Posts Tagged ‘ waldorfpedagogiken

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Kritiken av waldorf behöver bli mer seriös för att kunna tas på allvar

♦ ♦ ♦ I föregående krönikor har vi tittat lite på den kritik av antroposofin i allmänhet och waldorfrörelsen i synnerhet som förekommit i Frankrike, USA och England de senaste åren. Sverige har också funnits med, kanske framför allt kritiken mot bristen på information om den antroposofiska bakgrunden som framförts av Alicia Hamberg. Denna kritik går att bejaka, den är konstruktiv.

Men syftet dessa kritiker har  är sällan att medverka till en förbättring av waldorfpedagogiken. Tvärtom. Man ifrågasätter waldorfskolornas själva existens. Varför? För att man av olika anledningar känner sig sviken, lurad och manipulerad av de waldorfskolor man varit elev eller förälder i. Detta har skapat en bitterhet som hos vissa stegrats till ett nästan passionerat motstånd mot allt vad dessa skolor står för. Man ser därför som sin uppgift att varna för dem – och inte minst för antroposofin.

För undertecknad var det både märkligt och deprimerande i början att upptäcka de som med en sån fermitet och kraft förtalade antroposofin och waldorfpedagogiken. Var det verkligen så illa? Varför har jag inte märkt något av detta under min skolgång och senare umgänge med otaliga waldorfpedagoger? Dessa erfarenheter var totalt nya för mig. Men inte nog med det. Jag minns att jag tappade hakan över hur kritikerna samtidigt beklagade sig över att de fick mothugg från de som försvarade antroposofin och waldorfpedagogiken. Vilken fräckhet och vilka krokodiltårar, tänkte jag. Idag ser jag mer nyanserat på det hela. Kanske har antroposofiska ”försvarare” inte alltid uppträtt föredömligt.

Det är framför allt sekulära reduktionister som är aktiva, vilket gör att deras kritik många gånger grundar sig i en aversion mot allt `andligt´. Waldorfläraren Daisy Jane Powell (som vi skrivit om tidigare) tror deras antal är begränsat, kanske ett tiotal aktiva på internationell nivå – men på bloggar, hemsidor och i övriga sociala medier formulerar de sin kritik mot waldorf och antroposofin med stor emfas, år efter år.

De flesta antroposofer rycker på axlarna åt detta eftersom inflytandet på den offentliga debatten verkar vara ringa. Vilket reser frågor om hur representativa deras klagomål är för waldorfrörelsen i stort. Inskränker sig deras erfarenheter till några enskilda skolor eller kan man säga att de talar för en stor gruppering waldorfföräldrar? Själva vill de göra gällande att kritiken avser hela waldorfsystemet, men vilka belägg har de för detta? Inga alls, verkar det som då jag nyligen ställde tre frågor till Alicia Hamberg:

1. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför är medierna då så tysta?

2. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför tar inte föräldrar sina barn ur skolan i en omfattning som väcker uppmärksamhet?

3. Var finns belägg för kritiken? Hur många skolor har problem? Hur många föräldrar är missnöjda?

Dessa tre frågor är retoriska, det vill säga frågor där svaret är givet. Media ÄR knäpptyst, föräldrar TAR INTE ut sina barn ur waldorfskolor i stor omfattning, och kritikerna har INTE kommit med en uppskattning av omfattningen av missnöjet mot skolorna.

Avgörande för trovärdigheten är hur allmängiltiga problemen kan sägas vara för waldorfrörelsen i stort. Om man inte kan styrka kritiken av waldorfsystemet genom siffror – eller i alla fall ge en grov uppskattning av problemens omfattning – kommer kritiken uppfattas som gällande i huvudsak de enstaka skolor kritikerna har personlig erfarenhet av. Och därmed tappar anspråken på systemkritik sin relevans. Det är klart att waldorfskolor har problem – men det har alla skolor, oavsett skolform.

Övertygelsekraften hos kritikerna är bestickande. Pete Karaiskos i USA försäkrar att nästan varje waldorfskola i landet ”har dålig administration, saknar kommunikation, har en dold agenda, mobbar barnen (och deras föräldrar)”. Det är svårt att inte tro honom. ”Detta är inte isolerade företeelser, det gäller ALLA waldorfskolor”, skriver han, ”det är det genomgående drag som karakteriserar människors upplevelser av waldorf”. Och han tror inte det bara gäller amerikanska waldorfskolor. I England drar Melanie Byng mer radikala slutsatser: ”Waldorf är en dålig pedagogik, delar av (waldorf)pedagogiken är farlig”. För att nu ta några röster ur högen.

Melanie Byngs rakt upp och ned-diskvalificering av waldorfpedagogikens själva idé är vanlig i dessa kretsar. Man peppar varandra med allsköns hånfullheter om waldorfpedagogiken och antroposofin. Men raljerandet stärker knappast trovärdigheten utåt då det mer gränsar till näthat än seriös debatt. Detta är kontraproduktivt och isolerar kritikerna till en klubb för inbördes beundran.

Att waldorfskolorna döljer information om den antroposofiska bakgrunden, som kritikerna säger, har säkert fog för sig. Det är inte ärligt, menar man. Men samtidigt döljer samma kritiker beläggen för sin systemkritik. Det stannar vid påståenden. Avsikten är att vi ska tro dem på deras ord och ärliga blå ögon. Och Alicias svar på mina tre frågor går i stort sett ut på att förklara varför man inte kan besvara dem.

Detta är naturligtvis själva grundbulten i varför waldorfrörelsen inte bryr sig. Och ju mer kritikerna retar sig på detta, desto mer tappar de i trovärdighet. Med mer handfasta belägg för sin kritik skulle inte bara deras trovärdighet öka – oavvisligheten skulle tvinga waldorfrörelsen att agera. Det skulle vara en konstruktiv åtgärd för alla parter som skulle skapa en win-win-situation.

                                                                                                                       Johannes Ljungquist 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 5 votes)

Är waldorfpedagogiken i grunden religiös?

I USA har waldorfpedagogiken länge haft ett rykte om sig att vara religiöst grundad, vilket är oförenligt med deras statsunderstödslagstiftning. Den waldorfkritiska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) ville därför pröva detta i domstol. Men yrkandet ogillades i två instanser eftersom man ansåg att antroposofin inte uppfyllde kriterierna för en religion.

Det är inte svårt att förstå att waldorfskolan av somliga kan uppfattas som religiöst anstucken. En välkänd waldorflärare citeras på PLANS hemsida : ”Jag skickar min dotter till en waldorfskola så hon kan få en religiös upplevelse. (…) När vi förnekar att waldorfskolor ger barnen religiösa upplevelser, förnekar vi grunden för waldorfpedagogiken”En annan waldorfkritiker skriver om sin egen tid i waldorfskolan:

»I vår första eurytmiuppvisning i fjärde klass framförde vi världens skapelse – ljusets uppkomst, skiljandet av ljuset från mörkret, och land från vatten och så vidare. Vi gestaltade änglar och ärkeänglar och uppfyllandet av guds budord.«

Ovanstående exempel kan uppfattas ha religiösa inslag om man ser på det krasst. Men också som en mytologiskt skeende, urbilder (eller arketyper om man så vill) som ger barnen en känsla av krafter som konstituerar världen. Det senare är i alla händelser den waldorfpedagogiska intentionen. Det är ju inte tal om `reklam´ för ett religiöst system, som kritiker gärna framhåller.

Myterna används genomgående i waldorfpedagogiken i sagor, legender, grekisk och nordisk mytologi. Ända upp i högstadiet med genomgången av Parsifalmyten, till exempel. Syftet med detta är detsamma som i alla tider – att i bildform gestalta människans villkor i världen. Detta har psykologen Bruno Bettelheim och andra visat, inte bara Steiner. Enligt Wikipedia är mytologi ”muntligt traderade berättelser som bildar en gemensam världsuppfattning i en kultur”.

I den enkät Daisy Jane Powell genomfört bland waldorflärare (se föregående krönikor) ville de flesta skilja på religion och andlighet. Man menade att all god undervisning innehåller vissa andliga värden och hävdade att undervisningen är okonfessionell och att man respekterar olika religiösa traditioner. En förespråkare talar om att waldorfskolan har en tro – på Steiners klärvoajanta förmåga. Alltså inte en religiös tro. Vederbörande kunde därför tänka sig att karakterisera waldorfskolor som ”tro-skolor”.

Å andra sidan säger en annan förespråkare: ”Om man föredrar utbildning som saknar en underliggande föreställning om mänsklig utveckling finns det mycket att välja bland”. Ytterligare en förtydligar: Det allmänna skolsystemet arbetar utifrån ett implicit trossystem – ett reduktionistiskt-materialistiskt, som aldrig diskuteras med föräldrarna”.

I vilket fall kan man diskutera om antroposofin är ett trossystem eller en kunskapsväg, menar Daisy Jane Powell. Båda synsätten kan användas. Däremot tror hon inte Steiner menade att läraren skulle spekulera i elevers tidigare och kommande inkarnationer som Alicia Hamberg skriver. Daisy skulle själv ”bygga på (elevens) styrka och möjliggöra dess potential under detta liv. Jag skulle inte finna det lämpligt (eller möjligt, för den skull) att gå utöver detta”.

Nästa krönika skall vi titta lite på anklagelserna om rasism.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Waldorfskolorna borde vara ärliga med att de vill vägleda de reinkarnerade barnasjälarna”

Inget i waldorfläraren Daisy Jane Powells avhandling Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?* är egentligen kontroversiellt. Det mest kontroversiella skulle i så fall vara att hon skrivit den. För hon är såvitt bekant den första waldorflärare som tagit kritikerna av waldorfpedagogiken på allvar så till den grad att hon skrivit en avhandling om det. Det som intresserade henne var

  1. I vilken grad kritiken var berättigad utifrån hennes egen erfarenhet och omdöme 
  2. Hur waldorfanhängarna reagerade på kritiken 
  3. Huruvida kritiken avsåg en enskild skola eller omfattade waldorfrörelsen i stort

Inte överraskande är den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken det som upplevs som mest problematisk av kritikerna. Eller snarare hur den företräds. Som den amerikanska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) uttrycker det: ”Från början har waldorfskolorna mörkat intentionerna om waldorfpedagogiken – nämligen att vägleda de reinkarnerade barnasjälarna.” Även om lärarna kanske rent principiellt skulle kunna hålla med om detta, skulle de knappast formulera det så – utan att fördenskull uppleva det som att de mörkade. Det finns mer vardagliga sätt att uttrycka saken. Alicia Hamberg, den främsta av de svenska kritikerna formulerar problemet så här.

»När en waldorflärare talar om att `utveckla fria individer´ kan det betyda: detta barns nuvarande liv eller denna andes andliga utveckling över flera inkarnationer. Jag betvivlar inte att waldorflärare arbetar på det senare. Men de är inte ärliga med det. Därför, varje gång jag hör dessa ord och uttryck – är detta vanligt tal eller ska jag tolka det som antroposofiska? Och eftersom waldorfförespråkare knappast är uppriktiga om detta, skulle jag föreslå folk att förmoda det senare – det är den antroposofiska betydelsen vi talar om. Då plötsligt framstår budskapet inte så angeläget längre – för människor som inte är antroposofer!«

Man kan ju tycka att huruvida läraren lägger något mer långtsyftande i begreppet `utveckla fria individer´ borde det vara vederbörandes ensak, varför fresta på föräldrars tålamod med att dessutom belasta dem med antroposofiska förklaringsmodeller? Skulle alla vardagliga uttryck ersättas av antroposofiska termer skulle waldorfskolorna framstå som reklampelare för en livsåskådning. Vilket naturligtvis inte är uppgiften. Ingen (förutom möjligen en del kritiker) har intresse av waldorfskolorna som missionerande institutioner. Och farhågan att man ska uppfatta det så är ständigt närvarande. En waldorflärare citeras i avhandlingen: ”Oron att nämna antroposofi drivs av en rädsla att en underström av kritisk analys skall bli allmänt förekommande.”

Waldorfförespråkare tillbakavisar anklagelsen om hemlighetsmakeri också av andra orsaker, skriver Daisy Jane Powell. En del lärare kan vara dåliga på att kommunicera antroposofi helt enkelt för att de har en begränsad kunskap om den. Man menar också att det är en skillnad mellan att inte vara öppen med antroposofi, och att aktivt försöka dölja den. Daisy Jane Powell skriver:

»Personligen håller jag med kritikerna att antroposofin inte diskuteras så ofta eller så öppet som man borde, men enligt min erfarenhet och omdöme skulle jag därför inte uppfatta detta som en lömsk konspiration. Det är mer sannolikt att det handlar om dålig kommunikation eller att lärare försöker förklara sin praxis på vardagsspråk utan att anse det nödvändigt att nämna något esoteriskt.«

Sen kan man ju ana att det i vissa kritikers önskan om fullständig öppenhet med antroposofin mindre handlar om ett ärlighetskrav utan kanske mer en övertygelse att detta skulle stämpla skolformen som en religiös indoktrineringsanstalt. Vilket skulle passa vissa religiösa och sekulära fundamentalister alldeles utmärkt.

Daisy Jane Powells slutsats är att skolorna skulle vara betjänta av att mer ”äga, kommunicera och vara stolta över antroposofin”, än att gömma undan och kompromissa med sin integritet och autenticitet. Man kan tillägga att då föräldrar sätter barn i skolan måste det framstå som en självklarhet att waldorfpedagogiken har en bakgrund i antroposofin. Detta skall alla veta. Och för de av föräldrarna som är intresserade att veta mer skall skolan erbjuda möjlighet att inhämta nödvändig kunskap. Men de som inte frågar skall inte belastas med upplysningar om den esoteriska bakgrunden till varje pedagogisk åtgärd.

På Facebook har nyligen förts en debatt i kölvattnet av min förra krönika där resonemanget renodlas. All pedagogik grundar sig på en människosyn, men av waldorf krävs att den redovisas särskilt! Jo visserligen, men till skillnad från andra skolformer bygger den på en speciell människosyn. Ja, men den är medveten – människosynen i den vanliga skolan är det inte. Och att utveckla pedagogisk praxis utifrån en omedveten människosyn är egentligen märkligt. Ändå finns ingen önskan att detta skall undersökas. Slutsats: att utvärdera världsbild och människosyn är problematiskt (förutom att det strider mot åsiktsfriheten). Därför är pedagogisk praxis den enda säkra grunden för en bedömning. Waldorfpedagogiken är en metod, punkt.

I nästa krönika: Är waldorfskolan religiös?

*Steiner Waldorf Education, Plymouth University, 8 maj 2012

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)

Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras?

Waldorfpedagogiken var i många år en främmande fågel i det svenska skolsystemet. Och myterna frodades. Under min egen skoltid på Kristofferskolan på 50-talet var mediabilden att det var en skola utan läxor. Denna föreställning avlöstes snart av bilden av en privatskola för priviligierade, eftersom begreppet friskola ännu inte  existerade. Och då den antroposofiska bakgrunden blev bekant kom föreställningen att det var en religiös skolform. Men hela tiden förhöll sig media i huvudsak positiva.

Under åren som gick började kritik mot skolformen märkas. Den mest förekommande före friskolereformen var politiskt grundad. Från vänsterhåll var man emot ”privatskolor” rent principiellt och bekämpade därför skolformen energiskt. I mitten av åttiotalet kom kritik med religiösa förtecken. Framför allt från pingströrelsen som tyckte pedagogiken var ogudaktig eftersom den grundades på den antroposofiska världsåskådningen. Och från materialistiskt håll var det föreningen Vetenskap och folkbildning som länge granskade antroposofin. Men framför allt var det  humanisten Håkan Blomqvists kritik som fick uppmärksamhet i den antroposofiska rörelsen genom sin kunnighet.

Detta var något nytt. Håkan Blomqvist var till skillnad från tidigare kritiker initierad eftersom han hade ett antroposofiskt förflutet. Han hade varit en av oss. Nu kunde försvaret från antroposofisk sida inte längre hävda att kritiken var osaklig och okunnig. Det tog ett tag att omgruppera innan man riktade in sig på bristerna i hans vulgärmaterialistiska förklaringsmodell. Men Håkans kritik visste var den tog och fläckade nog waldorfskolans rykte en del.

Nu är det så att inom den antroposofiska rörelsen har kritiska synpunkter utifrån alltid betraktats som ”angrepp”. Att kritiken kunde vara berättigad  fanns inte på kartan. Därför måste man försvara sig mot ”motståndarna”, som det hette. Så då Alicia Hamberg under pseudonymen zzzooey under 2007 började blogga om sina egna negativa erfarenheter som waldorfelev uppfattades hon som en ”motståndare” som gick till ”angrepp”. Hon var nämligen mycket kritisk, och speciellt i början kanske inte helt saklig, vilket hon i efterhand tillstått.

Men argumenten vässades och idag framstår hon som något av en waldorfsk internrevisor, viktig för rörelsens självsyn. Hon säger sanningar som är för obekväma att vädra internt, som att man till exempel gärna ”håller undan” antroposofin för föräldrarna, att man ursäktar mobbning med att den är ”karmiskt relaterad”, och att många waldorflärare faktiskt inte kan motivera waldorfpedagogiken i enskildheter, och liknande.

Dessutom är hon mer påläst än mången antroposof och har med tiden utvecklat ett livligt intresse för den antroposofiska världen, inte minst steineriana. På hennes blogg (gå in där, den är värd ett besök) fick jag nyligen klart för mig att waldorfläraren Daisy Jane Powell i England skrivit en avhandling vars rubrik i översättning lyder Skulle waldorfrörelsen kunna bryta sin isolering genom att samarbeta med sina kritiker?* I sanning ett oväntat grepp från en waldorflärare! I inledningen till sin avhandling skriver Daisy att hon hade svårt att ignorera kritiken som hela tiden riktades mot waldorfskolorna. Och hon nämner kanske främst Alicias blogg, där hon hittade en formulering som drabbade henne:

»Hur skulle det vara att försöka förstå vad kritikerna säger? Hur skulle det vara att faktiskt ta dem på allvar? Hur skulle det vara att sluta med jag-stämmer-dig-om-du-gör-det-jag-inte-gillar-fånerierna?«

Denna bloggpost fick Daisy att fundera. Skulle det inte vara mer fruktbart att faktiskt komma i samspråk med kritikerna än att betrakta dem som fiender man hela tiden skulle bekämpa? Samtidigt började hon läsa mot-kritik på waldorfsidor på nätet och kunde konstatera att de verkade befinna sig i nån sorts bubbla fristående från pågående debatter på bloggar och forum. Så där fann hon inga fruktbara förhållningssätt. Och igen var hon tvungen att hålla med en kritiker på Alicia Hambergs blogg, Melanie Byng:

»Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras? Att inte möta frågor om pedagogiken, grunden för pedagogiken, böcker era lärare läser och Ofsted-rapporterna** om era skolor? Vad ger waldorfrörelsen rätt att ta emot miljoner (i statligt stöd), särskilt i en tid av sådana åtstramningar, utan att ställas inför samma granskning som alla andra utbildningssystem?«

Daisy tyckte dessa frågor i högsta grad var rimliga, så hon beslutade sig för att undersöka saken närmare. Hur öppna var man inom waldorfrörelsen inför kritiska synpunkter? Hon formulerade ett frågeformulär som hon mejlade till alla skolor i landet. I nästa krönika skall vi återkomma med resultat och kommentarer till denna studie.

*Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?
** Ofsted är en förkortning av The Office for Standards in Education, Englands motsvarighet till Skolinspektionen

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Den antroposofiska rörelsen behöver en tankesmedja

Antroposofiska sällskapets förmåga till förnyelse är starkt begränsad – både här och internationellt. Förvaltningen av arvet tynger sen länge det inre arbetet. Och även arbetet utåt offentligheten lider av en tröghet och brist på modernitet som blir alltmer besvärande. Antroposofiska initiativ existerar inte längre i samhällsdebatten, åtminstone inte i Sverige.

Jag kan se två åtgärder som skulle kunna förändra den bilden. Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten. Denna krönika ägnas den första gruppen.

Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Men trots goda idéer har de små möjligheter att få genklang i rörelsen. Från ledande håll leder en tydlig förändringsobenägenhet till business as usual – och den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar. Vem kan tävla med Steiner, Aristoteles och Platon?

Därför behövs en antroposofisk tankesmedja med uppdrag att presentera idéer om en vidareutveckling av antroposofin och dess verksamheter. Ett internationellt serviceorgan fristående från sällskapets styrelse och högskola med en finansiering som garanterar ett självständigt agerande. Genom en sådan skapelse uppnås flera saker, här bara några exempel.

  • Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.
  • Strukturella frågor måste bearbetas. Hur hitta tänkbara konstruktioner för den höga medlemsavgiften? En av flera förutsättningarna för att vända medlemstappet. Kan en sänkning  till kanske 300 kr om året finansieras? Intimt förknippad med denna punkt är finansieringen av Goetheanum och dess idé som världscentrum.
  • Går det att vidareutveckla högskolan? Hur skulle det i så fall se ut?
  • Behöver inte grupparbetet moderniseras och göras mer attraktivt? Kan man tänka sig också andra anslutningsformer? Hur kan den nya tidens nätverkande utnyttjas?
  • Analysera styrelsearbetet och ge strukturella förslag. Vad kan man förvänta sig av ett modernt styrelsearbete?
  • Många medlemmar skulle gärna arbeta för sällskapet. Hur hitta meningsfulla uppgifter? Mentorskap för nytillkomna medlemmar? Kanske ”provstudiegrupp” för alla nytillkomna medlemmar och andra former för involvering  i ”Sällskaps-livet”.
  • Analysera sektionernas alltmer navelskådande skråväsen. Kan man tänka sig mer relevanta former?
  • Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?
  • Formulera värdegrund

Tankesmedjans fristående från bindningar och politiska förhållningssätt i styrelser och högskolekollegier kan göra en granskande funktion fruktbar. Organet ger tyngd och legitimitet åt ett ansvarsfyllt förnyelsearbete samtidigt som rörelsen kan förhålla sig fritt till resultaten. Tankesmedjan kan och skall inte ”bestämma” något. Kanske kan man också se funktionen som något av en internrevision. Viktigt för förtroendet för tankesmedjan är de verksammas  omdöme, analysförmåga, oavhängighet gentemot institutioner och integritet. Gruppen behöver inte nödvändigtvis alltid ta egna initiativ. Den kan ju också ta rena beställningsuppdrag.

Kommentarer till detta och andra idéer välkomnas. Följande krönika kommer att skissera idén kring en omvärldsgrupp riktad mot offentligheten.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)