Posts Tagged ‘ Tibet

Kommunismen – en ockult fångenskap?

Hörde på radion häromdan om den svenske buddhisten som i början på 70-talet ville demonstrera på första maj med skylten Rädda Tibet! Men han blev avvisad överallt i demonstrationståget. Tidsandan var sån – Mao och Kina var inne, det var hippt att vara kommunist. Alla intellektuella med självrespekt var det. Tibets tragedi blev därför en obehaglig påminnelse om något som inte gick ihop med föreställningen om Kina som något eftersträvansvärt och progressivt.

Det tog årtionden innan sanningen blev uppenbar – att Mao, Stalin och Pol Pot mördat miljoner av sina egna medborgare. Hur kan man förstå detta kollektiva hjärnsläpp hos västvärldens tänkande elit? Vad var det som gjorde att en hel generation gick på föreställningen om det kommunistiska lyckoriket samtidigt som miljoner människor slaktades?

Vändpunkten kom då de franska filosoferna (Glucksmann, Levy m fl) började tala om Gulag-lägren som en konsekvens av kommunismen och att man måste döma den efter dess gärningar – inte dess ideal eller teorier. Dessa argument hade tidigare varit gängse från traditionellt borgerligt håll – men var då betraktat som småborgerlig inskränkthet. Då analysen kom med dessa unga radikaler blev det början till en omfattande och smärtsam omvärdering.

Majoriteten av kulturetablissemanget fick nu under en följd av år ”hantera sin besvikelse” som en vänsterförfattare uttryckte det. Nu fick vi höra om de s k Kiruna-svenskarna som i kommunistisk yra emigrerade till 30-talets Sovjet där de blev illa behandlade och arkebuserade. Många desillusionerade återvände till Kiruna och blev då utfrusna av sina vänner som inte kunde tro att lyckoriket i själva verket var ett helvete.

Som en mäktig slutvinjett kom så sovjetväldets kollaps.

Lars Ohlys omvändelse under galgen för några år sedan, när han mot sin uppenbara övertygelse avsade sig begreppet kommunist, visade hur långt vi nu har kommit ifrån föreställningen om förträffligheten i den kommunistiska utopin. Så långt har det alltså gått – ledaren för ett gammalt kommunistparti säger sig ej längre vara kommunist!

Det kommunistiska idéklimatet hade inte skapats av arbetarklassen – det var främst studenter och akademiker som höll den marxistiska fanan högt. Istället för att genomskåda kommunismens lyckorike blev man dess banérförare. De intellektuella svek sitt uppdrag, menade Glucksmann. I kritiken mot samhällsinstitutioner, samlevnadsformer och kulturyttringar där det mesta ifrågasattes, glömde man ifrågasätta relevansen i sin egen ideologi. Man trodde marxismens utsagor om att den var en objektiv vetenskap.

Och djupast handlade upproret om ett starkt upplevt rättspatos. Vi är, eller borde vara, jämlika. Egentligen en kärleksimpuls. Och visst vädrade 68-vågen ut mycket skämd luft. Men ändå – hur var det möjligt att inte se folkmorden? Man var helt fångade av de marxistiska abstraktionerna om lyckoriket. Fångade i sina egna orealistiska föreställningar.

En ockult fångenskap, skulle nog mina antroposofvänner kalla det.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Dalai Lamas mäktiga moral

Som tonåring gjorde Lobsang Rampas Det tredje ögat ett starkt intryck på mig. Boken beskrev en tibetansk munks dagliga liv. Han var invigd och kunde göra astralresor. Han visste därför allt om världshändelserna trots att han aldrig satte sin fot utanför klostret.

Den djupt religiösa tibetanska kulturen har alltid imponerat på västvärlden. Det är den totala hängivelsen inför livets immateriella värden och livsvisdomen som kommer ur ett totalt fokus på den andliga dimensionen som vi beundrar. Tibet framstår som ett idealkoncept för den andligt strävande människan.

Det förtroende västvärlden har för den tibetanska modellen har mästerligt förvaltats av Dalai Lama, som genom sin milda visdomsfyllda livshållning kommit att bli den största nu levande religiösa förebild vi känner. Hans pragmatiska anspråkslöshet parat med ett reservationslöst intresse för samtiden har givit bilden av buddhismen mindre som en religion än en livspraxis. En andlig hållning.

Därför lämnar oss Tibets öde ingen ro. Trots att ett halvt sekel förflutit sen Dalai Lama flydde till Indien är vårt engagemang för Tibets sak oförändrad, liksom vår harm över Kinas agerande. Vi har aldrig förstått varför de krossade Tibets självständighet och varför de fortsätter att kränka den tibetanska kulturen på alla sätt. Att de kallar Dalai Lama för ”separatist” och ”upprorsledare” känns absurt. Vi kan inte förlåta detta.

Men det är som om Kina inte förstått sin förbrytelse. Frestelsen att inkorporera Tibets landområden utan större svårigheter var en realpolitisk landvinning som knappast ryggade för moraliska betänkligheter. Men frågan är om man då insåg de världspolitiska konsekvenserna. Att Tibet än idag är en politisk kvarnsten om halsen slutar säkert inte förvåna det kinesiska styret.

Att en ledare för en marginaliserad lilleputtnation skulle utvecklas till ett moraliskt föredöme i världen ingick säkert heller inte i Kinas kalkyl då de 1959 invaderade Tibet. Idag är Dalai Lama tillsammans med Nelson Mandela våra största nu levande förebilder.

Behandlingen av Falun Gong är ett annat exempel på Kinas okänslighet inför religiösa rörelser. Kanske är det en genuin rädsla att tappa kontrollen. Styret har exponerat denna rädsla tidigare. Nu sägs att Kina är orolig över den tibetanska nationaliströrelsens styrka och det allt större internationella stöd den fått under senare tid. Tibet förblir Kinas största internationella säkerhetsproblem.

Dalai Lama har fått Nobels fredspris och han bjuds in av nationer överallt, nu senast av Barack Obama. Och Kina protesterar som vanligt. Det är intressant att se hur mäktig en moralisk styrka kan bli. Vi har sett konsekvenserna hos Gandhi och hos Mandela. Vem vet vad Dalai Lamas verkan kan leda till.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)