Posts Tagged ‘ waldorfskolan

”En antis på fullblås har en ganska extrem världsbild”

♦ ♦ ♦ Ordet antroposofi ger 132 000 träffar på Google. Mycket är förutsägbart som till exempel texter skrivna av antroposofer som mest består av panegyriska betraktelser över den egna rörelsens förträfflighet, liksom antroposofi-motståndarna som å sin sida aldrig förtröttas att utgjuta sig över de påstådda dåligheterna. Sen finns mellanlägen och oförutsägbarheter som är intressanta – och ibland roliga. Här är några.

Antroposofin är inbäddad i ett skimmer av snällism
»Varför är det så svårt att skriva en stor, avslöjande artikel om antroposoferna? Jag kan ju se rubrikerna framför mig: ”KULTURSEKT KONTROLLERAR SUCCÉFÖRETAG” eller kanske ”OCKULTA RITER BAKOM KONSUMBRÖDET”. Varför har ingen skrivit en bästsäljande bok som heter ”Den hemlige nazikocken” som avslöjar alla ockulta tillsatser som finns i de där Saltå Kvarn-produkterna man köper på Ica?

Men nä, det funkar bara inte. Antroposofin är inbäddad i ett skimmer av snällism, miljömedvetenhet och fingerfärgsfrejdig kreativitet som gör det helt omöjligt att tycka att de ägnar sig åt någon skadlig verksamhet. Den som träffat en antroposof invirad i tygsjok i regnbågens alla färger, vet att det är svårt att hitta något ondskefullt i dem.« (Martin Aagård, Aftonbladet 27.5.2011)

Vad är egentligen vitsen med eurytmi?

Vad är egentligen vitsen med eurytmi?

Vad är poängen med eurytmilektionerna?
»På det hela taget döljer Waldorfskolan sin filosofi och sina föreställningar för utomstående. Som före detta Waldorfelev har jag själv ofta frågat vad som egentligen är poängen med eurytmilektionerna, varför jag var tvungen att lämna in alla uppgifter handskrivna och varför jag dessutom tvingades skriva dem med en oergonomisk färgpenna. Svaren var svävande eller kom inte alls. Steiners ”andevetenskap” fick inte kommuniceras utåt.« (Osignerad ledare, Arbetarmakt, 23.2.2013)

Den senaste massvaccineringen ledde till narkolepsi
»För vad många antroposofer gjort är vad fler bör göra, överväga fördelar och nackdelar med vaccination.Samtala med läkare och ta sedan ditt eget beslut.
Tänk på den senaste massvaccineringen mot svininfluensan där stora delar av Sverige vallfärdade för att få sin spruta bara för att smittskyddsexpertisen kallade. De många svenskar som i dag har drabbats av narkolepsi på grund av den illa testade medicinen ångrar sig i dag.« (Tomas Karlsson, LT, 17.7.2012)

Vad fasiken är antroposofi?
»Vad fasiken är antroposofi? Jag har suttit i två timmar och försökt klura ut vad antroposofi handlar om genom att läsa diverse förklaringar tillgängliga på internet. Men efter att ha läst klart beskrivningarna så känner jag mig som ett stort frågetecken som läst flummig byråkratisk grekiska – jag förstår ärligt talat ingenting och börjar bli frustrerad. Så, någon som kan förklara på ett sätt som inte låter såhär; ”Antroposofi är att tro på människans förmåga att utveckla sig själv till att bli mera mänsklig. Det är frukten av att utforska det egna varats höjder och avgrunder. I det yttre blir konsekvensen en mer mänsklig tillvaro.”« (Warg, Flashback, 12.12.2012)

Jag pluggade på en konstskola ledd av ett par fullblodiga antisar
»Jag gillar bitar av antisarnas filosofi och deras leva-nära-naturen-ideologi. Men man ska inte glömma att Rudolf Steiner, som alla deras ”läror” kommer ifrån, är starkt Guds-troende och spiritist. De talar mycket om andar, reinkarnation osv. En antis på fullblås har en ganska extrem världsbild dom också. (…)

Men jag gillar antisar i det stora hela och bodde själv i Järna i en 4 år. Jobbade också på ett av deras boende för autistiska ungdomar och var sen med och startade upp ett vuxenboende 2001 nånstans. Jag har också en 1-årig utbildning inom deras ”socialterapi” vilket fick mig att inse att deras pedagogik kring hur de vårdar en person som ser världen ur ett eget perspektiv (läs autist) är ganska avancerat.

Men jo, antisungar är sällan vaccinerade och de knaprar örtpiller hellre än vanlig medicin. Just fan, jag pluggade på en konstskola ledd av par fullblodiga antisar… en av de mest krävande perioder i mitt liv. Där handlade konst inte om att kladda lite färg och införskaffa palestinasjal som vanliga folkhögskolor… hela utbildningen handlade om att öka sitt seende genom hårt arbete med disciplin och genom att hela tiden höja ribban för vad du var kapabel till att prestera. Det var roliga tider det…« (Kris Karlsson), Bulletin, 9.9. 2012

Idiotins epicentrum?

Idiotins epicentrum?

Vått-i-vått går ut på att måla cirklar
»I grundskolan är endast färgerna rött, blått och gult tillåtna. Eleverna målar sedan med en teknik som kallas vått-i-vått, som går ut på att måla cirklar, inifrån och ut, på blöta papper. Tekniken är utformad för att bilderna ska efterlikna de visioner som Steiner fick av de andliga dimensionerna.« (Anna Linnéa Persson, Sans nr 2 2013, sedermera bemött i Mummel i kön 17.4. 2013)

Vidarkliniken är idiotins epicentrum

»Vidarkliniken, som ägs av antroposoferna, är idiotins epicentrum. Här sitter farbröder och gummor och spånar på hur man kan undvika att bevisa att deras medicin fungerar och hålla sig undan strålkastaren från svensk lagstiftning. Och anledningen till detta är den enklast tänkbara. Den alternativmedicinska industrin omsätter tonvis med pengar.« (Peter Dahlgren, Backend Media, 14.3,2010)

Kontakt med hinsides värld genom skönskrift
»Steiner kom fram till att det i varje människa slumrar en förmåga att komma i kontakt med en hinsides värld. Den aktiveras av musik, vacker arkitektur, harmoniska rörelser och skönskrift.« (Psykologiguiden)

Skillnad mellan skolmedicin och antroposofi
»Det föreligger klara skillnader i begreppet vetenskaplighet mellan skolmedicinen och antroposofin. Skillnader som idag inte har överbryggats. Den naturvetenskapliga evidensbaserade medicinen forskar för att få fram mätbara reproducerbara fakta. Antroposoferna talar istället om en andevetenskap vilken alla kan få tillgång till genom att följa den antroposofiska kunskapvägen.« (Jessica Lindh Sundquist, Uppsats i religionsvetenskap 2o12)

Medicindebatten förs på en för låg nivå
»Om antroposofisk medicin inte hade haft verkningar hade den knappast efterfrågats? Jo, menar företrädare för skolmedicinen: ”Vidarkliniken är så bra på att ta hand om sina patienter att de mår bättre.”  Jaha, men är inte det syftet med all vård?

Tyvärr har många skolmediciner kraftfulla biverkningar, vilket förmodligen är anledningen till att så många vänder sig till kompletterande läkekonst. Trots att medierna ofta försöker misstänkliggöra alternativa terapier minskar inte efterfrågan. Vad beror detta på? Är 100 000-tals människor förda bakom ljuset när de har fått hälsoförbättringar av att lägga om kosten, använda naturmedel, behandlas med akupunktur m fl terapier? Enbart placebo? (…)

Jag skulle önska att någon ville fördjupa sig i frågan om varför så många väljer kompletterande metoder. Jag vill också veta hur läkare och sjuksköterskor som utmanar det rådande medicinska paradigmet behandlas i Sverige i dag. Vad får läkarstuderande lära sig om kost och huskurer? Ytterst få medicinska journalister verkar intresserade. Vad beror det på? Här finns ett fantastiskt viktigt och intressant fält att studera, nyfiket och utan förutfattade meningar.

Nu finns en ny chans, tack vare det aktuella dilemmat med Vidarkliniken och de antroposofiska medicinerna. Det räcker inte med korta snuttar i SVT där kombattanterna ges några minuter för att utveckla sina ståndpunkter. Debatten förs på för låg nivå. Alltför ofta får företrädare för skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning framträda. Har dessa infiltrerat journalistkåren med sina tankar? Var finns mångfalden av tankar?« (Ulla Premmert, Journalisten.se, 2.2.2015)   

Så kan det se ut om man gör ett axplock. Vi kanske återkommer med ytterligare godbitar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är det verkligen nödvändigt att ha eurytmi i waldorfskolan?

Som waldorfelev på femtitalet tyckte jag illa om eurytmi – liksom de flesta i klassen. Bristen på motivation förstärktes av att vi aldrig förstod varför vi skulle göra eurytmi. Vi fick aldrig någon förklaring på vilket sätt detta skolämne var viktigt. Vi gjorde eurytmi för att vi var tvungna. Gör si och gör så, sa eurytmiläraren. Och vi gjorde det snällt i de lägre klasserna. Högre upp blev vi olydiga och gjorde lektionerna till något av en mardröm för eurytmiläraren. Minnesbilden från den tiden är en lärare som högröd i ansiktet skrikande försöker genomföra sin kommandoeurytmi i ett konstant oväsen där uttråkade elever hela tiden hade en massa hyss för sig.

Som vuxen – och sedermera övertygad antroposof – förstår jag fortfarande inte orsaken bakom varför eurytmi är ett skolämne.

Sceneurytmi har jag lättare att förhålla mig till. Jag kan visserligen tycka att den fastnat i en stel tradition utan lust till förnyelse – men jag tror ändå den har en utvecklingspotential och en framtid. Men då måste dess företrädare först få ett medvetet förhållande till konstarten. För det är svårt att se att detta existerar. Kanske det finns några som kan ge en begriplig förklaring på eurytmins särart – jag hoppas det, även om jag aldrig fått någon sådan värd namnet. För det är inget allmängods bland eurytmister, kan jag säga. Det stannar vid att de betecknar eurytmi som en ”rörelsekonst”.

Att eurytmister inte kan ge en mer specifik karakterisering av vad eurytmi är har sina randiga skäl. Det har nämligen alltid rått en antiintellektuell förklaringsmodell för den svenska eurytmin – nämligen att den inte kan eller ens bör förklaras. Man ska inte orda om vad eurytmi är – man ska göra den. Då ”förstår” man. Detta har varit den officiella hållningen på Steinerseminariet de åren man utbildade eurytmister där. Man satte till och med en ära i att inte kunna förklara, berättar min gode vän Curt som gått där. Kunskapen skall ”försvinna ned i fötterna och ut i armarna”, som en av lärarna ska ha sagt.

Att denna sanslösa god dag yxskaft-hållning i själva verket är en idiotförklaring av eurytmin verkar man inte ha förstått – och därvid har det förblivit. Förhållandet till eurytmin är märkligt ogenomtänkt och omedvetet, fjärran från antroposofins annars så benhårda krav på klarhet i tanken. Men eurytmin betraktas inte heller som en känslostyrd företeelse – detta är paradoxen. Nej, sånt avvisas med kraft och förtrytsamhet. Konstformen är ett uttryck för ”objektiva” skeenden i ton och tal, menar man. Det märkliga är att denna paradox inte diskuteras. En ”objektiv” konstart, fri från både känslopjunk och analytiskt tänkande.  Och alla är nöjda med detta vårdande av omedvetenheten kring fenomenet. Eurytmi skall inte förklaras ”intellektuellt”, den ska utföras. Punkt.

Detta har varit den allmänna hållningen under alla år. Men för någon vecka sedan släpptes anden ur flaskan då skoleurytmins berättigande diskuterades på Facebook i en rekordlång tråd. Orsaken var ett foto från generalsekreterarmötet i Antroposofiska sällskapet i Schweiz där medlemmarna under en paus gjorde det eurytmiska ”ljudet” T på scenen. Detta foto torde te sig något märkligt för de som inte upplevt eurytmi – och det väckte minnen inte bara hos undertecknad utan även Alicia Hamberg, f d waldorfelev och initierad kritiker av antroposofiska kulturyttringar, i synnerhet waldorfpedagogik (det var hon som publicerat bilden på sin blogg). I debatten deltog också Curt Jansson, utbildad eurytmist – och eurytmiläraren Ingunn Kroken från Norge. 

Nu vädrades många av de frågeställningar som uppstått under årens lopp angående skoleurytmin och frågan vad som berättigar dess plats som skolämne i waldorfskolan.

Ingunn menade inledningsvis att alla barn tycker om att röra sig och ”om det blir för lite glädje och begeistring under eurytmitimmarna är det något vi gör fel. Då behöver vi finna en väg tillbaka till begeistringen, och det är lärarens uppgift.” Och hon ger exempel på kreativa lösningar hon varit med om där man bl a använt en jo-jo och rört sig till musik av The Entertainer.

Men frågan kvarstår: Varför eurytmi som skolämne?

– För att eurytmi är en konstnärlig bearbetning av övriga skolämnen, både språkligt och musikaliskt, menar Ingunn. När eleverna undervisas om vikingatiden, rör de sig under eurytmitimmen till dikter från Eddan och Voluspa. Detta ger en grundläggande förnimmelse för olika språkkvaliteter i händelser som är en del av vårt kulturarv. ”Och heller inte dumt att lära känna musikhistorien och ens egen musikkultur genom att röra sig till den, istället för att bara plugga kompositörer och musikverk utantill”.

Detta är naturligtvis en intressant aspekt. Men eurytmitimmarna handlar för det mesta om andra saker än att gestalta skolämnen. Så motivet bakom skoleurytmin är fortfarande oklar. Är det för att Steiner menade att det var viktigt på tjugotalet? Är i så fall situationen i dag jämförbar? Finns det undersökningar som visar att eurytmin är viktig i skolarbetet? Eller är eurytmin bara något man tror är bra? Man kan tycka att det vid det här laget nästan borde kunna bevisas att eurytmi är viktig i skolan. Men svaret är alltid bara just dessa förmodanden att det är bra. Jag tycker det är mycket märkligt. Tål inte skoleurytmin en legitimering av oberoende instanser? 

Hur skulle man kort kunna karakterisera det viktiga med eurytmin för skolbarn? Ingunn menar att den är ett ”eminent verktyg” för att ge elever en fördjupad förståelse av språk och musik och att denna inlevelse är viktig för att ”äga” lärostoffet. Bristen på estetisk fostran i skolan är en ”bristsjukdom” som allt fler uppdagar.

Alicia tar in några andra aspekter. Hennes erfarenhet är att eurytmiläraren kräver att barn, som inte förstår varför, ska ta eurytmin på ett enormt allvar. ”Jag antar att för dessa eurytmister är eurytmin livsviktig och alla tecken på att den inte tas på fullaste allvar är tecken på jordens omedelbara undergång. Varpå allting förstås spårar ur. För barn kan inte ta denna attityd på allvar. Eurytmiläraren blir löjeväckande.” Detta gravallvar dödar all lust för ett barn.

»Eurytmi är… obegripligt. Man fattade aldrig varför! Varför detta ämne! Varför varför varför! Varför dessa pinsamma rörelser och dessa genanta klänningar! Urgh… Och som social grej funkade det ju också dåligt – något barnen var engagerade i (typ leka kull?) hade förmodligen varit, tja, enklare. Som jag minns eurytmin så var det totalkaos och barn som slogs och en dödsallvarlig eurytmilärare som ständigt vandrade på totaldesperationens kant. (Och ibland lämnade salen gråtande.)«

”Problemet”, menar Alicia, ”är ämnets atmosfär (i brist på bättre uttryck) och att det liksom var Döden. Då menar jag inte dödens tråkigt, vilket också var fallet, men atmosfären var rena döden. Och dessa tillresande eurytmisällskap som man skulle se framträdanden av. Under största dödsallvarliga vördnad. Fastän de flesta barn inte begrep någonting. Och detta gravallvar! Dessa levande (?) spöken som seglade runt på scenen och såg ut som om de skulle trilla av pinn på mest plågsamma vis vilken sekund som helst!”

»Barn förstår inte varför eurytmi är dödsallvarligt för antroposofer. (Lustigt att man inte tror barn vara mogna intellektuella resonemang i tidig ålder – men att ta eurytmi på allvar, det tror man de klarar!) Kan man inte förstå detta, är det kanske bättre att erbjuda barn det estetiska och rörelse på annat sätt än genom eurytmi. Inte begrep man någonsin att eurytmi skulle föreställa en konstnärlig bearbetning av skolämnena.«

Till detta replikerar Ingunn överraskande ”jag är väldigt glad att jag aldrig gick på en Steinerskola, för då hade jag helt säkert inte velat läsa varken Steiner, göra eurytmi eller något annat som jag nu är väldigt glad för. Hade jag bara mött EN person som var i närheten av detta skenheliga allvar hade jag blivit rebell resten av livet”. Och Ingunn antyder att Alicia och jag hade haft otur med våra lärare.

Men jag tror inte att problemen med eurytmin i skolan berodde på dåliga lärare, vår klass hade de främsta, Gertrud Klingborg, Ingeborg Friedensburg och Andrea Roth är de jag särskilt kommer ihåg. Att få ett ”fördjupat förhållande” till musik och språk var ju omöjligt för att de flesta barn upp till åtminstone sexan normalt saknar så sofistikerade intressen. Jag tyckte dessutom inte om klassisk musik, för mej var det rock ´n´roll som gällde – och det var ju närmast något förbjudet i waldorfskolan på den tiden.

För mig var min barndoms eurytmitimmar ett enda stort och katastrofalt misslyckande. Det är därför jag anser det vara berättigat att ställa frågan varför eurytmin finns på skolschemat. Det minsta man kan begära är en godtagbar förklaring. Men jag har aldrig fått annat än svävande utsagor som mer känns som bortförklaringar. Jag tycker det är anmärkningsvärt.

Curt instämmer i Ingunns lättnadssuck: ”jag gick inte i waldorfskola, gudskelov. Då skulle jag nog aldrig blivit eurytmist”.

I den fortsatta debatten ifrågasätter Ingunn nödvändigheten av en förklaring på varför man har eurytmi i waldorfskolan. Eurytmin är ju inte ”SÅ annorlunda än andra dansformer”, menar hon. ”Man går ju inte runt och förklarar vad Beethovens femte symfoni skall vara bra för, eller vad den `egentligen betyder´. Antingen gillar man den eller också inte”.

Och själva grundfrågan varför man har eurytmi på skolschemat glider bort i allt möjligt småprat som är så vanligt på Facebook.

Waldorfskolan har alltså ett schemalagt ämne som är okänt för allmänheten men som man trots det inte anser behöver en förklaring, definition eller beskrivning av egenarten. Hade man haft balett på skolschemat hade föräldrar nog krävt en avsiktsförklaring. Men då det gäller eurytmi ger man bara en allmänt intetsägande beteckning som ”rörelsekonst”. Inte vilken sorts rörelsekonst eller varför just eurytmi. Det finns ingen genrebeskrivning. Det finns visserligen en esoterisk bakgrund som inte redovisas för att det är känsligt – och omfattande. Desto större anledning att då klä den i ett begripligt vardagsspråk, kan man tycka. Men man bryr sig inte. Eller som Alicia påpekar:

»Grejen med eurytmin är ju ändå att den betyder något. Och har en särart. Och eurytmin är så viktig i waldorfskolan – men varför? Varför just den? Om det inte var något speciellt med eurytmin, ja, då kunde den ju bytas ut mot precis vad som helst som är rörelse. Men den är ju speciell, för trots svårigheter att engagera elever så finns den ju kvar. Och tas på allvar av waldorfrörelsen, skolorna och lärarna.«

 Om inte en eurytmist kan formulera vad det handlar om vem ska då göra det, kan man fråga sig. Vad är det som är bra i att inte kunna motivera eurytmin på ett kort och begripligt sätt? Vi bör ju, som Alicia säger, på något vis kunna tala om eurytmin som sådan – det blir nästan omöjligt om vi ska utgå från varje enskild eurytmists egna idéer i stället för att se till det som faktiskt är gemensamt för eurytmin.

»Jag tycker att föräldrar bör förstå att eurytmin inte är bara friskvård eller dans (eller vad nu någon annan banal förklaring kan gå ut på) utan att den har en specifik bakgrund, sina motiv och sin mening. Annars har ämnet ingen beskrivning, ingen definition, det kan tydligen vara vad som helst; lite musik, lite vers, lite dans, lite rörelse, lite skoj (om man har tur! det har många inte), lite allvar; blandat hur som helst utan något mål och eller någon mening som kan formuleras begripligt och någorlunda generellt för skoländamål. Och det funkar inte, för då förstår man inte vad det handlar om (och det tycker jag folk har rätt att göra, då de gör ett val).«  

Facebook-diskussionen är omfattande och håller deltagarna sysselsatta i princip i två dygn. I en lång summering av diskussionen ställer Ingunn några retoriska frågor:

»Är det inte acceptabelt att undervisa i yoga eller eurytmi om man inte har ett `aktivt dagligt förhållningssätt´ till de spirituella bevekelsegrunderna för dessa rörelser? Kommer Alicia och Johannes `kräva´ att en yogalärare kan rabbla upp den spirituella bakgrunden för yogans rörelser, eller att alla som tar en yogakurs var som helst borde undervisas i dessa förklaringar? Mitt centrala påstående är: Som lärare måste man både i yogan och eurytmin uppleva att rörelserna, språket och musiken i sig själv `fångar´ och kunna förmedla detta till eleverna – ingen `överbyggning´ eller förklaring kan göra `tråkig´ eurytmi mindre tråkig.«

Och även om Ingunn inte betraktar förklaringar som oviktiga menar hon att de inte hjälper de som inte tycker om ämnet. Och naturligtvis är det så. Men det var heller aldrig frågan. Frågan gällde varför man har eurytmi på skolschemat. Om ämnet av de flesta elever skulle upplevas som vansinnigt roligt och stimulerande skulle frågan knappast vara aktuell. Men nu upplevs ämnet som både urtrist och obegripligt – därför är frågan berättigad. Och föräldrar och elever i alla klasser utom de lägsta har rätt att kräva en förklaring. Så enkelt är det ju.

Sen skulle yoga som skolämne definitivt kräva en förklaring – inte bara av föräldrar och barn, utan framförallt av skolmyndigheter.

Eurytmins existensberättigande behöver inte bara förklaras för föräldrar och barn i waldorfskolan. Även rimligtvis för myndigheter som, imponerade av waldorfskolans i övrigt erkända pedagogiska insatser, antagligen vilat på hanen i frågan. Varför bråka om ett estetiskt ämne i det läget? Men förklaring behövs också för vänskapsband med kompisar i andra skolsystem. Eurytmi – vad är det? Jag vågade aldrig nämna ämnet bland polarna hemma på gården. Jag skämdes och hoppades att jag ALDRIG skulle behöva uppleva nesan att tvingas beskriva de i min dåvarande uppfattning fåniga rörelserna – och sen behöva förklara VARFÖR. En mardröm för ett barn.

Det är därför ett anständighetskrav att få veta varför ett ämne finns på schemat som inte finns i någon annan skolform. Alicia:

»Alla måste kunna lite matte, alla måste kunna läsa och skriva, alla måste kunna andra basämnen – men man behöver faktiskt inte kunna eurytmi för att klara sig i världen. Man behöver inte idrott heller. Jag, som ointresserad av musik, kan ändå tycka att allmänbildning i musik är av godo, alltså kan man motivera musik på schemat även för elever som kanske inte uppskattar den. Men eurytmi är inte allmänbildning, och kan inte motiveras av den anledningen.«

Så långt vår lilla debatt. Så vitt jag vet har eurytmin aldrig tidigare debatterats offentligt så öppenhjärtigt som här – åtminstone inte i Sverige – med undantag kanske av en kritisk artikel i Medlemsbladet för tio år sedan. Ovanstående artikel är en förkortad version av en mycket längre text på Facebook.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Ord och inga visor från Antroposofiska sällskapets internrevisor

Som alla föreningar har även Antroposofiska sällskapet ett årsmöte med fastställande av dagordning, val av ordförande, revisionsberättelse, budget och liknande. Här finns också en punkt som heter intern revisionsberättelse. Till skillnad från den externa revisionen som sköts av en revisor ”utifrån” som granskar räkenskaperna, innebär den interna revisionen att en av årsmötet utsedd medlem kollar att styrelsen under året handlat riktigt utifrån ett mer ideologisk perspektiv.

Det går till så att vederbörande läser alla styrelseprotokoll för det aktuella året. En sådan granskning har normalt en rent formell funktion. Förtroendet för styrelsens arbete är av tradition grundmurat, så ingen väntar sig något kontroversiellt. Nån gång har granskaren till sin rapport på årsmötet lagt en liten antroposofisk förnumstighet, kanske till och med vågat sig på en lustighet. Men sen går man över till nästa punkt.

Överraskningen blev därför stor då ett modernt designat newsletter häromdagen landade i brevlådan. Där fanns internrevisorns rapport från vårens årsmöte återgiven i sin helhet. I en ovanligt uppriktig ton tas bladet från munnen. Och här hymlas inte. ”Som vanligt är jag benägen att säga att allt ser OK ut”, uttrycker han sig visserligen. Och läsaren förväntar sig den vanliga intetsägande utläggningen. Men sen kommer det:

»Internrevisorn är dock lätt skakad av antroposofins situation i rådande världssituation. Exempelvis:

  1. Antroposofisk medicin gastkramas av EU-direktiv.
  2. Waldorfskolan avkönas av våra egna svenska myndigheter.
  3. Unga människor med god vilja till att finansiera verksamheten försvagas.
  4. Medlemmarnas vilja till att finansiera verksamheten försvagas.

Om detta nästan inget i protokollen.«

Och han tycker trots detta att det ser OK ut! En konsekvent reaktion hade annars varit att resa allvarliga frågor kring styrelsens handhavande av dessa problem. Tonen mildras något i formuleringen att styrelsen tagit upp ”vilka negativa trender som skall motverkas”. Men alltså inte vad man tänker göra. Den glesnande skaran som infunnit sig till årsmötet kommenteras också: Det ”konstaterades att endast ett fåtal medlemmar infunnit sig till årsmötet”. Sen fortsätter han:

»27/9 konstaterades: vi börjar få ont om pengar. 18/10 konstaterades: kassan börjar bli tom. 25/1 förekom samtal om en tankesmedja som plattform för samhälls- och kulturdebatt. Det kanske inte är styrelsens uppgift att lösa världsproblemen, och det kan säkert vara så att protokollen inte återger värmen, kraften eller oron i de förda samtalen, men internrevisorn upplever genom protokollen ett glapp mellan världen vi lever i och den värld styrelsens protokoll återspeglar. Jag rekommenderar årsmötet att bevilja styrelsen ansvarsfrihet.«

Snipp snapp snorum! Den lakoniska avslutningen är nästan lika oväntad som budskapet i sin helhet. Att rekommendera ansvarsfrihet efter dessa kritiska kommentarer är minst sagt överraskande. Är det menat som en ironi avsedd för läsaren att dra sina egna slutsatser? I så fall är det en skickligt formulerad protestyttring kamouflerad som en normalitet.

Eller också är summeringen av den nästan apokalyptiska tonen i texten ett uttryck för den brist på förståelse för vad som faktiskt sker och har skett inom sällskapet under lång tid. En brist på krismedvetande. Man ska inte gräva ned sig i problem, är ju inställningen. Livet går vidare. Nu tar vi nya tag. Oavsett om internrevisorns rapport är avsedd som en protest eller inte är nog styrelsens uppfattning mer i enlighet med denna senare konklusion. Man har ju faktiskt godkänt texten.

Medicinen ”gastkramas”, waldorfskolan ”avkönas”, ”den goda viljan att finansiera försvagas”, ”internrevisorn är skakad av antroposofins situation i rådande världssituation”, ”glapp mellan världen vi lever i och den värld styrelsens protokoll återspeglar”. Det är ord och inga visor, även om budskapet som sagt är motsägelsefullt, något den före detta waldorfeleven och initierade antroposofkritikern Alicia Hamberg, vanligtvis kallas Zooey, också ger uttryck för.

Att man protokollfört funderingar kring en tankesmedja låter bekant, men knappast realistiskt med tanke på den sedan länge rådande handlingsförlamningen. Och inte lär heller rapportens brist på diskretion förändra något väsentligt. Men tack Lennart för en stimulerande läsning!

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Waldorfskolornas kamp ledde till friskolesystemet

De kommunala bidragen till waldorfskolan per barn och år inskränkte sig till 1 350 kronor, jämfört med grundskolans 21 000. Statliga bidrag var 7 000 per waldorfelev mot grundskoleeleven som fick 18 000. Detta var situationen 1989 innan friskolereformen genomfördes – och det åstadkom ett förfärligt oväsen i Norrköping. Om detta berättar Medlemsbladets decembernummer 1989.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 4

Det socialdemokratiskt styrda Sverige hade vid den här tiden länge varit avvisande mot fria skolor – som det då ännu hette, fast man helst kallade dem ”privatskolor” – och ingenstans var det politiska motståndet större än i Norrköpings kommun. Skolkommunalrådet Kjell Norberg (S) ville i det längsta sätta käppar i hjulet för kommunens enda waldorfskola. Men det började bli problematiskt på höstkanten.  Waldorfskolan mopsade sig och skriverierna blev allt fler.

En skribent talade om hur ”befrielsevindarna blåser genom öststaterna. Inte ens de benhårda kommunistregimerna kan stå emot människornas krav på självbestämmanderätt och valfrihet. Men här hemma får vi bara uppleva att idel gammalkommunistiska föreställningar lever kvar orubbade; deras företrädare har tydligen ingenting lärt, ingenting begripit. Här ska inte föräldrar och lärare komma och inbilla sig att de har någonting att säga till om. Här är det vi som bestämmer. Om inte kollegiet i Norrköpings waldorfskola dansar efter den socialistiska pipan, så ska vi se till att skolan läggs ner. Barnen hämtar vi sedan med polis, om inte föräldrarna underkastar sig”.

Hotet om nedläggning var ett faktum. Om inte skolan klarade sig ekonomiskt – förorsakat av kommunens ideologiskt färgade snålhet – tänkte man inte hjälpa till: ”Rudolf Steinerskolan har ju valt att vara en fri skola och då går inte vi in och täcker upp det statsbidrag man förlorar med kommunala pengar”, uttalade sig kommunalrådet Norberg. Och kritikstormen fortsatte.

”I Norrköping finns (mot alla odds!) en väl fungerande waldorfskola. Det är en skola som uppfyller alla av skolöverstyrelsens uppställda kriterier. Det är en skola där skoltrötthet är ett närmast okänt begrepp. Vandalism av skollokaler förekommer inte. Det är en skola där föräldrar, lärare och elever fungerar som en nära sammanhållen enhet. Det är bara ett fel. Waldorfskolan är en fri skola. Dess värderingar har inte påverkats av kommunens politiker. De förstår ännu inte att waldorfskolans framgångsrecept är just att den är en fri skola.”

En pressad kommun kom med ett kompromissförslag att tillförsäkra waldorfskolan fullt bidrag – mot att den upphörde som fri skola. Skolstyrelsens ordförande (S) ville att skolan skulle vara en ”försöksverksamhet” inom det etablerade grundskolesystemet och rätta sig efter de regler och förordningar som fanns där.

Naturligtvis gick skolan inte med på detta. Istället hankade man sig fram så gott det gick, kommunen sköt till någon sorts nödpengar tills skolan helt enkelt inte hade råd längre och stängde verksamheten – en vecka. Vid det laget var situationen så uppmärksammad att samtliga partier i riksdagen enades om ett överlevnadsbidrag på 5 miljoner till de 5 mest utsatta waldorfskolorna i landet. Samtidigt tog utbildningsutskottet ett enhälligt beslut om att de fristående skolorna – som det nu hette – från och med den 1 juli 1992 skulle uppbära samma statsbidrag som de kommunala skolorna.

Så gick det till då waldorfskolorna ändrade skollagstiftningen. Förutom ett mindretal traditionella privatskolor för överklassbarn fanns då förutom waldorfskolorna bara Montessoriskolor under begreppet friskolor. Föga anade man då vilken lavin man hade satt igång.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Waldorfskolornas hemlighållande av antroposofin

Hon hade precis börjat på det nya jobbet efter att just ha gått ut waldorfskolan. En dag fann jag henne sittandes framför en datorskärm med en massa text på. Jag tittade närmare. Rubriken löd ”Ahriman”. Då jag frågade varför hon läste en sån avancerad esoterisk text sa hon att hon måste få någon hum om vad antroposofi var nu när hon jobbade här. Men du har ju gått 12 år i waldorfskola! Ja, men där fick vi inte veta någonting om antroposofi…

Att ungdomar som gått ut waldorfskolan hålls okunniga om antroposofi är tydligen mer regel än undantag. Jag har hört flera som haft liknande erfarenheter. En elev i Norge hade till exempel fullt sjå att få någon lärare att bli handledare för hennes tolvårsarbete i antroposofi, en annan berättade att han såg att ingen upplysning om waldorfpedagogikens bakgrund var schemalagd i slutet på tolvan. Då krävde han och några till i klassen att få bli informerade, varpå en kunnig antroposof anlitades. Vad vill ni veta? var det första han sa. Och så fick de fråga. Inget var förberett.

I ett annat sammanhang fick jag veta att en god vän, som hoppat in på ett vikariat som waldorflärare, fick instruerat för sig av kollegiet att absolut inte nämna något om antroposofi då han skulle informera nyblivna föräldrar i skolan om waldorfpedagogik.

Man tar sig för pannan. Javisst är det skrivet i sten att waldorfskolorna inte är livsåskådningsskolor där man lär ut antroposofi, javisst är det självklart att lärarna varken vill eller skall påverka eleverna ideologiskt – men att inte upplysa barnen i sista klassen om pedagogikens ursprung känns som att man smiter från ett ansvar. Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.

Och detta visar sig också vara precis så waldorfföräldrarna uppfattar det i både USA och England där många waldorfskolor inte nämner den antroposofiska bakgrunden för sina föräldrar. När det så småningom ändå kommer fram blir många bestörta och känner sig lurade. De söker sig sedan ofta till olika waldorfkritiska sammanslutningar och bekrigar sen i åratal både waldorfpedagogik och antroposofi. I Kalifornien resulterade detta för några år sedan i ett segdraget rättsfall.

De goda intentionerna om att inte pådyvla eleverna en livsåskådning och ytterligare understryka att waldorf inte är en livsåskådningsskola har där gått till en sådan överdrift att föräldrarna tror att man smyger med antroposofin, att man håller det hemligt för att man har en dold agenda.

På sexti- och sjuttitalet då waldorfrörelsen började etablera sig på allvar i Sverige fick vi veta att i tolfte klass upplyste man om antroposofi i samband med religionsundervisningen, alternativt en schemalagd timme på vårterminen.

Är det inte så det skall vara? Eleverna har rättighet att få perspektiv på skolans värdegrund innan de slutar. Och att föräldrar då de introduceras i waldorfpedagogiken inte får veta något om bakgrunden är märkligt. I båda fallen har man en möjlighet att bekantgöra vad antroposofi är i ett sakligt sammanhang utan för den skull anklagas för mission.

Kanske drar man sig för att man är osäker på hur man skall formulera sig. I så fall borde det vara på tiden att en hyfsad text skrivs och distribueras till alla skolor. Eller är det att svära i kyrkan?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)