En inblick i hur man manipulerar sanningen och skadar en antroposofisk verksamhet
♦ ♦ ♦ Sanning till 90% hette en biografi av legendariske tidningsmannen Sigge Ågren där han berättade om sin tid inom kvällspressen. Genom hårdvinkling, halvsanningar, friseringar av fakta och slarvig bakgrundskoll blir slutresultatet visserligen sanning, men ofta en reducerad sådan. Viktiga nyanser faller bort. Brist på proportioner och dåligt omdöme förändrar korrekta fakta. Allt för att ge läsarna en intresseväckande läsning.
Associationen till tabloidernas solkiga sanningsbegrepp kommer osökt när man läser Sans Magasin 2-2013 och deras artikel betitlad Waldorfskolan: ”Konfessionsfri” – men både ockult och antroposofisk*. Redan rubrikens formulering röjer motivet – här kommer det att handla om kritik av waldorfskolan. Och som nästan alltid då det gäller kritik av waldorf grundas den på en djup misstro mot världsåskådningen bakom. Därför är det sällan lönt att bemöta en sådan artikel, eftersom författaren genom sin förutfattade mening och vinklade synpunkter redan vunnit över läsarna för sin sak, vilket gör ett bemötande dömt att misslyckas. Den anklagades trovärdighet är noll.
Så denna krönika kommer därför i första hand rikta sig mot en publik som har den nödvändiga för-förståelsen. Avsikten är inte att i första hand lägga saker till rätta, utan att studera hur man manipulerar läsarna åt ett önskat håll. För detta är artikelförfattaren Anna Linnéa Persson skicklig på. Det är inte här möjligt att oavkortat publicera hennes artikel (se nedan), så jag kommer nöja mig med att kommentera de delar jag upplever som mest manipulativa. Mina kommentarer till dessa texter markeras med rött.
”Begreppet antroposofi kan översättas till människokunskap, men det är inte kunskap om den fysiska kroppen som läran gör anspråk på. I stället är det kunskap om människans andliga kvaliteter som står i fokus. Det är nämligen andevärlden som utgör verkligheten, medan den materiella världen endast är en illusion. Därför är det viktigt att andlighet präglar alla vardagens aktiviteter.”
Redan här ges en känsla att skolan håller på med något fjolligt hokus-pokus, och att det handlar om dagliga rutiner. Vad är det för flum, frågar sig läsaren.
”För en antroposof utgör reinkarnation och karma själva förhållningssättet till livet. Innan vi föds väljer vi våra föräldrar så att vi får det liv vi behöver för att kunna klättra vidare på reinkarnationsstegen. Alla motgångar vi möter i livet är viktiga andliga erfarenheter – en fin tanke, beroende på hur den tillämpas. Enligt antroposofin är alla medfödda defekter resultat av att själen tvekade vid inkarnationsögonblicket.”
Att alla ”medfödda defekter” beror på att själen tvekat vid inkarnationsögonblicket är antingen en medveten desinformation, eller ett fatalt missförstånd. Oavsett vad är skadan skedd – de flesta läsare har nu tappat förtroendet för waldorf. Syftet med artikeln har redan i inledningsfasen blivit uppnådd. Det hela spetsas med några meningar om det Steiner kallade ”raser” – emanerande från en på den tiden allmänt förekommande föreställningsvärld som sedan länge saknar giltighet inom antroposofiska sammanhang. Men vem tror på det? För en motståndare är detta bästa tänkbara uppgifter. Här försvinner det sista av läsarens respekt för waldorf. Det är öppet mål.
”Ytterligare en sida av antroposofin som hålls i det fördolda är demonologin. Enligt Steiner finns det två starka väsenskrafter på jorden – Lucifer och Ahriman. Dessa demoner utövar sitt inflytande på människan genom olika sinnesstämningar. Lucifer står för kreativitet, skönhet och religiositet, medan Ahriman symboliserar det materiella, vetenskapen och intellektet.”
Här råder begreppsförvirring – eller medvetet falsifikat. Lucifer och Ahriman är verkligen inga demoner som artikelförfattaren felaktigt påstår utan ett sammelbegrepp för två världsprinciper eller krafter som människan har inom sig som tendenser. Dessa krafter verkar också i världen. Demoner däremot är illasinnade väsen av en mycket lägre dignitet. Men Anna Linnéa Persson tar in allt under beteckningen demonologi (som betyder läran om demoner). Och noterar därmed en retorisk tiopoängare. Den som tror på waldorf efter detta räcker upp en hand!
”Enligt Steiner genomgår barnet en långsam andlig förvandling. Vid sju års ålder föds eterkroppen, vid fjorton års ålder föds astralkroppen och vid tjugoett års ålder föds jaget. Waldorfskolans verkliga uppdrag är att förvalta denna process, och utformningen av undervisningen följer därför förvandlingsstegen minutiöst.”
Detta är visserligen en korrekt information – men naturligtvis fullständigt obegriplig för läsaren eftersom den saknar nödvändiga (och omfattande) bakgrundsfakta – som naturligtvis kräver för stor plats för att tas upp här. Detta vet artikelförfattaren. Hon vet att obegripligheter ger ett negativt intryck. Vilket naturligtvis är avsikten. Antroposofin är ett eldorado för illasinnade. Vilken klåpare som helst kan göra sig lustig över antroposofiska verksamheter genom att framställa för läsaren obegripliga begrepp och föreställningar. Att misstänkliggöra antroposofin och waldorfpedagogiken är därför den enklaste sak i världen. Man kan bjuda på hur mycket missförstånd och okunskap som helst och vara förvissad om att alltid bli trodd.
”De första skolåren präglas av sagor och fabler. Dessa utgör källan för all undervisning och är inte till för att underhålla barnen. Deras teman och utformning syftar i stället till att påminna barnen om deras tidigare inkarnationer och förbereda dem för deras påbörjade andliga resa. Sagorna övergår så småningom i mytologier från olika kulturepoker. Dessa introduceras i samma kronologiska ordning som raserna i Steiners reinkarnationshierarki.”
Att sagor i waldorfskolor används för ”att påminna barnen om deras tidigare inkarnationer och förbereda dem för deras påbörjade andliga resa” är ett grovt missförstånd – eller en till avsiktlig desinformation. Den skarpsinnige kan ju undra varför Bröderna Grimms sagor har den verkan bara i waldorfskolor. Den sista meningen i stycket är obegriplig till och med för en antroposof. Men här plockar skribenten fram raskortet igen i full vetskap vilken verkan det har. Ändamålet helgar medlen.
”Många som söker sig till Waldorfskolan gör det utifrån föreställningen att pedagogiken präglas av konstnärlig verksamhet. Visserligen målas det en hel del i skolorna, men även denna aktivitet styrs av religiösa föreställningar. Enligt Steiner är det från andevärlden kreativiteten hämtas. Waldorfskolans konstnärliga inslag är till för att stärka kontakten med denna värld. Goethes färglära ligger till grund för teorierna om de olika färgernas inverkan på den andliga resonansen.”
Ja herregud. Här fläskar skribenten på med påhittade slutsatser om den konstnärliga aktivitetens religiösa innebörd i waldorfskolan. Till och med gamle Goethe tillskrivs sådana avsikter!
”I grundskolan är endast färgerna rött, blått och gult tillåtna. Eleverna målar sedan med en teknik som kallas vått-i-vått, som går ut på att måla cirklar, inifrån och ut, på blöta papper. Tekniken är utformad för att bilderna ska efterlikna de visioner som Steiner fick av de andliga dimensionerna.”
Fullständigt obegripliga påståenden. Var får hon allt ifrån! Men det spelar ju ingen roll för Anna Linnéa Persson – hon har sedan länge läsarna i ett fast grepp. Och skrattarna på sin sida.
”De första naturvetenskapslektionerna går ut på att barnen får bekanta sig med blommors och djurs väsen. Man undviker att förmedla teorier och fakta i grundskolan, eftersom Steiner ansåg att det kausala tänkandet inte mognar förrän efter puberteten. Det är i stället det magiska tänkandet som dominerar undervisningen.”
”Teorier och fakta ersätts med ”magiskt tänkande”. Vid det här laget ser man vartåt det lutar. Här handlar det ju inte om ett och annat missförstånd, detta är en massiv desinformation i syfte att förtala.
”I stället för att eleverna får undersöka världen som den är, förklaras naturfenomen i grundskolan med hjälp av sagor om olika naturväsen. När den riktiga naturvetenskapen väl introduceras på högstadiet står den i kontrast mot den världsbild som eleverna redan lärt sig. Det är svårt att förstå hur man kan lägga grunden för kausalt och kritiskt tänkande när undervisningens första sex år genomsyrats av gudamyter och väsen.”
Här kommer en av artikelns få ärliga undringar som man faktiskt kan förstå. Men som gammal waldorfelev kan jag intyga att det var helt oproblematiskt.
”Eurytmi kallas ibland för “synligt tal”, och med det avses att den egna kroppen används som ett instrument för de andliga uttryck som ord inte kan förmedla. Med andra ord är det en slags ritualmagi som barnen utför. Med hjälp av eurytmin kan man även få bukt med illasinnade demonkrafter. Ett tydligare brott mot den icke-konfessionella stämpeln kan man knappast hitta.”
Man kan ha en viss förståelse för begreppsförvirring då det gäller eurytmin. Det ÄR ett udda skolämne. Men ritualmagi? Få bukt med illasinnade demonkrafter? Det är ingen hejd på Anna Linnéas fantasifulla lögner.
”Av Sveriges Waldorfskolor fick 75 procent allvarliga anmärkningar vid Skolinspektionens senaste besök! Till de vanligaste bristerna hör elevernas möjligheter att nå åtminstone de lägsta läromålen, felaktigheter i betygssättningen samt avsaknad av stöd till särskilt behövande elever.”
Detta låter ju allvarligt. Men läsaren saknar referensramar – hur står detta till andra skolor? Att man utelämnar en sån upplysning gör att man misstänker att normalskolor har lika stora problem.
”År 2010 anmäldes lärare vid Waldorfskolor i både Uppsala och Norrköping för att ha misshandlat elever. På olika kritikerforum talar före detta elever ut om hur ledningen förbisåg den mobbning de utsattes för under skolåren. I ett internt dokument om mobbning ämnat för kollegiet på Alan Howard Waldorf School i Toronto får man en inblick i antroposofernas syn på elevkonflikter. I dokumentet diskuteras riskerna med att lärarna ingriper i sådana situationer. Om det mobbade barnets karma nu har lett barnet den vägen, då är inte alltid ett ingripande det bästa alternativet – barnet behöver ju uppfylla sitt inkarnationssyfte. Lärarnas uppgift är i stället att avgöra hur mycket mobbning ett barn kan genomlida för att det ändå ska stärkas av erfarenheten.”
Ser inte bra ut. Misshandel vid två waldorfskolor i Sverige. Mycket illa. Men ånyo – ingen jämförelse med vanliga skolor. Är det så att misshandel bara äger rum på waldorfskolor i Sverige? Och på en skola i Kanada har man mobbning med underliga teorier om att inte ingripa. Göran Fant tillbakavisar också tanken som ”absurd”.
”När man bekantat sig med Waldorfpedagogiken blir det svårt att värja sig från den vidskepelse som präglar skolan.”
Naturligtvis – en världsbild som är andligt orienterad är en obegriplighet i såna här sammanhang. Det är ju vidskepelse. Och det är dåligt, inte sant. Det är vi ju alla emot!
”Men Waldorfrörelsen är inte känd för att ta till sig kritik.”
Detta är en av kritikerna ofta upprepad anklagelse. Att antroposofer och waldorf-folk ”alltid” diskvalificerar kritik som okunnig. Men eftersom artikelförfattare som Anna Linnéa Persson uppenbarligen saknar förståelse för sitt ämne blir naturligtvis reaktionen från waldorfhåll ett tillbakavisande. Självklart. Det är ju uppenbart, speciellt i detta fall, att artikelförfattaren på oräkneliga punkter är ute och cyklar. När man diskvalificerar den här typen av kritik uppfattas det som att man ”inte vill erkänna” hur det är. Och att kritikern – som alltså inte fattat grundförutsättningen för en övergripande förståelse – i själva verket är en riddare i skinande rustning som står där som en oförvitlig representant för DEN SANNA VÄGEN.
Ovanstående var alltså en liten inblick i hur man manipulerar sanningen och oskadliggör en antroposofisk verksamhet. Det är lika enkelt som att ta godis från ett barn. Eftersom waldorfpedagogikens bakgrund är komplex – och inspirerad av en för läsaren totalt obekant och synnerligen komplicerad världsåskådning – kan vem som helst åstadkomma en ”kritisk granskning”. Det är bara att ösa på, ingenting kan gå fel. Det är bara att ta upp valfri antroposofisk tematik och man får garanterat med sig läsarna från första stund. Vilka tokerier! Och skulle en naiv antroposof till äventyrs komma med invändningar – så mycket bättre – då kan alla få sig ett gott skratt till!
Samtidigt visar denna typ av artiklar vad waldorfrörelsen måste ta tag i. Den tid vi lever i har ett dåligt förhållande till andliga orsakssammanhang. Det är den verklighet waldorfskolan befinner sig mitt i. Man måste därför upparbeta genomtänkta texter i centrala frågor som kan ge intresserade ett rimligt förhållande till waldorfpedagogiken och antroposofin.
*Artikeln var först publicerad på nätet, men blev senare borttagen. Intresserade kan få en oförkortad nätkopia genom att meddela detta i kommentarsfältet här nedan (mejladress behöver inte uppges, den visas automatiskt för Mummel i köns administrator, i övrigt är man anonym). Har du ingen kommentar i övrigt till krönikan tar vi bort din förfrågan efter det att artikeln mejlats till dig.
Johannes Ljungquist
Att vi har antroposofer utanför antroposofin omedvetna om sin tillhörighet är en allmänt vedertagen uppfattning inom den antroposofiska rörelsen. Liksom gissningar om vilka dessa mikaeliter är. Självklara kandidater är Nelson Mandela, Dalai Lama, Gandhi och Dag Hammarskjöld och egentligen vem som helst som ger ett intryck av att företräda en kraftfullt framtidsinriktad humanism. ”Han är egentligen antroposof”, brukar man då säga. Även organisationer som Greenpeace, freds- och miljörörelser, NGO-organisationer, Grameen bank och liknande progressiva humanistiska sammanslutningar räknas hit. De betraktas som mikaeliska.
Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.
I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.