Posts Tagged ‘ Vetenskap och folkbildning

Är våra vardagliga inställningar värdelösa för att de är ovetenskapliga?

♦ ♦ ♦ »Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och dina ambitioner, din känsla av personlig identitet och din fria vilja, är faktiskt ingenting annat än beteendet hos en väldig mängd nervceller och deras medföljande molekyler.«

Francis Crick

Francis Crick

Orden kommer från Francis Crick, känd som den förste som upptäckt DNA-strukturen. Formuleringen av vårt inre själv som en illusion är hans egen (eller hans nervcellers), men synsättet har länge varit förhärskande i den vetenskapliga världen, som tenderar att reducera verkligheten och människan som ett sammansatt väsen.

»Det är en viss människofientlig attityd som verkar förknippas med vetenskap: ett anspråk på att vetenskapen har vederlagt trosföreställningar som vi behöver för ett vanligt liv; att den visar att våra vardagliga inställningar är värdelösa på grund av att de är ovetenskapliga.«

Mary Midgley

Mary Midgley

Konsekvensen av detta påstående är att vårt inre själv så som vi upplever det, egentligen inte alls existerar. Frågan är inte längre ”tror du på Gud?”, utan ”tror du på dig själv?”. Dessa tankar uttalas i en bok av en av Englands mest välkända och respekterade filosofer, professor emerita Mary Midgley i boken med den talande titeln Är du en illusion? utgiven på Balder förlag.

En tänkare hävdar i New Scientist 2013 att ”mänsklig erfarenhet är ingenting annat än en utstuderad illusion.” En annan skriver ”ni har blivit lurade att tro att ni lever i nuet”, ytterligare en menar att ”ditt själv kan till och med luras att sväva i tomma luften utanför kroppen”. Medvetandet är uppenbarligen tillräckligt verkligt för att bli lurat, är inte det besynnerligt, frågar sig Mary Midgley. Självets existens bortförklaras samtidigt som det förutsätts. Medvetandet framställs som både bedragaren och den bedragna. Forskaren J. Westerhoff skriver i New Scientist 2013:

»Detta ställer vår vardagliga syn på oss själva inför en enorm utmaning, eftersom den tyder på att vi i en fundamental mening inte är verkliga. Istället kan vårt själv jämföras med en illusion – men utan att det finns någon som upplever illusionen.«

Men subjektiviteten är inte något ovidkommande, menar författaren, inte en skamlig hemlighet; det är erfarenhetens grundmaterial. Erfarenheten är det vi utgår ifrån, och det som varje krav på verifikation måste återvända till. Det är ett objektivt faktum i världen att våra egna erfarenheter – tänkandets subjektiva källor – i alla avseenden är lika nödvändiga som de objektiva, till exempel hjärnceller. Ditt medvetande är inte en valfri reservdel; det är DU, i egenskap av en tänkare, kännare och väljare snarare än enbart som ett fysiskt objekt.

»Tänkandet är faktiskt inte en isolerad verksamhet som utförs av några neuroner isolerade i en ensam hjärna. Det är en del av ett omfattande nätverk som sammanhänger med den värld som är dess ämnesområde. Tankens rötter och klängen finns överallt. Den tenderar att prägla allting eftersom den inte, som dualisterna har antagit, är en övernaturlig främmande substans som vår fysiska existens blivit påtvingad, utan ett organiskt element i livet, en aktivitet lika naturlig som att se eller äta.«

Att se medvetandet som en illusion kallas scientism, en doktrin som framställer naturvetenskapen som ett slags sol i intellektets kosmos som ser medvetandet bara som en förarglig planet, som med tur kanske slutligen helt och hållet kan uteslutas ur systemet. Företrädare för detta synsätt i Sverige är skeptikerföreningarna Vetenskap och folkbildning och Humanisterna.

»Scientismens misstag består inte i att överdrivet lovorda en form av kunskap utan i att skära loss den vetenskapliga kunskapsformen från allt övrigt tänkande, att behandla den som en segerherre som har gjort alla andra former av kunskap överflödiga.«

Richard Dawkins

Richard Dawkins

Medvetandet påverkas av hjärnan, men också tvärtom. Hjärnans hippocampus hos en taxichaufför i London visade sig ha blivit större som ett resultat av memoreringen av stadskartan. Självaste Darwin trodde ”att liv och medvetande är djupt inetsade i kosmos uppbyggnad, kanske genom en skugglik, halvt anad livsprincip.”

Att den rabiata ateisten Richard Dawkins uttalande att universum innehåller ”i grunden ingen design, inget ändamål, inget ont och inget gott, ingenting utom en blind skoningslös likgiltighet”, sammanfattar scientismens grundhållning. Det är en teori som reducerar synen på en tillvaro som känns oändligt mycket större.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Tidigare waldorfelev kritiserar sin skola – men vill inte namnge den

»Generellt fanns det ett motstånd mot kritiskt tänkande. Om man någon gång hade invändningar mot undervisningen eller hade kritiska frågor blev lärarna ofta väldigt arga. Under låg- och mellanstadiet fanns det mycket regler kring hur man skulle klä sig. Man fick till exempel inte ha svarta kläder, man fick inte ha kläder med tryck eller text på och man fick inte ha nagellack eller smink. Dök man någon gång upp till skolan med nagellack fick man tvätta bort det direkt.«

Agnes_scott♦ ♦ ♦ Känns denna bild av waldorfskolan igen? Vilken waldorfskola gäller det, frågar ni säkert. ”Det vill jag inte svara på”, säger socionomen Agnes Scott med anledning av en intervju med henne gjord av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Intervjun grundar sig på hennes erfarenheter av att ha gått i en waldorfskola under åren 1998-2007.

Läs den. Hennes upplevelser är speciella. Kan det verkligen vara så här i en waldorfskola i dag? Om så är fallet borde skolan få svara för sig, kan man tycka. Men det vill inte Agnes Scott, ”det var ett medvetet val jag gjorde att inte nämna skolan vid namn eftersom jag tänkte att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”, säger hon i en debatt på Facebook.

Att hon i intervjun ondgör sig över det waldorfska fotbollsförbudet är i och för sig inte konstigt. Det måste erkännas. Denna antikverade kvarleva från annu dazumal är svår att förstå för de flesta. Likaså kan man känna igen beröringsskräcken till ”världen utanför”, speciellt andra skolor. Detta främlingskap är ett arv från det utanförskap waldorfrörelsen befann sig i framför allt de första decennierna. Att Agnes har svårt att förstå sig på eurytmi delar hon dessutom med många waldorfelever. Och de religiöst laddade verserna i morgonspråk och bordsböner kan ju kännas magstarkt för sekulära hardliners. Men andra av Agnes utsagor är svårare att förstå.

»Vi fick inte ha någon form av elektronik. Vi fick inte ha mobiltelefoner eller mp3-spelare i skolan. Lärarna kallade det ”maskiner” och sa att vi inte fick ha med oss ”musikmaskiner”. När vi åkte på klassresor fick vi inte heller ha med oss läsk eller serietidningar. Man fick aldrig någon förklaring till varför. Generellt så fick man ingen förklaring. Det fanns bara en massa regler och ville man veta varför reglerna fanns kändes det ofta som om lärarna inte visste vad de skulle svara. Ofta sa de att vi skulle få veta det när vi blev äldre.«

Dessutom påstår hon att elevernas egna kunskapsinhämtande inte sågs med blida ögon, liksom bristen på insikt hos lärarna om vad kreativitet innebär i det konstnärliga övandet. Detta är allvarligt, speciellt för en waldorfskola. Likaså verkar den strikta uppdelningen mellan pojkar och flickor lite udda. Sammantaget skulle dessa synpunkter vara värdefulla att ventilera med den berörda skolan. Men det vill inte Agnes Scott.

Hon vill inte nämna namnet på sin skola ”för att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”. Varför går hon då ut i en intervju på nätet? För att hon inte vill kritisera en enskild waldorfskola, hon vill kritisera waldorfpedagogiken som sådan. Annars skulle man tro att hennes skola är ett undantag, inte ett exempel på att hela waldorfsystemet är problematiskt, menar hon. I Facebookdebatten säger hon:

»Jag tror dessutom inte att det är viktigt exakt vilken skola jag gick i, problematiken ligger i Waldorfpedagogiken, den tar sig lite olika uttryck på olika skolor men det är fortfarande inte en viss skola det handlar om utan pedagogiken – Waldorf-strukturen.«

Detta är den traditionella hållningen från VoF och andra waldorfkritiker. De är systemkritiska. Waldorf och framför allt den bakomliggande antroposofin är oacceptabel i deras ögon. Därför gör Agnes i denna intervju gemensam sak med VoFs ständigt pågående kampanj mot den antroposofiska världsåskådningen. Men Agnes Scott nämner också ett annat skäl att hon avstår från att namnge sin skola.

»När jag gick på waldorfskola straffades man ganska hårt om man uttryckte kritik. Jag blev t ex hotad att sparkas ur klassen och waldorf-förespråkare jag stött på blir aggressiva när man uttrycker kritik, använder sig av personangrepp etc. Dessutom vet jag människor som uttryckt kritik mot waldorf och blivit förföljda av någon arg antroposof. Jag vill undvika det om jag kan.«

Detta är en känd hållning från waldorfkritiker. De säger sig bli mobbade av waldorfanhängarna. Man kritiserar waldorf och då någon skyndar till försvar spelar man förorättad och ägnar sig åt självömkan. Det är rätt att kritisera waldorf (även om det gränsar till förtal), men gement och ”orättvist” att få svar på tal från dem man angripit. Ett exempel på detta är waldorfkritikern Alicia Hambergs försvar av Agnes-intervjun på Facebook:

»Man kan ju känna, ibland, att det är orättvist. Att det ska vara på det här viset. Waldorffolk kan påstå vad som helst, och ingen ska ifrågasätta det, minsann (för det kan ingen heller göra trovärdigt!). De få som vågar gå ut och sätta sitt namn på sin kritik, de ska sågas så till den grad att man inte ens kan erkänna att de existerar. Det är faktiskt orättvist.«

Eftersom Agnes Scott inte vill namnge sin skola brister hennes ärende i konkretion och tyngd. Vad har vi för garantier att hennes erfarenheter är som hon säger – speciellt som hennes uttalanden passar VoFs kampanj som hand i handske? Ska vi tro henne på hennes vackra blå ögon? Allvaret i hennes kritik kräver noggrann redovisning för att få tyngd och trovärdighet – en självklarhet i andra sammanhang. Men det får vi inte av Agnes. Och vad värre är – även systemkritiken har hon svårt att belägga. Man frågar sig var hennes kunskaper om waldorfsystemet i stort finns. Att missförhållandena i hennes gamla skola skulle vara typiska för alla waldorfskolor faller på sin egen orimlighet.

En offentlig debatt om waldorf behövs. Saklig kritik skulle hjälpa waldorfrörelsen få perspektiv på sig själv och stävja tendenser till självgodhet och bristande kommunikation med omvärlden. Agnes Scotts erfarenheter är viktiga för en sån debatt men måste självklart ta sin början i den skola hon kritiserar. Annars blir den bara en angelägenhet för de närmast sörjande i VoF.

I den debatt som redan börjat i kommentarsfältet under intervjun är i skrivande stund ungefär hälften av inläggen positiva till waldorf. En tillfällighet?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.7/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 7 votes)

Kan man skapa en robot med både självmedvetande och jagupplevelse?

♦ ♦ ♦ Sonen som är dataexpert följer det senaste inom artificiell intelligens (AI) och försöken att åstadkomma allt mänskligare robotar. Han håller för troligt att vi med tiden kommer att få robotar som inte bara tänker utan också har ett medvetande, kan ta egna initiativ och skapa andra robotar. Detta framgick i ett samtal vi hade på vår dagliga bilresa från Bergen till Dale en försommarmorgon i Norge.

Hans far var inte lika säker och ställde en rad frågor. Är det möjligt att en robot kan komma att uppleva sig själv? Kan det vara möjligt att rent tekniskt skapa ett självmedvetande och en jagupplevelse? Kan man få en robot att ha känslor? Är detta inte just det som definierar människan? Kan man få robotar att känna empati och solidaritet? Eller blir de egoister?

Dessa frågeställningar lades ut på Vetenskap och folkbildnings facebooksida där de fick en ögonblicklig respons. Problematiken verkade vara mitt i prick för det inkom 541 kommentarer på 8 dagar, ett rekord för undertecknad. I diskussionen, som vi här återger en del av, antyds en tematik som på ytan kan verka handla om tekniska spörsmål men egentligen är en diskussion om vad det specifikt mänskliga egentligen är. Texterna är direktcitat förutom en del sammanbindande kommentarer.

Vad är mänskligt medvetande? 

Inledningsvis konstaterades att det inte finns några bra svar på vad medvetande eller intelligens är hos människor. En menade till och med att man inte kan veta att andra människor verkligen känner saker, eller ifall det bara är jag som verkligen känner. Eller som en annan uttryckte det – varför anta att människor har medvetande? De kanske bara är byggda så att de tror de har ett sådant.

Hur kan man veta att AI har mänskligt medvetande? 

Någon ifrågasatte om man över huvud taget skulle kunna avgöra om en AI är medveten. Detta kan anses besvarat av turingtestet som säger att ”om en människa konverserar med en maskin och inte kan avgöra om det är en maskin eller människa, uppfylls kriteriet för mänsklig intelligens”.

AI bara en teknisk fråga eftersom människan är en biologisk maskin

Sen var det många som liksom min son var övertygade att det bara var en teknisk fråga att skapa ett människoliknande medvetande hos en robot, ”medvetandet är endast ett tillräckligt komplext system som kör”. The human brain projekt har nyligen fått ett antal miljarder för att i slutändan simulera en mänsklig hjärna inom 10 år.

Artificial intelligence 2Men hallå, säger en sann reduktionist, artificiell intelligens är visst möjligt att uppnå av den enkla anledning att det redan skett. Vi är ingenting annat än biologiska maskiner och vårt medvetande är ett resultat av tillräcklig komplexitet och förmågan att representera sig själv i den omvärldsmodell som den bygger upp med hjälp av sina sensorer. Hänvisningar till en unik ”själ” ser jag som antingen ett sätt att förminska vad vi faktiskt är kapabla till eller ett sätt att kraftigt förenkla vad man själv inte kan förklara bättre.

Det sker inget magiskt i människor. Vårt tänkande är en massa beräkningar utifrån tillgänglig information, något som vi blir allt bättre på att skapa ”maskiner” för att utföra. Vad är det som faktiskt sker i människan som skulle vara tekniskt omöjligt att skapa en motsvarighet till? Vi är mer banala än de flesta tror. Om vi inte kan förklara vad som skiljer det specifikt mänskliga från vad som kommer att gå att skapa i ”maskiner” rent tekniskt är vi principiellt inte närmre att beskriva verkligheten än de som förklarar allt med att det skulle vara guds vilja eller verk. Kan vi inte skapa AI jämförbar med människan befinner vi oss i en värld lik den en religion beskriver, med övernaturliga krafter.

En kommentar: Uttalandet att vi är ”mer banala än de flesta tror” är en genial sammanfattning av den reduktionistiska synen på människan. Men att se människan som bara en maskin – är inte det en förhastad slutsats? För i dag framstår hon ju för de flesta som oändligt mycket mer, oavsett om man anser att hon har en själ eller inte. Att idag reducera människan till en banalitet känns bara okunnigt. Denna uppfattning bryter inte bara mot den vanliga uppfattningen att människan är något mycket större än vi tror, uttalandet att om människan inte själv kan skapa en ”människomaskin” befinner vi oss i en övernaturlig värld, känns både paradoxalt och motsägelsefullt.

Men, invänder en – ett problem med artificiella intelligenta medvetanden är att de inte uppkommit genom evolution under förutsättningar liknande våra, så de skulle kunna ta sig väldigt annorlunda former än oss och andra flocklevande däggdjur. Flockdjur verkar ha många likheter, typ empati, kommunikation och sånt. Det kan man inte utan vidare förvänta sig av en artificiell varelse. Intelligens är nog inget man kodar fram utan något man bygger ett frö till. Det svåra är att komma på hur intelligensen ska växa fram i datorn, menar en annan. Man måste skapa strukturer som fungerar på samma sätt som nervceller, och som lär sig på samma sätt som djur (och människor) gör.

artificial_intelligence (1)Datorer skiljer på minne och processor och har massiva minnessystem men bara några tiotal processorer, medan biologiska system inte förefaller skilja på processor och minne, och utgör massivt parallella system, med enorma mängder mycket primitiva kombinerade process- och minnesenheter. Den maskinen måste ha en radikalt annorlunda uppbyggnad än vad de robotar har som idag byggs, så annorlunda att det rimligen blir nåt annat, så annorlunda att vi skulle tveka att se dagens maskiner som annat än forskning om detaljer.

Men om man inte kan skriva ett program som blir självmedvetet, hur kan roboten då bli självmedveten? En källkod måste gå att förstå. Det är det som är poängen. En källkod som inte går att förstå är knappast någon källkod.

– Behöver man förstå källkoden till hjärncellerna för att förstå hur hjärnan fungerar? Räcker det inte att se till hjärncellernas funktion?

– Du tycks förutsätta något som såvitt jag vet ingen som försöker utveckla ”sann” AI utgår ifrån, nämligen att medvetandet per se är inprogrammerat i koden. Jag, som tror att det är möjligt att utveckla en ”sann” AI, utgår från att koden kodar för den underläggande strukturen, men att medvetandet ligger i strukturen. Det är hjärnans funktion som ska återskapas och därefter måste AI:n sättas i en inlärningsfas, precis som vi djur behöver interagera med omgivningen för att utveckla sinnet. Att skriva en AI-kod med de språk vi har i dagsläget är omöjligt då det skulle kräva miljoner om inte miljarder rader med kod. Vilket leder oss till slutsatsen att det vi behöver är en maskin som kan lära sig själv saker och utvecklas.

Måste man programmera AI med en moralkod?

Killen som skapat elbilen Tesla ska nu ge sig in i AI för att förhindra det som kan bli dåligt. Vilket jag tolkar som att möjligheterna att skapa medvetna maskiner inte nödvändigtvis gör dem ”goda” om man inte sätter in åtgärder för det.

En AI med självmedvetande måste kunna konstruera om sin egen källkod så att dess självbild stämmer överens med dess styrkod. Haken blir att det någonstans behövs en grundläggande moral så att inte systemet råkar i självsvängning eller kaos. Allt levande har någon typ av moralkod muterad och nedärvd. Känslor är signaler som visar på differensen mellan upplevd situation och moraliskt ideal. Utan styrning och mål fungerar inget system. Självmedvetande är en kontrollfunktion i ett system som även det behöver någon form av styrning, alternativt att

AIn själv konstruerar en egen agenda. Jag antar att det är just det som kan vara det skrämmande för folk när vi talar om AI med egen intelligens. Att kunna vinna i schack är en sak men om AIn skapar sig en egen agenda, en egen moralkod, vars värderingar om vad som är bra och dåligt, gott eller ont, skiljer sig från våra mänskliga värderingar, det är då det är viktigt att veta vart avstängningsknappen sitter.

Kan AI ha känslor?

Ja, robotar kommer i framtiden ha ett självmedvetande och känslor. Precis som vi kan se det hos andra människor och djur. Det är också det som är det kluriga. Självmedvetande och känslor är mest intressanta i just interaktion med andra människor, ja kanske är en förutsättning för det.

AIMan kan programmera datorer till att imitera mänskligt beteende, i framtiden sannolikt så att det är extremt svårt att skilja den från en verklig människa. Inklusive imiterade känsloresponser. Men betyder det att den därmed blir mänsklig, att den faktiskt KÄNNER smärta eller kärlek, eller handlar det fortfarande bara om en komplex programmering?

– Jag tror att de är fullt möjligt att få datorer att känna känslor på samma sätt som vi gör. Fattar inte varför det skulle vara ett problem ens.

Skulle en dator kunna vara empatisk i förhållande till en människa? Förutsätter inte empati i grunden biologisk likhet? Empati är ju i grund och botten förmåga att sätta sig in i en annan varelses plats, och bygger nånstans på att man kan föreställa sig en annan persons känslor. En maskin med en helt annan typ av kropp, kan den känna hur det känns att slå sig på tummen?

Kan AI skapa bättre maskiner ur eget initiativ?

Teknologisk singularitet beskrivs normalt som det tillfälle då maskiner kan skapa bättre maskiner själva än vad de kan om vi hjälper till. Från det ögonblicket kan vi inte längre med lätthet förutsäga framtiden över någon längre period (å andra sidan, kan vi det nu?). Vi bör troligen vara försiktigare ju närmare denna punkt vi kommer.

Det är heller inte trivialt att förhålla sig till ”kroppen” som kan vara en robotliknande tingest, eller bara en samling kameror och kontroller i ett hus kopplade till ett lokalt AI eller helt kroppslöst. Vilken typ av varelse som skapas kommer troligen att vara helt beroende av detta. 

Vad behöver vi AI för?

Problemlösning är i grund och botten en massa beräkningar utifrån tillgänglig information, något som datorer än så länge huvudsakligen är bättre på än oss när det gäller saker som är enkla att beskriva matematiskt. När datorerna/robotarna blir snabbare och får fler och bättre sensorer, blir bättre på att sortera och behandla information kommer de att bli bättre än oss på all problemlösning.

Jag tror visst att man kan använda robotar inom t ex äldrevården (finns redan försök i Japan) men dom kommer aldrig att kunna vara fullständiga ersättare för människor så länge dom inte tänker och känner som vi gör, och jag tror faktiskt inte att vi skulle nöja oss med robotar som sällskap heller. Jag tror att maskiner kommer att kunna tänka och vara medvetna, troligen mer än vad vi är. Kommer de att vara människor? Nej. Vi kommer inte att skapa våra likar, utan något annorlunda.

Tänk om man designar artificiella varelser som njuter av att vara slavar? Jag tycker det skulle kännas lite suspekt, men det är inte uppenbart omoraliskt utifrån någon vettig moralteori. Med gällande rättigheter och slaveri och sånt så är det ju inte helt enkelt.

Fri vilja är en illusion – bara ett annat ord för slump

Fri vilja är väl typ logiskt omöjligt. Finns inget experiment som som skulle kunna särskilja den från slump. Fri vilja är en illusion. Jag har väldigt svårt att få något sådant som fri vilja att passa in i någon slags verklighet alls. Fast svaret är förutbestämt av ens egenskaper och tidigare erfarenheter samt möjligen en inneboende slumpmässighet i naturen. Det är inte styrt av nån mystisk utomvärldslig kraft kallad fri vilja. Man kan göra vad man vill men man kan inte vilja vad man vill. Äkta AI kan göra allt vi kan – även uppleva och filosofera om fri vilja om den skulle vilja det. Huruvida fri vilja faktiskt existerar eller ej är ett olöst filosofiskt problem.

– Olöst? Det finns ingenstans en fri vilja skulle kunna komma ifrån. Vilket skulle argumentet för en fri vilja vara? Enda sättet att få in något sådant i världen är att inte tänka efter. Var skulle en sådan fri vilja komma ifrån? Hur skulle den fungera? Känner du till alla parametrar så vet du resultatet. Det är så enkelt. Om parametrarna är skärvor av gud eller atomer eller vad fan som helst, så får du samma resultat oavsett. Finns det en inneboende slumpmässighet i världen däremot. Då är det slump. Inte fri vilja. 

Fri vilja behövs inte alls för att lösa problem. Tvärt om. Om det finns en optimal lösning och kravet är att välja den, då finns det inget behov av fri vilja. Om flera lösningar är likvärdiga så gör slumpen samma jobb som den fria viljan. Eventuell fri vilja är inget krav för att vara funktionell. Faktiskt har jag svårt att se att vi skulle ha fri vilja som det är. Varifrån skulle den komma? Hur skulle den fungera?

Psykologi tycks motsäga att det mänskliga psyket är fritt. En studie för inte så länge sedan visade t ex att vi tänker en tanke innan vi blir medvetna om den. Om viljan skulle vara fri är den alltså fristående från medvetandet. Om vi antar att viljan är fri, skulle det vara ett hinder för att skapa samma sak med kiselbaserat liv?

Och så fortsatte det ett bra tag till. Men den uppenbara konsekvensen av att vi inte har en fri vilja togs aldrig upp. För om vi inte har en fri vilja måste våra liv vara styrda av determinism och vi kan därför inte vara ansvariga för våra handlingar. Men som en sa: ”En etisk problematik kommer att uppstå som ingen har behov av. Vi har nog med etiska problem redan.”

Men visst var det en intressant diskussion?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Antroposofin framstår mer som en princip än en andlig utvecklingsmetod

♦ ♦ ♦ Då jag kom till Järna i mitten av 70-talet trodde jag att där fanns många andligt utvecklade, kanske till och med invigda, en förmodan jag delade med många. Mitt antagande kan idag verka naivt, men jag vet att det då var allmänt förekommande hos nytillkomna. Med tiden förstod jag bättre. Bakom min förmodan låg en djup respekt för antroposofin och  föreställningen att de som representerar den också var värdiga dess ambitioner.

Den gryende insikten att antroposofer var vanliga människor ändrade egentligen inte mitt förhållande till antroposofin, jag insåg bara att jag haft fel föreställningar om antroposoferna. Men för en del förändrade denna insikt allt.

»Jag stötte på antroposofin i dryga tjugoårsåldern och tog till mig den stenhårt. Läste nästan allt som fanns att läsa av Steiner och dem runtomkring. Sysslade med Steiners andliga övningar som skulle leda till ”klarseende”. Drog till Järna med fru och småbarn och gick på seminariet där. Mitt naiva antagande var att de som agerade som lärare i antroposofiska ämnen talade utifrån eget ”skådande”. Vad jag märkte efter hand i Järna var att ingen hade nåt mer att komma med än vad de läst i Steiners böcker. Detta gjorde mig mycket besviken och jag insåg att det bara var auktoritestro som rörelsen vilade på. Så jag lämnade det hela.«

Ovanstående är en replik på facebook från en medlem i Vetenskap och folkbildning (V&F), den förening som kanske mest av alla är kritiska till det antroposofin står för. Hans reaktion är Konstterapiutbildningensymptomatisk för ett helt annat sätt att betrakta antroposofer på. Nämligen som identiska med de antroposofiska idealen – åtminstone tills man upptäcker att så inte är fallet och dömer ut hela antroposofin som en bluff. Jag tror inte detta missförstånd är ovanligt.

Naturligtvis var hans förväntningar orealistiska – men samtidigt smickrande för antroposofin. Att tro att ett år på dåvarande allmänna linjen skulle ge axess till andligt skådande visar på ett stort förtroende för antroposofin – och en längtan till den andliga världen, varför skulle man annars flytta till Järna ett år med fru och barn? Det var läsåret 81-82 ”med Arne Klingborg och Frans Carlgren i sin krafts dagar”, skriver han. (Bilden: Deltagare i konstterapiutbildningen på Steinerseminariet)

Det är visserligen sant att antroposofin vilar på en auktoritetstro som han påstår – men intentionen med seminariet i Järna var inte att tillbedja antroposofins grundare, det var att visa på möjligheter till andlig utveckling. Även om de som lärde ut detta inte själva kommit särskilt långt på den antroposofiska skolningsvägen. Som det verkade i alla fall. De var budbärare för en väg de själva var dåliga att gå på. Och då kunde man inte göra annat än att falla tillbaka på grundarens texter.

Men om kravet på antroposoferna skulle vara att de var andligt utvecklade och med egna översinnliga upplevelser hade antroposofin inte kommit särskilt långt. Och det finns trots allt en och annan som färdats en avsevärd del av den där vägen, även om den är krångligare än man kan tro.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Inriktningen har därför från början varit att beskriva invigningen som en principiell möjlighet. Och ska man vara ärlig framstår också själva antroposofin mer som en princip än en andlig utvecklingsmetodBetecknande är att man betraktar centralgestalten i den antroposofiska världsåskådningen inte som Kristus, utan Kristusprincipen.

Det visade sig att V&F-medlemmen här ovan köpt antroposofisk litteratur på Robygge då han gick på seminariet. Han var med på speciella medicinkurser där han fick ”skaka vatten”. Han upplevde Arne Klingborg som ”en mycket karismatisk person”, och när hans fru blev deprimerad blev hon ordinerad flädersaft och eurytmi. ”Det hjälpte inte så bra”, som hans lakoniska kommentar idag lyder. Bitter återvände han till civilisationen som nybliven antroposofkritiker där han sedermera stämde in i ”Voffarnas” ständigt återkommande klagan att antroposofiska verksamheter har ”en dold agenda”.

Denna förening kräver nämligen att den antroposofiska världsåskådningen tydligt skall redovisas för allmänheten, underförstått: för då förstår folk hur konstig antroposofin är – och därmed dess verksamheter.

Men detta skulle bryta mot något grundläggande. Man kan inte gå in i en detaljbeskrivning av antroposofin då man presenterar en antroposofisk verksamhet, det skulle uppfattas som att man tar tillfället i akt att missionera för en världsåskådning. Att verksamheten bara skulle vara en fasad för det verkliga skälet – att värva själar. Och det går emot allt vad antroposofin står för. Där är nämligen A och O att lämna människor fria. Gillar folk verksamheten ska de inte belastas med föreställningar om en märklig världsåskådning. När förtroendet väckts för verksamheten kan man OM MAN ÄR INTRESSERAD titta in i vad antroposofin är. Annars går det utmärkt ändå. Det är tanken.

Att basunera ut en tydlig världsåskådningstillhörighet vid presentation av en verksamhet var också främmande för ledande antroposofer på den tiden. Jag minns tydligt hur t ex Arne Klingborg enträget framhöll detta antireligiösa förhållningssätt. Det praktiska skulle tala för sig själv. Men kom frågor svarade man naturligtvis. Det viktiga var att inte pracka på folk något de inte bett om.

Men annars måste man ju hålla med våra kritiker – visst är det synd att många antroposofer inte lever som de lär utan bara rabblar en utantilläxa.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Den biodynamiska odlingens nedgång och fall

”Nån måste göra nåt, det här är ju rena sekterismen!” Uttalandet kommer från en bekant som är chef för en miljöorganisation och som läst Miljöaktuellts artikel* om biodynamisk odling. Han har varit en stor tillskyndare av biodynamisk odling och har stor respekt för antroposofernas insatser även på andra områden. Men nu är han besviken: ”Man får ju skämmas!”. Hur ska han i fortsättningen kunna tala väl om biodynamisk odling med kollegor inom olika miljöorganisationer?

Han har goda skäl att känna bestörtning. Artikeln beskriver vad de biodynamiska preparaten består av. Preparat 502 utgörs av urinblåsor från kronhjort som fylls med röllekablommor och sedan placeras i solen under sommaren och i marken under vintern för att sedan grävas upp på våren. Preparat 505 görs av finhackade barkbitar av ek som placeras i kranium från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten. Preparat 506 framställs av bukhinna från nötkreatur som fylls av maskrosblommor som läggs i marken på vintern för att tas upp på våren. Det finns fler preparat som framställs på liknande sätt.

Men det märkliga med detta kanske han hade kunnat ta om företrädarna för den biodynamiska odlingen hade rimliga förklaringar. Eller förhöll sig på ett anständigt sätt. Men de svarar undvikande. ”Vi har inget att dölja”, säger Lars Engström på Rosendals trädgård, ”men det blir enklare kontakt med kunden om man inte tar med alla delar”. Man verkar sakna argument.

Det biodynamiska jordbruket är på nedgång. Landets största förädlare och säljare av biodynamiska livsmedel, Saltå kvarn, har sen i somras släppt kravet på att alla spannmålsprodukter måste vara biodynamiska. Det finns inte tillräckligt – allt färre odlare ställer om till biodynamisk odling medan den ekologiska odlingen ökar kraftigt. Samtidigt som Saltå kvarn växer tvingas VD Johan Ununger därför vara pragmatisk: ”Vi bryr oss helt enkelt inte så mycket om de biodynamiska preparaten”.

Ununger menar att skillnaden mellan de två alternativa jordbruksmetoderna är ”så små att det knappt är intressant att prata om det”. Till skillnad från Ununger menar Mona Lostringer Gustavsson på Svenska Demeterförbundet, som certifierar biodynamiskt framställda produkter, att ”det är klart att preparaten fungerar. Det finns massor av forskning som styrker detta.” Artur Granstedt på Biodynamiska forskningsinstitutet håller med: ”Det finns forskning som visar att de har statistiskt säkerställd verkan”.

Försvarare av den biodynamiska odlingsmetodens överlägsenhet talar alltid om denna forskning, men den redovisas sällan – och då bara något enstaka försök som visar på jordförbättring. Bengt Lundegård, som tidigare forskat på biodynamiska odlingsmetoder på SLU: ”Problemet för antroposofin är ju att den inte publicerat sig vetenskapligt och att deras metoder inte anammats av vetenskapsvärlden. Det är en holistisk metod som inte kan jämföras med accepterade vetenskapliga metoder”.

Dan Larhammar på föreningen Vetenskap och folkbildning som i många år varit kritisk, tillbakavisar de ständiga påståendena om att biodynamiska produkter har mer smak, är mer näringsriktiga och har bättre lagringsegenskaper: ”Om en studie skulle ge några sådana resultat skulle de ge stort genomslag i forskarvärlden”.

Mörkandet från antroposofisk sida av de biodynamiska metoderna är en direkt följd av ett obefintligt ledarskap. Som alltid i antroposofiska sammanhang är var och en ställd på sig själv. Finns en central instans sysselsätter den sig mest med ideologifrågor och kursverksamhet. Mycket sällan med strukturering av rörelsen och dess framtoning utåt. Att ingen i rörelsen kan förklara preparatens märkliga framställning är en sak. En ledning värd namnet hade för längesedan både internt och ut mot media tagit fram och kommunicerat en rad forskningsrapporter som tydligt visar den stora skillnad tillsättandet av preparaten utgör. Man hade då kunnat säga `vi förstår inte Steiners intentioner, men de funkar!´

Då hade man spelat med öppna kort. Och hade preparaten den fantastiska verkan som förespeglats från antroposofiskt håll hade offentligheten nog haft ett visst överseende med underligheterna. Och miljöchefen sluppit skämmas.

Twingly BlogRank


*Artikeln, ”Biodynamisk kräftgång” (8/2012), fanns ännu inte på nätupplagan http://miljoaktuellt.idg.se/då detta skrevs.
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kampanjen mot antroposofin

Trots ständiga uppmananingar till sina lärjungar att inte tro på honom – utan pröva det han sade, gjorde sig Rudolf Steiner inga illusioner. Därför kan man tänka sig att följande historia faktiskt kan vara sann. På en promenad vid kullen i Dornach stannade Rudolf Steiner plötsligt i det han förklarade för sin följeslagare: ”Jag måste ta en sten ur skon, annars haltar hela Dornach i morgon.” Kanske med en blinkning i samförstånd, kan man tänka.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)