Posts Tagged ‘ världsbild

Svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla

Gud skapade världen med dess grundläggande struktur i tid och rum, materien och naturlagarna. Utvecklingen därefter bryr sig Gud inte om, utan förlitar sig på att de krafter han satt igång sköter resten – frambringandet av planeter och solsystem, djur och människor. Detta är grundsynen i den deistiska världsuppfattningen som rådde under upplysningstiden, berättar professor emeritus Bengt E Y Svensson i en understreckare i SvD 21/2.

Vi får också ta del av den teistiska uppfattningen som förutsätter att Gud hela tiden övervakar och påverkar skeendena från tidernas begynnelse till nu. Detta synsätt präglar judendom, kristendom och islam.

Det här kan man ju ha synpunkter på. Teismens dogm att Gud är god och allsmäktig skapar det så kallade teodicéproblemet: Hur kan Gud tillåta ondskan i världen om han samtidigt är god och allsmäktig? Det blir en motsägelse. Detta klarar deismen elegant genom att säga att Gud har gjort sitt genom skapelsen – sen får vi själva stå för det onda och goda. Voìla!

Materialismen – den världsåskådning majoriteten har av födsel och ohejdad vana, är en sorts biprodukt av vår tids stora idéströmning – naturvetenskapen. I noggrann praxis prövas, bevisas och motbesvisas de vetenskapliga rön som ökar vår kunskap om den materiella verkligheten. Vilket är alldeles utmärkt. Men resten av verkligheten då?

Den existerar inte. För den går ju inte att bevisa. Detta är mantrat vi får nerkört i halsen hela tiden av företrädare för den reduktionistiska världsbilden. Det är ren inbillning att hävda att det finns en andlig dimension av tillvaron. Verkligheten är inte så stor som du tror – den är mindre. Om du tror något annat är du lurad. Tro bara på det som kan bevisas, så är du på säker mark.

Det är en misstroendets höga visa. En världsbild som hämtar sin näring i förnekandet av andra världsåskådningar. Alla religioner har fel. Alla. Våra förfäder var vidskepliga, obildade och oupplysta som trodde på mytologier och myter. Kristus var en vanlig snickare. Punkt. Reduktionismen är ett rädslans manifest. Rädslan att bli lurad. Rädslan att inte vara säker på hur saker och ting står till. Osäkerheten inför något okänt man ändå inte är intresserad av att undersöka.

Men svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla. Verkligheten är för stor för det. Och begreppet Gud missförstått. Bilden av gubben på molntappen blir orimlig om man tar den bokstavligt. Gud är ett sammelbegrepp, en bild, en metafor för andliga väsen som upprätthåller livet. Orimligt? För en reduktionist definitivt!

Men är inte bilden av världen som en robot lika orimlig? Allt sköter sig självt bara. Sluta fråga!

I själva verket är synen på världen som besjälad kanske den mest konsekventa. Ingenting har liv av sig själv. Hur kan man tro det? Allt vi ser har andliga orsaker, upprätthålles av andliga väsen – annars skulle liv inte kunna existera. Hela universum är ande.

I reduktionismens evangelium finns inget svar på mänsklighetens stora frågor vad liv är, vad som händer efter döden och vad som är meningen med livet. Reduktionismen saknar inte bara svar, den förnekar frågorna. Och förminskar därmed människans roll och värde. De tror existensen hänger på bevis men förlorar det sant mänskliga i processen.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Då materialisten blir superflummare

Drömmen är det tillstånd där den mest förhärdade materialist måste sträcka vapen. Här råder inga förutsägbara naturlagar som gör att man har full kontroll. Tvärtom – materialisten förvandlas varje natt till superflummare. Ingenting stämmer längre, man är med om de mest osannolika skeenden – och det utan att ifrågasätta dem.

Själv minns jag med fasa hur jag befann mig på Kungsgatan i Stockholm mitt i rusningsvimlet – naken. Jag visste inte varför, jag visste bara att det var PINSAMT. Hur alla tittade på mig, att min uppenbarelse överraskade de omkringstående, precis som i verkligheten. Och min skam var likadan som i vaket tillstånd.

Men jag befann mig i en värld med en helt annan logik – visste jag när jag vaknade och kunde vifta bort det hela med att det bara var en dröm. Men i drömmen trodde jag att situationen var verklig. Jag hade då inte en aning om att jag drömde.

Jag brukar anföra detta exempel i samtal med kaxiga materialister för att påminna om att ”verkligheten” kanske kan vara lite annorlunda än de med så stor självsäkerhet föreställer sig. Min poäng är att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting. Om vi varje natt träder in i ett rike där ingenting är säkert – hur kan vi då vara bergsäkra att dagsmedvetandets världsbild är huggen i sten? Och vilken verklighet gäller egentligen? Vi tillbringar ju en tredjedel av våra liv sovandes.

Den starka verklighetsupplevelsen i drömmen och ovetskapen att man befinner sig i ett ”onormalt” tillstånd borde egentligen undanröja tvivlet på existensen av en parallell dimension. En annan verklighet. Att lättad vifta bort upplevelsen när man vaknat på morgonen löser inte den filosofiska knuten varför förstår jag inte att det är en dröm när jag drömmer?

Jag vet, det är inte alltid så. Det finns människor som vet att de drömmer när de drömmer. Men det är ett undantag som bekräftar regeln. Du genomgår en radikal medvetandeförändring när du sover. Och du kan sedan teoretisera över detta och skriva kloka böcker och skrattande distansera dig till upplevelsen inför dina vänner. Faktum kvarstår.

I natt är du där igen. I landet annorlunda.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)