Posts Tagged ‘ waldorfpedagogik

Hur en Kristensamfundspräst kan mjuka upp en antroposofkritiker

♦ ♦ ♦ Som kritiker av antroposofin intar före detta waldorfeleven Alicia Hamberg en särställning. Med utgångspunkt i sina dåliga erfarenheter som elev i en waldorfskola har hon ägnat mångåriga studier av antroposofi, vilket gjort henne till en av landets mest kunniga kritiker av waldorfpedagogik och antroposofi, framför allt då tillämpningen av dessa.

Robygge i Järna.

Robygge i Järna.

Hon tror inte på den antroposofiska världsåskådningen – hon är ideologisk materialist – men hon respekterar Rudolf Steiner. Detta kan förefalla paradoxalt men är en närmast akademisk hållning där hon ser Steiners förhållningssätt till sin egen världsåskådning som konsekvent och rimlig utifrån hans egna utgångspunkter.

Kritiken av antroposoferna är däremot kompromisslös. I en nyligen publicerad text på hennes blogg preciserar hon varför.

»Som utomstående till denna rörelse – antroposofin som helhet, inte just Kristensamfundet – stör det mig hur uttråkad man kan bli av den, hur den antingen framstår som en skickligt putsad pr-produkt, presenterad av dem som inte säger för mycket eller fel saker och vars nitiska tillrättaläggande av fasaden gör antroposofin intetsägande och färglös, eller som en pseudovetenskaplig, konspiratorisk new age-uppblandad Steiner-gegga som i bästa fall passar lallande knäppgökar oförmögna till kritiskt tänkande.«

Hon sparar inte på krutet här. Men trots att hon är ateist säger hon sig ha »en djupare fascination för antroposofins esoteriska sida, och även för dess ”religiösa” aspekter, än för de teoretiskt-filosofiska element eller den av så många omhuldade ”kunskapsteorin”«.

»Det finns, upplever jag, en missriktad anständighetsiver bland de sofistikerade som leder till förnekelse av den ockulta sidan. Och samtidigt, nästgårds, en stinkande sumpmark av allsköns dravel, en hel new age-värld som tror på precis allt, där orimlighet aldrig förhindrar trovärdighet och förnuftet alltid är bannlyst till förmån för känslan.«

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Men så stötte hon på ett program på finska YLE som föll henne på läppen där Kristensamfundsprästen Lars Karlsson på klingande finlandssvenska stillsamt redogör för sin syn på antroposofin. Mycket representativt men lite old school som mer ger en känsla av nybörjarinstruktioner än antroposofiskt gestaltade livserfarenheter. En korrekt beskrivning befriad från personliga erfarenheter och tankar.

Nu är det precis detta Alicia är ute efter. Hon är trött på de som ”låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt” Hon uppfattar Lars Karlssons framställning som mer ”äkta”, paradoxalt nog. Vilket man kan göra sig en del tankar om (för att uttrycka sig antroposofiskt).

För det första. Att inte tala fack-antroposofiska med en allmänhet som inte vet vad astralkropp, hierarkiska väsen eller salamandrar är, är en av de första saker man som duktig nybörjar-antroposof får lära sig. Detta uppfattas av Alicia och hennes vänner i den lilla föreningen Vetenskap & Folkbildning som hyckleri och att man medvetet döljer det som kan uppfattas som kontroversiellt. Men det är inte mer hyckleri än att läkare, vetenskapsmän och andra yrkesgrupper inte talar fackspråk då de vänder sig till en bred allmänhet.

Det är en självklarhet att man anpassar budskapet till den publik man vänder sig till. Att en vetenskapsman är tvungen att förenkla och generalisera för att få det väsentliga att gå fram till en okunnig allmänhet betraktas inte som att ”man tillrättalägger bilden” eller ser det som ”PR- och luftslottsantroposofi” som Alicia anklagar antroposoferna för. Det är så man gör, man förenklar när saker är komplicerade. Det är inget ”förljuget” i det, som Alicia anser.

För det andra. Antroposofer som varit med ett tag vill gå längre än att bara rensa bort facktermer då de talar med folk. Man vill framställa antroposofin som en rimlig livshållning. Detta gör Alicia & Co minst sagt irriterade, eftersom de menar att antroposofin är allt annat än rimlig. Det är tvärtom en religion som är förnuftsvidrig, menar de. Att antroposoferna inte framhåller detta tydligt är ett svek och en skönmålning som de aldrig kan förlåta oss för.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

För det tredje. Alicia stör sig på att antroposoferna sällan går ut med den ockulta sidan av denna världsåskådning, eller ”erkänner” dess religiösa implikationer. Men om antroposofins image uppfattades som ockult/religiös skulle det ligga de praktiska verksamheterna i fatet. Naturligtvis. Om waldorfskolorna skulle betraktas som religiösa skulle elevunderlaget gå ned. Men framför allt skulle det vara osant.

Dessa skolor är inte mer religiösa än andra skolor, men de har en annan metodik byggd på en världsbild som är annorlunda. Men man undervisar inte om den. De lite annorlunda vinklarna på tillvaron är just det föräldrarna är ute efter, vare sig det är antroposofer eller ej. De flesta föräldrar är inte intresserade av antroposofi.

Att framhålla den ockulta sidan av antroposofin som något viktigt för allmänheten att känna till är att missförstå antroposofins intentioner i samhället. Steiner önskade minst av allt att biodynamiskt jordbruk, läkepedagogik, antroposofisk medicin och waldorfpedagogik skulle ses som religiöst/ockulta institutioner. Det skulle marginalisera deras relevans för samhället.

Inte för att man inte skulle kunna ”erkänna” deras del i verksamheterna. Utan för de felaktiga föreställningar detta skulle framkalla. De flesta dömer rent reflexmässigt ut vilken verksamhet som helst som inte är del av den gängse världsåskådningen. Så fungerar det ju.

De föräldrar som intresserar sig för waldorfpedagogiken får en ytlig redovisning av bakgrunden då de söker sig till skolan. De som blir intresserade kan då fördjupa sig på egen hand. Men för de flesta räcker det gott med att barnen får gå i en waldorfskola för att de har förtroende för skolformen. Ett förtroendekapital som inte funnits om skolformen bara vänt sig till enbart antroposofer.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 5 votes)

Tidigare waldorfelev kritiserar sin skola – men vill inte namnge den

»Generellt fanns det ett motstånd mot kritiskt tänkande. Om man någon gång hade invändningar mot undervisningen eller hade kritiska frågor blev lärarna ofta väldigt arga. Under låg- och mellanstadiet fanns det mycket regler kring hur man skulle klä sig. Man fick till exempel inte ha svarta kläder, man fick inte ha kläder med tryck eller text på och man fick inte ha nagellack eller smink. Dök man någon gång upp till skolan med nagellack fick man tvätta bort det direkt.«

Agnes_scott♦ ♦ ♦ Känns denna bild av waldorfskolan igen? Vilken waldorfskola gäller det, frågar ni säkert. ”Det vill jag inte svara på”, säger socionomen Agnes Scott med anledning av en intervju med henne gjord av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Intervjun grundar sig på hennes erfarenheter av att ha gått i en waldorfskola under åren 1998-2007.

Läs den. Hennes upplevelser är speciella. Kan det verkligen vara så här i en waldorfskola i dag? Om så är fallet borde skolan få svara för sig, kan man tycka. Men det vill inte Agnes Scott, ”det var ett medvetet val jag gjorde att inte nämna skolan vid namn eftersom jag tänkte att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”, säger hon i en debatt på Facebook.

Att hon i intervjun ondgör sig över det waldorfska fotbollsförbudet är i och för sig inte konstigt. Det måste erkännas. Denna antikverade kvarleva från annu dazumal är svår att förstå för de flesta. Likaså kan man känna igen beröringsskräcken till ”världen utanför”, speciellt andra skolor. Detta främlingskap är ett arv från det utanförskap waldorfrörelsen befann sig i framför allt de första decennierna. Att Agnes har svårt att förstå sig på eurytmi delar hon dessutom med många waldorfelever. Och de religiöst laddade verserna i morgonspråk och bordsböner kan ju kännas magstarkt för sekulära hardliners. Men andra av Agnes utsagor är svårare att förstå.

»Vi fick inte ha någon form av elektronik. Vi fick inte ha mobiltelefoner eller mp3-spelare i skolan. Lärarna kallade det ”maskiner” och sa att vi inte fick ha med oss ”musikmaskiner”. När vi åkte på klassresor fick vi inte heller ha med oss läsk eller serietidningar. Man fick aldrig någon förklaring till varför. Generellt så fick man ingen förklaring. Det fanns bara en massa regler och ville man veta varför reglerna fanns kändes det ofta som om lärarna inte visste vad de skulle svara. Ofta sa de att vi skulle få veta det när vi blev äldre.«

Dessutom påstår hon att elevernas egna kunskapsinhämtande inte sågs med blida ögon, liksom bristen på insikt hos lärarna om vad kreativitet innebär i det konstnärliga övandet. Detta är allvarligt, speciellt för en waldorfskola. Likaså verkar den strikta uppdelningen mellan pojkar och flickor lite udda. Sammantaget skulle dessa synpunkter vara värdefulla att ventilera med den berörda skolan. Men det vill inte Agnes Scott.

Hon vill inte nämna namnet på sin skola ”för att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”. Varför går hon då ut i en intervju på nätet? För att hon inte vill kritisera en enskild waldorfskola, hon vill kritisera waldorfpedagogiken som sådan. Annars skulle man tro att hennes skola är ett undantag, inte ett exempel på att hela waldorfsystemet är problematiskt, menar hon. I Facebookdebatten säger hon:

»Jag tror dessutom inte att det är viktigt exakt vilken skola jag gick i, problematiken ligger i Waldorfpedagogiken, den tar sig lite olika uttryck på olika skolor men det är fortfarande inte en viss skola det handlar om utan pedagogiken – Waldorf-strukturen.«

Detta är den traditionella hållningen från VoF och andra waldorfkritiker. De är systemkritiska. Waldorf och framför allt den bakomliggande antroposofin är oacceptabel i deras ögon. Därför gör Agnes i denna intervju gemensam sak med VoFs ständigt pågående kampanj mot den antroposofiska världsåskådningen. Men Agnes Scott nämner också ett annat skäl att hon avstår från att namnge sin skola.

»När jag gick på waldorfskola straffades man ganska hårt om man uttryckte kritik. Jag blev t ex hotad att sparkas ur klassen och waldorf-förespråkare jag stött på blir aggressiva när man uttrycker kritik, använder sig av personangrepp etc. Dessutom vet jag människor som uttryckt kritik mot waldorf och blivit förföljda av någon arg antroposof. Jag vill undvika det om jag kan.«

Detta är en känd hållning från waldorfkritiker. De säger sig bli mobbade av waldorfanhängarna. Man kritiserar waldorf och då någon skyndar till försvar spelar man förorättad och ägnar sig åt självömkan. Det är rätt att kritisera waldorf (även om det gränsar till förtal), men gement och ”orättvist” att få svar på tal från dem man angripit. Ett exempel på detta är waldorfkritikern Alicia Hambergs försvar av Agnes-intervjun på Facebook:

»Man kan ju känna, ibland, att det är orättvist. Att det ska vara på det här viset. Waldorffolk kan påstå vad som helst, och ingen ska ifrågasätta det, minsann (för det kan ingen heller göra trovärdigt!). De få som vågar gå ut och sätta sitt namn på sin kritik, de ska sågas så till den grad att man inte ens kan erkänna att de existerar. Det är faktiskt orättvist.«

Eftersom Agnes Scott inte vill namnge sin skola brister hennes ärende i konkretion och tyngd. Vad har vi för garantier att hennes erfarenheter är som hon säger – speciellt som hennes uttalanden passar VoFs kampanj som hand i handske? Ska vi tro henne på hennes vackra blå ögon? Allvaret i hennes kritik kräver noggrann redovisning för att få tyngd och trovärdighet – en självklarhet i andra sammanhang. Men det får vi inte av Agnes. Och vad värre är – även systemkritiken har hon svårt att belägga. Man frågar sig var hennes kunskaper om waldorfsystemet i stort finns. Att missförhållandena i hennes gamla skola skulle vara typiska för alla waldorfskolor faller på sin egen orimlighet.

En offentlig debatt om waldorf behövs. Saklig kritik skulle hjälpa waldorfrörelsen få perspektiv på sig själv och stävja tendenser till självgodhet och bristande kommunikation med omvärlden. Agnes Scotts erfarenheter är viktiga för en sån debatt men måste självklart ta sin början i den skola hon kritiserar. Annars blir den bara en angelägenhet för de närmast sörjande i VoF.

I den debatt som redan börjat i kommentarsfältet under intervjun är i skrivande stund ungefär hälften av inläggen positiva till waldorf. En tillfällighet?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.7/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 7 votes)

På Facebook kan man umgås med sådana man inte träffat

♦ ♦ ♦ För flera år sedan då jag fortfarande var yrkesverksam dök allt som oftast ett begrepp upp i media som kallades Facebook. Jag hade svårt att få grepp om det nya fenomenet, men det verkade spännande. Som nån sorts elektronisk mötes- och nyhetsplats. Jag frågade mina vänner om de kunde beskriva konceptet. Vad var grejen? Men de tyckte att det var svårt att förklara så det tog ett tag att ringa in vad det handlade om.

Men mitt intresse växte, så jag skaffade ett konto. Jag hade tänkt att jag här kunde publicera lite texter som kunde intressera mina bekanta, men förstod snart att sajten mer var tänkt som ett anspråkslöst kommunikationsmedel för vardagliga göranden och låtanden. Ville jag skriva längre texter var jag nödd att starta en blogg. Så min dataexpert till son fick hjälpa mig med detta. Jag döpte bloggen till Mummel i kön efter en avdelning i den numera avsomnade tidningen Se som jag jobbade på i mitten av sextiotalet. Tanken var att jag sedan kunde länka mina bloggtexter till Facebook.

Och som många nybörjare på Facebook hamnade jag i ett lite märklig definitionsproblem; vilka var mina vänner – egentligen? Som affärsbiträde hade jag ett stort kontaktnät med dagliga givande samtal. Denna centrala placering mitt i den antroposofiska kulturen gjorde att jag under åren lärde känna fler människor än de flesta i rörelsen. Men kan man därför säga att mina kunder också var mina vänner?

Min önskan att få många läsare av bloggen fick mig snart att se mer krasst på det hela – jag inkluderade alla bekanta jag hade. I dag har jag 461 facebookvänner, varav kanske ett tjugotal kan anses vara vänner i en mer traditionell bemärkelse, resten får väl mer betraktas som bekanta. Men bara en tiondel av de 461 syns regelbundet på Facebook, varav mina närmaste vänner knappast alls. De jag kommunicerar med är mest bekanta, ofta flyktiga sådana – ja till och med sådana jag aldrig träffat. Det är lite paradoxalt.

En av de jag umgås med nästan dagligen på Facebook har jag aldrig träffat. Bekantskapen är lite okonventionell då hon tillhör en av våra flitigaste kritiker av waldorfpedagogiken och antroposofin. Vi har därför starkt divergerande åsikter, men det finns ändå intressanta aspekter i många av hennes synpunkter i dessa frågor. Och vi har i övrigt flera andra intressen gemensamt. Trots att vi som sagt aldrig träffats. Och jag har fler exempel på denna nya tidens icke-rumsliga kontaktform.

Umgängesformerna på Facebook handlar oftast om kortfattade och glättiga kommentarer till vardagen. Men då och då uppstår diskussioner. Ibland luftas hjärteangelägenheter. Vilket kan vara berikande – eller leda till meningsskiljaktigheter som kan bli besvärliga. Jag har blivit blockad några gånger av människor som inte gillar mina ståndpunkter liksom jag plockat bort en och annan där vidare meningsutbyten känns ofruktbara.

Vår tids umgängesformer har utökats med sociala medier. Men flera av mina gamla vänner anser att de inte behöver Facebook som kommunikationsplattform, ”jag föredrar att träffa mina vänner istället”, säger flera, eller ”jag sitter framför en dator hela dagen på jobbet, jag vill inte göra det hemma också”. Detta är synpunkter få bland de yngre har. För Facebook är ju en umgängesform som kompletterar det konventionella umgänget, inte ersätter det. För mig möjliggör Facebook ett umgänge som pensioneringen och flyttandet till en annan ort omöjliggjort. Därför är jag tacksam för denna chans till ett umgänge jag annars inte skulle ha haft.

Och genom Facebook har vi en nästan daglig kontakt med våra barn i ett annat land. En annan sida av detta medium är alla tips på artiklar, filmer, nyheter, musik och bilder som finns där hela tiden i ett flöde. Berikande. Något sådant fanns ju inte förr. Och när man ibland kommer till Järna kommer alltid någon fram, glatt vinkande och med en skälmsk glimt i ögonvrån: ”vi ses ju på Facebook numer!”

Det var inte bättre förr.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

En inblick i hur man manipulerar sanningen och skadar en antroposofisk verksamhet

♦ ♦ ♦ Sanning till 90% hette en biografi av legendariske tidningsmannen Sigge Ågren där han berättade om sin tid inom kvällspressen. Genom hårdvinkling, halvsanningar, friseringar av fakta och slarvig bakgrundskoll blir slutresultatet visserligen sanning, men ofta en reducerad sådan. Viktiga nyanser faller bort. Brist på proportioner och dåligt omdöme förändrar korrekta fakta. Allt för att ge läsarna en intresseväckande läsning.

Associationen till tabloidernas solkiga sanningsbegrepp kommer osökt när man läser Sans Magasin 2-2013 och deras artikel betitlad Waldorfskolan: ”Konfessionsfri” – men både ockult och antroposofisk (senare ändrad till Waldorfskolans ockulta agenda).  Redan rubrikens formulering röjer motivet – här kommer det att handla om kritik av waldorfskolan. Och som nästan alltid då det gäller kritik av waldorf grundas den på en djup misstro mot världsåskådningen bakom. Därför är det sällan lönt att bemöta en sådan artikel, eftersom författaren genom sin förutfattade mening och vinklade synpunkter redan vunnit över läsarna för sin sak, vilket gör ett bemötande dömt att misslyckas. Den anklagades trovärdighet är noll.

Så denna krönika kommer därför i första hand rikta sig mot en publik som har den nödvändiga för-förståelsen. Avsikten är inte att i första hand lägga saker till rätta, utan att studera hur man manipulerar läsarna åt ett önskat håll. För detta är artikelförfattaren Anna Linnéa Persson skicklig på. Det är inte här möjligt att oavkortat publicera hennes artikel (se nedan), så jag kommer nöja mig med att kommentera de delar jag upplever som mest manipulativa. Mina kommentarer till dessa texter markeras med rött.

”Begreppet antroposofi kan översättas till människokunskap, men det är inte kunskap om den fysiska kroppen som läran gör anspråk på. I stället är det kunskap om människans andliga kvaliteter som står i fokus. Det är nämligen andevärlden som utgör verkligheten, medan den materiella världen endast är en illusion. Därför är det viktigt att andlighet präglar alla vardagens aktiviteter.”

Redan här ges en känsla att skolan håller på med något fjolligt hokus-pokus, och att det handlar om dagliga rutiner. Vad är det för flum, frågar sig läsaren.

”För en antroposof utgör reinkarnation och karma själva förhållningssättet till livet. Innan vi föds väljer vi våra föräldrar så att vi får det liv vi behöver för att kunna klättra vidare på reinkarnationsstegen. Alla motgångar vi möter i livet är viktiga andliga erfarenheter – en fin tanke, beroende på hur den tillämpas. Enligt antroposofin är alla medfödda defekter resultat av att själen tvekade vid inkarnationsögonblicket.”

Att alla ”medfödda defekter” beror på att själen tvekat vid inkarnationsögonblicket är antingen en medveten desinformation, eller ett fatalt missförstånd. Oavsett vad är skadan skedd – de flesta läsare har nu tappat förtroendet för waldorf. Syftet med artikeln har redan i inledningsfasen blivit uppnådd. Det hela spetsas med några meningar om det Steiner kallade ”raser” – emanerande från en på den tiden allmänt förekommande föreställningsvärld som sedan länge saknar giltighet inom antroposofiska sammanhang. Men vem tror på det? För en motståndare är detta bästa tänkbara uppgifter. Här försvinner det sista av läsarens respekt för waldorf. Det är öppet mål.

”Ytterligare en sida av antroposofin som hålls i det fördolda är demonologin. Enligt Steiner finns det två starka väsenskrafter på jorden – Lucifer och Ahriman. Dessa demoner utövar sitt inflytande på människan genom olika sinnesstämningar. Lucifer står för kreativitet, skönhet och religiositet, medan Ahriman symboliserar det materiella, vetenskapen och intellektet.”

Här råder begreppsförvirring – eller medvetet falsifikat. Lucifer och Ahriman är verkligen inga demoner som artikelförfattaren felaktigt påstår utan ett sammelbegrepp för två världsprinciper eller krafter som människan har inom sig som tendenser. Dessa krafter verkar också i världen. Demoner däremot är illasinnade väsen av en mycket lägre dignitet. Men Anna Linnéa Persson tar in allt under beteckningen demonologi (som betyder läran om demoner). Och noterar därmed en retorisk tiopoängare. Den som tror på waldorf efter detta räcker upp en hand!

”Enligt Steiner genomgår barnet en långsam andlig förvandling. Vid sju års ålder föds eterkroppen, vid fjorton års ålder föds astralkroppen och vid tjugoett års ålder föds jaget. Waldorfskolans verkliga uppdrag är att förvalta denna process, och utformningen av undervisningen följer därför förvandlingsstegen minutiöst.”

Detta är visserligen en korrekt information – men naturligtvis fullständigt obegriplig för läsaren eftersom den saknar nödvändiga (och omfattande) bakgrundsfakta – som naturligtvis kräver för stor plats för att tas upp här. Detta vet artikelförfattaren. Hon vet att obegripligheter ger ett negativt intryck. Vilket naturligtvis är avsikten. Antroposofin är ett eldorado för illasinnade. Vilken klåpare som helst kan göra sig lustig över antroposofiska verksamheter genom att framställa för läsaren obegripliga begrepp och föreställningar. Att misstänkliggöra antroposofin och waldorfpedagogiken är därför den enklaste sak i världen. Man kan bjuda på hur mycket missförstånd och okunskap som helst och vara förvissad om att alltid bli trodd.

”De första skolåren präglas av sagor och fabler. Dessa utgör källan för all undervisning och är inte till för att underhålla barnen. Deras teman och utformning syftar i stället till att påminna barnen om deras tidigare inkarnationer och förbereda dem för deras påbörjade andliga resa. Sagorna övergår så småningom i mytologier från olika kulturepoker. Dessa introduceras i samma kronologiska ordning som raserna i Steiners reinkarnationshierarki.” 

Att sagor i waldorfskolor används för ”att påminna barnen om deras tidigare inkarnationer och förbereda dem för deras påbörjade andliga resa” är ett grovt missförstånd – eller en till avsiktlig desinformation. Den skarpsinnige kan ju undra varför Bröderna Grimms sagor har den verkan bara i waldorfskolor. Den sista meningen i stycket är obegriplig till och med för en antroposof. Men här plockar skribenten fram raskortet igen i full vetskap vilken verkan det har. Ändamålet helgar medlen.

”Många som söker sig till Waldorfskolan gör det utifrån föreställningen att pedagogiken präglas av konstnärlig verksamhet. Visserligen målas det en hel del i skolorna, men även denna aktivitet styrs av religiösa föreställningar. Enligt Steiner är det från andevärlden kreativiteten hämtas. Waldorfskolans konstnärliga inslag är till för att stärka kontakten med denna värld. Goethes färglära ligger till grund för teorierna om de olika färgernas inverkan på den andliga resonansen.”

Ja herregud. Här fläskar skribenten på med påhittade slutsatser om den konstnärliga aktivitetens religiösa innebörd i waldorfskolan. Till och med gamle Goethe tillskrivs sådana avsikter!

”I grundskolan är endast färgerna rött, blått och gult tillåtna. Eleverna målar sedan med en teknik som kallas vått-i-vått, som går ut på att måla cirklar, inifrån och ut, på blöta papper. Tekniken är utformad för att bilderna ska efterlikna de visioner som Steiner fick av de andliga dimensionerna.”

Fullständigt obegripliga påståenden. Var får hon allt ifrån! Men det spelar ju ingen roll för Anna Linnéa Persson – hon har sedan länge läsarna i ett fast grepp. Och skrattarna på sin sida.

”De första naturvetenskapslektionerna går ut på att barnen får bekanta sig med blommors och djurs väsen. Man undviker att förmedla teorier och fakta i grundskolan, eftersom Steiner ansåg att det kausala tänkandet inte mognar förrän efter puberteten. Det är i stället det magiska tänkandet som dominerar undervisningen.”

”Teorier och fakta ersätts med ”magiskt tänkande”. Vid det här laget ser man vartåt det lutar. Här handlar det ju inte om ett och annat missförstånd, detta är en massiv desinformation i syfte att förtala.

”I stället för att eleverna får undersöka världen som den är, förklaras naturfenomen i grundskolan med hjälp av sagor om olika naturväsen. När den riktiga naturvetenskapen väl introduceras på högstadiet står den i kontrast mot den världsbild som eleverna redan lärt sig. Det är svårt att förstå hur man kan lägga grunden för kausalt och kritiskt tänkande när undervisningens första sex år genomsyrats av gudamyter och väsen.”

Här kommer en av artikelns få ärliga undringar som man faktiskt kan förstå. Men som gammal waldorfelev kan jag intyga att det var helt oproblematiskt.

Eurytmi kallas ibland för “synligt tal”, och med det avses att den egna kroppen används som ett instrument för de andliga uttryck som ord inte kan förmedla. Med andra ord är det en slags ritualmagi som barnen utför. Med hjälp av eurytmin kan man även få bukt med illasinnade demonkrafter. Ett tydligare brott mot den icke-konfessionella stämpeln kan man knappast hitta.”

Man kan ha en viss förståelse för begreppsförvirring då det gäller eurytmin. Det ÄR ett udda skolämne.  Men ritualmagi? Få bukt med illasinnade demonkrafter? Det är ingen hejd på Anna Linnéas fantasifulla lögner.

 ”Av Sveriges Waldorfskolor fick 75 procent allvarliga anmärkningar vid Skolinspektionens senaste besök! Till de vanligaste bristerna hör elevernas möjligheter att nå åtminstone de lägsta läromålen, felaktigheter i betygssättningen samt avsaknad av stöd till särskilt behövande elever.”

Detta låter ju allvarligt. Men läsaren saknar referensramar – hur står detta till andra skolor? Att man utelämnar en sån upplysning gör att man misstänker att normalskolor har lika stora problem.

År 2010 anmäldes lärare vid Waldorfskolor i både Uppsala och Norrköping för att ha misshandlat elever. På olika kritikerforum talar före detta elever ut om hur ledningen förbisåg den mobbning de utsattes för under skolåren. I ett internt dokument om mobbning ämnat för kollegiet på Alan Howard Waldorf School i Toronto får man en inblick i antroposofernas syn på elevkonflikter. I dokumentet diskuteras riskerna med att lärarna ingriper i sådana situationer. Om det mobbade barnets karma nu har lett barnet den vägen, då är inte alltid ett ingripande det bästa alternativet – barnet behöver ju uppfylla sitt inkarnationssyfte. Lärarnas uppgift är i stället att avgöra hur mycket mobbning ett barn kan genomlida för att det ändå ska stärkas av erfarenheten.”

Ser inte bra ut. Misshandel vid två waldorfskolor i Sverige. Mycket illa. Men ånyo – ingen jämförelse med vanliga skolor. Är det så att misshandel bara äger rum på waldorfskolor i Sverige? Och på en skola i Kanada har man mobbning med underliga teorier om att inte ingripa. Göran Fant tillbakavisar också tanken som ”absurd”.

”När man bekantat sig med Waldorfpedagogiken blir det svårt att värja sig från den vidskepelse som präglar skolan.”

Naturligtvis – en världsbild som är andligt orienterad är en obegriplighet i såna här sammanhang. Det är ju vidskepelse. Och det är dåligt, inte sant. Det är vi ju alla emot!

”Men Waldorfrörelsen är inte känd för att ta till sig kritik.”

Detta är en av kritikerna ofta upprepad anklagelse. Att antroposofer och waldorf-folk ”alltid” diskvalificerar kritik som okunnig.  Men eftersom artikelförfattare som Anna Linnéa Persson uppenbarligen saknar förståelse för sitt ämne blir naturligtvis reaktionen från waldorfhåll ett tillbakavisande. Självklart. Det är ju uppenbart, speciellt i detta fall, att artikelförfattaren på oräkneliga punkter är ute och cyklar. När man diskvalificerar den här typen av kritik uppfattas det som att man ”inte vill erkänna” hur det är. Och att kritikern – som alltså inte fattat grundförutsättningen för en övergripande förståelse – i själva verket är en riddare i skinande rustning som står där som en oförvitlig representant för DEN SANNA VÄGEN.

Ovanstående var alltså en liten inblick i hur man manipulerar sanningen och oskadliggör en antroposofisk verksamhet. Det är lika enkelt som att ta godis från ett barn. Eftersom waldorfpedagogikens bakgrund är komplex – och inspirerad av en för läsaren totalt obekant och synnerligen komplicerad världsåskådning – kan vem som helst åstadkomma en ”kritisk granskning”. Det är bara att ösa på, ingenting kan gå fel. Det är bara att ta upp valfri antroposofisk tematik och man får garanterat med sig läsarna från första stund. Vilka tokerier! Och skulle en naiv antroposof till äventyrs komma med invändningar – så mycket bättre – då kan alla få sig ett gott skratt till!

Samtidigt visar denna typ av artiklar vad waldorfrörelsen måste ta tag i. Den tid vi lever i har ett dåligt förhållande till andliga orsakssammanhang. Det är den verklighet waldorfskolan befinner sig mitt i. Man måste därför upparbeta genomtänkta texter i centrala frågor som kan ge intresserade ett rimligt förhållande till waldorfpedagogiken och antroposofin.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 6 votes)

”Bakom waldorfpedagogiken ligger en systematisk indoktrinering”

♦ ♦ ♦ Kritiker av antroposofin undrar ibland varför de så sällan får respons från antroposofiskt håll. Svaret är enkelt: Man har har varit med förr, och få bryr sig. Antroposofin har alltid bekrigats av en oförstående omvärld. Så har det varit ända från början. Och hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Det är nästan självklart att många materialister har svårt med antroposofin, denna aparta syn på världen som satt så många praktiska avtryck i samhället.

Ifrågasättandet är snarare ett kvitto på att antroposofin trots allt gör sig gällande i vårt genomsekulariserade kulturklimat. Och vad skulle förresten antroposoferna svara sina kritiker? Att det hela är ett misstag? Det mesta kan heller inte betecknas som kritik, det handlar snarare om en idiotförklaring av antroposofin. Så varför bry sig? Man får leva med det. Det finns viktigare saker att göra än att käbbla.

Men i sällsynta fall uppenbarar sig kritik värd namnet. Som Håkan Blomqvists tidningsartiklar i slutet på åttiotalet, Peter Staudenmaier för några år sedan och Helmut Zander, som med sitt stora, nästan tvåtusensidiga verk, Anthroposophie in Deutschland från 2007 skapade ett standardverk för antroposofin sedd utifrån. Självklart är det dessa herrar skrivit inte invändningsfritt – långt därifrån – men de pekar ändå på problemställningar som är viktiga att debattera. Något som knappast kommit till stånd utan hjälp utifrån.

För istället för att avvisa borde vi ta på allvar och diskutera dessa frågeställningar. Tyvärr valde ledande antroposofer i Frankrike istället att stämma Grégoire Perra för hans uppsats The anthroposophical indoctrination of students in Steiner-Waldorf Schools* som han skrivit och publicerat på internet 2011. Grégoire Perra är en före detta waldorfelev som gått waldorflärarutbildning och i flera år undervisat i en waldorfskola.  Han har varit medlem i sällskapet 1992-2009, där han hade ett nära samarbete med sällskapets ordförande.  

Grégoire Perras uppsats är en detaljerad vidräkning med det han menar vara den dolda påverkan antroposofin har på elever i waldorfskolan. Han anser att denna påverkan är avsiktlig, men hemlighållen, och hans syfte är att uppmärksamma denna konspiration. Och han gör det utifrån ett tvättäkta reduktionistiskt** perspektiv. Hans uppsats har en klar analytisk styrka med träffsäkra iakttagelser från hans rika erfarenhet som antroposof och waldorflärare. Vi vill därför ta upp och diskutera delar av hans uppsats.

♦ ♦ ♦ När kopplingen mellan waldorfpedagogik och antroposofi ifrågasätts brukar man från waldorfskolan framhålla att antroposofi inte lärs ut i undervisningen. Och naturligtvis är detta sant, menar Grégoire Perras. Men antroposofin bibringas eleverna ändå – på betydligt mer subtila sätt. Det handlar om hur man förmedlar zoologi, botanik, pedagogik, fysik, historia, geografi, litteratur, filosofi, matematik och konst. Det är helt annorlunda jämfört med andra skolsystem. Man använder sig av särskilda antroposofiska metoder – inte minst inom måleri, arkitektur, musik, dans, och teater. Och bakom ligger en dold agenda:

»Vi fick lära oss att undervisa eleverna i specifika delar av Rudolf Steiners trossystem – eller snarare att presentera verkligheten i ljuset av detta trossystem – utan att berätta för dem att vi ger en vinklad bild. I själva verket består utbildningen av waldorflärare i att lära sig leda eleverna, utan deras vetskap, att se världen genom Rudolf Steiners ögon!«

Och det gör man genom att hålla heligt vissa kulturella ikoner som till exempel Faust, Goethes färglära och Växternas metamorfos av Goethe, Parsifal av Wolfram von Eschenbach, den mytiska figuren Kaspar Hauser, Schillers estetiska brev och Isenheimeraltaret. Genom att göra sådana referenser ”heliga” är det sedan ”lätt att locka eleverna till Antroposofiska sällskapet”, som Perras uttrycker det.

Slutsatsen är överraskande och minst sagt djärv, men illustrerar hans tes om att den antroposofiska idealbildningen genomsyrar hela waldorfpedagogiken. Och han berättar att på lärarutbildningen i historieämnet fick de lära sig att i historiska händelser se polariteten mellan ahrimanska och luciferiska krafter – och hur man undervisar i ämnet utifrån detta synsätt. Detta kallar Perras en ”lömsk indoktrinering”.

»På den tiden var jag mycket förvånad över att ingen hade skrivit läroböcker för lärarkandidater, eftersom waldorfmetoden var så gammal och väletablerad. Vid närmare eftertanke förstår jag nu att det inte är möjligt att skriva ned dessa metoder, eftersom detta skulle avslöja systematiken i en sådan indoktrinering.«

I nästa krönika ska vi titta vidare på Grégoire Perras uppsats.

 

* Uppsatsen finns i en engelsk översättning på http://thewaldorfreview.blogspot.se/
** Begreppet reduktionist används här i betydelsen att reducera en större verklighetsuppfattning

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Waldorfpedagogik inget för hardcoresekulära

Waldorfpedagogiken har existerat i England under lång tid. Men då den första statsunderstödda Steinerskolan nyligen öppnade aktualiserades ånyo de gamla frågeställningarna om man lär ut antroposofi, och om antroposofin är rasistisk. Som i detta nyhetsinslag på BBC där man talar om den ”kontroversiella filosofin” bakom Steinerskolorna.

Påståendet att antroposofin är rasistisk är en seglivad myt som motståndare ständigt använder sig av för att misskreditera antroposofin. Sanningen är ju att rasism är oförenligt med antroposofin, vilket för antroposofer idag är en självklarhet. Att en ytterst liten del av Steiners ofantliga kvarlåtenskap ändå behandlar ”raser” har sin bakgrund i det stora intresset för ämnet som var allmänt förekommande på den tiden han var verksam. Han fick därför många frågor. Idag känns intresset för detta ämnesområde svårförståeligt, eftersom den antroposofiska människosynen inte begränsas av det kroppsliga. Steiners uttalanden i frågan är därför häpnadsväckande och idag helt oacceptabla med tanke på den antroposofiska rörelsens självklara icke-rasistiska hållning.

Men den kanske mest centrala frågan för offentligheten är waldorfpedagogikens koppling till antroposofin. Det kontroversiella i detta har ständigt förvånat människor i den antroposofiska rörelsen, eftersom man där betraktar det som en självklarhet att waldorfskolan inte lär ut antroposofi. Och att folk förstår skillnaden mellan en personlig världsåskådning och ett pedagogiskt system. Men icke:  ”Don´t believe when they tell you that they don´t teach anthroposophy. It´s a total missunderstanding”, säger humanisten i inslaget. Han uppfattar waldorfskolan som ett hot mot det sekulariserade samhället.

Man lär ut antroposofi eftersom man är antroposof, är den enkla kopplingen. Detta är också problemet för reportern som vill tydliggöra att antroposofin ligger bakom waldorfpedagogiken. Antroposofer har nog egentligen aldrig förstått att detta är ett problem, helt enkelt för att problemet objektivt inte existerar. Problemet finns för att FÖRESTÄLLNINGEN om problemet förefinns. Och denna föreställning är odemokratisk eftersom en av de grundläggande mänskliga rättigheterna är tanke- och religionsfrihet. Därför kan lärarnas världsuppfattning aldrig vara ett argument emot waldorfskolor.

Att waldorfpedagogikens släktskap med antroposofin förorsakar moralpanik hos humanister och andra hardcoresekulära kan man ju ta med ro. Vem som helst kan avgöra för sig själva om waldorfs värderingar känns relevanta. Om föräldrarna har förtroende för pedagogiken och lärarna – trots deras övertygelse att karma och reinkarnation existerar – var finns då problemet?

Som ett graverande exempel på att waldorf påverkar barnen i en religiös riktning anses användandet av gudsbegreppet vara. För  stenhårda sekularister är detta naturligtvis oacceptabelt, medan de fördomsfria ser den pedagogiska idén. Tanken om det godas  allmakt ger barnen intrycket att de är burna av en god vilja in i världen. De är skyddade. Det finns ingen hidden agenda bakom detta budskap. Att en antroposofiskt anstucken lägger mycket mer i detta är ointressant för barnet. Det är känslan av trygghet som är den eftersträvade pedagogiska idén.

Elever i högstadiet mogna att bilda egna omdömen intresserar sig sällan för antroposofi. Och om de till äventyrs skulle göra det  kan det bli lite komplicerat eftersom waldorflärare är obenägna att tala om sitt antroposofiska engagemang JUST på grund av den ständiga anklagelsen att waldorfskolorna är livsåskådningsskolor. Man måste hela tiden förhålla sig till yttervärldens idé om waldorf som en konspiration.

Nyligen träffades en krets för att förbereda en framtidskonferens för waldorfpedagogiken i Sverige avsedd att äga rum under nästa år. De lyfte upp en rad frågeställningar av vikt för en förnyelse och aktualisering av waldorfpedagogiken. Jag utgår ifrån att de två problem BBC:s nyhetsinslag tar upp kommer att diskuteras grundligt på denna konferens. Och att resultatet sedan kommuniceras på tydligast och bredast möjliga vis. De har hängt med länge nog nu.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Den antroposofiska rörelsen är inte framtidsinriktad – den är värdekonservativ

Mummel i kön har i en rad krönikor kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen. Att reaktionerna varit förvånansvärt modesta hänger troligtvis ihop med ett kollektivt undermedvetande om det berättigade i denna kritik. Redan Rudolf Steiner sa nämligen att det finns en stor risk att mikaeliterna, det vill säga människor med en andlig och framtidsinriktad potential, inte uppmärksammar antroposofin för att den företräds på ett irrelevant sätt.

Detta vet man allmänt i rörelsen. Och som en följd av detta vårdas därför en klädsamt självkritisk hållning bland många antroposofer. Jag skulle tro att de flesta nog känner en otillräcklighet i förhållande till Steiners förväntningar på rörelsens förmåga att leverera. Att så få diskuterar detta inom rörelsen kan man därför fundera en del över. Kanske hänger det ihop med den letargi människor lätt hamnar i då man får allt serverat av en auktoritet i så många böcker att få hinner läsa dem alla.

Man är så upptagen av att konsumera andlig kunskap i dessa tusentals föredrag att man har svårt att hinna förverkliga antroposofin i sitt liv. Rörelsen är därför präglad av amatörism – kanske inte så mycket i yrkesutövningarna som i förhållningssättet till antroposofin. Vi vill så gärna, men frågan är om vi är vuxna den kulturimpuls Rudolf Steiner skapade. Vi har en självuppfattning som om vi tagit studenten – men i själva verket är det väl frågan om vi ens lämnat dagis.

En gammal god vän menar att rörelsen i allt väsentligt är att betrakta som värdekonservativ – inte framtidsinriktad som vi antroposofer så gärna vill uppfatta det. Han uttryckte det som att vår tids antroposofi helt är präglad av rosenkreuzerströmningen, det vill säga den gamla ockultistiska traditionen – inte den mikaeliska strömningen med sin strävan till förnyelse och framtid präglad av tidsanden Mikael.

Den värdekonservativa framtoningen lockar inte mikaeliterna utanför den antroposofiska rörelsen – de ser bara småskurenhet och sekterism. Därför går de antroposofins dörr förbi – om de ens har märkt den. Steiners farhågor har i hög grad besannats.

Att vi har antroposofer utanför antroposofin omedvetna om sin tillhörighet  är en allmänt vedertagen uppfattning inom den antroposofiska rörelsen. Liksom gissningar om vilka dessa mikaeliter är. Självklara kandidater är Nelson Mandela, Dalai Lama, Gandhi och Dag Hammarskjöld och egentligen vem som helst som ger ett intryck av att företräda en kraftfullt framtidsinriktad humanism. ”Han är egentligen antroposof”, brukar man då säga. Även organisationer som Greenpeace, freds- och miljörörelser, NGO-organisationer, Grameen bank och liknande progressiva humanistiska sammanslutningar räknas hit. De betraktas som mikaeliska.

Det finns naturligtvis mikaeliska initiativ även inom den antroposofiska rörelsen. Den egna Ekobanken (se bilden) är ett utmärkt exempel. Med sin tydligt etiska grund är den fortfarande en föregångare bland landets banker. Waldorfskolorna var i sin intention mikaeliska. Men med tiden har den värdekonservativa prägeln blivit allt tydligare. Kan waldorfskolorna längre kallas förnyare? Och den biodynamiska jordbruksmetodens ledande ställning inom ekologisk odling är idag ett minne blott. Men initialskedet var i allra högsta grad präglad av det mikaeliska.

Känslan av att den antroposofiska rörelsen i hög grad präglas av det förgångna blir alltmer besvärande. Att detta inte diskuteras inom sammanhangen gör inte saken bättre.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Idéerna och kreativiteten gjorde begreppet ”antroposoferna i Järna” riksbekant

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1”. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den antroposofiska rörelsen styrs av högskolemedlemmar

Den antroposofiska kulturimpulsens inre kärna bärs av en krets ansvarstagande människor i det som i dagligt tal brukar kallas högskolan – vilket inte ska förstås som ett konventionellt lärosäte inhyst i en byggnad där undervisning sker. Det handlar istället om ett sinnelag.

Den fria högskolan för andevetenskap hette det tidigare. Men ”andevetenskap” (från tyskans Geisteswissenschaft) lät så hopplöst att man på senare år har ersatt det med antroposofi kort och gott. Håkan Leijon må ha kallat den för den fria högskolan för humanvetenskap, men trots att han är landets enda doktor i antroposofi har hans beteckning aldrig vunnit gehör internt. Den fria högskolan för antroposofi är den officiella beteckningen.

Medlem i Antroposofiska sällskapet kan var och en bli som är intresserad av antroposofi och som betalar en årlig medlemsavgift. Den som gjort antroposofins sak till sin egen och därför vill representera antroposofin kan efter två års medlemskap i sällskapet ansöka om  att bli högskolemedlem. Genom att ta detta steg ikläder man sig ett mer personligt ansvar att ”bära” antroposofin, som man brukar uttrycka det.

I en rörelse som saknar ledarskap i vanlig bemärkelse markerar detta en viktig poäng. Rörelsens centrum i Schweiz har visserligen en styrelse som leds av en ordförande, liksom i andra landssällskap i världen, men det är en ledarfunktion som i väsentlig grad är kollektivt styrd. Av högskolemedlemmar. Denna idealistiska princip må se bra ut på papperet, men i praktiken har det lett till handlingsförlamning, något vi ofta återkommit till här på Mummel i kön.

Eftersom högskolemedlemmarna skulle företräda den antroposofiska kulturimpulsen höll Rudolf Steiner ett antal klasstimmar, en sorts  esoteriska föreläsningar med ett meditativt innehåll vars avsikt var att förädla personligheten. Dessa klasstimmar skrevs ned och  läses fortfarande regelbundet för högskolemedlemmarna.

För inte så länge sedan uppfattades högskolan som något nästan hemligt. Man avslöjade inte för någon att man var klassmedlem. Detta för att det inte skulle kännas tvingande för de antroposofer som inte tagit detta steg. Medlemskapet är numer avdramatiserat och de hemliga texterna sedan länge offentliggjorda.

Till begreppet högskolan hör sektionerna, de praktiska grenarna på antroposofins träd. De är

  • allmänna antroposofiska sektionen
  • pedagogiska sektionen
  • naturvetenskapliga sektionen
  • matematisk-astronomiska sektionen
  • medicinska sektionen (som inkluderar det läkepedagogiska/socialterapeutiska arbetet)
  • socialvetenskapliga sektionen
  • sektionen för humaniora (”de sköna vetenskaperna”)
  • sektionen för lantbruk
  • sektionen för scenkonst
  • sektionen för konst, skulptur och arkitektur
  • ungdomssektionen

Sektionerna är en sorts ansvarsgemenskaper för olika yrkesområden (utom ungdoms- och allmänna sektionen). Dessa är de högsta instanserna för bland andra waldorfpedagogiken, biodynamisk odling och läkepedagogiken. ”Att bli medlem i den fria högskolan för antroposofi är att bli medarbetare i uppbyggandet av en civilisationsprincip grundad på det andliga i människan”, som det sägs på sällskapets hemsida.

Sektionerna i högskolan förvaltar de kvalitativa aspekterna av antroposofins praktiska tillämpningar. Här sker forskning, skrivs böcker, anordnas kurser och föredrag. Det är till pedagogiska sektionen waldorflärare vänder sig för rådgivning i principiella spörsmål, för att ta ett exempel. Sektionens funktion har en utpräglat intern karaktär. Mer offentligt-politiska angelägenheter hanteras i Sverige av Waldorfskolefederationen som förhandlar med skolpolitiker, är remissinstans etc.

Till detta skall tillfogas ytterligare ett organ – Högskolekretsen, vilket är en sammanslutning av högskolemedlemmar som regelbundet träffas för att hålla varandra informerade om respektive sektionsområden.

W3Counter

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den antroposofiska kulturimpulsen måste träda fram ur anonymiteten

Det antroposofiska arbetet har i många år för det mesta riktats inåt rörelsen. Följden har blivit att den stolta benämningen kulturimpuls som är så självklar för antroposofer, förblivit ett okänt begrepp i samhällslivet. Detta innebär inte att begreppet saknar relevans – tvärtom, de insatser den antroposofiska rörelsen åstadkommit i samhällslivet är unika. Men man har aldrig från vår sida lagt ned kraft på att kommunicera detta, varför våra bidrag till utvecklingen bara kommit att uppfattas som lite originella uttryck för en världsåskådning. Antroposofins insatser inom vård, skola, omsorg och jordbruk uppfattas som enskilda delar – inte som ett samlat allmänmänskligt koncept som berikat vårt kultur- och samhällsliv.

Den gängse inställningen i våra sammanhang är en viss uppgivenhet över den brist på intresse samhället visar för denna kulturimpuls – där man ofta inte ens vet att delarna hänger ihop. Trots att allt är offentligt, som vi säger.  På senare år har därför våra verksamheter tvingats ta begreppet marknadsföring på allvar för att över huvudtaget överleva.

För att visa att vi är seriösa samhällsaktörer krävs därför ett mer medvetet arbete. Genom att bilda ett fristående organ – här kallat omvärldsgruppen – skulle ett viktigt steg i denna process kunna tas. Här skulle vi för första gången själva ta ansvar för bilden av antroposofin utåt – inte bara vara ett offer för omvärldens missförstånd och förtal. Det yttersta syftet är att träda fram ur anonymiteten så att vi kan synas för de som behöver antroposofin – och annars skulle gått förbi. De blivande medlemmarna.

Men syftet med en omvärldsgrupp är kanske framförallt att tydliggöra antroposofin som idé och kulturimpuls i samhället. Bland de uppgifter en fristående omvärldsgrupp måste bearbeta blir därför att:

  • Formulera antroposofins egenart och berättigande plattform i samhället. Detta är en verklig utmaning, eftersom den på ett övertygande sätt måste beskriva den andliga dimensionen som ett anständigt alternativ till den gängse världsbilden.
  • Sammanställa och kommunicera forskningsresultat inom biodynamisk odling, läkepedagogik, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin och andra områden.
  • Initiera moraliskt/etiska frågeställningar i kulturdebatten. Vara närvarande i debatten på alla områden där antroposofin gör sig gällande.
  • Söka samarbetsformer med andra seriösa aktörer kring tanken om ett fritt kulturliv.
  • Hitta relevanta motiv för medlemskap i Antroposofiska sällskapet och/eller andra stödformer

Exemplen kan mångfaldigas, uppgifter saknas knappast. Uppfattningen att antroposofin har en speciell uppgift i samhället blir verklig först när vi förankrar den hos en bred allmänhet. Är antroposofin en kulturimpuls måste vi kunna formulera detta så att människor inser det.

Man kan tycka att ovanstående skulle vara självklarheter för en rörelse med så hög svansföring som den antroposofiska rörelsen. Att så inte är fallet visar hur svår krisen är.  Vilket i sin tur innebär att ledningen inte förstått detta.

 



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)