Posts Tagged ‘ Väsensled

Hur kan en sjuåring efter ett livsfarligt fall tro att hon är död fast hon är vid medvetande?

♦ ♦ ♦ Min kära hustru Nina hade en nära-döden-upplevelse som barn då fenomenet ännu var okänt, och begreppet NDU inte fanns. Bland andra biografiska anteckningar hon gjort för familjen ingår en beskrivning av denna händelse som jag med hennes tillåtelse vill delge läsarna, inte minst med anledning av hennes frågeställningar på slutet. Hur kan man förklara upplevelsen?

Forskare konstaterar att nära döden-upplevelser finns inom alla kulturer  och i alla tider»Bakom vårt hus fanns det en brant, skrovlig bergvägg, som hade sprängts ut för att ge plats för 7-våningshuset. Jag älskade att klättra på bergssidan, som var nästan lodrät. Så en dag när jag var i sjuårsåldern och hade klättrat ganska högt, jag var väl på motsvarande husets tredje våning, lossnade plötsligt den stenflisa som jag höll i från bergväggen just när jag med andra handen sökte nytt grepp. Jag famlade förgäves efter ett nytt grepp, insåg att jag borde hoppa, men kunde inte förmå mig utan höll kvar stödet för mina tår medan kroppen pendlade ut baklänges och jag började falla med huvudet före. Jag förstod att jag skulle dö.

I samma ögonblick rullade en rad minnesbilder av mitt tidigare liv upp med en stor detaljrikedom. Särskilt händelser där jag gjort andra illa. Jag upplevde andras smärta och olust över vad jag gjort, även där jag oavsiktligt vållat skada, och jag skämdes. Så slog det mig att det var otroligt att jag kunde uppleva så mycket medan jag föll och i detsamma som jag fick den tanken så tog fallet slut.

Jag låg på rygg på marken och hade inte ont någonstans. Jag var övertygad om att jag var död eftersom det inte gjorde ont. Jag reste mig och tänkte ”om jag är död så måste jag ju vara osynlig”. Jag såg en kvinna på en balkong och ropade hej, för att få veta om hon kunde se mig. Hon svarade, till min stora förvåning: hej. Hur var det möjligt att jag levde?  Jag såg ner på marken där jag fallit och upptäckte att mitt huvud och mina axlar hade hamnat mitt i en ganska stor hög med smältande grynig snö, som blivit hopskyfflad på gården. Det var senvår och solen nådde inte ner i det smala utrymmet mellan berget och huset och snöhögen dröjde sig kvar där i skuggan.

Efteråt har jag reflekterat över vad jag upplevt.

  1. Det var en märkligt att jag föll exakt på den enda plats, inom 2 kvadratmeter, där jag inte skadades.
  2. Hur var det möjligt att jag, 7 år gammal, utan att någonsin ha hört talas om att man kunde ha ett medvetande efter döden, kunde tänka att om jag var död så var jag osynlig?
  3. Kan det vara så att genom chocken i det förmodade dödsögonblicket, väsensleden på något sätt förändras så att man kan iaktta sina minnen, som i en detaljrik tablå. Hur kom det sig då att jag med en stark skamkänsla kunde minnas hur andra människor lidit av skada som jag vållat dem? Kan det vara så att det faktiskt ingår i minnet att vi vet vad andra människor tänker utan att vi är medvetna om det?
  4. Min reflexion, att jag nog var död och alltså osynlig och då inte kunde få svar när jag tilltalade människor –  kan det tolkas som minnen av förfödsliga upplevelser?
    1. Hur kunde jag annars få en sådan tanke i mitt huvud, att jag var död, när jag kunde röra mig och inte hade ont?
    2. Hur kunde jag ens föreställa mig att jag kunde vara osynlig, när jag reste mig upp?
    3. Hur kunde jag få idén att testa om jag levde genom att tilltala en för mig främmande människa?«

Vid en promenad nyligen utmed Klarabergskanalen visade Nina mig  berget hon föll från. Och frågorna hon ställer fascinerar mig fortfarande, till exempel hur är det möjligt att man vid livspanoramat kan uppleva hur andra upplevt en själv i livet?

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)