Posts Tagged ‘ våldtäkt

Är fostret inte en fullvärdig människa före tjugoandra havandeskapsveckan?

Kvinnan bestämmer över sin kropp, det är hon som  tar beslut om abort vid ofrivillig graviditet. Oavsett vad mannen tycker. Detta har väl i stort varit den svenska hållningen ett bra tag nu – även om stora grupperingar, främst religiösa, starkt tar avstånd till den. I radioprogrammet Ring P1 härom dagen aktualiserades ånyo denna komplicerade frågeställning.

Det var en manlig lyssnare som ifrågasatte att man genom detta synsätt reducerar barnet till enbart en kvinnlig kroppsdel, med följd att  abortbeslutet avdramatiseras, vilket i sin tur lett till den lagstiftning vi har i frågan. Det finns nämligen en  frågeställning, menade han, som är överordnad kvinnans beslutsrätt:  Frågan om när livet börjar. Är det i befruktningsögonblicket? Om inte – är varje följande gränsdragning godtycklig.

Vilket underförstått gör befruktningsögonblicket till ett rimligare alternativ – om det inte vore för frågeställningens oerhörda laddning. Att ge ett nyligen koncipierat foster status som fullvärdig människa omöjliggör naturligtvis abort eftersom det då skulle jämställas med mord. Därför har lagstiftningen blivit en pragmatisk kompromiss: fostret är egentligen inte en RIKTIG människa förrän efter tjugoandra graviditetsveckan då abort är förbjuden. Enligt detta synsätt är alltså fostret under drygt fem månader inte att betrakta som en fullvärdig människa. Egentligen.

Eller hur ska man tolka detta? Lagstiftarnas kompromiss är fullt förståelig med tanke på det allmänna rättsmedvetandet. Man har antagligen betraktat lagen som den minst dåliga lösningen. Den bästa lösningen är nämligen ingen bra lösning, det vet vi alltför väl av historien. Att totalförbjuda aborter gör inte att de försvinner. Istället får vi (kvinnorna) större problem. Likafullt kvarstår den etiska frågeställningen: När börjar livet?

Programledaren bryter in med kungsargumentet: Jamen graviditet som orsak av en massvåldtäkt, ger inte det rätt till abort? Svensk lagstiftning ser det ju som självklart. Men lyssnaren vidhåller fortfarande att argumentet är underordnat frågeställningen om när livet börjar. Programledaren kippar efter andan, man hör hur han tänker: en reaktionär mansgris, kristna fundamentalister i USA.

Ändå sjunker argumentet långsamt in och tankedimmorna skingras: Att det ofödda barnet har ett fullgott människovärde måste skiljas från frågan om hur det har koncipierats. Barnet är ju inte orsaken till övergreppet. Det är oskyldigt. Varför ska det då dödas?

Man måste skilja på barnet och övergreppet. En våldtäkt är avskyvärd, tragisk och en traumatisk upplevelse – inte barnet. Och föreställningen om barnets ursprung är naturligtvis svår för en mor att bära om hon väljer att inte göra abort. Men är därför abort en självklar följd? Detta är mycket svåra frågor där bara en antydan till moraliserande är katastrofal. Men nånstans måste problemkomplexet kunna diskuteras i avsikt att klarlägga faktiska sakförhållanden på ett mer filosofiskt och existentiellt plan.

Alternativet till abort i våldtäktsfall måste vara akut krishantering. Våldtäktsoffret är i ett chocktillstånd och skall därför få adekvat behandling av psykolog. Och på längre sikt andra åtgärder i avsikt att mildra den sociala stigmatiseringen.

Men det finns mindre dramatiska orsaker att avbryta en graviditet. Vanligt förekommande är att ett barn inte upplevs passa in i livssituationen. Med inställningen att fostrets fulla människovärde inträder vid koncipieringen är detta en icke-fråga. Då handlar det istället om hur man förhåller sig till en fakticitet. Hur förbereder man sig, hur ställa om sitt liv? Ödet kommer emot en på ett väldigt konkret plan. Väljer man bort det, eller bejakar man det trots stora svårigheter? Sist och slutligen är det en fråga om människosyn.

Och varför träder inte till exempel samhället in med stöd till unga flickor som blivit gravida med ett annat alternativ än abort? Man erbjuder död, varför inte liv? Detta kräver naturligtvis att man går in med ett stödprogram – inte minst ekonomiskt. Då lämnas inte flickan i sticket, hennes  situation får en realistisk struktur. Då kan vi tala om alternativ.

Diskussionen kring de oföddas människovärde är viktig att föra vidare.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den hyllade våldtäktsmannen i Bjästa

Vi upprörs över de djupt tragiska händelserna i Bjästa där två flickor blev våldtagna och mobbade och gärningsmannen hyllades. Idag är indignationen stor – och det med rätta. Men är det inte så att vi känner igen något i skolans och kyrkans handfallenhet? De känns som offer för ett bristande omdöme. Som om de handlade i god tro.

Den svenska modellen har blivit känd för sina starka institutioner. Det är som om vi svenskar behöver det för att kompensera en svag självupplevelse. I svårigheter sätter vi all vår tro till institutions-Sverige. ”Samhället måste gripa in” är mantrat då missförhållanden uppdagas. Så även nu.

Vår svaga självbild kräver att vi tillsammans står för ett starkt samhälle. Vi har därför skapat kraftfulla institutioner som vi hyser förtroende för. Därifrån kommer regelverk som fungerar som ett kollektivt omdöme. Medvetenheten hos allmänheten kring dessa kollektiva föreställningar är hög . ”Samhället är vi” är en allmänt omfattad tankefigur, en tillfrågad vill inte uttala sig förrän en utredning blivit klar, en minister vill inte uttala sig ”i det enskilda fallet”.Vi gömmer oss bakom regelverk eftersom vår osäkerhet kräver det.

Skolan i Bjästa får höra rykten om övergreppen men är osäkra hur de ska uppfattas, och gärningsmannen var ju så trevlig! Är det verkligen möjligt att han gjort det? Rektorn upplever situationen som oklar och tar då beslut att förhålla sig ”neutral”. Man vill inte göra ont värre. Regeltolkningen kändes troligtvis nästan progressiv. Hon upplevde det nog som en hedersam hållning. Att hon inte visste om Facebook-kampanjen beror naturligvis på att inget regelverk ännu upprättats för rektorer att hålla reda på sånt. Det fanns inte i hennes värld en föreställning om detta. Det måste komma påbud från SÖ först. Hon sköter bara sitt jobb.

Och prästen föll tillbaka på kyrkans paradgren: ALLA ska få komma till kyrkan. Han hade hört att pojken hade råkat ut för något tråkigt. Men inför Gud är vi alla lika älskade, tänkte han. Han känner sig storsint när han hälsar pojken välkommen och han är charmerad av blomutdelningen, den publikknipande ”demonstrationen”. Vad flickan anbelangar var hon ju inte där och det var ju liksom inte hans sak att döma… Han upplevde troligen att han handlat rätt och fördomsfritt.

Och mobben handlar som mobben alltid handlat. Lösa rykten duger gott att demonisera någon. Pojkens stora popularitet är utgångspunkten. Man tror inte på flickan för att gärningsmannen är så omtyckt. Och även efter domen är omvärderingen av pojken för smärtsam för att man ska orka se sanningen i vitögat. Det blir mer som om handlingen kletar fast vid offret, som om det är flickans fel, som om det är hon som dragit in denna fina kille i det hela. Flickan är anklagelsen mot deras gode vän. Därför är det hon som gjort brottet! Hans vackra ögon och charm kan inte ha fel. Det är en känslans logik.

Hade gärningsmannen varit obehaglig, ful eller ointressant hade säkert demoniseringen av flickorna uteblivit. Då hade våldtäktsmannen inte kommit på avslutningen, för han skulle inte vågat. Och i så fall hade prästen nog haft invändningar – och inga blommor hade blivit utdelade. Och långt innan dess hade rektorn och kollegiet agerat till flickans fördel. Eller?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)