella beslutsgångar med korridorbeslut tagna i mindre grupperingar med ”dolda huvudmän”. Som en direkt följd av detta uppstår ”ineffektivt beslutsfattande och bristande information, slutenhet”, som man säger i rapporten.

Många har vittnat om att beslut tagna i kollegiet senare ändras av andra utanför kollegiet, eller att informella beslut tagna i andra sammanhang inte senare meddelas i kollegiet – men gäller ändå. Man glömmer att meddela informella beslut, eller så anser man de vara av mindre vikt. Att beslut tagna i kollegiet inte verkställs är också vanligt. Uppföljning är det si och så med. Och så finns de som över huvud taget inte deltar.

Denna ineffektivitet präglar även andra antroposofiska verksamheter.

Alla ser baksidorna av detta arbetssätt, men har svårt att komma med realistiska alternativ – för det är ju så här man vill jobba. Även om fler och fler waldorfskolor numer har en rektorsfunktion är förhållningssättet ändå utpräglat antiauktoritärt – för att inte säga anarkistiskt. Det informella ses som mer ”levande” och ”mänskligt”, man vill inte underordna sig ”byråkrati” och ”formalism”.

Den svenska antroposofiska rörelsens stora inspirator Arne Klingborg talade ofta för detta förhållningssätt. Han menade att det viktiga som åstadkommits inte uppstått genom att man ”organiserat fram det”. Det uppstod som ett resultat av ”mänskliga konstellationer”. Poängen var det brinnande engagemanget för saken, han avskydde beskäftigt strukturerande. Formfrågor var meningslösa om det inte fanns ett levande innehåll. Fanns detta uppstod strukturen av sig själv, menade han.

Detta fungerade bra de decennier han var motorn i den idérika Järna-antroposofin. Med sin enastående visionära initiativkraft entusiasmerade han otaliga som bidrog med att sätta Järna på kartan. Den glädje och verksamhetslust som då rådde räckte som det ofta gör i en pionjärfas. Men en nutida mer förvaltningspräglad fas kräver helt andra åtgärder. Att detta ofta inte uppnås kan vi ana i den tyska rapportens mer kritiska synpunkter.

Här uppmärksammas också bristen på erkännande från både kollegor och elever avseende särskilt eurytmilärare men även lärare i bild, musik och hantverk. Detta är ju lite paradoxalt då waldorfmetoden så tydligt profilerar att den inte inte bara är ”en skola för huvudet”. Men knappast överraskande, speciellt då det gäller eurytmin. Dess berättigande har alltid ifrågasatts, framför allt från elevhåll.

I de flesta mänskliga sammanhang bildas läger av traditionalister och reformister, så också i waldorfskolorna, beskriver rapporten. Vi har tidigare beskrivit ett svenskt exempel på detta. Det är också en stor omsättning av yngre lärare, men utan närmare analys av möjliga orsaker. Vilket är synd, det skulle säga en del om dagens waldorfskolor. Lämnar man för att man är besviken för att man inte förstått egenarten då man anställdes? Kräver skolan för mycket arbete till för liten lön?

Brister i lärarutbildningen påpekas också. Här har man inte i tillräcklig grad integrerat nya kunskaper i kursplanen. Detta har gjort att en vidareutveckling av waldorfpedagogiken knappast varit märkbar.

Men huvudbudskapet i rapporten är ändå att waldorflärarna trivs med sin arbetssituation.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kritiken av waldorf behöver bli mer seriös för att kunna tas på allvar

♦ ♦ ♦ I föregående krönikor har vi tittat lite på den kritik av antroposofin i allmänhet och waldorfrörelsen i synnerhet som förekommit i Frankrike, USA och England de senaste åren. Sverige har också funnits med, kanske framför allt kritiken mot bristen på information om den antroposofiska bakgrunden som framförts av Alicia Hamberg. Denna kritik går att bejaka, den är konstruktiv.

Men syftet dessa kritiker har  är sällan att medverka till en förbättring av waldorfpedagogiken. Tvärtom. Man ifrågasätter waldorfskolornas själva existens. Varför? För att man av olika anledningar känner sig sviken, lurad och manipulerad av de waldorfskolor man varit elev eller förälder i. Detta har skapat en bitterhet som hos vissa stegrats till ett nästan passionerat motstånd mot allt vad dessa skolor står för. Man ser därför som sin uppgift att varna för dem – och inte minst för antroposofin.

För undertecknad var det både märkligt och deprimerande i början att upptäcka de som med en sån fermitet och kraft förtalade antroposofin och waldorfpedagogiken. Var det verkligen så illa? Varför har jag inte märkt något av detta under min skolgång och senare umgänge med otaliga waldorfpedagoger? Dessa erfarenheter var totalt nya för mig. Men inte nog med det. Jag minns att jag tappade hakan över hur kritikerna samtidigt beklagade sig över att de fick mothugg från de som försvarade antroposofin och waldorfpedagogiken. Vilken fräckhet och vilka krokodiltårar, tänkte jag. Idag ser jag mer nyanserat på det hela. Kanske har antroposofiska ”försvarare” inte alltid uppträtt föredömligt.

Det är framför allt sekulära reduktionister som är aktiva, vilket gör att deras kritik många gånger grundar sig i en aversion mot allt `andligt´. Waldorfläraren Daisy Jane Powell (som vi skrivit om tidigare) tror deras antal är begränsat, kanske ett tiotal aktiva på internationell nivå – men på bloggar, hemsidor och i övriga sociala medier formulerar de sin kritik mot waldorf och antroposofin med stor emfas, år efter år.

De flesta antroposofer rycker på axlarna åt detta eftersom inflytandet på den offentliga debatten verkar vara ringa. Vilket reser frågor om hur representativa deras klagomål är för waldorfrörelsen i stort. Inskränker sig deras erfarenheter till några enskilda skolor eller kan man säga att de talar för en stor gruppering waldorfföräldrar? Själva vill de göra gällande att kritiken avser hela waldorfsystemet, men vilka belägg har de för detta? Inga alls, verkar det som då jag nyligen ställde tre frågor till Alicia Hamberg:

1. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför är medierna då så tysta?

2. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför tar inte föräldrar sina barn ur skolan i en omfattning som väcker uppmärksamhet?

3. Var finns belägg för kritiken? Hur många skolor har problem? Hur många föräldrar är missnöjda?

Dessa tre frågor är retoriska, det vill säga frågor där svaret är givet. Media ÄR knäpptyst, föräldrar TAR INTE ut sina barn ur waldorfskolor i stor omfattning, och kritikerna har INTE kommit med en uppskattning av omfattningen av missnöjet mot skolorna.

Avgörande för trovärdigheten är hur allmängiltiga problemen kan sägas vara för waldorfrörelsen i stort. Om man inte kan styrka kritiken av waldorfsystemet genom siffror – eller i alla fall ge en grov uppskattning av problemens omfattning – kommer kritiken uppfattas som gällande i huvudsak de enstaka skolor kritikerna har personlig erfarenhet av. Och därmed tappar anspråken på systemkritik sin relevans. Det är klart att waldorfskolor har problem – men det har alla skolor, oavsett skolform.

Övertygelsekraften hos kritikerna är bestickande. Pete Karaiskos i USA försäkrar att nästan varje waldorfskola i landet ”har dålig administration, saknar kommunikation, har en dold agenda, mobbar barnen (och deras föräldrar)”. Det är svårt att inte tro honom. ”Detta är inte isolerade företeelser, det gäller ALLA waldorfskolor”, skriver han, ”det är det genomgående drag som karakteriserar människors upplevelser av waldorf”. Och han tror inte det bara gäller amerikanska waldorfskolor. I England drar Melanie Byng mer radikala slutsatser: ”Waldorf är en dålig pedagogik, delar av (waldorf)pedagogiken är farlig”. För att nu ta några röster ur högen.

Melanie Byngs rakt upp och ned-diskvalificering av waldorfpedagogikens själva idé är vanlig i dessa kretsar. Man peppar varandra med allsköns hånfullheter om waldorfpedagogiken och antroposofin. Men raljerandet stärker knappast trovärdigheten utåt då det mer gränsar till näthat än seriös debatt. Detta är kontraproduktivt och isolerar kritikerna till en klubb för inbördes beundran.

Att waldorfskolorna döljer information om den antroposofiska bakgrunden, som kritikerna säger, har säkert fog för sig. Det är inte ärligt, menar man. Men samtidigt döljer samma kritiker beläggen för sin systemkritik. Det stannar vid påståenden. Avsikten är att vi ska tro dem på deras ord och ärliga blå ögon. Och Alicias svar på mina tre frågor går i stort sett ut på att förklara varför man inte kan besvara dem.

Detta är naturligtvis själva grundbulten i varför waldorfrörelsen inte bryr sig. Och ju mer kritikerna retar sig på detta, desto mer tappar de i trovärdighet. Med mer handfasta belägg för sin kritik skulle inte bara deras trovärdighet öka – oavvisligheten skulle tvinga waldorfrörelsen att agera. Det skulle vara en konstruktiv åtgärd för alla parter som skulle skapa en win-win-situation.

                                                                                                                       Johannes Ljungquist 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 5 votes)

Antroposofin är fortfarande en samling Steinerrecept

Namnet Rudolf Steinerseminariet existerar inte längre. Platsen är nu omdöpt till Kulturcentrum Järna. Det gamla namnet hängde med ett halvsekel. Intentionen var att inte hymla med ursprunget till verksamheten, men kanske blev det med tiden mer ett uttryck för dogmatism och osjälvständighet. Det nya namnet är mycket bättre – och har funnits i idévärlden i minst tio år. Men ”det nya namnet är lite intetsägande”, menar Alicia Hamberg i ett debattinlägg på Facebook. ”Man förstår varken anknytningen till antroposofin eller vilken typ av verksamhet det är.”

Curt Jansson ser namnbytet som ett kamouflage av ”inspirationernas härstamning ur det hinsidiga” liknande namnet Antroposofins hus råkade ut för då det omdöptes till Kulturhuset. Curt menar att detta är ”en kapitulation inför världens förakt för andlighet”. Men att döpa ett hus till Antroposofins hus ger automatiskt associationer till religiös sekt, varför man tidigt bytte ut namnet till det mer neutrala Kulturhuset. Att ha med ordet antroposofi eller Steiner på en plats eller hus signalerar att det är ett ställe som vill värva proselyter till en lära. Oavsett intentioner är det så det kommer att uppfattas av omvärlden. Klart är ju ändå att verksamheterna är inspirerade av antroposofin.

För Alicia åskådliggör detta antroposofernas ”besynnerliga” förhållandet till Rudolf Steiner. ”För den utomstående ter det sig som ett vacklande mellan oinskränkt beundran och avståndstagande – eller i alla fall något slags märklig distansering.”  Och hon jämför med waldorfskolorna som ”smusslar” på liknande sätt med kopplingen till antroposofi.

Denna diskussion är lika gammal som antroposofin själv. Vi har de som anser det vara ett ärlighetskrav att redovisa ursprunget till en verksamhet. Att säga som det är. Och andra som ser de uppenbara riskerna i detta och vill minska friktionen med allmänna fördomar och föreställningar. Helt enkelt låtsas att verksamheten i princip är ”vanlig”, eller ”normal”.

Att öppet redovisa de bakomliggande idéerna vore helt okay om man kunde göra dem rättvisa på ett självständigt och insiktsfullt sätt. Men eftersom detta sällan är fallet, generellt betraktat, är det förståeligt att man gömmer denna bristande förmåga bakom det praktiska skalet som ändå finns där och fungerar hyfsat varje dag. Om idéerna skulle företrädas individuellt erövrade, skulle allt det andra lösa sig. Men personligheter med den förmågan har inte visat sig i detta land efter Arne Klingborg. Det handlar ju om att göra intryck på sin samtid med något som upplevs som unikt. Det är svårt att se någon idag som kommer i närheten av denna kvalitet. Antroposofin har ännu inte kommit vidare från studiecirkelsstadiet. Vi kör Steinerrecept utan att vara vuxna dem.

Men – existerar inte en antroposofisk inspiration som drivkraft bakom en verksamhet går den på sikt under i själlösa rutiner. Och frågan är om inte många anser att den antroposofiska rörelsen är ett minne blott av sitt forna jag på grund av just detta. Hur många skolor skulle finnas i landet om de enbart bemannades av lärare med ett självständigt och insiktsfullt förhållande till antroposofin, frågar sig Curt. ”Skulle vi ha lärare till en enda skola?”

Ett tydligt exempel på att denna kompetens saknas är waldorfskolornas stora svårigheter att kunna förklara vad man håller på med. Detta kommer Alicia Hamberg ständigt tillbaka till i sina krönikor. Och bakom denna oförmåga ligger frågan: Vet de själva vad de gör? Arne Klingborg hade insikten och kunde redogöra för den. Liksom Jens Bjørneboe och Jörgen Smit. Det vet vi. Men detta var giganter som satte stora avtryck i rörelsen – liksom sin samtid.

”Jag tror i och för sig att det kan vara en god sak att det finns lärare som inte är antroposofer också”,skriver Alicia. ”Som komplement och balans. Men detta förutsätter ju att alla har förmåga och kunskap att hantera antroposofins närvaro.” Att det är lite si och så med antroposofin i lärarrummet är sedan länge fallet, enligt de som vet. Hur man i det läget ”hanterar antroposofins närvaro” blir då en fråga om att läsa recept. Och gå efter praxis. Fast man måste ju förutsätta ett visst intresse för antroposofi. För det ligger något djupt problematiskt i ett bristande antroposofiskt engagemang om man är waldorflärare. Varför söker man sig då till en waldorfskola? Knappast för lönen i alla fall.

Sen måste en sak klarläggas på uppmaning av Jostein Sæter. Det ovan sagda innebär självklart inte ett utdömande av  antroposofiska strävanden i övrigt. Jag menar bara att dessa strävanden inte ligger i paritet med Arnes livsgärning. Det kan var och en se. Ingen annan har skapat en kulturö någon annanstans i landet med samma strålkraft som under Järnakonceptets storhetstid. Att inse detta innebär därför på intet sätt en nedvärdering av andras strävanden.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Finns det anledning att hoppas på en förnyelse av waldorfpedagogiken?

Det var inför höstterminen 2008 som Stockholms universitet sa upp samarbetet med Waldorflärarhögskolan (WLH). En orsak var att fakultetsnämnden bedömde att en del av kurslitteraturen hade vetenskapliga brister. I ett slag stod WLH utan examensrätt och kunde inte ta in några nya studenter. I och med att den offentliga finansieringen därmed upphörde måste skolorna själva finansiera lärarutbildningarna från och med höstterminen 2013.

Detta förorsakade naturligtvis skriverier i rikspressen. Kända föräldrar protesterade. Men uppmärksamheten ebbade förvånansvärt snabbt ut. Sen vidtog en fyraårig tystnad där inget massmedialt agerande från waldorfhåll kunde förmärkas. Inga demonstrationer, inga artiklar, inga uppvaktningar av politiker som gav avtryck. Man hade ju fem år på sig, bevars. Först nu på vårkanten 2012 började en växande insikt om sakernas tillstånd göra sig påmind. I elfte timmen uppstod yrvakna opinionsyttringar på Facebook som ledde till protestlistor och en liten demonstration i regn och blåst på Mynttorget 2 juni.

Denna senkomna reaktion och brist på organisering är typisk för den antroposofiska rörelsen. Man kan ju fråga sig hur seriöst intresset för waldorf i verkligheten är. Är det i själva verket ett uttryck för brist på engagemang – kanske till och med liknöjdhet? På bloggen Intuitive Pedagogy Journal kommenterar Evelin Tamm att hon inte gick till Mynttorget eftersom hon inte ”fann det relevant”. Istället borde man sinsemellan diskutera vad waldorfpedagogik är idag, menar hon. ”Inga andra än vi själva kan rädda Sveriges waldorfskolor.”:

»When I talk to people and visit schools then it is clear that far too many people in Waldorf movement here in Sweden are living in their comfortable ways in the past. Going around like in their dreams, trusting that someone else will make things happen for them, unwilling to open up what is happening now.«

Den nymornade debatten på Facebook – som snabbt lämnade frågan om WLH:s examensrätt till förmån för en modernisering av waldorf – dominerades av nytillkomna föräldrar utan en längre tids erfarenheter. Och de som kan sin historia verkar inte dra de nödvändiga slutsatserna. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget existerar ambitioner till en förnyelse av waldorfpedagogiken. Rektorsfunktionen var ju en omvändelse under galgen och dogmen om steinerdirektivens tidlöshet i övrigt verkar bergfasta. Evelin Tamms funderingar kan synas enkla – men de skulle skaka waldorfdoktrinen i grunden om de förverkligades.

Att ”sinsemellan diskutera vad waldorfpedagogik är idag” har visserligen uttalats både då och nu men aldrig lett till något synbart resultat. Och även Tamms ord om öppenhet inför ”vad som händer nu” är uppfordrande. För är inte detta det andra stora problemkomplexet i den uteblivna waldorfrevolutionen – waldorfskolans totala ointresse för allt utanför den? Den intresserar sig bara för sig själv, inte för Den Svenska Skolan. Hade waldorfskolan deltagit i den allmänna skoldebatten hade man själv blivit uppmärksammad.

Waldorf syns bara i pressen när det är kris som nu. Inte en artikel från waldorfhåll har synts på åratal som företräder sunda pedagogiska idéer, eller kritiserar osunda tendenser i skol-Sverige. Och då blir ju waldorfskolans problem okända, för att inte säga ointressanta i den allmänna skoldebatten. Syns man inte finns man inte. Hade waldorf varit en del av den svenska skolrörelsen hade det inneburit en stor skillnad, inte minst politiskt. På den vägen hade waldorfskolorna fått feedback på ”omoderna” förhållningssätt (vanligt argument i Facebookdebatten) och dessutom kunnat förmedla en del av de fina idéer man trots allt har kvar och därmed inspirera det svenska skolväsendet. På den vägen hade man dessutom varit tvungen att formulera waldorfs egenart och placera allt det som nu är fel på rätt plats.

Waldorfpedagogiken hade kunnat utvecklas till en reformpedagogisk rörelse med breda kontaktytor i samhällslivet. Men istället för att tänka fritt och inspireras av väsentliga impulser i samtiden har en nästan mallig gruppegoism odlats med ibland sekteristiska drag utan märkbart intresse för omvärlden. Attityden verkar vara vi är bäst, vi behöver inga andra idéer.

Kanske det ännu inte är för sent. Men spåren förskräcker onekligen. Av vilken anledning ska vi tro att en förändring ska ske just denna gång, när den uteblivit alla andra gånger? Ska vi tro att en liten patetisk skara i regn och blåst på Mynttorget är början på den total makeover så många väntat på så länge? Eller är det Örjan Liebendörfers glädjande återkomst till fadershuset som ska göra´t? Ge oss realistiska anledningar att hoppas!

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofer som etnisk folkgrupp

Antroposofer reagerar med ryggmärgen mot att bli betraktade som en enhetlig gruppering med tydliga särdrag. Vi är ju individualister. Unika varelser. En antroposof har svårt att se sig som en del i ett homogent kollektiv som agerar efter bestämda mönster. Samtidigt är det precis så det är. I vår gemensamma idealbildning utvecklar vi ett specifikt kulturmönster.

Vi gör faktiskt väldigt mycket på samma sätt allihop. Vi laserar väggar, vi har barnen i waldorfskolor, vi föredrar biodynamisk mat, ser på eurytmi, går på antroposofiska föredrag, läser Steiner, har vått-i-vått-bilder på väggarna. Då vi får barn handlar det om tygblöjor, sixtinska madonnan på väggen och rosa eller ljusblå sidenförhängen över vaggan.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 10

Södertälje är ett eldorado för etnologer. Många folkgrupper och nationaliteter. Det lokala hembygdsmuseet har därför haft fullt sjå att dokumentera de olika livsmönstren – och 1996 hade turen kommit till antroposoferna. Museets representant möter stor förvåning vid den första kontakten. Dokumentera antroposofer som en etnisk folkgrupp? ”Jomenvisst, försök se det från vårt håll”, säger representanten. ”Om 50 år vore det absurt om dokumentation saknades kring en människogruppering som betytt så mycket för området.” Ske alltså. 10 familjer letas upp, de flesta slår ifrån sig, de anser sig inte vara ”typiska antroposofer”. 3 ställer upp. Detta kommenterar januarinumret 1997 av Medlemsbladet.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – förväntar sig många av oss att bli betraktade som vem som helst. För det mesta är detta en orealistisk önskan.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

Denna paradox har blivit en följetong i umgänget med offentligheten. Varhelst en antroposof uttalar sig i media sätter han eller hon tyngdpunkten vid det individuella. Antroposofin som personlig utvecklingsväg. Men i det allmänna medvetandet är det MODELLEN antroposofi som syns tydligast. Det är exemplet Järna som intresserar.

Vi kan knappast förvänta oss att de grundläggande principerna för en antroposofisk övningsväg och våra esoteriska, filosofiska och sociala bevekelsegrunder ska vara omedelbart fattbara. Det allmänheten ser är en udda gruppering som gör märkvärdiga saker. Då är det lätt inse att folk måste få kalla oss antroposofer utan att vi blir störda. Och förresten – vad ska de annars kalla oss?

Vad dokumentationen av en antroposofisk familj visade ska vi återkomma till.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nazisterna förbjöd Antroposofiska Sällskapet

Efter upplösningen av det Antroposofiska sällskapet i Baden igår, har säkerhetspolisen nu upplöst detta sällskap för rikets hela territorium och förbjudit sällskapet all fortsatt verksamhet med stöd i förordningen från den 28 februari 1933 till skydd för folk och land.

Detta stod att läsa i den tyska tidningen Hamburger Fremdenblatt 16 november 1935, återgivet i decembernumret av Medlemsbladet 1989 med anledning av att det i några svenska tidningar förekommit anspelningar om rasistiska inslag i antroposofin.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 3

Frågan om antroposofin är rasistisk har följt rörelsen i decennier. Många kritiker glömmer att det i början av 1900-talet i alla samhällsskikt fanns ett stort intresse för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner därför  även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet.  Men i den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag.

Åter till Hamburger Fremdenblatt:

Anledningen till myndigheternas inskridande mot det Antroposofiska Sällskapet är att detta sällskap är internationellt inriktat och fram till idag har haft nära förbindelser till utländska frimurare, judar och pacifister. De på grundaren Steiners pedagogik uppbyggda och i de idag ännu existerande antroposofiska skolorna tillämpade undervisningsmetoderna är inriktade på en individualistisk, på den enskilda människan inriktad uppfostran, som inget har gemensamt med de nationalsocialistiska uppfostringsprinciperna.

Att ha en segregerad rassyn är naturligtvis oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet – liksom det var för Steiner. Att antroposofin ändå beskylls för att vara rasistisk kommer från att mindre nogräknade vill framställa den så med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser då medvetet från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor. Och ingenstans i världen idag har någon antroposofisk verksamhet anklagats för rasism.

Till följd av motsatserna mellan det Antroposofiska sällskapets uppfattningar och de av nationalsocialismen företrädda tankarna, som sätter folket i centrum, förelåg faran att en fortsatt verksamhet av det Antroposofiska sällskapet skulle ha skadat den nationalsocialistiska statens intressen. Organisationen upplöstes därför på grund av sin statsfientliga och staten hotande karaktär.

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt. Istället betraktades det som statsfientligt. Är inte det bevis nog?

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Bristen på debattkultur i antroposofiska sammanhang

Texter om antroposofi på nätet är antingen för eller emot. Å ena sidan okritiska presentationer skrivna av antroposofer – eller kritik formulerad av motståndare.

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Mycket av kritiken är speciell. Kanske den mest förekommande kritiken rör waldorfskolorna. En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom, något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Säkert finns en stor osäkerhet på skolorna hur man bäst skall hantera den för många föräldrar besvärliga frågan om den bakomliggande antroposofin. Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån. Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Det är en avgörande skillnad på de människor som kommer till antroposofin utifrån ett intresse och de som konfronteras med den utan att ha bett om det. Den problematiken måste vi ta på allvar och tala om oftare. Vi har ett odiskutabelt ansvar här.

Så över till våra egna texter. Då antroposofer skriver om antroposofi är det så gott som alltid presentationer av läran – det vill säga de antroposofiska idealen. Mycket sällan socio-kulturella analyser av utfallet, det vill säga hur idealen ser ut i praktisk verklighet med problem och ofullständigheter. Hur antroposofin levs i praktiken.

Antroposofin problematiseras mycket sällan inom rörelsen – i alla fall inte i Sverige. Men i Norge gjorde författaren Jens Björneboe på sin tid upp med  antroposofiska förhållningssätt – liksom Kaj Skagen, en annan norsk författare. För några år sedan granskade den norske waldorfläraren Arve Mathiesen vårt sätt att läsa Steiner i sin essä Art makes sense II. Den var ett lysande undantag i den sedvanliga antroposofiska panegyriken.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt. Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Inte så att antroposofer alltid är rörande överens. Tvärtom. Många hårda ord fälls i kollegier, på föreningsmöten och sammankomster. Det grälas friskt i många arbetssammanhang. Men på ett mer övergripande idéplan sluter man leden och förenas i en överenskommen officiell retorik som är helt underställd uppgiften att representera antroposofin.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Problemen i den antroposofiska rörelsen (2)

Det var längesen waldorfskolorna var en spjutspets inom friskolerörelsen. Det var på den tiden Frans Carlgren skrev sina böcker som introducerade skolformen för en bred publik. På den tiden startade man en skola innan man hade skoltillstånd, vilket mer eller mindre tvingade kommunen att godkänna. Waldorf kämpade för friskolesystemet. Man var på G hela tiden. Som en snöplog gick man fram i svensk skolpolitik och luckrade upp det stenhårda statliga skolmonopolet. Tacka antroposofin för det!

Idag är bilden en annan. Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt. I pressade lägen har man tagit in ”vanliga” lärare som vartefter blivit alltfler och så sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.

Ett annat problemkomplex är många lärares svårigheter att formulera antroposofin för elever och föräldrar. Detta missuppfattas av en del föräldrar som hemlighetsmakeri vilket skapar långlivade fientliga motgrupperingar. Vi ser det i vårt land, men kanske är detta motstånd mer frekvent i England och USA. Föräldrar – och i vissa fall även gamla elever – menar att de blivit förda bakom ljuset om att antroposofins roll i waldorfpedagogiken är mer dominerande än man fått reda på. En del känner sig då lurade.

Det problemformuleringsprivilegium waldorfrörelsen hade några decennier existerar inte idag av den enkla anledningen att man inte längre har något att säga. Skolfrågor debatteras dagligen i media. Men från waldorfhåll är det knäpptyst. Vi har en skolminister med en hög svansföring. På sexiotalet hade han fått sina fiskar varma från waldorfhåll. Men idag råder gravlik tystnad. Detta kan av utomstående bara tolkas på ett sätt. Att waldorfrörelsen samtycker. Skolpolitiken är bra. Vårt skolsystem är invändningsfritt.

Men bakgrunden är snarare ett ointresse för Den Svenska Skolan. Man har fullt upp med sin egen för att orka skriva debattartiklar eller diskutera skolpolitik i TV:s morgonsoffor. På en direkt fråga blir svaret alltid: Vi har inte tid. Då det blev bekant att skolministern ville införa nationella prov i trean kunde en yrvaken upprördhet förmärkas här och var. Men alltför sent, skulle det visa sig. Dessutom var det långtifrån alla waldorfskolor som tyckte proven var fel.

Vilket visar på ytterligare ett problem inom waldorf – bristen på samordning. En närmast anarkistisk hållning är djupt rotad inom kollegierna i waldorfskolor. Man är autonom och faller inte undan för påbud. Detta är på både gott och ont. Det visar på en föredömlig självständighet, men baksidan av myntet är en oförmåga att agera som en rörelse när så krävs. Och att agera med en splittrad rörelse fungerar inte skolpolitiskt.

De problem waldorfrörelsen brottas med är säkert smärtsamma, men inte ointressanta. Frågan är bara om de kan leda till fruktbara förnyelseprocesser – eller om de stelnar i dogmatisk rutin. I det senare fallet kommer skolformen alltmer förlora sin angelägenhet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om

Vad är en antroposof?
Den som är intresserad av antroposofi kallas ofta för antroposof.

Vad är antroposofi?
Antroposofin är komplex. Enklast kan man se den som en världsåskådning som fokuserar på det allmänmänskliga. Den kan i vissa fall också kallas en lära i det att den företräder bestämda förhållningssätt som reinkarnation, att människan har ett andligt ursprung, en speciell syn på världsutvecklingen och liknande. Men antroposofin är framförallt en metod för självkännedom och andligt-själsligt växande. Genom meditativa övningar ger antroposofin möjlighet att höja sig från fastlagd världsåskådning till ett personligt förhållande till den andliga världen och det egna livet. Det är den antroposofiska metoden. Den brukar också kallas den antroposofiska kunskaps- eller skolningsvägen.

Vad står antroposoferna för?
Det finns inget regelverk för antroposofer, inget man bör eller inte bör göra, eftersom det egna omdömet är utgångspunkten i antroposofin. Men en som intresserar sig för antroposofi intresserar sig för människan, världen, samhället och tillvarons stora existentiella frågeställningar kring livet och döden, för det är vad antroposofin handlar om. Ett allmänt förekommande förhållningssätt hos antroposofer är därför respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter, ansvarskänsla för djur och natur och intresse för allt som har med mänskligt framåtskridande att göra. Politiskt skiljer sig antroposofer knappast från övriga samhället.

Är antroposofin en sekt?
Nej. Antroposofiska Sällskapet är en intresseförening. Alla intressesammanslutningar riskerar att utveckla sekteristiska tendenser. Själva idén med att människor samlas kring ett gemensamt intresse har i sig ett frö till sekterism. Det blir lätt en känsla av ”vi här” och ”dom där”. I den antroposofiska rörelsen existerar säkert också sådana förhållningssätt. Men det som präglar antroposofin är det motsatta – en stor öppenhet mot samhället. Vem som helst kan bli medlem i intresseföreningen Antroposofiska Sällskapet. Den antroposofiska rörelsen driver sedan många år institutioner inom vård, skola och omsorg där samhället har full insyn. För närvarande finns i landet cirka trettio allmänna grundskolor (waldorfskolor) och ett hundratal waldorflekskolor där majoriteten av föräldrarna inte är antroposofer. Omsorgsvården inom den så kallade läkepedagogiken är landstingsstödd och sysselsätter tusentals människor inom uppåt ett hundratal verksamheter i landet. Man driver sedan länge nordens enda alternativsjukhus, Vidarkliniken,

Är antroposofin en religion?
Antroposofin är ingen religion, men kallas ofta för det eftersom många upplever intresset för andlighet som synonymt med religion. Men antroposofin är till skillnad från religionen inte trosbaserad. Man intresserar sig för komplexiteten i tillvarons bakomliggande orsakssammanhang i ett meditativt sökande efter trancendenta egenupplevelser. Ett självständigt förhållningssätt till antroposofin grundläggs genom ett meditativt kunskapande. Antroposofins källor går tillbaka till framförallt den kristna mystiken, som på många sätt är besläktad med både islamsk och judisk mystik. Mystikens syfte kan sägas vara en väg för människan att komma till insikt om sig själv och världen. Denna strävan är motsatt den religiösa fundamentalismens beroende av dogmer och ledare.

Är antroposofin kristen?
Då antroposofins grundare Rudolf Steiner utvecklade sin antroposofi anknöt han till en västerländsk kristen mysterietradition som man känner den från Johannes av Korset, rosenkreutzarna och i viss mån gnosticismen och frimurarna. Antroposofin ser Kristus som central i världsutvecklingen, både som mänsklighetsideal och som högt andligt väsen. Men eftersom Antroposofiska Sällskapet inte är en religion utan en konfessionslös intresseförening för mänsklig utveckling kan vem som helst bli medlem oavsett religiös tillhörighet. I Egypten finns t ex ett stort antroposofiskt center (Sekem) där alla verksamma är muslimer.

Handlar den antroposofiska läran om att uppnå harmoni?
Naturligtvis strävar varje människa efter att minimera sitt eget lidande, men en total fokusering på detta riskerar att urarta i egoism. Den antroposofiska idealbildningen handlar snarare om att man söker sin egen väg i livet och arbetar för en bättre värld, den är inte primärt en strävan efter harmoni. Livet handlar för det mesta om helt andra saker.

Har antroposofin något att göra med ockultism?
En sensationslysten underhållningsindustri inom främst film, rockmusik och media, har givit begreppet ockultism starkt värdeladdade associationer till häxeri, svart magi, djävulsdyrkan och allmänt hokuspokus. Ursprungligen var ordet ockultism ett okontroversiellt uttryck för det som är fördolt, osynligt. (I den meningen är t ex Bibeln en ockult urkund. Många människor läser den bokstavligt, men mystikern ser fördolda betydelser bakom bildspråket). Antroposofi handlar om att gå på djupet, att undersöka det som ligger under tillvarons glansiga yta, dit man bara kan nå om man anstränger sig. Det som för de flesta är fördolt. I den meningen har antroposofin beröringspunkter med ockulta, fördolda sidor av tillvaron. Antroposofin tar avstånd från svart magi, häxeri och djävulsdyrkan.

Är antroposofer vegetarianer och icke-rökare?
Det finns en seglivad myt om antroposofin som någon sorts hälsokoströrelse där alla antroposofer lever sunt; inte röker, inte dricker alkohol och bara äter grönsaker. Detta är en vacker saga som aldrig varit sann, även om man kan förmoda att mängden absolutister och vegetarianer procentuellt sett kanske är något större hos antroposofer än riksgenomsnittet. Att det var Rudolf Steiner som skapade den biodynamiska odlingsmetoden gör inte alla antroposofer till hälsoprofeter. Att inse att giftfri odling är önskvärt är en sak, hur man sen lever är vars och ens ensak.

Är antroposofin rasistisk?
I början av 1900-talet fanns ett stort intresse i alla samhällsskikt för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner (1861-1925) även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet. I den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag. Att ha en segregerad rassyn är därför oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet. Att frågan om antroposofin är rasistisk ibland förekommer, beror på att mindre nogräknade vill framställa den antroposofiska rörelsen som rasistisk med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor, för att nämna ett exempel.

Varför finns antroposoferna i just Järna?
Hitlertysklands syn på förståndshandikappade som misslyckade och oönskade existenser ledde till att en grupp antroposofer på trettitalet flydde till Sverige för att förverkliga den vårdform Rudolf Steiner initierat och som innebär att varje förståndshandikappad har en frisk väsenskärna även om de fysiska förutsättningarna är begränsade. De rustade upp ett gammalt kråkslott i Järnas utkanter som sedan blivit känt under namnet Mikaelgården. De idéer som där utvecklades inom omsorgsvård kom att inspirera många människor.

Snart hade flera liknande gårdar startat i Järnatrakten. Mikaelgården var också i frontlinjen då det gällde den biodynamiska odlingsmetoden (som också kommer från Steiner). Den svenske hälsoprofeten Are Waerland fick under ett besök se sin första kompost där och medverkade sedan till att denna odlingsmetod blev känd i landet. Intentionen var att de handikappade barnen skulle få de bästa tänkbara förutsättningarna. Snart startade därför en kvarn och ett bageri för att förädla den biodynamiska säden (Saltå Kvarn), rummen målades med milda lasyrfärger, flera waldorfskolor startades.

Idag sysselsätts upp till 2 000 människor i antroposofiska verksamheter i Järnatrakten. Mest känt är Ytterjärna Kulturcenter med vuxenutbildning, kulturhus och sjukhus (Vidarkliniken). Att så många antroposofiska verksamheter finns i Järna beror helt enkelt på att de verkat inspirerande och dragit till sig människor som vill vara med. Men antroposofiska grupperingar och verksamheter finns också på andra håll i landet.

Har man en skola där?
I Järna finns tre waldorfskolor, en handfull waldorflekskolor, ett tjugotal läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner (omsorgsvård). På Ytterjärna Kulturcenter finns utbildning inom läkepedagogik och på intilliggande Skillebyholm utbildning inom biodynamisk odling.

Kan man få vård där?
Förutom omsorgsvård finns i Järna nordens största alternativsjukhus, Vidarkliniken, ett allmänsjukhus med legitimerade läkare och sjuksköterskor med antroposofisk specialistkompetens. Den har ett sjuttiotal vårdplatser och är delvis landstingsfinansierad.

Är det sant att antroposofer sår efter stjärnorna?
Den biodynamiska odlingsmetoden, som var landets första metod med ekologisk inriktning, baseras på ett intresse för livsprocesser som inte alltid kan beläggas vetenskapligt. Det hindrar inte att den med sin kompromisslösa kvalitetsinriktning varit föregångare inom ekologisk odling. Steiners intresse låg i att utröna krafterna bakom det växande. Inget levande kan förstås enbart utifrån vilka fysiska substanser det består av. Den levande människans samling av kolatomer förklarar inte hennes extremt komplexa organism.

Vad är liv? Hur kan vi förstå t ex tänkandet och de dynamiska och immateriella processer som ger materien liv? Rudolf Steiner såg detta som rent andliga skeenden och att planeterna påverkar växtligheten. Under decennier har man efter hans död genom empirisk forskning kunnat utforma en så kallad såkalender som visar de gynnsammaste tiderna att så olika växter. Man bereder också olika substanser som tillsätts komposten för att stimulera livsprocesserna. Det viktiga är att det fungerar. På senare år har intresset för biodynamisk odling ökat bland icke-antroposofiska vinodlare som märker att metodens höga kvalitetskrav ger bättre resultat än både konventionella och enbart giftfria metoder.

Naturligtvis finns många fler frågor kring antroposofin. Frågeställningar kan mejlas till johannes(at)ljungquist.org.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +7 (from 9 votes)