Posts Tagged ‘ Valerie Solanas

Den offentligt finansierade statsfeminismen saknar stöd hos en bred allmänhet

En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner eller rättare sagt  tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.

”Under de senaste decennierna har forskare dokumenterat en häpnadsväckande mängd strukturella, kemiska och funktionella skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor”, skriver till exempel tidskriften Scientific American. Och professor Annica Dahlström vid avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs Universitet skriver i sin bok Könet sitter i hjärnan om de komplicerade processer som tidigt bygger upp människor till kvinna respektive man.

Enligt henne gäller för kvinnor genomsnittligt att de är mer empatiska och omhändertagande, är överlägsna på verbal kommunikation, fångar upp fler nyanser och detaljer, är känsligare för andra människors sinnesstämning och subtila signaler, kan associera snabbare med tidigare lagrad information och har bättre simultankapacitet – än männen. Män däremot är mer riskbenägna och tävlingsinriktade, bättre på att fokusera på en sak i taget, de är överlägsna på abstrakt tänkande och har ett bättre tredimensionellt seende.

Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära, fann skillnader mellan pojkar och flickor redan hos tolv veckor gamla spädbarn. Enligt hans forskning hade pojkar tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, vilket senare leder till intresse för tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Forskare i USA menar att testosteronhalten under fosterstadiet är avgörande för dessa skillnaders uppkomst. Och så vidare.

Vad är då orsaken till att en sån här – och andra feministiska myter skapas, frågar sig Pär Ström i sin bok Sex feministiska myter:

»Svaret är enkelt – vissa har något att vinna på det. Vi har fått ett omfattande genusindustriellt komplex bestående av exempelvis  konsulter, forskare, utredare, organisationsföreträdare, föreläsare, krönikörer, genuspedagoger och andra ”genusproffs” som alla tjänar pengar, skaffar sig en karriär och bygger sin status på att pumpa upp myten om kvinnors underordning. De hjälper varandra att hålla maskineriet igång.«

Och filosofen Roland Poirier Martinsson skriver i en krönika i Svenska Dagbladet 12/9 2011:

»I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan utgick det ett dekret från någon som bestämde att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta perioden då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.«

”Det har vuxit fram en offentligt finansierad statsfeminism med politiker som lyckats liera sig med mediefeminister”, skriver Susanna Popova i sin bok Elitfeministerna – ett spel för gallerierna. Och den svenska jämställdhetspolitiken har blivit liktydig med den extrema variant som utgörs av radikalfeminismen. Detta feministiska avantgarde befinner sig långt ifrån de flestas föreställningar om jämställdhet. Undersökningar visar att ”den svenska radikalfeministiska jämställdhetspolitiken – som bygger på idén om mäns strukturella förtryck av kvinnor – inte har något stöd hos en bredare svensk allmänhet”, som Popova uttrycker det.

Den politiska synen i jämställdhetssträvandena mellan man och kvinna har glidit från att bekämpa diskriminering av enskilda kvinnor till att istället diskriminera män som grupp. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade” som grupp. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering av män. I praktiken innebär det alltsomoftast att en mer kvalificerad man får stå tillbaka för en mindre kvalificerad kvinna – för att kvoten ska hållas. ”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktigaste”, skriver Popova.

Valerie Solanas ler i sin himmel.

Förutom att feminismen rent intellektuellt och moraliskt är förkastlig, skriver Roland Poirier Martinsson, kostar den med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året. ”Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller?” Skriver alltså Poirier Martinsson, men tröstar sig slutligen med: ”Jag vet att det antagligen kvittar. Den vanliga gången är ju att den här sortens verklighetsfrämmande toppstyrning tynar bort genom att leva kvar som en sorts irrelevant fluff”.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

En manlig feminist måste inse att han själv utgör problemet. Och vägra vara man

SCUM-manifestet (Society for Cutting UMen) är ett radikalfeministiskt manifest publicerat första gången 1968. Det är en text som argumenterar för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning. Texten, som aktualiserats genom att Turteatern framförde den i höstas, har livligt debatterats och anses av många som grunden till våra dagars gryende ifrågasättande av feminismen.

Vilket är på tiden, kanske man vågar tillägga. Manifestet hävdar nämligen att mänsklighetens alla problem kan reduceras till problemet med män. Män ses som ofullständiga kvinnor, eftersom mannens y-kromosom är en ofullständig variant av kvinnans x-kromosom. Mannen framställs som ”en biologisk” olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter. Transsexuella kvinnor framställs som män som kommit till insikt om den manliga underlägsenheten och öppet erkänner den strävan som alla män innerst inne anses ha att vilja bli kvinnor.

Författaren till manifestet, Valerie Solanas (bilden), menar att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och endast har förmågan till negativa känslor. Medan kvinnan drivs av kärlek, medmänsklighet, oberoende och självförverkligande så drivs mannen av ett undflyende från sina känslor av hat, svartsjuka, förakt, äckel, skuld, skam och tvivel. Solanas menar att mannen i sitt undflyende av dessa försöker framställa sig själv som osårbar och märkvärdig genom ”Stor Konst” och ”Djupa Grejer”. Solana håller männen som grupp ansvariga för alla krig och våldsdåd .

Männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet. En stor del av manifestet ägnas åt att avslöja och angripa de tekniker som används för att upprätthålla patriarkatet som duperat miljontals kvinnor att socialt anta sin underordnade roll.

”När kritikerna problematiserade Scummanifestets hatiska budskap mot en grupp i samhället, män, försvarades detsamma med att motsvarande hat i alla tider har riktats mot en annan grupp: kvinnorna”, skriver Maria Ludvigsson i senaste numret av Axess (1/2-12). Argumentationen är naturligtvis orimlig. Ett övergrepp kan inte rättfärdiga ett annat övergrepp. ”Feminismen har förlorat greppet”, skriver Kajsa Ekis Ekman i DN (7/1-12), ”den debatt som finns agerar ofta utifrån ryggmärgsreflexer över svunna tiders orättvisa”.

Något förvånande är att denna extrema vänsterfeminism vunnit gehör även inom borgerligheten. ”I brist på intresse och egen idéutveckling på området har borgerligheten fullständigt accepterat vänsterns idéer om vad jämställdhet är. (…) Från att vara vänsterns negativ har man blivit dess borgerliga uttolkare”, skriver Ekman. Samtidigt har den klassiska feminismen ändrat fokus – kravet på lika rättigheter har glidit över i krav på särbehandling.

”När en kvinna innehar en post benämns hon så gott som alltid som en kvinnlig representant. (…) Aldrig någonsin representerar en manlig riksdagsman andra män och lika lite representerar hans kvinnliga kollega alla svenska kvinnor. (…) Visst finns olikheter mellan könen, men utöver de uppenbara fysiska olikheterna är skillnaderna individer emellan större än skillnaderna mellan könen.”

Medan kvinnor alltid förväntas tillföra ett specifikt kvinnligt perspektiv i sin yrkesroll, finns inte alls samma förväntan på att män ska tillföra ett manligt perspektiv, skriver Maria Eriksson i samma nummer. Det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande, det som syns.

Under rubriken Män som hatar män frågar hon sig hur män ska förhålla sig till att de själva är problemet. Det är nämligen en grundläggande frågeställning i avhandlingen IngenMansLand av sociologen Linn Egeberg Holmgren. Hon har intervjuat 28 män som kallar sig feminister. Flera av dessa har uppfattningen att det är en motsägelse att forma män som goda män, eftersom det inte finns något gott i manligheten. Också den radikale feministen John Stoltenberg vänder sig mot idén om en god manlighet.

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

Schablonbilden av mannen som människa ersätts i Holmgrens radikalfeministiska avhandling av att det snarare är kvinnan som är människa och mannen ett djur. Eller som det sägs i Scummanifestet: ”Att kalla en man för ett djur är att smickra honom.” De feministiska männen trasslar in sig alltmer, menar Maria Eriksson. De vill avskaffa sig själva, men kan ändå inte fullt ut lita på sig själva i den feministiska ansatsen och fastnar i en självdestruktiv labyrint. Som män utgör de per definition en del av problemet, inte av lösningen.

1968, samma år som hon skrev Scummanifestet, sköt Valerie Solanas  Andy Warhol med flera skott. Antagligen en logisk handling sett ur Valerie Solanas synvinkel. Han överlevde, men hämtade sig aldrig.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)