Posts Tagged ‘ Theo van Gogh

Den europeiska paradoxen – det är inte islamisterna utan islamofoberna som är problemet

♦ ♦ ♦ Då Angela Merkel 2014 fördömde den islamkritiska organisationen Pegida för att ha ”fördomar, kyla och till och med hat i sina hjärtan”, kunde hon istället beskyllt salafisterna och andra radikala islamska yttringar för precis samma sak, menar Douglas Murray i sin bok The Strange Death of Europe. Att inte kritisera orsakerna utan vända kritiken mot de som reagerat på dem – kom att bli de europeiska makthavarnas förhållningssätt dessa krisår. Här hemma var det inte islamisterna som ansågs vara problemet utan islamofoberna.

Douglas Murray

På 1980- och 90-talet var det knappast någon som förutspådde att de första decennierna av det tjugonde århundradet i Europa skulle präglas av diskussioner om religion, menar Murray.

»Påståendet att diskussioner om blasfemi och dödsstraff för blasfemi återigen var att vänta i Europa, skulle allmänt ha betraktats som galenskap. Inte för att varningssignalerna saknades. Hur kunde de? Problemet var att de ständigt ignorerades.«

1989 dömdes författaren Salman Rushdie till döden av Irans ledare Ayatollah Khomeini för boken Satansverserna och Europa fick för första gången lära sig ordet fatwa. Vid det laget fanns en knapp miljon muslimer i England och Europa hade fått upp ögonen för de problematiska sidorna av denna världsreligion. Hur kom man till tals med dem? Som den brittiska regeringen sade sig: ”What number do I dial to get the Muslim community?”

1990 sa en muslimsk ledare i Holländsk radio, ”de som är motståndare till islam eller motsätter sig Allah och hans profet har ni tillåtelse att döda, hänga, slakta eller förvisa, som det står i Sharia”. Om inte förr förstod man nu att islam var inkompatibel med västerländsk kultur, helt enkelt för att man var motståndare till den. Trots detta låtsades det holländska samhället att dess egen tolerans skulle kunna samsas med islams intolerans.

Sen följde attacken nine eleven, mordet på Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali var tvungen att fly från Holland till USA, för att nämna bara några få islamrelaterade händelser. Sen visade det sig att en växande antisemitism orsakades av unga muslimer som invandrat från mellanöstern. Mellan 2013 och 2014 rapporterades 851 antisemitiska incidenter bara i Frankrike. Att invandrarna skulle ta med sig sina fientliga böjelser till landet de flytt till var uppenbarligen inget de styrande hade föreställt sig.

Sen kom historien med Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund med åtföljande dödshot som krävde livvakt dygnet runt. 2015 slaktades större delen av redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo av islamistiska terrorister. Trots flera decenniers tecken i skyn, från Rushdie-affären och framåt, hade makthavarna inte förutsett detta.

»Ingen av de som öppnat gränserna för massinvandring från tredje världen hade någonsin tänkt på det som en muslimsk fråga. Ingen var förberedd på möjligheten att de anlända kanske inte bara skulle bli svåra att integrera utan också ta med sig sociala och religiösa åsikter som andra minoriteter skulle få lida av på grund av bristande framsynthet. Ingen med inflytande hade förväntat sig att en uppgång i invandringen skulle leda till en ökning av antisemitism och övergrepp på homosexuella.«

Men myndigheterna fortsatte att mörklägga, skönmåla och argumentera mot de som var oroliga på grund av islamisters destruktiva handlingar. Vid ett muslimskt bombdåd i London 2007 sa Labour-politikern Jacqui Smith att det skulle vara fel att kalla attacken för ”muslimsk terrorism” eftersom terroristernas agerande skedde i strid med med deras tro. Hädanefter, sa han, vore det lämpligare att kalla dessa händelser för ”anti-islamisk aktivitet”. I Sverige förnekades ständigt att islamistiska terrordåd hade något att göra med islam, det var bara vanliga kriminella, och deras utrop Allahu akbar sa de bara för att de missförstått islam.

Ayaan Hirsi Ali

Liknande förhållningssätt var snarare regel än undantag hos den politiska eliten och media – och är så än idag. Hur har sådana intellektuella kullerbyttor varit möjliga? Troliga orsaker är okunnighet, man har inte förstått problemen islam för med sig, och att man därför inte vill erkänna sin inkompetens. Men framför allt att för liv och pina motarbeta främlingsfientlighet. Man har agerat politiskt korrekt, vilket är ett snyggare sätt att ljuga.

»Liksom politikerna visade media tvärs över Europa väldigt lite önskan att förstå eller offentligt yttra vad som var på gång. För tidningarna var det uppenbart – en kombination av rädsla, feghet och internalisering – införlivande – av hotet. Politikerna kunde inte erkänna problemet eftersom de var ansvariga för att de infört det i Europa.«

Holländska myndigheter berövade Ayaan Hirsi Alis medborgarskap för hennes kritik av islam, samtidigt som hon hade livvakt på grund av dödshot. Hon var tvungen att fly till USA. `Hon var troligen den första flyktingen från Europa sen Förintelsen´, som Salman Rushdie sa. Europa verkade tro att problemen med extremismen skulle upphöra om människor som påtalade dem försvann. Den inställningen råder fortfarande.

Nästa gång kommer en tredje avslutande artikel om The Strange Death of Europe.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

De politiskt korrekta polariserar debatten om islam

♦ ♦ ♦ En del bekanta undrar varför jag är ”så upptagen” av islam. Varför jag är så kritiskt inställd till något så oförargligt som en religion. Det är ju en fredens religion, menar de samtidigt som de förtrytsamt avvisar uppgifter om muslimska illgärningar som de menar är orsakade av enstaka fanatiska fundamentalister – och sådana finns ju i alla religioner. Då man frågar efter vilka religioner de jämför med nämner de några enstaka dåd utförda av kristna fundamentalister i USA. De verkar inte förstå att jämförelsen haltar.

Solnabron 004Ytterligare argument är att de känner muslimer. De menar att bara man lär känna muslimer personligen kommer man att förstå islam på rätt sätt. Deras slutsats är att problemet med islam kommer av brist på umgänge med muslimer. Vad tidningar säger ska man inte bry sig om. Bara man umgås med trevliga muslimer kommer man förstå att islam är en trevlig religion. (Bilden: Islambroschyrer delas ut på Sergels torg.)

På den nivån rör sig ofta debatten i Sverige. Man skiljer inte på människor och ideologi. Dessa bekanta är del av en stor åsiktsgemenskap som i en naiv trosvisshet kräver respekt för ett religiöst system som inte visar någon respekt tillbaka. Framför allt inte för mänskliga rättigheter. I själva verket bryter det mot all anständighet. Detta kan vi följa dagligdags i nyhetsförmedlingen.

För det är ju inte fredligt sinnade muslimer som är orsak till att islam ständigt är på tapeten. Det är inte de kultiverade yttringarna av modernt sinnade företrädare som ligger bakom denna religions dåliga rykte. Visst vore det bra om det vore så. Men de tongivande i den islamska världen är de som agerar omänskligt. Som dominerar nyhetsbilden och som gjort världen till en spelplats för en våldsvåg av sällan skådat slag.

Man säger att islam är en fredsreligion. Men det är inte det vi ser. Här bara några av de problematiska sidorna.

  1. En patriarkal kvinnosyn. Muslimska kvinnor kvinnor nekas rätten att bestämma över sina egna kroppar med bl a hedersmord, tvångsgifte och könsstympning som konsekvens. Kvinnan anses mindre värd, enligt sharialagen bara hälften av mannens värde. I många muslimska länder är det den våldtagna kvinnan, inte gärningsmannen som bestraffas.
  2. En religion som hotar vår säkerhet. Våldet som religiös metod. Elfte septembers spektakulära terrordåd var bara början på den terrorodyssé runt världen vi under många år kunnat följa. Även Sverige har som bekant drabbats.
  3. En religion som bryter mot mänskliga rättigheter. Bland annat press- och yttrandefrihet, religionsfrihet, jämlikhet mellan könen, homosexuellas existensberättigande.
  4. En religion som vill införa urgammal lagstiftning. Sharialagens anspråk på att etablera och vidmakthålla 1400-åriga värderingar ses som en självklarhet bland hundratals miljoner muslimer i  ett femtiotal länder.
  5. En religion som utfärdar dödsstraff. Kritik av religionen resulterar i dödshot och dödsdomar. En av de mest kända av de dödsdömda är islamkritikern Ayaan Hirsi Ali, och länge hängde en dödsdom över författaren Salman Rushdie för en bok han skrivit. Men även karikatyrteckningar kan resultera i dödsdomar (Jyllandsposten, Lars Vilks) och  film, där den holländske regissören Theo van Gogh mördades på öppen gata. Avhoppare och homosexuella straffas med döden i länder där sharialagar gäller.
  6. Den muslimska attityden. Lättkränkthet och brist på respekt för andra livsåskådningar. Icke-muslimer betraktas som ”otrogna”. Dessutom är man en uttalad motståndare till den västerländska moderniteten.

Nu handlar islamdebatten i vårt land mera sällan om hur vi skall förhålla oss till detta problemkomplex, och vad vi borde göra. Den handlar nästan uteslutande om att övertyga den politiskt korrekta klassen att dessa problem faktiskt föreligger. För de tror inte på dem. Man kan undra om de alls läser tidningar, lyssnar på radio eller tv, för de bedyrar att de aldrig hört talas om dessa saker. Och skulle dessa problem existera så kan de i alla fall inte vara värre än i andra religioner, menar de med bestämdhet.

De anser att islamkritiker överdriver och kallar dem för islamofober, och får det nästan låta som vore det en psykisk sjukdom. Istället för att diskutera problemen denna världsbild åstadkommit, tvingas islamkritikerna lägga ned kraft på ett ovärdigt spel där deras ärliga avsikter ständigt ifrågasätts. Men detta kattrakande drabbar även islamkramarna som aldrig lämnas ifred med sin idealiserade islambild.

Denna polarisering är olycklig. Skulle oron för detta tidsfenomen från början tagits på allvar hade vi inte haft detta problem. En önskan att ta fasta på det positiva är säkert bakgrunden till förnekandet av det islamrelaterade problemkomplexet. Denna önskan är helt legitim, men knappast förnekandet som väcker ont blod.

Islam omfattar en miljard människor vilket gör frågan till en global angelägenhet. Även för svenskar. Att ta fasta på det positiva i islam är inget fel, men samtidigt kan detta urtida värderingspaket inte undgå att dömas efter sina förhållningssätt och gärningar. Även i Sverige. Mycket inom islam är problematiskt och vi måste därför tala om det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.8/10 (11 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Om mordet i Amsterdam

”Jag hörde Theo van Gogh be för sitt liv. `Skjut inte! Skjut inte!´ ropade han. Jag såg honom falla omkull på cykelbanan. Mördaren var helt lugn. Det var verkligen chockerande att se. Hur kan man mörda en människa så kallblodigt, på öppen gata?”

Händelsen ägde rum i juli 2005 och finns beskriven i Mordet i Amsterdam, en bok som kom ut i Holland året därpå. Författaren Ian Buruma var som alla andra förskräckt över mordets nästan rituella karaktär (mördaren sköt flera gånger, skar sen halsen av offret med en stor machete, borrade sedan in den djupt i bröstet på den avlidne, skrev något på en papperslapp, vek lappen prydligt och stack fast den på kroppen med en annan kniv).

Buruma beslutade sig för att skriva en bok om mordet och de händelser som ledde fram till det. Ta pulsen på stämningarna i landet kring fenomenet islam. För mördaren, Mohammed Bouyeri, var muslim. Och rädslan för islam hade länge varit ett ständigt pågående ämne i debatten i Holland. Fördomar och provokationer frodades – och en av de kanske mest spektakulära provokatörerna av dem alla var just Theo van Gogh, en filmregissör som gjort en uppmärksammad film baserad på ett manus av islamkritikern Ayaan Hirsi Ali innan han mördades.

Liksom i Sverige fick Holland uppleva det avvisade handslaget. En ortodox imam vägrade vid ett möte med den kvinnliga integrationsministern skaka hand med henne. Han sa sig hysa respekt för henne, men hans religion förbjöd honom att ha fysisk kontakt med andra kvinnor.  Bilden på den skäggige imamen och ministern ansikte mot ansikte blev förstasidesnyhet och så småningom huvudsymbolen för mångkulturalismens kollaps och slutet på drömmen om tolerans i Europas mest progressiva land.

Mordet utlöste en högröstad samhällsdebatt. Somliga menade att skulden låg hos den generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett ”det mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister. En iransk universitetslärare menade att en liberal demokrati  inte kan överleva när en del av befolkningen menar att Guds lagar står över människans. Frukterna av den europeiska upplysningen måste försvaras, med våld om så krävs. Det var ett uttalande som tvingade honom att ha livvakt.

En islamolog menade att islam blivit en europeisk religion helt enkelt för att de kristna kyrkorna i allt större utsträckning har förvandlats till turistattraktioner, bostadshus, teatrar och nöjesetablissemang. Den kontroversielle homosexuelle missnöjespolitikern Pim Fortuyn var starkt kritisk till islam.  Han sa i en intervju ”jag hatar inte islam. Jag tycker det är en bakåtsträvande kultur. Jag har rest i många delar av världen. Överallt där islam råder är det helt enkelt förfärligt. All denna dubbelmoral. Jag har ingen lust att gå igenom kvinnornas och de homosexuellas frigörelse en gång till”.

Känslan många hade var att man i Europa med stor möda lyckats vränga av sig sin egen religions restriktioner. Och så kom de här människorna och förde in religionen i samhället igen.

Ayaan Hirsi Ali, tidigare djupt troende muslim,  gjorde sig tidigt bemärkt som den kanske hårdaste kritikern av islam. Hon talade om de intellektuellas svek: ”de västerländska kulturrelativisterna menar att om du är kritisk mot islam är du rasist eller islamofob. Eller: `det är en del av deras kultur, så det får man inte ta ifrån dem´. På det här sättet kommer buren aldrig att slås sönder. Västerlänningar som lever på att dela ut bidrag eller bistånd, eller på att representera minoriteters intressen, har slutit en satanisk pakt med muslimer som har intresse av att bevara buren.”

”Vad den muslimska kulturen behöver”, skrev Hirsi Ali, ”är böcker, tv-serier, dikter och sånger som visar vad som är vad och driver med de religiösa reglerna.” Vad som behövdes, enligt henne, var en film som Life of Brian, den brittiska komedin om Jesus. Det som behövdes var en film om profeten Muhammed regisserad av en arabisk Theo van Gogh.

”Det var tron som drev mig”, sa mördaren Mohammed Bouyeri på rättegången. ”Och jag är säker på om det hade varit min egen pappa, eller min lillebror, skulle jag ha gjort samma sak.” Han försäkrade domstolen att ”om jag någonsin skulle släppas skulle jag göra exakt samma sak, exakt samma sak”. Till poliserna som hade gripit honom sa han att han hade skjutit mot dem ”i avsikt att döda, och att bli dödad”.

Domaren hade inget val. Det var bara att döma Mohammed Bouyeri till livstids fängelse.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)