Posts Tagged ‘ waldorfskola

”Waldorfskolorna borde vara ärliga med att de vill vägleda de reinkarnerade barnasjälarna”

Inget i waldorfläraren Daisy Jane Powells avhandling Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?* är egentligen kontroversiellt. Det mest kontroversiella skulle i så fall vara att hon skrivit den. För hon är såvitt bekant den första waldorflärare som tagit kritikerna av waldorfpedagogiken på allvar så till den grad att hon skrivit en avhandling om det. Det som intresserade henne var

  1. I vilken grad kritiken var berättigad utifrån hennes egen erfarenhet och omdöme 
  2. Hur waldorfanhängarna reagerade på kritiken 
  3. Huruvida kritiken avsåg en enskild skola eller omfattade waldorfrörelsen i stort

Inte överraskande är den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken det som upplevs som mest problematisk av kritikerna. Eller snarare hur den företräds. Som den amerikanska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) uttrycker det: ”Från början har waldorfskolorna mörkat intentionerna om waldorfpedagogiken – nämligen att vägleda de reinkarnerade barnasjälarna.” Även om lärarna kanske rent principiellt skulle kunna hålla med om detta, skulle de knappast formulera det så – utan att fördenskull uppleva det som att de mörkade. Det finns mer vardagliga sätt att uttrycka saken. Alicia Hamberg, den främsta av de svenska kritikerna formulerar problemet så här.

»När en waldorflärare talar om att `utveckla fria individer´ kan det betyda: detta barns nuvarande liv eller denna andes andliga utveckling över flera inkarnationer. Jag betvivlar inte att waldorflärare arbetar på det senare. Men de är inte ärliga med det. Därför, varje gång jag hör dessa ord och uttryck – är detta vanligt tal eller ska jag tolka det som antroposofiska? Och eftersom waldorfförespråkare knappast är uppriktiga om detta, skulle jag föreslå folk att förmoda det senare – det är den antroposofiska betydelsen vi talar om. Då plötsligt framstår budskapet inte så angeläget längre – för människor som inte är antroposofer!«

Man kan ju tycka att huruvida läraren lägger något mer långtsyftande i begreppet `utveckla fria individer´ borde det vara vederbörandes ensak, varför fresta på föräldrars tålamod med att dessutom belasta dem med antroposofiska förklaringsmodeller? Skulle alla vardagliga uttryck ersättas av antroposofiska termer skulle waldorfskolorna framstå som reklampelare för en livsåskådning. Vilket naturligtvis inte är uppgiften. Ingen (förutom möjligen en del kritiker) har intresse av waldorfskolorna som missionerande institutioner. Och farhågan att man ska uppfatta det så är ständigt närvarande. En waldorflärare citeras i avhandlingen: ”Oron att nämna antroposofi drivs av en rädsla att en underström av kritisk analys skall bli allmänt förekommande.”

Waldorfförespråkare tillbakavisar anklagelsen om hemlighetsmakeri också av andra orsaker, skriver Daisy Jane Powell. En del lärare kan vara dåliga på att kommunicera antroposofi helt enkelt för att de har en begränsad kunskap om den. Man menar också att det är en skillnad mellan att inte vara öppen med antroposofi, och att aktivt försöka dölja den. Daisy Jane Powell skriver:

»Personligen håller jag med kritikerna att antroposofin inte diskuteras så ofta eller så öppet som man borde, men enligt min erfarenhet och omdöme skulle jag därför inte uppfatta detta som en lömsk konspiration. Det är mer sannolikt att det handlar om dålig kommunikation eller att lärare försöker förklara sin praxis på vardagsspråk utan att anse det nödvändigt att nämna något esoteriskt.«

Sen kan man ju ana att det i vissa kritikers önskan om fullständig öppenhet med antroposofin mindre handlar om ett ärlighetskrav utan kanske mer en övertygelse att detta skulle stämpla skolformen som en religiös indoktrineringsanstalt. Vilket skulle passa vissa religiösa och sekulära fundamentalister alldeles utmärkt.

Daisy Jane Powells slutsats är att skolorna skulle vara betjänta av att mer ”äga, kommunicera och vara stolta över antroposofin”, än att gömma undan och kompromissa med sin integritet och autenticitet. Man kan tillägga att då föräldrar sätter barn i skolan måste det framstå som en självklarhet att waldorfpedagogiken har en bakgrund i antroposofin. Detta skall alla veta. Och för de av föräldrarna som är intresserade att veta mer skall skolan erbjuda möjlighet att inhämta nödvändig kunskap. Men de som inte frågar skall inte belastas med upplysningar om den esoteriska bakgrunden till varje pedagogisk åtgärd.

På Facebook har nyligen förts en debatt i kölvattnet av min förra krönika där resonemanget renodlas. All pedagogik grundar sig på en människosyn, men av waldorf krävs att den redovisas särskilt! Jo visserligen, men till skillnad från andra skolformer bygger den på en speciell människosyn. Ja, men den är medveten – människosynen i den vanliga skolan är det inte. Och att utveckla pedagogisk praxis utifrån en omedveten människosyn är egentligen märkligt. Ändå finns ingen önskan att detta skall undersökas. Slutsats: att utvärdera världsbild och människosyn är problematiskt (förutom att det strider mot åsiktsfriheten). Därför är pedagogisk praxis den enda säkra grunden för en bedömning. Waldorfpedagogiken är en metod, punkt.

I nästa krönika: Är waldorfskolan religiös?

*Steiner Waldorf Education, Plymouth University, 8 maj 2012

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)