Posts Tagged ‘ Waldorflärarhögskolan

”Dolda huvudmän” och informellt ledarskap styr många waldorfskolor

♦ ♦ ♦ Waldorflärarhögskolans blogg Waldorf Agora har nyligen publicerat en tysk studie som redovisar hur waldorflärarna upplever sin arbetssituation. 1 807 lärare från 105 waldorfskolor i Tyskland har tillfrågats. Fler lärare än i det övriga skolväsendet ansåg sig vara nöjda med sin arbetssituation, men det fanns naturligtvis också kritiska synpunkter.

Waldorf i UppsalaEn sådan är att ledningsorganisationen i skolorna ofta präglas av informellt ledarskap och otydlighet. Detta är allmänt omvittnat, inte bara inom waldorfrörelsen utan i hela den antroposofiska rörelsen och hänger samman med den ideologiska övertygelsen att all central ledning är av ondo. Men eftersom en verksamhet måste ledas uppstår istället informella beslutsgångar med korridorbeslut tagna i mindre grupperingar med ”dolda huvudmän”. Som en direkt följd av detta uppstår ”ineffektivt beslutsfattande och bristande information, slutenhet”, som man säger i rapporten.

Många har vittnat om att beslut tagna i kollegiet senare ändras av andra utanför kollegiet, eller att informella beslut tagna i andra sammanhang inte senare meddelas i kollegiet – men gäller ändå. Man glömmer att meddela informella beslut, eller så anser man de vara av mindre vikt. Att beslut tagna i kollegiet inte verkställs är också vanligt. Uppföljning är det si och så med. Och så finns de som över huvud taget inte deltar.

Denna ineffektivitet präglar även andra antroposofiska verksamheter.

Alla ser baksidorna av detta arbetssätt, men har svårt att komma med realistiska alternativ – för det är ju så här man vill jobba. Även om fler och fler waldorfskolor numer har en rektorsfunktion är förhållningssättet ändå utpräglat antiauktoritärt – för att inte säga anarkistiskt. Det informella ses som mer ”levande” och ”mänskligt”, man vill inte underordna sig ”byråkrati” och ”formalism”.

Den svenska antroposofiska rörelsens stora inspirator Arne Klingborg talade ofta för detta förhållningssätt. Han menade att det viktiga som åstadkommits inte uppstått genom att man ”organiserat fram det”. Det uppstod som ett resultat av ”mänskliga konstellationer”. Poängen var det brinnande engagemanget för saken, han avskydde beskäftigt strukturerande. Formfrågor var meningslösa om det inte fanns ett levande innehåll. Fanns detta uppstod strukturen av sig själv, menade han.

Detta fungerade bra de decennier han var motorn i den idérika Järna-antroposofin. Med sin enastående visionära initiativkraft entusiasmerade han otaliga som bidrog med att sätta Järna på kartan. Den glädje och verksamhetslust som då rådde räckte som det ofta gör i en pionjärfas. Men en nutida mer förvaltningspräglad fas kräver helt andra åtgärder. Att detta ofta inte uppnås kan vi ana i den tyska rapportens mer kritiska synpunkter.

Här uppmärksammas också bristen på erkännande från både kollegor och elever avseende särskilt eurytmilärare men även lärare i bild, musik och hantverk. Detta är ju lite paradoxalt då waldorfmetoden så tydligt profilerar att den inte inte bara är ”en skola för huvudet”. Men knappast överraskande, speciellt då det gäller eurytmin. Dess berättigande har alltid ifrågasatts, framför allt från elevhåll.

I de flesta mänskliga sammanhang bildas läger av traditionalister och reformister, så också i waldorfskolorna, beskriver rapporten. Vi har tidigare beskrivit ett svenskt exempel på detta. Det är också en stor omsättning av yngre lärare, men utan närmare analys av möjliga orsaker. Vilket är synd, det skulle säga en del om dagens waldorfskolor. Lämnar man för att man är besviken för att man inte förstått egenarten då man anställdes? Kräver skolan för mycket arbete till för liten lön?

Brister i lärarutbildningen påpekas också. Här har man inte i tillräcklig grad integrerat nya kunskaper i kursplanen. Detta har gjort att en vidareutveckling av waldorfpedagogiken knappast varit märkbar.

Men huvudbudskapet i rapporten är ändå att waldorflärarna trivs med sin arbetssituation.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den antroposofiska vågen är över

Waldorflärarhögskolan har beslutat att lägga ned verksamheten rapporterar ansvariga i dagarna. Försåvitt inte Utbildningsdepartementet skjuter till de pengar som saknas, vilket blir klart inom en månad.  Oavsett utgången är detta den senaste i raden av indikationer som visar att den antroposofiska rörelsen i det här landet har sett sina bästa dagar.

Den biodynamiska rörelsen startade redan på femtiotalet det som i våra dagar utvecklats till den odlingsform vi kallar ekologisk. Biodynamisk odling existerar fortfarande, men är sedan länge helt undanträngd av den ekologiska – och med det idén om det självförsörjande småjordbruket. Liksom de för allmänheten svårsmälta så kallade preparaten och det processuella tänket med andliga förtecken.

Rudolf Steinerseminariet är sedan länge en skugga av sitt forna jag. Den sjudande kittel denna vuxenutbildningsinstitution var med alla sina linjer; allmänna, konstnärliga, pedagogiska, eurytmilinjen och den biodynamiska linjen, finns inte längre. Denna plats var under flera decennier navet i den ström av spännande initiativ som gjorde det antroposofiska Järna till ett begrepp. Idag finns bara en läkepedagogisk utbildning på platsen. Rudolf Steinerseminariet existerar  bara som hyresvärd och har dessutom bytt namn till Järna Kulturcentrum.

Den antroposofiska läkekonsten lever under ständigt hot trots starkt folkligt stöd för Vidarkliniken. Problemet är en rigid lagstiftning som bara accepterar ett skolmedicinskt synsätt. Internationellt är synen mer tillåtande vilket talar för den antroposofiska medicinens fortlevande på sikt. Men ingenting är säkert i dagsläget.

Läkepedagogiken har haft det kärvt några år för att man i början inte förstod att nya handläggare på kommunerna inte genomskådade egenarten i denna vårdform. Kommunerna upphandlar nämligen dessa tjänster av de antroposofiska hemmen. Efter mycken möda och stort besvär, där man gjort omfattande marknadsstrategiska ansträngningar, är man nu på banan igen.

Det är sedan länge tydligt att ledarskapet i Antroposofiska sällskapet både internationellt och här hemma inte förmått möta den nedåtgående spiralen. Tvärtom, man saknar fortfarande det nödvändiga krismedvetandet. Idétorka och svagt ledarskap har lett till minskad medlemstillströmning, dålig ekonomi och till och med permitteringar vid centret i Schweiz.

Som lök på laxen blev det i dagarna klart att det stolta hotellprojektet på seminarieområdet i Järna skjuts på framtiden efter åtta års fruktlös kamp mot kommunens och grannars ovilja. Det var ursprungligen avsett att fungera som konferenshotell, en tanke många ifrågasatte redan från början eftersom det var svårt att se den kommersiella potentialen. Man får nu nöja sig med den nyss avslutade ambitiösa renoveringen av ett tidigare elevhem.

Förutom den läkepedagogiska utbildningen och Asmussens arkitektkontor finns ”Yipparna” (Youth Initiative Program), en samling unga (antroposofiska) entrepenörer som sedan några år valt seminarieområdet som sin hemmabas, vilket alla glädjer sig åt. BERAS (Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society) har flyttat in i gamla biblioteksbyggnaden där de delar lokaler med reklambyrån Järna Kommunikation. Ett stenkast därifrån finns jordbruksutbildningen på Nibble Gård och på Skillebyholm finns en trädgårdpedagogutbildning.

Så tecknen är tydliga – den antroposofiska vågen är över. De kreativa inspiratörer som drog folk till rörelsen har för länge sedan lämnat oss, och inga nya har kommit.

Odiskutabelt är ändå att den antroposofiska rörelsen lämnat tydliga spår i samhället. Den har faktiskt fungerat som den kulturimpuls antroposofer ständigt talar om. Den biodynamiska odlingsprincipen ledde till dagens ekologiska trend, waldorfrörelsens kraftfulla agerande var huvudorsaken till dagens friskolesystem, och Vidarklinikens existens har nog spelat en icke oväsentlig roll i ifrågasättandet av skolmedicinens monopol.

Kanske vi kommit så långt vi mäktat med det koncept som skapades i början på förra seklet. Nu behövs andra ansatser och förhållningssätt – och att nya uppgifter formuleras som svarar mot dagens verklighet. Men inget tyder på att man från ledande håll har den mognad detta kräver. Dessvärre.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Finns det anledning att hoppas på en förnyelse av waldorfpedagogiken?

Det var inför höstterminen 2008 som Stockholms universitet sa upp samarbetet med Waldorflärarhögskolan (WLH). En orsak var att fakultetsnämnden bedömde att en del av kurslitteraturen hade vetenskapliga brister. I ett slag stod WLH utan examensrätt och kunde inte ta in några nya studenter. I och med att den offentliga finansieringen därmed upphörde måste skolorna själva finansiera lärarutbildningarna från och med höstterminen 2013.

Detta förorsakade naturligtvis skriverier i rikspressen. Kända föräldrar protesterade. Men uppmärksamheten ebbade förvånansvärt snabbt ut. Sen vidtog en fyraårig tystnad där inget massmedialt agerande från waldorfhåll kunde förmärkas. Inga demonstrationer, inga artiklar, inga uppvaktningar av politiker som gav avtryck. Man hade ju fem år på sig, bevars. Först nu på vårkanten 2012 började en växande insikt om sakernas tillstånd göra sig påmind. I elfte timmen uppstod yrvakna opinionsyttringar på Facebook som ledde till protestlistor och en liten demonstration i regn och blåst på Mynttorget 2 juni.

Denna senkomna reaktion och brist på organisering är typisk för den antroposofiska rörelsen. Man kan ju fråga sig hur seriöst intresset för waldorf i verkligheten är. Är det i själva verket ett uttryck för brist på engagemang – kanske till och med liknöjdhet? På bloggen Intuitive Pedagogy Journal kommenterar Evelin Tamm att hon inte gick till Mynttorget eftersom hon inte ”fann det relevant”. Istället borde man sinsemellan diskutera vad waldorfpedagogik är idag, menar hon. ”Inga andra än vi själva kan rädda Sveriges waldorfskolor.”:

»When I talk to people and visit schools then it is clear that far too many people in Waldorf movement here in Sweden are living in their comfortable ways in the past. Going around like in their dreams, trusting that someone else will make things happen for them, unwilling to open up what is happening now.«

Den nymornade debatten på Facebook – som snabbt lämnade frågan om WLH:s examensrätt till förmån för en modernisering av waldorf – dominerades av nytillkomna föräldrar utan en längre tids erfarenheter. Och de som kan sin historia verkar inte dra de nödvändiga slutsatserna. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget existerar ambitioner till en förnyelse av waldorfpedagogiken. Rektorsfunktionen var ju en omvändelse under galgen och dogmen om steinerdirektivens tidlöshet i övrigt verkar bergfasta. Evelin Tamms funderingar kan synas enkla – men de skulle skaka waldorfdoktrinen i grunden om de förverkligades.

Att ”sinsemellan diskutera vad waldorfpedagogik är idag” har visserligen uttalats både då och nu men aldrig lett till något synbart resultat. Och även Tamms ord om öppenhet inför ”vad som händer nu” är uppfordrande. För är inte detta det andra stora problemkomplexet i den uteblivna waldorfrevolutionen – waldorfskolans totala ointresse för allt utanför den? Den intresserar sig bara för sig själv, inte för Den Svenska Skolan. Hade waldorfskolan deltagit i den allmänna skoldebatten hade man själv blivit uppmärksammad.

Waldorf syns bara i pressen när det är kris som nu. Inte en artikel från waldorfhåll har synts på åratal som företräder sunda pedagogiska idéer, eller kritiserar osunda tendenser i skol-Sverige. Och då blir ju waldorfskolans problem okända, för att inte säga ointressanta i den allmänna skoldebatten. Syns man inte finns man inte. Hade waldorf varit en del av den svenska skolrörelsen hade det inneburit en stor skillnad, inte minst politiskt. På den vägen hade waldorfskolorna fått feedback på ”omoderna” förhållningssätt (vanligt argument i Facebookdebatten) och dessutom kunnat förmedla en del av de fina idéer man trots allt har kvar och därmed inspirera det svenska skolväsendet. På den vägen hade man dessutom varit tvungen att formulera waldorfs egenart och placera allt det som nu är fel på rätt plats.

Waldorfpedagogiken hade kunnat utvecklas till en reformpedagogisk rörelse med breda kontaktytor i samhällslivet. Men istället för att tänka fritt och inspireras av väsentliga impulser i samtiden har en nästan mallig gruppegoism odlats med ibland sekteristiska drag utan märkbart intresse för omvärlden. Attityden verkar vara vi är bäst, vi behöver inga andra idéer.

Kanske det ännu inte är för sent. Men spåren förskräcker onekligen. Av vilken anledning ska vi tro att en förändring ska ske just denna gång, när den uteblivit alla andra gånger? Ska vi tro att en liten patetisk skara i regn och blåst på Mynttorget är början på den total makeover så många väntat på så länge? Eller är det Örjan Liebendörfers glädjande återkomst till fadershuset som ska göra´t? Ge oss realistiska anledningar att hoppas!

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)